Etikettarkiv: 1100-tal

Brakteat från Lödöse

Dessa ensidiga mynt var den första mynttypen som slog igenom i Sverige.
De äldsta är kända från Lödöse, kring 1160. Notera att både Sverkerska och Erikska ätten har krönta huvuden, lejon-liknande figurer, örn/korp/drake, svärd, stjärnor och kronor redan innan heraldiken slår igenom.
Motiven låg alltså i tiden. Mynten har däremot inga andra typer av motiv (kristna kors räknar jag inte).
Detta sagt som en tanke om att det inte räcker att bara titta på en eller annan vapensköld för att förstå heraldikens historia.
Brakteat 10 är för övrigt, som synes, från folkungatid och visar en sköld med kungens vapen.

Knut Erikssons penningar

Boktips

Plötsligt är den där. Boken Knut Eriksson och penningarna. Helt överraskad över denna bok som visar sig vara fantastiskt bra. Den handlar helt enkelt om kung Knuts mynt och den proto-heraldik som syns här. 

Monika Golabiewski Lannby heter författaren som för första gången på jag vet inte hur länge tar sig an dessa mynt djupare än en katalogpresentation.

Kung Knut, den egentlige riksbyggaren

Boken handlar alltså främst om Knut Eriksson även om övriga regenter mellan 1130 och 1230 finns med.

Det speciella med Knut är att han är ovanligt produktiv när det kommer till myntning.  Golabiewski Lannby  visar att hans utgivning är den bredaste under hela medeltiden (46, inklusive varianter), och då kan vi nog vara säkra på att alla mynt inte har bevarats.
Det var han som utvecklade myntningen i Götaland, som dock hade påbörjats 1150, möjligen av hans far men sannolikare av Sverker den äldre. Det var också Knut som omkring 1180 började med myntning i Svealand.

Mynt med sköld från präglat av kung Knut Eriksson
Mynt från c:a 1180, präglat av kung Knut Eriksson

Se bilden här ovan.
Det är en kung med krona och kanske iklädd rustning med svärd i höger hand och droppsköld i vänster. Skölden har några balkar. Är den heraldisk? Njaä, skulle jag säga. Den kan kanske vara proto-heraldiska eller så är det bara en dekoration som då saknade innebörd (som jag skrivit om tidigare) men den kan mycket väl vara förebilden till det vapen som Knuts bror Filips barnbarn kung Holmger Knutsson förde.

 

Kung Knut "Långe" Holmgerssons mynt från omkring 1230
Kung Knut ”Långe” Holmgerssons mynt från omkring 1230

Myntet med fanan

Två mynt visar kungen med en fana. Det är tidiga mynt och möjligen vill han anknyta till den symbolik som säger att fanan betyder erövring och seger. En bruten lansfana visar då på att man är besegrad. Fanan förekommer tillsammans med en krona och riksäpple, som båda är symboler för kungens överhöghet och makt.

Kronan finns för övrigt med på nästan alla mynt som kung Knut lät slå, men de finns inte på något av de samtida mynt som slogs på Gotland. Kronan har i regel också pendilier, som är de nedhängande kedjorna med en pärla i änden. De försvann under 1200-talet från alla kronor.

Myntet med Knuts fana och en krona med  pendilier.

Lite kritik som läsaren behöver känna till

Golabiewski Lannby har verkligen gått in i sitt ämne och hon har gjort en fantastisk framställning som ger stor förståelse för myntningen vid den här tiden. Boken kompletterad med  Lars O Lagerqvist och Henrik Klackenbergs arbeten ger en bra bild över myntningen under denna tid.

Men boken borde ha korrekturlästs lite bättre. Inte så att det finns stavfel eller liknande. Men det är lite för många darlings som borde ha tagits bort för de stör läsningen. Mitt råd är ändå att se bortom detta. Boken är absolut värd sin plats i din heraldiska bokhylla. Dessutom är den trevligt uppställd och därför lättläst. Lite beröm till (den förmodade) dottern Emmelie Golabiewski.

