Släktvapen är …

I dagens nyhetsfixerade värld kan det kännas tryggt att luta sig mot något stabilt, och vad är väl mer stabilt än den 900 år gamla läran om heraldik? Att det dessutom är en form av varumärken som stått sig över tid gör det inte hela sämre. Eller vad sägs om släkten Natt & Dag som har haft samma familjelogotyp sedan 1313 och den fungerar än idag.

Heraldik är läran om vapensköldar, släktvapen eller familjevapen – kärt barn har många namn.
Enligt berömda myter på Flashback och andra pålitliga källor så har endast adliga rätt till heraldiska familjevapen. Det är fel idag och det var fel förr. Det har faktiskt alltid varit fel.

Vapen har i alla tider förts av adel, präster, borgare och bönder. Fram till sent 1200-tal användes vapen bara av stormän (ungefär detsamma som ättlingar till vikinga-hövdingarna, inklusive tillägget att de hade en egen mindre armé) men kring sekelskiftet 1300 spred sig bruket till vanliga frälsemän liksom till präster, borgare och bönder. Faktiskt är det så att de första bevarade vapensigillen för dessa grupper framträder under samma generation mellan 1290 och 1310.

Så du som funderar på att ta dig ett vapen men känner att det bara är för andra, för fint folk, kan tänka om nu.

Du kan också göra ett vapen

Självklart kan du ta dig ett eget familjevapen. Antingen på egen hand eller så kan du vända dig till en heraldisk konstnär.

Du hittar flera namn på Svenska Heraldiska Föreningens hemsida, men får om jag ska rekommendera några svenska heraldiker så är det namnen Thomas Falk, Magnus Bäckmark och Davor Zovko som du ska hålla koll på.

Tillsammans står de för en syn på heraldiken som präglas av lika delar respekt för historien och lekfullhet i utförandet.

Ett ämne så gammalt som heraldiken behöver utövare med självdistans för att kunna tas på allvar. Genom att bryta mot sedvanans regler när det är passande vill vi visa att heraldiken är så mycket mer än adlig prakt. För det är en folklig kultur.

Läs mer om heraldik

Oval sköld för kvinnor

Ätten Wallwijk, friherrlig 1770.
Ätten Wallwijk, friherrlig 1770.

Det finns en allmän utbredd syn bland heraldiker att kvinnor ska använda en rutformig eller oval sköld. Trams.

Sköldar är en krigsutrustning och kvinnor var inte stridande, därför kan kvinnor inte ha en vanlig sköld (tempusväxlingen medveten). Kvinnor ska ha en oval sköld .  Det är en tes som förekommer i heraldisk litteratur från 1800-talets mitt och framåt.

Men hur väl stämmer den med litteraturen och det empiriska underlaget? Inte så bra, om jag ska vara ärlig.

Den ovala skölden var på modet under 1700-talet. Under detta sekel finns mängder av ovala sköldar för kvinnor och män, ja även för kungar och drottningar. Det förekommer ovala riddarsköldar vid Gustav IIIs karuseller (låtsastornerspel), de finns i kyrkorna, på exlibris och i annan konst.

I bilden här ovan ses det friherrliga vapnet för riksrådet Joachim von Wallwijk som utsågs till friherre 1770 och greve 1771 (ätten adlades 1718, ofrälse namn var Wallvik). Deras vapensköld är mycket tidstypisk i både innehåll och utformning och visar en oval sköld.

Var därför försiktig med att ta allt för allvarligt på heraldikens ordningsmäns åsikter; de kanske inte har stöd i verkligheten.

Heraldikerns Tio Budord – en kritik

 

Teckning av Anders Segersven (ur Heraldiikka ja historia, Järvi & Segersven 2000). 

De tio budorden togs fram av Heraldiska Sällskapet i Finland i slutet av 1980-talet. Syftet var att ge en vägledning till skapare av nya vapen inför kommande registrering.

De tio budorden omnämns ofta okritiskt som en genomtänkt vägledning till heraldiska konstnärer. Flera av budorden är kloka, men det finns de som kan kritiseras, vilket jag gör längre ner. Men först en presentation av reglerna.

1. Endast de heraldiska tinkturerna används. Dessa är guld och silver (metaller) samt rött, blått, grönt och svart. När man tecknar ett vapen kan man använda gult i stället för guld och vitt i stället för silver. Gult och vitt används numera nästan alltid för flaggor och vimplar. Tinkturerna bör vara klara och rena samt från mitten av färgens valörskala.

2. Man bör sträva efter att använda endast två tinkturer, varav den ena är metall. En tredje tinktur förutsatter god motivering och en fjärde är redan dålig heraldik.

