Etikettarkiv: 1200-tal

Härjas kyrka med lejon och liljestänglar

Jag vill börja med att framföra mitt stora tack till församlingarna i och kring Tidaholm som har så generösa öppettider. Hela sommaren har jag och du möjligheten att besöka dessa kyrkor. Utnyttja den möjligheten.

Härja ligger till höger på vägen från Mullsjö upp till Tidaholm. Det är ett område som domineras av granskog och rätt stenig mark innan Härja plötsligt öppnar upp med åtminstone lite större åkrar och öppna landskap.

Härja. Här i byn fanns en medeltidskyrka som är ombyggd. Tornet är visserligen kvar men långhuset (kyrkobyggnaden) gjordes om 1767, om vi ska tro den stora skylten på kyrkans yttre västliga vägg.

Eftersom byggnaden är helt ”ny” finns inga medeltida målningar här. Däremot finns resterna av en romansk portal (tympanon) och andra detaljer från en tidigare kyrka. Möjligen från Ettaks kungsgårdskyrka eftersom resterna från denna kyrka användes när Härja och Velinga kyrkor renoverades på 1700-talet.

Lejon och liljestängel

Det om gjorde mig mest uppspelt var en sten på baksidan av långhuset i Härja. Denna sten kommer alltså troligen från Ettaks kungsgårdskyrka. Bilden visar en liljestängel och vid dess fot ett xxx. Ja, jag vet faktiskt inte om det är pilbåge eller någon form av kors till vänster samt ett lejon till höger. Det ser hur som helst ut att vara samma motividé som lagman Folke av Västergötland har i sitt sigill från någon gång mellan 1231-40.

Folke Lagmans vapensköld från 1231-40.

Nu tror jag inte att det är lagmannens vapen som är avbildat. Snarare tvärtom, att när heraldiken var ny så var motiven inte självklara och då kan inspirationen ha kommit från något närstående. Som från stenmästaren i Härja som jämte sin kollega i Forshem hade gjort de mest imponerande kyrkoutsmyckningarna och dessutom på en kungsgårdskyrka. Kan det ha funnits ett bättre sätt att visa sin trohet till den Erikska ätten?
Liljestenar förekommer också i detta område så jag ser stenen som en kusin till dessa, även om den inte ska betraktas som en liljesten.

Noterade för övrigt att Anette Nitenberg i boken ”Liljestenar och stavkorshällar” anger denne lagman Folke som son till Birger Brosa, men han var far till en annan Folke som dessutom knappast var lagman (som äldre historiker hävdar. Wikipedia visar dock att den enda samtida källan, Snorre, snarare uppger motsatsen. Hur som helst stupade Folke i slaget vid Gestrilien 1210.

Portalen i Härja från 1100-talet, med Petrus till vänster och Jesus Kristus till höger.

Härja har även en portal som är väldigt vacker. Stenmästaren är som sagt okänd. Han verkar inte ha gjort några fler arbeten i Västergötland. Möjligen har en av hans lärjungar haft ett uppdrag i Timmele, som har väldigt lika men väldigt mycket sämre utförda, huvuden. Jan Svanberg tolkar dem som Jesus Kristus och Petrus och tror även att mästaren har kommit från Italien efter att ha gjort några uppdrag i Lund (sin samtids rikaste stift, vilket är värt att tänka på) eftersom det finns några andra motiv som annars främst förekommer i Italien. Främst då linakrobaterna på pelaren intill porten. Och bara detta gör resan hit värd all möda.

Donatorn som bekostade kyrkan (eller troligare Ettaks kungsgårdskyrka). En kung eller en lagman? Svärd har han i alla fall.

