Medicis kulor

Restips

Jesper framför domen i Florens.
Jesper framför domen i Florens. Foto: Michaela Mutka-Wasling.

Familjen MeFoto: Jesper Wasling.dici lyckades både utveckla och förändra sitt vapen samtidigt som de behöll enkelheten. Ursprungligen visar skölden röda rundlar på guld. Det vapnet behåller familjen fram till 1465. Då förlänades ett vapen där den översta rundeln ersätts av en blå belagd med en lilja av guld.  Förläningen görs av kung Ludvig XI av Frankrike.  

Mot slutet av 1400-talet valde familjen att ta bort en rundel. Orsaken är oklar men min gissning, efter att ha vandrat genom Florens, är att det var ett rent estetiskt beslut, för i de sköldformer som blev moderna under 1400-talet såg det inte lika bra ut med fler rundlar. Rundlarnas antal var nog inte heller ett absolut tal. I San Lorenz gravkapell för familjen Medici finns flera sköldar. På graven visas sex kulor; de på golvet har sju medan de i taket och i träpanelen har åtta. Samtidigt visar Cosimo I:s grav i Cappelle Medicee endast fem rundlar.

År 1531 utsågs Alexander Medici till hertig över Florens och Toscana av sin farbror, påve Clemens. Florens var formellt fram till 1532 en republik, även om familjen Medici var de egentliga härskarna i staden. Rent heraldiskt är Medicis upphöjelse till hertigar negativt, för de offentliga utsmyckningarna minskar dramatiskt. Om det beror på modet eller för att de genom sin upphöjelse inte längre behövde bekräfta sin makt inför folket är svårt att säga, men skillnaden är påtaglig.

Hertigdömet bestod fram till 1737, men dess makt begränsades redan under 1500-talet.

Greider skapar historia

Göran Greider får idag återigen plats på Aftonbladets kultursida i ett historiskt ämne. Och åter har han funnit graal, denna gång i form av EU:s egentliga själ.

Greider har läst Stefan Jonsson och Peo Hansens bok Euafrika som handlar om EU:s rötter. Säger författarna och Greider. Tveksamt, säger jag efter att ha läst Greiders text.

Och det gör den säkert också, på ett sätt. All kunskap är bra kunskap och alla vinklar tillför något nytt. Även arvet efter kolonialismen (där mycket forskning återstår, dock hellre av historiker än av politiker).

Men att skriva en artikel om EU:s tillkomst helt baserat på en, 1, bok (och referenserna till boken är ynkligt få, så vad Greider har stöd för vet jag inte) och inte med ett ord se första och andra världskriget som huvudskäl till EU:s bildande men däremot se skräcken för svarta afrikaner som motivet bakom EU – ja då är man inte historiker. Även om man som Greider är en bra skribent.

Jag tycker att det är djupt bekymmersamt att en tidning som Aftonbladet så sällan upplåter utrymme kring historia på sina sidor, och när det sker så är det inte historiker utan debattörer som får tillgång till detta utrymme. Då är det inte längre en kultur- eller debattsida utan en ren insändarsida där höga röster får företräde framför kunskapen.

 

 

Ätten Breitholtz får en blogg

Nu får  ätten Breitholtz en egen blogg. Det är Carl Anders  Breitholtz som står bakom bloggen som bygger på hans bokprojekt om släkten. 

Bloggen handlar om släkten Breitholtz i allmänhet och deras heraldik i synnerhet. Inte så konstigt eftersom  CAB är heraldiker och tidigare målat sköldar för Svenska Heraldiska Föreningens matrikel/vapenrulla.
Det mesta av innehållet är är hämtat från hans släktbok Ätten Breitholtz del I och del II (1998 och 2010) och bloggen är därför upplagd som en bok så att man kan läsa den i rätt ordning istället för som i en vanlig blogg där det senaste kommer först och man därför läser ”baklänges”.

Studentikos heraldik

Lorenzburg, detta anonyma rike på nätet, visar på lite studentikos heraldik. 

Och det är kul. Det är alldeles för mycket allvar i heraldiken så humor lättar upp.

Med lite detektivkunskaper kan man nästan ana vem som är storhertig i grevskapet.

