Statyer, kulturarv och vad vi gör med dem

Ur Borås Tidning
Ur Borås Tidning 14 juni 2020. Ledare av Mikael Hermansson.

Black lives matter har skapat en (ny) våg av diskussion om vad som ska få finnas i vårt offentliga rum. Och om det tänker jag tycka till. 

Först får jag säga att Black lives matter och amerikanska förhållande ligger utanför denna text. Det är liksom poänglöst att prata om självklarheter. Och  är det kommer till de specifika omdiskuterade  sydstatsstatyerna borde det vara väl känt att dessa till största delen kom upp efter andra världskriget som en tydlig markering mot medborgarrättsrörelsen och konsekvent visar upp de mest tydliga ”upprorsmännen” (som vi hade kallat dem i vilket annat sammanhang som helst) som mest tydligt ägde slavar, istället för de sydstatsgeneraler som faktiskt var de mest framgångsrika.
Nog om det.

Men hur kan vi göra i Sverige?

Statyer i den offentliga miljön i vår mening har inte så väldigt lång historia, vilket jag skrivit om här. De  kan egentligen inte spåras längre än till Frihetstiden under 1700-talets mitt, och det dröjde till mitten av 1800-talet innan resandet av statyer tog ordentlig fart.
Före dess var statyerna nästan uteslutande religiösa, med St Göran och Draken i Storkyrkan i Stockholm som lysande undantag.

Offentlig konst över tid

Det var alltså under 1800-talets nationalromantiska era som statyer över kungar och andra män sattes upp runt om i Sverige, och det höll man på med fram till tidigt 1900-tal. Liberalismen påverkade starkt viljan att framhäva det nationalistiska och det med stöd av arbetarrörelsen. Tidigt 1900-tal ser därför en mängd statyer som framhäver arbete i olika former. Det är inte ledaren utan verksamheterna som är det centrala i samhället. Men Även detta var en övergående period. Med folkhemmet skiftar den offentliga utsmyckningen åter fokus. Nu är det livet och framtiden som ska hyllas. Därför ser vi nu statyer av barn och unga som leker och dansar. Bara här i Borås finns det ett tiotal sådana statyer. Och de finns inte mitt i stan utan de finns i bostadsområden där människor bor. Framför allt i lägenhetsområden.

Med 60-talet kommer en ny tid. Nu är det inte barnet i oss som ska fram utan idéerna. Näst intill all offentlig konst från denna tid är abstrakt, och den är inte längre i bostadsområdet utan i bostadsområdets gräns mot affärslivet, dvs på stadsdelstorg eller motsvarande. Och fram emot nutid, de senaste 30 åren, har konsten blivit nästan naivistisk samt flyttat tillbaka till stadens centrum. Åter Borås som exempel, där 90 procent av all offentlig konst finns i stadens centrum och resterande på torg runt om i kommunen, men inget i vanliga bostadsområden.

Den här kunskapen är viktig att ha med sig eftersom jag upplever att flertalet debattörer och demonstranter lever i föreställningen att statyer alltid har funnits och alltid sett likadana ut.

  • Stora män och kvinnor (1850-1900). Centrum
  • Arbetarrörelse och näringsliv (1880-1930). Intill centrum + knutpunkter
  • Barn och ungdomar (1920-70) Bostadsområden
  • Abstrakt (1960-2020) Sub-centra som stadsdelstorg
  • Naivistisk (1990-) Centrum

Observera att jag drar med stora pennan. Årtalen är inte absoluta, inte heller en geografiska placeringen. 

Ska historien raderas

Hur ska vi då göra med konsten?
Ska vi ta bort den som vi tycker illa om?
Vem ska avgöra vad vi tycker illa om?
Vem ska få makten att tycka vad som är ok att tycka?

Och slutligen: Ska historia verkligen raderas?

I Borås Tidning tog ledarskribenten Mikael Hermansson upp saken på ett bra sätt den 14 juni. Jag håller med Mikael Hermansson om att det inte är lämpligt att bara ta ner statyer. De är en del av vårt historiska arv vare sig vi vill det eller inte.
Och ska vi vara ärliga så är det mesta som gjorts i gamla tider olämpligt i vår tid.

Och vad värre är – det mesta vi gör idag är olämpligt i framtiden. Vill vi då verkligen ta bort allt som vi ska anses opassande? Vill vi kanske göra en ”Minority report” och börja stoppa allt vi gör redan nu för att framtiden kommer att tolka världen annorlunda?
Varför ska vi bara ge oss på de döda (det de gjorde har ju redan hänt)? Är det inte bättre att ge sig på de som ännu lever?

Nej, det tycker jag såklart inte. Men jag menar att detta är den första tanken man bör ha med sig när man vill ge sig på historien.
Om vi inte ens kan respektera att det som har hänt har hänt, hur ska vi då kunna respektera de människor som tycker och tänker annorlunda än vi? Och är det inte just det #blacklivesmatter handlar om, att vi ska respektera varandra oavsett bakgrund? Är vi inte annars arvtagare till just dem vars statyer vi river ner, hur mycket vi än påstår motsatsen?

Det var många (retoriska) frågor där min grundläggande idé var att det inte går att få ett rättvist samhälle om vi inte ens klarar av att vilja försöka förstå vår historia och varför vi är där vi är. För det är just denna ovilja att göra upp med sig själv (vilket är något helt annat än att göra upp med sin historia) som gör att vi om och om igen vill förtrycka den andre.