Kategoriarkiv: Vapensköld

Vägen till ett släktvapen, del 1

Hur gör man ett heraldiskt vapen?
Tja, de flesta har en idé och håller fast i den. Andra funderar och funderar i evighet innan de blir klara. Så var det med mitt vapen.

Jag tycker att processen att ta sig ett släktvapen ska få ta tid. Det är något som man ska bära med sig länge och kanske lämna över till kommande generationer. Då kan det vara bra att ha något som man kan st för, något som man gillar.

Eftersom jag råkar vara en ganska ombytlig person var min väg till ett släktvapen ovanligt lång. I några artiklar här på sidan presenterar jag släkten Waslings vapensköld(ar) och förklarar varför de ser ut som de gör.

Läs den första artikeln här 

 

Vad är ett alliansvapen?

Jourhavande heraldiker

Veckans fråga. Kan två makar förena sitt vapen och i isåfall hur?

Visst kan de det. Man kan också göra det på flera olika sätt. För att förstå varför måste vi förstå att män och kvinnor värderades olika förr (även om det är något som många idag har svårt att erkänna) och att det har fått tydliga efterverkningar i den heraldiska traditionen. Jag vill också poängtera att den som med förståelse för detta ändå argumenterar för att vissa traditioner ska leva vidare nog har missförstått heraldikens väsen och syfte. Att de som inte är lika historiekunniga vill behålla traditioner är en annan sak och handlar mer om upplysning.
Över till alliansvapnen och här är en kortfattad övergripande beskrivning.

Version 1 – Allt under en sköld

Det här är egentligen inget alliansvapen utan är egentligen en kvinna som använder sin makes vapen. Fenomenet finns sedan medeltiden. Inom aristokratin förekommer det i regel när kvinnan helt enkelt är underordnad, medan en kvinna med makt (änka eller liknande och med egen ekonomi) inte gärna har något annat vapen än det hon föddes med. Men aristokrati och kungahus har andra regler än vi övriga eftersom det kommer in juridiska frågor kring arv av titlar och liknande. Ser vi till vanligt folk (lågadel och andra) så får vi komma ganska långt fram i tiden innan kvinnor presenteras med sina mäns vapen. Det börjar på allvar någon gång under 1700-talet och är sedan vanligt under 1800-talet.

Än idag dyker det upp den här typen av vapenföring. Det är då i regel kvinnor gifta med en adelsman (oavsett om de själva är adel eller inte) eller kvinnor gifta med en man som är heraldiskt intresserad, men det är numera allt ovanligare.

Mitt råd är att helt undvika det. Om kvinnan har ärvt ett vapen ska hon naturligtvis föra det. Ett vapen är inte knutet till ett släktnamn utan till en släkt.

Version 2 – Allt under en hjälm

I den här varianten visas båda parternas vapnen upp intill varandra men det sker under mannens rangkrona eller

Ursprunget till detta är att kvinnan förr följde mannens rang. Var hon av högre börd så sänktes hon, var hon lägre (sällsyntare) så upphöjdes hon. Att hon i regel var av samma eller högre beror på att kvinnan ”användes” för att förena politiska eller ekonomiska partnerskap.

det här resonemanget är såklart helt omöjligt att upprätthålla i ett samhälle där kvinnan inte är underordnad maken ekonomiskt eller socialt. makan är inte längre omyndig och kvinnor studerar och gör karriär på samma (juridiska) villkor som män. Det är här värt att minnas att gifta kvinnor förblev omyndiga fram till 1921.
Att i det läget hävda att det är en tradition och heraldisk sed att framställa båda makarnas vapen under mannens hjälmprydnad eller rangkrona är att grovt missförstå heraldikens historia.
Vill hon däremot göra så är det förstås ok, men detsamma får då sägas om det är mannen som vill åka snålskjuts på makan.

Version 3 – Två vapen intill varandra

Detta är den egentliga formen av alliansvapen. Båda vapnen framställs i sin fullständiga form där mannens vapen står till heraldiskt höger och kvinnan är till vänster. I samkönade äktenskap får man naturligtvis välja vem som är var.

Man kan också välja att avstå båda makarnas hjälmprydnader. Det är vanligt att man förenar sköldarna med ett band eller en kedja eller liknande.

