Etikettarkiv: adel

Så blev Göthe en del av Barck

Göthes vapensköld
Familjen Göthes vapensköld

Samuel Eosander adlades 1698 Göthe, adliga ätten nr 1363.

 

https://sv.wikipedia.org/wiki/Samuel_Göthe

Vapensköld greve Barck
Vapen för/arms of Greve/Count Barck, no 81.

Samuels bror Nils adlades också, men med namnet Lillieroth.

Som av en händelse har släkten en tredje gren, Eosander von Göthe. Det var Johan Friedrich som av Karl XII fick sitt adelskap på samma villkor som hans fars kusin, ovannämnde Samuel. Denna släktgren introducerades aldrig på Riddarhuset.

Torparsonen blev adelsman

Linderoths vapensköld
Arms of the noble family Linderoth no 337.

Visst fanns det social rörlighet förr. Som torparsonen Per Andersson Linderoth som valde den militära banan och slutade som Generalmajor av kavalleriet och krigsråd.

Innan du läser och tokhyllar svensk historia. Tänk på att ytterst få torparsöner kunde göra karriär så de som gjorde det var exceptionellt tursamma. Se det däremot som en kritik mot det samhälle som faktiskt förhindrade kunniga pojkar och flickor att komma fram i tillvaron.

Smed och torpare

Det är svårt att hitta någon som på 1600-talet är lägre på den ekonomiska rangskalan än en torpare och grovsmed. Och där, som snön till smeden och torparen Anders Nilsson, föddes Per  Andersson.

Han föddes 1596 i Vallerstads socken. Tog värvning i sena tonåren och blev 1625 ryttare vid Östgöta regemente. Måste ha gjort något fantastiskt bra för redan 1627 var han löjtnant vid  regementet och 1631 ryttmästare.

Per Andersson lyckades sedan överleva alla svenska krigståg och utsågs till överste för ett regemente tyska ryttare 1645. Vi kan ana att han då redan var rätt slängd i tyska. Adlad 1645-11-01 och introducerad 1647 under nr 337.

Av Karl XI utsågs han 1657 till generalmajor av kavalleriet och krigsråd, varvid han ar en av strategerna bakom de svensk-danska krigen som följde.

Per dog först 1673 (möjligen så sent som 1678, men det kan vara en felläsning av en trea någon gång i historien) på sin sätesgård Sörby och ligger jämte sin fru Catharina Agneta Nagel (från Tyskland, död 1671) begraven i Varvs kyrka.

Tydligen var han känd som en soldattyp för biskopen Terserus  väckte fråga i Linköpings konsistorium om hans begravning, eftersom han under sin livstiden utmärkt sig för att ha varit  ogudaktig, svurit mycket och säkert kunnat lastas för mycket med än så.

Hans och hustruns gravsten ska visst ännu finnas i Varvs kyrka.

Ett litet tips om dansk adel

Vapen för den danska adliga familjen Adeler. Bild: Ronny Andersen
Vapen för den danska adliga familjen Adeler. Bild: Ronny Andersen

Till alla som vill veta mer om dansk heraldik. 
Dansk adelsförening har numera ett bra bildregister på sin hemsida.

För några dagar sedan skrev jag om den tydligen stora bristen på dansk heraldik. Därför vill jag här passa på att säga att det finns åtminstone en sida som är värd att titta lite extra på: medlemsregistret för Adelsforening.

Här presenteras omkring 225 danska adelsvapen vilket är en imponerande samling. Vapnen har elegant tecknats av Ronny Andersen, men innehåller bara skölden. Hur hjälmprydnaden ser ut får vi inte veta, och blasoneringar finns inte heller.

Men detta är en överkomlig brist för det viktiga är att det nu finns minst en riktig sida med dansk adelsheraldik.

Att sedan en hel del av vapnen är riktigt gräsliga, heraldiskt sett, kan varken konstnären, föreningen eller dess nu levande medlemmar lastas för. Vapnen är helt enkelt ett barn av sin tid.

 

Adel och adoption, exemplet Stockenström

Stockenströms vapensköld
Stockenströms vapensköld
Familjen Stockenström är den typiska adelssläkten av sent 1700-tal. 

Det är så enkelt med adelskap, eller hur? En person gör något framstående, blir adlad och hans ättlingar – för det är alltid en han i svensk och nordisk historia – får njuta av denna upphöjelse för evig tid. Ibland till och med lite mer än det var tänkt, se bara §37-ätterna som Riddarhuset inte riktigt handskas korrekt med.

Men verkligheten är ofta mer komplicerad. Låt oss se på den adliga släkten Stockenström och deras adelskap för att förstå adlandet, adoption och synen på privilegier under 1700-talet.

