Etikettarkiv: akademi

Ett kårstandar som väcker frågor

Jourhavande heraldiker

Uppsala studentkårers standar
Faksimil från tidningen Ergo som skrivit om Uppsala studentkårers standar.

Hur likt får ett vapen vara ett annat?
Det är min fråga efter att ha läst om ett kårstandar i Uppsala.

När Uppsalas studentkårer skulle skaffa ett nytt gemensamt standar slutade det med att de, med Statsheraldikerns och Riksarkivets goda minne,  tog en ensam ek som redan finns i ett flertal vapen. Detta trots att de hade ett förslag som var såväl unikt som i god akademisk tradition: ett träd uppväxande från en bok.

Det började med en tävling våren 2019 och syftet är att det ska “representera alla studenter, oavsett kårtillhörighet, vid de akademiska högtiderna vid Uppsala universitet”. Slutresultatet ska vara en heraldiskt godtagbar bild.

27 april lägger Riksarkivet upp ett standar på sitt Instagramkonto (en bild bland annat jag gillar). Bilden visar en fullt korrekt heraldisk bild: en ek av guld på blå botten. På var sida av standaret hänger en vepa med emblemen för de sex separata studentkårerna. Vi ser juristernas paragraf, farmaceuternas orm, ekonomernas merkuriestav mm mm. Jag gillar även idén med vepa, den borde fler använda sig av.
Jag har alltså inget emot en ek som sådan. Däremot ställer jag mig ett antal frågor kring resonemanget kring eken, med vilken rätt just Uppsala tilldelas denna symbol samt hur statsheraldikerns kansli genom sin heraldiske konstnär argumenterar för detta.

Boken som försvann

Det första som jag inte förstår är varför man tog bort det ursprungliga förslaget – Ett träd som växer upp ur en bok?
Det är både fullt heraldiskt korrekt och mer unikt än slutresultatet. Dessutom en med slagkraftig symbol.
Genom att hålla sig till det hade den här knappologiska frågan kunnat undvikas. Men eftersom heraldiken, precis som alla andra ämnen, är knappologi så behöver ämnet behandlas lite utförligare, tänker jag.

Skiss som togs fram av UUFS och Per Ström och sedan lämnades till Riksarkivet.

Bilden här ovan är det förslag som lämnades in till Riksarkivet och som alltså är en förenkling av originalförslaget. Detta skulle ritas upp av statsheraldikerns heraldiske konstnär, men denna har möjlighet, rätt och (tycker jag) moralisk skyldighet att komma med invändningar om det finns heraldiska problem. Invändningar brukar nämligen de komma med rätt ofta i andra heraldiska frågor där de heraldiska problemen är betydligt mindre så varför inte här?

Bristande kompetens

Nu ska det först sägas att det jag skriver här nedan bygger på citaten i en artikel och citaten kan vara feltolkade ord. Å andra sidan utgår jag ifrån att citaten är korrekta för de påminner väldigt mycket om vad jag hört tidigare från samme person och det gör mig lite bekymrad eftersom personen som uttalar sig är en statlig tjänsteman, inte en frifräsande konstnär.

Men jag börjar på annat håll, i skolans värld (där jag verkar). Här och framför allt i den högre utbildningen, pratar vi numera mycket om begreppet  kompetens. Vad innebär det att vara kompetent?
Vi ser det som en tredelad utveckling där man dels har teoretisk Kunskap inom ett ämne, dels har praktisk Färdighet för att nå Kompetens att utöva yrket. Kompetens är alltså kopplat till förmågan att utföra en viss arbetsuppgift, det är inte en synonym till kunskap eller färdighet, även om det är det med vardagliga sättet att använda ordet.
Vi kan ta några heraldiker som exempel.
Jag har den teoretiska kunskapen inom heraldik men inte färdighet att professionellt teckna en vapensköld så därför saknar jag kompetens att verka som heraldisk konstnär.
Min gode vän Thomas Falk är heraldisk konstnär och har den färdigheten men saknar den teoretiska kunskapen (nåja, jag överdriver såklart) och är har därför inte kompetensen att vara lärare i heraldik.
Vi skulle kunna ta vapenrättsexperter som inte kan kommunikationsstrategi och vice versa.  Vi kan helt enkelt olika saker och kompletterar varandra. Det går alltså inte att säga att någon är kompetent och en annan inte, utan det beror på uppgiften som ska utföras. Att vi sedan är människor och överskattar våt kompetens på andra områden må vara hänt, men så länge det är på ett privat plan gör det inget.