 

Alliansvapen, släktvapen, för släkterna Mutka och Wasling
Alliansvapen för Mutka-Wasling. Teckning: Magnus Bäckmark

Version 4 – Likställda vapen i en sköld

Numera är det vanligaste att man är likställd. Man kan då förena vapnen i en sköld där mannens vapen är till heraldiskt höger och kvinnan är till vänster. I samkönade äktenskap får man naturligtvis välja vem som är var.
Tänk på att det bara är ett alliansvapen som dess syfte är att representera två personer. Samma vapen med samma klyvning kan användas av en gift kvinna eller av makarnas barn.
Det är alltså syftet och inte utseendet som ger begreppet alliansvapen.

Notera.
Det är just därför man i alliansvapen klyver en sköld i två som Svenska vapenkollegiet och Nationalkommittén för genealogi och heraldik inte godkänner nyskapade vapen som är kluvna.

Alliansvapen bland heraldiker

Alliansvapen är inte så ovanliga i heraldiska sammanhang även om man sällan ser dem utanför dessa. Här är några av de som finns på Svenska heraldiska föreningens sid för medlemmarnas vapen. Sköldarna är tecknade av Ronny Andersen. Jag har inte full koll på allas efternamn, därför saknas några.

Apelstig-Eldh
Bede-Boberg
Wasling-Mutka
Sunnqvist-Sjöstrand
Hill
Ehinger
Bäckmark

Sveriges bäste på kyrklig heraldik

Biskop Åsa Nyström i Luleå.

Länge var Bengt-Olof Kälde den ende men idag utropar jag Claus K Berntsen till Sveriges främste på kyrklig heraldik*.

Den kyrkliga heraldiken i Sverige har ofta hamnat i ett bakvatten. Få har engagerat sig i den och kyrkliga vapenkonsten och kunskapen är därefter. På många sätt är Bengt-Olof Käldes stora insats inom den teoretiska heraldiken hans enträgna arbete med att systematisera och pedagogiskt förklara den kyrkliga heraldikens form och funktion här i Norden.
Nu har Claus K Berntsen tagit vår kunskap minst ett steg vidare.

Det moderna biskopsvapnet i svenska kyrkan

I hans nyligen framlagda kandidatuppsats (Lunds universitet) går Berntsen på djupet med de moderna svenska biskopsvapnen. Och fokus lägger han lite oväntat, men läsvärt, på för heraldiker så udda tankar som:
Vilka teologiska frågeställningar och symboler finner vi i biskopsvapen?
respektive
Vilken påverkan har den sekulära heraldikens frågeställningar på kyrklig heraldik?

Jag tycker att det är spännande att läsa en heraldiker som försöker  förstå intagarens tankar bakom sitt vapen och inte bara se till vapnets konstnärliga utförande eller komposition.

Uppsatsen tar bara upp biskopsvapen tillkomna efter år 2000. Anledningen är, enligt Claus, att detta år sammanfaller dels med Svenska kyrkans självständighet från svenska staten, dels med att heraldikens giganter under efterkrigstiden – Jan Raneke och Bengt-Olof Kälde – då lämnar heraldiken.  Mot den begränsningen har jag inget att invända.

Det som sedan följer är en gedigen och inspirerande studie av moderna svensk kyrklig heraldik. De märks att Claus behärskar sig ämne väl och han ger mig som läsare en god kunskap om ämnet. Det här blir helt klart ett referensverk när uppsatsen väl kommer i tryck – även om jag har förstått att det inte är riktigt klart på vilket sätt (eller så har jag förstått det men väljer att hålla tyst).
Eftersom jag har uppsatsen skulle ha kunnat publicera ett utdrag ur den, men eftersom den inte är formellt publicerad av Lunds universitet än (med tanke på det som nämnts ovan) så känner jag att jag inväntar Claus slutversion.

Källorna

Och så måste jag säga att hans urval av litteratur är genomtänkt. Här finns alla tänkbara vapenregister och en hel del opublicerat material, främst brevväxling mellan biskopar och berörda heraldiker, omnämnt. Detta material är knappast hemligt så att få det på pränt att och var det finns är bara det värt mycket för framtiden.

