På min önskelista

Bild på emaljskyltar
Emaljskyltar i varierande storlekar, färgsättningar och form. Foto: Emaljskylt.se

Vapnet på en emaljskylt – det vore nåt.
Ganska ok priser också för en så fin produkt.

Emaljskyltar har något speciellt över sig. De är vackra, beständiga och med klass. Det finns också en hel del tillverkare i Sverige.
De håller helt säkert olika kvalitet och tillverkar sina skyltar på olika sätt, men de jag har sett håller alla måttet.

När jag bad om en offert på en skylt som var 20×25 cm tycker jag att Tvååkers Emaljskylten. se var de som hade bäst pris. knappt 1400 kr för en tvåfärgad skylt och 1900 kr för en fyrfärgad.

Låter som en kul present, tycker jag. Klart bättre än en slips på fars dag.

Brokigt är utländskt. Utländskt är dåligt

The Arms and Crest of Christopher Corbould
The Arms and Crest of Christopher Corbould

Vi Skandinaver har god smak. Inget tillgjort glitter eller omatchade färger här inte. Gäller samma tänk för heraldiken?

Se bilden här ovan. Färgglad med många symboler. Brokig enligt alla definitioner och ”dålig heraldik” enligt samlad heraldikkår sedan 150 år. Men är den så hemsk, detta vapen skapat av engelska College of Arms. Vapnet är för special effekt-skaparen Christopher Corbould och vapnet skapades 2014.

Brokigt är färgglatt

Vi tar det från början. Ordet ”brokig” är känt i svenskan sedan 1500-talet (kanske tidigare, men SAOLs referenser går sällan längre än till Gustav Vasas bibel). Redan då betyder brokig en blandning av (starka) färger, främst på tyg.

”Brokig” används i Peder Svarts krönika när han låter Gustav Vasa lova dalkarlarna att: ”kungen icke skulle draga så mong främmande och utländske sätt medh uthackat och brokit kläde”. Det brokiga är redan här utländskt och därmed dåligt. ”Uthackat” avser landsknektarnas slitsade puffärmar.

100 år senare skriver poeten och politikern Georg Stiernhielm om Flättia i sin Hercules, att: ”Hon war klädd opå Fransk / därpå alt war brokat / och krokat”. Också här är brokigt något utländskt.

Christopher larsson Grabben tar upp det mångfärgade i sin ordspråksbok 1665: ”Hundh är hundh, fast han är aldrig så brokit”.

Det brokiga var inte nödvändigtvis något dåligt, det var levnadsglatt. Som i Lasse Lucidors dikt ”Skulle jag sörja vore jag tokot” där redan första stycket slår fast: ” All världen älskar ju vad som är brokot, mången mått liva som ej äter skrätt.”

I överflödsförordningarna från 1600-talet fram till 1794 upprepas konsekvent förbud mot färgglada mångmönstrade tyger. Endast de högre stånden kunde med bevarat anseende bära brokiga importerade kläden.

Vapensköld för Robert John Seabrook
The Arms and crest of Robert John Seabrook

Brokigt i heraldiken

Har denna avoghet mot det brokiga mångfärgade smittat av sig på heraldiken?

Kanske är det så. Nordisk heraldik är i regel mindre färgglad än kontinental och brittisk. Det brukar motiveras med att det ger tydligare vapen, vackrare vapen och mer genuina vapen. Alla tre argumenten är mer eller mindre byggt på tyckande eftersom allt måste ses i sin kontext.

Ideologisk filt

Den bakomliggande motiveringen kan också vara ideologisk. I flera hundra år har staten och kyrkan förklarat att heder och ära nås om man dämpar sina färger (såvida man inte är kunglig, för då gäller motsatsen). Under samma tid ser man att svensk heraldik blir mer och mer tillbakadragen. Precis som övrig nordisk vapenkonst.

Det hela kulminerar med norska flatestilen (mer om den här) då det kvarvarande yppiga slutligen rensades bort och ett vapen aldrig skulle ha mer än två färger. Möjligen tre, men på nåder.

