Kategoriarkiv: Vapensköld

Riksantikvarieämbetet bjuder på bilder

Kulturmiljöbilder från Riksantikvarieämbetet (RAÄ)

En tjänst på Riksantikvarieämbetets hemsida gör det möjligt att hitta bilder på svenska byggnadsverk från medeltid fram till idag.

Här finns ett tusental bilder varav flera har heraldiskt intresse. Alla svenska kungliga slott, de mest kända medeltida kyrkorna, borgar och fästningar är bara en liten del av allt som finns.

Sökningen är indexerad och det gör det lätt att hitta vad man söker utan att varje gång få upp hundratals dokument.

Många foton är dessutom tagna från luften och ger därför ett bra komplement till de som redan varit på plats och fotat sin favoritbyggnad.

Hemsidan finns på adressen http://www.raa.se/kmb/.

Svenska Nationalkommittén för Genealogi och Heraldik

Vapnet för Svenska Nationalkommittén för Genealogi och Heraldik.
Vapnet för Svenska Nationalkommittén för Genealogi och Heraldik.

 

SNGH, eller Svenska Nationalkommittén för Genealogi och Heraldik är Sveriges på pappret viktigaste heraldiska organ och samtidigt det mest okända.

Lite underligt, för deras uppgift enligt dem själva är att vara Sveriges representanter i och arrangera internationella kongresser inom ramen för deras ämne.

Ledamöterna i SNGH

Är främst hämtade från Riksarkivet och Riddarhuset samt kungliga majestäts orden. Lite underligt är det allt att man valt att välja in personer som slutat i Riksarkivet (Sagerlund & Skoglund) samtidigt som man har representanter från nämnda institution (Klackenberg & Raab). Möjligheten till spännande debatt och förnyelse minskar på det sättet.

Än värre är könsfördelningen. Inte en enda kvinna finns med, trots att t.ex Riksarkivet har fler kvinnliga än manliga anställda.
Det är något att tänka på inför nästkommande år.

Svenska Nationalkommittén för Genealogi och Heraldik är också ett rådgivande organ till Svenska Vapenkollegiet och granskar därmed de vapen som ingår i Svenska vapenregistret.

Här är ledamöterna i SNGH
  • Leif Törnqvist (Ordf, fd Armémuseum/Försvarets Traditionsnämnd)
  • Henrik Klackenberg (Riksarkivet)
  • Carl-Michael Raab (Riksarkivet)
  • Lars-Olof Skoglund (fd Riksarkivet)
  • Vladimir Sagerlund (fd Riksarkivet/HS)
  • Göran Mörner (Riddarhuset/HS)
  • Per Nordenvall (fd Riddarhuset/HS, även KMO)
  • Staffan Rosén (KMO)
  • Erland Ringborg (Genealogiska föreningen)
HS=Heraldiska samfundet, en ideell förening med c:a 30 medlemmar och endast verksam i Stockholm.
KMO=Kungl. Maj:ts Orden, en del av hovförvaltningen

Statuterna för Svenska Nationalkommittén för Genealogi och Heraldik

Antagna den 18 december 2001

I. Nationalkommitténs ställning och uppgifter

  1. Nationalkommittén står under Kungl. Vitterhets-, Historie- och Antikvitets Akademiens tillsyn. Akademien utser en av dess ledamöter.
  1. Kommittén skall årligen till Akademien inge en redogörelse for verksamheten under sist förflutna kalenderår, vilken redogörelse årligen publiceras i Akademiens årsbok.
  1. Kommittén är ett forum for diskussion och samråd rörande genealogiska, heraldiska och ordensrelaterade frågor samt ett organ for internationella kontakter, särskilt med Confederation internationale de genealogie et d’heraldique rörande dessa ämnen.

II. Nationalkommitténs sammansättning

  1. Kommittén utser minst åtta, högst tolv ledamöter, som representerar Kungl. Maj:ts Orden, Kungl. Vitterhets-, Historie- och Antikvitets Akademien, Riksarkivet genom statsheraldikern, statens forsvarshistoriska museer genom Försvarets traditionsnämnd, Riddarhuset genom riddarhusgenealogen, Ointroducerad Adels Förening och Genealogiska Föreningen.
  1. Nationalkommittén utser inom sig ordförande, vice ordförande, sekreterare och skattmästare.

