Etikettarkiv: 1600-tal

Svensk flagga med amerikans touch

Svensk flagga, randig och schackrutad som USAs flagga, blå och vit respektive gul och svart
Svensk flagga, känd från 1632.

En udda svensk flagga endast känd i detta utförande från 1632. Den är avbildad i ett samtida kopparstick och alltså gjord av ett vittne.

Kopparsticket visar Gustav II Adolfs intåg i Nürnberg 1632 och paraden är flankerad av två flaggor vilket jag tolkar som de svenska fanorna. Trumpetarna i tåget har små fanor med tre kronor. Några andra svenska attribut finns inte trots att detta är en propagandabild.

Nu kan man inte dra allt för förhastade slutsatser av en bild, så min tolkning är att Sverige 1632 inte alla hade en given flagga. Den blågula korsflaggan som vi har idag var då uppenbart ENDAST en marin flagga, och endast för örlogsflottan. Handelsfartygen får tillåtelse att använda den först kring 1660.

Randiga flaggor som den här har däremot hären, där kungen oftast befann sig, använt sedan 1500-talets mitt. Möjligen mycket tidigare än så. Schackrutan i gult och svart kan vara en hänsyftning till vasaätten.

Gustav II Adolf tågar in i Nürnberg tillsammans med kungen av Böhmen.

English

wasling_heraldryA strange Swedish #flag only know from Nürnberg 1632 (when king Gustavus II Adolfus and the king of #Bohemia entered Nuremberg) in one painting. Is it a real flag or just the fantasy of a painter? Or a bohemian flag? I think is a Swedish flag. The hatching suggest that the flag should be blue and white, but I think they were blue and yellow. That would match similar flags from this period and from the 16th century. #svenskaflaggan #Sverige

De 16 anorna i begravningsvapnet

Få saker är så mytiska inom svensk heraldisk forskning som de 16 anorna. Ändå är de förvånansvärt sällan beskrivna.

Grunden är att en adlig person härstammar från uteslutande adliga förfäder på bak till det fjärde ledet. Om en enda ofrälse fanns med i ett led ströks hela raden och anorna minskade till åtta eller fyra. (Sikeborg, s 21). Anvapen som tecken på anor förekommer i Sverige första gången 1565 vid Sten Svantesson Stures och Peder Axelsson Baners gemensamma begravning (Sikeborg, s 22, Lagerholm, s 16ff).

Ändå var det först från 1640-talet som anorna kom att framhävas i såväl begravningsvapen, likpredikningar och släktsammanställningar. (Sikeborg, s 23)

I ett samhälle där ålder var centralt men arkiven inte medgav en alltför långsträckt släktforskning kom anorna att få stor betydelse. Det man inte kunde bevisa i längd tog man igen på bredd och det gällde framför allt högadeln. Det var en merit att känna sin släkt många led tillbaka och ”bevisade” i sig att släkten var adlig. Eller åtminstone något som är jämförbart med adelskap.

// Mer i ämnet kommer i en senare artikel som först publiceras i Vapenbilden eller motsvarande skrift//

Torparsonen blev adelsman

Linderoths vapensköld
Arms of the noble family Linderoth no 337.

Visst fanns det social rörlighet förr. Som torparsonen Per Andersson Linderoth som valde den militära banan och slutade som Generalmajor av kavalleriet och krigsråd.

Innan du läser och tokhyllar svensk historia. Tänk på att ytterst få torparsöner kunde göra karriär så de som gjorde det var exceptionellt tursamma. Se det däremot som en kritik mot det samhälle som faktiskt förhindrade kunniga pojkar och flickor att komma fram i tillvaron.

Smed och torpare

Det är svårt att hitta någon som på 1600-talet är lägre på den ekonomiska rangskalan än en torpare och grovsmed. Och där, som snön till smeden och torparen Anders Nilsson, föddes Per  Andersson.

Han föddes 1596 i Vallerstads socken. Tog värvning i sena tonåren och blev 1625 ryttare vid Östgöta regemente. Måste ha gjort något fantastiskt bra för redan 1627 var han löjtnant vid  regementet och 1631 ryttmästare.

Per Andersson lyckades sedan överleva alla svenska krigståg och utsågs till överste för ett regemente tyska ryttare 1645. Vi kan ana att han då redan var rätt slängd i tyska. Adlad 1645-11-01 och introducerad 1647 under nr 337.

Av Karl XI utsågs han 1657 till generalmajor av kavalleriet och krigsråd, varvid han ar en av strategerna bakom de svensk-danska krigen som följde.

