För nybörjaren i heraldik

Bokomslag för boken Heraldiken i Sverige av Jesper Wasling
Bokomslag för boken Heraldiken i Sverige av Jesper Wasling och Magnus Bäckmark

Att vara nybörjare i heraldik med önskan att sätta sig in i ämnet är inte lätt. Det finns få böcker och hemsidor som lär ut heraldisk kunskap men desto fler som kommer med åsikter. 

För dig som är nybörjare i heraldik vill lära  mer tycker jag att min och Magnus Bäckmarks bok ”Heraldiken i Sverige” är den bästa start du kan få. Här finns allt väsentlig med som du behöver veta om ämnet. Om du läser den och ser att den inte alltid stämmer överens med dina engelskspråkiga böcker ska du veta att för svensk och nordisk del gäller denna bok vid varje konflikt.
Den insikten fick jag själv inte förrän efter många år av att ha läst om heraldik så för att bespara dig en massa ångest berättar jag det på en gång.

Läs tidningarna

Heraldisk tidskrift och Vapenbilden är de enda två återkommande skrifter som når svenska bibliotek som tar upp heraldiska diskussioner, med de har svagheter. Heraldisk tidskrift riktar sig till hela Norden och med det följer att den är lite spretig när det kommer till innehållet. Bra för den insatte men lite svårtillgänglig för nybörjaren. Som exempel kan sägas att inte en enda artikel sedan tidningen började ges 1959 handlar om den svenska vapenrätten vilket gör det svårt att veta vad som gäller för svensk del.
Heraldisk tidskrift ges ut av Societas Heraldica Scandinavica (Eller Heraldiska sällskapet i Norden, som det också heter).

Vapenbilden är mer populärvetenskaplig och har även föreningsnyheter och andra aktualiteter. Fokus ligger på svensk heraldik men artiklarna är inte fullt så akademiska som Heraldisk tidskrift.
Vapenbilden är Svenska heraldiska föreningens tidning och den kommer ut med fyra nummer per år. Du får den genom att bli medlem vilket kostar 150 kr/år (Plusgiro 22 27 90-8).

Svenska heraldiska föreningen ger också ut böcker och den viktigaste av dessa är det oansenliga häftet ”Heraldik för nybörjare”. På 48 sidor tar den upp vad du behöver veta för att kunna göra ett heraldiskt vapen.

När du har läst ”Heraldiken i Sverige” och ”Heraldik för nybörjare” är du redo att ta dig an heraldikens övriga litteratur. Då har du även en bra grund att stå på för att värdera de andra böckerna.

Och glöm inte att olika länder har olika traditioner. Så bara för att något är rätt i Sverige betyder det inte att det är rätt i Danmark eller England eller Skottland.

Bokomslag för boken Heraldik för Nybörjare av Jesper Wasling
Bokomslag för Heraldik för Nybörjare, 1:a upplagan 2005.

 

Den stabila heraldiken

Heraldiken står för tradition och stabilitet. Genom århundradena har den förblivit densamma trots att kungar kommit och gått. Den är fri från kulturell påverkan och ska så förbli.
Det är nog en syn som de flesta som ägnar sig åt heraldiken ställer sig bakom, men är den sann?
1127 ägde en revolution rum i sättet att framställa identitet genom bild. Då överlämnade kungen av England, tillika hertigen av Normandie, Henrik I en sköld till sin blivande svärson, greve Geoffrey av Anjou, på dagen så denne greve dubbades till riddare inför det stundande bröllopet.
Sedan dess har den heraldiska vapenskölden stått ohotad som märke även om skölden på senare sekler har fått stå till sidan för namnteckningen. (äldsta belägget för detta vapen är från 1150-talet, så historien ovan är inte 100% bekräftad)
Ändå dröjde det länge innan heraldiken blev var mans egendom. Inte förrän tidigt under 1300-talet har bruket spritt sig till de burgna männen och kvinnorna i Skandinavien. Kungen och hans stormän hade hakat på trenden redan ett sekel tidigare vilket får anses vara en mycket lång tid.

