Bragdvapnet hos Wrede av Elimä

Coat of arms of Wrede af Elimä. Image: adelsvapen.com
Coat of arms of Wrede af Elimä. Image: adelsvapen.com

Har du gjort något speciellt och fått ett heraldiskt vapen som minner om din insats, då har du fått ett bragdvapen.

Se bilden här ovan. Den visar den friherrliga släkten Wrede av Elimäs vapensköld. I det första fältet syns en brun häst med en krona på huvudet. Det är ett bragdvapen till minne av ryttmästaren Henrik Wrede som 1605 vid slaget i Kirkholm överlät sin häst till kung Karl IX men själv stupade. Konungen skrev själv till rikets råd 24/9 1605 ”om en livländare vid namn  Henrik de Wrede, icke hade hulpit oss på sin häst igen, då hade vi kommit levandes eller döda uti fiendens händer

För sina insatser lovades han efterkommande att friherrlig värdighet, vilket infriades 1654 då sonen Carl Henrik Wrede utnämndes.
Den ekonomiska ersättningen kom desto snabbare och var riklig: 700 daler av tullmedlen i Åbo och Reval, i donation till betydande egendom. Flera stora byar i Borgå socken i Finland samt Nummis (senare Frugård) och Sällinge i Mäntsälä socken, Finland.

Wredes hela bragdvapen i ord

Så här blasoneras hela vapnet i sköldebrevet:
”. . . Een fyradubbel fördeelt sköldh, der midt uthi, som förra Wredernes stamvapn varit hafver, een grön lorbehr crantz medh fem röda roser uthi ett guhlt fiäll. Uthi den öfverste skölden på högre sijdan een brunachtig springande häst, sahlat och oppbetzlat, hafvandes på hufvudet een gyllende chrona uthi ett hvijt fiäll. Uthi den öfverste skölden på vänstre sijdan een man i fult couretz med ett bart svärd i handen, hafvandes ett rödt felttekn kring om sigh och een rödh plumatie i caschetten uthi ett guhlt fiäll. Uthi den högre nederst skölden een gyllende chrona medh tvenne i korss stående blancke svärdh uthi ett rödt fiell. Uthi den vänstre nederste skölden ett guhlt leijon uthi ett blått fjäll. Ofvan på skölden två öpne tornerehielmar. Hielmtecket, crantzerne med guult, blått, rödt och hvijt fördelte. Hvarthera hielmen med een frijherre chrona på. På den högre hielmchronan står een lorbär crantz med fem röda rosor emellan tvenne vingar, den högre guul och den vänstre rödh. Uthur den vänstre hielmchronan opstår ett guhlt leijon, hafvande i den högre foten een blå flagga och i den vänstre een hvijt flagga. Bakom leijonet står i lijka motto een blåå och en hvijt flagga, aldeles som heela detta vapnet med sine egentelige färgor här hoos repræsenterat och afmåhlat står. . . .”

 

Källa: Riddarhuset.se och wredes.com/

Nordens bästa sida om heraldik

Heraldiska Sällskapet i Norden (även kallad Societas Heraldica Scandinavica)
Heraldiska Sällskapet i Norden (även kallad Societas Heraldica Scandinavica)

Heraldiska sällskapet i Norden finns på webbadressen www.heraldik.org

Societas Heraldica Scandinavica (SHS) är det formella (och lite krångliga) namnet på det Nordiska heraldiska Sällskapet. Fördelen med ett latinskt namn är att inget nordiskt språk har företräda framför de andra. Nackdelen är förstås att ingen i Norden vet att det är en nordisk förening.

Föreningen bildades 1959 och har sedan dess verkat och varit en samlingspunkt för heraldiskt intresserade i Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige.
Den är med sina omkring 400 medlemmar Nordens näst största heraldiske förening (Svenska Heraldiska Föreningen är större).

Heraldiska sällskapet ger ut  tidskriften Heraldisk Tidsskrift och har en skriftserie, Heraldiske Studier. Denna skriftserie är bra men har en stor nackdel. Sedan starten har den endast publicerat danska manus. Numera har SHS även ansvaret för Skandinavisk Vapenrulla.

Sedan tidigt 2000-tal arrangerar heraldiska kongresser (kollokvier):
Sønderborg (2015),
Trondhjem (2013),
Helsingfors (2011),
Stockholm (2009),
Hillerød (2007),
Oslo (2005),
Åbo/Turku (2003),
Kalmar (2001).

