Kategoriarkiv: Vapensköld

Ny logga för Wasling media

logga för Wasling media

Wasling_heraldry har just bytt logga på Instagram och Twitter. Jag skriver det här så det verkligen är officiellt. 

Nu är det här ingen stor sak. Jag kommer att växla mellan olika versioner av mitt sköldemärke för att visa hur man kan variera heraldiken utan att byta innehåll. Det är ju det som gör den både underlägsen och fullständigt överlägsen att varumärkstänk som hörs från varumärkesexperter. Om man nu ser sitt varumärke som något som ska leva länge.

Båda dessa bilder har ritats av Davor Zovko och därefter bearbetats av mig.

 

Färg på Färg 2 – Ett sanslöst exempel från College of Arms

Vapenskölden som postumt gavs till Jo Cox.

Den tragiskt mördade brittiske parlamentsledamoten Jo Cox har av engelska College of arms tilldelats ett vapen. Som tyvärr är den värsta överträdelsen jag sett när det gäller tinkturregeln. 

Helen Joanne Cox (labor) är den parlamentsledamot som mördades inför Brexit-omröstningen. Hon var ledamot för distriktet Batley and Spen i norra England, inte så långt från York och i Yorkshire.

Barnen var medskapare

Innan jag kommenterar själva vapnet måste jag framhålla att Jo Cox två barn, sex och fyra år gamla, har varit med och skapat vapnet. Riktigt hur vet jag inte med tanke på symboliken, men på något sätt har de varit med. Jag säger det som den enda ursäkt jag kan komma på.

Jag vill också notera att den stiftelse som bär Jo Cox namn, Jo Cox Foundation, som organiserar ”Great Get Together” inte under sina nyheter inte tar upp denna heraldiska nyhet på sin hemsida, på Facebook eller på Twitter, trots att hon samtidigt fick en plakett i House of Parliament. Det säger kanske något om vad de egentligen tycker om det hela, även om de spelade med i den ceremoni som hölls den 24 juni i år.

Tinkturbrottet

Jo Cox vapen, som dock är ett minnesvapen avsett för en minnesplakett, är bland de sämsta jag sett. Och då är jag ändå en av mottagarna för förslag till kommande släktvapen som kommer in till såväl Svenska Heraldiska Föreningen som Svenskt vapenregister. De vapen vi får in som är heraldiskt fel görs till 99% om till korrekta och mer eller mindre vackra vapen. Den sista procenten underkänns inte och blir därmed inte publicerad i officiella heraldiska kanaler. Den här processen brukar ta några månader inom vår ideella värld.

Så varför kommer det då ett sånt här vapen från den organisation som påstår sig vara den bästa i världen när det kommer till heraldik?

Först av allt fältet, som alltså är av vågskuror delat i grönt och purpur. Två färger intill varandra på ett helt oacceptabelt sätt alldeles oavsett heraldisk tradition. Dessa färger anspelar på suffragetterna som från 1908 hade grönt, purpur/violett och vitt som sina färger – dock inte i något heraldiskt vapen.

Sedan finns här en smal sparre. Inget fel i det, men att den är smal beror på att man velat trycka in inte mindre än fyra rosor på två stjälkar. Det gör att kompositionen redan där blir överlastad. Att en av stjälkarna dessutom nästan kommer upp ur spärrens topp gör det inte bättre, speciellt inte eftersom man hade kunnat hoppa över de övre två rosorna helt och hållet.

Till sist rosorna. Symboliken bakom dem är riktigt bra: Vit ros för Yorkshire och röd ros för Labour-partiet. Men där tar det stopp för av någon anledning har de alltså en röd ros med gröna kronblad och med naturfärgad (=grön) stjälk på ett fält som är dels purpur, dels grönt. De lyckas alltså två gånger om lägga inte bara färg på färg utan grönt på grönt. Visserligen har konstnären här försökt komma undan det genom att måla stjälken beige (vilket varken är en heraldisk färg eller en färg som är rosens egen).

Men faktum kvarstår – vapnet är av den kvalitet att det skulle underkännas av vilken heraldisk auktoritet som helst i världen, oavsett tidsperiod.