Nya regler av ny makthavare

När Magnus Ladulås 1279-80 lät fastslå Alsnö stadga befann han sig mitt i ett inbördeskrig med folkungapartiet. Det senare kontrollerade större delen av Västsverige och hade goda utrikeskontakter. Magnus behövde politiskt stöd. Risken fanns att de som hjälp honom till tronen 1275 nu skulle överge honom. Kanske skulle de stödja hans äldre bror Valdemar, som var den valde konungen. Eller så skulle de stödja den andra falangen inom den Erikska ätten (för de Bjälbo-kungar som vi idag ser som en självklar kungadynasti var trots allt då ännu bara en sidorgren inom den erikska ätten). En av åtgärderna blev att låta hans stormäns riddare få frälsefrihet. Stormännen själva, som var en mycket liten grupp, var i praktiken utan skyldigheter till kronan. Den här distinktionen mellan stormän och riddare är något som jag tycker att man allt för mycket förbiser – troligen därför att det inte finns några titlar att hänga upp det på – fast det är tydligt genom ex giftermål att de själva var mycket medvetna om den åtskillnaden. Till stormanna-ätterna räknar jag de personer som kunde komma ifråga för jarla-ämbetet, blir lagmän eller ha medlemmar som gifte sig med en av dessa. Framför allt gäller det de kvinnor som gifte sig eftersom döttrar annars användes för att knyta uppkommande män till sin familjekrets (vilket Thomas Småberg visat i avhandlingen ”Det stängda frälset”).
Med Alsnö stadga hade en riddartitel skapats och med den följde begreppet väpnare. Detta har ännu inget med heraldik att göra – faktiskt först på 1560-talet – men begreppen kommer långt senare att bli avgörande för vår syn på den heraldiska rätten.

Konsolidering av styret

Kung Magnus Erikssons position var gynnsammare. Han var kung över två riken och inget inre eller yttre hot fanns mot hans makt. Däremot fanns problem med styrelsen av riket. 1346 stiftade han den första stadslagen och 1347 kom Sveriges första landslag som ersatte de äldre landskapslagarna. Till skillnad från Magnus Ladulås odaterade och delvis obekräftade förordning rörde sig kung Magnus Erikssons lag om ett genomarbetat stycke juridik med helt andra ambitioner. Nu indelas också frälset i flera grupper: riksråd, riddare och svenner. Dock utan större skillnader i privilegier och det var fortfarande möjligt för bönder att vinns frälse genom att ställa upp till vapensyn. Digerdöden som slog ner i Sverige bara två år senare gjorde att lagen inte fick det genomslag som krävdes och på många håll var landskapslagarna ännu i fortsättningen det vanligaste riktsnöret.
Värt att påpeka. De olika nivåerna inom frälset påverkade på inget sätt det heraldiska vapnet eller vapenrätten. Om möjligt bidra utvecklingen under Magnus Eriksson till att fler antog vapen och bruket planades ut. Inga rangtecken finns heller.

En union skänker oenighet

Erik av Pommern var en kung med kunskap om hur ett rike skulle styras. Politiken gick ut på att skapa enighet inom unionen och som ett led i det införde han en härold som var härold över tre kungariken. Så skriver mäster Simon om sig själv. Under Simons era, fast vi känner inte till om han själv fattade besluten, utfärdades de första vapenbreven till nykorade frälsemän, i Sverige 1418 och i Danmark 1420. Sedan dess har vapenbrev varit ett naturligt inslag till nya frälsemän, med följd att de inte längre själva varit fria att ta sig ett vapen – eller byta om de skulle vilja det.
Kung Erik införde också det första skandinaviska riddarsällskapet, men det fick en kraftig dansk slagsida och föll bort efter Eriks abdikation. Ett nytt riddarsällskap, det som är föregångaren till Elefantorden, instiftades inte av kung Kristian I förrän Erik avled 1457.
Per Brahes grevebrev från sent 1500-tal.
Per Brahes grevebrev från sent 1500-tal.

Vasatidens maktanspråk

När Gustav Vasa kliver upp på Sveriges tron börjar en ny tid av konsolidering. Kronan ska ha kontroll över riket för att på bästa sätt kunna tillgodogöra sig dess resurser.
Med hans söner kommer turen till adeln. Först instiftar Erik XIV ett ordenssällskap och de två högadliga graderna greve och friherre. Det görs när han 1561 kröns till kung och svär trohet till folket och försäkrar att inte missbruka sin makt. Erik är den första kung någonsin i Sverige som ärvt tronen utan föregående val. Det gör att hans position är vacklande och hans osäkerhet över just detta mynnar ut i Sturemorden 1567, det brott som kostade honom tronen.
1569 kröns Eriks lillebror Johan III till kung över Sverige. Erik XIV lever ännu och har sina anhängare också inom högadeln och det krävs stora uppoffringar från Johans sida för att inte få ett uppror på halsen. Lösningen blir ett nytt fastställande av frälsets skyldigheter och privilegier. Det främsta privilegiet är att det personliga frälset nu ersätts av en ärftlig adelsklass som ännu består.
Ordenssällskapet som Erik skapade läggs åt sidan av Johan III som i sin tur skapar sitt eget ordenssällskap. Det kommer inte heller att överleva nästa kung på tronen.
Gustav Vasa, svensk kung för länge sedan.