Kung Knut Erikssons mynt med vårt första proto-heraldiska vapen. Troligen tidigt 1180-tal. Tre versioner på samma tema. Samma sköldmotiv på de två yttre bilderna medan det i mitten ser ut att sakna motiv. Och även frånvaron av motiv är här viktig för det kan visa på att det är just proto-heraldik och inte ett faktiskt vapen.

Tankar om heraldikens första tid

Scen ut Bayeux-tapeten som visar en rad proto-heraldiska sköldar.
Scen ut Bayeux-tapeten som visar en rad proto-heraldiska sköldar.

I heraldikens märkesår 2019 är det värt att fundera på varför denna nya bildkonst kom att spridas så fort. Vilket behov fyllde den, förutom det rent visuella?

Heraldiker har länge pekat på stridskonstens utveckling, rustningarnas utformning och på riddaridealets tillkomst. Av dessa tre tror jag att det sistnämnda har störst betydelse eftersom rustningarna egentligen var som minst täckande när heraldiska bilder började användas och den nya stridstekniken nog inte hade så mycket nytta av heraldiska sköldar. Däremot av baner och fanor i olika former.

En testballong för en teori

Inspirerad av Lars Hermansson har jag börjat fundera på om vi bättre kan förstå heraldikens tillkomst genom att ta hänsyn till andra parallella utvecklingslinjer i samhället.

Här är den kristna härskarideologin central. Den handlar inte om kristendom i sig utan hur en ny syn på denna kom att användas för att omvandla maktförhållandet i samhället i nordvästra Europa.

Texten här är knappast vetenskaplig utan en testballong för idéer som jag, eller någon annan, kan utveckla vid ett senare tillfälle.  Det är mer en grund till en frågeställning med tips om metodologiskt tillvägagångssätt om man så vill. Men kortfattat.

Germansk krigarheder

Det germanska samhället, från Karl den stores Frankerrike till Svearnas sjökungadöme, byggde på allianser som skapades genom trohetseder. Den som svurit en ed var bunden till sin motpart om än inte till sin motparts andra edstagare. Den som bröt mot sin ed förlorade sin heder och stöttes ur den sociala gemenskapen vilket i princip var detsamma som död, eller möjligen ett långsamt dalande till fattigdom.
Problemet för den som var herre i ett edsförbund var att denne dels var tvungen att skapa ära till sina följare (vilket i praktiken innebar att vara segerrik i krig), dels dela ut gåvor (vilket även det förutsatte militär framgång). Om edsherren var förlorare på slagfältet var det ett giltigt skäl att slå upp eden och även att ingå i ett nytt edsförbund med forna fiender.

Detta beroende av vertikala vänskapsband gjorde varje rike sårbart. Man kan med Lars Hermanssons ord säga att en kung härskade över ett rike, men han styrde inte över det (s 127). För att kunna styra krävs en betydligt stabilare bas, och med den basen kommer förmågan att utveckla riket och utöka dess resurser.

Patron-klientskapet

Edsförbundet där en person svor en trohetsed till en kung eller storman brukar kallas för patron-klientskap (och är centralt för att förstå vem som blev adlad under medeltiden fram till sent 1500-tal). Detta vertikala förbund är grunden för all makt innan det medeltida kungariket etableras.

För den som ville störta en tidigmedeltida kung blev den allt vanligare strategin att ge sig på basen i relationen. Alltså att ge sig på huskarlarna, vänner och andra som var i ett klientskap till patronen. Genom att ge sig på den svagaste kedjan kunde man steg för steg underminera en fiende. Den herre som då inte slog tillbaka betraktades som ärelös och kunde därmed förlora än mer av sin maktbas. Detta nämns också i flera nordiska sagor från 1100- och tidigt 1200-tal, ex i Sverresagan och Heimskringla, men även Gesta Danorum av Saxo Grammaticus. I Skänningestadgan syns en annan sida av problemet genom att den tar upp hur svårt en kung hade att tygla konflikter mellan sina klienter, som då var patroner på lokalplanet.

Den kristna härskarideologi

När, enligt Snorre, slaget stod mellan kung Magnus Blinde av Norge och motkung Harlad Gille. I slaget vid Färlev, Bohuslän, 1134 lät kung Magnus bära det heliga korset framför sig. Av silver var det dessutom, och bara det gör att legenden om Dannebrogen bör ses i ytterligare nytt perspektiv (vilket var en utvikning). Kungen visade på det här sättet att han inte bara stred för sin och sina mäns ära utan var företrädare för något högre. Dessutom visade han att hans motståndare var en fiende till såväl kungen som till Gud och kyrkan.