Att den ändå har godkänts visar på den låga status heraldiken har i England idag alternativt det låga självförtroende College of Arms har med tanke på deras finansiering. I annat fall hade de med lätthet kunnat hävda att vapnet, hur behjärtansvärt det än är, inte är heraldiskt korrekt och därför behöver justeras.

Källa

Letters Patent of Garter and Clarenceux Kings of Arms, 6 mars 2017. College referes: Grants 180/149.

Formell blasonering:
Sköld: Barry wavy Vert and Purpure a Chevronel Argent between in chief a White Rose and a Red Rose proper both barbed seeded and slipped the stalks conjoined Or and in base a Red Rose and a White Rose proper both barbed seeded and slipped the stalks conjoined Or.

Motto: MORE IN COMMON

 

Färg på färg – vad gäller

Prinsessan Kate Middletons vapensköld.

Färg får inte läggas på färg, säger heraldikerna. Här förklaras lite mer ingående vad som gäller inom svensk heraldik. 

Tinktur-regeln och hur den ska tolkas. Det är tydligen ett av de besvärligaste ämnena inom heraldiken. Ändå känns det så lätt. Att det ändå blir så förvirrat beror i regel på att heraldiken överteoretiseras.

Ta Kate Middletons vapen här ovan. Fältet är delat i blått och rött. Enligt en del betyder det att man först har lagt ett blått fält som täcker hela skölden och sedan har lagt ett rött fält ovanpå den högra delen av skölden. Alltså ligger rött på blått = färg på färg och det är ett brott mot tinkturregeln.
Enligt andra är kölden delad i två halvor, den ena blå och den andra röd. Enligt dessa är det inte ett brott mot tinkturregeln eftersom fälten inte ligger på utan intill varandra. Det senare är ett exempel på överteoretisering eftersom man inte tar hänsyn till tinkturregeln egentliga syfte som är kontrastverkan.

Vad gäller då i Sverige?

Kate Middletons vapen är skapat av College of Arms, där de främsta brittiska heraldikerna sägs sitta (jag har tidigare uttryckt tveksamhet kring just detta). Detta vapen är ett väldigt tydligt exempel på hur man inte kan göra ett vapen i Sverige, Här ska varje del av vapnet hålla sig till tinkturregeln. Två fält som ligger intill varandra ska alltså växla mellan färg och metall. Detsamma gäller om ett föremål ligger ovanpå ett annat. Därför är lutherrosen inte en lämplig heraldik symbol i Sverige.

Prins Oscars vapensköld
Metall på metall i Folkungavapnet.

Våra undantag

Det finns några typer av undantag. Ett är de historiska men de är ju alltid undantag. Andra är när en mindre framträdande del av skölden överlägga med ett föremål eller häroldsbild för att bilda en visuell effekt. Här är en källa ett bra exempel, eller för all del folkungavapnet med sitt gyllene lejon på silversträngar.

Det tredje undantaget är när man slår samman vapen och dess fält bryter mot tinkturregeln. Här ovan i prins Oscars vapen kan man se det när Skånes vapen ligger an mot det gula korset.

Men överlag – undvik alltid att lägga färg på/intill färg eller metall på/intill metall. Det är inget som uppskattas av svenska heraldiker.

En blädderfilm om Kyrkans märken

Boktips

Det har gått några år nu, men boken Kyrkans märken av Magnus Bäckmark och Marcus Karlsson är väl värd att uppmärksamma. 

Boken tar upp alla de märken som författarna lyckats få tag i hos Svenska kyrkans stift och församlingar. Det är vapensköldar, märken (badges) och sigill. Tillsammans ger det en fin bild av den symbolik som under 1900-talet uppfattades som viktig av Svenska kyrkan.

En viktig del är de vapen som heraldikern Per Andersson skapade åt församlingar i framför allt Linköpings stift. Det har tidigare publicerats av Andersson, men då har inte alla varit avbildade och ingen har avbildats i färg.

Boken har senare kompletterats med fler bilder publicerade i Vapenbilden.

Vackra rondeller

 

Rondell med vapensköld i centrum
En tysk rondellmunk

Om rondeller tycks det mycket. Här är en ovanligt lyckad från strax utanför Fürth i Bayern, Tyskland. 

