Etikettarkiv: adel

Arkitekter med vapensköldar

Christopher Pohlhem
Christopher Pohlhem på vår sedel. Tyvärr utan vapensköld.

Att krigare och hovmän har adlats är självklart, men hur är det med andra grupper i samhället? De är klart färre men det finns några exempel. Här en titt på arkitekter och ingenjörer.

Före 1600-talet adlades inga arkitekter eller ingenjörer. Dessa två yrkesgrupper  var i princip samma sak och de kallades ofta mechanicus. Men 1600-talet innebar en förändring i synen på vad som staten skulle värdera.

I första hand var det inte skapare av vackra hus som uppmärksammades utan de arkitekter som ingick i fortifikationen och byggde fästningar eller de som byggde kungens egna slott. För de senare bör enligt mig adlandet ses som en del av betalningen även om det inte uttrycks så i adelsbrevet.

Adlade mechanicus

Här kommer så en lista på adlade mechanicus. Gemensamt för dem alla, utom Polhem, är att de formellt var officerare.

Fredrik Henrik af Chapmans vapen.

Fredrik Henrik av Chapman

Slutade som amiral men förde inte befäl som sådan i strid. Det var som skeppsbyggare och utvecklare av skeppskonsten han belönades med adelskap.

Fredrik föddes 1721 i Göteborg. Som ung han skeppsbyggnadskonst under sex år i England, Holland och Frankrike. Återkom 1757 och anställdes som underskeppsbyggmästare vid skeppsflottan i Karlskrona, därefter skeppsbyggmästare 1760 och överskeppsbyggmästare vid arméns flotta 1764.

Tydligen var han duktig, speciellt med roder, för 1772 adlades han med detta vapen.  Tyvärr dog han ogift så hans adliga ätt dog ut med honom, och med honom även vapnet. Kunde man tro.

Om honom kan vi även minnas bokverket ”Architectura navalis mercatoria”. Ett monument med vacker svensk påskrift och hans medaljong i marmor blev 1800-05-25 på konung Gustaf IV Adolfs befallning upprest i modellsalen i Karlskrona.

Chapman hade som sagt inga egna barn och var inte gift, men han hade en duktig yngling i sin närhet som han lät adoptera. Gustaf Adolf Neüendorff hette han, som blev adlad och adopterad af Chapman. Så adelskap via adoption

Greve Erik Dahlberg.

Erik Dahlberg

Idag mest känd för sitt praktverk ”Suecia Antiqua et hodierna” men det var fästningsbyggare han var mer än något annat var känd för. Han adlades och fortsatte fram till greve. Hans karriär kan sammanfattas med orden krigsråd 1677, landshövding i Jönköping  1687–93, fältmarskalk 1693, generalguvernör i Bremen och Verden 1693, generalguvernör i Livland 1696–1702.

Erik Dahlbergh, hette fram till det att han adlades 1660 Erik Jönsson. Född 10 oktober 1625 i Stockholm, död 16 januari 1703 i Stockholm, gravsatt i Turinge kyrka i Södermanland.

Friherre Nils Ericsson.

Nils Ericson

Järnvägsmannen som står staty över hela Sverige, framför allt utanför järnvägsstationer.  Även bror till Eriksson som skapade propellern. Tydligen var inte brödrakärleken den bästa, men något hade de gemensamt.

Född 1802-01-31 vid Långbanshyttan. Gick den långa vägen, först som elev, sedan nivellör vid arbetena å Göta kanal 1816. Därefter militär vid ingenjörkårens fortifikationsbrigad 1823. Kortvarigt. För redan året därpå blev han chef för Jäverstads arbetsstation. Åter i armén som löjtnant 1828 och sedan chef för västra väg- och vattenbyggnadsdistriktet 1830.
Där blev han övermekanikus vid Trollhätte kanal 1830 och sedan mängder med kanalarbeten inom armen innan han 1854 adlades. Året efetr chef för statens järnvägsbyggnader och redan 1860 friherre. Död 1870 i Stockholm och ligger jämte sin fru och yngsta dotter begraven på norra kyrkogården i Stockholm.