Per dog först 1673 (möjligen så sent som 1678, men det kan vara en felläsning av en trea någon gång i historien) på sin sätesgård Sörby och ligger jämte sin fru Catharina Agneta Nagel (från Tyskland, död 1671) begraven i Varvs kyrka.

Tydligen var han känd som en soldattyp för biskopen Terserus  väckte fråga i Linköpings konsistorium om hans begravning, eftersom han under sin livstiden utmärkt sig för att ha varit  ogudaktig, svurit mycket och säkert kunnat lastas för mycket med än så.

Hans och hustruns gravsten ska visst ännu finnas i Varvs kyrka.

Jost Schutze, en bortglömd heraldiker

Jost Schutzes träsniderier i Spånga kyrka.
Jost Schutzes träsniderier i Spånga kyrka. Foto: Vladimir Sagerlund.

 

Idag hyllar vi gärna de heraldiska konstnärerna som bland de mest framstående heraldikerna. Det är inte sällan de får övertrumfa de teoretiska heraldikerna till och med inom den teoretiska arenan (sade han något bittert).

Men när det kommer till historiens heraldiska konstnärer har de ofta bleknat.

Jost Schutzes träsniderier i Spånga kyrka. Bondes huvudbaner. Foto: Vladimir Sagerlund
Jost Schutzes träsniderier i Spånga kyrka. Bondes huvudbaner. Foto: Vladimir Sagerlund

Det handlar alltid om pengar

Det är egentligen inte så konstigt. På den tiden uppmärksammades inte hantverkaren och vi får ofta förlita oss på att han (för det var nästan alltid en han) signerade sina verk. En av dessa konstnärer var Jost Shutze och om honom vet vi en del mer tack vare hans arbete med riksskattmästare Gustav Bondes begravning i Spånga kyrka år 1669. (s 69)

Riksskattmästare Gustav Bonde. Samtida kopparstick.
Riksskattmästare Gustav Bonde. Samtida kopparstick.

Vår lycka beror som alltid på pengar. Denna gång har en tvist om likviden gjort att flera brev om vapensvitens tillkomst bevarats till eftervärlden. Beställaren önskade 16 vapen av viss storlek för 12 daler kopparmynt styck. Jost önskade få 14 daler för något större vapen (konstnärer vill ju alltid att konsten ska framhävas).
Rätten avgjorde tvisten genom att säga att priset skulle vara 13 daler och att Jost fick göra vapnen slå stora (och underförstått så passande) som han då önskade. (s 74)

Dessa vapen kan ännu beskådas i Bondes gravvalv i Spånga kyrka. Sköldarna är vackra exempel på den stil som kallas broskbarock  som var stor perioden 1630-80.

Shutzes karriär

Det är svårt att få reda så mycket om Jost Shutze ursprung och härkomst, men senast 1634 anställdes han vid amiralitetet i Stockholm med uppdraget att snida för flottan. Tillsammans med en Johan Aronsson var de två de enda träsnidarna som var anställda vid denna tidpunkt. Endast Jost (Joest) anges som mästare. Han bör därför ha varit välkänd till namnet för den som önskade få just träsniderier utförda.

1664 hade Jost en Hans Schultz i sin tjänst, en Hans som troligen är densamme som Hans Schültz som gifter sig 1665 och den Hans Johansson Schytz som dör 1674. (s 70) Vem har sagt att det är lätt med genealogin? Efraim Lundmark betonar att han inte vet om de två männen var släkt men i hans artikel försöker han ändå sig på en släktutredning som jag hoppar över här.

Jost Schutzes träsniderier i Spånga kyrka. Foto: Vladimir Sagerlund
Jost Schutzes träsniderier i Spånga kyrka. Foto: Vladimir Sagerlund

Jost visar oss barockens heraldik

Eftersom Jost förekommer redan 1634 och framåt i tiden i över 40 år bör han ha varit en ung man när han började sin anställning. Och en duktig sådan, eftersom han redan då var mästare. Vi vet från amiralitetet anteckningar att han i sitt yrke snidade  galjonsfigurer, hackbräden och skeppens vapensköldar.
Vi vet från hans egna anteckningar att han på 1650-talet snidade för skeppen Fenix, Carolus och Draken och vi vet att dåtidens skeppsbyggare verkligen tog heraldiken på allvar. Alltså kan vi med säkerhet veta att Jost var en kunnig i heraldikens praktiska konst och säkert visste allt väsentligt om heraldikens färglära och stilisering så som den såg ut vid denna tid.
Därför är en studie av hans arbeten också en studie i hur man under 1600-talet ansåg att ett heraldiskt vapen skulle se ut i fråga om grad av stilisering, fäisättning, skuggning  även detaljer som lejonets man eller antalet uddar på en stjärna.