Oavsett om historien är sann eller inte (troligen inte, men det är här oväsentligt) så visar den att man vid Snorres tid under tidigt 1200-tal hade anammat den här bilden av kungens uppgift som härskare. För kungen hade detta en betydande fördel. Hans krig var inte längre en fejd bland fejder utan en strid ovan fejdens nivå. I fejdens spelregler kunde man, som visats ovan, överge sin härförare om denne var en förlorare och ändå behålla sin ära. Men om man stred för Gud innebar ett sådant beteende att man övergav Gud och därför förlorade all sin ära. (s 131) Byt ut ”Gud” mot ”nationen” för en modern jämförelse.

För att lösa det problemet blev lösningen att skapa horisontella maktrelationer. Den horisontella relationen är alltså hirden, som enligt Lars Hermansson får en tydligare struktur under 1100-talet. Men det krävdes mer. Den nya ideologin måste omvandlas till en praktik och det krävde att härskarna hade ett nytt förhållningssätt till sina undersåtar. Så det är nu vi ser att kungarna genom donationer stödjer klostren, det är nu de tar in kyrkans män i sin förvaltning, det är nu man på allvar börjar bekymra sig för alls religiösa tillhörighet, alltså även slavarnas och vi ser även nu framväxten av gillen som är helgade åt kungahelgon (främst St Olof och St Knut) som gynnas av kungamakten. Överallt sker insatser som stödjer den kristna härskarideologin. På kontinenten sker samma sak, men ett sekel tidigare.

En noterbar detalj är att kungarna anstränger sig för att bli en del av kyrkan – och här är det alltså klostren som är det centrala, inte kyrkorna. Som när kung Knut Eriksson av Sverige i ett brev till ”munkarna som tidigare bodde i Viby” skriver att han upptagits i deras gemenskap och att deltar i deras bön, är en helig tjänare samt är munkarnas beskyddare, grundare och försvarare. (DS/1 64; s 133)

Här bygger kungamakten alltså långsamt upp en maktbas som bygger på gemensam ideologi och värderingar snarare än på traditionell makt.

Var kommer då heraldiken in?

Jo, jag tänker mig att när man skapar ett gemensamt värdesystem inom en grupp finns det ett stort behov av att manifestera att man hör samman. De kan vara genom liknande klädsel (som dagens subkulturella ungdomsgrupper) eller det kan vara genom att använda ett likartat symbolspråk.

Men det här är en process som tar tid. Det finns ingen centralmakt som tar fram och fastställer vad som ska gälla. Det en maktgrupp använder kan en annan förkasta men sakta kommer man närmare en gemensam bildvärld.

Om jag är på rätt spår kan detta förklara varför de sköldar som finns på Bayeaux-tapeten är protoheraldik och varför det är här som man senare skapar heraldiken. Man kan se dessa tidiga sköldar som en samling bilder som inte var avsedda för att identifiera individer i en grupp utan särskilja gruppen från andra grupper.

På motsvarande sätt kan man se att den första generationens heraldik i Sverige (1210-1240) visar på prövning där man mest verkar ha lekt med variationer på lejonet och liljan, som båda är etablerade kungasymboler och finns i de kungliga sigillen redan på 1100-talet.

Maktens dualitet

En annan aspekt som är värd att tänka på här är maktens dualitet. Ser vi till den förhärskande överideologin i det tidigmedeltida kristna Västeuropa så var kyrkan det ledande ståndet (och här avses framför allt centralledningen och munkarna, inte vanligt prästerskap) medan kung och hans krigare var i steg två. Under 1000-talet förändras detta långsamt och den världsliga makten ser sig allt mer som den ledande parten av de två. Den forskare som bäst populariserat denna utveckling är Georges Duby i böckerna Krigare och bönder (1981) och Makten och kärleken (1985).

Om inte hänsyn tas till hur denna förändring ska förstås går det inte att förstå det andra steget i utvecklingen.

