Kategoriarkiv: Vapensköld

Glöm allt vad stormannaätter heter

St Göran och draken i Storkyrkan i Stockholm. Foto: Wikipedia

Har du hört talas om medeltida ätter som likt en klan förde ett vapen som fördes vidare från far till son? Glöm det. Så enkel var inte svensk (nordisk) medeltida heraldik. Den var mycket mer fascinerande än så.

Sture-ätten, Vasarna och den mystiska Vinstorpa-ätten. Väl kända från historien och presenterade som en väl sammanhållen släktgrupp. När genealoger och heraldiker beskrivt dessa släkters historia känns det väldigt logiskt men tittar vi på människorna bakom sköldarna syns en mycket brokigare väv.

Det fanns inga ättevapen

1626 fick det nya Riddarhuset sin första förordning. Här var det tydligt att man ville få fram en genealogisk enkelhet och varje ätt fick därför var sitt nummer. Detta var möjligt eftersom man började på noll, med de förhållandevis få levande männen som utgjorde Sveriges adel.

Varje ätt tog sig ett namn (ett bruk som påbörjats på allvar under 1500-talets andra hälft) och deras vapen fastställdes i den form det hade just då. Och nyckelbegreppet är just ”den form det hade just då” eftersom alla mer talrika släkter har visat en stor variation när det kommer till hur släktvapnet ska se ut.

Riddarhusets förordning hade två syften, så som jag ser det. Det ena var att få en struktur rörande adelskapet och dess ekonomiska privilegier (den processen hade pågått sedan kung Gustavs dagar, därav alla genealogiska arbeten från 1550-talt och framåt), det andra var att skapa ordning på riksdagarna.
Sverige var ett ståndssamhälle och adeln dess främsta stånd. Men alla adelsmän kunde inte få rösta utan varje ätt fick utse en person (i regel huvudmannen) som fick representera ättens intressen.
Det fanns däremot inget intresse från varken statsmakt eller adeln själv att reglera det heraldiska vapnet; det förstår vi genom frånvaron av paragrafer som styr bruket av släktvapen.
Bruket med en ätt under ett namn med en sköld är alltså ett sätt att reglera närvaron vid riksdagarna, inte ett sätt att reglera heraldiken. Den senare bara följde med.

Anakronistiskt släktbegrepp

// Tillagt 23 november. //

Redan i de första landskapslagarna framgår det att både bror och syster ärver. Visserligen inte lika, men tillräckligt lika för att dotterns barn absolut inte vill bortse från sin morfar. Det ser man också i de matrynomikon-namn som flera män ur stormannaätter bär under 1200- och 1300-talen. Eller att än fler män för vapen som de ärvt via mödernet även i de fall som deras fäder både varit vapenbärande och haft framträdande positioner i samhället.

Tomas Småberg förklarar i ”Det stängda frälset” hur patron-klientskapet, där en kompetent man av (något) lägre börd knyts till en stormannaätt genom att han gifter sig med stormannens dotter. Det här kan också skett på lägre nivå i samhället, men det är betydligt svårare att uptäckta på grund av källorna.  Yngre Stenbocks-ätten liksom dess ursprung Drake av Intorp är båda grenar som nått sin position via mödernet och som helt klart varken har setts eller sett sig själva som en ”falsk” gren av det som en rättrådig heraldiker skulle kalla den adliga ätten XXX.

Bild: Wappenwiki

Än mer udda är Vinstorpa-ätten vars kvinnor i minst fyra, möjligen ännu fler, tillfällen har fört sin sköld vidare till barnen.

Kaj Janzon beskriver det hela rätt bra i citatet här nedan.

 

// OBS – Detta som kommer här nedan är från Kaj Janzons text, som jag tycker är en mycket bra sammanfattning om släktbegreppet. Det blir en not i min text som jag inte hann klart med på grund av liten olycklig ögonskada häromdagen.  Jag kommer strax att fixa till resten, med lite exempel som utvecklar det här begreppet mot en mer heraldisk . Ha tålamod i någon dag//