Kanaler, matematik och järnvägshjul i vapnet.

Lars Nordenbielkes vapen.

Lars Nordenbielke

Systerson till af Champan och fick som sådan en snabb väg in i skeppsbyggarkonstens innersta rum.

Lars Bogman, som adlades Nordenbielke, föddes 1745. Var elev i skeppsbyggeriet hos sin morbroder Fredrik Chapman innan han med tiden blev skeppsbyggmästare 1776. Ord. överskeppsbyggmästare vid arméns flotta i Stockholm 1790. Överstelöjtnant vid flottornas konstruktionsstat 1793-11-27. RVO 1795-11-02. Överste vid flottornas konstruktionsstat 1805-05-04 och därigenom chef för konstruktionskontoret. Adlad 1809-06-29 enl. 37 § R.F. (introd. 1811-04-10 under nr 2212). LKrVA. LYA 1810-11-21. LFrKA. Död 1814-05-12 utan söner och slöt således själv sin adl. ätt på svärdssidan. ’Han förfärdigade åren 1765–1768 gravyrerna till sin morbroders, den store Chapmans verk: Architectura Navalis Mercatoria och uppgjorde kalkylerna därvid. Var en utmärkt skicklig och mycket begagnad skeppsbyggmästare samt hade åren 1781–1790 under sin morbroders styrelse befattning med byggandet av linjeskeppen Kronprins Gustaf Adolf, Fäderneslandet, Äran, Dygden, Rättvisan, Ömheten, Försiktigheten, Tapperheten, Manligheten och Dristigheten, fregatterna Bellona, Minerva, Eurydice, Thetis, Galathée, Venus, Freja, Camilla, Iphigenie och Diana, repeterfregatten Ulla Fersen, kuttrarna Örn och Falk, jakterna Esplendian och Amadis, samt en gondol för konungen utom mindre fartyg, barkasser och jollar för arméns flotta.’ Gift med Anna Margareta Ståhl, född 1762-06-29, död 1829-06-10 Svenneby, dotter av en egendomsinnehavare Ståhl och Anna Margareta Stenfelt.

Erik Nordewall, född Nordwall

Erik Nordewall var en av männen bakom Göta kanal och de andra samtida kanalprojekten.

Adliga ätten Nordewall nr 2257 †

Adlad 1816-01-23 enl. 37 § R.F., introd. 1818. Utdöd 1835-05-02.

Gammal bondsläkt från Nolby by i Njurunda socken, Västernorrlands län av samma stam som den ännu levande norrlandssläkten Nordwall.

  • 2. Erik Nordwall, adlad Nordewall, född 1753-07-02 i Överkalix prästgård. Student i Uppsala 1770-10-17. Auskultant i bergskollegium 1774-01-19. Byggmästare vid Hjälmare slussar 1774 och vid Strömsholms kanal 1778–1784. Geschworners titel 1778-12-03. Ordningsman vid Eskilstuna fristad 1787-08-01. Tillika bergsmekanikus på järnkontorets stat 1791-02-28. LVA 1794-03-05. Tjänstledig 1796-02-09 från ordningsmannasysslan för utförande av arbeten vid Dannemora gruvor och s. å. 13/5 för arbeten vid Trollhätte slussverk. Direktör vid Eskilstuna fristad 1799-06-11 och direktör över finsmidet s. d. Major mekanikus 1801. LMåloBildhA 1802. RVO 1807-04-28. Ledamot av kommittén för besiktning av Carl Gustafs stads bruk 1811-10-29 och av kommittén för uppgörande av samma bruks inköp och förvaltning 1812-10-20. LLA s. å. Adlad 1816-01-23 enl. 37 § R.F. (introd. 1818-03-28 under nr 2257). Överstelöjtnant vid flottans mekaniska kår 1819-10-12. Tjänstfri från direktörsbefattningen i Eskilstuna 1821-03-14. Avsked 1825-04-27. Ledamot av kommittén för avgivande av förslag till teknologiska instituts ändrade organisation 1834 [Ak]. Död 1835-05-02 i Stockholm och slöt själv sin ätt. Vapnet krossades av medicinalrådet af Pontin, ’Överstelöjtnanten Nordewall var sin tids utmärktaste mekanikus och hade så av regeringen som av enskilda korporationer förtroendet att uppgöra ritningar och förslag till samt uppförandet av de viktigaste kanal- och andra nybyggnader, såsom kanalerna vid Trollhättan och Södertälje, konstbyggnader vid Falu gruva, den stora dammbyggnaden vid Dannemora för att skydda gruvan därstädes för översvämningar, m. fl. maktpåliggande företag.’ Gift 1785 med Fredrika Catharina Branting, född 1756, död 1797, dotter av inspektören vid Skultuna Gustaf Georg Branting och Clara Ohrling.

