Missa inte Ronny, Den velklaedte mand

Mycket jobb nu, på det privata planet. 
Och till det kommer slutarbetet med Vapenbilden nr 115. 

Därför har jag inte hunnit blogga så mycket de senaste veckorna. Men var inte bekymrad för min del. Jag kommer snart att komma tillbaka med nya tankar om ditt och datt från heraldikens värld.

Under tiden en länk till en bra artikel med min gode heraldiske vän Ronny Andersen. Du hittar den på danska bloggen/webbtidningen Den velklaedte mand.

 

Våbenmaler Ronny Andersen fortæller om heraldik

Likheten mellan heraldik och sociala medier

Jourhavande heraldiker

Det här är ett inlägg av den tyckande sorten. Under en längre tid har en typ av kommentar återkommit i mitt sociala flöde. En typ av meningslösa nedsättande kommentar som jag funderat en del kring. 

Kommentaren handlar ofta om att andra personer är ytliga och fokuserar på sig själv. Mest då unga kvinnor som använder sina sociala kanaler till att framhäva sig själva i fåniga selfies.

Och visst, det är lätt att hålla med om det. Mycket av det som läggs ut är egofixerat och kanske ytligt, om nu mänsklig samvaro kan sägas vara ytligare än andra mänskliga aktiviteter.

Men så tänkte jag ett varv till. Om det är ytligt att lägga ut en bild på sig själv på varm sandstrand på paradisbeach, vad är det då att lägga ut en bild på sitt vapen. Eller anlita en stenhuggare för att hugga in vapnet på ens hus, ens gravsten eller något annat evigt? Vad är egentligen skillnaden, sett som ytlig självfixering? Vad säger du?

Hälsar en ytlig heraldiker i sin bästa outfit.

Varför ligger vapensköldarna på varandra?

Jourhavande heraldiker

Polens baner under vasakungarna 1587-1668. Obs. Detta är INTE en statsflagga. Av Olek Remesz, via Wikimedia Commons

En fråga har dykt upp från Patrik. Varför har statsvapen vapensköldarna på varandra och vad betyder egentligen ordningen?

Det är lätt att tro att det som är störst är viktigast, och det är det på sätt och vis. Men då får man först ställa sig frågan vad man anser vara viktigast för tillfället.

Det polska baner (det fanns ingen officiell polsk flagga före 1800-talet, men det fanns kungliga baner och polska fälttecken) här ovan, under den tid då Vasa-dynastin styrde visas principen tydligt.

  1. I botten är det baneret som visar bärarens hemvist. I detta fall den polska armen eller det polska kungahuset. Det är geografin.

2) Sedan är det skölden för riket Polen-Lithauen.

3+4) Ovan det det ett vapen som ligger på ett annat, men de två hör ihop. Det visar i 3) riket Sverige med dess 4) kungahus Vasa.

Omvänt kan man se det som att dynastin Vasa från Sverige styr över Polen-Lithauen, över vars armé de nu styr.

Nedan ser vi det omvända. Här är det huset Holesteing-Gottorp av Danmark som styr över Sverige.

För att förstå ordningen så är det alltså inte så att det vapen som är störst, och ligger underst, bestämmer över de små som ligger över, utan precis tvärtom.
Storleken är i sig inte heller central. Det är bara så att man gör de undre fälten större än de övre så att man ska kunna se dem.

Ätten Holstein-Gottorp som kungar av Sverige. Av Christer Sundin, via Wikipedia commons.

Hitta din skottska biskops vapensköld

Boktips

David Bertie har i boken ”The heraldry of the bishops of Scotland” samlat ihop alla kända vapensköldar för mer än 300 skotska biskopar. Ett gediget arbete. 

Det är Heraldry society of Scotland som gett ut boken med de skottska biskoparnas vapensköldar. Utan att ha läst den – än – känns det som en gedigen och intressant bok som klart är värd att ha i sin bokhylla.

Här finns biskoparna från den katolska tiden fram till nutid. Inga perioder är undantagna, men jag är nyfiken på om bruket av heraldiska vapen skiljer sig åt. Det känns som att det borde vara en skillnad mellan perioderna.

För att skapa en harmoni har nya vapenbilder ritats för alla drygt 300 biskopar. Bara det. Och så finns här exempel på vapnen från deras respektive samtid.

Är du intresserad av denna bok så gå till föreningens hemsida.
den kostar bara 25 pund. Med frakt blir det lite mer. 38 pund för oss svenskar.

 

Så här ser den ut, boken med de skottska biskoparnas vapensköldar.

 

Om kommunvapen i Norge

Jourhavande heraldiker

Vad gäller för kommunvapen? Vilka lagar ska en ambitiös kommuntjänsteman följa?
I Norge har nu en ny kommunlag tagits fram som förklarar detta (och en hel del mer).