Besök Lorenzburg på Twitter

Andra mikroländer är Surland och Austenasia samt de som finns på https://twitter.com/MicronationNews, men eftersom alla dessa har sämre heraldik så ignorerar jag dem här.

Heraldikens arv av vapen

Ett fiktivt exempel på fri succession av släktvapen. Bild: Walter Leonhard.
Ett fiktivt exempel på fri succession av släktvapen. Collage: Jesper Wasling.

En ny tid kräver nya regler. Traditionen är viktig men inte viktigare än människorna. 

Traditionen får därför inte tillåtas styra vår tillvaro. Det gäller heraldiken precis som alla andra områden i samhället.

Jag är en reformist och vill att heraldikens läroböcker anpassar sig till 2000-talet. Speciellt gäller det vapenrättens område. Den traditionella synen där heraldiska vapen endast kan föras vidare via den agnatiska blodslinjen vill jag ersätta med en kognatisk succession vilket innebär att såväl man som kvinna kan föra vidare något eller båda sina föräldrars vapen till sina barn. Ett vapen ska däremot endast kunna föras vidare genom blodslinjen och adoption.

Läs mer om succession på lika villkor

Konow skriver om Lewenhaupt

Boktips

Förre statsheraldikern Jan von Konow har kommit med ännu en bok. Denna gång en exposé över släkten Lewenhaupt från Sture-morden fram till idag.

Som släktbok är den trevlig och jag gör gärna samma uppställning när jag skriver en bok om mina anor. Men eftersom von Konow är historiker blir jag lite besviken. Boken är en hyllning till bildade män, tappra män, framgångsrika män och, i ett fall, till en kvinna dom hade modet att gifta sig av kärlek.
Någon analys av det samhälle i vilket släkten framgångsrikt verkade finns inte.

Men eftersom fem sidor ägnas den gamle riksheraldikern Adam Lewenhaupt så har boken ändå ett värde för mig.

Författare: jan von Konow
Titel: Ätten Lewenhaupt. Från Sturemorden till D-dagen
ISBN: 978-91-7353-605-9
Förlag: Atantis

Idag öppnar Riddarholmskyrkan

15 maj är säsongsöppning för Riddarholmskyrkan, Serafimerordens egen kyrka och kungarnas gravkyrka. 

I flera år har man nu grävt under golvet i kyrkan för att se om man kan hitta några fler svenska kungar, och en del har nog hittats. Men inte så mycket mer än skelett, tyvärr.

Forskningsprojektet kan du följa på http://www.magnusladulas.blogg.selänk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster

Serafimerordens vapensköldar

För oss heraldiker är kyrkan alla serafimersköldar det som är riktigt roligt. Sköldarna här är det som fördes av de riddare som nu har avlidit. Sköldarna för ännu levande riddare och ledamöter finns på Stockholms slott några hundra meter bort.

 

Bloodied Banners: Martial Display on the Medieval Battlefield

Boktips

/Texten helt fräckt kopierad /

Medieval warfare is to modern eyes a colourful affair. Banners, armour, horse trappings and many other objects bore heraldic symbols.

To be effective at all, heraldry relied on differences in colour and pattern. As Jones observes, today’s soldier dresses in a way to hide himself from the enemy. He therefore poses the question: why did medieval warriors dress themselves in such a colourful, even flamboyant, manner?

The standard interpretation is that heraldic display was a means of identification, so that warriors could differentiate between friend and foe. Jones doubts this explanation, suggesting that it was more a means of distinguishing a military elite “based upon a concept of individual martial prowess”.

It was an incentive to honourable and valorous conduct since the doers of such deeds could be identified through their arms, thereby bringing glory (or shame) to the family and to the lord as well as the individual.

Banners, on the other hand, were “functional tools of command, being used to convey instructions to the men”. Furthermore, as time went on, other forms of identification were used, both for individuals, in the form of badges, and for collectives, in the form of national or religious insignia, such as the use of the white cross by William Marshal’s men in 1217 to demonstrate their service to the pope and his legate in the wake of King John’s conceding of the realm to Innocent III four years earlier.