”Detta nya sätt att se på ätten kom med tiden att ses som det enda sätt att förhålla sig till en släkt. Det är där vi är idag, även om det nu börjar lösas upp igen. Ett av de mer anakronistiska begrepp som skapats då man försökt förklara medeltidens bruk av heraldiska vapen utifrån en teoretisk modell från senare tid, kombinerad med delvis ännu senare föreställningar om ett forntida ättsamhälle, är »ättevapnet«, alltså en vapenbild som förmenas utan att förändras ha ärvts från far till son generation efter generation enligt något slags strikt regelverk för hur det skulle gå till. Emellertid är indelningen i agnatiska ätter, såväl sådana som introducerats på Riddarhuset som icke introducerade ätter, i själva verket väsentligen en tidigmodern import från kontinenten. Den är tämligen främmande för det medeltida sättet att se på släktskap som i vårt land åtminstone sedan 1000-talet väsentligen är bilateral, dvs. att släkten inte redovisas utgående från en anfader, eller -moder (så kallad unilineär släkt), utan från den individ (»jag«) vars släkt skall redovisas och dennes mödernehärstamning är därvid lika väsentlig för redogörelsen av släktkretsen som fädernet.
Det släktskapssystem och det därtill knutna vapenbruk som gällde för det svenska medeltidsfrälset var således inte riddarhusordningens patrilineära ätt med dess evigt oföränderliga ättevapen utan ett mycket mer flexibelt bilateralt system, där släktkretsar (fränder) definierades efter varierande behov av olika individer vid olika tidpunkter.”

 

Källor

Kaj Janzon; Vapenlikhetsfällan (2017)

Lerums trasa och kommunens seriositet

Lerums kommunlogga

Den som sett Lerums kommunlogga börjar lätt att fundera på: Hur tänkte de här?
För som varumärkesbild är den inte speciellt lyckad och som kommunrepresentation direkt usel. Dessutom har de med några färgglada trådar raderat sin historia. 

Det finns i Sverige en bild av att kommuner egentligen inte håller på med myndighetsutövning. Kommunen är som vilket företa som helst eller rentutav

och så kan man tänka, som tips till den undersökande journalisten, att man som kommun bör fundera dels på hur man kommunicerar sitt varumärke, dels på var.

Som platsvarumärke funkar det här väl hyfsat. Lite glatt och anspråkslöst, bra för att promota badhuset och teatern.

Som den logga som för evigt ska stå på ditt betyg, på ditt avslag på bygglovet och försörjningsstödet känns det väl något sämre, typ: ”hej vad vi är glada och käcka. Och du, med glatt humör säger vi att du inte får några pengar så ut och fråga släkt och vänner om du får låna några hundringar för att köpa vinterjacka till barnen”

 

Lerums kommunvapen

 

Tack till Heraldik i Kubik

Känner mig stolt. Instagram-kontot Heraldik i Kubik har ritat mitt vapen och det smickrar mig. 

Så här skriver kontot på Instagram:
heraldikikubik CoA of the Swedish heraldic author Jesper Wasling (born in 1967). Editor in chef of the publication Vapenbilden of the Swedish Heraldry Society (SHS). Awarded the medal of the SHS in 2017 (below the shield). The surname Wasling is linked to the Swedish word for sheaf or garb (vase, in Swedish – the a should be pronounced as in the planet Mars), which makes the arms canting of the name (it is a form of heraldic rebus). The Wasling sheaf is cut off, with two grain ears left hanging. CC-BY-SA. Graphic elements from Jimmy44, SajoR, Sodacan and Erlenmeyer.

Det är mitt personliga vapen, den gröna briseringen av släktvapnet, som valts och under skölden hänger Svenska Heraldiska Föreningens förtjänstmedalj som jag fick 2017.

Självklart är det smickrande att uppmärksammas på det här sättet. Det betyder ju att det jag gör uppmärksammas av andra, och kanske har min glädje i heraldiken smittat av sig på just Heraldik i Kubik? Eller på dig?

Så tack för teckningen, Heraldik i Kubik, och fortsätt med ditt fantastiska arbete att teckna nya och gamla släktvapen, borgerliga såväl som adliga.

 

Uppdaterat: Medeltida frälse i Sjuhärad

Min sammanställning av medeltida vapenförande släkter i Sjuhärad har uppdaterats med lite nya bilder. 