Den nya norska lagen fastställer att det är upp till kommunen själv att ta sig ett kommunvapen (§ 3-2). Man behöver inte vända sig till norska Riksarkivet eller få en  kongelig resolution,
Lagen stärker det norska kommunala självstyret men det sker (troligen) på bekostnad av tradition och kulturarv. Hur lämpligt det är och vad man bör göra för att bistå i detta från heraldiskt håll är värt att diskutera. Själv är jag ändå anhängare av att kommunalt självstyre (demokrati) har företräda framför tradition. Heraldiken kan inte vara en isolerad ö.

Lov om kommuner og fylkeskommuner (kommuneloven)

 Dato: LOV-2018-06-22-83

3-2. Kommunevåpen og kommuneflagg

Kommunestyret fatter selv vedtak om kommunevåpen og kommuneflagg. Fylkestinget fatter selv vedtak om fylkesvåpen og fylkesflagg.

Kommunale og fylkeskommunale våpen og flagg skal ikke kunne forveksles med eksisterende kommunale eller fylkeskommunale våpen eller flagg, andre kjennetegn som er omfattet av straffeloven § 165 bokstav b eller § 166, et statsflagg eller noe som kan oppfattes som slike kjennetegn eller flagg.

Kommunen og fylkeskommunen skal uten ugrunnet opphold sende vedtak om kommunale eller fylkeskommunale våpen og flagg til Arkivverket. Arkivverket skal publisere mottatte våpen og flagg uten ugrunnet opphold. Departementet kan gi forskrift om innsendingen og publiseringen.

Här hittar du den nya norska kommunlagen (på Lovdata): https://lovdata.no/dokument/NL/lov/2018-06-22-83

 

Tack, Hans Cappelen, för informationen.

 

PS. Till dig (politiker/kommuntjänsteman) som får en grafisk reklambyrå på halsen som har en idé om en ny kommunlogga som inte är heraldisk men modern.
Be dem göra en analys av kommunvapnets syfte som mydighetstecken och jämförande studie över användningen i digitala/design U-länder som USA, Storbritannien, Frankrike, Italien, Holland, Luxemburg och Tyskland.
Inte mycket till företagsloggor där. Bara heraldiska vapen eller sigilbilder eftersom det visar på stabilitet och myndighetsutövning.

Tillbaka igen, puh för det

Ja, så är den är sidan igång igen.

Det är då konstigt. Varje gång jag åker utomlands så händer något med denna blogg. Det är nästan lite spöklikt. Men tack för one-supporten så kunde det lösa sig snabbt så fort jag hade möjlighet att lägga tid på att fixa det.

Så tack till er som haft tålamod med mig under frånvaron och välkommen tillbaka.

En samling medeltida vapenrullor

Utdrag ur vapenboken Dering roll.

Dering, Gelre Bellenville och andra vapenrullor är välkända. Nu kan du enkelt hitta dem alla via en och samma webbsida.

Det är Yehudaheraldry som har samlat ihop de digitala versionerna som länkar. De flesta vapenrullorna är medeltida men här finns också en del andra. Som Klingspors Baltische wappenbuch med en stor del av den svenska baltiska adelns vapensköldar.

En del går att ladda ner, andra kan du bara läsa via nätet och ytterligare några är nutida sammanställningar som någon gjort  men oavsett vilket får du tillgång till ett material som var helt otänkbart att överblicka för bara tio år sedan.

Det är faktiskt något fantastiskt, att vilken ”nybörjare” som helst idag på en timme eller två kan läsa igenom fler orginalvapenrullor än de största experterna kunde ta till sig så sent som på sent 1900-tal. Vad betyder inte det för den heraldiska kunskapens explosion?

Länken igen

Om du missade länken här ovan så kommer den här igen:
http://www.yehudaheraldry.com/rolls/index.php/roll_c/rolls

Loggor och heraldik

Är loggor statiska medan heraldik är föränderlig?
Nja, så enkelt är det inte. 
Ibland kan heraldiken vara väldigt fast i sin bild medan loggor kan förändras enligt sin blasonering. Här exemplifierat med två välkända varumärken

Mitt ”korståg” till försvar för både heraldiska vapen och företagens varumärken fortsätter. Denna gång genom en uppvisning av Coca Cola och Pepsi Colas utveckling från deras start på 1800-talet fram till idag. Min poäng är att båda dessa varumärken följer en ”blasonering” och det krävs mycket stora marknadsundersökningar innan en sån blasonering ska överges. Inte något man låter en liten reklambyrå råda över genom tillfälliga infall (ja, jag tittar på er: Uppsala, Jönköping, Sölvesborg, Mölndal och Kalmar)

Tittar man här ser man att dessa två jättebolag i början var lite fladdriga i sin presentation men att de ganska snart hittar en tydlig struktur.

