Kungamakt i förändring

Synen på regenterna genom tiderna

En text för Wilhelm von Braunsällskapets årsskrift. Därav alla referenser till och citat ur poetens verk.

Wilhelm von Braun tog ofta in historiska händelser i sina dikter. Fornhistorien och kungarna intresserade honom och han visade det främst genom att skriva en del dramer, bland annat om Karlarna med ordningsnumren X, XI och XII. Det finns också några dikter med personligt kungainnehåll och än fler där kungamakten som institution behandlas – alltid negativt och som översitteri.

Jag vill här försöka ge en kort sammanfattning av hur kungamaktens ställning har skiftat genom historien och visa hur deras agerande växlat, liksom vår syn på deras insatser. Indirekt ser vi också att Wilhelm von Brauns syn på kungamakten var densamma som den samtida borgerliga medelklassens.

Mångårig tradition, eller …

Ordet kung är troligen avlett av det fornnordiska kwenungaR , med betydelsen »kvinnans man». Den kvinna som avses kan vara fruktbarhetsgudinnan. Kungen är därför den man som står gudomen närmast och garanterar välstånd för sitt folk.

Kunglighet är ändå mest en social konstruktion, som om det är något visst med kungar och drottningar. Och när tillräckligt många är överens, så är det så.

Ofta talas det om vår kungamakt som en uråldrig inrättning med tusenårig tradition. Men det är en tradition som växlat över tiden. Stora förändringar har skett när olika grupperingar i samhället hävdat sin rätt och ställt krav på maktutövande.

I svensk historisk gryning var kungamakten inte så stark att en kung kunde kräva att hans son skulle efterträda honom. Han behövde stöd från majoriteten av stormännen. Därför hade Sverige kungaval och var en valmonarki. Det är först när Sverige går från att vara ett halvfeodalt rike till ett centralstyrt land som en kung kunde införa arvrike. Den kungen var Gustav Vasa. Än idag har vi ett arvrike, men numera en konstitutionell monarki där kungen endast ärver ämbetet, inte makten.

Medeltiden

»Svenskarna har kungar av gammal ätt, men deras makt beror av folkets vilja», skrev Adam av Bremen redan på 1070-talet. Och vi har lärt att det i Äldre Västgötalagen stod nedpräntat »Svearna äga att taga konung och likaså att vräka».

Enligt landskapslagarna skulle kungen väljas av tingen. I realiteten har inte en enda, från Olof Skötkonung till unionskungen Kristian II, utsetts av någon form av folkmenighet. Däremot har flera valts av ett kollektiv av stormän, antingen genom val inom gruppen (Valdemar Birgersson, Karl Knutsson Bonde) eller genom att en furste inkallats utifrån (Albrekt av Mecklenburg, Kristoffer av Bayern). Eller så har de tagit makten med våld.

Det är faktiskt också så, att inte en enda kung från Olof Skötkonung fram till Karl IX lyckats behålla kungatiteln från det han valts, alternativt ärvt den, fram till sin död. Alla kungar och drottningar har antingen erövrat kungamakten eller störtats. Det finns också exempel på att en kung kunde väljas, avsättas och väljas igen. Det hände med både Inge den äldre (1100-tal) och Karl Knutsson Bonde (1400-tal); möjligen också med Erik Eriksson läspe och halte (1200-tal).

Men kungens anspråk grundade sig alltid på börd. Som människa var han »den främste bland likar» (Primus inter pares ) och hans likar var andra män ur stormannaätterna. Som kungapretendent var han däremot tvungen att stamma från en kunglig ätt. Birger jarls son Valdemar var exempelvis enligt samtiden en medlem ur erikska ätten eftersom hans mor var syster till kung Erik läspe och halte. Det är först senare han kom att betraktas som en företrädare för en ny kunglig dynasti – Bjälboätten. Han förde till och med sin morbrors vapensköld, inte sin fars.

Med Bjälboätten på tronen skapades en form av maktbalans i Sverige. Nu fick riket en dynasti som var tillräckligt dominerande för att inte hotas av en rival, men ändå inte tillräckligt stark för att stå emot en samlad opposition av stormän. Resultatet blev ett riksråd med bland annat en marsk (militär befälhavare) och en drots (kungens ställföreträdare) och en kansler, vilket gav stormannagruppen en formell maktposition i riket. Exempelvis var Bo Jonsson Grip kung Albrekts drots och på många sätt rikets egentliga styresman. Den kungliga dynastins medlemmar var inte tänkbara ledamöter i riksrådet.