Vidare läsning

Lars Hermansson; Statsbildning och vertikal vänskap i 1100-talets Norden (Ur Statsutvikling i Skandinavia i middelaldern, 2012)

 

 

Har du några tankar som kan utveckla den här teorin?
Hör av dig på mejl eller i en kommentar här nedan.

Sankt Göran och Sturarna

St Göran och draken i Storkyrkan i Stockholm. Licens: Wikipedia Commons

Mitt i Storkyrkan står en av renässansens förnämsta skulpturer, alla kategorier: Sankt Göran och draken. Men varför valde Sten Sture dä just denna symbol?

St Göran var en av de främsta symbolerna för svensk självständighet från omkring 1440 till 1500, under Karl Knutsson Bonde och Sten Sture dä. Och för att verkligen visa svensk självständighet valde Sten Sture dä att låta framställa St Göran som den som slår ihjäl den stora ondskan – Dansken (eller möjligen bara dess kungahus och elit).
Den här framställda synen på dansken kan knappt ha underlättat framtida diplomatiska förbindelser mellan länderna och kan vara en del i förklaringen till de tämligen oförsonliga strider om just ingenting alls som präglade den senare Sture-tiden och som avslutades med Stocholms blodbad.

Men historien börjar långt tidigare

Sankt Göran (St George) är en urkristen symbol, känd från 400-talet men troligen bygger den på en historia, och kanske händelser, från 300-talets första hälft. Och den är tidigt känd i hela kristenheten för berättelsen översattes till latin ungefär samtidigt som den är upptecknad av etiopierna.

Ursprungligen låg berättelsens fokus på Görans martyrskap och så som det var utformat med en pinad kropp kom Göran att bli de spetälskas helgon. Därför finns det runt om i Europa hospital till hans ära.
Men eftersom redan den första berättelsen nämner att han var officer i den romerska armén kom han efterhand också att allt mer bli soldaternas helgon, speciellt de som slåss mot ondskan.

Draken tar plats

Fram till 1000-talet avbildas St Göran främst som en lidande martyr men sedan kommer draken in och Göran blir riddare. Draken nämns visserligen redan i en berättelse från 500-talet men avbildas alltså inte och under en kort period innan draken – som symbol för all ondska – tar plats slåss Göran mot människor. Och allt detta sker vid Medelhavets östra sida.

Drakens ankomst passade de strax därefter uppdykande korsriddarna. De tar snabbt till sig detta helgon och gör det till sitt. Den äldsta västeuropeiska pompösa framställningen dateras till 1135 och finns i katedralen i Ferrera i norra Italien. Kyrkan är helgad åt St Göran (Svanberg, 20f).
Heraldikern kan notera att man här, som i princip all 1100-talskonst, låter ryttaren vända sin sköld bort från betraktaren. ett tydligt tecken på att det inte fanns något väsentligt att visa upp, dvs heraldiska vapen fanns inte/var inte relevanta vid denna tid.

Dopfunt från Martorp i Västergötland. Foto: Bengans historiesida

Faktum är att St Göran även fanns i Sverige på 1100-talet. Han finns på en dopfunt i Vättlösa kyrka, på en annan i martorp (båda i Västergötland). Han finns också i kyrkmålningar i Uppland, ex i Vendels kyrka och han finns, i en östkyrklig version, i Källunge kyrka på Gotland. Ett altare invigdes till St Görans ära i Lunds domkyrka 1125 (Svanberg, 29ff). Kulten var alltså väl utvecklad på svensk landsbygd ungefär samtidigt som den kom till övriga delar av Europa – om nu någon läsare var kvar i tron att svenskarna låg generationer efter sina kontinentala grannar.

Kung Karl lyfter Sankt Göran

Men kulten är svag. Även om det går att slå fast att St Göran är ett etablerat helgon så ska man nog vara väldigt försiktig med att jämföra den med hur kulten såg ut i England. Speciellt som man där under 1300-talet lyckades slå ihop St George med Kung Arthur och på så sätt få fram Strumpebandsorden – föregångaren till alla våra moderna riddarordnar.