Problem uppstår däremot när personer med rätt att fatta myndighetsbeslut saknar kompetens inom ett område och samtidigt förkastar dem som har det. Och i det här ärendet tycker jag att det finns tydliga tecken på att viss kompetens saknas även om det finns gott om färdigheter.

Självbilden

Jag vet inte riktigt hur man beskrivit säg själv men det finns vissa intressanta citat i artikel som jag vill resonera kring.
Mårten Andersson från Uppsala universitet beskriver samarbetet med statsheraldikerns kansli så här:

– …  Den är ju dessutom utformad tillsammans med Sveriges högsta heraldiker och han vet nog vad han gör.

Eftersom den heraldiska konstnären som ritat vapnet har en tjänst på 50% på Riksarkivet och det finns både en statsheraldiker och en vice så är det väl kollektivet som avses.
Men eftersom heraldiken är oreglerad och statsheraldikern endast har hand om myndigheters och kommuners vapen (och inte ens de, juridiskt) så är det väldigt svårt att prata om en ”högste” som om det fanns en hierarki inom svensk heraldik. För det finns det inte, men om Riksarkivet har den självbilden så blir jag lite orolig.

Så jag fortsätter i artikeln och här kommer ett uttalande från Henrik Dahlström.
Jag har en tjänst på 50 procent under statsheraldikern som är den som godkänner alla heraldiska emblem och vapen till militär, kommun och myndigheter.”
Jag har sett att andra tillskriver honom åsikten att han är högste heraldikern i Sverige, men det säger han tydligt att han inte är. Att skribenten tillskriver honom att han är den enda statligt avlönade i Skandinavien må vara hänt. De andra är faktiskt kopplade till hoven (Leif Ericsson i Sverige och Ronny Andersen i Danmark). Och en heraldiker är inte detsamma som heraldisk konstnär, vilket betyder att vi har än fler statligt avlönade heraldiker i Norden. De finns inom försvaret i såväl Danmark som Norge.

I knappologins anda är det relevant att visa på att begrep som ”den ende” och den högste” bör undvikas. För läsaren av artikeln är det däremot irrelevant.

Ask, bok eller ek

Enligt artikeln gavs uppdraget att rita standaret till Henrik Dahlström utan att man visat på bakgrunden. I förslaget var trädet obestämt till art så han föreslog en ek, även om han själv tycker att det borde ha varit en ask efter livsträdet Yggdrasil. Just det tycker jag personligen känns lite udda. Då hade et varit fyndigare att välj en bok, men det är bara min åsikt.
(Att de som gav iväg förslaget däremot hade så få åsikter om det hela gör mig fundersam om varför de ens var med och valde ut det vinnande förslaget och bearbetade efteråt. De hade helt uppenbart varken kunskap, färdighet eller kompetens och inte heller vilja att ge en vettig brief. När jag läste artikeln slog det mig att hon som gav tävlingsförslaget var betydligt mer kompetens än de som skulle bedöma, och då ansåg hon sig ändå okunnig.  Nåja, det vara en lång parantes).