Christoffer Polhem, född Polhammar

Adliga ätten Polhem nr 1514 †

Adlad 1716-12-15, introd. 1719. Utdöd 1772-08-01. Litteratur: H. Rosman, Polhems släkt och dess minnen på Gotland (1911).

  • Christoffer Polhammar, adlad Polhem, född 1661 troligen 18/12 i Tingstäde socken. Skolpilt i tyska räkneskolan i Stockholm. Gårdsskrivare på Kungshamns säteri vid Uppsala. Uppbördsman på Vansta gods i Ösmo socken Stockholms län. Student i Uppsala1 1687-10-12. Stipendiat i mekaniken2 1692-03-21. Tillika konstmästare vid Stora Kopparberg2 1700-02-29. Avsked därifrån2 1716-01-20. Direktör i mekaniken s. å. 2 Assessors titel 1714-02-27. Kommerseråd 1716-12-10. Adlad s. å. 15/12 (introd. 1719 under nr 1514). En av VA:s första ledamöter2 1739-06-16. RoKNO 1748-04-16. Död 1751-08-31 i Stockholm och begraven därst. ’Han måste genom faderns och en sin farbroders tidiga död avbryta studierna vid tyska skolan och tjäna hos enskilda herrskaper, vilket han gjorde i tolv år. Inrättade därunder av naturlig fallenhet för mekaniken och vid lediga stunder en fullkomlig snickar-, svarvar- och smidesverkstad, varest han förfärdigade ur, stekvändare och andra dylika saker. Var, ehuru han av andra ansågs såsom mästare i sin konst, dock själv missnöjd, emedan han insåg, att det skulle givas någon teori, varpå hela utövningen av mekaniken berodde samt beslöt, då han fått höra att mekaniken och därtill hörande vetenskaper skulle finnas avhandlade i latinska böcker, att lära sig latinet. Han fick fördenskull till skänks av en präst ett latinskt och svenskt lexikon, det han begynte lära sig utantill, samt av en annan, emot det att han åt honom förfärdigade ett ur, läxor i latinska grammatiken att också utantill lära sig, och äntligen av kyrkoherden i Sorunda, magister Erl. Dryselius, som bodde 3/4 mil från den gård, där Polhammar tjänade och vilken lärde man han varje dag i sju månaders lid till fots besökte, så god undervisning i språket, att han kunde begiva sig till universitetet. Reste efter någon tids förlopp till Stockholm för att ingå vid lantmäterikontoret, men sedan han läst den på väggen hängande listan varefter han borde examineras, skrämdes han tillbaka till Uppsala, där han fördubblade sin flit i studierna. Företog sig därunder alt laga ett av en munk i Vadstena förfärdigat, bakom altaret i Uppsala domkyrka sedan hundra år tillbaka obrukbart stående urverk, vilket ingen urmakare tilltrott sig lägga handen vid och lyckades därmed sä väl. Att verket ej blott blev iståndsatt utan även så förbättrat, att det visade hela kalendarium och de ärliga högtiderna samt solens och månens gång, ny och nedan mm och detta allt utan vidare hjälp av människohänder, än att det skulle var sjätte vecka uppdragas, varefter uret gjorde tjänst ända till dess det i Uppsala brand år 1702 förstördes. Gjorde sedan och uppvisade på anmodan inför bergskollegium en modell till en konstig uppfordringsmaskin, som vann stort bifall och av konung Carl XI belönades, varefter han vid Falu och andra gruvor i Sverige inrättade åtskilliga uppfordringsverk. Anträdde år 1694 en utrikes resa, därunder han i Paris erbjöd att lägga hand vid ett ur, lika konstigt om icke konstigare än det i Uppsala, emedan del skulle visa och slå de turkiska, judiska, babyloniska, italienska och allmänna europeiska timmarna samt gjorde efter hemkomsten modell till ett sådant, vilket också sedan förfärdigades i Paris utan att den utlovade belöningen honom tillställdes och skänktes av franska hovet till turkiska sultanen. Kallades 1707 med konung Carl XII:s tillstånd av kurfursten av Hannover, sedan konung Georg I i Storbritannien, till förstnämnda land för all förbättra bergsmaskinerna vid Harz. Inventerade dessutom såningsmaskin, tuvplog, mullbråka, stenåka, hackelse- och tröskmaskiner, tegelbråka, dyrkfria lås samt förbättrade vattenkvarnar. Blev 1716 anförtrodd Trollhätte slussbyggnad, som han åtog sig att inom fem år fullborda emot en vedergällning av 150,000 daler kopparmynt, vilket dock ej då gick i verkställighet, samt 1742 uppsikten vid Söderströms slussbyggnad i Stockholm. Författade desslikes flera grundliga skrifter i mekanik, naturkunnighet, hantverkerier samt allmänna och enskilda hushållningen, av vilka några äro införda i Vetenskapsakademiens handlingar, men största delen endast tillfinnandes i handskrift. Av de tryckta må särskilt nämnas: Dædalus hyperboreus, D. 1–6 (1716, 17), Betänkande om ekonomien och commercien samt öfver segelfarters inrättande emellan Stockholm och Götheborg, tryckta 1721, Allmänna hushållsförslager, tryckta 1726, Samtal emellan en svärmoder och en sonhustru om allehanda hushållsförrättningar, tryckt 1745 och ånyo 1750, Patriotiskt testamente eller underrättelse om järn, stål, koppar, tenn och bly för dem, som vilja begynna manufakturer i dessa ämnen, tryckt 1761. VA har låtit över honom prägla en minnespenning.’. Gift 1691-12-28 på Riksten3 i Botkyrka socken Stockholms län med Maria Hoffman, född 1671-09-24 i Bremen, död 1735-10-14 i Stockholm.