Kanske var det impulserna från England, kanske var det hans allmänna känsla för det vi idag kallar propaganda (eller varumärkesbyggande), men det är med Karl Knutsson Bonde som omvandlade St Göran till något mycket större.
Denne mycket förmögne man ägnade många ungdomsår till att resa runt i Europa för att lära sig mer om styre och krigsföring. När han kom hem till Sverige blev han tämligen snabbt utsedd till marsk (år 1436) och redan 1438 åkallar han St Göran i strid. Det sker med orden ”Sancte Örjan den riddare värd / att hjälpa honom i den färd” (Karlskrönikan). 1452 är St Göran med igen, denna gång på fälttåget mot Skåne. Ett av baneren visar då Riddare Örjan medan de andra visar St Erik, St Olof respektive Tre kronor. Huvudbaneret visade jungfru Maria. Citatet lyder ”sancti örians belete man ther i seer ”(Karlskrönikan, s 294f. http://spraakdata.gu.se/ktext/karl.html)

Under Karls tid växer även våra St Göran-gillen fram. 1443 i Stockholm, 1460 i Uppsala och sedan också i Strängnäs, Visby, Väserår och Stora Kopparberg, och det är därför St Göran blev bergsmännens skyddspatron (Svanberg 30f). Det är lätt att se att dessa områden stämmer väl överens med Sturepartiets främsta maktbas.

Spår i heraldiken

70 år av st Göran-kult som dessutom sammanfaller med heraldikens storhetsperiod inom området varumärkesbyggande – gav det någon effekt på vapensköldarna i Sverige?

Nej, inte vad jag kan se. Inget adelsbrev antyder något i denna riktning och det gör inte heller sigillen som bevarats.
Vi vet ju att det funnits vissa baner, men dessa verkar inte ha varit personliga utan representera något större.

Precis som vi idag verkar man då ha skilt på vad som är en partisymbol och vad som passar för en person.

Dannebrogsmønt – Nordens första flagga

 

Dannebrogsmønt, från mitten av 1100-talet. Bild från Wikipedia commons/Danska nationalmuseet

Dannebrogsmøntet från Valdemar den stores tid (1131-82) kan sägas vara Nordens första flagga. 

Även om det är oklart om den här flaggan fanns i verkligheten är det otvivelaktligen så att alla danskar som stötte på mynt under 1100-talet lärde sig känna igen den här symbolen som en symbol för kungamakten.

Det bör i sin tur ha gjort det troligt att den danske kungen även använde sig av symbolen. Om inte Valdemar den store gjorde det så kan bilden ha tagits upp av hans son Valdemar sejr (segraren) – den person som av legenden 1219 sägs ha mottagit dannebrogen från himmelen.

Oavsett om myntet visar en riktig flagga eller inte så visar det helt klart att man även inom de breda folklagren var väl insatt i hur riktiga flaggor såg ut redan under sent 1100-tal. Och det är en viktig tanke att ha med sig när man försöker förstå heraldikens framväxt några decennier senare.

 

Knut Erikssons mynt vänder på allt

 

Mynt med sköld från präglat av kung Knut Eriksson
Mynt från c:a 1180, präglat av kung Knut Eriksson

Ett sällsynt mynt från kung Knut Erikssons tid (1165/74-96) vänder nu upp och ner på svensk heraldik.

Det är ett mynt som bara finns bevarat i några få exemplar och därför sällan förekommer i litteraturen.  För en heraldiker och i sitt sammanhang borde det ändå vara att välkänt mynt, men eftersom det inte är det får jag ta upp det här på bloggen.

Kung Knut bygger bilden av sitt rike

Bilden på myntet har jag fått från Monica Golabiewski Lannby som just nu arbetar med en skrift om Knut Erikssons mynt. Hon skriver att det här myntet är ytterst sällsynt men ändå bör det kunna dateras till omkring 1180.

Det som är intressant är att kungen är krönt, har ett svärd och en tidstypisk sköld som är delan med fyra bjälkar. Knut Eriksson var den första moderna myntherren i Sverige i större skala (det myntades även på 1000-talet, men sedan gjordes ett uppehåll på mer än 100 år) och hans mynt har därför utländska förebilder eftersom hans myntslagare troligen kom utifrån.