Det börjar med borgmästaren i Norrköping, Lasse Håkansson. Han var stadens rikaste man och bedrev handel i stor skala. Handeln utvecklades av hans son Henrik Larsson och även sonsönerna Anders och Erik Henriksson, som flyttade verksamheten till Stockholm. Det var där som hans döttrar och några av hans söner tog sig namnet Stockenström.
Stanna upp här en liten stund och notera att döttrarna uppenbarligen hade en egen åsikt om vilket släktnamn de skulle bära. Det kan vara bra att ha med sig när man försöker pådyvla äldre tiders folk olika regler för vilket sätt att ärva vapen som är det bästa.

Släkten adlas första gången

Anders Henriksson var riksdagsman 1628, 33 och 36 och väl etablerad i Stockholms borgerskap. Därför var det inte konstigt att hans son Anders Stockenström satsade på en militär karriär för att nå högre i samhällshierarkin. Enligt Marks von Würtenberg lyckades han för han adlades som kapten men dog utomlands utan manliga ättlingar.

Släkten adlas för andra gången

Hans bror Lorentz (1629–1692), som satsade på handel och bergsbruk, kunde däremot både gifta sig och få barn. Det resulterade i att hans äldsta son Eriks (1659-1722) näst äldsta son Erik (1703-90) adlas von Stockenström, blir sedan friherre och greve. Tyvärr avlider han utan ättlingar och släkten dör ut med honom. Eller.

Släkten adlas för tredje gången

Eriks äldsta syster Charlotta (1700-76) gifter sig med borgaren Peter Printzell. Deras son Gustav (1736-98) adlas 1776  med namnet von Stockenström.

Släkten adlas för fjärde gången

Samma sak gäller för Eriks yngre bror Salomons (1711-83) söner Lars (1748-1814) och Salomon (1751-1811) adlas 1776 med namnet von Stockenström och deras bror Erik kommer efter 1784. Erik saknas för övrigt i släkttabellen här nedan men han fanns likafullt.

Nu ska jag vara ärlig och säga att denna adling rent formellt hör till ”släkten adlas för tredje gången” eftersom de adlas samma tillfälle, 1776, på samma nummer i Riddarhuset.
Att jag ändå har kvar dem här under denna rubrik är för att visa på hur vi på 2000-talet skulle dela upp dem medan man på 1700-talet såg arv av adelskap på ett helt annat sätt.

Stockenström adlas igen

Lorentz son Anders var likaledes handelsman. Efter handelsäventyr kom grenen under sent 1700-tal att först hamna i Sydafrika, först i holländsk och sedan i brittisk administration med Anders Stockenström, barnbarns barn till Lorentz. Hans son Andreis fortsatte banan och kom genom sina insatser 1840 att upphöjas brittiska drottningen till baronet under namnet Stockenstrom of Maastrom och erhöll en årlig pension, allt som tack för ”his long and valuable services”. Titeln utdog 1957 med 4th baronet Anders Johan Booysen S (1908–57) men släktgrenen fortlever.

Samma men ändå inte

Man kan ju notera att de fem släkterna har samma vapensköld och därför räknar sig som ättlingar till samma adliga stamfader, som alltså inte finns. Jo, gemensam stamfader finns, men inte som adelsman.

Det här sättet att ärva adelskap genom adoption var fullt normalt under 1600- och 1700-talet. Det kom med tiden att missbrukas och det gjorde att man införde den regel om adoption och adelskap som riddarhuset fortfarande följer (utan att riktigt förstå dess tillkomst, har jag noterat när jag pratat med GM och PN och HK).

Missbruket var att något för avsides belägna borgerliga släktingar blev adopterade av en äldre barnlös adlig man, varpå den unge fick tillgång till de adliga privilegierna och plats på riddarhuset. Det handlar om många tiotals fall under 1700-talets sena frihetstid och därför är detta något som Gustav III slår ner hårt på för att få stöd av adeln.

Men samtidigt har jag förståelse för hur Stockenström agerade. Man ser tydligt att de håller ihop som släktgrupp och tycks se sig som ett kollektiv. Med våra ögon är därför deras agerande och deras heraldik fullständigt fel. Med deras ögon en självklarhet.

Stockenströms släkttavla

Stockenströms släkttavla
Stockenströms släkttavla,förkortad variant

 

Läs gärna om denna fascinerande familj på riksarkivets hemsida.
Uppgifterna på Wikipedia verkar däremot vara något förvirrade.

Tack till Oscar Langenskiöd för bra input och rättelser.

Svenska vapenböcker genom historien

Uppslag ur Cedercronas vapenbok.
Uppslag ur Cedercronas vapenbok.

För att hålla ordning på släktvapen och andra vapensköldar behövs vapenböcker. I svensk historia finns ett fåtal publicerade som mest rör adelsvapen.

