Kategoriarkiv: Vapensköld

Ett finskt vapenregister

Uppslag med vapensköldar från finska registret

Sverige har sitt Svenskt vapenregister med närmare 400 vapen, men Finland slår oss stort. 1992 släktvapen har de nu registrerat.

De har visserligen hållit på längre än Svenska Heraldiska Föreningen har haft sitt vapenregister, men det är inte desto mindre imponerande att i ett land hälften så stort som Sverige få ihop fem gånger så många moderna släktvapen. Jag är imponerad.

Föreningen som håller i registret heter Heraldiska Sällskapet i Finland eller, med sitt finska namn, Suomen Heraldiken Seura.

Vad som imponerar än mer än antalet är kvaliteten. De lyckas hålla en hög kvalitet rakt igenom och de lyckas vara unika utan att vara tillkrånglade. Där  har många mycket att lära.

För oss som inte pratar finska är det dock lite tråkigt att hela registret är på just finska. Vi får helt enkelt nöja oss med att se på bilderna.

Här hittar du hela samlingen av släktvapen.
Alla vapen har en text över sig så bilderna inte ska stjälas. Men det finns en bok att köpa.

Oäkta adelsätter

Kan man bli adelsman fast man är född utom äktenskapet?
Ovanligt är det, men det finns ett undantag. 

Den adliga släkten Örnevinge, nr 352, är något så ovanligt på Riddarhuset som en ”bastardätt”. Men det menar jag att släktens anfäder har fått sitt adelskap genom att hans pappa var adelsman. och här säger jag fäder för det var två som adlades under samma adelsnamn.

Stammar från Brahe

Anfader 1: Gustav Eriksson
Det var riksrådet, greve Erik Brahe, nr 1, som hade en affär med Anna Filipsdotter Kern. Resultatet blev Gustav som föddes 1598. Eftersom fadern lämnade landet år 1600 av rädsla för Karl IX kom Gustav att uppfostras hos sin farbror greve Magnus Brahe. 1614 reste 1614 till ryska kriget och återkom 1617 till Magnus Brahe, som han tjänade i tjugu år till. När Magnus dog tog han tjänst hos sin  kusin, riksdrotset greve Per Brahe och var dennes hovmästare från 1637.

Anfader 2: Johan Gustavsson
I detta fall var det Gustaf Brahe somnade en affär med Anna Reibnitz. Johan avancerade med åren till underlagan och hovrättsassessor.

Gustav och Erik Brahe var bröder.

Adlade Örnvinge

Kusinerna Gustav och Johan adlades 1646 och introducerades året efter på numret 331, vilket sedan har ändrats till 352.
Ätten dog ut 1755 med Johans barnbarn Nils.

Vapnet de fick anspelar på fädernas grevskapen, där stamvapnet syns i sinister fält (men vingen är vänd upp och ner, en klassisk heraldisk finess för att uttrycka oäkta börd) medan sinister är hämtat från bragdsköldens fält 1 och 4.
Även liljorna på hjälmen återfinns i grevevapnets fält 2 och 3.

Stamvapen för släkten Brahe

Bastardätter och oäkta barn

Bastardätter som är ättlingar till kungar eller andra furstar är inte så ovanliga runt om i Europa. I Sverige har vi grevarna af Vasaborg och motsvarande finns inom alla äldre kungahus.

Det kungliga och det adliga blodet kunde förr endast föras vidare om barnet var fött inom äktenskapet. De flesta utomäktenskapliga barn erkändes aldrig av sina fäder, åtminstone inte officiellt, men stundom hände det att de fick del av sina fÄrldrars glans. Samma stånd eller nivå som sina halvsyskon kom de aldrig i, men i regel till nivån precis under. Kungabarn blir grevar, grevebarn blir lågadel., precis som beskrivs här ovan.

Nu ska det också sägas att jag inte är speciellt förtjust i begreppen ”bastard” eller ”oäkta”. Barn är barn och i vår tid är det fullständigt absurt att räkna äktenskapet som grund för någon form av arv. Men här använder jag dem för att de förklarar sin samtid.

