I en artikel i Svenska Dagbladet tog Dick Harrisson upp begreppet gränsfrälse. Och för att citera honom: ”I historisk litteratur talas om olika typer av frälse – andligt frälse, världsligt frälse, bergsfrälse, högfrälse, lågfrälse, osv. Hit hör även begreppet gränsfrälse, men det är svårt att hitta en bra definition. Vad var gränsfrälse?”
Han konstaterar också att det är ett begrepp historikerna använder där en grupp inom frälset som under senmedeltiden hade sin maktbas vid den svensk-danska gränsen. Före Kalmarunionen i regel på den ena eller andra sidan, efter år 1400 ofta på båda sidor av densamma.
Det verkar som om något händer ekonomiskt med gränsen efter digerdöden 1350. Innan dess har alla stormanna-ätter sin bas i det inre av de stora landskapen i både Danmark och Sverige. Därefter börjar flera släkter vid gränsen att göra en klassresa som slutar med att de är givna medlemmar av riksråd och som hövitsman. Ätter som Sture, Stenbock, Trolle och Bielke hör hit. På danska sidan är Tott en spännande (men inte riktigt typisk) motsvarighet.
Kalmarunionen var dåtidens Öresundsbro. Så fort den skapades kom släkter på var sida om gränsen att gifta sig som aldrig förr. Om de tillhörde högfrälset. Läser man Tomas Småbergs ”Det stängda frälset” om gränsfrälset i Kind och Marks härader under 1400-talet verkar lågadeln inte alls ha gift sig över gränsen.
Unionen hade förstås även motståndare (känns det igen från idag?) och det resulterade till gräl som blev till krig (den risken finns nog även idag). under dessa perioder blev gränsområden a ofta stridsområden vilket på ett sätt påverkade gränsfrälset negativt, på ett annat positivt. Visserligen brändes deras bönders odlingar, å andra sidan kom dessa frälsemän att få viktiga poster i respektive armé vilket stärkte deras politiska makt. Och eftersom de nu både var gifta över gränserna och hade stor makt i hären och riket ordnade de snabbt stilleståndsavtal för att undvika allt för mycket förstörelse.
Så – gränsfrälse är alltså ingen formell titel utan ett sätt för sentida historiker skapa begrepp för att kunna förklara politiska, sociala och ekonomiska förändringar inom en viss region.