Glöm inte lördagens utsvävningar i vapenböcker! Flera rariteter utlovas.
Allt händer den 12:e september. Vi samlas kl 14 i entrén till universitetsbiblioteket.
Ciceron: Jens Christian Berlin
Efter förevisning blir det generalförsamling där det ska väljas en ny styrelse till Göteborgs Heraldiska Sällskap. Jag är en av kandidaterna, liksom ovannämnda Jens Christian + ett gäng anda kunniga heraldiker från Västsverige.
Just nu pågår utställningen ”Dödens teater” heter Livrustkammaren nu pågående stora utställning (fram till juni 2016). Den visar kungligheters begravningar från 1500-tal fram till nutid och är fylld med heraldik.
Om detta skriver jag och Mats Persson i kommande nummer av Vapenbilden, #103. Kungligheter är emellertid inte de enda som föräras en offentlig begravning. Det är en ära som tillfaller oss alla, om än mindre pompös.
Titta runt i våra kyrkor. Se hur många minnesmärken av de döda som finns och hur viktig heraldiken har varit. Synd då att den traditionen nästan är borta. Få använder idag heraldiska symboler i dödsannonser eller på gravstenar. Men istället för att beklaga oss tänker vi visa på det goda exemplet, och hoppas att du läsare kan hjälpa oss att inventera de moderna svenska gravstenarnas heraldiska utsmyckning.
Här ovan är min vän Fredrik Posses gravsten. Han gick tyvärr bort alldeles för tidigt, men hans intresse för heraldik (och hans brors känsla för design) gav honom en gravsten som åtminstone inspirerar mig. Jag för min del tänker följa hans exempel den dagen det blir aktuellt.
En sköld kvadreras när man vill ha in två eller flera familjers vapen i samma sköld. Eller när man förenar sitt vapen med ett ämbetsvapen a la biskop.
Normalt placerar man pappans vapen i fält 1 och 4, och mammans i fält 2 och 3. Därför bör du också göra det. Undantagen som finns är så speciella att de inte är relevanta för oss vanliga människor och rör vanligen när modern har en markant högre rang än fadern (ex kronprinsessan Viktoria och Daniel).
Jag som håller på med heraldik dagligen måste säga att jag sällan stöter på någon kvadrerar sina vapen. Det förekommer, visst, men sällan.
Endast borgerliga släkter kan kvadrera vapen i Sverige eftersom de adliga enligt sina egna regler ska vara statiska. Vi andra, som inte ingår i Riddarhuset, är inte bundna av liknande regler.
Man kan skapa nya sköldar som är kvadrerade. Det är inte förbudet på något sätt, men det är inte uppskattat.
Svenska Vapenkollegiet (där jag är ledamot) godkänner inte den här typen av nyskapade vapen. Vi tänker inte hindra dig från att ha dem, men vi registrerar dem inte heller.
Skälet är enkelt. Eftersom kvadrering används för att slå samman två eller flera vapen så innebär en kvadrering att man gör anspråk på att föra mer än två sköldar. Är sköldarna påhittade ”lurar” man betraktaren och det är inte i heraldikens intresse.
Grattis på 39-årsdagen.
10 september 1976 bildades Svenska Heraldiska Föreningen. Nästa år firar vi ordentligt.
Själv blev jag medlen 1987 och aktiv 1993. Ändå har jag bara träffat en av dessa fyra män – Carl-Axel Rydholm (Cary kallad, av alla som han träffade). Två av de andra hade tyvärr då gått bort och den fjärde var inte längre aktiv eller pigg nog att närvara på föreningens arrangemang.
Ändå var det dessa män som drog igång det som idag är Sveriges genom historien mest livfulla heraldiska sammanslutning. Idag med drygt 400 medlemmar och växande. Det är bara att hoppas att det fortsätter på det viset.
Idag blev Elisabeth II av Storbritannien historisk som den brittiske regent som suttit längst på tronen. Hon slog en annan drottning – Victoria.
För det kan hon vara värd ett grattis. Men jag kan ändå inte sluta fundera på vad det är hon har tillfört världen. Varför har vi en drottning (eller kung) när de inte är mer än symboler?
För att de är symboler, invänder någon.