Sven Sölfverberg, född Larsson

Adliga ätten Sölfverberg nr 1111 †

  • Adlad 1687-05-13, introd. 1689. Utdöd 1852-11-01.
  • Sven Larsson, adlad Sölfverberg, född 1653-04-12 i Nyköping. Var först i engelsk, holländsk och fransk tjänst. Hemkallades 1682. Ingenjörkapten i svensk tjänst s. å. Kaptenmekanikus vid fortifikationskontoret 1683-06-11. Adlad 1687-05-13 (introd. 1689 under nr 1111). Överstelöjtnants avsked 1719-11-00. Död 1727-08-07 och begraven i Rö kyrka Stockholms län, där hans vapen uppsattes. ’Han reste först till Kristiania, där han i fem år studerade styckgjutarkonsten, fullföljande samma studier några år uti danska konungens styckehus i Köpenhamn. For därifrån till England och gick i prins Roberts tjänst samt utförde under sex års tid åtskilliga egna påfund och konster i de mekaniska vetenskaperna. Begav sig sedan i holländsk tjänst och kallades av konung Ludvig XIV till Frankrike för att leda vatten ur gravar och andra sanka ställen. Omnämnes av greve Dahlbergh såsom den där vid infallande krig kunde förfärdiga flygande bryggor samt andra nyttiga saker.’ Gift 1:o 1685-09-24 i Stockholm med Elsa Küpper, död barnlös 1686-04-27, dotter av köpmannen Engel Küpper. Gift 2:o 1689-02-12 med Beata Elisabet Ruuth, född 1672-09-28, död 1749-11-01 i Rö socken och begraven s. å. 10/11 i Ro kyrka, dotter av kammarrådet Barthold Ruuth, adlad Ruuth, och Anna Rosenblad.

