Söker du adlig genealogi?
Sök då på adelsvapen.com. Här finns allt som är värt att veta om adlig genealogi fram till mitten av förra seklet, då adeln ännu spelade en politisk roll så som stånd.
Mannen bakom sidan är Jonas Hjelm, som också sammanställt Svensk Wapen-CD (en produkt som du kan köpa från adelsvapen.com)
Boktips
Här ett tips på en bok som jag inte ens läst: ”Den danske adel efter 1849” , men en bok jag gärna vill titta närmare i.
För att förstå ett samhälle måste man förstå dess ”adel”, den reellt makthavande klassen. I vissa tider är det präster, i andra köpmän eller riddare. Under några sekler från 1500-1900 var det i Europa ämbetsmannaadeln. Hur denna grupp såg på sig själv och sin makt är viktigt att förstå när de mot slutet av 1800-talet började ge upp sitt maktmonopol och övergå till ett med demokratiskt synsätt.
Boken Den danske adel efter 1849 fokuserar på just denna period i Danmark och är därför ett intressant inlägg samt presenterar forsknigsläget som det ser ut idag. Det borgar inte minst författarna Bente Scavenius, Knud J.V. Jespersen, Ditlev Tamm, Jesper Laursen, Birgitte Possing, Anna von Lowzow och Jes Fabricius Møller för.
Adel – Den danske adel efter 1849
Redigeret af Lars Bisgaard, Mogens Kragsig Jensen
Gads Forlag
Vill du veta mer om dansk adels heraldik men saknar litteratur?
Nu finns den tillgänglig på nätet.
I ärlighetens namn är det endast en mycket enkel sida med mycket dåliga linjeteckningar eftersom alla bilder är kopierade ur en äldre dansk vapenbok . Informationen om respektive släkt sträcker sig inte heller längre än till namn och titel.
Men det är åtminstone något för alla som har svårt att komma över boken strukturerade bilder av danska adelsvapen.
Sidan har en stor fördel. Den visar på behovet av en ny vapenbok för dansk adel eftersom denna grupp nog är det vapenkollektiv som har sämst täckning i den nordiska heraldiska litteraturen.
Wikipedia har en rätt bra artikel om dansk adel, dock har de inte med så mycket om rangsystemet som till stor del övertrumfade adelskapet från och med 1700-talet.
Fick en vapenskiss till mig för påseende häromdagen. Med en hjälm som kan tolkas som öppen eller sluten. Så jag funderade lite på det.
Att adelns ekonomiska och politiska privilegier sedan länge är borta är allmänt känt (för heraldiker, lite tveksamt hur det står till med den kunskapen på andra håll i samhället). Och när staten kring 2002 lämnade Riddarhuset åt sitt öde finns adeln bara kvar som en historisk tradition. Man skulle lite elakt (men sant) kunna säga att det inte längre finns adel i Sverige, men människor som har adliga förfäder, precis som man kan ha förfäder som tillhörde medlemmar ur bonde- eller borgarståndet, eller kanske var bergsmän.
Låt oss för enkelhetens skull säga att adeln finns kvar och att de som räknas som adel (barn till adelsmän) har vissa heraldiska privilegier kvar. För sedvänjans och traditionens skull är jag idag beredd att acceptera den tolkningen.
De enda privilegier som återstår är titlar och heraldiska rangtecken. En av dessa heraldiska rangtecken är – sedan 1762 – den öppna hjälmen. Här finns en hake som jag senare ska återkomma till.
Det kan inte nog betonas att den öppna hjälmen inte var adlig före 1762, och den förordning som då antogs kan på goda grunder antas ha tillkommit på rund av dåliga fackkunskaper i ämnet heraldik.
Men till ämnet. Den öppna hjälmen har varit ett adligt rangtecken i mer än 200 år. Men något har hänt. Efter inspiration från den tyske heraldikern Walter Leonards bok ”Der grosse buch der Wappenkunst” började SVR under sent 90-tal att teckna vapen med en halvöppen hjälm. Det kan vara harmlöst, men om man som heraldiker ser det hela i ett utifrånperspektiv så har jag svårt att inse att en icke-heraldiker kan tolka hjälmen på annat sätt än som en öppen hjälm. Om än i medeltida stil.
