Kategoriarkiv: Vapensköld

Skule, Sunnedach och de första ofrälse vapensköldarna

Eftersom det fortfarande finns några enskilda osäkra nyfikna därute som tror att endast adeln får använda egna personliga vapensköldar är det på sin plats att visa upp bevisen för att även vi ofrälse har fört vapen sedan omkring år 1300. 

Men det var inte vanligt att man hade en vapensköld som ofrälse under medeltiden. Det var inte ens vanligt att man hade ett sigill. Det var något för de som hade behov av att regelbundet underteckna dokument såsom brev och avtal.

1297 sätter köpmannen Johan Skule sitt sigill under en urkund. Det första kända borgerliga sigillet i Sverige. Sigillet innehöll ett bomärke, men inget vapen.

tre sigill för tre ofrälse vapenbärare under tidigt 1300-tal
Tre ofrälse sigill från tidigt 1300-tal. Johan Skule, Henrik Sunnudag (Heinrich Sunedach) och Engelbert Hvit (Albus). Notera bomärket ovanför Engelberts sköld. Källa Uno Lindgren ”Heraldik i svenska författningar”.

Det första borgerliga vapnet är känt från 1320 då stockholmsborgaren Henrik Sunnedach använder en vapenbild i sitt sigill. Bara något år senare undertecknar Engelbert Hvit/Albus med sitt vapensigill. Båda dessa är ofrälse och båda har tysk bakgrund så vapnen ska därför ses i en tysk kontext. Under denna tid har ännu ingen inhemsk svensk ett vapensigill. Det dröjer ännu ett par decennier.

Källa

Uno Lindgren ”Heraldik i svenska författningar”.

Hade kungarna på 1100-talet heraldiska sköldar?

Jourhavande heraldiker

Sigill för Helena Sverkersdotter, daterat till 1238.
Sigill för Helena Sverkersdotter, daterat till 1238.

En fråga som ofta kommer är: Hade de svenska kungarna på 1100-talet heraldiska sköldar.

Svaret är: Vi vet inte. Men vi tror oss veta att de inte hade det på 1100-talet med sannolikt har de tagit upp heraldiska sköldar mellan 1200 och 1220. 

Heraldiken uppstår under 1100-talets mitt i området kring Normandie och England, med andra ord i normandernas intressesfär. Det äldsta vapnet lär vara Geoffrey Plantangnets, greve av Anjou, vars vapen av en samtida krönika dateras till 1126. Nu är krönikan visserligen skriven 30-50 år senare och då var greve Geoffery redan död och begraven, och på hans gravplåt finns det omnämnda vapnet. Eftersom Geoffrey begravs 1156 och hans barn inte för detta vapen, men hans barnbarn gör det lite senare, antar vi på goda grunder att denna sköld faktiskt fördes av honom själv även om bevisen härför är ett decennium eller så senare.

1150 är alltså gränsen neråt för heraldiska vapen. Det första svenska kungavapnet i en sköld som vi känner till är Valdemar Birgersson (Bjälbo-ätten) från c:a 1250. Någonstans under detta tidspann på 100 år började svenska kungar alltså använda vapensköldar.

Arms of king Valdemar (1250-1275) and his mothers brother, king Erik (1222-1250)

En ledtråd är då Birgers vapenbild med tre krönta leoparder som även fördes av hans morbror, kung Erik Eriksson läspa och halte.  Men bara i sigill och inte, av bilden att döma, i en sköld. Men här får man vara försiktig för sköldformen var inte så trendig på 1200-talets första hälft så motiv utanför sköldar kan mycket väl vara heraldiska. Det syns inte minst i mynt.

Jag skulle därför vilja hävda att kung Erik Eriksson av den Erikska ätten förde ett vapen (en inte alltför unik åsikt idag, även om den har motsagts av tidigare statsheraldiker, ex Clara Neveus i Populär Historia nr 5, 1998, fast hon kan där avse Erikska ätten under 1100-talet. )

Eftersom det första belägget för ett heraldiskt vapen i Sverige är Bobergs-ätten från 1219 och eftersom det danska riksvapnets tre lejon kan beläggas i kung Valdemar Sejers sigill från c:a 1200 kan vi förstå att heraldiska vapen knappast var okända för de svenska kungaätterna. Med den kunskapen ska man förstå det mynt som kung Knut Eriksson lät prägla på 1180-talet och som jag skrivit om tidigare. Det visar en sköld med tre bjälkar. Om det ska vara ett existerande vapen eller bara en tillfällig dekoration vet vi inte, men jag tror att det är en dekoration utan betydelse för Knuts samtid men att motivet kom att tas upp av hans efterkommande just för att det gav dem en förnämare historia.