Införandet av grevar, friherrar och riddare gav de första effekterna på svensk heraldik sedan riddarna fick för sig att börja använda hjälmprydnader, vilket sedde omkring 1300. Nu införs hjärtskölden som läggs på ett kvadrerat vapen och det är redan från börjar självklart att

Den öppna hjälmen har under 1500-talet

Sentida heraldiska effekter

Det är klart att så kraftiga politiska förändringar också slår mot heraldiken och vårt sätt att se på den. Idag har vi medeltiden som ett heraldiskt ideal när det gäller hur ett vapen utformas. När det gäller vem som har rätt i detsamma följer vi däremot de regler som fastslogs för riddarhuset 1626. Under närmare ett sekel ansågs det vara ett adligt privilegium att föra en vapensköld. Först med Harald Fleetwoods artikel i den tredje utgåvan av Bonniers lexikon 1927 sägs det uttryckligen att alla och en var får föra ett vapen och att det senaste seklets uppfattning grundar sig på ett missförstånd angående tolkningen av en förordning från 1766. I ärlighetens namn går det inte att säga hur den förordningen ska tolkas, men vi väljer idag det mest positiva sättet för allas tillgång till heraldiken. Vi skulle dock lika gärna kunna strunta i den förordningen eftersom vi struntat i så många andra.
Allt från det karolinska enväldets tid har adelns konservativa flygel arbetat för att begränsa bruket av heraldiska vapen i Sverige. Ett krav restes redan 16xx men gav inget resultat. Ett nytt lades fram 1686, också det utan resultat. På 1700-talet börjar lärda skriva om heraldik och undan för undan blir heraldiken ett adligt område genom att de ofrälse osynliggörs i dessa texter. Det märks, enligt mig, i de referenser till äldre förhållanden som görs från sent 1700-tal fram till tidigt 1900-tal då Harald Fleetwood börjar nämna det ofrälse vapenbruket i ett par artiklar.  Därmed ligger fältet fritt för förordningen från 1766 – samma år som tryckfrihetsförordningen antas i Sverige. Vapensköldar är vid den här tiden en så okontroversiell fråga att en begränsning kan införas.

Den nya demokratiska eran som växer sig stark i slutet på 1800-talet börjar ifrågasätta den äldre synen på adelskapets privilegier. Den nya borgarklassen med sina ekonomiska resurser är måhända inte så intresserade av heraldiken som sådan men den vill samtidigt inte acceptera att få ta del av den när den så önskar. Det är i det ljuset som jag vill se det stora intresset för såväl släktkalendrar som sigill- och vapenforskning från sent 1800-tal.

Det resulterar på 1930-talet i att riksheraldikern under några få år börjar dela ut vapenbrev till ofrälse. Här framgår det tydligt att

Viktiga årtal att hålla koll på

1219 Vapen införs i Sverige (dvs det första kända kan dateras till detta år)
1280 Frälse införs i Sverige
1347 Rangordning inom frälset i grupperna riksråd, riddare, svenne. Ej så formell som den Erik XIV införde och det gav inte heller något heraldiskt avtryck.
1420 Vapenbrev införs i Sverige, troligen till följd av Erik av Pommerns arbete för att förbättra den statliga administrationen.
1561 Grevar och friherrar införs i Sverige
1561 Ordenssällskap införs i Sverige
1569 Ärftlig adelsklass införs i Sverige
1626 Riddarhus införs i Sverige, adeln i tre klasser: grevar/friherrar, riddare, svenne.
16xx Riddarklassen avskaffas. Tre nya klasser på Riddarhuset: grevar, friherrar och svenneklass
1719 Riddarhuset
1748 Statsordnar införs och med dem titeln kommendör.
17xx Gustav III återinför riddareklassen som bygger på några få gamla riddarätter och de nya kommendörerna av statsordnarna.
1866 Ståndsriksdagen avskaffas, Riddarhuset omvandlas till en korporation kallad Ridderskapet och adeln

Vägen till ett släktvapen, del 1

Hur gör man ett heraldiskt vapen?
Tja, de flesta har en idé och håller fast i den. Andra funderar och funderar i evighet innan de blir klara. Så var det med mitt vapen.

Jag tycker att processen att ta sig ett släktvapen ska få ta tid. Det är något som man ska bära med sig länge och kanske lämna över till kommande generationer. Då kan det vara bra att ha något som man kan st för, något som man gillar.

Eftersom jag råkar vara en ganska ombytlig person var min väg till ett släktvapen ovanligt lång. I några artiklar här på sidan presenterar jag släkten Waslings vapensköld(ar) och förklarar varför de ser ut som de gör.

Läs den första artikeln här 

 

Vad är ett alliansvapen?

Jourhavande heraldiker

Veckans fråga. Kan två makar förena sitt vapen och i isåfall hur?

Visst kan de det. Man kan också göra det på flera olika sätt. För att förstå varför måste vi förstå att män och kvinnor värderades olika förr (även om det är något som många idag har svårt att erkänna) och att det har fått tydliga efterverkningar i den heraldiska traditionen. Jag vill också poängtera att den som med förståelse för detta ändå argumenterar för att vissa traditioner ska leva vidare nog har missförstått heraldikens väsen och syfte. Att de som inte är lika historiekunniga vill behålla traditioner är en annan sak och handlar mer om upplysning.
Över till alliansvapnen och här är en kortfattad övergripande beskrivning.