Under 1900-talet har antipatin mot det brokiga genomsyrat den nordiska vapenkonsten så totalt att normala heraldiska vapen från kulturländer som England, Italien, Spanien och Frankrike sägs vara dålig heraldik medan vår stil är den sanna.

Men en ändring tycks vara på väg. Brokiga vapen godkänns både i skandinavisk vapenrulla och av Svenskt vapenkollegium även om vissa granskare har smaksynpunkter på dem. Men smaken är delad det erkänns, och så länge vapnen uppfyller tinkturregeln så är de godkända.

Hur tänker College of Arms?

Fast jag måste medge att jag inte förstår College of Arms sätt att tänka heraldik. De bryter mot alla traditioner, inklusive sina egna, och gör vapen som är grafiskt näst intill omöjliga att få vackra om man inte anlitar en konstnär som målar som de vi ser här ovan. De är å andra sidan väldigt vackra skapelser.

Å andra sidan är det uppfriskande med nya idéer, så jag blir ändå glad när jag ser deras skapelser. Oftast, i alla fall.

Dödens teater – kungliga begravningar från Gustav Vasa till Gustaf V

Utställning

Se utställningen Dödens teater på Livrustkammaren. Den pågår fram till 6 juni 2016 och innehåller mycket heraldiskt.

Den 13 mars 2015 öppnade så Livrustkammarens nya utställning Dödens teater. Kungliga begravningar från Gustav Vasa till Gustaf V. 

Det är en utställning som på ett snyggt sätt visar hur kungliga begravningar har sett ut sedan vasatid fram till idag och var inspirationen är hämtad.

Eftersom det privata och det offentliga då gick hand i hand var en kunglig begravning en angelägenhet för hela riket. Det var själva definitionen av det rike monarken härskat över och det rike som arvtagaren tog i besittning. Därför blir dess ceremonier påkostade skådespel som krävde en stor publik.

Är man intresserad av hur makthavare har bedrivit politisk propaganda genom århundraden är det här en intressant utställning.

Jag recenserar boken som Lena Rangström skrivit till utställningen i kommande nummer av Vapenbilden, dvs #103:2015.

Svenska kungliga äktenskap under 600 år

Bokomslag för Svenska kungliga äktenskap under 600 år
Svenska kungliga äktenskap under 600 år

Boktips

Den här boken har jag inte läst och kan därför inte recensera. Men jag tipsar om den.

Boken handlar om kungliga äktenskap under 600 år och börjar med vasaprinsessan Sofia vars make behandlade henne så illa att hennes hetlevrade bröder till slut jagade honom ur landet. Därefter tas andra kärleksöden upp, som den sörjande Maria Eleonora, änka efter Gustav II Adolf, och Gustav III som kände en sådan aversion mot sin drottning att hans ovilja att ha samlag med henne höll på att urarta i en konstitutionell kris.

sammanlagt tas sju äktenskap upp och de sätts i ett politiskt sammanhangannan form, alltid spelat en viktig roll. I sju nedslag i den svenska monarkins historia får vi här följa hur dynamiken mellan politik och passion yttrat sig. Tillsammans utgör nedslagen en gripande berättelse om hur kön och sexualitet, klass och etnicitet, lycka och olycka, furste och undersåte ständigt har omtolkats i historien.

Henric Bagerius och Louise Berglund, antologins redaktörer, är universitetslektorer i historia vid Örebro universitet.

Henric Bagerius & Louise Berglund (red)
Politik och passion. Svenska kungliga äktenskap under 600 år
Natur och kultur
Utkom 2015

Mystiskt mynt utan ägare

Grännamyntet med sin korsvimpel
Grännamyntet med sin korsvimpel

Ett okänt mynt hittat i Gränna. Vems är det och varför är det slaget.

I kommande nummer av Vapenbilden (#103:2015) skriver Lars O Lagerqvist om Gränna-myntet. Det är ett mynt som sannolikt är slaget på 1200-talet och troligen av en religiös myntslagare, enligt Lagerqvist.

Men vi vet inte vem.