För egen vinnings skull

Under Magnus Erikssons regenttid hände något mycket ovanligt. Kungen intresserade sig nämligen för rikets administration. Hans allmänna lands- och stadslagar som kom omkring 1350, ersatte delvis de gamla landskapslagarna, och handlade om hur riket skulle organiseras och hur handel skulle ske i städerna. Avsikten var att ta steget fullt ut och låta en gemensam rikslag ersätta landskapslagarna, men det dröjde ännu en tid innan det lyckades.

Det finns annars märkligt få exempel på medeltida kungar som aktivt gripit in i landets administration och genomfört reformer som gagnat folket. Svenska kungar har sällan agerat för rikets bästa. Riket har tvärtom varit en effekt av ett agerande att öka sin makt och sin personliga rikedom. I första hand agerade den medeltida kungamakten oftast »för egen vinnings skull».

Svensk kungamakt var inte särskilt stark under medeltiden. Det feodala synsättet, att kungen var ägare av landet och delade ut rätten att styra delar till sina underlydande slog aldrig igenom här. Kungamakten var helt enkelt inte så etablerad att den kunde favorisera vissa släkter på andras bekostnad. Men genom att ge tillfälliga förläningar kunde kungen ändå ibland »köpa» lojalitet och tjänster från de nya länsherrarna.

Unionstiden

Genom politik, krig och dynastiska allianser kom hela Norden 1397 att förenas i Kalmarunionen under den danska drottningen Margareta. Erik av Pommern efterträdde henne och var den förste egentlige unionskungen som folket relaterade till. Negativt, för han var den främmande makthavaren som inte brydde sig om svenskarna. Så lät åtminstone propagandan som ivrade för Engelbrektupproret 1434–1436 och sönderslet unionen. Den repade sig aldrig.

Det var endast genom militära interventioner som en kung kunde utöva sin makt. Statsmakten började vid denna tid bli så stark att den kunde ha en egen armé oberoende av härskare. Den som blev kung kunde därmed agera mer med kraft än övriga stormän. Å andra sidan, saknade kungen kontroll över staten blev han bara en spelare bland andra och därmed möjlig att lättare störta än någonsin tidigare. 1400-talets Sverige präglades av otaliga maktskiften. Genom deltagande i fejderna blev bönderna då också en makt att räkna med.

År 1520 sökte den danske unionskungen Kristian II stärka sin kungamakt genom en blodig utrensning (Stockholms blodbad), men redan påföljande år störtades han. Med valet av Gustav Vasa till kung 1523 gick Kalmarunionen i graven. Han valdes verkligen till kung, för det var ju så att Sverige vid denna tid var noga med att betona att man hade ett valkungadöme.

Gustav Vasa införde arvmonarkin

Under Gustav Vasa (1523–1560) förvandlades Sverige med hårdhänta metoder till en enhetligt rike, under livliga protester från adel, kyrka och bönder. Makten samlades hos kungen. Gustav och hans söner styrde sedan med hjälp av ofrälse rådgivare och utländska fogdar.

Adelsfamiljerna i riksrådet sköts åt sidan. Kungen framstod allt mer som en person som stod över adeln och var oberoende av den. Men ännu var han socialt en del av adelsståndet, vilket märks på de kungliga äktenskapen där gemålen påfallande ofta var adelskvinnor.

Genom Västerås möte 1527 drogs kyrkans egendomar in till kronan, vilket var början på utvecklingen till en svensk protestantisk statskyrka (fullbordad genom Uppsala möte 1593). Gustavs intresse för reformationen handlade förmodligen till ringa del av omsorgen om folkets religion och mer om att kunna berika sig själv.

Gustav stärkte centralmakten och lyckades få in sina skatter. Omkring 1541 inrättade han ett centralt kansli, som kunde hålla reda på utgifter och inkomster. Men redan efter tre år avvecklades det. Kanske skulle han farit lite mera varsamt fram med avvecklingen av klostren, eftersom det där fanns skrivkunnigt folk att tillgå. Då hade han troligen lyckats bättre med sin förvaltning av riket.

Kung Gustavs ställning var 1544 så stark att han utan motstånd kunde införa en arvmonarki. Därmed togs det första steget till utvecklingen mot en kung av Guds nåde. Äldste sonen Erik XIV blev då den förste arvfursten i rikets kungalängd. Han ville efter europeiskt mönster skapa ett mera praktfullt hov och framhålla rikets storhet.