Barnet i Ettak

Parantes. I utgrävningarna av runierna av Ettaks kyrka upptäcktes det att ett barn hade begravts under koret, kyrkans mest heliga plats. Oklart vem, men det var en kungsgård så om det inte var en liten prins bör det ha varit ett barn till en mycket betydande storman. Kan det ha varit en son till lagman Folke i Västergötland? Nä, det kan vi förstås inte veta så det är inte ens en gissning, bara en fantasifull tanke. Kanske var det hans ende son och det är skälet till att hans släkt förblir okänd.
Eller så är barnet donatorns lilla älskling och av kärlek krävde han att hans lilla skulle begravas på den heligaste av platser så att detta oskyldiga barn kom fram till himlen så fort som möjligt.

Utgrävningen sköttes för övrigt av Nils Fredrik Beerståhl som senare fick Svenska heraldiska föreningens förtjänstmedalj. Fast av helt andra skäl.

Lindansarna vid portalen i Härja kyrka. Var stenmästaren från Italien?

Läs mer

Jan Svanberg; Västergötlands medeltida stenskulptur

 

Alla foton av Jesper Wasling. Använd dem gärna om du vill.

Märkesåret 2019, del 2

Johan Sverkerssons kröning 2019. Då undertecknades det äldsta bevarade heraldiska sigillet i Sverige.

Här ses Lars (Laurentius) och Sigtrygg Bengtsson (Boberg-ätten) sigill. Det första sigillet verkar saknas och deras storebror Peter (Petrus) står också omnämnd i brevet.

Jag skrev om märkesåret 2019 här och kommer att återkomma till det fler gånger under året som kommer. Så detta var bara en bild som jag hämtat från Riksarkivets hemsida där de lagt ut de flesta medeltida breven de har koll på, om jag får uttrycka mig så vanvördigt. Det är alltså Svenskt diplomatoriums huvudkartotek som är källan till våra medeltidssigill.

Boberg-brevet hittar du här. SDHK-nr: 370

Johan Sverkerssons bekräftelse på samma brev, från samma dag, hittar du här. SDHK-nr:371

Knut Erikssons två lejon

Kung Erik Knutsson (1208-16) sigill med de två motvända lejonen.

Är kung Erik Knutsson två lejon ett vapen eller en symbol för kungamakten. De två lejonen är ju inte placerade som man kan förvänta sig om det var fråga om en sköld?
Den frågan har jag och MS brottats med den senaste tiden. Det är ju tydligt att lejonet har använts av den Erikska ätten efter kung Erik regering (1208-16), men det betyder ju inte att han själv använde ett heraldiskt vapen med ett lejon.
Vi vet ju att det under medeltiden inte var ovanligt att domstolsförhandlingar hölls utanför eller i närheten av kyrkporten. Vi kan också se att lejon förekommer relativt ofta, jämfört med annan symbolik, vid kyrkporten. Dessutom parvis och placerade på var sida av porten. Det gör ju att domstolen, och därmed makten, flankeras av lejon.
Domar innehöll inte sällan uttrycket ”inter duos leones” (mellan två lejon), åtminstone på kontinenten.

St Edwards tron från 1296 med sina lejonben.

Lejon förekommer även på troner, även om inte så många är bevarade från medeltiden. Ett exempel från sent 1200-tal är den engelska kröningstronen. Även om beläggen inte är allt för många finns det alltså tecken på att lejonen som figur uttrycker kunglig (doms-)makt under för-renässans-medeltid. Det vill säga den tid och den kultursfär som även skapade heraldiken,
Bakgrunden är säkert religiös eftersom Bibeln så tydligt låter kung Salomon representeras av två lejon (Barbara Deimling, The Courtroom. From Church Portal to Town Hall, i The History of Courts and Procedure in Medieval Canon Law, s. 43-47)

Eriks två lejon

I kung Eriks fall har vi alltså ett för medeltiden unikt sigill där två lejon  står vända mot varandra. Flankerar de kanske något som inte syns i den inte helt bevarade bilden (och då menar jag att det finns utrymme för en symbol över eller under lejonen)? Nej, det tror jag inte utan det rör sig nog bara om dessa två lejon.