Det gör då att kung Holmger Knutsson, också han av Erikska ätten, uppenbart förde ett vapen mer tre bjälkar på 1220-talet, och som hamnade på hans mynt under hans tronperiod 1229-35.

Andra medlemmar av Erikska ätten hade andra motiv. Kung Erik Knutsson (1208–16) förde två motvända lejon i – vad det tycka -två separata sammanhang varför det får anses vara hans personliga motiv. Att vi idag inte ser det som ett vapen beror nog mer på vår strikta definition av hur ett vapen ska se ut, något som inte riktigt verkar ha delats av heraldikens första företrädare i Sverige.

När det gäller Sverkerska ätten är vi än mer osäkra. Den enda som vi vet hade en sköld är prinsessan Helena Sverkersdotter som hade en fågel/drake inom en stjärna. Men hennes bror kung Johan (1216-22) lät prägla mynt med fågel-/drakhuvud och det gjorde igen annan kung så det kan vara ett tecken på att detta faktiskt är deras vapensköld.

Regementet I15s kompanimärken

I15s kompanimärken vid tiden strax innan dess nedläggning.

 

Kompanimärken glöms ofta bort så här kommer en presentation av de som har använts på Älvsborgs regemente, I15, i Borås. 

Färgerna på dem alla är rött och vitt, vilket såklart är Borås stads färger.
heraldiskt kan man inte gärna säga att de är speciellt uppseendeväckande. Snarare tvärtom. Syftet är helt klart att skapa en tydlig enhetlighet inom regementet så att ingen ska tveka på om ett märke tillhör I15 eller inte. Och det kan vara nog så viktigt i krigstillstånd, även om det kanske inte är det roligaste att se som heraldiker.

Regementets färger är svart och gult, vilket får igen i dess fana och – självklart för att boråsare – i fotbollslaget Elfsborgs färger (lagets bortaställ är för övrigt rött och vitt).

Älvsborgs regementes vapensköld med ett lejon
Älvsborgs regementes vapensköld.

Två vapensköldar för ett regemente

Det här svartgula ställer till det lite, för som du ser så är det ett svart lejon på gult i kompanimärket medan regementets vapen officiellt är ett rättvänt folkungalejon hållandes ett svärd och en sköld med tre kronor. För att göra det hela än mer förvillande valde man under mitten av 1990-talet att göra ett tygmärke som inte riktigt vet om det ska stödja alternativ ett (svart lejon, inga strömmar) eller alternativ 2 (gult lejon med strömmar) så det blev en kombination. eftersom märket dessutom är grönt,  som alla svenska militärmärken av denna sort, kan en ovan betraktare få för sig att I15 faktiskt har ett tredje vapen – vilket i så fall borde vara något av ett rekord.

Tursamt nog tror jag att alla egentligen bara ser en sak – ett lejon som håller i ett svärd och en sköld med tre kronor.

Tygmärke använt 1996-98

 

Nyfiken på hur regementets marsch låter

Här är den. Lübner Jäger av Müller.
Måste dock erkänna att jag inte kan påminna mig att den spelades en enda gång under min tid vid regementet, så någon betydelse hade den inte.

Vilka är de äldsta stadsvapnen i Sverige?

Kalmar stadsvapen 1247
Arms of the city of Kalmar, 13:th century

Sveriges offentliga heraldik går tillbaka till 1200-talet. Först ut var Kalmar följt av Skara. Sedan har det rullat på. 

Av Sveriges äldsta kommunvapen/stadsvapen finns de flesta kvar. Några har ändrat form flera gånger (främst Stockholm) men merparten är i grunden desamma. Bogesund är bytte visserligen namn till Ulricehamn på 1700-talet och då även vapenbild, men idén är densamma – namnets initial krönt.

Skara äldsta sigill
Skara äldsta sigill

1200-talet

Sveriges äldsta stadsvapen är alltså Kalmar och det är känt från 1247. Dagens vapen är ungefär detsamma även om klåfingriga och rätt varumärkesokunniga grafiker velat ändra på detsamma nu det senaste året.