Henrik Dahlström föreslår alltså en ek, och eftersom förlagan är gul på blå botten så blir det en ex av guld på blått.
Det slår honom inte att det här kan vara en välkänd symbol i Sverige.  Exempelvis i Blekinges landskapsvapen sedan 1658, visserligen då med tre kronor runt stammen. Blekinge högskola har inget vapen men de har ett obestämt träd och det krävs inte så mycket fantasi för att komma fram till att den studentkåren kanske vill ha ett standar och att de då kanske vill ha en gul ek på blå botten. Men det tycker nu statsheraldikern och hans heraldiska konstnär att Uppsala ska ha istället.
Ändå finns det ju några böcker att slå i, flertalet av de mest väsentliga dessutom skrivna av personal på Riksarkivet (äldre tiders heraldiker, om än inte heraldiska konstnärer). Och är det ingen på Riksarkivet som tittar på vad som görs? Är det verkligen möjligt att en heraldisk konstnär inte visar upp alla inkomna uppdrag för sina kollegor, när det är kollegan som gett honom uppdraget att teckna?

Att en ek skulle vara mer internationellt gångbar än en ask är en så dum argumentation att jag låter den sakta glömmas bort.

En styrd process

Dahlström berättar i artikeln att han blev styrd av uppdragsgivarna. Det stämmer säkert. Alla som har ritat ett vapen vet att uppdragsgivare kan vara väldigt bestämda. Men som heraldisk konstnär har man rätt att säga ifrån. Man har också möjlighet att förklara att man utfört ett uppdrag enligt givna anvisningar, man är ju trots allt bara e tjänsteman.
Så när en uppdragsgivare säger att det ska vara sex rötter så svarar man: ”Helt ok, jag ritar sex rötter, men vi nämner inget om antalet rötter i blasoneringen eftersom den ska beskriva bilden, inte förklara symboliken”.

Så gör nu inte Dahlström. Han gör tvärtom och försvarar alla detaljer i bilden och kommer då snabbt in på rena felaktigheter.  Och här är det värt att citera vad Dahlström säger i artikeln:
– Just träd är svåra. Hade det blivit en ek, men i andra färger hade man förmodligen ändå tänkt Blekinge. Kanske även om det var ett annat träd, men i samma färger. Det är inte många som tänker på bladens utformning.

Det här är ett fullständigt obegripligt citat som rymmer tre tankar som båda bryter helt mot heraldikens grundläggande idé sedan 900 år. Och för den delen även om alla idéer i reklamvärlden det senaste seklet.
ETT: Genom att byta färg gör man en stark förändring i ett vapen. Det starkaste man kan göra efter att byta symbol. En ny färgsättning ger ett nytt vapen.
Tänk bara på flaggorna omkring oss. Jag tror att det är väldigt få som tittar på Finlands flagga och tänker på Sverige bara för at det är ett kors i båda.
TVÅ. När du ritar en ask eller en ek så är det just bladens utformning som är avgörande. Det blir ett helt nytt träd och därmed ett helt nytt vapen.
TRE. Ja, det är olämpligt med en förändring i ett vapen. Det bör vara två. Att bara byta färg eller trädart tycker inte jag räcker. Det krävs något mer. Och då är vi åter inne på Blekinge som har kronorna. För det Dahlström gör här är ju att argumentera för att ett gyllene träd är det centrala och att de lätt blandas ihop även om man byter blad. Då borde rimligen detsamma gälla om man lägger på kronor runt stammen.

Sedan blir det inte bättre för att han fortsätter med citatet:
– Man kan säga att den är lik Blekinge-eken, eller att den inte alls är det. Ja, det är en gyllene ek mot en blå bakgrund, precis som Blekinges, men själva utformningen av eken är inte lik. Blekinge-eken har för det första tre öppna kronor runt stammen, sedan är själva ekarna i sig inte särskilt lika varandra i sin utformning.

Sedan kommer ett stycke där jag hoppas (men inte är säker) på att skribenten missuppfattat Henrik Dahlström. För om Riksarkivets heraldiske konstnär dels tror att heraldiska symboler ofta liknar varandra i och med att de har ett grafiskt och enkelt formspråk (alltså att de är statiska till sin form, vilket de inte är) och att heraldiken ”emanerar från 1400-talet”, vilket är en miss på 300 år, blir jag sammantaget rejält bekymrad.