Tack till Efraim Lundmark

Denna artikel bygger på Efraim Lundmarks artikel Jost Schutze i Personhistorisk tidskrift 1931:1, s 69-76. Han önskade där att denne Jost inte skulle glömmas bort. Jag hoppas att jag med denna artikel hjälper honom att uppfylla den önskan.

Tack också till Vladimir Sagerlund som gav mig bilderna på träsniderierna i Spånga kyrka.

Jost Schutzes träsniderier i Spånga kyrka. Foto: Vladimir Sagerlund
Jost Schutzes träsniderier i Spånga kyrka. Foto: Vladimir Sagerlund

Kardinal Vasa

Kardinal Johan Albert Vasa, kusin till Gustav II Adolf.
Kardinal Johan Albert Vasa, kusin till Gustav II Adolf.

Visst är det spännande att politik får historiker att blunda. Som för Johann Albert Wasa, son till kung Sigismund av Sverige och kardinal.

Johann Albert Wasa föddes 1612 in Warschau, Polen och dog tidigt, redan 1634 i Padua som då var en del av republiken Venedig. I egenskap av prins av Vasadynastin var han även furstebiskop av Ermland och Krakau. Den senare biskopstiteln fick han 1632; biskop över Ermland var han redan 1621, som nioåring. Urban VIII utsåg 1629 Johan Albert ill kardinal in pectore och 1632 till kardinal (kardinaldiakon över kyrkan Santa Maria in Aquiroernannt i Rom). Tyvärr avled han redan 1634 och begravdes i domkyrkan i Krakow som den kunglighet han var.

Svenska historikers fejkade historia

De polska medlemmarna av Vasadynsatin känns bortträngda av svenska historiker, som om de var några främmande förrädare som skulle glömmas. Men de var ju faktiskt rättmätiga arvtagare till den svenska tronen och det var faktiskt den religiöse galningen (något mildare ord finns nog inte) Karl IX som genom statskupp och inbördeskrig tog över tronen i Sverige. Och lät avrätta alla som fredligt påpekade detta (se Linköpings blodbad).

Den här attityden lever kvar än idag. Hur annars ska vi förklara de stora skillnaderna mellan svenska och engelska Wikipedia, eller varför inte titta på nederländska sidan om just Johan Albert Vasa?
Att det fortfarande finns de här omedvetna tankarna som censurerar alla idéer om Polens betydelse för svensk historia är faktiskt förvånande.

Polska vapenskölden för Vasa

På bilden längst uppe till höger ses Johan Alberts vapensköld. Bottenfältet visar 1) Polen, 2) Tre kronor, 3) Litauen och 4) Folkungalejonet/Sverige gammalt

 

 

Suecia antiqua et hodierna äntligen digitalt

Nu finns Suecia antiqua et hodierna tillgängligt digitalt. Kungliga biblioteket har gjort alla 1300 bilderna tillgängliga och får användas fritt. Det gillar jag. 

Suecia antiqua et hodierna skapades av Erik Dahlberg med anställda konsulter under sent 1600-tal. Syftet var att visa upp den grandiosa stormakten Sverige. Boken finns i relativt ny utgivning men dess bilder är rätt dåliga i trycket (svagt och svårt att se). Därför är den här digitala databasen ett fantastiskt komplement.

Erik Dahlberg gjorde det mesta själv. Han reste riket runt och tecknade av det han såg. Teckningarna låg sedan till grund för etsningarna, Resultatet blev Suecia antiqua et hodierna (”Det forna och nuvarande Sverige”). Verket består av 353 gravyrer med 469 motiv av olika slag. För en heraldiker finns här mycket spännande eftersom många vapen och en del flaggor finns med.

Gå till databasen Suecia antiqua et hodierna.

Den 24 maj lanserade alltså Kungliga biblioteket sin databas. Den ersätter en äldre databas och innehåller fyra ånger fler bilder än föregångaren samt är mer lättanvänd(även om den kunde vara något ännu bättre i si sökfunktion, men jag kan inte få allt).

 

Moder Svea från Rügen

Moder Svea
Moder Svea, vår främsta nationalsymbol vid sidan om vapen och flagga. Bilden visar Moder Svea, staty av Alfred Nyström. Berga i Linköping. Wikipedia commons

Visst är det kul när det inte är som man tänkt sig! Som att Moder Svea är tysk.