Kung Knut "Långe" Holmgerssons mynt från omkring 1230
Kung Knut ”Långe” Holmgerssons mynt från omkring 1230

Ovan ställde jag frågan om det var myntslagaren som kom på motivet på skölden eller om det fanns en förlaga. Jag är tveksam till om en enskild myntare kunde bestämma motivet. Det är något som myntherren bestämmer  och ser vi till de andra motiven på Knuts mynt så är det mycket genomtänkta symboler för en kung: krona, svärd, stav och kyrkobyggnad. Jag tror därför att man ska se alla mynt som en helhet och en del av byggandet av riket Sverige. Kung Knut som var också en av de första att kalla sig Svears och Götars kung. Först var Karl Sverkersson som skrev sig 1164-1167 som ”K. rex sweonum rex atque gothorum”:

Samme Knut Eriksson var också samtidigt engagerad i att bygga en helgonkult kring sin far Erik ”den helige” Jedvardsson, kung c:a 1155-60 så vi kan anta att han begrep sig på det här med varumärkesbyggande a la 1100-tal. Därför tror jag att sköldens motiv inte är en slump, men om det bygger på en verklig fana är mer tveksamt. Och en verklig sköld kan det absolut inte vara, därtill är 1180 alldeles för tidigt.

Mynt från c:a 1180, präglat av kung Knut Eriksson. Mycket dålig version

Förde Knut Knuts arv vidare

Från 1180 till 1230 är det femtio år. Det är en lång tid och man bör därför vara försiktig med att dra samband mellan två företeelser på var sin sida av tidslinjen. Men i det här fallet är sambandet så intressant att det åtminstone ska ligga till grund för en hypotes om Erikska ättens vapen.

Som kung lät Knut ”långe” Holmgersson prägla mynt som visar en sköld – den första på mynt – med tre bjälkar. Exakt samma vapensköld finns med på gravtäcket över hans son Holmger Knutsson. Visserligen är det täcket från 1400-talet men det har helt uppenbart använt sig av äldre förlagor. Holmgers mynt kan vara en, men det kan finnas fler, som andra gravtäcken och bonader eller något målat som inte längre finns kvar. Till det kommer Birger jarls sköld med ett lejon (samma som sin bror) över tre balkar som mycket väl kan vara en hänvisning till det baner som den Erikska ätten förde.

Att ha ett motiv på baneret och ett annat på vapenskölden är inte så konstigt, trots allt gör vi likadant idag med en flagga och ett riksvapen.

Vad som däremot är möjligt och till och med sannolikt är att Knut Holmgersson, sonson till Knut Erikssons bror Filip var väl medveten om sin farbrors symbolvärld och mynt. Därför är steget inte långt för honom att ta upp motivet i denna sköld just i en tid då heraldiken slår igenom i Sverige. På så sätt är han inte bara tidig, han visar på ett heraldiskt arv som vida överstiger alla andra och det visar i sin tur på hans förnäma anor. Av den anledningen tror jag att vi bör fundera på den här skölden som en föregångare till de vapen som uppträder en generation efter kung Knut Erikssons död. Men mer transnationell forskning återstår kring baner och lansfanor under 1100-talet.

För dig som inte är helt insatt i den Erikska ättens genealogi så var Holmger Knutssons farfar Filip med största sannolikhet bror till Knut Eriksson. Det betyder också att han var nummer två i tronföljden och ättens vuxne huvudman under 1220/30-talet. 
Birger jarls sigill från 1230-talets mitt
Birger jarls sigill från 1230-talets mitt

Just detta mynt är inte lätt att hitta Kungliga myntkabinettets hemsida där de presenterar Knut Erikssons penningar. Dess registernummer är LL IA 8 (ref. Lagerqvist 1970) .
Ingen kritik mot kabinettet för den sakens skull, bara en påminnelse till oss andra att arkiven rymmer mer än som hittills finns att se på internet.

Knuts Långes baner, en tolkning.

Nästa steg i denna historia är Monica Golabiewski Lannbys artikel som jag både hoppas och tror ger oss en fördjupad bild av denna nästintill outforskade tid.

Birger Brosas vapensköld

Birger brosas sigill från sent 1100-tal.
Birger brosas sigill från sent 1100-tal.

Är Birger Brosas vapen Sveriges första eller är det bara ett missförstånd?