Försvar genom angrepp

När heraldiskt kunniga har påpekat att det finns problem med denna skiss, som Henrik Dahlström alltså själv inte har gjort, blir svaret att angripa dessa. Det är inte första gången det sker efter att han blivit kritiserad. Detsamma hände exempelvis efter kritiken om att han plagierat Bengt-Olof Käldes grip eller plankat en bild på Skansen lejonet för ett vapen för en militär enhet.

Men att som statlig tjänsteman kalla de som påpekar problem för ”tyckmyckna människor” eller at heraldiken ”Det blir gärna ett forum för knappologer” för folk har rätt att påpeka fel för en tjänsteman.
Och att komma dragandes med estetik är klart problematiskt, speciellt om man enligt samma person använder förutbestämda bilder som man bara färglägger.
Min personliga uppfattning är att det estetiska upptar nästan all diskussion i debatten och problematiseringar kring vapenrätt och heraldisk sedvänja oftast glöms bort.

 

Läs artikeln om kårstandaret

I studenttidningen Ergo av Linda Svensk

 

Akademiernas rektorskedja

Rektorskedja för lantbrukshögskolan från 1939
Rektorskedja för lantbrukshögskolan anno 1939, skolan är dock äldre.

Akademiska insignier är såklart inget nytt. De behövs i varje sammanhang där pompa och ståt anses betydelsefullt. 

Nu i helgen var det heraldisk kongress på det icke-heraldiska temat akademiska insignier. Ämnet kan  vara intressant ändå och för dig som vill veta mer skriver jag här några ord om en artikel från 1939 (se mer nedan).

På 1930-talet skapades flera värdighetstecken för rektorerna vid Sveriges högskolor. I flera fall togs de fram av riksheraldikerämbetet och kanske var de även pådrivande i att förmå de högre lärosätena att ta fram dessa insignier.

Stilen är typisk för den tiden, både i form och innehåll. Funkisen har inte riktigt slagit igenom så de nyklassicistiska dragen är starka. En hel del är riktigt snygga. Överlag är jag mer förtjust i kedjorna än i själva tecknet/medaljen.

Huruvida de fortfarande används eller om man har tagit fram nya kedjor har jag ingen vetskap om (det har ju inget med heraldik att göra). Kanske någon annan vet mer om det.

Rektorskedja för Tekniska högskolan
Rektorskedja för Tekniska högskolan

Källa:

Meddelanden från riksheraldikerämbetet VIII, 1939

Akademiska symboler och varför de har vapensköldar

Vapen för Procivita gymnasium i Helsingborg. 

Heraldiska kongressen är i gång och den handlar denna gång om akademiska insignier, tecken och vapensköldar. 
Så därför påminner jag om varför akademierna och nya privatskolor egentligen använder sig av dessa tecken.

Jag vet att förespråkarna för vapen för högskolor och universitet ser det som ett tecken på tradition. Nåja, det kan man ju tycka men ska man vara krass så är det nog helt andra skäl som ligger bakom.
De senaste 20 åren har svenska universitet fullkomligt forsat i att hitta på en lång historia – och har de igen lång historia så har det tagit heraldiska emblem, främst vapensköldar, som symboler. Det är något helt annat än de symboler som används av de universitet som tog sina tecken generationen innan.

Och detta har nu sprit sig till gymnasier, som Procivita här ovan (som till och med har ett latinskt namn för att höja statusen).

Det trådiga är bara att dessa vapen i regel är så trista eller rent av felaktiga varför man kan säga att det här med tradition inte är den egentliga drivkraften. Det är vanligt simpelt varumärkesbyggande och det är synbart väldigt framgångsrikt gentemot vissa kretsar vilket får mig att sorgesamt konstatera att det står 1-0 till reklammännen mot heraldikerna.

Hoppas att kongressen i helgen kan skapa en djupare analys kring hur högskolor och universitet använder heraldik och andra insignier för att stärka sin position inom den akademiska världen.

Läs mitt första inlägg här

Sveriges bästa blogg om heraldik, vapensköldar, härolder och historia