Ingressen är något vulgär i sin historietolkning. Vad jag menar är att det är intressant att se hur välden förändrar sig. Som det här att vår nationalsymbol Moder Svea är en skapelse av poeten Gunno Eurelius. För denna insats adlades han 1702 Dahlstierna (för det, och för en hel del andra meriter). Moder Svea förekommer i hans dikt Kunga-Skald från 1698.

Gunno Dahlstierna var inte heller tysk. Han var dalslänning som flyttade till svenska Pommern och universitetet i Stralsund. Hans dalsländska arv syns i vapnet genom tjuren. Han bodde däremot i Rügen när han skrev sitt diktverk.

Arms of the noble family Dahlstierna, no 1864
Arms of the noble family Dahlstierna, no 1864

Men egentligen var han inte först. Det var Anders Wolimhaus, adlad Leijonstedt, som 1672 skrev in Moder Svea i diktverket Svea Lycksaligheets Triumph. Nu blev det inte så vidare kommersiellt framgångrikt så utan Gunno – som säkert läst Andes – hade Moder Svea aldrig blivit till som nationalsymbol. Jag skiljer här mellan att skapa något och att skapa en nationalsymbol. Som exempel skulle jag kunna skapa fader Göte, men jag är tveksam om det får något större genomslag.

Faktiskt har inte Fader Göte fått genomslag fast han förekommer i diktverket Götrikssagan från 1200-talet. Den sagan översattes av Olof Verelius och gavs ut 1664. Det ser nästan ut som en ren tillfällighet, kan man tycka.

Och som av en händelse kom det här inlägget att publiceras på min mammas födelsedag. Kanske en ren slump. Kanske inte.

Två bröder, två adliga vapen

Bröderna Jakob och Anders Wolimhaus växte upp tillsammans och gjorde karriär tillsammans. Ändå adlades de under två olika namn.

Jakob föddes 1648 i Uppsala och den yngre Anders föddes året efter så vi kan förstå att de måste ha stått varandra nära. Så hur kom det sig att de adlades under olika namn?

Deras karriärer var likartade. Studier i Uppsala och utomlands. Avancemang inom den statliga förvaltningen men inte militärer. Kanske för att de var ofrälse från födseln.
Bröderna var båda intresserade av kultur och båda var diktare. Vilken kvalitet de höll är svårt för mig att svara på, men båda har blivit publicerade.
Inget av det tycks ha haft genomslag i deras heraldik.

Det fzcinerande är att inget i deras vapen påminner om den andres, förutom hjälmprydnaden som de har gemensam. Visserligen olika tinkturer, men det är en obelisk mellan två vingar. Obelisken omlindad av lager är en symbol för vitterhet och väldigt populärt i övergången mellan 1600- och 1700-tal.

Arms of Count Leijonstedt
Arms of Count Leijonstedt

Anders adlades Leijonstedt

Anders Leijonstedt (1649-1725) blev efter sin utrikes resa 1683 sekreterare vid bankoverket, ledamot där 1685 och 1696 direktör i den för reduktionsdomarnas verkställande tillsatta kommission. Då han 1686 adlades med med namnet Leijonstedt var han förutom ledamot av bankoväsendet också protokollssekreterare i rikskansliet.
Som adelsman gick karriären vidare. 1703–1710 var han minister i Berlin och avslutade det med att utses till kansliråd. 1714 blev han den förste innehavaren av justitiekanslerämbetet. Det gjorde att han 1716 upphöjdes i friherrlig värdighet även om han inte tog introduktion på Riddarhuset. Ändå kunde han 1719 väljas till lantmarskalk, samma ämbete som hans bror haft tjugo år tidigare. Samma år utsågs han till riksråd och sedermera upphöjd till greve.

Arms of Count Gyllenborg
Arms of Count Gyllenborg

Jakob adlades Gyllenborg

Storebror Jakob Gyllenborg (1648-1701) var snabbare än sin bror i karriären, kanske för att han aldrig gjorde den där långa utlandsresan. Redan 1674 blev han kommissarie vid Kammarrevisionen och år 1676 befordrades han till assessor. 1680 utsågs han till ledamot i Reduktionskommissionen och var sedan en drivande kraft i såväl Likvidationskommissionen som Stora kommissionen och senare sekreta utskottet.
1680 adlades han med namnet Gyllenborg.
1689 blev han landshövding i Stockholms och Uppsala län 1693 var han lantmarskalk och 1695 utnämndes han till kungligt råd.
Genom ämbetet som landshövding kunde han 1689 upphöjas i friherrligt stånd och efter att han utsetts till kungligt råd kunde han 1695 upphöjas till greve.