Version 1 – Allt under en sköld

Det här är egentligen inget alliansvapen utan är egentligen en kvinna som använder sin makes vapen. Fenomenet finns sedan medeltiden. Inom aristokratin förekommer det i regel när kvinnan helt enkelt är underordnad, medan en kvinna med makt (änka eller liknande och med egen ekonomi) inte gärna har något annat vapen än det hon föddes med. Men aristokrati och kungahus har andra regler än vi övriga eftersom det kommer in juridiska frågor kring arv av titlar och liknande. Ser vi till vanligt folk (lågadel och andra) så får vi komma ganska långt fram i tiden innan kvinnor presenteras med sina mäns vapen. Det börjar på allvar någon gång under 1700-talet och är sedan vanligt under 1800-talet.

Än idag dyker det upp den här typen av vapenföring. Det är då i regel kvinnor gifta med en adelsman (oavsett om de själva är adel eller inte) eller kvinnor gifta med en man som är heraldiskt intresserad, men det är numera allt ovanligare.

Mitt råd är att helt undvika det. Om kvinnan har ärvt ett vapen ska hon naturligtvis föra det. Ett vapen är inte knutet till ett släktnamn utan till en släkt.

Version 2 – Allt under en hjälm

I den här varianten visas båda parternas vapnen upp intill varandra men det sker under mannens rangkrona eller

Ursprunget till detta är att kvinnan förr följde mannens rang. Var hon av högre börd så sänktes hon, var hon lägre (sällsyntare) så upphöjdes hon. Att hon i regel var av samma eller högre beror på att kvinnan ”användes” för att förena politiska eller ekonomiska partnerskap.

det här resonemanget är såklart helt omöjligt att upprätthålla i ett samhälle där kvinnan inte är underordnad maken ekonomiskt eller socialt. makan är inte längre omyndig och kvinnor studerar och gör karriär på samma (juridiska) villkor som män. Det är här värt att minnas att gifta kvinnor förblev omyndiga fram till 1921.
Att i det läget hävda att det är en tradition och heraldisk sed att framställa båda makarnas vapen under mannens hjälmprydnad eller rangkrona är att grovt missförstå heraldikens historia.
Vill hon däremot göra så är det förstås ok, men detsamma får då sägas om det är mannen som vill åka snålskjuts på makan.

Version 3 – Två vapen intill varandra

Detta är den egentliga formen av alliansvapen. Båda vapnen framställs i sin fullständiga form där mannens vapen står till heraldiskt höger och kvinnan är till vänster. I samkönade äktenskap får man naturligtvis välja vem som är var.

Man kan också välja att avstå båda makarnas hjälmprydnader. Det är vanligt att man förenar sköldarna med ett band eller en kedja eller liknande.

 

Alliansvapen, släktvapen, för släkterna Mutka och Wasling
Alliansvapen för Mutka-Wasling. Teckning: Magnus Bäckmark

Version 4 – Likställda vapen i en sköld

Numera är det vanligaste att man är likställd. Man kan då förena vapnen i en sköld där mannens vapen är till heraldiskt höger och kvinnan är till vänster. I samkönade äktenskap får man naturligtvis välja vem som är var.
Tänk på att det bara är ett alliansvapen som dess syfte är att representera två personer. Samma vapen med samma klyvning kan användas av en gift kvinna eller av makarnas barn.
Det är alltså syftet och inte utseendet som ger begreppet alliansvapen.

Notera.
Det är just därför man i alliansvapen klyver en sköld i två som Svenska vapenkollegiet och Nationalkommittén för genealogi och heraldik inte godkänner nyskapade vapen som är kluvna.

Alliansvapen bland heraldiker

Alliansvapen är inte så ovanliga i heraldiska sammanhang även om man sällan ser dem utanför dessa. Här är några av de som finns på Svenska heraldiska föreningens sid för medlemmarnas vapen. Sköldarna är tecknade av Ronny Andersen. Jag har inte full koll på allas efternamn, därför saknas några.

Apelstig-Eldh
Bede-Boberg
Wasling-Mutka
Sunnqvist-Sjöstrand
Hill
Ehinger
Bäckmark

Sveriges bäste på kyrklig heraldik

Biskop Åsa Nyström i Luleå.

Länge var Bengt-Olof Kälde den ende men idag utropar jag Claus K Berntsen till Sveriges främste på kyrklig heraldik*.

Den kyrkliga heraldiken i Sverige har ofta hamnat i ett bakvatten. Få har engagerat sig i den och kyrkliga vapenkonsten och kunskapen är därefter. På många sätt är Bengt-Olof Käldes stora insats inom den teoretiska heraldiken hans enträgna arbete med att systematisera och pedagogiskt förklara den kyrkliga heraldikens form och funktion här i Norden.
Nu har Claus K Berntsen tagit vår kunskap minst ett steg vidare.