Utifrån den här tolkningen, ska man vara orolig eller nöjd? I Norge och Danmark görs ingen rangskillnad på öppna och slutna hjälmar. Adliga och borgerliga släkter får välja den hjälm de tycker passar bäst. Bakgrunden är visserligen det danska enväldets rangsystem från 1700-talet, där ett komplicerat rangsystem inom staten övertrumfade adlig börd när det gällde tillträde till tjänst, men den historiken har idag ingen praktisk betydelse.
Jag tycker nog att vi på sikt bör frångå den svensk-finska traditionen och ansluta oss till den dansk-norska. För – varför är det idag viktigt för heraldiker att markera adlig börd, när börden inte längre får anges som argument i andra sammanhang i samhället?
Skandinavisk Vapenrulla 1995 visar fyra vapen med den nya formen av halvöppen hjälm. Beer (TF 472/95), Block (TF 478/95), Lauenheim (JR 484/95) [även mantel], Theutenberg (JR 494/95). Också ett norskt vapen i samma årgång bär samma typ av hjälm.
1996 förekommer Trudsö (TF 517/96) – norsk
1997-00 finns inga halvöppna hjälmar.
2001 finns Widenfalk (TF 611/01) och 2002-2003 Holck (TF 631/03)
TF = Tor Flensmarck
JR = Jan Raneke
Jonas Arnell tog nyligen upp en intressant fråga på sin blogg: kan svenskar bli adlade?
Svaret är nej, och här förklaras varför.
Den ende som har rätt att utdela adelskap är en statschef, och då endast under förutsättning att den rätten står omnämnd i konstitutionen.
För svensk del skapades den rätten omkring 1280 då Alsnö stadga antogs, och den upphävdes med den nya författningen 1975.
Det är numera mycket få länder som har kvar rätten att adla. I Europa finns rätten hos Belgien, Nederländerna, Luxemburg, Liechtenstein, Spanien och Storbritannien. Även Tonga kan ge adelskap.
Men att dela ut adelskap till utländska medborgare är i realiteten en politisk omöjlighet för dessa länders statsöverhuvuden. Ska staten belöna så är det till ordensväsendet man vänder sig.
För den som ändå söker ett adelskap (och visst, det kan väl vara kul att ha) finns möjligheten att vända sig till något av alla avsatta furstehus. Många av de gamla kungahusen har här funnit en extra inkomstkälla.
För en demokratiskt sinnad person (som mig) är det svårt att förstå hur någon kan anse att dessa adelstitlar har någon som helst legitimitet. En avsatt furste är att jämföra med en avsatt president, dvs en privatperson som vem som helst. Visst kan de dela ut adelstitlar (det är oskyddade titlar) men de kan inte göra anspråk på att företräda staten, vilket utdelande av adelskap innebär.
Ibland förekommer att f.d. regerande furstehus förlänar honorära adelstitlar. Det finns flera skolor i hur giltiga dessa är. Den minimalitiska tolkningen är att inget är giltigt, endast verkande statschefers titelförläningar. Mellanvägen är att säga att avsatta exilfurstars titelförläningar enligt den konstitution de var statschefer under är giltiga, men inte deras barns. Den mest liberala tolkningen är att säga att furstehus alltid har rätt att förläna titlar.
Det bör betonas att inga adelsmän i Norden, oavsett legitimiteten i titeln, har några som helst rättigheter. I den bemärkelsen finns det idag ingen adel, däremot många människor som har adliga anfäder från vilka de ärvt vissa immateriella rättigheter (släktnamn och vapensköld). Tillsammans kan dessa personer vara med i en ideell förening (ex Riddarhuset), men det är i sig ingen skillnad på den föreningen och vilken annan förening som helt. Dock förvaltar de ett av Sveriges många kulturarv och för det ska de ha all respekt.
Sven Hedin var den siste svensk som adlades i Sverige, men inte den siste svensk som adlades.
De tre senaste är kungasönerna Sigvard, Carl Johan och Lennart Bernadotte. 1951 utsås de till grevar (comte de) av Wisborg av storhertiginnan av Luxemburg, en släkting till dem.
Om du känner ett stort kontrollbehov kan du kolla upp om den som säger sig vara adel faktiskt är det.
Svensk adel finns ofta med i Riddarhuset, men eftersom alla adlade inte lät introducera sig kan det hända att det finns adelssläkter som är okända för dem idag.
Utländsk adel som flyttat till Sverige kan man hitta i Ointroducerad Adels Förening om de velat bli medlemmar där, vilket nog långt ifrån alla har haft intresse av.
Ingen av dessa två, eller ens tillsammans ger en komplett bild av adeln i Sverige idag.