III. Nationalkommitténs verksamhet

  1. Kommittén sammanträder minst två gånger om året.
  1. Vid kommitténs sammanträden skall protokoll föras, vilka justeras vid närmast följande sammanträde.
  1. Kommitténs räkenskaper kontrolleras före april månads utgång genom Kungl. Vitterhets-, Historie- och Antikvitets Akademiens försorg.

Dessa tinkturer vill jag ha

Purpur eller inte? Det är tvistefrågan i svensk heraldik och jag vill här klargöra min ståndpunkt eftersom tinkturerna är så centrala för kompositionen av vapen.

Sex heraldiska tinkturer är odiskutabla så därför nämner jag dem endast en gång: rött, vitt, svart, blått, gult, grönt. Andra är fullständigt oacceptabla, som aska, ljusblått, beige och vad man nu kan hitta på. Däremellan finns det några som vissa heraldiker förkastar och andra hyllar.Pälsverken tar jag inte upp, det är en helt egen kategori tinkturer.

Guld & silver

Heraldikens två metaller behöver inte diskuteras.

Blått & rött

De två i särklass vanligaste färgerna i svensk heraldik. De står tillsammans för mer än 70 procent av alla färgfält medan alla andra färger och pälsverk delar på resten.Självklart ska de vara med.

Svart & grönt

Svart har alltid funnits i bakgrunden medan grönt länge var väldigt ovanligt. Kanske för att, som Jan Raneke konstaterar i sin avhandling, grönt var en svår färg att framställa under medeltiden. Eva Anderssons avhandling om kläder under medeltiden bekräftar detta. Grönt är väldigt ovanligt på klädesplagg som nämns i testamenten medan blått är den vanligaste färgen – långt före grått.

Purpur

Det har tvistats om denna färg sedan medeltiden. Eller, den har funnits med sedan medeltiden men var så sällsynt fram till 1600-talet att den bara noterades i förbifarten. Under 1600-talet blir den populär och sedan tar det inte lång tid innan den första kritiken mot färgen dyker upp. Sedan har kritiken växt sig allt starkare ju mer etablerad purpur har blivit. Varför?
Jag tror att det beror på att den genom sin dyrbarhet kom att förknippas med kunglighet, som Nevéus nämner i ”Ny svensk vapenbok”. På senare år har också kontrasten blivit ett argument, som att det skulle vara svårt att skilja purpur från rött och/eller blått. Det tycker jag personligen är ett tramsargument, för om man väntar 800 år med att ta fram det och betonar det nu – när våra färgkoder är vanligare än någonsin, då är det att betrakta som ett icke-argument.

Orange, pomerans och brons

Orange har också en lång historia men om möjligt ännu mindre förekomst. Vad jag vet finns det inte ett enda nordiskt vapen som innehåller färgen orange. Ändå nämns den redan i den första svenska handskriften om heraldik; Carl Ugglas ”Inledning til heraldiken” (1746) under namnet pomerans.

Orange förekommer i några europeiska flaggor och andra märken som leder sin historia tillbaka till huset Oranien från Nederländerna.
Men jag tycker inte att orange ska finnas i svensk heraldik för det blir för likt gult. Dessutom, och det är ett ofta bortglömt argument, så används i kanade den heraldiska metallen brons, och ska den visas upp utan metall så måste den avbildas orange. En färg och en metall kan inte båda vara orangea.

Referensverk om kyrkliga vapen

Boktips

Kyrkans märken ger en näst intill komplett bild över de vapen, stämplar, sigill och emblem som används eller har använts inom Svenska kyrkan. Boken visar på den emblematiska och heraldiska kulturskatt som finns på området.

Det märks att författarna har brottats med materialet men att de gjort det framgångsrikt. Boken har en kärnfull inledning som mycket bra beskriver såväl källäget som urvalsprinciper och kyrkans emblemhistoria. Därefter följer en uppställning där samtliga församlingar med emblem presenteras stiftsvis. Dessutom finns det upplysande faktarutor.