Jag skulle, som gammal vägingenjör, kunna breda ut mig om rondellernas välsignelse för trafiksäkerheten och hur mycket de i regel underlättar trafiken och om hur omotiverat gnälliga många svenskar är när det kommer till detta ämne. Men det gör jag inte.

Istället tar jag upp det goda estetiska exemplet. Tyskarna är osedvanligt bra på att ta hand om sin heraldik. Nästan lika bra som vi svenskar och ibland bättre.

Den här rondellen har stadsvapnet på tre sidor i denna trevägskorsning. Ok för att en sån här rondell ställer till det ibland*, men det finns absolut tillfällen där den kan användas istället för den vanliga trista utsmyckningen man ser. Dessutom är det ju ett väldigt bra sätt att bygga kommunens varumärke.

  • Not. Ibland behöver man av trafiksäkerhetsskäl dels kunna se tvärs igenom rondellen, dels kunna köra över densamma utan att det ska vara som att köra in i en vägg. 

Krona i vapen

Älvsborgs regementes vapensköld med ett lejon
Älvsborgs regementes vapensköld krönt med en sluten kunglig krona.

Får man ha en krona i sitt vapen? Ja, det beror på. 

Heraldiska kronor finns i flera former. Dels har vi utseendet. En krona kan vara sluten (vilket i Sverige innebär kunglig) eller öppen. Det kan vara en rangkrona eller en dekorativ krona. Kronan kan också ligga på skölden eller så kan den vara i densamma.

Allt detta innebär olika saker för dig som tänker använda en krona.

Krona på skölden

Om en krona läggs på en sköld är det i regel en rangkrona och det får du inte ha om du är en vanlig enkel medborgare som jag. Det här är ingen absolut regel, men de ytterst få som leker med egna kronor och vet hur de ska användas är så extrema undantag att du nog aldrig stöter på dem.

I Sverige finns det tre kungliga rangkronor och tre adliga. De kungliga är endast för medlemmar av kungahuset och de adliga får endast användas om du är barn till en adelsman. Observera här att du ska vara barn till en adelsman, inte barnbarn där din pappa är ofrälse för då har han brutit den adliga linjen oavsett hur många adliga anfäder du har dessförinnan.  Om dessa regler kan man tycka vad man vill, men det är de som gäller inom Riddarhuset och som alla seriösa heraldiker erkänner.

Bragesjös vapensköld
Öppen krona i familjen Bragesjös vapensköld.

Krona i skölden

Att ha en krona i skölden är något helt annat. Det kan du ha utan problem för det är bara en bild och inget tecken på rang. Vi heraldiker brukar inte förespråka slutna kronor även om dessa inte är förbjudna. Att ändå använda dem kan möjligen tolkas som dålig smak men inget mer.

Öppna kronor är något helt annat. Tänk här på hur ishockeylandslagets kronor ser ut. Enkla och utan allt för mycket krusiduller.

De öppna kronorna ska blasoneras just så, ”öppen krona”. Man ska inte vara mer detaljerad och absolut inte säga att det är en adels-, friherre- eller grevekrona. Man ska även undvika att teckna dem så att de ser ut som en av de adliga rangkronorna.

 

 

 

En mästare skissar

Så här skissade Jan Raneke innan han gjorde klart ett vapen. Detta för familjen Mörner

Jan Raneke är en av Sveriges främsta heraldiker genom alla tider. I mer är 60 år verkade han som heraldisk konstnär.

Många har förstås sett hans färdiga vapen, men ibland kommer man över hans skisser. Här kan man se hur han med enkla men effektiva penndrag får fram ett vapen.

Denna gång är det familjen Mörner, introducerad på Riddarhuset redan 1626 och känd sedan medeltiden. och eftersom det är en medeltida uradlig släkt har Raneke valt att använda tunnhjälmen.

Tyvärr vet jag inte hur slutversionen blev, men redan här finns grunden till fem vackra vapen.

 

English

wasling_heraldry
Sketches made by the famous Swedish #heraldic artist Jan #Raneke (with an Phd in heraldry and art) The #coatofarms belongs to the noble (untitled branch) of the #Mörner family, #A91 at Riddarhuset.
As you can see, this is great example of the quality of the his work. The Mörners originate from Brandenburg, known since the middle ages, hence the #helmet.