En heraldiker behöver en fullständig vapenbok som visar samtliga vapen inom sitt kulturområde. Det är inte relevant om vapnet tillhör en grevlig släkt eller en förening – alla vapen ska vara unika.

Men som organisation kan man tänka annorlunda. Svenska Heraldiska Föreningen har en vapenbok, matrikeln, som sedan 2003 visar de vapen som förs av föreningens medlemmar.

Både Riddarhuset och Ointroducerad adels förening har sina egna vapenböcker kompletterade med genealogiska uppgifter (eller tvärtom, beroende på läsarens intresse). Riddarhusets Adelskalender har utkommit sedan sent 1800-tal, numera vart tredje år.

Vapensköld för Johan Adler Salvius
Vapensköld för Johan Adler Salvius. Ur Keysers vapenbok.

Svenska vapenböcker för adeln sedan 1650

Innan Riddarhuset började med sin adelskalender stödde de med jämna mellanrum utgivningar av vapenböcker, utan genealogiska uppgifter. Här har du listan på de som finns.

Du kan läsa mer om Keysers vapenbok på Jens Christian Berlins blogg vapenbok.se. Om övriga finns inte så mycket dokumenterat.

  • Keyser, H. Sweriges Rijkes Ridderskaps och Adels Wapenbok, Stockholm 1650. Fullständiga konturritade sköldar med littererade tinkturer avseende samtliga introducerade ätter.
  • Kiellberg, E. Sweriges Rikes Ridderskaps och Adels Wapenbok, Stockholm 1734-45. Fullständiga skrafferade sköldar avseende samtliga introducerade ätter.
  • Cedercrona, D.G. Sweriges Ridderskaps och Adels Wapen–Bok. Stockholm, 1746. Fullständiga skrafferade sköldar avseende samtliga introducerade ätter.
  • Carlskiöld, P. Svea Rikes Ridderskaps och Adels Wapen–Bok. Stockholm, 1764-1872 Fullständiga skrafferade sköldar avseende samtliga introducerade ätter.
  • Stiernstedt, A. W. o. Klingspor, C. A. Sveriges Ridderskaps och Adels Vapenbok, Stockholm 1857-1890. Fullständiga sköldar i färg avseende samtliga introducerade ätter.
  • Klingspor, C. A. Sveriges Ridderskaps och Adels Vapenbok, Stockholm 1890. Fullständiga sköldar i färg avseende samtliga introducerade ätter.
  • Dahlby, F. o. Raneke, J. Den svenska adelns vapenbok, Stockholm 1967. Levande ätters vapen som konturteckningar jämte dess blasoneringar.
  • Riddarhusdirektionen. Vapenbilder för levande grevliga och friherrliga ätter. Särtryck ur AK 1995. Stockholm 1994.

Den kunnige noterar att fram till Stiernstedt och Klingspors vapenbok från 1857 gjordes ingen vapenbok av en heraldiker utan av förläggare och tryckare.

Är Sir James adlig? Och Dame Mary?

Jourhavande heraldiker

Titeln Sir verkar locka svenska skribenter, men utan att de vet vad det betyder. Jag kan här och nu avslöja att det aldrig betyder att bäraren är adlig.

I media (och i alla andra sammanhang, vill jag påstå) förekommer ofta uppgiften att Sir John och Dame Mary har blivit adlade och nu får bära nämnda titel.

Det är faktiskt fel. Vad som har hänt är att personen ifråga har fått en riddarorden motsvarande Svärds- Nordstjärne- och Vasaorden i Sverige. Genom att de har fått denna orden har de belönats med ett ridderskap. Det ska inte förväxlas med adelskap. Adelskap innebär alltid någon form av tillhörande privilegier av politisk art (och ofta ekonomisk) samt en förväntan över att något ska göras. Ett ridderskap är en belöning för något som har gjorts.

Storbritannien har en lite udda syn på adelskap. Det finns ingen obetitlad adel utan de enda som tillhör deras adelsklass är the peerage, som motsvarar vår högadel och som har plats i överhuset. Och en manlig medlem av the peerage tituleras inte Sir utan Lord.
Det finns också undantaget Baroner, som inte är del av peerage, inte är formellt adlig, inte är en riddartitel men som är en ärtig värdighet. Heraldiskt markeras detta med en röd har i en vit sköld som placeras centralt i bärarens stamvapen.

Utlänningar blir aldrig Sir/Dame eftersom just dessa titlar endast är förbehållna brittiska undersåtar. Däremot kan de få orden ifråga.

Jonas Arnell har utvecklat det här på sin blogg.

Spännande ointroducerad heraldik

Ointroducerad adels förenings helsida.
Ointroducerad adels förenings helsida.

Det finns mer svensk adel än Riddarhuset. Många av dem samlas hos Ointroducerad adels förening.

Adel som juridisk grupp finns inte längre, inte heller adelsståndet. Men det finns en stor grupp människor i Sverige som bär det adliga kulturarvet vidare.