Det finns en bild av jarlen Birger Brosas (död 1202) sigill där en sköld som antyder en lilja finns med. Detta kan vara det första vapnet i Sverige, eller hela Norden, men det lite osäkert. Det är till och med osäkert om det är en lilja. Det kan vara ett streck eller en kant på skölden.

Jag är den förste att hålla med om att det ser ut som en lilja men låter jag mig luras av vad jag vill se eller finns det verkligen där – ett svenskt vapen från kanske 1180-tal.

Sigillet kan inte vara yngre än 1202, då han avled, eller äldre än 1170-tal, då han blev jarl. Med tanke på att hans bröder, barn och syskonbarn konsekvent använder andra vapen samt att ingen svensk, dansk eller norrman inom 25, 30 respektive 50 år kommer att ha ett vapen och att i princip inte någon utanför området sydöstra England, Normandie och västra Brabant hade vapensköldar vid tiden kring 1170-1190 bör man vara skeptisk. Vapnet är helt enkelt ett unikum.

Frågorna kring Birger Brosas sköld är många

Men det kan ju ändå vara så att det är en vapensköld. Frågan då är vad det är för vapensköld. Är det en heraldisk sköld i den mening vi har, eller var det en sköld med en vacker utsmyckning eller är det måhända en symbol för jarla-ämbetet han har på sin sköld?

Det sista är en än vildare spekulation, men det är värt att notera att liljestaven även används av lagman Folke i Västergötland (som kan ha uppfattat sig som de facto-jarl i det oroliga 1220-1230-talet och hos Guttorm jarls (född 1120-tal, jarl senast 1163, död 1172) sonson Sigge Guttormsson.
Rent symboliskt skulle en liljestav – som sedan 1160-talet är känd från svenska kungasigill, vara en symbol som en kung ger en av sina närmsta män som tecken på att denne har kungliga befogenheter. Dock inte lika stora som kungen som därför behåller riksäpplet (makten), kronan (kungavärdigheten) och svärdet (lagen).

Noteras bör att Guttorps namn finns i Särö klosterkyrka i Danmark, eftersom hans dotter Helena gifte sig med danske stormannen Esbern snare, men hans sköld finns inte i vapenfrisen, bara hans namn.
För övrigt gifte sig Guttorms barnbarn Sigge med Birgers dotter Kristina.

Och den som vill ha ännu mer att fundera på kan ju fundera på varför den uppenbart mäktige Sigge liksom de lika mäktiga Algotssönerna har en ros i sin sköld (innan de byter till griphuvud). Slump eller symbol för något under 1200-talets andra hälft? Även Birger jarl beströr sin sköld med rosor.  Men det är en annan historia.

Vapen för Sigge Guttormsson (död 1283), sonson till Guttorm jarl
Folke Lagmans vapensköld från 1220-tal.

 

Källor

Guttorm, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/13326, Svenskt biografiskt lexikon (artikel av Hans Gillingstam), läst 2017-05-29.

Protoheraldik hos tempelriddarna

Tre riddare på relikskrin från tidigt 1000-tal.

 

När kom heraldiken till? Evig fråga bland heraldiker. Här är ytterligare en pusselbit för den som vill forska i saken.

Dessa tre riddare hittades för ett tjugotal år sedan i tempelriddarnas kyrka i London. Som du ser är rustningarna typiska för denna tid, med en enkel föga ansiktstäckande hjälm i normandisk stil. Detsamma gäller sköldarna.

Men dekorationen på sköldarna är intressant. Här finns två geometriska motiv och något som jag tror ska föreställa vingar. Jag är dock öppen för alternativa tolkningar. Dessa tre avviker från de motiv vi ser på Bayeux-tapeten som endast är några decennier äldre. Men de avviker också från de heraldiska motiv som framträder i heraldikens begynnelse, speciellt vingarna. Just den typen av motiv förekommer inte i heraldiska vapen förrän på 1200-talet.

Vad som är intressant att tänka på är att de geometriska motiven överensstämmer med dem vi kan se på dopfuntar och liknande från samma tid, varför jag tror att man ska vara försiktig med att attribuera dem till en viss person eller släkt. Det är nog helt enkelt ett uttryck för det Horror vacui som är så typiskt för medeltiden.
Det antyds om inte annat av att såväl hjälm som ringbrynja också har dekorerats.