Hans överdådigt utsmyckade kungakrona är ett exempel, och räknas fortfarande som den förnämsta bland riksregalierna. Erik var bildad och kultiverad, men led också av svår paranoia. Ett tecken på att han verkligen var sinnessjuk är de välkända Sturemorden 1567. Då avrättades bland annat Svante Sture – son till riksföreståndaren Sten Sture d.y. och Kristina Gyllenstierna – som han dubbat till riddare och utnämnt till rikets förste greve vid sin kröning några år tidigare. Erik sökte med stöd av allmogen stärka kungamakten på bekostnad av adeln, och skaffade sig därigenom många mäktiga fiender. Han fråntogs successivt makten och från 1568 axlades den av Johan III.

Gustav Vasas söners regeringstid präglades av kaos och strider mellan halvbröderna Erik, Johan – med sin son Sigismund – och Karl IX. Det var dock ingen strid med andra ätter.

Konung av Guds nåde

Den medeltida uppfattningen var att en kung bara var den främste bland likar. Dåtidens människa såg inte kungen som Guds ställföreträdare eftersom den rollen redan var det katolska prästerskapets. När vi närmar oss sekelskiftet 1600 börjar en ny idé ta form – konung av uds nåde. Kungen blir ansvarig endast inför Gud, inte inför något parlament eller inför sina före detta ståndsbröder inom aristokratin.

Nu försvinner också den gamla tidens kungaförsäkringar som innebar en faktisk inskränkning av kungens makt. Nu gäller »av Gud konungen, av konungen lagen».

 

Johan den tredje och Gunilla Bjelke

– – –

Kung Johan väl älskade lithurgin,
Men flickor han älskade icke minder.
Hans helgona blickar likt snåla bin
Kring rosorna flögo på fagra kinder.

Och äfven sin bror höll han mycket af:
Först hjelpte han Erik att styra staten,
Se’n, välment, han ärtsoppa honom gaf,
Och Erik han åt, så han – sof på maten.

– – –

En son han väl hade, – het’ Sigismund. –
Men denna var konung långt bort i Polen,
Och hade af Gud ej fått många pund,
Ty kronan var tyngre än hufvudsvålen.

– – –

» Ur Dikter I, 1837.

 

När Karl IX avled var den blivande kung Gustav II Adolf ännu en tonåring och adeln krävde därför vissa försäkringar för att undgå det kaos som rått under föregående fyra decennier. Dessa försäkringar kom att utvecklas till en ny maktdelning mellan högadeln och kungamakten, vilket gjorde det möjligt att i snabb takt utveckla en ny form av ämbetsstat där kungen inte längre var formellt inblandad i det vardagliga maktutövandet. Det sköttes av förvaltningen.

Genom att kungen nu kunde avstå från vardagsbestyren kunde han också dels höja sig över det vardagliga, dels stiga ner från tronen för att ställa ämbetsmännens felsteg tillrätta. Kungen blev en absolut monark som var lagen och riket. Ännu under Gustav II Adolf och Kristina fanns rester av äldre tiders maktdelning kvar, men när den pfalziska ätten steg upp på tronen blev Sverige en absolutistisk monarki.

Karl XI förklarades enväldig vid riksdagarna 1680 och 1682. Krigarkungen Karl XII genomförde enväldet fullt ut och avskaffade riksdagens och rådets makt helt. På eget initiativ inkallade ändå kungliga rådet en riksdag 1713 – kungen hade då varit borta från landet under härjningar i fem år. När kungen fick reda på detta befallde han omedelbart att riksdagen skulle upplösas. Men han visade ändå visst intresse för inrikespolitiken och under sin vistelse i Bender genomförde han flera reformer.

Inte ens när kungarna varit enväldiga har de agerat som lagstiftare i någon större utsträckning. Deras absoluta makt har i första hand varit krigisk och privilegieskapande.

Frihetstiden och gustavianerna

Med Karl XII:s död 1718 var den svenska stormakten slut. Ett alternativt sätt att se på epoken är att hävda att Stormaktstiden varade ända fram till 1815. Först då erkände Sverige för sig självt att landet inte längre var en stark internationell aktör. Att krigsmakten »försvann» 1718 är en annan sak. Den svenska armén var lika stor

1790 som den varit åttio år tidigare, men tänkbara motståndare hade mångdubblat sina styrkor.