Men seriöst. Vem har så dålig nationell självuppfattning att de behöver en monark för att känna något för sitt land? Och om man har detta tycke – är det då landet eller ”ledaren” man känner något inför?
På bilden här ovan ses Elisabeth II av Storbritannien vapensköld från 1947, innan hon blev drottning. Skriften runt om vapnet betyder ”Skam den som tänker illa härom”. Ingen vidare symbol för ett statsöverhuvud. Få är ändå kung Karl XVI Gustavs ”För Sverige i tiden” mer passande.
Flatestilen är en norsk konstriktning inom heraldiken som gör anspråk på att vilja ta tillbaka vapenkonsten till dess medeltida rötter.
I senaste numret av Våpenbrevet skriver Tom Vadholm tänkvärt om flatestilen, en stil som skapades av Harald Trættenberg under mellankrigstiden och som ännu dominerar framför allt norsk heraldik.
Bilden ovan visar Tjörns kommunvapen i nämnda stil, så även svenskar är influerade.
Syftet med flatestilen är att återskapa den medeltida enkla heraldiken på bekostnad av den överlastade vapenkonsten som skapades under mellantiden. För Trættenberg var kontrastverkan och enkelhet centrala. Alla motiv ska, så långt som det är möjligt, vara möjliga att identifiera bara genom sina konturer. Detta gäller alltså inte alla motiv, som många efterföljare och kritiker påstår, utan det är ett ideal. Även Trættenberg förstod att lejonhuvudet sett framifrån kräver ögon, nos och tänder för att fungera som vapenbild.
Jag uppskattar flatestilen som ett modernt alternativ till andra sätt att framställa sitt vapen. Det är en spännande stil bland andra. Men jag ser den inte som en återgång till heraldikens medeltida rötter. Tvärtom skulle jag vilja påstå att flatestilen är den minst medeltida av alla heraldiska stilar med rötter så fast i funktionalismens stilideal att medeltiden inte blir något annat än en saga.
Medeltida bilden är för övrigt varken detaljlösa, enkla eller sparsmakade i färg.
Jag har hittat några spännande utländska bloggar om heraldik. Nu tipsar jag bara. Senare kommer jag säkert att plocka upp något av det som de skriver om.
Edward Herbert
http://edwardherbert.tumblr.com/
Guy Sylvester
https://exarandorum.wordpress.com/
David Appleton
http://blog.appletonstudios.com/
The Cheshire Heraldry Society
http://cheshire-heraldry.org.uk/weblog/
Kimon Andreous
http://www.idtg.org/
Jo, såklart. Bloggarna är inte alla engelsmän, men de skriver på engelska.
Vapnet på en emaljskylt – det vore nåt.
Ganska ok priser också för en så fin produkt.
Emaljskyltar har något speciellt över sig. De är vackra, beständiga och med klass. Det finns också en hel del tillverkare i Sverige.
De håller helt säkert olika kvalitet och tillverkar sina skyltar på olika sätt, men de jag har sett håller alla måttet.
När jag bad om en offert på en skylt som var 20×25 cm tycker jag att Tvååkers Emaljskylten. se var de som hade bäst pris. knappt 1400 kr för en tvåfärgad skylt och 1900 kr för en fyrfärgad.
Låter som en kul present, tycker jag. Klart bättre än en slips på fars dag.
Vi Skandinaver har god smak. Inget tillgjort glitter eller omatchade färger här inte. Gäller samma tänk för heraldiken?
Se bilden här ovan. Färgglad med många symboler. Brokig enligt alla definitioner och ”dålig heraldik” enligt samlad heraldikkår sedan 150 år. Men är den så hemsk, detta vapen skapat av engelska College of Arms. Vapnet är för special effekt-skaparen Christopher Corbould och vapnet skapades 2014.
Vi tar det från början. Ordet ”brokig” är känt i svenskan sedan 1500-talet (kanske tidigare, men SAOLs referenser går sällan längre än till Gustav Vasas bibel). Redan då betyder brokig en blandning av (starka) färger, främst på tyg.
”Brokig” används i Peder Svarts krönika när han låter Gustav Vasa lova dalkarlarna att: ”kungen icke skulle draga så mong främmande och utländske sätt medh uthackat och brokit kläde”. Det brokiga är redan här utländskt och därmed dåligt. ”Uthackat” avser landsknektarnas slitsade puffärmar.