3. Enligt färgregeln får inte färg läggas på färg eller metall på metall, ej heller färg bredvid färg eller metall bredvid metall om ej den gemensamma gränsen är alldeles kort.

4. Bokstäver, siffror och text skall ej användas som vapenbilder.

5. Figurerna bor vara så stora som möjligt och väl fylla ut det för dem avsedda utrymmet.

6. Figurerna bor i princip vara tvådimensionella – åtminstone så att de kan identifieras enbart som färgytor utan skuggning eller konturlinjer.

7. Figurerna behöver inte vara verklighetstrogna, men de bör vara karakteristiska.

8. En vapenbild skall vara lätt att känna igen, den får inte bestå av för många hopträngda figurer utan endast det väsentligaste – idealet är en enda figur.

9. Man skall ej upprepa, ingenting bör symboliseras med två eller flere figurer. Om en enda figur räcker till för att symbolisera två eller flere saker, så förstärker det symboliken och därmed hela vapenbilden.

10. Figurerna bör vara sådana att de – liksom hela emblemet – utan förebild kan ritas på nytt enligt blasoneringen. Detta leder till att figuren bör vara en allmängiltig representant för sin art, den får t.ex. inte vara något bestämt slott utan endast ett heraldiskt stiliserat slott som nog kan sägas anspela på t.ex. Kexholms slott. Man kan säga att en heraldisk figur inte har ett egennamn.

 

Här kommer min kritik

Kul mer regler, men lite krav kan man ställa på dem som gör regler.Jag skulle vilja påstå att dessa regler på flera punkter är synnerligen ohistoriska och visar på en klart bristande insikt om äldre tiders heraldik, men däremot på en romantiserad historiesyn där källor får stå tillbaka för tidstypiska estetiska ideal.

Att även jag omfattas av idealen gör dem inte mindre tidstypiska för 1900-talet.

Punkt 1
Tinkturen purpur nämns inte. Men den är välkänd i heraldisk litteratur sedan medeltiden, och den har fram till 1600-talet då ofta blandas samman med brunt. Purpur och brunt har i äldre tid en mycket snarlik nyans och dagens definition av purpur avviker från äldre tiders.

Att då helt avstå från att nämna purpur är att frångå heraldikens historia. Därför erkänner Svenska Vapenkollegiet denna tinktur.

Punkt 2
Den här punkten känns som ett eko från 1930-talets funktionalistiska stilideal. den har däremot föga med heraldik eftersom vi redan under heraldikens första decennier på 1100-talet ser att man gärna använder tre färger, ex William Marshall, earl av Pembroke.
1900-talets ideal bland reklamteckningar och varumärken har däremot just den här synen på färger vilket har med dagens stilideal att göra.

Punkt 5
Har inget med blasonering att göra utan är – återigen – ett 1900-tals ideal för reklamare (även om det idealet kommit och genom seklerna).

Punkt 7
Vad menas egentligen. Ordet borde vara stiliserbara, inte karakteristiska. Vad som är karekteristiskt hos ett föremål kan (men behöver inte) vara ett uttryck för tidsperioden och hur denna förhåller sig till föremålet. Svin förr har kraftiga betar, dagens svin avbildas som tjocka köttdjur (därför kallar vi nu svinen för vildsvin, men det är egentligen ohistoriskt).

Punkt 8
Enligt vilken historisk auktoritet före Traettenberg har detta varit idelet? Jmf medeltidens franska kungavapen, eller greven av Anjou, han som fick det första vapnet i historien.

Punkt 9
Se punkt 8 OCH vad som förstärker symboliken kan knappast anges på det här sättet. Det beror helt på kontexten.

Anders Segersvens blogg

 

Barockens heraldik. Teckning: Anders Segersven.
Barockens heraldik. Teckning: Anders Segersven.

 

NYTT. Den finlandssvenske heraldikern Anders Segersven bloggar om heraldik och vapensköldar på http://finskheraldik.blogspot.se/

Anders är en finurlig tecknare som påminner om Magnus Bäckmark i sin stil. I sin blogg illustrerar han med egna teckningar de inlägg han gör.

I bloggen blandas allmänna heraldiska översikter med studier av enskilda släkter. Mängder av nya borgerliga, ofrälse, vapen presenteras. Det gör bloggen kul att läsa och jag hoppas att fler upptäcker den.

Bloggen startades den 15 mars 2015.

Varför är 1 maj officiell flaggdag?

Norra Bantorget i Stockholm 1 maj 1917. Bild från Wikipedia.
Norra Bantorget i Stockholm 1 maj 1917. Bild från Wikipedia.

 

Första maj står för dörren så varför firas den?