Dessutom finns här hänvisning till rätt heraldisk litteratur för att få relevant kunskap om ämnet. För en icke-heraldiker som vill forska kan det stundom kännas som att heraldiken saknar vetenskaplig grund. Historiker faller då gärna in i fällan att citera andra historiker som nämnt heraldiken bara för att begå misstaget att upprepa felaktigheter eller plattityder. Är du lagd åt det skadeglada håller kan du exempelvis läsa Dick Harrissons eskapader inom heraldiken eller ev avhandling som ”Der svenska väldet” av Torbjörn Eng. Både Harrisson och Eng är klar läsvärda och mycket vederhäftiga i det mesta som rör historia, men inte om heraldiken.

Möjligen tycker jag mig sakna referenser till Rutger Croneborg som skrev om adliga vapens innehåll, och då kom in på de adelsmän som adlats tack vare sin biskop-fars förtjänster. Men det ligger å andra sidan långt utanför uppsatsens period så det är inte relevant. Men för dig som vill läsa mer vill jag tipsa om att de finns i Heraldisk tidskrift i ett flertal nummer mellan 1968 och 78.

* Bara så att du vet – Claus kan mycket om annan heraldik med.

Kvinnliga vapen och varför de inte finns

 

En historiematerialistisk diskussion om heraldikens förändring till följd av maktförskjutningar och hur det påverkar synen på (framför allt) kvinnligt vapenbruk. Gäller på ett sätt även ofrälse vapenbruk.  

Länge var det jorden som låg till grund för utövande av makt. Kontrollen av mark var därför viktig. Heraldiken blev snabbt den visuella bekräftelse på jordinnehav vilket förklarar varför  furstarnas vapen redan under medeltiden övergick till att bli regionens vapen. Måhända inte formellt, men symboliskt och kulturellt.

Ännu fram till industrialismen byggde hushållen sitt ägande på jord, också det stora flertalet borgare och hantverkare i städerna. Men från mitten av 1700-talet förändras samhället så att ägande av lösöre får allt större betydelse. Med lösöre avses här ägande i bank eller industriverksamhet, senare också i tjänsteverksamhet.

Utövande av makt i ett samhälle som bygger på ägande av lös egendom förutsätter kontrollen av det offentliga rummet. Den som inte kan utöva makt förvisas till periferin. Just detta hände kvinnan från mitten av 1700-talet. Därför blir det viktigt att knyta kvinnan till hemmet och som knuten till hemmet anses hon vara oförmögen att delta i den styrande processen.

Varför är då det här viktigt för heraldiken? Jo, därför att ……

Kvinnan är ett undantag

Samtidigt som kvinnan tvingas bort från det offentliga rummet och förvisas till det privata förändras det kvinnliga heraldiska vapnet. Fram till 1700-talet har ingen pratat om damvapen eller kvinnlig heraldik. Då har heraldiska vapen ändå funnits i 500 år.
Bara ordet damvapen säger läsaren att kvinnan är ett undantag från normen. Underförstått blir mannen heraldikens rättesnöre.

Det här besynnerliga cirkelresonemanget har sedan 1700-talet återupprepats i vapenhandbok efter vapenhandbok fram till alldeles nyligen. Jag tror att ”Heraldiken i Sverige” är den första svenska heraldiska bok som inte gör skillnad på kvinnliga och manliga vapen, men med hänsyn till tidigare böcker i ämnet nämns ändå damvapen.

Numera är det få i Norden som hävda att kvinnor inte kan föra ett vapen på samma sätt som en man, men det krävs inte många minuters läsande på engelsktalande forum för att se att det här är långt ifrån självklart ens bland mycket framträdande heraldiker.
Därför känner jag att det här måste upprepas gång på gång.

Släktnamnet – en jämförelse

Det har gjorts många liknelser för att bevisa att det inte finns någon komplikation mellan könen inom heraldiken. Könen är som mötande trafik: de måste hålla sig i var sin fil för att inte krocka.