Erik levde just då heraldiken höll på att slå igenom. Redan 1195 börjar danske kungen avvända tre lejon i sitt vapen, men vi har inte någon antydan om att någon annan person i Skandinavien följer hans exempel förrän bröderna Boberg 1219 undertecknar ett brev med var sitt vapensigill (om vi inte ska tro att karlen Birger brosa förde ett lijevapen, men det är tveksamt).

Eftersom det bara är tre år före kung Eriks död och eftersom det tar ett litet tag från inspiration via idé till färdigt sigill och vidare till tillfälle för två bröder att vara tillsammans och underteckna ett testamente tror jag nog att vi kan vara helt säkra på att även kungen hade en vapensköld, om än kanske inte ett vapensigill.

Det här är förstås något jag påstår helt utan bevis, men ibland får man som historiker/heraldiker lämna vetenskaplig metod och ta till polisiär där slump lite existerar och ett sammanhang ibland betyder mer än teknisk bevisning. Men sedan är det förstås upp till domstolen/läsaren att se om denna indiciekedja håller eller inte.

Urval av Knut Erikssons mynt från perioden 1175-1195
Urval av Knut Erikssons mynt från perioden 1175-1195

Lejonens betydelse för Erikska ätten

Men tillbaka till de två lejonen. Nej, jag tror inte att Eriks sigill är ett heraldiskt vapen i vår mening, utan att det är just ett sigill. Jag tror alltså inte att de varit målade på detta vis på en sköld.

Men jag tror att två lejon har betytt något speciellt för kung Knut och för den Erikska ätten redan före sonen Erik Eriksson (1222-50) tar sitt heraldiska vapen med tre stolpvis placerade krönta leoparder.
Vi ser lejonen på mynt från sent 1100-tal slagna av kung Knut Eriksson men vi ser inte lejon på de mynt som slagits av någon av kungarna från den Sverkerska ätten. Och dessa två motvända lejon finns även på en kyrklig väggmålning som är från kung Eriks regeringstid och som har hans namn inskrivet. Målningen finns i Dädesjö kyrka i Småland.

Det finns därmed en stor sannolikhet att lejonen vid denna tid (sent 1100-tal tidigt 1200-tal) i Sverige symboliserade den Erikska ättens kungavärdighet. Det finns heraldiska tecken från 1220-1240-talen som stärker den tesen, och det är att de stormän som är nära förbundna med den Erikska ättens ättlingar till kung Knut Eriksson tenderar att föra heraldiska vapen som är en förkortning av kungens lejonvapen. De för helt enkelt ett lejon med bitecken (med detta sagt hävdar jag alltså att Bjälbo-ättens lejon är hämtat från Erikska ättens vapen, men det är en annan historia),  J

Men varför lejon? Här ser jag tre möjliga skäl. Det ena är det som varit den röda tråden i denna text; lejonet som symbol för kunglig domsmakt och biblisk kunglighet. Det andra är att lejonen är ett motvapen till det danska kungavapnet. Rent heraldiskt skulle det vara möjligt men det förklarar varken kung Eriks unika sigill eller Erikska ättens lejonmynt. Därför tror jag inte på den även om teorin inte är helt omöjlig.
Det tredje skälet till varför Erikska ätten så tydligt börjar använda lejon är skäl ett här ovan kopplat till legenden om Erik den helige. Denne kung, far till Knut Eriksson, var under denna tid centralfiguren i den propaganda som kung Knut byggde upp för att stärka sin och släktens makt. Och om man har en helgonkung är det naturligt att denna ska förknippas med det mest kungliga och samtidigt mest bibliska av alla djur – lejonet.

Kung Erik Eriksson skapar lejonvapnet

Först när Erik Knutssons son, Erik Eriksson läspe och halte träder in i vuxenlivet börjar man på allvar att använda det lejonvapen som sedan ärvdes av hans systerson kung Valdemar.

Problemet med att för tidigt använda ett symbolspråk är att det miste förstås av mottagaren för att vara användbart. I annat fall blir symbolen bara en dekoration. Och under kung Erik Knutssons tid var det heraldiska vapnet så nytt att det inte fungerade som kunglig symbol eftersom heraldiken inte hade någon större plats i folks medvetande. Däremot begrep folket från stormän ner till vanliga bönder vad Juda lejon var för något och vem kung Salomon var.

