Kategoriarkiv: Vapensköld

Järvar och örnar i Värmland

Järvar och örnar i Värmland. Om det har Fredrik Höglund skrivit ett bra inlägg på sin blogg som jag vill göra reklam för. 

På ett snärtigt och kunnigt sätt berättar han allt väsentligt som finns att veta om historien bakom Värmlands landskapsvapen. Därför lämnar jag över ordet till honom.

Läs Fredriks hela inlägg här: https://wermlandsheraldik.wordpress.com/2017/12/21/jarven-varmlands-forsta-landskapsdjur/#comment-1552

Fredrik Höglund är alltså heraldikern bakom bloggen Wermlandsheraldik.

Vad är heraldik

Daniel Anderssons Exlibris
Daniel Anderssons Exlibris av Magnus Bäckmark.

Att ett vapen är en klassisk symbol är nog alla som läser den här bloggen väl medvetna om, men hur avgränsar man egentligen ett heraldiskt vapen från vapenliknande bilder?

2001 kom min och Magnus Bäckmarks bok ”Heraldiken i Sverige”. Redan i inledningen försökte vi definiera vad ett heraldiskt vapen är. Det lät så här:
”Ett vapen består av ett sköldemärke, som återges på skölden, och en hjälmprydnad, som sätts ovanpå hjälmen. …  Man utgår alltid ifrån att ett vapen åtminstone i tanken ska kunna användas på det sättet. Men vapnet behöver inte nödvändigtvis sköld och hjälm för att ändå kännas igen som ett sådant. Ett vapen är i grund och botten en bild som är utformad i enlighet med det heraldiska bildspråket och kännetecknas av nedanstående egenskaper vad gäller funktion, innehåll och stil.”

Bildens funktion

Bilden har inom heraldiken två funktioner. Dels är den dekorativ, dels är den ett tecken som identifierar sin ägare. Därför måste den kunna särskiljas från andra bilder.Och därför ska en komposition sträva efter originalitet i sin kompositionen.

Bilden ska vara enkel och tydlig

Heraldiken premierar enkelheten. Bilden ska kunna beskrivas så enkelt att alla kan förstå hur den ska ritas/tecknas/avbildas.Någon expertkunskap ska alltså inte behövas.  Till exempel är lilla riksvapnet enligt lagtexten en blå sköld med tre öppna kronor av guld, ordnade två över en – en bild och symbol som visar heraldikens enkla tydlighet på alla sätt.

I vapnet strävar man också efter en stark kontrast mellan de tinkturerna, tinkturregeln. Det betyder att man växlar mellan färg och metall så att en röd björn inte ligger på ett fått fält, och att ett rött fält inte heller ligger mot ett blått fält.
Glöm inte heller att färgerna ska vara så klara och tydliga som möjligt med hänsyn taget till det material som används.

Göteborgs Heraldiska Sällskap

Bilden ska vara  stiliserad

Heraldiken är inte naturalistisk. Tvärtom, den visar en extremt falsk bild av naturen eftersom varje avbildning ska vara stiliserad och förstärka motivets mest framträdande attribut. Bilden av en ros eller ett lejon är därför inte en naturtrogen avbildning utan en ikon för dem.

Framställningen är samtidigt traditionell. Det går inte för sig att stilisera en heraldisk ros hur som helst utan framställningen ska följa den heraldiska traditionen. Det är det som gör det lite krångligt att vara heraldisk konstnär för det är mycket att hålla ordning på.

Bilden ska även ha en tydlig siluett. Man behöver inte gå så långt så att man säger att motivet måste kunna kännas igen i en svartvit siluett men näst intill.
Eftersträva alltid tydlighet och slagkraftighet i alla framställningar.

 

Tankar om Ted Talk

Ted Talk har fått ett fantastiskt genomslag bland den välbeställda klassen i Västeuropa. Nästan som att man kan tro att det som sägs där är väldigt viktigt. Men jag har vissa synpunkter.

Nu tänker jag begränsa mig till synpunkter på ett inslag som handlar om flaggor, och egentligen handlar det inte ens om det inslaget. Nej, det här inlägget handlar mer om att jag tycker att vi allt mer gör icke-experter till experter endast på den grund att de gör sig bra i korta filmade inslag. Och eftersom flertalet följer experternas auktoritet (varför tittar du annars på Ted Talk) får dessa ”experter”

Ett inslag om flaggor

Det var i mars 2015 som Roman Mars höll ett Ted Talk om flaggor med titeln ”Why city flags may be the worst-designed thing you’ve ever noticed
Fram till idag har det setts nästan fem miljoner gånger av, gissar jag, drygt hälften olika personer (nördar har en tendens att se om ett inslag mer än en gång, har jag närko på mig själv).

