Etikettarkiv: 1700-tal

Så blev Göthe en del av Barck

Göthes vapensköld
Familjen Göthes vapensköld

Samuel Eosander adlades 1698 Göthe, adliga ätten nr 1363.

 

https://sv.wikipedia.org/wiki/Samuel_Göthe

Vapensköld greve Barck
Vapen för/arms of Greve/Count Barck, no 81.

Samuels bror Nils adlades också, men med namnet Lillieroth.

Som av en händelse har släkten en tredje gren, Eosander von Göthe. Det var Johan Friedrich som av Karl XII fick sitt adelskap på samma villkor som hans fars kusin, ovannämnde Samuel. Denna släktgren introducerades aldrig på Riddarhuset.

Vad var en karusell?

Gustav IIIs rustning vid karusellen 1776.
Gustav IIIs rustning vid karusellen 1776. Noera att han har Vasaordens sköld.

När medeltiden tog slut försvann de våldsamma tornerspelen. Istället kom en mer lättsam och festlig tävling med häst och lans – karusellen.

Karusellen är alltså inget tornerspel utan en lek som försöker påminna om tornerspelet. Namnet kommer av franskans ”carrousel” och betyder ringränning (med den tidens språkbruk, dvs 1500-talet). I grunden går karusellen ut på att en ryttare fångar en ring med en lans. Alltså det som dagens riddarlekar gör.

Karusellerna förekommer i Sverige redan under 1500-talet men det är först seklet därefter som de blir riktigt populära. Efter Karl X:s tid upphör lekarna nästan helt och de återkommer först under den historielekande Gustav III. Hans spel är kända som lysande skådespel och vi har fortfarande kvar en hel del av utrustningen. Du kan se den i Livrustkammaren. Vi har däremot inte kvar något från 1500- eller 1600-talen så vi vet inte hur lysande dessa spel var.

Det unika med Gustav IIIs karuseller var att de i mycket högre utsträckning är tidigare var teatrala skådespel. Därför blev de kända över hela Europa. Man kan alltså säga att Gustavs karuseller var Sveriges första bidrag till den europeiska populärkulturen.  Här red man inte bara. Det var specialgjorda scenerier när naturen inte räckte till. Massor av människor deltog och det var fyrverkerier, musik, maskerader och romantiska teaterstycken.

1785 framfördes det sista gustavianska karusellspelet: ”Inträngandet i den förtrollade skogen”. Över 300 personer deltog och Drottningholmsparken fylldes med aktörer utklädda till greker, romare, indier, perser och afrikaner. Riddare och feer blandades med folk från exotiska länder. I detta sista skådespel blandade man för första gången in antiken och främmande kulturer – just det som är så vanligt i dagens filmande motsvarigheter.

Men tornerspel är det inte. Det är som att jämföra Formel 1 med Monstertrucks.

Adel och adoption, exemplet Stockenström

Stockenströms vapensköld
Stockenströms vapensköld
Familjen Stockenström är den typiska adelssläkten av sent 1700-tal. 

Det är så enkelt med adelskap, eller hur? En person gör något framstående, blir adlad och hans ättlingar – för det är alltid en han i svensk och nordisk historia – får njuta av denna upphöjelse för evig tid. Ibland till och med lite mer än det var tänkt; se bara §37-ätterna som Riddarhuset inte riktigt handskas korrekt med.

Men verkligheten är ofta mer komplicerad. Låt oss se på den adliga släkten Stockenström och deras adelskap för att förstå adlandet, adoption och synen på privilegier under 1700-talet.

Det börjar med borgmästaren i Norrköping, Lasse Håkansson. Han var stadens rikaste man och bedrev handel i stor skala. Verksamheten utvecklades av hans son Henrik Larsson och senare även av sonsönerna Anders och Erik Henriksson, som flyttade verksamheten till Stockholm. Det var där som hans döttrar och några av hans söner tog sig namnet Stockenström.
Stanna upp här en liten stund och notera att döttrarna uppenbarligen hade en egen åsikt om vilket släktnamn de skulle bära. Det kan vara bra att ha med sig när man försöker pådyvla äldre tiders folk olika regler för vilket sätt att ärva vapen som är det bästa.

