Dust och Bohord

Torneringen i medeltiden

Övningslekar inför krig är kända från antiken. De var en naturlig del av utbildningen. När romarriket föll sönder försvann den stående hären och med den också den militära utbildningen. Det finns inga dokument om militärteknik som beskriver något som kan liknas vid en högre militär utbildning förrän en bit in på 1000-talet. Och även då är det i en primitiv form jämfört med antikens undervisning. Ändå lät man sig inspireras av Vergelius Aeneiden och andra klassiska verk när de tidiga torneringarna beskrevs.

Vad en tornering egentligen var under medeltiden går inte att beskriva med några få ord. Regler skiftade och krönikörerna använder samma ord för skilda företeelser. En enkel, och inte helt korrekt beskrivning gör gällande att två lag ställde upp mot varandra. Under vilt tumult red de sedan med fällda lansar och försökte slå motståndarna ur sadeln. De som efter första dabbningen fortfarande satt kvar i sadeln fortsatte att slåss med svärd eller klubba. Lansarna användes inte mer. Det var fritt fram att slå mot vilken motståndare som helst, och målet var att ta dem till fånga. Inte att slå dem ur sadeln. Den som besegrats var tvungen att lämna ifrån sig sin stridsutrustning och allt lösöre till segraren. Ju fler man lyckades ta till fångs, desto mer inkomsterna.

I de tidiga torneringarna deltog alla ryttare utom stormännen. Det var en form av illegala soldattävlingar som var bannlysta av kyrka och förbjudna av kungarna. De hölls i regel också i gränstrakterna mellan två riken där statsmakten var som svagast. Ju längre tiden gick, desto populärare och mer tillåtna blev dem. Samtidigt blev ryttarna allt mer priviligerade som adelsklass. Färre tilläts deltaga och kostnaderna för att ställa upp blev högre. Från sent 1300-tal deltog endast förnäma riddare och betitlade stormän i spelen.

Parallellt med de vanliga torneringarna hölls många bonde och borgartorneringar runt om i Västeuropa. De var kanske inte av samma klass, men lockade publik. Deltagarna var bönder eller borgare, aldrig frälsemän. Jämför med dagens fotbollsevenemang. I de finaste ligorna deltar proffsspelare från alla länder och pengarna gör det omöjligt för mindre klubbar att ställa upp. I stället finns det lägre divisioner som endast har ett lokalt intresse.

Torneringens begrepp

Den tidigaste formen av det vi idag kallar tornering är meleé eller fritornering. Under 1100-talet och in på 1200-talet var en meleé en kamp mellan två lag med obegränsat antal deltagare som kämpade mot varandra i den fria terrängen. Någon inhägnad bana fanns inte. Det är tveksamt om någon segrare någonsin kunde koras. Regler tycks i varje fall inte ha funnits. Under 1300-talet minskade den i popularitet till förmån för dusten.
Termen kom med tiden att beskriva alla former av torneringslekar och andra former av ickekrigisk kamp.

Bohord uppkommer under 1200-talet. Det var då en meleé i lätt rustning där vapnen oftast var klubbor. Sannolikt var det en tävlingsform för väpnare, men om det finns inget sagt från samtida källor. Den sista bohorden med klubbor ägde rum i Worms 1487 under kejsare Maxmilian I:s initiativ. Den torneringen har också kallats den sista eftersom den var på allvar till skillnad från de som följde. Redan 1487 var torneringar som denna ovanlig och omoderna. Utvecklades till klubbtornering.

Round Table kallas en mer okänd torneringsform. Namnet är taget efter kung Arthurs hov. Det var en festlighet där dans och en informell tornering var höjdpunkterna. Den äldsta kända Round table hölls på Cypern 1223. Eftersom kulten av kung Arthur var störst i England kan vi förmoda att det var en brittisk företeelse.

Hastilude är något som först beskrivs av den engelske krönikeskrivaren Matthew Paris. Enligt honom var det en kamp med lansar och ordet används synonymt med tornering. Senare krönikörer skiljer däremot mellan hastilude och tornering och det är därför lite osäkert vad det egentligen stod för.

Dust eller dyst är det svenska ordet för den mest kända torneringsformen: tvekampen mellan två riddare. Riddarna red mot varandra med lansen fälld och den som lyckades slunga den andre ur sadeln vann. Skranket mellan ryttarna infördes kring 1400, troligen i Portugal. I Nordeuropa är dusten som tävlingsform från 1200-talets andra hälft. Ordet förekommer synonymt med tornering i Erikskrönikan. Senare under medeltiden användes termen ibland också för tvekamp till fots med svärd.