Jones goes on to consider other visual aspects of medieval conflict, such as the psychological effect of wearing armour both on the wearer and the observer. The change in outline and proportion of the wearer is demonstrated neatly by photographs of the author across the various stages of donning armour (though, ironically, without any heraldic display).

He also elucidates more fully the importance of the horse and the sword as marks of status and shows how common religious symbols were in martial display. He adds a short discussion of audible display – the use of trumpets, war cries, marching in time – for the sake not only of military efficiency but also to boost the courage of one side while undermining that of the enemy.

These are all fascinating topics, expounded in a very accessible writing style and replete with examples.

Jones covers a huge chronological span – virtually the whole medieval period. Inevitably this limits opportunity for extended scholarly discussion and for explorations beyond published materials concerning England and France.

The author admits that “it is often difficult to ascertain which aspects of display reflect military culture and which civilian ones”. Furthermore, since there was continuity in what he calls “the basic culture” it is not easy to see the supposed military revolution of the 14th century reflected in display. Indeed, he points to continuities with later centuries, where the remnant of medieval armour, the gorget, remained a distinguishing feature of the officer class.

These observations, and the thought-provoking style, make this book a stimulating read for anyone interested in military history. 

Anne Curry is professor of history at the University of Southampton

Author: Robert W Jones
Publisher: The Boydell Press
Reviewed by: Anne Curry
Price (RRP): £50

Borgerliga vapen i Sverige

Vapensköld för Ackerstierna, från Jämtland.
Vapen Ackerstierna, från Jämtland.

Borgerliga vapen i Sverige. Så heter en sida på wikipedia. Det känns lite underligt och begränsande, men inte fel i sak.

Ett borgerligt vapen är alltså ett vapen som förs av en person eller släkt som inte är adliga (och hit räknas alla medlemmar utom huvudmannen i de adelsätter som upphöjts efter 1809).

Borgerlig har inget med politik att göra. Det har inte heller något med burskap/borgerskap enligt det gamla ståndssamhället att göra. Det har däremot med Borgerlig vigsel att göra, och med borgerlig kommun – dvs något som är sekulärt.

Vapensköldar är i sig varken sekulära eller andliga; de bara är. Däremot var ordet borgerlig modernt i slutet av 1800-talet  och bürgerliche wappen är den tyska inspirationen till svenska borgerliga vapen.

Men eftersom ordet borgerlig i såväl Tyskland som Skandinavien kan ha en politisk innebörd samtidigt som vi heraldiker inte vill att släktvapen ska vara politiska så rekommenderas att man använder andra ord. Som släktvapen eller familjevapen.

Ofrälse vapen är däremot ett synnerligen korkat ordval eftersom o:et är en negation och vi kan inte använda adelskapet som norm i dagens samhälle. Inte ens i heraldiken.

Om man läser den svenska Wikipedia-texten och sedan den engelska så ser man att det är en definitionsskillnad i ordet burgher arms/borgerligt vapen.  Ska man vara petig så är faktiskt den engelska sidan fel både för svenskt vidkommande och för hela den germanska sfären.

Orsaken kan vara att man läst sina källor lite för snabbt (för de är inte lika kategoriska som engelska wikipedia.) det visar också att britterna är så annorlunda oss (nåja, men lite) att man inte kan översätta från engelska till svenska hur som helst. I heraldiken är det alltid bättre att översätta från tyskan.

 

Blasonera en vapensköld

Blasoneringen (beskrivningen) av ett vapen är det viktigaste inom heraldiken. För att göra en bra blasonering krävs koll på fackorden. Thomas Falk har gjort en bra sammanställning av en del på sin hemsida.

Den heraldiske tecknaren Thomas Falk har på sin hemsida tecknat och beskrivit de vanligaste häroldsbilderna inom svensk heraldik.  Sidan ger en snabb överblick och insikt i hur denna del av heraldiken fungerar, samtidigt som den är illustrativ.

Thomas illustrerade för övrigt samma innehåll i boken ”Heraldik för nybörjare” som givits ut av Svenska Heraldiska Föreningen. Det här är emellertid helt nya illustrationer.

Sveriges bästa blogg om heraldik, vapensköldar, härolder och historia