Men hur vackra dessa liknelser ändå är missar de målet. Heraldiken är ett identifikationsmärke för individen, släkten eller en korporation. De enda liknelser som finns är våra namn och våra logotyper. Eftersom logotypen endast berör korporationer och juridiska personer återstår endast att likna heraldiken vid namnet, närmast då släktnamnet.

Jag gör här en åtskillnad mellan släktnamn och efternamn där det förra är unikt för en viss grupp medan den andra är en mer allmän benämning, ex Andersson eller Lindkvist.

Släktnamn är idag skyddade av namnlagen så att ingen som ej är släkt med tidigare bärare äger rätt att anta ett unikt släktnamn. Är det tänkt, men ibland går nya namn som är identiska med gamla igenom ändå.
Däremot säger lagen uttryckligen, genom sin könsneutrala skrivelse, att alla oavsett kön äger rätt till släktnamnet och får därför föra det vidare. När denna lag kom 1982 var det en stor diskussion om just detta som på sikt skulle urholka släktbegreppet, men om det hörs numera inget. Självklart ska dotterdottern få heta samma sak som sonsonen om hon vill.

Det här är fundamentet i en jämställd värld, att ingen ska tvingas in i en roll på grund av hens bakgrund. Det finns ingen anledning för heraldiken att vara motståndare till denna jämlikhet, allra minst genom att hänvisa till traditioner som tillkom 500 år efter heraldiken självt och som alltså därför är just brott mot traditionen. Man skulle därför lätt kunna argumentera för att den som vill göra heraldisk åtskillnad mellan könen är en traditionsbrytare och att vi nu återgår till hur det var från början.

De ofrälse utan vapen

Men hur var det med de andra, som nästan-nämndes i ingressen?
Jo, här syftar jag på ofrälse, speciellt ofrälse med dålig ekonomi och utan högre utbildning som effektivt stoppas från att ta heraldiska vapen där det ännu finns avlönade härolder, dvs i England och i Skottland.

Med olika hänvisningar till oförvitligt leverne och med avgifter på över 50 000 kronor för ett vapen går det inte med bästa vilja i världen att säga att heraldiken är öppen för alla. Det tycker jag är en skam och bara det gör att brittisk heraldik bör tas med en stor nypa salt i dagens demokratiska värld. Så även de heraldiker och härolder där som stödjer denna ordning.

 

 

 

 

 

 

 

 

En titt på Norsk heraldisk forening

 

Nytt nummer av Våpenbrevet – Norsk heraldisk forenings tidning. Och den näst bästa nationella heraldiska tidningen i Norden, om jag får säga det själv (det vore ju tjänstefel som redaktör för Vapenbilden att säga något annat).

Här presenteras verksamhetsberättelsen för 2017. Det är imponerande mycket de hinner med och jag skulle gärna se att vi i Sverige tog upp några av deras idéer. men det blir svårt för vår svenska förening är så mycket mer utspridd än den norska och de mest aktiva finns tyvärr inte där de flesta av våra medlemmar bor (läs Stockholm).
222 medlemmar har de. Ett litet tapp mot 2016 så ni norrmän som läser men inte är med – gå med. Det kostar 300 NOK/år.

Bra innehåll

Som vanligt är det en bra bredd. Ständige krönikören Thorbjörn Bergersen skriver om ny militär heraldik medan Tom Vadholm följer upp med en artikel om Trondheims vapen och sigill genom tiderna. Trondheim är ju den norska kyrkans huvudstad och andliga centrum med st Olof-kulten som mittpunkt allt sedan denne kung helgonförklarades för snart 1000 år sedan. Hans skrin blev 1031 placerat i stadens St Clemenskyrka. Ärkestiftet grundades 1154 men det dröjer fram till 1439 innan vi hittar det första sigillet för staden. Vi kan förstå att det är mycket historia som gått förlorat här. Redan då finns grunden till det vapen som staden har idag i motivet, även om biskopen då tog större plats.

Alf Hammervold fyller på med en grundlig introducerande artikel om heraldiska kronor och förheraldiska kronor och kungliga rangtecken från Egypten fram till Karl den Store.