 

Carl XII

»Hvad tycker ni om Narvas raske hjelte?»
En munter fru jag frågte. – »Hvad befalls?
Den karl’n … Ej stort! Han kunde – ’spänna bälte’,
Förstod dock ej att – ’lossa gördlar’ alls …»

» Ur Herr Börje, 1851.

Efter Karl XII tog Frihetstiden vid – med frihet avsågs den från monarken. Synen på kungens person svängde totalt. Från att ha varit Guds ställföreträdare på jorden reducerades den formelle regentens maktutövning successivt till en namnstämpel och symbol för riket. Karl XII:s syster Ulrika Eleonora och hennes make Fredrik I utmanövrerades helt från maktens boningar. Nu kom rådets legitimitet inte längre från kungen utan från riksdagen.

Ett arv från denna tid är den avskaffade censuren och världens första tryckfrihetsförordning från 1766, vilket gjorde att en strid ström av pamfletter och tidskrifter med olika politiska budskap spreds i landet. Efter en period av parlamentarisk makt kunde Gustav III åter införa den absoluta monarkin under sent 1700-tal. Men, som någon har sagt: historien upprepar sig alltid – första gången som tragedi, andra gången som parodi. Gustav III:s absoluta monarki hade egentligen inget stöd i folkets medvetande utan var en reaktion på vanstyret under Frihetstidens slutskede. När kungen verkligen ville manifestera sin makt blev han mördad. När hans son Gustav IV Adolf upprepade faderns absoluta ambitioner under svensk-ryska kriget 1808–1809 blev han störtad. Därefter upphörde den adliga kungamakten och en ny borgerlig växte fram.

Gustav III var en karismatisk kung. Det var ett viktigt skäl till att han lyckades med sin statskupp 1772 – plus det faktum att han snabbt störtade ett korrumperat riksråd. I gengäld inrättade han Högsta domstolen med halva antalet ofrälse ledamöter och det blev då allt större tryck på att meriter skulle vara viktigare än börd vid tillsättandet av ämbetsmän.

Upplysningstidens vetenskapliga framsteg och ett mer sekulärt samhälle gjorde att Gustav III inte kunde, eller ens ville, göra anspråk på att vara Guds utsände på jorden. Han kunde däremot se sig som en upplyst despot, den främste av medborgare. Men han kunde ändå inte genomdriva en egen politik. Samhället hade nu blivit allt för komplicerat och kungamakten allt för beroende av ämbetsmän för att det skulle lyckas.

Bernadotterna

Den nyvalde Karl XIV Johan hade svårt att anpassa sig till de spelregler som gällde med den nya regeringsformen 1809. Under hela sin långa regeringstid stod han i konflikt med riksdagen. Han hävdade sitt »allenastyrande» och tog endast råd från personer som han själv valt. Man förstår att han lämnat sina franska revolutionära idéer bakom sig, då man vet att han hade »halva» statskassan i sovrummet – ständigt beredd på flykt. Hans motstånd mot tryckfriheten blir också mer förståelig i detta ljus.

Hans son Oscar I uppfattades under sin kronprinstid som liberal. Som exempel kan nämnas att hans skrifter med argument för en humanare fångvård nådde hela Europa. Men när det brände till ordentligt, som vid upploppen i Stockholm 1848, drog han sig inte för att hetsa militären mot befolkningen.

År 1840 stärktes statsrådens ställning då sju av dem blev chefer för var sitt departement. Den mest kände av dem, J A Gripenstedt – han som hade stor del i bland annat järnvägarnas utbyggnad – blev chef för finansdepartementet. Tidigare hade statsråden inte några ansvarsområden och hade därför svårt att påverka politiken. När så statsministerämbetet infördes 1876 blev det svårare för monarkerna att utöva personlig makt.

Under den resterande tiden fram till våra dagar har monarkerna fått se sin makt allt mer beskuren. Någon gång då och då, som exempelvis Gustav V vid det famösa borggårdstalet 1914, har de försökt att återta något av den. Det har då lett till skarpa fördömanden. Med den senaste ändringen av regeringsformen 1974 är praktiskt taget all makt överförd till riksdagen.