100 år senare skriver poeten och politikern Georg Stiernhielm om Flättia i sin Hercules, att: ”Hon war klädd opå Fransk / därpå alt war brokat / och krokat”. Också här är brokigt något utländskt.
Christopher larsson Grabben tar upp det mångfärgade i sin ordspråksbok 1665: ”Hundh är hundh, fast han är aldrig så brokit”.
Det brokiga var inte nödvändigtvis något dåligt, det var levnadsglatt. Som i Lasse Lucidors dikt ”Skulle jag sörja vore jag tokot” där redan första stycket slår fast: ” All världen älskar ju vad som är brokot, mången mått liva som ej äter skrätt.”
I överflödsförordningarna från 1600-talet fram till 1794 upprepas konsekvent förbud mot färgglada mångmönstrade tyger. Endast de högre stånden kunde med bevarat anseende bära brokiga importerade kläden.
Har denna avoghet mot det brokiga mångfärgade smittat av sig på heraldiken?
Kanske är det så. Nordisk heraldik är i regel mindre färgglad än kontinental och brittisk. Det brukar motiveras med att det ger tydligare vapen, vackrare vapen och mer genuina vapen. Alla tre argumenten är mer eller mindre byggt på tyckande eftersom allt måste ses i sin kontext.
Den bakomliggande motiveringen kan också vara ideologisk. I flera hundra år har staten och kyrkan förklarat att heder och ära nås om man dämpar sina färger (såvida man inte är kunglig, för då gäller motsatsen). Under samma tid ser man att svensk heraldik blir mer och mer tillbakadragen. Precis som övrig nordisk vapenkonst.
Det hela kulminerar med norska flatestilen (mer om den här) då det kvarvarande yppiga slutligen rensades bort och ett vapen aldrig skulle ha mer än två färger. Möjligen tre, men på nåder.
Under 1900-talet har antipatin mot det brokiga genomsyrat den nordiska vapenkonsten så totalt att normala heraldiska vapen från kulturländer som England, Italien, Spanien och Frankrike sägs vara dålig heraldik medan vår stil är den sanna.
Men en ändring tycks vara på väg. Brokiga vapen godkänns både i skandinavisk vapenrulla och av Svenskt vapenkollegium även om vissa granskare har smaksynpunkter på dem. Men smaken är delad det erkänns, och så länge vapnen uppfyller tinkturregeln så är de godkända.
Fast jag måste medge att jag inte förstår College of Arms sätt att tänka heraldik. De bryter mot alla traditioner, inklusive sina egna, och gör vapen som är grafiskt näst intill omöjliga att få vackra om man inte anlitar en konstnär som målar som de vi ser här ovan. De är å andra sidan väldigt vackra skapelser.
Å andra sidan är det uppfriskande med nya idéer, så jag blir ändå glad när jag ser deras skapelser. Oftast, i alla fall.
Boktips
Den här boken har jag inte läst och kan därför inte recensera. Men jag tipsar om den.
Boken handlar om kungliga äktenskap under 600 år och börjar med vasaprinsessan Sofia vars make behandlade henne så illa att hennes hetlevrade bröder till slut jagade honom ur landet. Därefter tas andra kärleksöden upp, som den sörjande Maria Eleonora, änka efter Gustav II Adolf, och Gustav III som kände en sådan aversion mot sin drottning att hans ovilja att ha samlag med henne höll på att urarta i en konstitutionell kris.
sammanlagt tas sju äktenskap upp och de sätts i ett politiskt sammanhangannan form, alltid spelat en viktig roll. I sju nedslag i den svenska monarkins historia får vi här följa hur dynamiken mellan politik och passion yttrat sig. Tillsammans utgör nedslagen en gripande berättelse om hur kön och sexualitet, klass och etnicitet, lycka och olycka, furste och undersåte ständigt har omtolkats i historien.
Henric Bagerius och Louise Berglund, antologins redaktörer, är universitetslektorer i historia vid Örebro universitet.
Henric Bagerius & Louise Berglund (red)
Politik och passion. Svenska kungliga äktenskap under 600 år
Natur och kultur
Utkom 2015