 

Jag har endast haft möjlighet att besöka evenemanget i Oslo, och det var ett trivsamt arrangemang.

SHS har även varit behjälplig i arrangerandet av de stora internationella kongresserna i:
Stockholm (5., 1960),
København (14., 1980),
Helsinki (16., 1984),
Uppsala (20., 1992).

För dig som vill fördjupa dig i heraldiken är SHS en självklar förening att vara med i. Den är lite mer akademisk än Svenska Heraldiska Föreningen (liksom Norsk Heraldisk Forening), och det är ett medvetet val. Samarbetet mellan dessa föreningar fungerar numera väldigt bra och de flesta aktiva heraldiker är verksamma på flera håll.

 

Melchior Finemans vapensköld

Seal of Melchior Fineman (1741-1813) from Sweden.
Melchior Finemans (1741-1813) sigill..
1781 skrev inspektören Melchior Fineman ett brev till sin chef, greve Sparre på Torpa.  Brevet avslutas med ett vapensigill. Vems vapen är det och varför använde Melchior ett heraldiskt vapen 1781?
Jourhavande heraldiker har fått en fråga om Melchior Fineman:
Vad kan vi få veta om Melchior Fineman utifrån hans sigill?

Ofrälse ståndsperson

Melchior Fineman var 1781 inspektör vid Limmareds säteri. Tidigare var han bokhållare vid säteriets glasbruk och han blev senare bruksdirektör på samma plats.
Adlig var han däremot inte så han räknas socialt till kategorin ofrälse ståndsperson.  Inom denna kategori var det under 1600-talet och in på 1700-talet vanligt att ta sig ett vapensigill. det gjordes tidigt i karriären, speciellt bland dem om var officerare. Däremot är det ovanligt att stöta på ofrälse vapensigill från 1700-talets andra halva. det beror delvis på 1762 års förordning om ofrälse vapen, men mer på att heraldiska sigill som sådana blev omoderna.

Initialer och vapensköld

Att vapenskölden är Melchiors personliga kan vi fårstå därför att hans initialer MF står på var sida om hjälmen. Det visar att sigillet inte är ärvt, även om initialerna kan ha ristats in efter det att sigillet gjordes. Under sigillet har han skrivit sitt namn tillsammans med orden ”Höghet och stållthet”.
Brevet är ställt till Högvälborne Herr Grefwen och öfversten Sparre på Torpa. Sparre var troligtvis hans arbetsgivare vid den här tiden. Brevet finns också i familjen Sparre till Torpas samling i Göteborgs landsarkiv.

Finemans kom från Frankrike

Melchior Fineman var född i Sverige 1743. Hans föräldrar var Johan Fineman(1689-1758)  och Justina Margareta Friedenreich. Han gifte sig med Märta Greta Stockman och Johanna Jacobina Rystedt. vad jag sett har ingen av kvinnorna ett vapen som passar in.
Lantmätare Johan Finemans far var Gottfried Fineman (1654-1699), Stadssynikus = sakförare eller advokat i Visby. Deras eventuella vapen finns tyvärr inte heller i databasen Källan.
Jag blir lite nyfiken på dessa Finemans. Uppenbarligen har de haft ett vapen, men från när, vilka och hur det har förändrats vet jag inget om.
Det enda jag anar från Melchiors sigill är att han sannolikt var frimurare, eftersom det korset finns med i hans vapensköld.
Kompositionen känns också väldigt sent 1600-tal/tidigt 1700-tal.
men sånt kan man inte alltid lita på. Personer kan ha imponerats av äldre vapen.

Vapen du inte trodde fanns

Magnus Bäckmark har ”skapat” vapen av några välkända varumärken för att visa hur levande heraldiken ännu kan vara. Om reklamarna bara vågar.

Bäckmarks sex förslag, varav två ses här, visar hur enkelt en modern logotyp kan omvandlas till ett varumärke, eftersom nästan alla västerländska logotyper följer den västerländska heraldikens regler. För den som undrar vad jag menar kan fundera på hur reklam och konst ser ut i arabvärlden respektive Indien och Kina. Tre olika stilar, vara och en oändligt mycket mer skild från heraldiken än dagens varumärken.