Släkten adlas första gången

Anders Henriksson var riksdagsman 1628, 33 och 36 och väl etablerad i Stockholms borgerskap. Därför var det inte konstigt att hans son Anders Stockenström satsade på en militär karriär för att nå högre i samhällshierarkin. Enligt Marks von Würtenberg lyckades han, för han adlades som kapten men dog utomlands utan manliga ättlingar.

Släkten adlas för andra gången

Hans bror Lorentz (1629–1692), som satsade på handel och bergsbruk, kunde däremot både gifta sig och få barn. Det resulterade i att hans äldsta son Eriks (1659-1722) näst äldsta son Erik (1703-90) adlas von Stockenström, blir sedan friherre och greve. Tyvärr avlider han utan ättlingar och släkten dör ut med honom. Eller.

Släkten adlas för tredje gången

Eriks äldsta syster Charlotta (1700-76) gifter sig med borgaren Peter Printzell. Deras son Gustav (1736-98) adlas 1776  med namnet von Stockenström.

Släkten adlas för fjärde gången

Samma sak gäller för Eriks yngre bror Salomons (1711-83) söner Lars (1748-1814) och Salomon (1751-1811) adlas 1776 med namnet von Stockenström och deras bror Erik kommer efter 1784. Erik saknas för övrigt i släkttabellen här nedan men han fanns likafullt.

Nu ska jag vara ärlig och säga att denna adling rent formellt hör till ”släkten adlas för tredje gången” eftersom de adlas vid samma tillfälle, 1776, på samma nummer i Riddarhuset.
Att jag ändå har kvar dem här under denna rubrik är för att visa på hur vi på 2000-talet skulle dela upp dem medan man på 1700-talet såg arv av adelskap på ett helt annat sätt.

Stockenström adlas ännu en gång

Lorentz son Anders var likaledes handelsman. Efter handelsäventyr kom grenen under sent 1700-tal att först hamna i Sydafrika, först i holländsk och sedan i brittisk administration med Anders Stockenström, barnbarns barn till Lorentz. Hans son Andreis fortsatte banan och kom genom sina insatser 1840 att upphöjas av brittiska drottningen till baronet under namnet Stockenstrom of Maastrom och erhöll en årlig pension, allt som tack för ”his long and valuable services”. Titeln utdog 1957 med 4th baronet Anders Johan Booysen S (1908–57) men släktgrenen fortlever.

Samma men ändå inte

Man kan ju notera att de fem släkterna har samma vapensköld och därför räknar sig som ättlingar till samma adliga stamfader, som alltså inte finns. Jo, gemensam stamfader finns, men inte som adelsman.

Det här sättet att ärva adelskap genom adoption var fullt normalt under 1600- och 1700-talet. Det kom med tiden att missbrukas och det gjorde att man införde den regel om adoption och adelskap som riddarhuset fortfarande följer (utan att riktigt förstå dess tillkomst, har jag noterat när jag pratat med GM och PN och HK).

Missbruket var att något för avsides belägna borgerliga släktingar blev adopterade av en äldre barnlös adlig man, varpå den unge fick tillgång till de adliga privilegierna och plats på riddarhuset. Det handlar om många tiotals fall under 1700-talets sena frihetstid och därför är detta något som Gustav III slår ner hårt på för att få stöd av adeln.

Men samtidigt har jag förståelse för hur Stockenström agerade. Man ser tydligt att de håller ihop som släktgrupp och tycks se sig som ett kollektiv. Med våra ögon är därför deras agerande och deras heraldik fullständigt fel. Med deras ögon en självklarhet.