Daniel av Thunberg

Denne ingenjör vid Trollhätte slussverk gjorde sig berömd för sina slussar.

Adliga ätten af THUNBERG nr 2117 †

Adlad 1776-09-29, introd. 1777. Utdöd 1814-04-03.

aniel Thunberg, adlad af Thunberg, född 1712-05-15 på Tunsjö. Elev vid Härnösands gymnasium 1729–1730. Student i Uppsala 1731-09-08. Elev under Polhem 1745. Byggmästare vid finska fästningsbyggnaderna 1747. Slottsbyggmästare 1758. Direktör 1759. LVA s. å. LFS. RVO 1772-05-18. Överdirektör vid dockbyggnaden i Karlskrona 1773 med överstes rang. Adlad 1776-09-29 (introd. 1777 under nr 2117). Död 1788-01-01 Vedeby och begraven i Karlskrona stads kyrka, där hans änka köpte en grav för honom, sig själv och deras son och varest även sonhustrun vilar. Han var en utmärkt man i sitt fack och gav 1757 plan till Trollhätte slussverksbyggnad. Gift 1763-01-28 i Karlskrona med Dorotea Maria Norén, född 1729, död 1789-11-13 i Karlskrona, dotter av rådmannen i Karlskrona, auditören Erik Norén och Anna Sofia Carlqvist.

 

 

 

När började man skriva af

Bakom af Jochnicks vapen ses vad som beskrivs som ”den svenska armens flagga”.

af Kleen, Uhr, af Ström. 75 adliga ätter har fått prefixet af. Det började med af Trolle 1758.

af. Ett litet oansenligt ord som signalerar så mycket makt och social prestige. af är det lilla prefixet (namnpartikeln) som från 1758 och drygt 100 år framåt gavs till 75 adliga ätter.

af, som sedan 1906 stavas av,  var en vanlig beteckning för att säga att någon kom från en viss plats. Det var först på 1700-talet som det blev en liten förskjutning där denna förled började antyda att personen kom från en finare plats. Därifrån var steget inte långt till att någon ville ta in det i sitt namn. Och det blev alltså af Trolle.

Pompa för status

1700-talet var för adeln en period av mycket pynt. Vapensköldarna blev mer komplicerade. Vapenmantlar infördes istället för vanliga hjälmtäcken, man ville få till en särskild adlig hjälm och rent utav förbjuda ofrälse att använda heraldiska vapen. Allt detta som ett försvar för de adliga privilegierna som var hotade från alla håll: från mer meriterade ofrälse lärda män, från rika handelsmän och från kunniga officerare.

Införandet av prefixet af bör alltså ses mot denna bakgrund, inte som en oskyldigt litet ord som vilket som helst.

Vapensköld för af Trolle
Släkten af Trolle med vapentält.

Att det var just af Trolle som var först är extra talande, för när schoutbynachten (konteramiralen) Georg Herman Trolle (1680–1765) adlas med namnet af Trolle gör han det med hänvisning till att han härstammade från den danska adliga ätten Trolle. För den härstamningen finns förstås inga bevis men för den som ville markera sin adliga status var det förstås lockande att dra på lite extra. af Trolles vapen har förstås både vapenmantel och svenska örlogsfanor, för att verkligen markera  statusen.

Hoffsten skriver om adelns historia

Boktips

 

Nyfiken på adeln? Då är ”Adel från Natt och dag till idag” boken för dig. Med nedslag i adelns historia från medeltiden till idag ger Mikael Hoffsten läsaren en rätt bra inblick i adelns värld.

”Adel från Natt och dag till idag” är titeln på nr 6 i Sveriges släktforskarförbunds skriftserie. Författaren är Mikael Hoffsten som även jobbar på kansliet.

Boken är ingen historia över adeln. För den fördjupningen ska du läsa Bo Erikssons ¨Den svenska adelns historia”, och Bo har även skrivit förordet till denna bok. Vad Mikael Hoffsten gjort är istället att sammanställt stort och smått av det som förknippas med adel och adelskap. Här finns heraldik, släktbeskrivningar, nedslag i svensk militärhistoria, kvinnorna inom ståndet och mera.