Mysteriet Schüppel

Den sista stora artikeln är en fyndig betraktelse av Jochen Wilke som skriver om sin frus vapen. Hon är tyska och vapnet har ett innehåll som kan vara svårt att förstå om man inte är tysk. Ja, vapnet i sig är inte så svårt att förstå. Det är helt enkelt en pilbåge och två ax.  Och på hjälmen en spade mellan två vingar.

Historien om vapentagaren Max Otto Schüppel berättar Jochen Wilke så mycket bättre än mig, men jag kan säga så mycket att lösningen till det hela ligger i hur man uttalar vissa ord på den sachsiska dialekten och resultatet är ett vapen vars innehåll har dubbel koppling till namnet.

Tvillingstäderna Nyens och Göteborgs gemensamma vapen

Göteborgs stadsvapen av Emmeli Malmqvist
Göteborgs stadsvapen av Emmeli Malmqvist

Varför är lejonet i Göteborgs vapen vänt åt sinister?
Frågan har ställts bland heraldiker under lång tid.
Svaret kanske finns på andra sidan det dåtida svenska riket.

1621 grundades staden Göteborg som en fästning på Sveriges västkust. I privilegiebrevet gavs staden ett lejon som är en variant av folkungavapnet men sinistervänt och med en sköld i höger tass. Det har länge diskuterats varför lejonet är vänt så här, flyende som om att det vänder ryggen åt fienden i väster.

Men kanske blir det hela mer begripligt om vi lämnar dagens världsbild och ser till hur Sverige såg ut 1621 och vad som samtidigt hände på andra håll. Främst tänker jag då på rikets östra sida.

Staden Nyens vapen från 1621

Nyen – En stad i öster

1638 grundades även en stad på östra sidan av riket intill militärförläggningen Nyensskans som byggdes 1611. Nyen blev dess namn men staden är numera mer känd under namnet St Peterburg/Leningrad. Eftersom staden aldrig blev en del av det svenska riket utan bara en del av det svenska väldet – bland annat gällde inte svenska rikets lag i Ingermanland – innan staden föll i ryssarnas händer och flyttades en aning till sin nuvarande plats kom detta stadsvapen inte att förekomma i vapenrullor. Det är därför nästan helt bortglömt
(det är bara paret Jakob Jakobsson och Anna Guttorp som vad jag sett nämnt detta sigill på nätet).

Stadsprivilegiet för denna stad kom till nästan 20 år efter Göteborg men eftersom stadens placering hade nämnts redan av Gustav II Adolf kring 1620 tror jag att vi bör anta att det funnits en  förberedd mapp på statskansliet med allt väsentligt rörande den blivande staden. Även ett sigill.

För tillsammans är dessa två städer – Göteborg och Nyen – Svea rikes sköldhållare och bäraren av landet Tre kronor.

 

 

Kvinnor och hjälmar

Patrick Damiaens träsnideri är kanske heraldikvärldens främsta.
En snidad hjälm utan hjälmprydnad av Patrick Damiaens.

Att titta i svensk heraldisk litteratur för att få veta mer om kvinnligt vapenbruk är sorgligt. Inte minst när det kommer till frågan om hjälmar. 

Självklart får både kvinnor och män bära hjälm. Det finns ingen anledning till varför inte.

Jag för min del tycker att det är dags att inse att gårdagens heraldiska författare ibland hade väldigt lite på fötterna när de skrev vissa texter och det är värt att beakta när det handlar om att skilja heraldiska traditioner från ”traditioner”.
Men låt oss för enkelhetens skull betrakta de två stora argumenten.

Kvinnor sägs inte bära hjälm därför att:

1. De inte deltog i torneringer.
2. De inte deltog i strid.

Av de skälen har de inte burit hjälm och kan därför inte bära en hjälmprydnad.

Argument 1 – Tornerspel

Det första argumentet är intressant eftersom vad vi vet var det endast i tornerspel som hjälmprydnaden användes och det måste sägas att det finns inte en enda kvinna som är känd som deltagare i ett tornerspel. Frågan är då vilka män som var med i tornerspel och vad det har för relevans på heraldiken idag.