Dick Harrisson säger att de går tillbaka på vårfesterna och det är ju ett relativt okontroversiellt påstående. Och med all säkerhet korrekt. Frågan är väl då vems vårfester, men det får vi aldrig svar på.

I slutet av 1800-talet växte sig arbetarrörelsen starkare. Demonstrationer krävde rättvisa. Men det här var en tid då man endast var ledig på söndagar – och då skulle man gå i kyrkan. Men det fanns på kontinenten en riktig helgdag då alla var lediga för att kunna flytta och byta jobb, och det var kring den första maj. Motsvarande dag i Sverige var i oktober månad.

I USA urartade en demonstration 1886 till en massaker på arbetare. För att hedra dessa män beslöt Andra Internationalen vid ett möte i Paris några år senare att hålla demonstrationer över hela världen för att hedra ”Chicagomartyrerna”. De första 1 maj-demonstrationerna i Sverige ägde rum redan 1890, men röda flaggan kom först året efter. Ser man bilden här ovan så var flaggor ännu 1917 ganska ovanliga.

I takt med att arbetarrörelsen växte sig starkare så utvecklades 1 maj till något allt större, till en kombination av politisk manifestation och folklig fest. Därför blev 1 maj en allmän helgdag år 1939, precis som nationaldagen nu på senare år ersatte annandag pingst som helgdag.

Ja just det. Självklart ska en stor nationell helgdag även vara flaggdag.

Och glöm inte att arbetarrörelsen från 1 maj 1921, det rå kvinnorna fick rösträtt, valde att föra den svenska flaggan främst i sitt led eftersom den allmänna rösträtten visade att den representerade alla svenskar, inte bara kungahus, arme´och överhet.

Första maj berörs av mig i utvecklingen av svenska flaggan

Även Dick Harrisson har skrivit om 1 maj

Ny uppsats om släktvapenrätt

Det har kommit ytterligare en juridisk uppsats om släktvapenrätt, och ännu en gång från Lunds universitet. Författaren nu är Torbjörn Bolling Landtblom. 

Misstolka mig inte, jag tycker att det är fantastiskt att det görs uppsatser inom ämnet heraldik. Och jag ser att det är min gamle vän Martin Sunnqvist som på något sätt har initierat det här (han var handledare åt Elsa Trolle Önnerfors som i sin tur är handledare åt Torbjörn Bolling Landtblom). Att jag själv förekommer i (den något tunna) litteraturlistan gör inte saken sämre.

Tyvärr märks det att det en juridisk uppsats för det finns en hel del rätt simpla historiska fel. Men det är inte uppsatsens syfte att reda ut den socialpolitiska historien utan att följa den juridiska utvecklingen. Och här följer uppsatsen i allt väsentligt martin Sunnqvist teser.

Tyvärr också i några detaljer där jag tycker att man kan utveckla Martins teser. Det gäller framför allt förordningen om ”Adelig Skölds eller öpen Hjelms brukande af Ofrälse Män” som jag anser generellt vara vara misstolkad och sedd med anakronistiska glasögon.

Men Torbjörn Bolling Landtbloms uppsats är absolut läsvärd och ger ännu ett bidrag till den heraldiska litteraturen.

 

Läs uppsatsen Släktvapenrätt – om dess ursprung och framväxt i Sverige

Leif Ericsson, vapenmålare

Vapen Mannerstierna, på plåt och målad av Leif Ericsson.
Vapen Mannerstierna, på plåt och målad av Leif Ericsson.

Runt om i Sverige finns det flera goda heraldiska konstnärer. En av dem är Leif Ericsson, kunglig vapenmålare.

Leif Ericsson är sedan 2006 vapenmålare vid Kungl. Maj:ts Orden och har som sådan uppdraget att måla vapenplåtarna för serafimerriddarna. Han efterträdde Bengt Olof Kälde på den posten.

Intresset för heraldik kom något tidigare och nu är Leif definitivt en av de stora konstnärerna inom området.

Stilmässigt varierar han sig mellan en modern form av flatestil och en mer historisk stil, framför allt nära 1700-talets ideal.

Bilden här ovan, på Mannerstiernas vapen, är målad i ”lysterteknik” med guld och silver grund på metallplåt. Vapnet målades i två olika format 30 x 40 cm (Riddarhussköldar) och 55 x 70 cm.
Bilden visar den mindre av dom två.

Läs mer om Leif Ericssons arbete som heraldisk konstnär

Gentlemannen Björn Näf

Björn Näfs sigill med ätten Färlas välkända korslagda färlor. En färla är ett straffredskap som användes inom skolundervisningen.  Ur Hildebrands Svenska sigillier
Björn Näfs sigill med ätten Färlas välkända korslagda färlor. En färla är ett straffredskap som användes inom skolundervisningen.
Ur Hildebrands Svenska sigillier

År 1310 dog riddaren och riksrådet Björn Näf (Färla) , Sveriges förste gentleman.