Sedan kan det finnas ytterligare ett skäl till att man i Sverige använde två lejon, alltså just antalet två. Två vargar och två korpar finns hos Oden och även om tron på asagudarna inte längre levde kan stridsromantiken kring dem mycket väl ha gjort det.

Så här kan en öppen fråga två vänner emellan utvecklats till ett ganska långt resonemang. Jag hoppas det varit till glädje och inspiration för dig som är nyfiken på heraldiken.

Hade kungarna på 1100-talet heraldiska sköldar?

Jourhavande heraldiker

Sigill för Helena Sverkersdotter, daterat till 1238.
Sigill för Helena Sverkersdotter, daterat till 1238.

En fråga som ofta kommer är: Hade de svenska kungarna på 1100-talet heraldiska sköldar.

Svaret är: Vi vet inte. Men vi tror oss veta att de inte hade det på 1100-talet med sannolikt har de tagit upp heraldiska sköldar mellan 1200 och 1220. 

Heraldiken uppstår under 1100-talets mitt i området kring Normandie och England, med andra ord i normandernas intressesfär. Det äldsta vapnet lär vara Geoffrey Plantangnets, greve av Anjou, vars vapen av en samtida krönika dateras till 1126. Nu är krönikan visserligen skriven 30-50 år senare och då var greve Geoffery redan död och begraven, och på hans gravplåt finns det omnämnda vapnet. Eftersom Geoffrey begravs 1156 och hans barn inte för detta vapen, men hans barnbarn gör det lite senare, antar vi på goda grunder att denna sköld faktiskt fördes av honom själv även om bevisen härför är ett decennium eller så senare.

1150 är alltså gränsen neråt för heraldiska vapen. Det första svenska kungavapnet i en sköld som vi känner till är Valdemar Birgersson (Bjälbo-ätten) från c:a 1250. Någonstans under detta tidspann på 100 år började svenska kungar alltså använda vapensköldar.

Arms of king Valdemar (1250-1275) and his mothers brother, king Erik (1222-1250)

En ledtråd är då Birgers vapenbild med tre krönta leoparder som även fördes av hans morbror, kung Erik Eriksson läspa och halte.  Men bara i sigill och inte, av bilden att döma, i en sköld. Men här får man vara försiktig för sköldformen var inte så trendig på 1200-talets första hälft så motiv utanför sköldar kan mycket väl vara heraldiska. Det syns inte minst i mynt.

Jag skulle därför vilja hävda att kung Erik Eriksson av den Erikska ätten förde ett vapen (en inte alltför unik åsikt idag, även om den har motsagts av tidigare statsheraldiker, ex Clara Neveus i Populär Historia nr 5, 1998, fast hon kan där avse Erikska ätten under 1100-talet. )

Eftersom det första belägget för ett heraldiskt vapen i Sverige är Bobergs-ätten från 1219 och eftersom det danska riksvapnets tre lejon kan beläggas i kung Valdemar Sejers sigill från c:a 1200 kan vi förstå att heraldiska vapen knappast var okända för de svenska kungaätterna. Med den kunskapen ska man förstå det mynt som kung Knut Eriksson lät prägla på 1180-talet och som jag skrivit om tidigare. Det visar en sköld med tre bjälkar. Om det ska vara ett existerande vapen eller bara en tillfällig dekoration vet vi inte, men jag tror att det är en dekoration utan betydelse för Knuts samtid men att motivet kom att tas upp av hans efterkommande just för att det gav dem en förnämare historia.

Det gör då att kung Holmger Knutsson, också han av Erikska ätten, uppenbart förde ett vapen mer tre bjälkar på 1220-talet, och som hamnade på hans mynt under hans tronperiod 1229-35.