Det gör boken till en rolig skrift på 120 sidor fylld med illustrationer. Köp den.

 

 

Stockholmskällan som källa för Stockholmsforskare

von Vegesack och Gärfelts vapensköldar Foto: Larssons Ateljé. (Stockholmskällan)

På väggen i Gamla stan. En förbisedd vapensten för paret Gärfelt och von Vegesack.

Det här fotot fann jag på Stockholmskällan vars innehåll jag gärna vill tipsa om.

Stenen är från 1664. Den vänstra skölden tillhör Thomas Gärfelt, död 1669.

von Vegesack. Foto: Adelsvapen.com

Den högra skölden på bilden  representerar en kvinna (M) von Vegesack. Släkten kom från Riga.

Stockholmskällan är ett digitalt projekt med Stockholms stad som huvudman. Här kannan finna mycket spännande om staden historia och presenterat på ett tilltalande sätt. Jag hoppas att fler kommuner tar efter den här idén.

Ridderliga friherrekronor på 1600-talet

Silfverloods huvudbaner i Västra Tunhems kyrka.

Är alla med pärlkrona högadel?
– Nej. 1600-talets praxis med kronor gör att det inte går att dra några enkla slutsatser om vapenbäraren baserat på hans begravningsvapen. 

Häromdagen nämnde jag att ridderliga riksrådsätter kunde använda en pärlkrona (friherrekrona) under 1600- och 1700-talen.

Men samma krona kan ses på vapen som tillhörde personer med, formellt sett, en helt annan rang.

Två exempel från 1600-talet är Olof Silverlood i Västra Tunhems kyrka i Skaraborg och triptyken i Råby-Rekarne kyrka för Zacharias Pauli ( död 1630).
Ingen av dessa två var riksrådsättlingar, riddare eller friherrar och borde därför inte ha en pärlkrona.

Silverlood adlades för sina insatser på slagfältet och slutade om överste. Det är tänkbart att han såg sin position i nivå med riksrådsättlingar och det är väl också sannolikt att hans barn hade tagit nästa steg i adelskarriären om de blivit lika framgångsrika som honom i sin militära karriär. Det blev de nu inte.

Zacharias Puli var österrikisk adel som naturaliserades i Sverige. Han tillhörde aldrig riksrådet och eftersom han blev naturaliserad kan ingen före honom heller ha tillhört riksrådet. Dock gifte han sig med Brita Hård och hon tillhörde 2:a klassen. Han har sannolikt plockat upp sin svärfars krona

 

 

Stort tack

Till Joakim Pauli för informationen

Riksrådsättlingar med friherrekrona

Du har säkert sett och undrat förr – varför har den där adliga släkten en friherrekrona?

Det rör sig då säkert om den grupp som under Riddarhusets första sekel introducerades i den andra klassen, riddareklassen (då var grevar och friherrar tillsammans den första klassen). Dessa ätter var ättlingar till riksråd men vare sig grevar eller friherrar. Nästan alla kom också att upphöjas  till första klassen under 1600-talet men några gjorde inte den karriären. Dit hör bland annat den gren av Ribbing som använde de två sigillen som vi ser här ovan. Så trots att de enligt vårt sett att se det tillhör den tredje klassen och ska ha en vanlig adelskrona var de under 1700-talet fortfarande att betrakta som berättigade till ridderlig status och förde då, enligt den tidens praxis men inte fastslagna regler, den pärlkrona som vi idag förknippar med friherrar.

Från 1600-talet och fram till 1800-talet var det lite si och så med kronorna. Dagens bruk tillhör den strukturerade moderna tiden som kommer med industrialismen.

Stort tack

till riddarhusgenealogen Göran Mörner och till Pontus Ragnö vid Riddarhuset för informationen.

Bastarder och oäktingar på Riddarhuset

Kan man bli adelsman fast man är född utom äktenskapet?
Ovanligt är det, men det finns ett undantag. 