Det har hållits tornerspel i Sverige under medeltiden. Av källorna att döma blev de mer sällsynta under 1400-talet än de var under 1300-talet. Jämför vi med kontinenten kan det bero på att antalet som hade råd med den rustningen som krävdes blev allt färre. För att förstå kan vi jämföra med motorsorten idag. Att ställa upp i VM i rally eller Formel 1 har alltid varit dyrt, men kostnaden idag är gigantisk mot vad den var på 1950-talet med följd att allt färre uppstickare kan vara med.

Det tornerspel som hålls efter medeltiden bör endast betraktas som skådespel och kan bättre jämföras med dagens tornerspel på medeltidsdagar än de spel som förekom på 1400-talet. Mer en uppvisning med speciellt inbjudna deltagare än en idrott på liv och död. Och så kallades de inte heller för tornerspel utan karusell.

De svenska källorna nämner några deltagare i tornerspel och några vapenböcker antyder ytterligare ett antal personer. Dessa är de enda vi vet har deltagit i ett tornerspel och som därför har rätt till hjälmprydnad. Alla räknas till de uradliga släkterna och knappt någon finns kvar idag. Ingen annan än dessa fåtal män – dit alltså inte ens kungar och prinsar kan räknas in – har enligt argument 1 rätt att föra hjälm med hjälmprydnad SÅVIDA det inte finns någon okänd regel som säger att den rätt som tillfaller en man därefter tillfaller alla av mankön i tiders evighet. Jag tror inte någon vill antyda att det finns någon sådan regel.

En lösning skulle kunna vara att ta med  karusellerna. Då är frågan om vi idag ska anse att en idrottsutövning för 400-500 år sedan ska bestämma vilka identifikationstecken utanför denna idrott som män respektive kvinnor ska ha rätt till idag.

Argument 2 – Striden

Sant är att ytterst få kvinnor deltog i strid under medeltiden. De fanns, men det var sällsynt. Om detta har Stefan Högberg skrivit om på sin blogg ”Kvinnliga krigare” och i sin bok med samma namn.
Fråga är då om det är relevant för bruket av hjälmprydnaden idag? Nja. Den man som vill använda hjälmprydnad idag med argumentet att en annan man använde en hjälmprydnad på 1300-talet får nog finna sig att då samtidigt hävda att kvinnor har samma rätt.

Adelskapet då, tänker någon.
Nja, inte heller det är ett bra argument eftersom det dels tar bort rätten till hjälmprydnad för alla män som inte är adel samtidigt som det visar att alla adelskvinnor faktiskt har rätt till hjälmprydnad. Det senare beror på att frälse visserligen gavs till en man och ärvdes av en man men upprätthölls (med stöd i lag och praxis) av kvinnor när någon man inte fanns att tillgå. Det är just dessa kvinnor (fruar eller döttrar) som är de stridande kvinnor som nämns av Stefan Högberg i hans blogg.

De båda argumenten för att hävda att kvinnor inte kan ha hjälm är därför intressanta för den som vill studera genushistoria och

Fruntimmersvapen för fröknarna Åsklund.
Rombsköld. Här för släkten Åsklund.

 Argument 3 – Sköldformen

Det finns faktisk ett tredje argument men det är så fånigt att det inte är värt att ta på allvar. Men jag nämner det ändå.

Kvinnor kan inte ha en hjälmprydnad för man kan inte sätta en hjälm på en spetsig sköld.

Kvinnor ges idag ofta en rombformad sköld. Sveriges förste heraldiska teoretiker Carl Uggla nämner den i sin bok ”Inledning till heraldiken” (1747) och konstaterar då att det var ett bruk på kontinenten som inte förekom i Sverige (eller Norden). Bruket förekommer i stort sett inte på 1800-talet heller (undantaget när  vapen med brittisk anknytning och några få till) utan blommar upp när Arvid Berghman slår igenom som heraldiker på 1930-talet.

Men oavsett när bruket kommer eller vad man tycker om sköldformen som sådan måste man ändå hålla med om att det är ett utmärkt exempel på cirkelresonemang: först vill man förneka kvinnor rätt till hjälm. Därefter ger man dem på nåder en ny sköld i form av en romb. Sedan hävdar man att de (som kön och genom historien) inte kan ha hjälm för att det inte passar sig att rita en hjälm på denna spetsiga sköld. Detta fast man vet att kvinnor haft helt vanliga sköldar i Sverige sedan 1200-talet.