 

Erik den helige som svensk nationalsymbol

Rikskämman från 1436
Rikskämman från 1436, där kungen föreställer Erik den helige.

Ingen svensk har personifierat Sverige så mycket som Erik Jedvardsson, kung 1155-60 och helgon. 

En stor skillnad mellan Erik den helige och andra landsfäder är att hans upphöjelse inte sker under hands egen regeringstid och mer eller mindre på hans eget initiativ (här får jag även räkna inte socialdemokrater som Tage Erlander, som visserligen inte skapade bilden av sig själv som landsfader, men å andra sidan inte heller på skarpen sa ifrån till sin egen rörelse att lägga ner med fåneriet. Detsamma kan sägas om motsvarande personer på den borgerliga sidan).

Erik den helige träder fram

1275, 115 år efter sin död, avbildas Erik den Helige i Uppsala domkapitels sigill. Det är första steget mot att göra Erik Jedvardsson till ett officiellt nationalhelgon.

Visserligen tar helgonkulten fart redan under Eriks son Knuts regeringstid (ca 1170-96) men det är ändå först med hans skrinläggning och helgonkult i Uppsala som det tar fart på allvar. Och då är vi mer än 100 år efter Eriks död, och efter Erikska ättens utgång.

Och under Engelbrektsupproret, vars främsta syfte var att bli av med en orättfärdig regent men inte skapa ett jämlikt samhälle (det är en tankevärld som är okänd för samtidens människor) utan för att återskapa den gyllene tidsperiod då respekt och rättvisa fanns mellan samhällets grupper, personifierat i helgonkungen Erik Jedvardsson. Därför blir han och tre kronor symbolerna i riksklämman från 1436. Därefter är han fast i svenskt medvetande och varje svensk ”samhällsomstörtare” sedan dess har tagit hans parti emot varjehanda motståndare.

Om han är värd det? Knappast. Med fem år på tronen hann han inte med särskilt mycket och han har inte gjort några avtryck som regent. Som vi känner till. Hans arkiv, liksom sonens, är dock borta och detsamma gäller Sverkerska ätten, som fanns i Gudhens, Alvastra och Varnhems kloster. Kvar finns ju endast sporadiska arv från ex Riseberga kloster som stöddes av Bjälbo-ätten. Därav vår något förhöjda kunskap om dem.

Uppsala domkapitels kontrasigill från 1275 som visar Erik den Helige.
Uppsala domkapitels kontrasigill från 1275 som visar Erik den Helige.

 

 

 

Skule, Sunnedach och de första ofrälse vapensköldarna

Eftersom det fortfarande finns några enskilda osäkra nyfikna därute som tror att endast adeln får använda egna personliga vapensköldar är det på sin plats att visa upp bevisen för att även vi ofrälse har fört vapen sedan omkring år 1300. 

Men det var inte vanligt att man hade en vapensköld som ofrälse under medeltiden. Det var inte ens vanligt att man hade ett sigill. Det var något för de som hade behov av att regelbundet underteckna dokument såsom brev och avtal.

1297 sätter köpmannen Johan Skule sitt sigill under en urkund. Det första kända borgerliga sigillet i Sverige. Sigillet innehöll ett bomärke, men inget vapen.

tre sigill för tre ofrälse vapenbärare under tidigt 1300-tal
Tre ofrälse sigill från tidigt 1300-tal. Johan Skule, Henrik Sunnudag (Heinrich Sunedach) och Engelbert Hvit (Albus). Notera bomärket ovanför Engelberts sköld. Källa Uno Lindgren ”Heraldik i svenska författningar”.

Det första borgerliga vapnet är känt från 1320 då stockholmsborgaren Henrik Sunnedach använder en vapenbild i sitt sigill. Bara något år senare undertecknar Engelbert Hvit/Albus med sitt vapensigill. Båda dessa är ofrälse och båda har tysk bakgrund så vapnen ska därför ses i en tysk kontext. Under denna tid har ännu ingen inhemsk svensk ett vapensigill. Det dröjer ännu ett par decennier.