De flesta adliga släkter finns samlad hos Riddarhuset, men inte alla. Flera ursprungligt svenska adelsätter blev aldrig introducerade på Riddarhuset. Andra har på senare år flyttat in till Sverige. Dessa finns till stor del samlade i Ointroducerad adels förening. Gemensamt för dem alla (?) är att de för ett heraldiskt vapen.

Föreningen ger vart femte år ut en kalender som dels presenterar släkternas vapen, dels är en genealogisk presentation av släkten. Jag skulle önska att de var frikostiga nog att dela med sig av det heraldiska på hemsidan.

Kvadrering har inte alltid funnits

Arms of Stenbock, count no 12 att House of nobility in Sweden
Arms of Stenbock, count no 12 att House of nobility in Sweden

Läs en heraldisk handbok och du ser snabbt att man har kvadrering av sköldar som en självklarhet för högadlig heraldik. Och så är det från 1561, men hur var det innan dess?

Den nordiska högadeln har kvadrerat sina släktvapen sedan 1561-talet då Erik XIV skapade de första grevliga och friherrliga ätterna. Han lät dessutom dessa få en hjärtsköld i mitten av huvudskölden, precis som man gjort på riksvapnet sedan Erik av Pommerns tid.

Hjärtskölden är därefter av sed och vana ett högadligt privilegium, men kvadrering kan alla göra.

 

Den medeltida högfrälseätten Stenbock
Arms of Stenbock, 15th century

Stenbock var först

Det första släktvapnet som kvadrerades i Sverige var emellertid Stenbock, egentligen den yngre ätten Stenbock som är densamma som Drake av Intorp.

Arvid Knutsson (Drake av Intorp) gifte sig med och Anna Gustafsdotter (Stenbock), som saknade bröder. Deras son Olof, riksråd och herre till Torpa valde då som främste arvtagare till både Drakarna och Stenbockarna att slå samman sina föräldrars vapen till ett. Var han fick idén ifrån är omöjligt att veta. Detta skedde någon gång under tidigt 1500-tal. Hans son samt sonson upphöjdes båda till friherrar av Erik XIV, och som nära släkt till kungahuset var de också samtidens största innehavare av förläningar.

Namnet Stenbock är känt först från 1560-talet.

Gustav Vasas gemål, drottning Katarina Stenbock, förde endast stenbocken i sin hjärtsköld som drottning, inte den kvadrerade varianten.

Ranck – Från mening till adelsman

Adliga ätten Rancks vapensköld
Arms of the noble family Ranck #574, from Dalarna, Sweden.

Svenskt 1600-tal är unikt i sin samtid. Här, och endast här, kunde en obetydlig man stiga i graderna till samhällets topp. 

En av dem som fick möjligheten att stiga i graderna var Sven Andersson. Han föddes 1616 i Rankhyttan, Dalarna, och kom med tiden att bli menig soldat. Från den positionen lyckades han göra karriär upp till kapten, varefter han 1652 adlades för att kunna göra än större karriär.

Han blev sedermera överste vid Älvsborgs regemente och till sist generalmajor samt, 1678, landshövding i Hallands län (med uppdraget att försvenska bygden efter det skånska kriget, kan man tänka). Han dog 1684.

Sonen blir friherre

Svens son Conrad Ranck gjorde också militär karriär upp till generallöjtnant av infanteriet och kommenderande chef över lantgreven Carls av Hessen-Cassel trupper samt guvernör i Rheinfels. Därefter generallöjtnant i svensk tjänst. Tillsammans med sina systrar upphöjdes han 1716 till friherre nr 130. Ätten introducerades 1719 och dog ut på svärdssidan 1745, med Conrad.

Vapensköldens bergsman

Släkten Ranck (ett namn som Sven tog från sin hembygd Rankhyttan) kan spåras tillbaka till 1400-talet då de var bergsmän i Dalarna. Därför är det inte konstigt att skölden har en soldat bland bergen. Släkten tillhörde bergsfrälset och bör ha haft det ganska gott ställt så Svens eskapader till armén måste ha varit en sorts flykt från bergsmannalivet, tänker jag så där lite amatörpsykologiskt.

 

Heraldik i Arte et Marte

Riddarhuset har haft den goda smaken att sammanställa alla artiklar om heraldik ur de senaste tio åren av tidskriften Arte et Marte.

Arte et Marte är Riddarhusets egen ”medlemstidning”. Förutom att ta upp allehanda genealogiska och organisatoriska frågor som berör Riddarhusets medlemmar så återkommer artiklar inom heraldik.

Visserligen är artiklarna begränsade till adelsheraldik men de är gediget skrivna och har ofta ett bra bildmaterial. Därför är de absolut värda att ägna en tid åt.