Stockenströms släkttavla

Stockenströms släkttavla
Stockenströms släkttavla,förkortad variant

 

Läs gärna om denna fascinerande familj på riksarkivets hemsida.
Uppgifterna på Wikipedia verkar däremot vara något förvirrade.

Tack till Oscar Langenskiöd för bra input och rättelser.

Adelig sköld och hjälm

En kunglig förordning från 1762

1762 författades kungörelsen om rätten till adlig sköld och hjälm. Det är med denna förordning som adliga släkter får privilegiet att föra öppen hjälm och ett juridiskt skydd för vapnets utformning. Samtidigt utgör kungörelsen en bekräftelse av den lagliga rätten till borgerliga vapen.

”Som ibland Ofrälse Män här i Riket den oordning och tilltagsenhet sig skal hafwa inritat, at månge af dem uti sine Signeten eller Pitzskier bruka Adeliga Sköldemärken eller öpen Hjelm, hwilket rätteligen icke tilhörer androm, än endast dem, som äro wärkelige Grefwar, Friherrar och Adelsmän; altså och til förwarande af den rättighet, hwilken i så motto endast Ridderskapet och Adelen i Nåder förundt är, smat til behörig ordnings hållande härutinnan, wele Wi, uppå Ridderskapets och Adelens underdåniga anhållan, härmedelst i Nåder hafwa stadgat och förordnat, at den Ofrälseman, som hädanefter finnes bruka Adelig Sköld eller öpen Hjelm uti sit Pitzskier skal derföre böta Femhundrade Daler Silfvermynt.”

Förordningen var ett resultat av en längre tids diskussion om adelns privilegier och den kritik som riktades mot dessa. I historiens spegel kan förslaget ses som ett sista försök från adeln att vinna bekräftelse på sina privilegier. Femtio år tidigare var adelns politiska makt så stor att det inte fanns någon anledning att lagstadga kring heraldiken. Femtio år senare hade den spelat ut sin roll som statusbärare och ett lagförslag hade endast mötts med kuriosaintresse.

En praxis skapades

Den ursprungliga formuleringen till förordningen kom till Riddarhus-direktionen och är daterad den 28 juni 1762. Terminologin är något oklar, men den bör nog tolkas som om ett heraldiken inte är något exklusivt för adeln. Det är däremot inte omöjligt att adeln med sitt förslag ville att heraldiken skulle bli ett adligt privilegium.
Vilken rättsstatus förordningen har idag är oklart, men för att få en struktur i svensk heraldik anses den ännu gällande av heraldiker.

Förordnnigen bär även sättas i ett större sammanhang där adoption till adelskap, rang och plikten att använda rätt titel är andra viktiga delar. I grunden handlar det om rösträtten på Riddarhuset som vid denna tid var okontrollerad. Förordningarna var inte riktade mot de ofrälse, vilket förstods av de ofrälse som därför inte upprörs över dess tillkomst.

Just denna detalj har dock missförståtts av många, ja de flesta, av sentida heraldiker.

Litteratur om 1762 års förordning

C G U Scheffer, Heraldisk spegel, s 144 – 145 (Stockholm 1964)

Även amerikaner hade vapen

Uppslag ur vapenrullan Gore
Vapenrullan Gore Roll of Arms visar vapen från USA under 1700-talet.

Det är lätt att tro att bara européer hade vapen men även amerikanerna förde heraldiska sköldar för 300 år sedan. 

Gore Roll of Arms skreva i mitten av 1700-talet och utgår från Boston.  Vapenrullan omfattar 99 vapen och boken skapades troligen av John Gore. Gore var en konstnär och specialist på märken och mönster så det var ju passande att just han gjorde den här boken.

Den amerikanske heraldikern David Appelton, känd inom heraldikvärlden för sin hästsvans,  har forskat mer i denna vapenbok och eftersom den bryter så totalt mot våra fördomar vill jag tipsa om den här.

 

Den femte skölden

Adliga ätten Anckarsvärd
Adliga ätten Anckarsvärd

För några år frågade en idéhistoriker mig vad vad ”den femte skölden” betyder. 