Scen ut Bayeux-tapeten som visar en rad proto-heraldiska sköldar.
Scen ut Bayeux-tapeten som visar en rad proto-heraldiska sköldar.

 

Birger Brosas vapensköld

Birger brosås sigill
Birger Brosas sigill

 

Hade Birger Brosa Sveriges första heraldiska vapen?

Det finns en bild av Jarlen Birger Brosa (död 1202) sigill där en sköld som antyder en lilja finns med. Men om det är det första heraldiska vapnet är osäkert. Det är till och med osäkert om det är en lilja. Det kan vara ett streck.

Med tanke på att han avled 1202, att hans bröder, barn och syskonbarn konsekvent använder andra vapen samt att ingen svensk, norrman eller dansk (förutom danske kungen) inom 25år kommer att ha ett vapen och att i princip inte någon utanför området sydöstra England, Normandie och västra Brabant hade vapensköldar vid den här tiden bör man vara mer skeptisk är svenska heraldiker normalt är.

Faktum är att det bland tyska furstar kring 1190 endast förekom heraldiska vapen bland dem som bodde väster om Rhen medan de som bodde öster därom inte hade heraldiska sigill. Att den danske kungen hade ett vapen beror såklart på att han, som ende nordbo, kan anses tillhöra den tysk-romerske kejsarens hovsfär.

Heraldiska vapen vid den här tiden var dessutom kopplade till militär suveränitet. En sån riddare som William Marshal hade själv inget heraldiskt vapen förrän han blev earl av Pembroke. Då hade han ändå redan dubbat två engelska kungar till riddare.

Men det kan ju vara så att det är en korrekt vapensköld. Det kan ju vara så att vår tolkning av bilden är rätt och inte bara ett önsketänkande.

Unik sigillstamp åter i Sverige

Favorit från förr
ur Vapenbilden nr 54:2002

Det svenska korståget till det kristna Baltikum år 1220 slutade i katastrof. Större delen av hären gick under, och bland de döda fanns jarl Karl ”Döve” Bengtsson som var korstågets ledare. Nu har hans sigillstamp återkommit till Sverige.

I 800 år har Karl Döves sigillstamp varit försvunnen, men nu är den åter i Sverige. Varför just denna har överlevt är inte säkert. Vanligen förstördes en stamp när ägaren dog, men här kan det vara så att Karl Döve tappat sin klenod, kanske i en strid.

Lättad museichef

– Det är med stor lättnad jag kan konstatera att en av Sveriges nationalklenoder, Karl Döves sigillstamp, nu tryggas och blir tillgänglig för både allmänhet och forskare, säger museichef Kristian Berg vid Statens historiska museum.

Inköpet harvar möjligt tack vare donationer från många privatpersoner, där Jan Guillou ska framhävas. Det är också tack vare hans böcker om Arn och Birger jarl som Karl Döve åter blivit bekant för en bredare allmänhet.

Unikt föremål

– Kulturhistoriskt är Karl Döves stamp ett mycket märkligt föremål, säger Göran Tegnér, 1.e antikvarie vid Historiska museet. Den är Sveriges äldsta bevarade sigillstamp, tillverkad i slutet av 1100-talet, och dessutom den enda bevarade medeltida stamp som tillhört en svensk, furstlig person. Att ett föremål som tillhört en känd person som levde för 800 år sedan finns bevarat är synnerligen ovanligt. Här kommer vi verkligen historien inpå livet.

Sigillstampen är gjord i slutet av 1100-talet och den tillkom sannolikt samtidigt med stampen för Karl Döves bror, Birger Brosa som då var Sveriges jarl. De båda sigillen är mycket lika varandra, men inte identiska. En skillnad är att den lilja som antyds på Birger Brosas sigillavtryck helt saknas på Karl Döves sigill. Det kan tyda på att Birgers sigill har en skada. Men det kan lika gärna vara så att Birger såsom jarl förde en symbol (liljan) för sin värdighet. Säkert är dock att något folkungavapen med lejon inte användes vid denna tid.