De märken som de kyrkliga församlingarna har använt sig av säger oss mycket om deras brokiga historia, med sammanslagningar och splittringar. Boken fångar denna historia och författarna gör en stor insats genom att berätta om bygden och samtidigt visa på hur denna återspeglas i märkets motiv.

Det är först från sent 1800-tal, långt efter heraldikens och sigillografins glansdagar, som församlingarna på allvar börjar använda sig av församlingsmärken. Tyvärr blev uppsvinget för sådana märken inte ett uppsving för emblematiken. De nyskapade emblemen är i regel anonyma i den bemärkelsen att de inte kan ses som en unik symbol för en viss församling. Författarna har valt att avstå från att ta med många av dessa bilder, som kan visa församlingskyrkan eller ett kors i kombination med församlingens namn, därför att de inte är att betrakta som vare sig emblem eller vapen. Det är ett urval som jag har full förståelse för. På senare år har heraldiken gjort ett (åter-) inträde på den kyrkliga arenan. Det började med stifts- och biskopsvapen för att senare följas upp med församlingsvapen.

Heraldiska vapen finns framför allt i Östergötland, ett resultat av Per Anderssons insatser, något som författarna uppmärksammar. För en heraldiker är avsnittet om Linköpings stift det mest spännande eftersom man här i brist på gamla märken införde nya heraldiska vapen i församlingarna, vapen som också används av hembygdsföreningarna.

Boken skrevs just innan Svenska Heraldiska Föreningen drog igång sitt hembygdsvapenprojekt som möjligen kan leda till att betydligt fler församlingar antar eller börjar föra vapen.

Kyrkans märken är ett referensverk och en katalog som är ovärderlig för en heraldiker. Man kan bara hoppas att den får uppföljare som tar upp andra sektorer i samhället.

 

Magnus Bäckmark och Marcus Karlsson
Kyrkans märken – vapen, stämplar, sigill, emblem (2006)
Förlag: Historiska Media.
ISBN 91-85377-58-9

Renesse visar adliga vapensköldar

Vill du hitta ett heraldiskt vapen men inte vet var? Titta då i det franska verket Renesse som numera finns digitalt. 

Precis som Raneke har Renesse en systematisk uppställning av sköldarna. Skillnaden är att Renesse är så mycker mer omfattande, och därför svårare att ta sig igenom. Men det är det värt.

Renesse är ett av de verk som Svenska Vapenkollegiet gärna tittar i inför granskning av nya vapen.

verket har sitt namn efter sin upphovsman, greve Théodore de Renesse (1854-1927) och han skapade detta tillsammans med Johannes Baptist Rietstap (1828-1891). SÅ långe det endast fanns i tryckt form var det ett mycket dyrt, mycket svåråtkomligt och därför också mycket prestigefullt verk som sällan användes i heraldiken även om många gärna hänvisade till att man borde använda det). Numera är det som sagt gratis på nätet så jag hoppas att fler börjar använda sig av verket för att fördjupa sina kunskaper om heraldik och vapenkonst.

 

Renesse finns att läsa här.

En hertig av Ångermanland

H.K.H. Prins Nicolas Paul Gustaf, hertig av Ångermanland, Det är vår nyaste medlem av kungahuset.

Ångermanland har fått sin första hertig någonsin. Därmed gör laxen sin entré i de svenska hertigvapnens symbolvärld. Nu ska det bli spännande att få se det nya hertigvapnet.

Läs pressmeddelandet från kungahuset

English resume

H.R.H. Prins Nicolas Paul Gustaf, Duke of Ångermanland, is the newest member of the royal house of Sweden.

Modern Swedish duchies have always been named for the historical provinces of Sweden, which are no longer governmental entities. This is the first time in history Ångermanland is used as a titel for a royal duke.

Titta i böckerna innan du blir klar

Är ditt vapen unikt? Är du riktigt säker på det?

Alla som ägnar sig åt heraldik känner till att varje vapen ska vara unikt. Det är så grundläggande att det görs långa utredningar om hur man ska brisera vapnet för att avskilja det mot andra närliggande vapen.

