Mellan 1278 och 1400 är 177 svensk riddare kända. Det är alltså personer med roddartitel (”herr” alternativt ”miles” i brev).
Fram till 1627 känner vi till totalt 560 män med titeln riddare så det var inte en vanlig titel och man höll verkligen på den. Speciellt under 1400-talet. Men det finns ett undantag.
Det sägs att dagen när kung Hans kröntes 1497 fanns endast en enda riddare i Sverige, Sten Sture. Vi har inte full koll på den uppgiften, men den är fullt tänkbar. Eftersom endast en kung eller drottning fick utdela ett riddarslag och Sveriges riksledning hade legat i fejd med unionskungen sedan 1471 hade de inte blivit tillfälle för någon att dubbas till riddare, säger historikerna.
Vid kröning dubbades det
Den dubbning som kung Hans genomförde på sin kröning var därför efterlängtad av många. Någon har sagt att mer än 100 män slogs till riddare den dagen (jag är osäker, det låter mycket) och dessutom tre barn under tio år.
Själv undrar jag mer varför inte nåon av de svenska stormän som stödde unionen någon gång under dessa 25 år hade haft vägarna förbi ett kungligt riddarevenemang. Men det kanske inte dubbades några danskar eller norrmän heller. Det är något jag faktiskt inte tagit reda på.
Riddarslaget innebar ännu vid denna tid att man på något sätt uttryckte sin trohet till den monark som utdelat värdigheten. Med tanke på hur historien utvecklades kort efter 1497 så verkar detta redan i samtiden mer ha varit en romantisk myt än ett rättsligt bindande kontrakt.
Tre barn som växer upp
Barnen var Sten Sture dy samt Erik och Eskil Gyllenstierna, Kristina Gyllenstiernas äldre bröder. Och det är stor ironi, för just dessa tre pojkar kom under 1510-talet att bli de ledande mot den danske unionskungen, söner som de var till de största jordägarna i Sverige.
Alla var döda 1520. Hade de inte avrättats vid Stockholms blodbad utan vunnit slaget skulle de tveklöst ha varit 1500-talets mest betydande trio och hyllade som nationalhjältar av historien. Nu blev det lillpojken Gustav Vasa som förde den kampen till ett slut.
För övrigt nämns inga härolder i några källor som rör denna, eller några andra kröningar, under nordisk medeltid.