Om just det här inslaget har jag inget att säga mer än att det var ett rätt kul inslag men det hade väldigt lite att göra med heraldik och flaggor och knappt något att göra med kunskap. Det har mest att göra med att skapa en stämning av ”titta vad vi är bra, låt oss nu skämma ut dem som inte är lika bra”. Och för all del, i en humorsketch funkar den attityden bra även om jag är lite mer tveksam i Ted Talk-sammanhang.

Så följs Ted Talk upp

I Ted Talks presenteras Roman Mars som en flaggentusiast, inget mer. Men hela Ted Talks idé, som de inte försnillar ett chans att påpeka, är att de för fram experternas kunskap på enkelt sätt till oss vanliga människor. Alltså anser ted Talk att Roman Mars är en expert. Därför är det intressant att han som enda källa till sin kunskap för fram boken

Därför har jag tittat lite på efterspelet till hans föreläsning. På Ted Talks hemsida tar Roman Mars i juli 2015 upp tankar och flaggor som kommit in sedan hans Ted Talk. Här nämner han alldeles i början en bok av Ted Kaye som heter: Good flags, bad flags: How to create a great flag.

Ted Kayes har tydligen listat upp fem regler som Roman nämner. Det är inget fel i Kayes regelverk men det som är bekymret är att Roman Mars tar upp denna Kaye som den som har skapat dessa regler och som därför är upphovsmannen bakom dem, när dessa regler har varit vägledande för heraldiken och flaggkunskapen i över 800 år. 800 år är en nästan ofattbart lång tid så visst finns det under denna tid både flaggor och författare som avviker från den smala vägen, men merparten av flaggorna gör det inte.

Och här kommer då min poäng. Om vi väljer att som enda källa till något tar det som presenteras på det mest lättsmälta sätt, vad händer då om personen har fel? Om hen har missuppfattat sin källa eller om hen valt just den källa som företräder en avvikande mening (=felaktig, för att denna person har missuppfattat ämnet). När det kommer till flaggor finns det alltså ett enda föredrag på Ted Talk och jag gissar att det gäller för de flesta ämnen.
Läs mer här: https://ideas.ted.com/7-fantastic-flags-that-break-every-design-rule/

Med detta sagt – titta gärna på Roman Mars men var lite fundersam till Ted Talks och hur väl dess föreläsare egentligen kan sitt ämne.
Och när du läst klart – vilket fel gör Romas Mars (och Ted Kaye) enligt Europeisk heraldisk/flaggtradition.

 

Får jag bära mormors vapenring?

Jourhavande heraldiker

Om du har ett gammalt föremål med ett heraldiskt vapen – får du då använda det?

Det var i korthet en fråga jag fick häromdagen. Det gällde då både en vapenring och en vacker klocka som var utsmyckade med ett adligt vapen och har tillhört ägarens anfader, men inte på far-till-far-linjen.
Min frågeställare är alltså inte adlig.

Mitt svar är enkelt:
Visst får du använda din gamla släktings vapen, både klockan och ringen.

Men att använda föremålen är inte detsamma som att äga vapnet. Det är viktigt att skilja på det jag kallar dekorationsvapen och identifikationsvapen. Det första är inte mer än ett vackert föremål medan det andra är den heraldiska motsvarigheten till ditt namn.

Så om du har ett gammalt föremål med dina släktingars vapensköld; använd dem gärna. Det är ju trots allt en del av ditt arv. Men var ärlig  och låtsas inte som att det är ditt eget vapen och gör för allt i världen inte nya föremål med denna vapensköld som grund.

Expressen och prins Gabriels vapen

Det här är väl straffspark mot öppet mål – men maken till antal fel som man kan få in på 60 sekunder långsamt tal var det länge sedan jag stötte på.

Och nej, jag är inte upprörd 🙂 Bara lite förundrad över hur lite Expressens hovkrönikörer kan om det kungliga protokollet. Och fascinerad över det språk som används, som om programmets tittare är fullständigt okunniga om svensk historia.