Det moderna biskopsvapnet i svenska kyrkan

I hans nyligen framlagda kandidatuppsats (Lunds universitet) går Berntsen på djupet med de moderna svenska biskopsvapnen. Och fokus lägger han lite oväntat, men läsvärt, på för heraldiker så udda tankar som:
Vilka teologiska frågeställningar och symboler finner vi i biskopsvapen?
respektive
Vilken påverkan har den sekulära heraldikens frågeställningar på kyrklig heraldik?

Jag tycker att det är spännande att läsa en heraldiker som försöker  förstå intagarens tankar bakom sitt vapen och inte bara se till vapnets konstnärliga utförande eller komposition.

Uppsatsen tar bara upp biskopsvapen tillkomna efter år 2000. Anledningen är, enligt Claus, att detta år sammanfaller dels med Svenska kyrkans självständighet från svenska staten, dels med att heraldikens giganter under efterkrigstiden – Jan Raneke och Bengt-Olof Kälde – då lämnar heraldiken.  Mot den begränsningen har jag inget att invända.

Det som sedan följer är en gedigen och inspirerande studie av moderna svensk kyrklig heraldik. De märks att Claus behärskar sig ämne väl och han ger mig som läsare en god kunskap om ämnet. Det här blir helt klart ett referensverk när uppsatsen väl kommer i tryck – även om jag har förstått att det inte är riktigt klart på vilket sätt (eller så har jag förstått det men väljer att hålla tyst).
Eftersom jag har uppsatsen skulle ha kunnat publicera ett utdrag ur den, men eftersom den inte är formellt publicerad av Lunds universitet än (med tanke på det som nämnts ovan) så känner jag att jag inväntar Claus slutversion.

Källorna

Och så måste jag säga att hans urval av litteratur är genomtänkt. Här finns alla tänkbara vapenregister och en hel del opublicerat material, främst brevväxling mellan biskopar och berörda heraldiker, omnämnt. Detta material är knappast hemligt så att få det på pränt att och var det finns är bara det värt mycket för framtiden.

Dessutom finns här hänvisning till rätt heraldisk litteratur för att få relevant kunskap om ämnet. För en icke-heraldiker som vill forska kan det stundom kännas som att heraldiken saknar vetenskaplig grund. Historiker faller då gärna in i fällan att citera andra historiker som nämnt heraldiken bara för att begå misstaget att upprepa felaktigheter eller plattityder. Är du lagd åt det skadeglada håller kan du exempelvis läsa Dick Harrissons eskapader inom heraldiken eller ev avhandling som ”Der svenska väldet” av Torbjörn Eng. Både Harrisson och Eng är klar läsvärda och mycket vederhäftiga i det mesta som rör historia, men inte om heraldiken.

Möjligen tycker jag mig sakna referenser till Rutger Croneborg som skrev om adliga vapens innehåll, och då kom in på de adelsmän som adlats tack vare sin biskop-fars förtjänster. Men det ligger å andra sidan långt utanför uppsatsens period så det är inte relevant. Men för dig som vill läsa mer vill jag tipsa om att de finns i Heraldisk tidskrift i ett flertal nummer mellan 1968 och 78.

* Bara så att du vet – Claus kan mycket om annan heraldik med.

Är riksmarskalken en myndighet?

Vapen för riksmarskalken
Vapen för riksmarskalken och dennes verksamhet. Stavarna bakom skölden är det som visar att det är marskalken som är avsändare. Teckning: Vladimir Sagerlund.

Ja, det här är ju en fråga som har väldigt lite med heraldik att göra – kan man tycka. Men kanske kan synen på ämbetet ändå säga något om vapenrätt eller motsvarande. 

Martin Sunnqvist tipsade nyss, angående den just nu aktuella debatten kring Svenska akademins rättsstatus, om ett liknande ämbete i staten: Kungliga Hovstaterna Riksmarskalksämbetet.

https://lagen.nu/dom/ra/1999:48

17 maj är det ett seminarium Lund på temat: Vem bestämmer över Svenska akademin?
Besök det gärna, mer information via den här länken.

Här är sammanfattningen

RÅ 1999 ref. 48

Handlingar hos Riksmarskalksämbetet har ansetts inte omfattade av bestämmelserna i 2 kap. tryckfrihetsförordningen.

J.N. begärde i skrivelse till Kungliga Hovstaterna Riksmarskalksämbetet att få ta del av resefakturor i samband med konungens statsbesök i Sydafrika den 18-20 februari 1997. Riksmarskalken G.B. meddelade i skrivelse den 20 augusti 1998 att J.N:s begäran inte kunde villfaras eftersom de Kungliga Hovstaterna inte var någon myndighet.

I överklagande till kammarrätten vidhöll J.N. sin begäran.

