Den mystiska liljestenen

Liljesten vid Vist kyrka, Ulricehamns kommun.
Liljesten vid Vist kyrka, Ulricehamns kommun.

Liljestenar är ett för svensk del typiskt västgötsk fenomen som var på modet under 1100- och 1200-talet.

Det finns motsvarigheter till liljestenarna i andra länder och i andra tider, men när man diskuterar svenska liljestenar är det dessa specifika stenar under denna specifika period som avses.

Omkring 300 har bevarats och räknar vi med att det fanns dubbelt så många så kan man nog säga att de flesta stormän i trakten under denna tid fick en sådan sten på sin grav.

Stilen är romansk och syftet med dem var sannolikt att vara lockstenar över gravar. De kallas liljestenar efter den växtornamentik som pryder dem. Forskare som Claes Theliander tror dock att man snarare ska se bladen som stiliseringar av palmblad än liljor, vilket stämmer bättre överens med dåtidens religiösa bildspråk.

Samtida med liljestenarna är stavkorshällarna. Ibland går de två motiven ihop på samma sten så det var verkligen ett samtida mode. Av dessa finns omkring 90 bevarade i Västergötland.

Det som är extra kul med dessa motiv är att alla är olika. Det har alltså funnits en poäng att inom en viss snäv ram skilja motiven åt. Så agerar man bara om det finns en klar medvetenhet om motivet bland både tillverkare och beställare.

När liljestensornamentiken blev så populär i Västergötland under 1100- och 1200-talet kan man se att dessa stenar framför allt finns i och kring de kyrkliga centralorterna Skara, Husaby och Falköping, men även i mindre men frälsedominerande landskapsområden.
Däremot saknas de nästan helt i områden där skattebönder dominerat längre fram i historien dominerar. Dessutom är de vanliga i kyrkor med västtorn, något som brukar tyda på ett betydande inflytande från stormän. Man kan alltså konstatera att det inte var vem som helst som fick en liljesten lagd över sig.