Visserligen skiljer sig loggorna åt från varandra, men de håller sig inom sitt tema. Förutom när de vid enstaka tillfällen gör hopp. Här kan man se  Coca Colas tillfälliga förvirring på 80-talet, som ungefär sammanfaller med Pepsis då aggressiva jämförelsereklam där fler påstods gilla Pepsi än Cola. Vad Cola då gör är att härma Pepsis uttryck.

En annan sak som kan vara värt att notera är att Coca Cola inte alls varit så stark i sitt varumärke som det ofta påstås, men att de ofta återkommit till sitt huvudtema.

Just detta är väldigt likt hur kommuner gärna beter sig med sina heraldiska vapen. Några är väldigt stabila och håller fast vid sitt vapen. Andra låter gärna en reklambyrå få bestämma. Det leder då lätt till ängsliga byten av loggan, gärna följt av något käckt uttryck som ”sätta orten på kartan”, följa med sin tid” eller ”anpassa sig till ny teknik”. Allt såklart trams eftersom det snarare uttrycker brist för känsla för varumärkesbyggande och just modern teknik.

Fundera själv på vilken signal ditt företag sänder ut om du byter motiv och namn och färgkombination. Hur väl bygger du ditt varumärke då?
Visst, ibland behövs det faktiskt, men ofta är det en ovanligt dum idé.

Coca Cola vs Pepsi Cola från 1896/98 till idag. Bild från CNN tee.

PS. Coca Cola spenderar två miljarder dollar per år för att du helt på egen hand ska upptäcka att du tycker att det är världens godaste dryck. Pepsi ”bara” 1,1 miljard. 2011 års marknadsföringsbudget. Källa: Business insider. 

 

 

 

Bomärken och vapensköldar

Jourhavande heraldiker

tre sigill för tre ofrälse vapenbärare under tidigt 1300-tal
Tre ofrälse sigill från tidigt 1300-tal. Johan Skule, Henrik Sunnudag (Heinrich Sunedach) och Engelbert Hvit (Albus). Notera bomärket ovanför Engelberts sköld.

Bomärken har funnits i sekler och ofta parallellt med heraldiska vapen. Ibland finns de även i sköldar, men det är inte heraldik.

Så här tänker och tycker jag.

Om en vapentagare vill ta upp ett välanvänt bomärke som vapen kan det accepteras. OM (betoning på om) detta bomärkesvapen kan beläggas som just ett bomärke i sköld.

Å andra sidan bör man som bomärkes-vapentagare först studera Tor Flensmarcks skrifter (exempelvis i Vapenbilden) i ämnet där han visar hur exempelvis hans eget vapen/bomärke har växlat från person till person under flera sekler, om än enligt samma tema. En person kan ha ett bomärke, sedan tar någon annan ett vapen och tillbaka igen etc etc etc.  Tor bor i Skåne och det landskapets tradition gäller inte för hela Sverige  .

Det finns liknande exempel i mitt barndomslandskap Medelpad där en forskning visar detsamma: att bomärket var individuellt men följde ett speciellt tema som då i regel följde gården, inte släkten. Här blandades däremot bomärket aldrig upp med heraldiska inslag.

Med detta sagt så vill jag hävda att bomärken i svensk heraldik aldrig varit ett heraldiskt vapen utan en heraldiserad bild inom en sköld. Ett semi-vapen om man så vill. Därför kan man inte heller registrera ett bomärke som heraldiskt vapen. Man kan däremot registrera en blasonering som visa häroldsbilder som tillsammans påminner om bomärket, men då får man också inse att en konstnär mycket väl kan tolka blasoneringen så att bilden, men inte innehållet, avviker från bomärkes mer exakta utseende.

Gör upp med fruntimmersvapen

För en modern heraldiker gäller det alltså att göra upp med vissa uttalande som gjorts av äldre tiders heraldiker. Ett talande citat är Harald Fleetwood i boken ”Svensk heraldik” (1917), sid 34.

En gift kvinna för mannens vapen, förenat med sitt eget”.
Han fortsätter med att konstatera att om en kvinna saknar ett vapen för hon mannens vapen på samma sätt som döttrarna för ättevapnet.