Därefter kommer Skara och Stockholm som båda är kända från 1280-tal samt Linköping och  Söderköping från 1290-tal.

(Min gissning är att även Lödöse hade ett vapensigill under 1200-talet eftersom det var en betydande stad i kontakt med kontinenten, men det kan inte bevisas)

1300-talet

Under 1300-talet blir både städerna och deras sigill vanligare. Dessa är de som vi känner till.

Västerås 1307  
Sigtuna 1311
Skänninge 1310-
Helsingborg 1310-
Enköping 1320-
Arboga 1330-
Örebro 1331
Visby 1340-
 Lund 1350-
 Norrköping 1367
 Lödöse 1374  Lödöse kommuns vapen numera Lilla Edets kommunvapen
 Jönköping 1370-
 Köping 1378
 Trosa 1383
Södertälje 1386
 Laholm 1300-tal
 Torshälla 1300-tal
 Uppsala 1300-tal
 Ystad 1300-tal

 

1400-tal

Under 1400-talet och tidigt 1500-tallutökades antalet stadsvapen. Förutom Malmö tycks inget ha fått ett vapenbrev, men eftersom vapenbrev fanns kan vi anta att det ändå gavs på flera håll.

Landskrona 1410-
Vadstena 1410-
Malmö 1437
Eksjö 1439
Falköping 1440-
Trelleborg 1471
Ulricehamn (Bogesund) 1480-
Lidköping 1505
Staffanstorp 1524
Skövde 1400-tal
Växjö 1400-tal
Sölvesborg 1535 (senast)
 Varberg 1536 (senast)

 

Pride över Pride i Borås

Nu drar Pride-dagarna igång i Borås och det är något jag stödjer. Alla människor ska ha rätt att få vara den de är, utan fördomsfullt bemötande.

Prideflaggan i all ära, men det finns ju heraldik också. Kanske inte för priderörelsen, men för kända och okända personer inom densamma.

Pride-flaggan som frimärke.
Pride-flaggan som frimärke.

En av dessa personer har länge varit min förebild för den person hen är. Jag kanske inte har samma kärlek som han inför det hen arbetar med, men hans sätt att vara lärde mig mycket. Så mycket ödmjukhet har jag inte sett i någon annan, och det gav respekt.

Nu går vi ut och firar.

Heraldik på nätet – Otto Hupp

Utdrag ur Arlberger wappenbucher av Otto Hupp
Utdrag ur Arlberger wappenbucher av Otto Hupp

Otto Upp var tysk heraldiker verksam i mitten av förra århundradet. Inte den bästa tid för en tysk, men Hupp gav inte upp. 

Som heraldisk konstnär var han en föregångare i att återskapa den medeltida stilen, som han behärskade bättre än de flesta. Dagens heraldiker inkluderade.
Det som gör honom extra bra är hans insikt att det inte får bli för bra. För även om vi med dagens pennor och papper kan göra helt rena linjer var det något som var svårare för medeltidens konstnärer. Speciellt de som skulle göra det som bäst kan kallas kataloger och alltså innehöll en stor mängd bilder som skulle produceras relativt snabbt. Alltså inte som en kyrklig målning av Michelangelo där konstnären kunde dra ut på tiden.

Idag är hans böcker lite svåra att få tag på men tursamt nog ligger ett och annat av hans verk på nätet, digitaliserat av ett museum. Så vill du studera tysk medeltidsheraldik i modern tappning ska du läsa Arlberger Wappenbücher.

Dannebrogsmønt – Nordens första flagga

 

Dannebrogsmønt, från mitten av 1100-talet. Bild från Wikipedia commons/Danska nationalmuseet

Dannebrogsmøntet från Valdemar den stores tid (1131-82) kan sägas vara Nordens första flagga. 

Även om det är oklart om den här flaggan fanns i verkligheten är det otvivelaktligen så att alla danskar som stötte på mynt under 1100-talet lärde sig känna igen den här symbolen som en symbol för kungamakten.

Det bör i sin tur ha gjort det troligt att den danske kungen även använde sig av symbolen. Om inte Valdemar den store gjorde det så kan bilden ha tagits upp av hans son Valdemar sejr (segraren) – den person som av legenden 1219 sägs ha mottagit dannebrogen från himmelen.

Oavsett om myntet visar en riktig flagga eller inte så visar det helt klart att man även inom de breda folklagren var väl insatt i hur riktiga flaggor såg ut redan under sent 1100-tal. Och det är en viktig tanke att ha med sig när man försöker förstå heraldikens framväxt några decennier senare.