Kammarrätten i Stockholm (1998-10-06, Rydholm, Sjöberg, Erliksson, referent) yttrade: 2 kap. tryckfrihetsförordningen innehåller bestämmelser om allmänna handlingars offentlighet. Av 3 § framgår att en handling är allmän, om den förvaras hos myndighet och är att anse som inkommen till eller upprättad hos myndighet. I 5 § sägs att med myndighet likställs i kapitlet riksdagen, kyrkomötet och beslutande kommunal församling. Enligt 1 kap. 8 och 9 §§ sekretesslagen (1980:100) skall vad som föreskrivs i tryckfrihetsförordningen om rätt att ta del av handlingar hos en myndighet i tillämpliga delar gälla också handlingar hos de organ som anges i en bilaga till lagen respektive hos vissa kommunala bolag m.m. – Av 15 kap. 7 § sekretesslagen framgår att beslut varigenom myndighet har avslagit enskilds begäran att få ta del av handling av sökanden får överklagas hos kammarrätten. – I förarbetena till 1974 års regeringsform anförde såväl grundlagsberedningen som departementschefen att hovet borde stå utanför den statliga förvaltningsorganisationen. Departementschefen uttalade också att någon ändring i nuvarande ordning inte åsyftades samt att någon grundlagsbestämmelse i ämnet inte behövdes (prop. 1973:90 s. 176). – Kammarrätten gör följande bedömning. – Kungliga Hovstaterna Riksmarskalksämbetet är enligt det anförda inte att anse som myndighet i fråga om rätt att ta del av handlingar och utgör inte heller sådant med myndighet jämställt organ för vilket förevarande bestämmelser skall äga tillämpning. – Av det sagda följer att någon rätt att genom överklagande eller på annat sätt föra den aktuella frågan till kammarrättens prövning inte föreligger. J.N:s talan skall därför avvisas. – Kammarrätten avvisar J.N:s talan.

J.N. fullföljde sin talan och anförde bl.a. följande. Statschefen var en offentlig makthavare, som använde skattemedel för att finansiera sitt arbete. En grundläggande syn i Sverige var att folket skulle kunna granska hur de offentliga makthavarna använde deras pengar. Att undanta statschefen från offentlighetsprincipen stred mot den grund som Sveriges demokrati bygger på.

Regeringsrätten (1999-06-24, Holstad, Eliason, Hulgaard, Schäder) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Frågan i målet gäller om offentlighetsprincipen är tillämplig på handlingar som förvaras hos Riksmarskalksämbetet. Enligt vad som framgår av hovkalendern och 1998 års verksamhetsberättelse för Kungl. Hovstaterna är riksmarskalken chef för Kungl. Hovstaterna. Riksmarskalksämbetet är riksmarskalkens stabsorgan.

Regler om allmänna handlingars offentlighet finns i 2 kap. tryckfrihetsförordningen (TF). Enligt 2 kap. 3 § TF är en handling allmän om den förvaras hos myndighet och enligt 6 eller 7 § är att anse som inkommen till eller upprättad hos myndighet. Med myndighet likställs enligt 2 kap. 5 § riksdagen, kyrkomötet och beslutande kommunal församling.

Vad som avses med myndighet är inte närmare reglerat i tryckfrihetsförordningen. I den ursprungliga lydelsen av 2 kap. 3 § TF fanns en uppräkning av vad som avsågs med statsmyndighet respektive kommunalmyndighet. Med statsmyndighet avsågs bl.a. ämbetsverk samt övriga till statens förvaltning hörande myndigheter och inrättningar. Enligt ett uttalande i anslutning till ändringar i 2 kap. TF ansågs det inte ändamålsenligt att i grundlagen räkna upp vilka statliga eller kommunala organ som var myndigheter. I stället hänvisades till regeringsformens myndighetsbegrepp (prop. 1975/76:160 s. 134). Enligt förarbetena till regeringsformen avses med myndigheter de organ som ingår i den offentligrättsliga statliga och kommunala organisationen (prop. 1973:90 s. 232 och 233). I samma proposition uttalades att hovet borde stå utanför den statliga förvaltningsorganisationen, att någon ändring i den då gällande ordningen inte åsyftades och att någon grundlagsbestämmelse i ämnet inte behövdes. Vidare uttalades att den nya grundlagen inte berörde konungens rätt att som överhuvud för det kungliga huset fatta vissa beslut (a. prop. s. 176). I 1809 års regeringsform fanns en uttrycklig bestämmelse om att Konungens hov stod under dess enskilda styrelse.

Mot den nu angivna bakgrunden finner Regeringsrätten att Riksmarskalksämbetet inte är att betrakta som en myndighet eller en del av en myndighet. Ämbetet är inte heller ett sådant med myndighet jämställt organ som vid tillämpning av bestämmelserna i TF och sekretesslagen (1980:100) skall jämställas med myndighet. Dessa bestämmelser är därför inte tillämpliga på handlingar hos ämbetet.

Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten avslår överklagandet.

Föredraget 1999-06-15, föredragande I. Larsson, målnummer 6786-1998

Arbetarrörelsens symboler

Så här på 1 maj passar det bra med en kort tillbakablick på äldre tiders symboler och flaggor på just 1 maj.