Tornering eller tornej betydde från början svärdskamp till häst. Utan lans. Den vann insteg under 1300-talet och blev stor under det följande århundradet.

Klubbtorneringar hade sin storhetstid under 1400-talet. Idén var att man med klubbor skulle slå av motståndarens hjälmprydnad. Det är alltså en fredligare och senare variant av bohorden.

Grupptorneringar påminde om en meleé eller dust men den fortsatte efter att lansarna hade gått isär. Kampen fortsatte efter det med svärd. Antingen utkämpades den av två lag eller av flera par. Det är den formen som förekommer under 1200-talet. Målet var att ta så många fångar som möjligt.

Fottorneringar med ett i förväg bestämt antal slag var också populärt under 1400-talet. I dessa användes kastspjut och därefter kamp man mot man med svärd, pålyxor och dolkar.

Svensk torneringskultur

Stäckande från tyskans Gestech förekom i Sverige under äldre vasatid. Den motsvarar den äldre dusten utan skrank. Spetsen var trubbig och kluven i tre uddar. Också rännandet är ett begrepp från vasatiden. Till skillnad från stäckande användes skarpa lansar. Under vasatiden infördes också skranket i Sverige.
En svensk ballad, nedtecknad på 1600-talet, beskriver kort en dust där ryttarna först rider mot varandra och därefter tar till sina svärd. Ungefär som i filmen Ivanhoe (Svenska medeltidsballader, urval Bengt R Jonsson, 1969, sid 170f, 212f). Ordet dust förekommer också flitigt i de medeltida krönikorna
Vasatiden innebär ett uppsving för tornerandet i Sverige. Precis som på kontinenten hade den förlorat lite av sitt allvar och utvecklats mot en sport.

Redan under andra hälften av 1200-talet började speciella torneringsrustningar att införas. De var anpassade till tävlingsformen och omfattade också hjälmprydnaden, något som aldrig användes i fält.

Hovordnar I stort sett alla hovordnar under medeltiden föreskrev att medlemmarna måste deltaga i torneringar av något slag. Det gällde bl a Strumpebandsorden, Gyllene Skinnets orden och Bandaorden. Fast skälet var under 1400-talet mer för att visa på börd och rikedom än på behovet av stridsträning. Sedan andra hälften av 1300-talet krävdes både i Frankrike och England att deltagarna var adelsmän med minst fyra anor.

Dusten blir en sport. Senare under 1400-talets minskade intresset för torneringarna. De ersattes av en mer uppvisningsliknade form där skaderisken var betydligt mindre. Segrare var inte längre den ryttare som satt kvar på sin häst längst eller som hade flest fångar, utan den som hade tagit flest poäng. I dusten fick man ett poäng om man träffade sin motståndare med sin lans. En träff mot huvudet var värt mer än en träff mot kroppen. Missade man motståndaren eller om man träffade sadeln drogs ett poäng av. Ytterligare poäng fick ryttaren om han bröt lansen mot sin motståndare. Priset var inte längre den besegrade motståndarens rustning, häst och vapen. I stället var det ädelstenar och rikt dekorerade sköldar som delades ut av domarna. Gärna med hovets damer som medhjälpare.

Torneringen var under 1500-talet en sport där ära kunde vinnas. Någon tanke på stridsträning fanns inte längre. Den var borta sedan ett sekel.

Borgardust

När torneringarna var unga deltog inte bara adelsmän. Även vanliga ryttare i hären deltog, och det fanns stora chanser att de kunde adlas om de var duktiga. När adeln i Frankrike under 1300-talet bildade ett slutet skrå blev det omöjligt att deltaga i en tornering om man inte var adelsman. Det blev dessutom näst intill omöjligt att upphöjas till adelsman. Paris borgmästare, som under 1200-talet alltid förlänades adelskap, var under 1300-talet ofrälse. För Englands del är det känt att londonbor deltog i flera Edward III:s torneringar, men sedan blir det mer tunnsått med deltagandet.

Men intresset för torneringar fanns kvar bland vanligt folk. Och kunde de inte delta i de stora torneringarna kunde de alltid hålla sina egna. Flera medeltida borgartorneringar är kända i och kring de större handelsstäderna. Det finns också hänvisningar till rena bondetorneringar på kontinenten. Nürnberg i Tyskland har ännu kvar en stor del av stadens tornerrustningar från sekelskiftet 1500.

Litteratur:

Riddarlek och tornerspel; Livrustkammaren 1992:
Vesey Norman; Om torneringar
Christopher Gravett; Tornerspelens utveckling
Alan Young; Tudor and jacobean tornaments

Jesper Wasling

Kommentera

Sveriges bästa blogg om heraldik, vapensköldar, härolder och historia