 

Knut Erikssons mynt vänder på allt

 

Mynt med sköld från präglat av kung Knut Eriksson
Mynt från c:a 1180, präglat av kung Knut Eriksson

Ett sällsynt mynt från kung Knut Erikssons tid (1165/74-96) vänder nu upp och ner på svensk heraldik.

Det är ett mynt som bara finns bevarat i några få exemplar och därför sällan förekommer i litteraturen.  För en heraldiker och i sitt sammanhang borde det ändå vara att välkänt mynt, men eftersom det inte är det får jag ta upp det här på bloggen.

Kung Knut bygger bilden av sitt rike

Bilden på myntet har jag fått från Monica Golabiewski Lannby som just nu arbetar med en skrift om Knut Erikssons mynt. Hon skriver att det här myntet är ytterst sällsynt men ändå bör det kunna dateras till omkring 1180.

Det som är intressant är att kungen är krönt, har ett svärd och en tidstypisk sköld som är delan med fyra bjälkar. Knut Eriksson var den första moderna myntherren i Sverige i större skala (det myntades även på 1000-talet, men sedan gjordes ett uppehåll på mer än 100 år) och hans mynt har därför utländska förebilder eftersom hans myntslagare troligen kom utifrån.

Kung Knut "Långe" Holmgerssons mynt från omkring 1230
Kung Knut ”Långe” Holmgerssons mynt från omkring 1230

Ovan ställde jag frågan om det var myntslagaren som kom på motivet på skölden eller om det fanns en förlaga. Jag är tveksam till om en enskild myntare kunde bestämma motivet. Det är något som myntherren bestämmer  och ser vi till de andra motiven på Knuts mynt så är det mycket genomtänkta symboler för en kung: krona, svärd, stav och kyrkobyggnad. Jag tror därför att man ska se alla mynt som en helhet och en del av byggandet av riket Sverige. Kung Knut som var också en av de första att kalla sig Svears och Götars kung. Först var Karl Sverkersson som skrev sig 1164-1167 som ”K. rex sweonum rex atque gothorum”:

Samme Knut Eriksson var också samtidigt engagerad i att bygga en helgonkult kring sin far Erik ”den helige” Jedvardsson, kung c:a 1155-60 så vi kan anta att han begrep sig på det här med varumärkesbyggande a la 1100-tal. Därför tror jag att sköldens motiv inte är en slump, men om det bygger på en verklig fana är mer tveksamt. Och en verklig sköld kan det absolut inte vara, därtill är 1180 alldeles för tidigt.

Mynt från c:a 1180, präglat av kung Knut Eriksson. Mycket dålig version

Förde Knut Knuts arv vidare

Från 1180 till 1230 är det femtio år. Det är en lång tid och man bör därför vara försiktig med att dra samband mellan två företeelser på var sin sida av tidslinjen. Men i det här fallet är sambandet så intressant att det åtminstone ska ligga till grund för en hypotes om Erikska ättens vapen.

Som kung lät Knut ”långe” Holmgersson prägla mynt som visar en sköld – den första på mynt – med tre bjälkar. Exakt samma vapensköld finns med på gravtäcket över hans son Holmger Knutsson. Visserligen är det täcket från 1400-talet men det har helt uppenbart använt sig av äldre förlagor. Holmgers mynt kan vara en, men det kan finnas fler, som andra gravtäcken och bonader eller något målat som inte längre finns kvar. Till det kommer Birger jarls sköld med ett lejon (samma som sin bror) över tre balkar som mycket väl kan vara en hänvisning till det baner som den Erikska ätten förde.

Att ha ett motiv på baneret och ett annat på vapenskölden är inte så konstigt, trots allt gör vi likadant idag med en flagga och ett riksvapen.

Vad som däremot är möjligt och till och med sannolikt är att Knut Holmgersson, sonson till Knut Erikssons bror Filip var väl medveten om sin farbrors symbolvärld och mynt. Därför är steget inte långt för honom att ta upp motivet i denna sköld just i en tid då heraldiken slår igenom i Sverige. På så sätt är han inte bara tidig, han visar på ett heraldiskt arv som vida överstiger alla andra och det visar i sin tur på hans förnäma anor. Av den anledningen tror jag att vi bör fundera på den här skölden som en föregångare till de vapen som uppträder en generation efter kung Knut Erikssons död. Men mer transnationell forskning återstår kring baner och lansfanor under 1100-talet.