Hon hade stött på det i en privat brevväxling rån 1700-talet där någon nämnde för en annan att en tredje person  (jag har tyvärr slarvat bort min brevväxling så jag minns inte vem det var som var inblandad – så kan det gå)

Friherrliga ätten Anckarsvärd
Friherrliga ätten Anckarsvärd

 

Den femte skölden

Ett bra uttryck som kan verka lite förvirrande först. Men se bilderna här ovan, som visar släkten Anckarsvärds vapen. Det översta vapnet är en enkel vapensköld som också är släktens stamvapen.

Men se nästa vapenbild. Anckarsvärd har nu upphöjts i friherrligt stånd. Deras sköld är nu kvadrerat med fyra opersonliga sköldar och mitt på en hjärtsköld med släktens stamvapen.
Stamvapnet har visserligen skapats först (självklart) och det kommer även först i blasoneringen så rent formellt är det fel att säga att det är den femte skölden.

Men är man lite poetisk så förstår man att den femte skölden avser när en släkt upphöjs från adlig värdighet (dvs obetitlad lågadel) till högadel.

 

 

Två bröder, två adliga vapen

Bröderna Jakob och Anders Wolimhaus växte upp tillsammans och gjorde karriär tillsammans. Ändå adlades de under två olika namn.

Jakob föddes 1648 i Uppsala och den yngre Anders föddes året efter så vi kan förstå att de måste ha stått varandra nära. Så hur kom det sig att de adlades under olika namn?

Deras karriärer var likartade. Studier i Uppsala och utomlands. Avancemang inom den statliga förvaltningen men inte militärer. Kanske för att de var ofrälse från födseln.
Bröderna var båda intresserade av kultur och båda var diktare. Vilken kvalitet de höll är svårt för mig att svara på, men båda har blivit publicerade.
Inget av det tycks ha haft genomslag i deras heraldik.

Det fascinerande är att inget i deras vapen påminner om den andres, förutom hjälmprydnaden som de har gemensam. Visserligen olika tinkturer, men det är en obelisk mellan två vingar. Obelisken omlindad av lager är en symbol för vitterhet och väldigt populärt i övergången mellan 1600- och 1700-tal.

Arms of Count Leijonstedt
Arms of Count Leijonstedt

Anders adlades Leijonstedt

Anders Leijonstedt (1649-1725) blev efter sin utrikes resa 1683 sekreterare vid bankoverket, ledamot där 1685 och 1696 direktör i den för reduktionsdomarnas verkställande tillsatta kommission. Då han 1686 adlades med med namnet Leijonstedt var han förutom ledamot av bankoväsendet också protokollssekreterare i rikskansliet.
Som adelsman gick karriären vidare. 1703–1710 var han minister i Berlin och avslutade det med att utses till kansliråd. 1714 blev han den förste innehavaren av justitiekanslerämbetet. Det gjorde att han 1716 upphöjdes i friherrlig värdighet även om han inte tog introduktion på Riddarhuset. Ändå kunde han 1719 väljas till lantmarskalk, samma ämbete som hans bror haft tjugo år tidigare. Samma år utsågs han till riksråd och sedermera upphöjd till greve.

Arms of Count Gyllenborg
Arms of Count Gyllenborg

Jakob adlades Gyllenborg

Storebror Jakob Gyllenborg (1648-1701) var snabbare än sin bror i karriären, kanske för att han aldrig gjorde den där långa utlandsresan. Redan 1674 blev han kommissarie vid Kammarrevisionen och år 1676 befordrades han till assessor. 1680 utsågs han till ledamot i Reduktionskommissionen och var sedan en drivande kraft i såväl Likvidationskommissionen som Stora kommissionen och senare sekreta utskottet.
1680 adlades han med namnet Gyllenborg.
1689 blev han landshövding i Stockholms och Uppsala län 1693 var han lantmarskalk och 1695 utnämndes han till kungligt råd.
Genom ämbetet som landshövding kunde han 1689 upphöjas i friherrligt stånd och efter att han utsetts till kungligt råd kunde han 1695 upphöjas till greve.