Ridderliga friherrekronor på 1600-talet

Silfverloods huvudbaner i Västra Tunhems kyrka.

Är alla med pärlkrona högadel?
– Nej. 1600-talets praxis med kronor gör att det inte går att dra några enkla slutsatser om vapenbäraren baserat på hans begravningsvapen. 

Häromdagen nämnde jag att ridderliga riksrådsätter kunde använda en pärlkrona (friherrekrona) under 1600- och 1700-talen.

Men samma krona kan ses på vapen som tillhörde personer med, formellt sett, en helt annan rang.

Två exempel från 1600-talet är Olof Silverlood i Västra Tunhems kyrka i Skaraborg och triptyken i Råby-Rekarne kyrka för Zacharias Pauli ( död 1630).
Ingen av dessa två var riksrådsättlingar, riddare eller friherrar och borde därför inte ha en pärlkrona.

Silverlood adlades för sina insatser på slagfältet och slutade om överste. Det är tänkbart att han såg sin position i nivå med riksrådsättlingar och det är väl också sannolikt att hans barn hade tagit nästa steg i adelskarriären om de blivit lika framgångsrika som honom i sin militära karriär. Det blev de nu inte.

Zacharias Puli var österrikisk adel som naturaliserades i Sverige. Han tillhörde aldrig riksrådet och eftersom han blev naturaliserad kan ingen före honom heller ha tillhört riksrådet. Dock gifte han sig med Brita Hård och hon tillhörde 2:a klassen. Han har sannolikt plockat upp sin svärfars krona

 

 

Stort tack

Till Joakim Pauli för informationen

Riksrådsättlingar med friherrekrona

Du har säkert sett och undrat förr – varför har den där adliga släkten en friherrekrona?

Det rör sig då säkert om den grupp som under Riddarhusets första sekel introducerades i den andra klassen, riddareklassen (då var grevar och friherrar tillsammans den första klassen). Dessa ätter var ättlingar till riksråd men vare sig grevar eller friherrar. Nästan alla kom också att upphöjas  till första klassen under 1600-talet men några gjorde inte den karriären. Dit hör bland annat den gren av Ribbing som använde de två sigillen som vi ser här ovan. Så trots att de enligt vårt sett att se det tillhör den tredje klassen och ska ha en vanlig adelskrona var de under 1700-talet fortfarande att betrakta som berättigade till ridderlig status och förde då, enligt den tidens praxis men inte fastslagna regler, den pärlkrona som vi idag förknippar med friherrar.

Från 1600-talet och fram till 1800-talet var det lite si och så med kronorna. Dagens bruk tillhör den strukturerade moderna tiden som kommer med industrialismen.

Stort tack

till riddarhusgenealogen Göran Mörner och till Pontus Ragnö vid Riddarhuset för informationen.

Bra böcker för vapentagare

Uppslag ur Cedercronas vapenbok.
Uppslag ur Cedercronas vapenbok.

– Hur vet jag att mitt nya vapen är unikt?
– Det vet du inte, men du kan göra så gott du kan genom att läsa rätt böcker. 

Den som vill ta ett heraldiskt vapen vill såklart veta om det är unikt. Vad är annars poängen med ett heraldiskt vapen?

Många experter säger då lätt förnumstigt att man ska titta i alla heraldiska vapenböcker, men det är bara trams. Bara de senaste åren har högt betrodda intuitioner gjort vapen för offentliga personer och organisationer som direkt inskränker på andra offentliga vapen, om än i andra kulturområden. Inte ens experterna själv tycks ha koll på andra länders vapen.

Svårt att få överblick

Och det är inte så konstigt. Vapenböckerna är inte så systematiskt ordnade. Många är i bokstavsordning, andra följer när ett vapen skapades eller när vapenägaren tog plats i det sammanhang som vapenboken dokumenterar. Hit hör till exempel alla vapenböcker för Riddarhuset fram till Dahlby respektive Raneke på eget initiativ gjorde sina sammanställningar.

Vapnen är också många. Ingen vet hur många, men ett par miljoner  tros finnas runt om i Europa. Det finns såklart ingen som kan hålla koll på alla dessa vapen och därför ska du inte heller känna att du ska behöva göra det.