English resumé

The two brothers Jakob and Anders Volimhaus were born in Uppsala in 1648 & 1649. Both was ennobled, then made barons/viscounts and finally counts, but not at the same time and not with the same surname.
Jakob was ennobled Gyllenborg,[golden castle] Anders Leijonstedt [roughly: lion place, place of a lion]
Both were Country marshal (lantmarskalk) and Councilor of the Realm

Svenska flaggor och fanor i konsten, del 2

Det svenska skeppet Morgonstjernan sänks av Holländare vid slaget i Öresund 1658.
Det svenska skeppet Morgonstjernan sänks av Holländare vid slaget i Öresund 1658.

Jag har tidigare skrivit om den svenska flaggans historia och visat hur flaggorna har sett ut. Här kommer jag att presentera lite källor.

På 1600-talet infördes den svenska flaggan med ett gult kors. Den tar över från den randiga flaggan under 1620-talet.

Detalj av svenska skeppet Morgonstjernan, akterflaggan.
Detalj av svenska skeppet Morgonstjernan, akterflaggan.

1658 sattes en vit ruta med lilla riksvapnets tre gyllene kronor i korsmitten. På Willem van der Velde illustration av slaget i Öresund år 1658, där det svenska skeppet Morgonstjernan sänks, syns just denna flagga i båtens akter.

För övrigt är det lite intressant att Morgonstjernans vapensköld visar en stjärna med sex uddar. Vid den här tiden var det vanligare med fem samtidigt som ätten Gyllenstierna redan hade en gulblå vapensköld med sjuuddig stjärna.

Detalj av skeppet Morgonstjernan, toppflaggan.
Detalj av skeppet Morgonstjernan, toppflaggan.

Men notera att i båtens högsta mapp vajar ännu den randiga gulblå flagan från förr. Den flaggan syns inte på Jan Abrahamsz Beerstraten målning av slaget från 1660. Där återfinns den rena tvärskurna korsflaggan som endast tre år senare antas som svensk handelsflagg, men som formellt inte finns år 1660. Kan man då lita på denna målning eller har konstnären låtit sin fantasi flyga fritt? Noteras är att det inte finns några flaggor med tungor på Beerstratens målning så den anser inte jag vara en tillförlitlig källa för något, vilket däremot van der Velde är. Åtminstone tillförlitligare i just detta sammanhang.

Läs mer om slaget i Öresund 1658.

Det svenska imperiet

Alla har ju hört om den svenska stormaktstiden? Men vem känner till det svenska imperiet?

Att gå utanför trygghetsboxen är ibland riktigt givande, även när det är en så enkel sak som att läsa på Wikipedia.

Svensk historieskrivning om 1600-talet i svensk debatt (inte bland riktiga historiker, väl att märka) brukar gå ut på två saker:

  1. Svenskarna var bara barbariska och dödade massa oskyldiga människor, alternativt lät sin egen befolkning dö (underförstått att detta inte hänt i någon annan tid eller något annat land)
  2. Svenskarnas tid som stormakt var så kort att den är betydelselös.

Nr 2 först. en stormaktstid som räknas från 1611 till 1718 kan knappast räknas som kort. Det är längre än USA har varit stormakt. Att storleken skiljer sig åt är naturlig och här kan man lätt vända på resonemanget och säga att Karl den stores Frankerriket var mindre, levde kortare tid och var militärt svagare än det svenska – men lik förbannat var det ett imperium i sin tid.

Nr 1. Ja, det var en massa dödande och med dagens moraliska kompass var det onödigt mycket lidande. Det håller jag med om och jag vill på intet sätt se ett hyllande av denna period bara för att svenska härar lyckades besegra andra härar.

Det som var intressant med att läsa andra länders wikipedie-artiklar om den svenska stormaktstiden är att de inte kallar Sverige för en ”great power” utan Swedish Empire, Império Sueco (portugisiska/spanska), İsveç İmparatorluğu (turkiska) eller Empire suédois (franska).

Jag kan inte åta bli att tänk att beskrivningen av en tidsperiod och dess betydelse för omvärlden blir radikalt annorlunda om man säger ”stormaktstiden”, ”imperietiden” eller ”kungariket”.

Svenska imperiets geografiska omfång

Delar av ex-imperiet som
idag är en del av …

Som territorium

Som koloni