Landshövding Treffenberg talar inför de strejkande i Sundsvall 1879. Tidningen Fäderneslandet var vid denna tid Sveriges största tidning. Notera att inga flaggor är avbildade, bara parollen ”Arbete och Bröd”.  

Under Sundsvallsstrejken 1879 bar de strejkande den blågula fana främst. Det centrala vid denna tid var att man hade tecken att följa, vilket var inte lika viktigt. Även i andra sammanhang fram till 1880-talet förekommer den svenska flaggan hos socialisterna.

Redan i början av 1890-talet förekom det att arbetare i strejk och demonstration förde den blågula flaggan i stället för den röda. Anledningen var att delar av arbetar tog avstånd från socialismen. De bör dock inte ses som representanter för arbetarrörelsen utan mer som självständiga aktörer som inte tog ställning politiskt. Flaggan hade vid denna tid inte heller samma militära laddning som den fick under det sena 1890-talet.

Röda fanan var inte given

De liberalt influerade fackföreningarna, bokbindare och typografer som ansågs ha en högre prestige än andra yrkesgrupper, var också de som var mest tveksamma till den röda fanan. I Göteborg valde dessa under hela 1890-talet att föra fram sina krav under en blå paroll. Då fanan för dessa grupper inte i första hand var ett stridstecken utan en samlingssymbol var valet av färg av en annan karaktär. Först då dessa organisationer blev uttalat socialdemokratiska kom den röda färgen att ersätta den blå.
Först med första internationalens beslut 1889 om att ta den röda fanan till sig kom den att bli det främsta kännetecknet för hela arbetarrörelsen. I omnämningar och sånger före dess var fanan färglös. Det var med de 1:a-majdemonstrationer som 1891 hölls över hela västvärlden som den röda färgen som symbol slog igenom. Det dröjde emellertid till efter sekelskiftet innan den röda färgen var den i stort sett allenarådande färgen på fanor och baner.

Nationalsymbolerna

De svenska nationalsymbolerna har en lång historia men kort tradition. Som symbol för nationen kan de inte dras längre tillbaka än till 1890-talet. Att nationalsymbolerna framfördes mot slutet mot 1800-talet skall ses mot både den utrikes- och inrikespolitiska scenen. De var de konservativa som var de drivande. Enligt deras syn rådde i Sverige ett kristillstånd orsakat av norrmän, ryssar och socialister. Alla dessa var hot mot den svenska nationen.
Lösningen låg i att den svenska nationen enade sig under en paroll och en föreställning; att Sverige måste bevara sig inom sina gränser. Den starka konservativa prägel som därmed gavs nationalsymbolerna skrämde bort de lägre klasserna. De kunde inte uppfatta dem som annat än ett bevis för att det kapitalistiska samhället inte skulle erkänna arbetarna. Det tog därför lång tid innan socialdemokraterna kunde acceptera symbolerna för Sverige. Först i och med att den konservativa stormen bedarrade och den utrikespolitiska debatten stillades efter Norgekriserna kunde även arbetarna tänka sig att acceptera nationalsymbolerna.

Nationalismen blir allt starkare

En ökad nationalism även hos socialdemokraterna kan dock skönjas under hela 1890-talet. Dess grund står att finna dels i det hot som upplevdes från öst, dels att deras egen definition av nationalism klargjordes. Under det sista decenniet av 1800-talet sker följaktligen en dramatisk omsvängning hos socialdemokraterna. Nationen som grund för statsstyret och nationalismen erkänds. Emellertid kan man inte säga att socialdemokraterna har anammat den borgerliga synen på nationen helt igenom. Att den blågula fanan hålls tillsammans med den röda är hos socialisterna bara ett tecken för den svenska arbetarrörelsen. Ännu uppfattar sig arbetarna inte som hemma i nationen på samma sätt som borgerligheten. Den röda fanan är det centrala och betecknar arbetarrörelsens inneboende internationalism. Den svenska flaggan är i detta sammanhang endast ett tecken för lokalavdelningen Sverige i världssamfundet.

Vägen mot en socialdemokratisk nationalism var dock påbörjad och den var deras egen.
Litet internationalism leder bort från fosterlandet, mycket sådan leder tillbaka dit igen, litet patriotism leder bort från internationalen, men mycket sådant leder åter dit.
– Citat av den franske socialistledaren Jaurés.

 

Notera
Just det här inlägget har tidigare varit en sida men det var så kort att det gör sig bättre som inlägg eftersom jag inte har med några noter eller andra hänvisningar. 

 

Kvinnliga vapen och varför de inte finns

 

En historiematerialistisk diskussion om heraldikens förändring till följd av maktförskjutningar och hur det påverkar synen på (framför allt) kvinnligt vapenbruk. Gäller på ett sätt även ofrälse vapenbruk.  