30 sek: Jo, alla får ta sig ett vapen.
40 sek: Nej, det heter inte riksheraldiker. Det ämbetet avskaffades 1953. Numera är det en statsheraldiker, som är enhetschef på Riksarkivet​
45 sek: Nej, man tillverkar inte ett vapen, man komponerar det. Nu komponerar inte statsheraldikern speciellt många kungliga vapen heller eftersom de följer en mall, men det är ju bara detaljer.
50 sek: Nej Henrik Dahlström är inte statsheraldiker. Henrik är konstnär som anlitas av statsheraldikern (jo, han har en deltidstjänst), och denne statsheraldiker heter Henrik Klackenberg. Klackenberg är för övrigt också kammarherre vid hovstaten så honom bör, rimligen, krönikören känna personligen.
1 min: Nörderi, men ändå – Vapnet har inte fyra ”bitar” det har fyra fält.
1.05 min: Och de ”svenska symboler” som nämns är Sveriges statsvapen och ett landskapsvapen.
1.20 min: Att säga att dalpilarna ”kom till kännedom” på 1520-talet känns lite som om personen läst men inte förstått. Vapenskölden/sigillet med pilarna är känt från 1520-talet. Pilarna i sig är armborstpilar, som dock var lite kortare än de som användes av ex tyska knektar, därav namnet dalpil.
1.35 min: Nej, det är inte en krans runt skölden. Det är en kedja.
1.40 min: Prins Carl Philip får ”designa” i betydelsen ”rita upp” Gabriels sköld så mycket som han vill. Han får däremot inte hitta på något eget, vilket krönikören själv sa 30 sekunder tidigare i inslaget.
2.35 min: Jo, Gabriel kommer visst att använda detta vapen. Eftersom han är prins och medlem av kungahuset är hans vapensköld en del av Sveriges officiella symboler. Låt gå att vi i allmänheten inte kommer att kunna se vapnet så ofta, men det är en helt annan sak.

Det är väl bara att hoppas att Tess Ulander och Karin Lennmor till nästa kungliga inslag åtminstone läser igenom närmsta wikipedia-sida. Mer är det vågar jag inte själv hoppas på.

Se inslaget här: https://www.expressen.se/tv/nyheter/kungligt/darfor-designar-inte-carl-philip-for-sonen/

 

Hitta de gamla heraldiska verken

Internet är fullt av heraldik och gamla inscannade böcker. Men de svenska källorna är ännu relativt okända för en större allmänhet. så därför kommer här en lista.

Källan till denna lista är (den ursprungliga) Svenska Heraldiska Föreningens årsskrift från 1912.

Svenska vapenböcker

Henrik Kejser: Sveriges Rijkes Ridderskaps och Adels Wapen-Book Hwaruti Alla Grefwars, Friherrars och samtelige Adelens Wapnar och sköldemarken författas. Stockholm 1650, 4:o. (].

F. Peringsköld) Prof-Tryck utg. af åtskillige K . Antiquitets Archiv tillhöriga sigiller, Stockholm 1721, 4:o.

(C. L . Von Schantz?) Swea Rikes Ridderskaps och Adels Wapn-Bok uti trä skuren; första delen utkom 1734 och den andra 1 745 ; folio.

Daniel Gustaf Cedercrona: Wapn-Bok öfver Swea Rikes Ridderskaps och Adels Wapn, Stockholm 1746, folio, träsnitt.

P. Carlsköld: Sveriges Ridderskaps och Adels Wapenbok, Stockholm 1764, folio, koppargravyr. Denna vapenbok är fortsatt till närvarande tid.

A . W. Stiernstedt och C. A . Klingspor: Sveriges Ridderskaps och Adels vapenbok, Stockholm 1865—1879 qvart., färgtryck.

C. A . Klingspor: Sveriges Ridderskaps och Adels vapenbok, Stockholm 1890, stor folio.

F. Liljeblad: Svenska rikets jemte landskaps, städers och läns vapen, 1878,

Teoretiska heraldiska verk

Bonde Humerus: Stemma Sveorum in Coelo Heraldico, Resp. Jacobi. Jena 1691, qvart.

Eric Galle: De natura Insignium cum apphcatione ad Insignia Nobilitatis Svecanee, Upsala 1747 och 1748, qvart. — 38 —

Adam Slreling: Principia Artis Heraldicae, Lund, 1748, qvart.

Carl H. Uggla: Inledning till Heraldiken, Stockholm 1796.

C. A . Klingspor: Svensk Heraldik, Upsala 1874. Gustaf Adlerfeldt: Disquisitio de Ordinibus Equestribus, Upsala 1696, qvart.

Johan lhre: Dissertatio accademica de natura insignium cum applicatione ad insignia nobilitatis Svecanee, 1747—1748.

Henric Rosenstierna: De ordinum Equestrium in Svecia usu Antiquo et Hodierno, Upsala 1748, qvart.