Bilden kommer från adelsvapen.com

 

Den svenska amiralitetens flagga

Sveriges flagga uppfattades ännu vid 1800-talets början endast som den svenska flottans flagga. Det märks tydligt när man läser blasoneringarna för Riddarhusets adel. 

Den svenska flaggan ligger mig varmt om hjärtat, som läsare av denna blogg noterat. Och jag har ofta varit kritisk till historiker och vexiologer som lägger in ett nutida perspektiv på den svenska flaggans symbolik förr i tiden. Med det menar jag att man överför vår syn på vad som är en flagga för Sverige till dåtiden, som inte alls uppfattade det så.

Endast flottans män har svensk flagga

Thomas Bragesjö har i en artikel i Vapenbilden nr 110:2016 visat att i stort sett alla adelsätter med en svensk flagga i skölden eller på hjälmen har anknytning till flottan på ett eller annat sätt. De två undantagen är storfursten Johan i hans vapen från 1557 samt en borgare i Karlskrona, som var leverantör till just flottan innan han adlades. Ingen av mig känd adlad ätt som utmärkt sig på slagfältet har fått en svensk korsflagga flagga i någon form. Detsamma gäller adlade affärsmän, vetenskapsmän och industriidkare.

Av det skälet är det svårt att dra någon annan slutsats än att den blågula korsflagga som vi numera hissar som en symbol för nationen Sverige fram till 1800-talets mitt endast representerade den svenska örlog- eller handelsflottan. Det innebär omvänt att det är fel att prata om en svensk korsflagga före mitten av 1800-talet. Istället är det ett ”befälstecken” inom flottan.
Och inget konstigt med det. Även flaggor utvecklas. Men det kan vara värt att vara tydlig med det så att man inte flaxar över med språket bara för att göra flaggan äldre än vad den egentligen är, i betydelsen symbol för nationen.

Kluriga blasoneringar

Men jag vill försiktigtvis mana till allt för långtgående slutsatser, för gamla tiders texter är inte alltid att lita på. Eller, kanske det ska sägas, de resonerar på ett annat och mindre formellt sätt än vi gör idag. Ett sätt där innebörden inte ska tolkas bokstavligt på ett sätt som vi idag tenderar att göra. Därför kan något som säga symbolisera en sak mycket väl vara en symbol för något större.

Låt oss se på den de friherrliga ätterna Nordenskiöld nr 357 respektive 394. De är typiska såtillvida att de uttryckligen nämner begreppet örlogsflagga.

Nordenskiölds nr 357 blasonering av sinister hjälm (höger för dig som tittar på bilden) lyder:
”På wenstra hjelmen åter står upprest en med guld skodd blå Commando-staf emellan en Swensk Örlogsflagg till höger samt en Fransk och en Dansk till wenster.” (Ur riddarhuset.se. Friherrebrevet i original, RHA)

Blasoneringen för Nordenskiölds nr 394 lyder för hjälmen till sinister lyder:
Från venstra hjelmen utgå tvänne på gyllene stänger utåt svajande flaggor, varandes den högra den Kongl. svenska och norska örlogsflaggan samt den åt venster den Kongl. stor-britaniska flaggan, emellan hvilka synes en upåt mot höger och nedåt till venster snedt liggande och på längden halft delad gyllene lilja med bladen nedåt vände, uppå hvilken står en hök med hufvudet åt höger vändt och med utslagna vingar i naturlig färg.” (Ur riddarhuset.se. Riddarhusets sköldebrevsavskrifter, 18:19, RHA.)

I den senare (bild längst upp på sidan) uppges alltså den svenska och norska örlogsflagga vara en och samma, vilket betyder att svenska staten inte erkände en norska flagga. Eller om man ska se det som att de ansåg att det inte fanns en specifik svensk örlogsflagga utan att de båda flottorna var en och samma. Var det så förklarar det uttrycket ”norska örlogsflaggan” även om vi idag formellt anser att det inte fanns någon sådan.