Men hur vet man att det vapen man för verkligen är unikt?

Här finns listan över de böcker som du behöver titta i innan du gör ett vapen.

Bernadotter

Boktips

Bokomslag för Alla kungar Bernadotte och deras familjer"
Bokomslag för ”Alla kungar Bernadotte och deras familjer” av Berndt Tallerud

Den numera lite gamla boken om ”Alla kungar Bernadotte och deras familjer” är dekorativ så som det anstår en presentbok, och den är lättläst med en mängd väl valda vackra bilder.

Innehållet är däremot mest gamla kända anekdoter. Släktkrönikan stannar 1982 med uppgiften om att Madeleine föds så boken känns redan nu en aning föråldrad.

Vad jag som heraldiker saknar är Bernadotternas vapensköldar. Den enda som finns med är det kungliga vapnet utan alla rangtecken. Boken har inte ens en uppställning med de titlar som burits av medlemmarna av kungahuset och det är lite synd för oss symboltörstande läsare.

Det enda i titelväg som nämns är prinsarna Lennarts och Carl-Johans förlust av sina prinstitlar. Så den som söker färsk och fördjupad kunskap om dynastin Bernadotte får söka vidare, det här är en bok för de som endast ytligt har hört talas om familjen Bernadotte.

Berndt Tallerud: Alla kungar Bernadotte och deras familjer.
Schipstedförlagen 2008. Inbunden, 151 s.
ISBN 978-91-7738-787-9.

Fröken Sofia Hellqvist blir prinsessa

Så har de gift sig, Carl Philip Bernadotte och Sofia Hellqvist och Sverige fått en hertiginna av Värmland.

Sofia blir alltså inte bara prinsessa utan också hertiginna eftersom hon följer sin makes stånd. Sofia Hellqvist är nu hertiginna av Värmland.

Nu har kungahuset ännu inte lyckats skapa/offentliggöra Sofias personliga sköld, men jag har fått ett förslag till mig från heraldiske konstnären Thomas Falk.
Vapenförslaget bygger på en tatuering Sofia har, på hennes kunskap i och intresse för yoga och är dessutom en vacker pendang till drottning Silvias liljevapen från 1976.

 

Förslag till vapen för Sofia Hellqvist av Thomas Falk, inlämnat till statsheraldikern
Förslag till vapen för Sofia Hellqvist av Thomas Falk, inlämnat till statsheraldikern

 

Svårt med kunglig information

Tyvärr är inte kungahusets hemsida så bra på information, så de varken fördjupar, berättar eller länkar till sidor som gör att intresserade kan få veta mer. Om det beror på att man vill behålla lite mystik kring kungahuset eller om kungahuset självt saknar kunskap låter jag vara osagt, men jag lutar åt det sistnämnda.
För övrigt kan jag konstatera att kungahusets biografi över Sofia var mycket bra på att inte med ett ord nämna det som hon är mest känd för – deltagandet i TV-såpor.  Det är lite synd, för hennes erfarenhet därifrån gör henne till kanske den mest kompetenta moderna prinsessa vi har – vilket hennes få tv-framträdanden redan visat.

 

 

Pinsamt av Svensk damtidning

Prins William och prinsessan Kate av England
Prins William och prinsessan Kate av England

Svensk Damtidning visar sin okunnighet om brittisk kunglig heraldik. Men kan ju då undra om annan information om kungahuset är lika dåligt underbyggt.  

I september 2013 presenterade Svensk Damtidning en nyhet om prins Williams och prinsessan Kates (av  Cambridge) nya vapensköld.

Så här presenterades den i tidningen:
Så här ser den ut, William och Kates nya vapensköld. Ett lejon och en enhörning på var sin sida om ett litet lejon, som säkerligen symboliserar lille tronarvingen prins George.

Ska man våga förklara för skribenten att lejonet är England, enhörningen Skottland och lejonet på hjälmen kungafamiljens hjälmprydnad.

Alltså inget så tramsigt som ”lille tronarvingen prins George”.

Svensk damtidnings pinsamma text