För dig som inte är helt insatt i den Erikska ättens genealogi så var Holmger Knutssons farfar Filip med största sannolikhet bror till Knut Eriksson. Det betyder också att han var nummer två i tronföljden och ättens vuxne huvudman under 1220/30-talet. 
Birger jarls sigill från 1230-talets mitt
Birger jarls sigill från 1230-talets mitt

Just detta mynt är inte lätt att hitta Kungliga myntkabinettets hemsida där de presenterar Knut Erikssons penningar. Dess registernummer är LL IA 8 (ref. Lagerqvist 1970) .
Ingen kritik mot kabinettet för den sakens skull, bara en påminnelse till oss andra att arkiven rymmer mer än som hittills finns att se på internet.

Knuts Långes baner, en tolkning.

Nästa steg i denna historia är Monica Golabiewski Lannbys artikel som jag både hoppas och tror ger oss en fördjupad bild av denna nästintill outforskade tid.

Dering Roll

Derring vapenrulla
Derring vapenrulla

Dering Roll, Englands äldsta bevarade vapenrulla, gjordes under 1270-talet. Den innehåller vapen för 319 riddare.

Vapenrullan är döpt efter Sir Edward Dering som köpte rullan under 1600-talet för att föra in sitt eget vapen i den och på så sätt skapa en imponerande historia varje år. Nu blev det inte en sån social framgång som han hoppades på, men vi kanske ändå har honom att tacka för att rullan finns kvar. Trots allt, om du vill fuska så här vill du nog också att det du fuskar med ska bevaras på bästa sätt.

Utdrag ur vapenboken Dering roll.
Utdrag ur vapenboken Dering roll.

Edward IIIs regim

Det var alltså under Edward IIIs långa regeringstid som rullan skapades och fokus är på riddare som hade feodal jord i Sussex och Kent. Rullan i sig skapades i Dover, som ligger i Sussex. Dateringen är 1270-80-tal. Riddarens namn står ovanför skölden och alla är markerade utom sex, som antingen lämnats tomma eller har tagits bort. Kanske på grund av dödsfall och därmed vakanta. Det visar också att det fanns ett system bakom placeringen av vapnen. Kanske har den skapats på initiativ av Stephen de Pencester som då var Constable över Dover castle.

De 324 riddarna har var sin sköld och man ser tydligt hur det heraldiska formspråket har satt sig. Reglerna efterföljs ordentligt och det finns en stor variation. De geometriska mönstren dominerar bilden,  även om de faktiskt inte dominerar så mycket i antal. Det om något visar hur kraftfulla häroldsbilder faktiskt är som signal.

Utan att veta något om riddarnas inbördes släktrelationer är mitt intryck att det saknas alla former av strukturerade differentieringar.

Spännande för att se förstå brittisk heraldik i slutet av dess första utvecklingsperiod.

Läs mer på engelska Wikipedia.

British library har digitaliserat originalet

 

 

Dering vapenrulla
Dering vapenrulla

Fanns det icke-adliga vapensköldar på medeltiden?

Sigill för prästen Lars Eriksson
Sigill för prästen Lars Eriksson.

Visst var det bara adelsmän som hade vapen? Det står ju i varenda historiebok. 

Nej, så enkelt är det inte. Ofrälse hade vapen redan under tidigt 1300-tal och bruket var som störst under stormaktstiden. Därefter blev det omodernt/minskade intresset fram till återuppvaknande på 1930-talet.

Ett exempel på det här är Lars Erikssons sigill. Om denne man är inte jättemycket känt, som vanligt är för medeltida människor. Men vi vet  att han 1466 var kyrkoherde i Husby-Oppunda i Södermanland.

Hans sigill är heraldiskt korrekt och visar ett löv. Möjligen ginbalkvis ställt, eller så är det bara den konstnärliga framställningen som får det att se ut så.
Det var alltså inte unikt att ofrälse ståndspersoner använde heraldiska vapen under medeltiden. Hur vanligt det var kommer vi däremot aldrig att veta för nästan all dokumentation är borta. Men jag har på känn att det var vanligare än vi tror, men då bara inom samhällseliten.

Tack till Kaj Janzon som hittade och presenterade sigillet.

Om socknen, läs mer här