Andra medlemmar av Erikska ätten hade andra motiv. Kung Erik Knutsson (1208–16) förde två motvända lejon i – vad det tycka -två separata sammanhang varför det får anses vara hans personliga motiv. Att vi idag inte ser det som ett vapen beror nog mer på vår strikta definition av hur ett vapen ska se ut, något som inte riktigt verkar ha delats av heraldikens första företrädare i Sverige.

När det gäller Sverkerska ätten är vi än mer osäkra. Den enda som vi vet hade en sköld är prinsessan Helena Sverkersdotter som hade en fågel/drake inom en stjärna. Men hennes bror kung Johan (1216-22) lät prägla mynt med fågel-/drakhuvud och det gjorde igen annan kung så det kan vara ett tecken på att detta faktiskt är deras vapensköld.

Dering Roll

Derring vapenrulla
Derring vapenrulla

Dering Roll, Englands äldsta bevarade vapenrulla, gjordes under 1270-talet. Den innehåller vapen för 319 riddare.

Vapenrullan är döpt efter Sir Edward Dering som köpte rullan under 1600-talet för att föra in sitt eget vapen i den och på så sätt skapa en imponerande historia varje år. Nu blev det inte en sån social framgång som han hoppades på, men vi kanske ändå har honom att tacka för att rullan finns kvar. Trots allt, om du vill fuska så här vill du nog också att det du fuskar med ska bevaras på bästa sätt.

Utdrag ur vapenboken Dering roll.
Utdrag ur vapenboken Dering roll.

Edward IIIs regim

Det var alltså under Edward IIIs långa regeringstid som rullan skapades och fokus är på riddare som hade feodal jord i Sussex och Kent. Rullan i sig skapades i Dover, som ligger i Sussex. Dateringen är 1270-80-tal. Riddarens namn står ovanför skölden och alla är markerade utom sex, som antingen lämnats tomma eller har tagits bort. Kanske på grund av dödsfall och därmed vakanta. Det visar också att det fanns ett system bakom placeringen av vapnen. Kanske har den skapats på initiativ av Stephen de Pencester som då var Constable över Dover castle.

De 324 riddarna har var sin sköld och man ser tydligt hur det heraldiska formspråket har satt sig. Reglerna efterföljs ordentligt och det finns en stor variation. De geometriska mönstren dominerar bilden,  även om de faktiskt inte dominerar så mycket i antal. Det om något visar hur kraftfulla häroldsbilder faktiskt är som signal.

Utan att veta något om riddarnas inbördes släktrelationer är mitt intryck att det saknas alla former av strukturerade differentieringar.

Spännande för att se förstå brittisk heraldik i slutet av dess första utvecklingsperiod.

Läs mer på engelska Wikipedia.

British library har digitaliserat originalet

 

 

Dering vapenrulla
Dering vapenrulla

Birger Brosas vapensköld

Birger brosas sigill från sent 1100-tal.
Birger brosas sigill från sent 1100-tal.

Är Birger Brosas vapen Sveriges första eller är det bara ett missförstånd?

Det finns en bild av jarlen Birger Brosas (död 1202) sigill där en sköld som antyder en lilja finns med. Detta kan vara det första vapnet i Sverige, eller hela Norden, men det lite osäkert. Det är till och med osäkert om det är en lilja. Det kan vara ett streck eller en kant på skölden.

Jag är den förste att hålla med om att det ser ut som en lilja men låter jag mig luras av vad jag vill se eller finns det verkligen där – ett svenskt vapen från kanske 1180-tal.

Sigillet kan inte vara yngre än 1202, då han avled, eller äldre än 1170-tal, då han blev jarl. Med tanke på att hans bröder, barn och syskonbarn konsekvent använder andra vapen samt att ingen svensk, dansk eller norrman inom 25, 30 respektive 50 år kommer att ha ett vapen och att i princip inte någon utanför området sydöstra England, Normandie och västra Brabant hade vapensköldar vid tiden kring 1170-1190 bör man vara skeptisk. Vapnet är helt enkelt ett unikum.