Om du känner till någon släkt som borde införas här, säg gärna till. Det är heraldiken som är det viktiga så både frälse och ofrälse är intressant. Finns det semi-heraldiska tecken är det också något som är av värde. Det kan vara sigill med bomärken eller tecken på en gravsten.
Mejla jesper@heraldik.se

Vapenrullan hittar du här

Heraldik är stil

Stiljournalens pod med Filip Strömbäck Fredrik af Klercker.Äntligen har någon insett att man ska göra en pod om heraldik. Det är Stiljournalen som gör det, och med den äran. 

I avsnitt 137 kommer Stiljournalen in på ämnet ”Heraldik och Cartier?” Och som de säger: Alltid lär ni er något!

Lyssnar ni på poden kan ni hoppas fram till musiken som börjar 9.30 minuter in i sändningen.

Skojigt men ändå seriöst och påläst. Många små referenser som gör att jag förstår var de tittat.

Håller också med – det är nördigt med heraldik, men rolig nördighet.

 

Du hittar Stiljournalen på närmaste podcast.

 

Är vapnet mitt eller familjens?

Jourhavande heraldiker

Dagens fråga.
Jag gör just nu ett vapen. Blir det vapnet bara mitt eller blir det familjens?

Det här är en klassisk fråga inom vapenrätten men jag skulle säga att det inte finns en självklar regel. Det har det inte heller funnits, undantaget  de som adlats och fått ett vapenbrev.

Det finns ett par tänkbara lösningar. Man kan se vapnet som helt personligt. det får man nog säga var sedvänjan tidigare, fram till 1900-talet. Men även då höll man sig i regel inom ett tema. Ett undantag är de vapen som uppenbart är skapade efter löpande band-principen kring sekelskiftet 1700, då de som skulle underteckna ederna till kungen behövde ett sigill.
Detta sätt att förhålla sig till ett vapen är däremot väldigt sällsynt numera.

Betydligt vanligare är numera att man tar fram ett grundsläktvapen som ättlingarna har rätt till. Sedan kan man göra briseringar (förändringar) om man vill, men det händer sällan.

Hur arvet ser ut råder det olika åsikter om. Min åsikt är att du inte bör vara för bestämd för det är ändå dina barn och barnbarn som bestämmer om och hur de tänker föra vapnet vidare.
Säg därför inte att vapnet endast ärvs av söner för då blir sondottern bara sur.
Säg inte heller att det ska följa namnet för då kan även sonsonen som tar sin frus namn bli sur.
Se istället vapnet som den symbol som håller samman släkten oavsett vilket namn folk har.

Jag håller alltså inte alls med dem som säger att vapnet ska följa namnet eftersom namn byts ut och vapnet ska ses som en parallell till släktnamnet, inte som en illustration av detsamma.
Och med det jämlika samhälle vi har idag där alla ärver och behandlas lika, med rätta, kan inte heraldiken inom vapenrätten hålla fast vid regler som var till för att just markera att vissa hade rättigheter som andra inte hade.

Coat of Arms of Wasling family, by Jan Raneke
Familjen Waslings släktvapen av Jan Raneke år 2010

 

Släktvapen för släkten

Har släkten en stor självmedvetenhet kan du ju också göra ett vapen som antas i exempelvis din farfars namn. Då har ju dina kusiner också rätt till det. Men då får du prata med dem först så de inte har en helt annan idé – och så får du se till att ha en symbolik som anspelar på släkten och inte dig.

Se på mitt vapen. Kärven, som liknar en vase, anspelar på namnet Wasling som kommer från gården Vasared (ännu i släktens ägo, tillhör min pappas kusin). Vingarna är korpvingar och det anspelar på den andra släktgården Onsered (Odens röjning) och därmed på hans korpar. Det är alltså en symbol för släkten som passar alla, även om man inte längre bär släktnamnet.

Och tänk på att heraldiken är rätt ovanlig så tänk inte på ”men vad händer om vi är flera släkter som har ett vapen”. Den dagen det bekymret, om jag säger så.

 

 

Den röda skölden hos Albret

d’Albrets vapensköld från 1389. Frankrike och rött. Illustration: Odejea (Wikipedia)

Den heraldiska skölden ska vara så enkel som möjligt tydlig och ändå talande. Och ingen har lyckats så bra som d’Albret från Frankrike.

Släkten hade sin bas i Landes, Gascogne, och kom från den positionen att blir en av de mäktigaste i Frankrike, väl bortom den franske kungens räckvidd och precis söder om den engelske kungens franska besittningar.