Nutid

Nästa gång en ny statschef ska tillträda blir det en kvinna, Victoria I. Tidigare i historien har sådana händelser föregåtts av stor dramatik. Vad händer med den Bernadottska ätten då? Det har antytts att prins Daniel blir stamfader för Sveriges nya kungaätt, en roll som tidigare varit få förunnad, som Birger jarl, Gustav Vasa och Jean Baptiste Bernadotte. Genom att varken furstlig börd, agnatisk härstamning eller kön längre begränsar kungahuset skulle då Sverige med tiden komma att bli en nation av prinsar och prinsessor. Alla ättlingar till Karl XVI Gustav blir tronberättigade. Motsvarande synsätt efter 1900-talets förste kung Oskar II skulle i dag innebära uppemot 300 prinsar och prinsessor.

Detta resonemang stämmer, om vi enbart erkänner mannen som vidareförmedlare av ätten. Men så var det inte ens alltid under medeltiden, och blickar vi ut över Europa finner vi att det i t.ex. Danmark, Belgien och Storbritannien ses på ett modernare sätt. Ätten kan föras vidare även på mödernet. Och den kommer att heta Bernadotte.

Vid Hans Durchlauchts Furst Carl Anton Mainrad Fidelis af Hohenzollern-Sigmaringen Högstbeklagliga frånfälle

Vid Kongl. Majt:s Hof anlägges Onsdagen den 6 Juli 1853 Fyra dagars sorg efter framlidne Hans Durchlauchts Carl Anton Mainrad Fidelis af Hohenzollern-Sigmaringen.
Fruntimren bruka svart till den 7 samt hvit hufvudbonad,
blonder och spetsar till den 9 Juli, hvarefter sorgen upphör.

Stockholms Dagblad för den 6 Juli 1853.

DENNA TEXT GAV UPPHOV TILL FÖLJANDE DIKT AV WILHELM VON BRAUN.

Det råder sorg i Sveriges dyra hof …
Den gode Guden denna smärta lindre!
En furste gått från thronen, der han sof,
En mindre furste … dock en furste mindre!

På kartan länge sökte jag det land,
Som han i nåder hade styrt i lifvet,
Och fann det slutligen till venster hand
Om Bodensjön – der stod det suddigt skrifvet.

Det var en lyckträff att det hitta på,
Der allraminst jag kunde det förmoda;
Men fastän furstendömen äro små,
De kunna dock för fursten vara goda.

Han säkerligen svalt ej, der han satt
Och styrde sina trogna Hohenzollrar:
Han visste nog att taga ut sin skatt,
Ty sådant glömmer ingen, hur han kollrar.

Han hade äfven en armé, så rar,
Att leka med, när krigiskt blef hans sinne.
Trehundrasjutti man, precist, den var *),
Och lefde uti sina bragders minne.

Med den han höll sitt goda folk i styr,
På samma gång som han höll små parader;
Den lydde prompt kommando-ordet: fyr!
När så befalldes utaf »landsens fader».

Ja, nog var han så god som någon ann’,
Och våra skönheter i kungaborgen
De sörja honom också djupt, minsann,
Ty hela fyra dagar räcker sorgen.

Det är för länge. Man står aldrig ut
Med sådant qval!
Men … svart dock mången kläder,
Och kanske likar det sig bra till slut,
Och mången fröken sig åt sorgen gläder?

Men kungens sorg … se, det var värre, det!
Den Döde var dock en herr BROR,
fast liten;
Han egde ock en smula Majestät,
Och 48 äfven han drog pliten.

Nej, furstar borde aldrig nånsin dö,
De så innerligt hvarandra sörja!
Jag hädanefter ock vill blommor strö
På deras graf, och nu som Hofskald börja.

» Ur Sju Sofvare, 1853.

Faktaruta -Kungahus i Europa 1852

Norden

  • Sverige och Norge: Oscar I, konung [Bernadotte]
    +∞ Josefina (dotter t. hertigen av Leuchtenberg)
  • Danmark [Island]: Frederik VII, konung [Oldenburg]
    + Wilhelmine (dotter t. Fredrik VI) [skild]

De fyra största Europeiska monarkierna

  • Brittiska riket: Victoria I, regerande drottning [Windsor]
    + Albert (broder t. hertigen af Sachsen-Coburg-Gotha)
  • Preussen: Fredrik Wilhelm IV, konung [Hohenzollern]
    + Elisabeth (faster t. konungen af Baiern)
  • Ryssland [Finland]: Nikolaus I Pavlovitsch, kejsare/tsar [Romanov]
    + Alexandra (syster t. konungen af Preussen)
  • Österrike: Frans Josef I, kejsare [Habsburg]
    + Elisabeth (af Baiern)