Bokomslag Vapenlikhetsfällan

Men håll koll på vårt kulturområde

Svenska vapenkollegiet (där jag ingår) har valt den pragmatiska vägen och jag tycker att det är något som alla ska ta till sig.
Den pragmatiska vägen går ut på att alla nya vapen ska granskas mot de vapenböcker som registrerat heraldiska vapen och flaggor i det nordiska kulturområdet. Hit räknas även Baltikum eftersom den regionen är en del av de skandinaviska ländernas historia.
Tack vara att kollegiet har en adjungerad ledamot från Danmark, Norge respektive Finland kan vi hålla relativt bra koll på de länderna, men framför allt är vi noga med att granska mot svenska vapenböcker och andra heraldiska källor.

Sedan granskas vapen såklart mot andra källor med, men i ärlighetens namn kan det inte göras så systematiskt som man skulle kunna önska.

En lista över viktiga vapenböcker

Den här listan behöver du ha koll på om du vill bli en seriös granskare av heraldiska vapen inom vårt kulturområde.
Som du ser finns det i Sverige en bredd som saknas i den andra nordiska länderna. Här finns både systematiska genomgångar av vapen (i regel av Raneke eller Dahlby), här finns borgerliga vapen och här finns avvecklade offentliga vapen. Det finns till och med revideringar av andra böcker (Janzon som i Vapenlikhetsfällan granskade Ranekes Svenska medeltidsvapen).
Det är en fröjd att vara heraldiker i Sverige.

Norden

Skandinavisk vapenrulla (1963–).

Sverige

  • Andersson, Per: Svensk vapenbok för köpin­gar, municipalsamhällen och landskommu­ner 1863–1970 (Mjölby 1994).
  • Andersson, Per: Östgötsk vapenbok (Lin­köping 1998)
  • Berghman, Arvid: Borgerlig vapenrulla (Djursholm 1950).
  • Försvarsmaktens heraldiska vapen och valspråk 2001, TFG 09 812:010004.
  • Kalender över Ointroducerad adels förening (1935–).
  • Janzon, Kaj: Vapenlikhetsfällan (2016)
  • Nevéus, Clara & de Wærn, Bror Jacques: Ny svensk vapenbok (Stockholm 1992).
  • Raneke, Jan: Svensk adelsheraldik (Malmö 1990).
  • Raneke, Jan: Svenska medeltidsvapen 1–3 (2:a uppl, Nora 2001)

Danmark

  • Achen, Sven Tito: Danmarks kommune­­-våbe­ner samt Grønlands og Færøernes (Køben­havn 1982)
  • Achen, Sven Tito: Danske adelsvåbener (København 1973).
  • Petersen, Karl Nikolaj Henry: Danske adelige sigiller fra det 13. og 14. Aar­-hundrede (Kjøbenhavn 1897).
  • Reitzel, Poul: Vaabenførende slægter i Danmark 1–3 (Køben­havn 1946–59).
  • Thiset, A: Danske adelige Sigiller fra det 15, 16. og 17. Aarhundrade (København 1905)

Norge

  • Cappelen, Hans A K T: Norske slektsvåpen (2:a uppl, Oslo 1976).
  • Huitfeldt-Kaas, Henrik Jørgen: Norske Sigiller fra Middelalderen (Oslo 1899–1950).
  • Norske kommunevåpen (Oslo 1987, med Suppleringshefte 1988).
  • Hans Krag: Norsk Heraldisk Mønstring (1955)
  • Aase & Nissen: Segl i Universitetsbiblioteket i Trondheim (1990)
  • Nissen & Bratberg: Schønings våpenbok

Finland

  • Granfelt, George Fredrik: Finlands ridder­skaps och adels vapenbok (Helsingfors 1889).
  • Haikonen, Atte: Suomen kunnallisvaakunat – Finlands kommunvapen (2:a uppl, Helsingfors 1982).
  • Hausen, Reinhold: Finlands medeltidssigill (Helsingfors 1900).
  • Suomalaisia Vaakunoita – SHiFs vapenregister med dess 1356 först registrerade vapen (HSiF 2006)