Den adliga släkten Örnevinge, nr 352, är något så ovanligt på Riddarhuset som en ”bastardätt”. Men det menar jag att släktens anfäder har fått sitt adelskap genom att hans pappa var adelsman. och här säger jag fäder för det var två som adlades under samma adelsnamn.

Stammar från Brahe

Anfader 1: Gustav Eriksson
Det var riksrådet, greve Erik Brahe, nr 1, som hade en affär med Anna Filipsdotter Kern. Resultatet blev Gustav som föddes 1598. Eftersom fadern lämnade landet år 1600 av rädsla för Karl IX kom Gustav att uppfostras hos sin farbror greve Magnus Brahe. 1614 reste 1614 till ryska kriget och återkom 1617 till Magnus Brahe, som han tjänade i tjugu år till. När Magnus dog tog han tjänst hos sin  kusin, riksdrotset greve Per Brahe och var dennes hovmästare från 1637.

Anfader 2: Johan Gustavsson
I detta fall var det Gustaf Brahe somnade en affär med Anna Reibnitz. Johan avancerade med åren till underlagan och hovrättsassessor.

Gustav och Erik Brahe var bröder.

Adlade Örnvinge

Kusinerna Gustav och Johan adlades 1646 och introducerades året efter på numret 331, vilket sedan har ändrats till 352.
Ätten dog ut 1755 med Johans barnbarn Nils.

Vapnet de fick anspelar på fädernas grevskapen, där stamvapnet syns i sinister fält (men vingen är vänd upp och ner, en klassisk heraldisk finess för att uttrycka oäkta börd) medan sinister är hämtat från bragdsköldens fält 1 och 4.
Även liljorna på hjälmen återfinns i grevevapnets fält 2 och 3.

Stamvapen för släkten Brahe

Bastarder och oäkta barn

Bastardätter som är ättlingar till kungar eller andra furstar är inte så ovanliga runt om i Europa. I Sverige har vi grevarna af Vasaborg och motsvarande finns inom alla äldre kungahus.

Det kungliga och det adliga blodet kunde förr endast föras vidare om barnet var fött inom äktenskapet. De flesta utomäktenskapliga barn erkändes aldrig av sina fäder, åtminstone inte officiellt, men stundom hände det att de fick del av sina fÄrldrars glans. Samma stånd eller nivå som sina halvsyskon kom de aldrig i, men i regel till nivån precis under. Kungabarn blir grevar, grevebarn blir lågadel., precis som beskrivs här ovan.

Nu ska det också sägas att jag inte är speciellt förtjust i begreppen ”bastard” eller ”oäkta”. Barn är barn och i vår tid är det fullständigt absurt att räkna äktenskapet som grund för någon form av arv. Men här använder jag dem för att de förklarar sin samtid.

Bilden kommer från adelsvapen.com

 

Svenska arméns flagga

Bakom af Jochnicks vapen ses vad som beskrivs som ”den svenska armens flagga”

Jakten på svenska flaggor går vidare. Denna gång till vad som officiellt ansågs var svenska arméns flagga på 1820-talet. Och då menar jag av andra utom arméns egna flaggexperter. För dem kan det här vara ett lite för enkelt uttryck. 

Grunden är den blågula korsflaggan men med regerande kungs namnchiffer (monogram) i det övre vänstra hörnet. Liksom andra blågula flaggor i adelsvapen vid denna tid anges de alltid vara en örlogs-, handels- eller arméflagga. Ibland kan flaggor beskrivas som kungliga, men då är det ett prefix som rör utländska flaggor, som den franska eller brittiska.
Svenska flaggor, eller svenska kungliga flaggor, verkar inte finnas i den svenska begreppsvärlden så sent som 1840-tal. Utom då kanske för flaggexperter inom armén.

Af Jochnicks vapen

Det här  vapnet gavs till översten i armén, Jonas Jochnick (1783–1833), som adlades 1822 under namnet af Jochnick.
Släkten är en 37§-adel vilket betyder att endast huvudmannen är adlig medan övriga släktmedlemmar är ofrälse som vem som helst. Dessa ska då inte ha en krona på sin hjälm och inte heller använda övriga rangtecken.
Det borde betyda – men jag är inte säker – att den svenska arméns flagga endast får användas av huvudmannen medan övriga ska ta bort den och istället använda ett blågult hjälmtäcke.
Postamentets kanoner hör i vilket fall enligt svensk heraldisk sedvänja till adliga rangattribut.