Vänsterpartiet
I fält av silver en röd nejlika med svart stjälk uppskjutande från ett rött band vikt så att det liknar bokstaven V.
vapen_vp
Stockholms universitet
I blått fält en brinnande fackla omslingrad av en lagerkvist uthängande åt sinister och på dexter sida åtföljd av tre kronor, ställda två över en, allt av silver.
vapen_sthlmuniv

Här finns artikeln, som även har publicerats i Svenska Heraldiska Föreningens tidning Vapenbilden.

Ska Nya Zeeland byta flagga

Det rör på sig down under. Nya Zeeland är trött på sin flagga och vill byta.

Det är framför allt arvet efter Storbritannien som ska bort. Flaggan har inte skapats av Nya Zeeländare så bara det gör att många vill byta. Fortfarande är en majoritet för att behålla den gamla flaggan, har jag hört, men det tror jag kommer att ändras.

Men jag är tveksam till de förslag som jag sett (se länken). Den svarta färgen är begriplig, men motiven känns väldigt konstruerade och tidsbundna. Tror inte att de blir slutsvaret.

Dessutom var väldigt många på samma tema, och är det något man ska tänka på när man gör något bestående så är det : kill your darlings.

Läs mer på Expressen

Bli en riddare

Skaffa häst. Bli en riddare. Ha kul.

Runt om i landet arrangeras nu i sommar riddaruppvisningar. Ryttarna är väl tränade och medlemmar i något av de riddarsällskap som finns Sverige.

Förutom att det är fantastisk underhållning tycker jag att det är kul att de försöker använda heraldik på ett levande sätt. Visserligen skulle jag kunna anmärka på en del vapen, men jag vet ju att många av dem – framför allt de felaktiga – är äldre och har kostat en del att framställa. De nya är däremot nästan alltid bra heraldik.

Nä, i stället vill jag se det positiva i att de har vapen och faktiskt mer än någon annan sprider bra heraldik till en stor publik.

Läs mer om riddarsällskapen här.

Heraldik i sociala medier

Att sociala medier sprider sig som en löpeld kan få ha undgått. Men att  heraldiska föreningar hakat på är kanske mer oväntat.

Ändå finns vi där och skälet är enkelt. Vår kontakt med medlemmar och andra intresserade har exploderat sedan Internet kom, och med sociala medier som Facebook, Pinterest och Twitter når vi nu ännu fler.
Svenska Heraldiska Föreningen (SHF) och Societas Heraldica Scandinavica (SHS) har båda var sin sida på Facebook. Gå gärna med.

Dessutom finns vissa lokalavdelningar till SHS också med. På dessa sidor kan man se bilder och snabb information om vad vi gör i föreningen.

Twitter för snabbheten

SHF har också ett twitterkonto (@heraldik_se) som för tillfället hålls igång av Claus Berntsen och Jesper Wasling. Här tipsar vi om heraldik på 140 tecken. Några djupare inlägg blir det inte. Syftet är snarare att visa att vi finns och att skapa kontakt med historiker och andra som kanske har ett intresse av vår verksamhet.

Vad vinner vi?

En berättigad fråga. Vad gör vi för nytta här?

Är det inte bortkastad tid som kunde användas till något annat?
Faktum är att nästan all vår kontakt med medlemmar sker via nätet. På senare år har hemsidan bidragit med färre kontakter medan de sociala medierna bidragit med fler. Jämför vi med hur det var på 90-talet är korrespondensen kanske tio gånger så stor. Går vi tillbaka till 1980 så fick sekreteraren in ungefär lika många brev per år som dagens sekreterare får per vecka.

Därför fortsätter vi att satsa på internet.

Gå inte på vapenlikhetsfällan

Boktips

Bokomslag Vapenlikhetsfällan
Bokomslag Vapenlikhetsfällan

Pinfärsk nyhet, hämtad från Societas Heraldica Scandinavica, www.heraldik.org.

”Svenska Genealogiska Samfundet ger ut Svensk Genealogisk Tidskrift, vars aktuella nummer SGT 2015:1 kommer att innehålla en hel del intressant om heraldik. Numret heter Vapenlikhetsfällan och är skrivet av historikern Kaj Janzon. Vapenlikhetsfällan, som beskrivs som en bok snarare än som  ett tidskriftsnummer, innehåller tre avdelningar:
– ett kapitel om sigillvapen och vapenbruk under medeltiden
– ett kapitel om metodproblem bakom Jan Ranekes Svenska Medeltidsvapen
– kompletteringar och rättelser till Svenska Medeltidsvapen.