Frågorna kring Birger Brosas sköld är många

Men det kan ju ändå vara så att det är en vapensköld. Frågan då är vad det är för vapensköld. Är det en heraldisk sköld i den mening vi har, eller var det en sköld med en vacker utsmyckning eller är det måhända en symbol för jarla-ämbetet han har på sin sköld?

Det sista är en än vildare spekulation, men det är värt att notera att liljestaven även används av lagman Folke i Västergötland (som kan ha uppfattat sig som de facto-jarl i det oroliga 1220-1230-talet och hos Guttorm jarls (född 1120-tal, jarl senast 1163, död 1172) sonson Sigge Guttormsson.
Rent symboliskt skulle en liljestav – som sedan 1160-talet är känd från svenska kungasigill, vara en symbol som en kung ger en av sina närmsta män som tecken på att denne har kungliga befogenheter. Dock inte lika stora som kungen som därför behåller riksäpplet (makten), kronan (kungavärdigheten) och svärdet (lagen).

Noteras bör att Guttorps namn finns i Särö klosterkyrka i Danmark, eftersom hans dotter Helena gifte sig med danske stormannen Esbern snare, men hans sköld finns inte i vapenfrisen, bara hans namn.
För övrigt gifte sig Guttorms barnbarn Sigge med Birgers dotter Kristina.

Och den som vill ha ännu mer att fundera på kan ju fundera på varför den uppenbart mäktige Sigge liksom de lika mäktiga Algotssönerna har en ros i sin sköld (innan de byter till griphuvud). Slump eller symbol för något under 1200-talets andra hälft? Även Birger jarl beströr sin sköld med rosor.  Men det är en annan historia.

Vapen för Sigge Guttormsson (död 1283), sonson till Guttorm jarl

Folke Lagmans vapensköld från 1220-tal.

 

Källor

Guttorm, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/13326, Svenskt biografiskt lexikon (artikel av Hans Gillingstam), läst 2017-05-29.

Flagga viktigare än sköld

Hertig Svantepolk av Pomerellens sigill från 1248
Hertig Svantepolk av Pomerellen (1220-66). Sigill från 1248.

Hur viktig var egentligen vapenskölden för 1200-talets elit i Nordeuropa? Jag ställer frågan efter att ha tittat på hertig Svantepolks av Pomerellen (1220-1266) två sigill. 

Hertig Svantepolk II (den store) använde minst två sigill. På båda är han ryttare, vilket indikera överhöghet, som att han är en suverän.  På båda visar han också en sköld och en flagga. men motiven skiftar. Flaggorna ha helt olika geometriska mönster och ska nog inte ses som flaggor i vår mening utan som flagg-prototyper. Kanske användes de i fält, kanske inte.

En tom sköld för Pomerellen

Skölden är däremot mer intressant. I det första sigillet har han en symbol som kan tolkas som ett hjorthorn. Ett rätt typiskt motiv från Nordeuropa vid den här tiden. Detta sigill är från året efter han tog (och erkändes ha rätt till) titeln hertig. I det andra sigillet från 1248 finns däremot inget sköldmotiv alls. Kanske är det därför detta sigill inte heller finns med på tyska Wikipedia, för det stämmer inte riktigt med den bild vi har av en furste. Rent konstnärligt är det inte heller av samma klass. Ändå är det detta sigill denne hertig valde och det måste vi som heraldiska forskare förhålla oss till.

Pomerellens suveräne furste väljer alltså på höjden av sin makt att avstå från att använda en vapensköld för sitt rike. Varför?

Hertig Svantpolks sigill

Hertig Svanteplok av Pomerellen (1220-66). Sigill från 1228.

Förvirrande vapenföring

Svaret kanske finns i den attityd som familjen hade visavi heraldik. Genealogiskt hör Svantepolk II  hemma i dynastin Samborides/Sobiestaw. De anses idag ha haft en svart grip i guld som vapensköld, vilket Svantepolk själv alltså inte förde. Åtminstone inte i de rättsligt giltiga sigill som han själv ansåg var de viktigaste. Hans far Mestwin I, som dog 1220, verkar inte ha fört något vapen alls, att döma av hans sigill.