English resumé

The two brothers Jakob and Anders Volimhaus were born in Uppsala in 1648 & 1649. Both was ennobled, then made barons/viscounts and finally counts, but not at the same time and not with the same surname.
Jakob was ennobled Gyllenborg,[golden castle] Anders Leijonstedt [roughly: lion place, place of a lion]
Both were Country marshal (lantmarskalk) and Councilor of the Realm

En två-penny från 1743

En två penny från 1743
En två penny från 1743

En penny som kopierar ett 1200-talssigill.

Se på denna förlaga till en mynt från 1743. Det är en kopia av Magnus ladulås sigill från 1280-talet med folkungavapnet omgärdat av tre kronor. Förutom den kungliga kronan ovanpå. Nu har tiden gått men det vore roligt att få veta om det var meningen eller om det bara var en slump.

 

Hedvig Eleonora – den svenska barockens drottning

Boktips

Nu är det 300 år sedan drottning Hedvig Eleonoras dog. Det uppmärksammas i boken Hedvig Eleonora – den svenska barockens drottning från Kungl. Husgerådskammaren.

Den karolinska epokens kvinnor har genom nyare forskning alltmer fått träda fram i ljuset. Drottning Hedvig Eleonora var en av många som drev gods och gårdar, ägnade sig åt kulturell verksamhet, uppfostrade barn samt upprätthöll familjens nätverk och den kulturella verksamhet som anstod familjens samhällsställning. Samtidigt hade hon som drottning och kungamoder naturligtvis en särställning vad beträffar rang, inflytande och förmögenhet: under drygt 60 år var hon Sveriges mäktigaste och rikaste kvinna, högt ärad av sin son, den enväldige Karl XI. Redan under sin livstid tilldelades hon den unika titeln Riksänkedrottningen.

Hedvig Eleonora var född prinsessa av Holstein-Gottorp och uppvuxen vid ett kulturellt mycket framstående hov, där vetenskap och konst också hade en politisk funktion. 1654 ägde bröllopet med den svenske kungen Karl X Gustav rum, och sex år senare blev hon änka. I sitt nya hemland satte hon sin prägel på hovkulturen och blev sin tids på många sätt mest betydande byggherre, med Drottningholms och Strömsholms slott som främsta skapelser. I bl.a. Kungl. Husgerådskammarens och Nationalmuseums samlingar finns många spår av Hedvig Eleonora, från dyrbara samlarföremål till enkla bruksting som bolster och lakan.

Arkivmaterialet är överflödande rikt och har bara delvis utforskats. Där hittar vi affärskvinnan Hedvig Eleonora och vi anar hennes fortsatta engagemang för hertigdömet Holstein-Gottorp och de varma banden till familjen. Bevarade noter berättar om hovets musikliv, och många dokument finns också om såväl scenkonst som fromhetsliv. Utifrån arkivalierna kan vi rekonstruera försvunna miljöer som orangerier med högt skattade växter eller porslinskök prydda med eftertraktad keramik från Kina och Europa.

Hedvig Eleonora hanterade skickligt kulturella medel för politiska och dynastiska syften, vilket utgör en viktig del av den hovkultur hon skapade. Slott, trädgårdar, festligheter, påkostade begravningar och andra ceremonier manifesterade kungahusets allt starkare ställning men synliggjorde också Hedvig Eleonoras självuppfattning och den roll hon gav sig själv i det svenska samhället. Denna visuella retorik riktade sig till hennes samtid, men också till eftervärlden Hedvig Eleonora har avsiktligt lämnat ett budskap om sig själv och sin tid till oss idag.

Merit Laine (redaktör):
Hedvig Eleonora – den svenska barockens drottning
Husgerådskammaren och Votum Förlag
Utkom 2015