Öfriga Europeiska regenter

  • Anhalt–Bernburg: Alexander + Fredrika (af Glücksburg)
  • Anhalt-Dessau och -Köthen: Leopold, hertig (enkling)
  • Baden: Leopold, storhertig
    + Sofia (Vasa af Sverige) [Gustav IV Adolfs dotter]
  • Baiern: Maximilian II, konung
    + Maria (af Preussen)
  • Belgien: Leopold I, Belgiernas konung (farbror t. hertigen av Sachsen-Cob.-Gotha)
  • Braunschweig: Wilhelm, hertig
  • Grekland: Otto I, konung (broder t. konungen af Baiern)
    + Amalia (af Oldenburg)
  • Hannover: Ernst August, konung (farbror t. drottningen af Stor-Britannien)
    + Maria (af Sachsen-Altenburg)
  • Hessen–Darmstadt: Ludvig III
    + Mathilda (af Baiern)
  • Hessen–Homburg: Ferdinand, landtgrefve
  • Hessen–Kassel: Fredrik Wilhelm I, kurfurste
  • Kyrkostaten: Pius IX, påfve [singel]
  • Lichtenstein: Alois, furste + Francisca (grefvinna Kinski)
  • Lippe–Detmold: Leopold, furste
  • Lippe–Schaumburg: Georg, furste
    + Ida (af Waldeck)
  • Mecklenburg–Schwerin: Fredrik Frans, storhertig
    + Augusta (af Reuss-Schleiz)
  • Mecklenburg–Strelitz: Georg, storhertig
    + Maria (af Hessen-Kassel)
  • Frans V, (erkehertig af Österrike) hertig + Adelgunda (af Baiern)
  • Monaco: Florestan I Grimaldi, furste
    + Carolina (af Gibert de Lametz) [sonsons sondotters sonen Rainer var gift med Grace Kelly]
  • Nassau: Adolf, hertig
    + Adelheid (af Anhalt-Dessau)
  • Neapel: Ferdinand II, konung
    + Theresia (af Österrike) [kallades »kung Bomba» efter att ha bombarderat egna upproriska städer]
  • Nederländerna: Wilhelm III, konung
    + Sofia (af Würtemberg)
  • Oldenburg: August, storhertig (enkling)
  • Parma: Carl III, hertig
    + Lovisa (af Bourbon)
  • Portugal: Maria II da Gloria Johanna Charlotta Leopoldina Isidora da Cruz
  • Francisca Xaviera da Paula Michaela Gabriela Rafaela Lovisa
  • Gonzaga (syster till kejsaren af Brasilien), regerande drottning
    + Ferdinand (syskonbarn t. hertigen af Sachsen-Coburg-Gotha) [kanske hette hennes fader »Kurt», likt Karl Nilssons (fritt efter P. Ramel)]
  • Reuss–Greiz: Henrik XX, furste
    + Carolina (af Hessen-Homburg)
  • Reuss–Schleiz samt –Lobenstein Ebersdorf: Henrik LXII [62!], furste Sachsen: Fredrik August, konung
    + Maria (af Baiern)
  • Sachsen–Altenburg: Georg, hertig
    + Maria (af Mecklenburg-Schwerin)
  • Sachsen–Coburg–Gotha: Ernst, hertig
    + Alexandrina (af Baden) [prinsessan Sibylla tillhörde detta hertigdöme]
  • Sachsen–Meiningen: Bernhard, hertig
    + Maria (af Hessen-Kassel)
  • Sachsen–Weimar: Carl Fredrik, storhertig
    + Maria Pavlovna (af Ryssland)
  • Sardinien: Victor Emanuel II, konung
    + Adelaida (af Österrike)
  • Schwarzburg–Rudolfstadt: Günther, furste
    + Augusta (af Anhalt-Dessau)
  • Schwarzburg–Sondershausen: Günther, furste
    + Mathilda (af Hohenloh-Öhringen)
  • Spanien: Isabella, drottning
    + Frans (af Spanien)
  • Toscana: Leopold II, storhertig
    + Antoinetta (af Neapel)
  • Turkiet: Abdul Medschid, storsultan
  • Waldeck: Georg Victor, furste
  • Würtemberg: Wilhelm I, konung
    + Paulina (af Würtemberg)

I Versailles 1871 under det tysk-franska kriget lyckades rikskansler Otto von Bismarck ena Preussen och de tyska furstendömena i ett förbund, det tyska kejsardömet (Andra riket). Detta ersattes 1919 av Weimarrepubliken, som i sin tur följdes av Nazityskland (Tredje riket) 1933. Det Tysk-Romerska riket var då det Första riket.