Sigill för hertig Mestvin I
Sigill för hertig Mestvin I (-1220) av Pomerellen.

Svantepolks son Mestwin II förde en örn, vilket hans polska efterkommande också gör. Svantepolks lillebror Sambor II, senare även han hertig, förde däremot gripen i sitt andra sigill. Vad han förde i sitt första verkar oklart (se nedan). Det kan vara en grip men det kan också vara något annat. Tiden har dock plattat till avtrycket. Notera att flaggan här är dold.

Det är svårt att tolka denna totala ovilja att hålla sig ens till närmelsevis nära en rör tråd på annat sätt än att hertigarna av Pomerellen faktiskt inte förde ett heraldiskt vapen under 1200-talet. De valde helt enkelt de motiv som de tyckte var passande. Det är vi andra, både i samtida omgivande kulturer och vi som lever efteråt som försöker sätta in deras vapen i ett system.

Sigill för Sambor II, hertig av Pomerellen,
Sigill från 1241 för Sambor II, hertig av Pomerellen.

Sveriges förste riddare

Fånö-ättens vapen
Arms of house of Fånö

Personer, mest män, som rider och strider till häst har funnits så länge vi har haft hästar i vår tjänst.

Roddarväsendet som vi tänker oss har däremot sitt ursprung i 900-talet. Det fick sin form under 1000-talet och hade sin storhetstid under 1200- och 1300-talen. Den latinska termen var miles.

Men när kom de första svenska riddarna?

Som krigare finns de definitivt redan under 1100-talet. Titeln miles nämns redan 1219, blanda annat i det brev som har Sveriges första heraldiska sigill.

Men … Den förste svensk som kallades riddare var Johan Karlsson (Fånö-ätten) och året var 1278. Det var två år före Alsnö stadga.

Som av händelse var herr Johan involverad på den förlorande sidan i folkungaupproret 1278-80 och kom därför att avrättas av den vinnande sidan. Jag skriver så, för liksom Syrien idag kan man inte seriöst tala om en [1] legitim kung utan om flera stridande falanger. Magnus ladulås hade trots allt tagit makten efter statskupp tre år innan upproret började och upprorsmännen sa, vilket nog mest var snack, att de ville återanställa Valdemar som kung.

För övrigt är Wikipedia-sidan om detta folkungauppror helt undermålig. Inte fel i någon enstaka detalj, men helt uppåt väggarna besynnerlig värdering av bakgrund, förlopp och efterspel samt medverkande.

Den målade hjälmen

Trivia

Visste du att:

Under 1100-talet var ofta de koniska hjälmarna målade med ett tecken. Först senare utvecklades hjälmprydnaderna. För att de skulle ske krävdes att kodhjälmen ersattes av tunnhjälmen, vilket skedde från omkring 1200.

Men sen gick det snabbt. Från 1230-talet kunde en hjälm användas som sigillbild i stället för skölden. Vanligast var detta bruk i England, men det förekom runt om i Europa.

I Skandinavien blir hjälmen inte en erkänd identifikationsbärare förrän omkring 1300.

Knut Långes vapen

Omslag/Cover för Vapenbilden #107:2016
Omslag/Cover för Vapenbilden #107:2016

Mats Persson skriver om Knut Långes vapen i Vapenbilden #107:2016.

Knut Långe är en heraldiskt spännande figur i 1200-talets heraldik. Han är den förste, och förutom Höldo lagman ende, som har ett ryttarsigill utan att vara kung, jarl eller hertig (låt vara att han blev kung något senare).

Han är den förste som har sitt heraldiska vapen på ett mynt, och därmed den förste som skapar ett riksvapen. Ändå vet vi inte riktigt hur det såg ut.

Om detta och denne kung Knuts heraldik skriver Mats Persson på ett mycket intressant och givande sätt i nya numret av tidningen Vapenbilden som du får om du är medlem i Svenska Heraldiska Föreningen.