Johan Höppener: De ordinibus Equestribus, Lund 1748.

Olof Broms: De Diadematium Origine et Usu, Upsala 1700, octav.

Johan lhre: Dissertatio, accademica de insignibus serenissimae familiae Wasiacae, 1758.

Eric Fant: Observationes circa originem insignium nobilitatis svecanae, 1 787.

Jacob Franck’ De Antiquis Gentium Gothicarum Insignibus, disp. Lund 1697 qvart.

Anders Schörling: Insignia Gothorum adumbrans, disp. Upsala 1719, qvart.

Brauner: De Insignibus Serenissimae Familiae Vasiacae, disp. prae. lhre, Upsala 1758.

Johannes Schefferus: De Antiquis Verisque Regni Svecia? Insignibus, Stockholm 1678, qvart.

Laurentii Petri: Bevis at Tre Kronor äro Sweriges rätta och enskylta Wapn.

Dan. Vihlm. Mollerus: Dissertatio de Tribus Regni Svecia? Coronis, Altdorf 1696, qvart.

Carl H. Uggla: Af handling om Swea Rikes Urgamla Wapn de Tre Kronor, Stockholm 1760.

 

 

Med fokus på hertigarna

Hertig Magnus vapen på Vadstena slotts fasad.
Hertig Magnus vapen på Vadstena slotts fasad.

Nytt referensverk om nordiska hertigar. Det senaste numret av Heraldisk Tidsskrift är en fantastisk sammanställning av heraldiken kring hertigarna från 1200-talet fram till idag. 

I maj 2015 hölls en heraldisk konferens på temat hertigar. Nu har föredragshållarna samlat ihop sig och skrivit ner sina tankar i artikelform och publicerat dem i Heraldisk Tidskrift nr 116 år 2017. Och jag måste säga att detta är det bästa numret av denna tidskrift sedan dess start för 60 år sedan.

Hertig-artiklarna ger en bra inblick i den nordiska heraldikens utveckling från medeltid fram till i alla fall 1700-tal. Nu rymmer visserligen vissa artiklar utvecklingen även därefter men från 1800-talet fram till idag kan den kungliga heraldiken inte sägas vara den nyskapande utan mer en eftersläntrare. Därför är den mer intressant ut kulturhistoriskt än ur ett heraldikteoretiskt perspektiv.

Fantastiska skribenter

Med författare som Martin Sunnqvist, Eric Bylander, Henrik Klackenberg, Tom C Bergroth, Steen Clemmensen, Terje Bratberg, Carsten Rasmusen Nils Bartholdy och såklart Ronny Andersen får man som läsare en heltäckande bild av hertigarnas heraldik i Norden från medeltiden fram till idag.

För svensk del tar Klackenberg hand om medeltiden och Martin Sunnqvist om titulärhertigarna från Gustav III och fram till idag. Eric Bylander och Tom Bergroth gör nedslag i Vasa-hertigarna däremellan även om någon heltäckande bild inte ges här.

Fördragen är förlagan

Nu ska vi komma ihåg att alla dessa texter är artiklar skrivna utifrån de föredrag som hölls i maj 2015 och att föredrag av naturliga skäl mer bygger på bild och närvaro än på analys och eftertanke. Men jag tycker att det är värt att reflektera över att samtliga artiklar är deskriptiva till sin natur. Dessutom lider de av den heraldiska åkomman att inte ta till sig forskning från utomstående fält.

Två områden som jag skulle vilja få lite mer reflektioner kring är det medeltida hertigbegreppet, dess utformning och relation till riksenandet. Trots allt uppkommer hertigarna som begrepp ungefär två generationer efter det att kungabegreppet etableras på allvar med tillhörande maktapparat, till skillnad från den tidigare innebörden av titeln där makten mer var beroende av personliga relationer.

Den andra delen av forskningen som jag saknar är den som rör renässansen begynnande nationalstat. Här tänker jag på den tidens konglomeratstat och hur synen på dess delar påverkade synen på hertigskap och vidare hur dess symbolik skulle uttryckas. Speciellt den svenska hertigtitulaturen under vasakungarna visar på hur svårt det var att definiera vad ett hertigskap var och hur det skulle särskiljas från storfurstendömen eller andra indelningar. Leif Tengroths avhandling är visserligen intressant men bara en första skrapning på ytan av detta spännande ämne. Bland historikerna finns det numera en hel del forskning inom detta område.