Deras position stärktes kraftigt under 100-årskriget där de först stod på den engelske kungens sida men snart växlade över till den franske kungen. Charles d’Albret var till exempel marsk (constable) av Frankrike och stupade vid Agincourt.

d’Albrets sköld fram till 1389. Illustration: Odejea (Wikipedia)

Vapnet kvadreras efter svek

d’Albrets vapensköld var ursprungligen helt röd. Det var först 1389 som det kvadrerades med det franska riksvapnet genom kung Karl VI och fick därigenom de fantastiska blasoneringen: Kvadrerad i Frankrike och rött.

Bakgrunden till detta vapen var att vicomt de Tartas, Amanieu d’Albret, var vasall till prins Edvard England, även känd som Svarte prinsen. trohetseden lämnades 1363 men av diverse skäl, där prinsens nya skatter på sina vasaller troligen var mest avgörande. Skatten infördes 1368 och samma år slöt Amanieu ett hemligt avtal med den franske kungen.  Efter dem kom släkten och att upphöjas till grevar av Dreux (1382-1549), Gavre, Périgord (1481-1572) och Castres (1494-1519).

 

En sidoeffekt av avtalet var att Amanieu son Charles (han som blev marsk/connetable troslovades med Marguerite de Bourbon och enda skälet till att hon nämns är denna målning där hon ser ut som en barnfilm från 70-talet.

Marguerite de Bourbon_(1344-1416)

Genom Jean d’Albret 1484 gifte sig med drottning Katarina av Navarra kom släkten att bli kungar över Navarra.

Källa

  • Wikipedia om d’Armant:

http://de.wikipedia.org/wiki/Albret_(Adelsgeschlecht)

Den självständige tjänstemannen i Norra Råda

Från bloggen Under Wermlandsörnen kommer nyheten om den motsträviga tjänstemannen Ingvar Axelsson i Norra Råda. Fredrik Höglund har hittat nyheten.

Det här inlägget på Wermlandsörnen är för bra för att inte sprida. Det handlar om kommuntjänstemannen Ingvar Axelsson som i en jubileumsskrift till Sixten Larsson, förbundsdirektör i dåvarande Landskommunernas förbund, med en viss syrlighet lägger in sina tankar om kommunalt självstyre.

På bilden ser du att någon, troligen Sixten själv, har noterat Axelssons ord med en något förvånad penna. Men för att läsa hela historien måste du gå till Wermlandsörnen och Fredriks välformulerade inlägg.

Så här står det i texten:

Norra Råda kommunvapen, som ovan skådas, symboliserar Klarälven med dess fem stora kraftstationer inom kommunen enligt den officiella beskrivning Konungen undertecknat. De skarpa spetsarna med deras dolda elkraft kan också tänkas inrymma en annan symbolik, nämligen kommunens vilja att själv vårda sina angelägenheter. Antalet spetsar är tio men ändock måhända otillräckligt för att möta välvillig tillsyn, råd och anvisning ovanifrån huvudstad och residensstad om någon spets skall finnas redo att möta det latenta hot mot självstyrelse, som kommunalkamrer och Landskommunernas Förbund representera.

Råda i Norra Råda kommunalkontor den 30 juni 1955

Ingvar Axelsson

Missa inte Ronny, Den velklaedte mand

Mycket jobb nu, på det privata planet. 
Och till det kommer slutarbetet med Vapenbilden nr 115. 

Därför har jag inte hunnit blogga så mycket de senaste veckorna. Men var inte bekymrad för min del. Jag kommer snart att komma tillbaka med nya tankar om ditt och datt från heraldikens värld.

Under tiden en länk till en bra artikel med min gode heraldiske vän Ronny Andersen. Du hittar den på danska bloggen/webbtidningen Den velklaedte mand.

 

Våbenmaler Ronny Andersen fortæller om heraldik

Tillbaka igen, puh för det

Ja, så är den är sidan igång igen.

Det är då konstigt. Varje gång jag åker utomlands så händer något med denna blogg. Det är nästan lite spöklikt. Men tack för one-supporten så kunde det lösa sig snabbt så fort jag hade möjlighet att lägga tid på att fixa det.

Så tack till er som haft tålamod med mig under frånvaron och välkommen tillbaka.