Källa

Uno Lindgren ”Heraldik i svenska författningar”.

Hade kungarna på 1100-talet heraldiska sköldar?

Jourhavande heraldiker

Sigill för Helena Sverkersdotter, daterat till 1238.
Sigill för Helena Sverkersdotter, daterat till 1238.

En fråga som ofta kommer är: Hade de svenska kungarna på 1100-talet heraldiska sköldar.

Svaret är: Vi vet inte. Men vi tror oss veta att de inte hade det på 1100-talet med sannolikt har de tagit upp heraldiska sköldar mellan 1200 och 1220. 

Heraldiken uppstår under 1100-talets mitt i området kring Normandie och England, med andra ord i normandernas intressesfär. Det äldsta vapnet lär vara Geoffrey Plantangnets, greve av Anjou, vars vapen av en samtida krönika dateras till 1126. Nu är krönikan visserligen skriven 30-50 år senare och då var greve Geoffery redan död och begraven, och på hans gravplåt finns det omnämnda vapnet. Eftersom Geoffrey begravs 1156 och hans barn inte för detta vapen, men hans barnbarn gör det lite senare, antar vi på goda grunder att denna sköld faktiskt fördes av honom själv även om bevisen härför är ett decennium eller så senare.

1150 är alltså gränsen neråt för heraldiska vapen. Det första svenska kungavapnet i en sköld som vi känner till är Valdemar Birgersson (Bjälbo-ätten) från c:a 1250. Någonstans under detta tidspann på 100 år började svenska kungar alltså använda vapensköldar.

Arms of king Valdemar (1250-1275) and his mothers brother, king Erik (1222-1250)

En ledtråd är då Birgers vapenbild med tre krönta leoparder som även fördes av hans morbror, kung Erik Eriksson läspa och halte.  Men bara i sigill och inte, av bilden att döma, i en sköld. Men här får man vara försiktig för sköldformen var inte så trendig på 1200-talets första hälft så motiv utanför sköldar kan mycket väl vara heraldiska. Det syns inte minst i mynt.

Jag skulle därför vilja hävda att kung Erik Eriksson av den Erikska ätten förde ett vapen (en inte alltför unik åsikt idag, även om den har motsagts av tidigare statsheraldiker, ex Clara Neveus i Populär Historia nr 5, 1998, fast hon kan där avse Erikska ätten under 1100-talet. )

Eftersom det första belägget för ett heraldiskt vapen i Sverige är Bobergs-ätten från 1219 och eftersom det danska riksvapnets tre lejon kan beläggas i kung Valdemar Sejers sigill från c:a 1200 kan vi förstå att heraldiska vapen knappast var okända för de svenska kungaätterna. Med den kunskapen ska man förstå det mynt som kung Knut Eriksson lät prägla på 1180-talet och som jag skrivit om tidigare. Det visar en sköld med tre bjälkar. Om det ska vara ett existerande vapen eller bara en tillfällig dekoration vet vi inte, men jag tror att det är en dekoration utan betydelse för Knuts samtid men att motivet kom att tas upp av hans efterkommande just för att det gav dem en förnämare historia.

Det gör då att kung Holmger Knutsson, också han av Erikska ätten, uppenbart förde ett vapen mer tre bjälkar på 1220-talet, och som hamnade på hans mynt under hans tronperiod 1229-35.

Andra medlemmar av Erikska ätten hade andra motiv. Kung Erik Knutsson (1208–16) förde två motvända lejon i – vad det tycka -två separata sammanhang varför det får anses vara hans personliga motiv. Att vi idag inte ser det som ett vapen beror nog mer på vår strikta definition av hur ett vapen ska se ut, något som inte riktigt verkar ha delats av heraldikens första företrädare i Sverige.

När det gäller Sverkerska ätten är vi än mer osäkra. Den enda som vi vet hade en sköld är prinsessan Helena Sverkersdotter som hade en fågel/drake inom en stjärna. Men hennes bror kung Johan (1216-22) lät prägla mynt med fågel-/drakhuvud och det gjorde igen annan kung så det kan vara ett tecken på att detta faktiskt är deras vapensköld.