Boken utges med bidrag från Kungliga Patriotiska Sällskapet, Riddarhuset och Riksarkivet.

Svenska Genealogiska Samfundet har för närvarande ett erbjudande på boken (samma pris som på Släktforskardagarna i Nyköping 28-30 augusti) till 225 SEK + porto. Alternativt kan man för 200 SEK bli medlem i Svenska Genealogiska Samfundet för år 2015 och få både boken och kommande nummer SGT 2015:2 som är under produktion.

Kontaktuppgifter: kassor@genealogiska-samfundet.se eller www.genealogiska-samfundet.se.

Ståtliga invigningar i Vasatid

Boktips

Malin Grundberg doktorerade 2005 i historia på sin avhandling ”Ceremoniernas makt. Maktöverföring och genus i Vasatidens kungliga ceremonier”. Idag är hon anställd vid Statens Historiska Museum. Boken ”Stormaktstidens ceremonier” är en populärvariant av avhandlingen och stödjer sig därmed på en av de senaste och mest genomarbetade avhandlingarna i ämnet.

”Stormaktstidens ceremonier” bygger alltså till stor del på Grundbergs avhandling ”Ceremoniernas makt” och det på gott och ont. Bokens styrka är dess rikedom på detaljer och man kan riktigt känna att författaren här med glädje tagit med en hel del av det som lämnats åt sidan i avhandlingen. Jag som läsare får verkligen ta del av det skeende som pågår under respektive ceremoni.

Svagheten är att boken i sin förkortning inte har fått del av det som är populärvetenskapens styrka – förmågan att förena vetenskapens känsla för detaljer med journalistikens färdighet att sätta samma detaljerna i ett större sammanhang. Det gör att jag som läsare känner att det finns så mycket mer kunskap att hämta, men att jag är utelämnad till att själv söka reda på den.

Tur då att det finns en bra litteraturförteckning. För den som söker en introduktion till 1600-talets svenska stormakts offentliga ceremonier är detta en bok som väl fyller läsarens törst. Den som däremot söker en fördjupning och mer är intresserad av varför ceremonierna utformades som de gjorde, bör söka sig till en annan bok – varför inte Malin Grundbergs egen avhandling i ämnet.

Modern på alla vis

Språket i boken är lättfattligt och inte överlastat med fackterminologi. Det gör att man som läsare känner sig hemma redan från första stycket. Däremot känns det ibland lite ängsligt, som om författaren så gärna velat göra texten lättbegriplig att hon inte vågat spetsa sitt språk med ett mer direkt tilltal.

På samma sätt som språket är modernt är dess underliggande värderingsgrund nutida. Malin Grundberg faller inte i fällan att dras med i de pampiga ceremoniernas lockande propaganda utan håller sig på avstånd och betraktar skådespelet. Som läsare får jag ibland samma känsla som jag får av att sitta framför TV:n och lyssna till kommentatorrösterna från en OS-invigning. Så här kan det låta: ”Från själva tornet sköts fyrverkerierna. Bredvid tornet stod en man som skulle föreställa kriget och en kvinna som var freden. Kvinnan hindrade med sin arm mannen genom att stoppa hans svärd i luften.” [s 84]

Här behövs inga förkunskaper

Inga förkunskaper behövs mer än en allmän bild av hur samhällslivet var uppbyggt under vasatiden. Möjligen gör Grundberg det lite lätt för sig här. Som läsare utan djupare kunskaper blir det därför svårt att förstå varför de valde att göra så storslagna ceremonier. Lite mer om tidens vilja i att investera socialt för att vinna politiska och ekonomiska fördelar skulle inte ha skadat.

Stormaktstidens ceremonier är en modern bok som flitigt använder sig av illustrationer. Ibland nästan för mycket så att jag som läsare har svårt att veta vilket syfte de många bilderna har. Men samtidigt ger de en bra illustration till den omskrivna tiden.

 

Malin Grundberg
Stormaktstidens ceremonier
Utgivningsår: 2006
Förlag: Historiska media
ISBN: 91-85377-07-4

Sveriges bästa blogg om heraldik, vapensköldar, härolder och historia