På italienska halvön stod Garibaldi i spetsen för ett uppror, som ledde till ett enande av alla dess småstater 1870, med Viktor Emanuel som kung.

Källa: Personal- och realstatistisk kalender, 1852. [+ egna komm.]

Faktaruta – Oscar I:s barn

  • Karl f. 1826, sedermera kung Karl XV
  • Gustaf f. 1827, sångarprinsen med »Sjungom studentens lyckliga dar»
  • Oscar f. 1829, sedermera kung Oscar II
  • Eugenie f. 1830, konstnärligt begåvad, socialt engagerad, ogift
  • August f. 1831, klent begåvad, gav namn till ett av de första ångloken Prins August
  • Hjalmar f. 1839 och Max f. 1840, »prinsarna av Lappland», med aktrisen Emilie Högqvist som moder Modena:

*) Se »Statistisch–politisch–militairische Tabelle der deutschen Bundesstaten».

– – – Hohenzollern-Sigmaringen inlemmades i Preussen 1849.

Prinsessan Birgitta är gift med prins Johann Georg av Hohenzollern-Sigmaringen, sonsons sonsons sonson till den ovan omdiktade »mindre fursten». 

 

Faktaruta 2 »Mannen af börd och qvinnan af folket»

För förståelsen av kungamaktens agerande vid giftermål bör man känna till att vissa »äktenskapsregler» måste följas, efter mönster bland annat i den romerska rätten. I hela Europa gällde, från omkring 1600 och ända fram till 1940-talet, att kungligheter endast gifte sig med andra furstar och furstinnor.

Giftermål med enskild mans dotter betraktades som skandalöst, även om hon tillhörde en grevlig ätt. Även här gällde alltså begreppet Primus inter pares. Kungligheterna kunde ses som tillhörande ett eget stånd. Kungen är staten! Även hans kropp är staten och allmän egendom, och därför kan påklädning ske i diplomaters närvaro eller mottagningar hållas i sängen, som vi förundrat hört talas om.

I början av 1800-talet, efter franska revolutionen, lämnar kungamakten adeln och förlitar sig i stället på borgerlighetens rikedom som stöd. Den »borgerliga kungamakten» föds och förändringen medför att det offentliga ämbetet och det privata livet skiljs åt. Sängkammarmötenas tid är förbi.

När prinsarna Lennart, Sigvard och Carl-Johan gifte sig hade man kvar den gamla inställningen och de förvisades alla till grevarnas simpla skrå. Prins Bertil och hans Lilian fick vänta tills man fått ett nytt synsätt och kunde då gifta sig utan problem. Detsamma gällde Silvia och Daniel, och även flera andra kungligheter på kontinenten. Kungens systrar, dock inte Birgitta, förlorade prinsesstitlarna vid sina giftermål. Den yngsta, Christina, har en hederstitel, med tillägget Fru Magnusson. Hade de gift sig i dag hade i stället maken Tord fått namnet Bernadotte. Ett gott exempel på hur synen förändras med tiden.

Men Erik XIV och Karin Månsdotter då? Jo, det var också en skandal, men mest för att hon var en fattig fångvaktares dotter. Reglerna hade inte börjat gälla så tidigt. En fransk kung gifte sig med en kvinna tillhörande den förmögna renässansfamiljen Medici, vilket accepterades, och hennes släkt kunde sedan t.o.m. lägga in kungliga franska liljor i in vapensköld.

För Viktor Emanuel i Italien gick det sämre. Han trodde att han stod över regelväsendet och kunde gifta sig med vem han ville. Han förlorade sin krona.

Om vi ska vara moderna men formella bör vi nämna att Daniels mors släkt blev adlad ungefär samtidigt som Jean Baptiste Bernadottes. Ett äktenskap mellan furstlig man och en »kvinna av folket» kallas morganatiskt. Ett annat namn på denna företeelse är mesallians (fr. mésalliance, vangifte).

»Mannen af börd och qvinnan af folket» är namnet på en roman av Marie Sophie Schwartz 1858.

 

Sveriges bästa blogg om heraldik, vapensköldar, härolder och historia