För 1917 är detta helt korrekt. 100 år senare går det inte att ställa sig bakom detta. Det går inte ens att hävda tradition eftersom jag är av den åsikten att man inte kan välja och vraka mellan traditioner efter den som passar en, för att komma undan det moraliska ansvaret att något bryter mot dagens normer. Säger man nej till kvinnligt vapenförande får man allt säga ja till 1762 års förordning enligt tolkningen att ofrälse inte kan ha ”adlig hjälm och sköld” dvs använda heraldiska vapen (nu betyder nog inte skrivelsen det, man ser till kontexten, men så tolkades det av heraldiker från mellan 1800-1920).

Kung Fredrik den Is  vapen där släktvapnet ligger ovanpå det territoriella vapnet. ja, det står fel i träsnittet (Tack, Jochen, som upptäckte felet) .

Från fast till lös egendom

Det är en sak att hävda att en viss ståndpunkt är rätt, det är en helt annan sak att försöka förstå varför den uppkommit. För att förstå varför äldre tiders heraldiker inte ansåg att kvinnor ska föra ett eget heraldiskt vapen måste vi gå tillbaka till dessa heraldikers samtid.

Fram till merkantilismen och det förmoderna bankväsendet var det jorden som låg till grund för utövande av makt. Kontrollen av mark var central viket speglar sig i heraldiken. Heraldiken kom snabbt att bli den visuella bekräftelse på jordinnehav vilket förklarar varför furstarnas personliga vapen redan under senmedeltiden övergick till att bli ett vapen för en region. Det svenska bjälbo-vapnet är ett lysande exempel på detta, där en furste (Karl Knutsson Bonde) genom att ta upp en annan släkts vapen men placera det i en sköld på så sätt att det inte framstår som ett släktvapen visar att han har makten över det område som denna släkt tidigare hade, dvs Sverige.
Och det bruket fortlever än idag.

Att Karl Knutsson kommer undan med det här sättet att resonera, som idag hade varit omöjligt att inför, har sin förklaring i dåtidens samhällssystem. Enligt den var makten given av Gud vilket innebär att endast fursten ”äger” marken. De underlydande, även hertigar, har endast rätt att bruka den och har deras äganderätt given på genom furstens nåd – låt gå att den kunde utsträcka sig till mottagaren och dennes ättlingar i evig tid.

Vid denna tid, när kontroll av jord var central, framställs kvinnor och män heraldiskt tämligen lika. Titta på kyrkornas altarstycken som donerats.. Både man och hustrus vapen avbildas, ofta på var sida av altaret. Samma sak på husfasader. Och hon har även ett vapen när hon behöver ett sigill men inte var omyndig (som kvinnor i regel var)

Pengarnas intåg förändrar heraldiken

Ännu fram till industrialismen, eller för allt det moderna bankväsendet med banksparande, byggde hushållen sitt ägande på jord, också det stora flertalet borgare och hantverkare i städerna var tvungna att omsätta sina vinster i jord eftersom en enkel brand kunde göra en familj utfattig.

Men från mitten av 1700-talet genomgår samhället en förändring där ägande av lösöre får allt större betydelse. I ett samhälle som bygger på ägande av lös egendom får individen en mer framträdande plats och ses som en fritt agerande aktör (se den liberala ideologins födelse med Adam Smith, som dock ännu är långt ifrån så individuell som vi är idag). Detta blir ett problem för det ännu patriarkala samhället som skapar en ny form av kontroll av det offentliga rummet. Det är nu som det blir att knyta kvinnan till hemmet där hon inte kan utöva kontroll över sitt ägande. Det är alltså skillnad på att en kvinna är i ett hem, som är en social knutpunkt, och att hon är i ett hushåll, som är en produktionsenhet. Varför är då det här viktigt för heraldiken? Jo, därför att det är nu, på 1700-talet – som kvinnor klassas som andra rangens vapenbärare. Det är nu som heraldiska handböcker betonar att kvinnor inte för sitt utan makens vapen, det är nu som ”fruntimmersvapen” skapas (citat från Carl Uggla, som dock betonar att dessa inte finns i Sverige, bara på kontinenten).

Den som följer diskussionerna om heraldik på nätet, speciellt de engelskspråkiga, ser att flertalet av skribenterna fortfarande håller fast vid den här synen på vapenbruk. De uttrycker sig i regel som att det är tradition men nämner aldrig att det är tradition som började under en tidsperiod och inte alls har något med heraldik att göra.

Av det skälet bör man vara försiktig med att slänga sig med begrepp som fruntimmersvapen, damsköldar och kvinnoheraldik för allt detta är något annat än heraldik och har – liksom många andra regler – sin grund i en ideologi och uppfattning om hur samhället ska vara beskaffat. Är man inte för den formen av samhälle menar jag att man bör man vara försiktig med att hävda dess regelsystem framför andra tänkbara regler.

 

 

Sveriges bästa blogg om heraldik, vapensköldar, härolder och historia