Länge var det jorden som låg till grund för utövande av makt. Kontrollen av mark var därför viktig. Heraldiken blev snabbt den visuella bekräftelse på jordinnehav vilket förklarar varför  furstarnas vapen redan under medeltiden övergick till att bli regionens vapen. Måhända inte formellt, men symboliskt och kulturellt.

Ännu fram till industrialismen byggde hushållen sitt ägande på jord, också det stora flertalet borgare och hantverkare i städerna. Men från mitten av 1700-talet förändras samhället så att ägande av lösöre får allt större betydelse. Med lösöre avses här ägande i bank eller industriverksamhet, senare också i tjänsteverksamhet.

Utövande av makt i ett samhälle som bygger på ägande av lös egendom förutsätter kontrollen av det offentliga rummet. Den som inte kan utöva makt förvisas till periferin. Just detta hände kvinnan från mitten av 1700-talet. Därför blir det viktigt att knyta kvinnan till hemmet och som knuten till hemmet anses hon vara oförmögen att delta i den styrande processen.

Varför är då det här viktigt för heraldiken? Jo, därför att ……

Kvinnan är ett undantag

Samtidigt som kvinnan tvingas bort från det offentliga rummet och förvisas till det privata förändras det kvinnliga heraldiska vapnet. Fram till 1700-talet har ingen pratat om damvapen eller kvinnlig heraldik. Då har heraldiska vapen ändå funnits i 500 år.
Bara ordet damvapen säger läsaren att kvinnan är ett undantag från normen. Underförstått blir mannen heraldikens rättesnöre.

Det här besynnerliga cirkelresonemanget har sedan 1700-talet återupprepats i vapenhandbok efter vapenhandbok fram till alldeles nyligen. Jag tror att ”Heraldiken i Sverige” är den första svenska heraldiska bok som inte gör skillnad på kvinnliga och manliga vapen, men med hänsyn till tidigare böcker i ämnet nämns ändå damvapen.

Numera är det få i Norden som hävda att kvinnor inte kan föra ett vapen på samma sätt som en man, men det krävs inte många minuters läsande på engelsktalande forum för att se att det här är långt ifrån självklart ens bland mycket framträdande heraldiker.
Därför känner jag att det här måste upprepas gång på gång.

Släktnamnet – en jämförelse

Det har gjorts många liknelser för att bevisa att det inte finns någon komplikation mellan könen inom heraldiken. Könen är som mötande trafik: de måste hålla sig i var sin fil för att inte krocka.

Men hur vackra dessa liknelser ändå är missar de målet. Heraldiken är ett identifikationsmärke för individen, släkten eller en korporation. De enda liknelser som finns är våra namn och våra logotyper. Eftersom logotypen endast berör korporationer och juridiska personer återstår endast att likna heraldiken vid namnet, närmast då släktnamnet.

Jag gör här en åtskillnad mellan släktnamn och efternamn där det förra är unikt för en viss grupp medan den andra är en mer allmän benämning, ex Andersson eller Lindkvist.

Släktnamn är idag skyddade av namnlagen så att ingen som ej är släkt med tidigare bärare äger rätt att anta ett unikt släktnamn. Är det tänkt, men ibland går nya namn som är identiska med gamla igenom ändå.
Däremot säger lagen uttryckligen, genom sin könsneutrala skrivelse, att alla oavsett kön äger rätt till släktnamnet och får därför föra det vidare. När denna lag kom 1982 var det en stor diskussion om just detta som på sikt skulle urholka släktbegreppet, men om det hörs numera inget. Självklart ska dotterdottern få heta samma sak som sonsonen om hon vill.

Det här är fundamentet i en jämställd värld, att ingen ska tvingas in i en roll på grund av hens bakgrund. Det finns ingen anledning för heraldiken att vara motståndare till denna jämlikhet, allra minst genom att hänvisa till traditioner som tillkom 500 år efter heraldiken självt och som alltså därför är just brott mot traditionen. Man skulle därför lätt kunna argumentera för att den som vill göra heraldisk åtskillnad mellan könen är en traditionsbrytare och att vi nu återgår till hur det var från början.

De ofrälse utan vapen

Men hur var det med de andra, som nästan-nämndes i ingressen?
Jo, här syftar jag på ofrälse, speciellt ofrälse med dålig ekonomi och utan högre utbildning som effektivt stoppas från att ta heraldiska vapen där det ännu finns avlönade härolder, dvs i England och i Skottland.

Med olika hänvisningar till oförvitligt leverne och med avgifter på över 50 000 kronor för ett vapen går det inte med bästa vilja i världen att säga att heraldiken är öppen för alla. Det tycker jag är en skam och bara det gör att brittisk heraldik bör tas med en stor nypa salt i dagens demokratiska värld. Så även de heraldiker och härolder där som stödjer denna ordning.

 

 

 

 

 

 

 

 

Sveriges bästa blogg om heraldik, vapensköldar, härolder och historia