Skölden är helt okänd. Det finns ingen liknande från den här tiden i hela Norden eller norra Tyskland.  Korsfanan antyder däremot att myntet är slaget av en kyrkans man, troligen en biskop och då möjligen av stiftet Linköping.

Massakern vid muren – slaget om Gotland 1361

Historiska museets senaste stora utställning heter Massakern vid muren – slaget om Gotland 1361. Den öppnade 22 mars och kommer att pågå länge än. Här visas världsunika fynd berättas historien om hur 1 800 gotländska bönder dog i en brutal strid mot danska soldater. Möt dem som var med i slaget den 27 juli 1361.

När Gotland i juli 1361 invaderas av danske kung Valdemar Atterdags soldater griper gotländska bönder till vapen för att försvara ön. Slutstriden står vid Visby ringmur. Ungefär 1800 personer dör i slaget, varav de flesta gotlänningar. De begravs i massgravar, som grävs ut av arkologer i början av 1900-talet. Fynden, tusentals rustningsdelar och skelett, finns på Historiska museet.

För en heraldiker är det en intressant period eftersom slaget sker mitt under heraldikens absoluta peak.

Massakern vid muren visas valda delar av de mer än 650 år gamla rustningarna som harnesk och ringbrynjor. Här finns också rekonstruktioner av bland annat en ringbrynjehuva, två olika hjälmar och ett par stridshandskar. Däremot inget heraldiskt. Det är i sig lite underligt för om man begraver över tusen personer i en massgrav och inte bryr sig om att ta av dem rustningar och vapen, varför finns det då inga bevarade sigillstampar? De kan förstås ha rostat bort men det är ändå värt att fundera kring för här kunde det ha funnits en fantastisk källa till vardagsheraldik 1361.

Utställningen är producerad i samarbete med Gotlands Museum, Uppsala universitet Campus Gotland, Malmö högskola, Lunds universitet och Karolinska Institutet. Den kommer att visas i cirka tio år.

MFF och Skåne

Har missat, men grattis Malmö till segern mot Celtic. Men spänningen till trots, det var flagga som lockade mest.

Ja, blir man inte glad när man spanar in Malm FFs tröjor och på ryggen ser en liten liten flagga. Jag trodde först att det var den svenska men såg liksom alla andra snart att det var Skånelands flagga som var i bild. Fantastiskt snyggt sätt att vara lokalpatriotisk utan att vara överdriven.

MFFs fans är också flitiga användare av den skånska flaggan och den skånska pantern som komplement till det himmelsblå.

 

En titt på kapellet i Farleigh Hungerford Castle

Gravmonument för medlem av familjen Hungerford i Farleigh Hungerford Chapel
Gravmonument för medlem av familjen Hungerford i Farleigh Hungerford Chapel

Muralmålningar med heraldik hör till mina älsklingsämnen. Därför måste jag tipsa om Farleigh Hungerford Chapel halvvägs mellan London och Bristol. 

Farleigh Hungerford Castle är idag en ruin, men det var en gång en imponerande borg byggd av sir Thomas Hungerford (den förste ”talmannen” i parlamentet, utsedd under sent 1300-tal).

Han köpte området av familjen Monfort och omvandlade platsen till ett maktcentra. Familjen höll sedan kvar borgen i sin ägo tills de fick dålig ekonomi och tvingades sälja under 1600-talet.

Muralmålningarna från 1400-talet (möjligen delvis 1500-tal) ger verkligen liv till denna gravplats. Klart värt ett besök och intressantare än själva borgruinen. Tycker jag.

 

Vapensköld för familjen Hungerford
Vapensköld för familjen Hungerford, baron av Hungerford.

Jiří Louda är död

Jiří Louda är död. Denne tjeckiske heraldiska konstnär var en av de största i efterkrigstidens Europa. 

Jiří Louda föddes 1920 i Kutná Hora, Tjeckien,  och avled nu i veckan (1 september 2015). 
Jag fångades av hans heraldiska konst när jag fick tag på boken European Civic Coats of Arms. Hans konst var väldigt distinkt och påminde lite om Brita Grep (eller om det var tvärtom).

Sveriges bästa blogg om heraldik, vapensköldar, härolder och historia