Hans gravsten säger att han var Magnus Ladulås lärare och
kanske var han den som lärde det svenska kungahuset vett och etikett.
En svensk man som var väl förtrogen med det höviska livet, fanns han? Den som förlästs sig på Jan Guillio kan lätt tro att dåtidens svenska män var ohöviska av födsel och ohejdad vana, men det är en lätt överdriven bild.

Riddaren Björn Nilsson Näf (Färla) var ett av undantagen. Hans gotiska gravhäll i Varnhems klosterkyrka säger att han var: “Fidelis
minister Birgheri ducis Sueciae et pedagogus domini Magni regis” (“rådgivare till Birger jarl av Sverige och lärare för kung Magnus”. Han var alltså ansvarig för den blivande kungens uppfostran. Visserligen nämns där endast kung Magnus, men eftersom det inte finns någon anledning för Birger jarl att inte utbilda även sin äldste kungason samt sönerna Erik och Bengt kan vi utgå från att herr Björn även undervisade dem.
Gravstenen är också ett mycket tidigt exempel på den nya formen av gravstenar. Hans kunskap om tidens nya idéer och hans val av gravsten är knappast en slump.

Riddaren Björn Näfs gravsten
Riddaren Björn Näfs gravsten

Gravhällen är inte den enda källan. Erikskrönikan nämner att den unge blivande ung Valdemar hade en tuktomästare som lärde
honom hyfs och goda seder. Sannolikt var det så att Birger jarl anlitade en person för att uppfostra sina fyra söner Valdemar, Magnus, Bengt och Erik.

Att Björn 1310 väljer att endast nämna den sistnämnde av kungabröderna är kanske inte så konstigt med tanke på den politiska turbulens som rådde vid den här tiden.
Tyvärr vet vi väldigt lite om Björn Näf. Hans enda kända gods låg i Danderyds skeppslag, Uppland, men hans begravningsplats är Varnhem i centrala Västergötland så han kommer troligen från Götaland. Ättlingar till Björn Näf ägde mark i Gudhems härad, Västergötland.

De äldsta beläggen för hans liv finns i dokument från 1276, då han nämns som riddare, och sista gången 1296. Eftersom han avlider
1310/12 kan vi misstänka, men inte veta, att han på ålderns höst drar sig tillbaka till Varnhems kloster för att verka som en lekbroder.
Björn Näf förde två korslagda färlor i sin sköld och tillhörde ätten Färla, en ätt som vid denna tid var på väg upp mot den yppersta
makten. Det här var en brytningstid då det gamla stormannaväldet Svithjod ersätts med en starkare centralmakt under Bjälbo-ättens
ledning. Därför var behovet stort av män som kunde bidra med kunskap och helst fristående män utan bindningar till kyrkan.
Han var gift med Kristina Ulvåsedotter (dotter till NN Ulvåse och Ramfrid Gustavsdotter Lejon). Hans karriär nådde sin topp när han var riddare och lagman över Södermanland.

Invandring och historia

Inte heraldik och historia, men ett statement.

För 150 år sedan utvandrade en miljon svenskar till USA. Samtidigt invandrade en miljon svenskar till USA. Ja, samma personer, men två olika perspektiv.

När vi kvarvarande svenskar ser på svensk-amerikanerna tror jag inte någon ser dem som svenskar. Däremot ser vi dem gärna som avlägsna släktingar och amerikaner med svenska rötter. Det är vårt perspektiv idag. Jag är rätt övertygad om att det också är medelamerikanens syn på svenskamerikanen.

Så varför kan vi då inte tänka likadant om svensk-iraniern? Och varför ser vi inte att svenskchilenaren för hemma-i-chile-chilenaren numera är en släkting som blivit svensk men som delar rötter? Varför måste vi envisas med att se dem som första-andra-tredje-fjärde-generationens invandrare? Och varför gäller detta bara de som kommer från länder vars språk vi inte förstår, medan en norrman inte ens blir första-generationens invandrare?

Jo, jag vet att många tycker att dagens invandrare är dåliga på att integrera sig i Sverige medan de som varit här länge minsann lyckats. Fast då missar man ju att de som just kommit precis har … just det … kommit hit.
Jag vet inte hur det är för dig, men jag känner ingen svensk som lyckats lära sig engelska på två år, än mindre lära sig prata utan accent. Så varför ställa de kraven på en somalier som lär sig svenska?

 

Sveriges bästa blogg om heraldik, vapensköldar, härolder och historia