Blasoneringen lyder:
”. . . En engelsk sköld, belagd med en blå till öfversta kanten gående spets, uti hvilken ses ett uprätt ställdt, draget tvåeggadt svärd af stål med gyllene fäste men kafveln virad af guld och svart, lysande öfver svärdet en tindrande femuddig nordstjerna af guld. Begge sidofälten äro af silfver och uti hvardera af dem en brinnande granat. På skölden hvilar en öppen tornerhjelm, betäckt med en af guld, blått och silfver sammanvriden hjelmkrans, uppå hvilken är uprest ett lika svärd som i skölden emellan fyra hvita strutsfjädrar. Skölden omgifves af ett utan-till gyllene med invändigt blått löfverk, bakom hvilket ses en svenska arméens fana åt hvardera sidan och nederst bakom skölden tvänne i kors lagde metallcanoner. Aldeles såsom detta vapen här ofvan med sina rätta och egentliga färger afmåladt finnes. . . .”
(Källa: Riddarhusets sköldebrevsavskrifter, 17:125, RHA.)

 

Bröderna Göthe och Lillieroth

Göthes vapensköld
Familjen Göthes vapensköld. Ur adelsvapen.com.

Varför göra det lätt för genealogerna, tänkte de inte.
Men faktum är att två bröder kunde adlas under olika namn och vapen.

Samuel Eosander adlades 1698 Göthe, adliga ätten nr 1363.

Samuels bror Nils adlades också, men med namnet Lillieroth.

Som av en händelse har släkten en tredje gren, Eosander von Göthe. Det var Johan Friedrich som av Karl XII fick sitt adelskap på samma villkor som hans fars kusin, ovannämnde Samuel. Denna släktgren introducerades aldrig på Riddarhuset.

Torparsonen blev adelsman

Linderoths vapensköld
Den adliga familjen Linderoth nr 337. Ur adelsvapen.com.

Visst fanns det social rörlighet förr. Som torparsonen Per Andersson Linderoth som valde den militära banan och slutade som Generalmajor av kavalleriet och krigsråd.

Innan du läser och tokhyllar svensk historia. Tänk på att ytterst få torparsöner kunde göra karriär så de som gjorde det var exceptionellt tursamma. Se det däremot som en kritik mot det samhälle som faktiskt förhindrade kunniga pojkar och flickor att komma fram i tillvaron.

Smed och torpare

Det är svårt att hitta någon som på 1600-talet är lägre på den ekonomiska rangskalan än en torpare och grovsmed. Och där, som son till smeden och torparen Anders Nilsson, föddes Per  Andersson.

Han föddes 1596 i Vallerstads socken. Tog värvning i sena tonåren och blev 1625 ryttare vid Östgöta regemente. Måste ha gjort något fantastiskt bra för redan 1627 var han löjtnant vid  regementet och 1631 ryttmästare.

Per Andersson lyckades sedan överleva alla svenska krigståg och utsågs till överste för ett regemente tyska ryttare 1645. Vi kan ana att han då redan var rätt slängd i tyska. Adlad 1645 och introducerad 1647 under nr 337.

Av Karl XI utsågs han 1657 till generalmajor av kavalleriet och krigsråd, varvid han ar en av strategerna bakom de svensk-danska krigen som följde.

Per dog först 1673 (möjligen så sent som 1678, men det kan vara en felläsning av en trea någon gång i historien) på sin sätesgård Sörby och ligger jämte sin fru Catharina Agneta Nagel (från Tyskland, död 1671) begraven i Varvs kyrka.

Tydligen var han känd som en soldattyp för biskopen Terserus väckte fråga i Linköpings konsistorium om hans begravning, eftersom han under sin livstid utmärkt sig för att ha varit ogudaktig, svurit mycket och säkert kunnat lastas för mycket med än så.

Hans och hustruns gravsten ska visst ännu finnas i Varvs kyrka.