Men detta är förstås överkurs för den som har förläst sig på ämnet. Den här skriften täcker däremot allt annat som man behöver veta och jag vet att jag själv kommer att ha mycket nytta av den både som inspiration och som referensverk.

Hur skriver man en blogg?

På rubrikens fråga finns många svar. De flesta handlar om hur man gör sin blogg populär och läst. Några om hur man fokuserar på det man tycker om. 

Just i detta inlägg vill jag bara säga att jag skriver för att det är roligt. Det innebär att jag ibland skriver vid min dator med allt vad det innebär av ordbehandlings- och bildredigeringsprogram men andra gånger skriver i min telefon och använder foton direkt från mobilens dels enkla, dels lilla (skärmen begränsar onekligen för en 50+:are) utrymme.

Av det skälet vet jag att det ibland blir stavfel och det kan komma upp bilder som är rätt värdelösa. Det vet jag  för ingen av dessa skulle jag någonsin låta trycka. Men i bloggen bryr jag mig inte så mycket om det eftersom jag förmodligen skulle skriva väldigt mycket mindre om jag ar tvungen att vänta in en dator inför varje publicering.

Men å andra sidan – jag är rätt prestigelös så om du hittar några stavfel eller slarviga faktafel så är det bara att mejla. Just idag har jag rättat några detaljer som Klas uppmärksammade mig på. Tankefel eller andra typer av fel lär du däremot inte hitta 🙂

Jag avslutar med dagens, eller kanske månadens, mest misslyckade selfie. Inte många rätt där inte.

Selfie

 

Vad står Tyr-runan för

På senare tid har en viss nazistisk organisation börjar använda Tyr-runan för att visa på sin fornnordiska historia och sina nazistiska kopplingar – det senare dock utan att våga gå hela vägen.

Om den synen på sig själv kan inget annat ord än ”trams” användas, sedan spelar det inte någon roll hur hotfulla och våldsamma de än är. De har lika fullt en fullständigt vriden syn på historia. Så om det finns inget mer att skriva.

Ingen naiv normalisering

Med utgångspunkt i en debattartikel i Svenska Dagbladet idag vill jag istället reflektera kring normaliseringen av nazismen. Författaren där vill göra gällande att Tyr-runan inte är nazistisk utan fornnordisk och det har han ju rätt i. Men därifrån drar han slutsatsen att lagstiftningen bör hålla sig ifrån att lagstifta om denna och andra symboler. Där tycker jag att han har fel, för han missar kontexten. Den alltid lika viktiga kontexten. och genom att missa den så normaliserar han nazisternas bruk av Tyr-runan även om det inte är hans avsikt.

Vad jag menar är att det demokratiska samhället måste kunna vara intolerant mot intoleransen. Det innebär att kalla saker vid dess rätta namn även om det kan smärta den som inte riktigt vill se intoleransen.

Men genom att klart och tydligt markera att Tyr-runan i vissa sammanhang är en nazistisk symbol kan vi andra i andra sammanhang använda denna och andra runor för att

Detsamma hände – som författaren också tar upp (om än med något felaktig tidslinje, enligt min mening) – med Torshammaren. Denna slog igenom på 80-talet inom flera olika grupper där nazisterna långt ifrån var först. Det var därför dåtidens skinheads så sällan hade just Torshammare utan istället använde Odalrunan. När de sedan försökte utvidga sin asa-symbolik hamnade de i bakvattnet och övergav den strax.

Symbolen står för det vi vill att symbolen ska stå för

Det går inte, som författaren påstår, hävda att en symbol minsann bara betyder en sak och att dess betydelse aldrig förändras. Tvärtom förändras symboliken oavbrutet eftersom vi själva förändras liksom vår omvärld. En symbol står för det som dess betraktare lägger i den.  Om Tyr-runan endast framträder i det offentliga som en symbol sm används av nazisterna blir det en symbol för nazismen. Ska den fortvara en symbol som hör till Asa-tron så måste de som bevarar traditionen kring denna tro också visa upp den i dess ursprungliga sammanhang.

Att det i dagens upphaussade medielandskap kan kännas som en hopplös uppgift kan jag förstå, och därför tycker jag att fler ska bidra till en positiv syn på den fornnordiska traditionen. Om inte annat så för att visa att den är allas och att den är inkluderande. Författaren som kommer från Samfundet Forn Sed Sverige kan inte stå ensam.

Den som har tittat in på Svenska Heraldiska Föreningens och Svenska vapenkollegiet ser säkert där att flera vapen har en symbolik som går tillbaka till just Asatron och dessa har verkligen inget med nazism att göra.