Notera även att den brittiska flaggan inte finns med i bilden utan endast i blasoneringen. Istället syns den svensk-norska handelsflaggan på dess plats.

I den heraldiska trädgården

Utdrag från Züricher Wappenrolle
Liljor från 1300-talet är identiska med de idag.

Blommor i skölden, hur ska man rita dem?

Som du vet är skölden tvådimensionell och hjälmprydnaden tredimensionell. När du ritar en sköld måste du alltså bestämma dig för vad som är föremålets framsida respektive vad som är dess sidor. När det gäller etablerade bilder är det inte så svårt. Vi vet att en människa avbildas framifrån medan djur i regel avbildas från sidan, i profil.

Hur ritas ett föremål

Tillverkade föremål är lite svårare att hantera eftersom de inte har någon given sida att visa upp. För transportfordon har seden utvecklats att man ritar dem i profil. Dock inte flygplan som avbildas underifrån så man ofta ser dem på himlen. För flertalet verktyg gäller samma sak men det finns även de som ridas på annat sätt. En heraldisk konstnär bör därför lägga lite tid på att läsa in sig på från vilken vinkel ett föremål i regel avbildas och först därefter börja fundera på hur föremålet ska stiliseras.

Rosen von Rosensteins vapensköld
Rosor i  Rosen von Rosensteins vapen

 

Hur ritas en blomma

När det kommer till växter gäller i stort sett samma sak. Träd avbildas alltid i profil och helst med så få blad som är möjligt. Det är alltså bladets form snarare än trädets som anger vilket träd det är. Undantaget är barrträd, troligen därför att trädets form avviker ganska mycket från art till art.

Blommor är svårare och här kan inget bestämt sägas. Några avbildas från en sida andra sett uppifrån. Ytterligare några har en i förväg bestämd form som avviker från blommans egentliga utseende. Hit hör förstås liljan och rosen, men man bör också tänka på näckrosens och nässlornas blad. För att göra det hela ännu mer förvirrande så avbildas en (1) ljungblomma sett uppifrån (se Svenljunga) medan ett knippe avbildas från sidan.

Ibland har jag hört heraldiker säga att en blomma ska avbildas rakt framifrån och inte i profil, men jag förstår inte vad de menar. Vad exakt är framifrån på en blomma? Riskerna för feltolkning är allt för stort för att man ka kunna säga något sånt.

Lingon i familjen Albins vapen

Heraldiken före botaniken

Heraldik är inte botanik. Heraldiken avbildar inte världen som den ser ut. Påminner den om något så är det Platons skuggvärld. Aristoteles har väldigt lite plats i en heraldikers hjärtan. Tänk därför bort hur blomman faktiskt ser ut och fokusera på hur du ritar den så att alla känner igen idén bakom föremålet. Med det menar jag att du ska rita ett föremål stiliserat på det sätt som bäst motsvarar hur föremålet uppfattas i din kultur. Den fria konstnären har ingen plats i heraldiken.

Heraldikens välkända blomster är det bara att slå upp i närmaste vapenbok. Svårare kan det vara när det kommer till blomster som är okända för våra vapenböcker. Som ledamot i Svenska vapenkollegiet har jag de senaste åren stött på aklejan, kaprifolen och lingon som fick var sin tolkning. Aklejan ses uppifrån, kaprifolen från sidan och lingonen visar bären i en klunga.

I just fallet kaprifol uppkommer ytterligare en aspekt där man som heraldiker bör sätta heraldiken framför botaniken. Kaprifolens blomma är i sig mest lik en pistill och det som vi uppfattar som en krona är formellt en blomkrona. Men här får man alltså inte falla i fällan att vara en besserwisser utan språkkänsla. Gör det lätt för dig. Bildsök din blomma på internet och välj gärna ett par olika ord. Just kaprifolblomma respektive kaprifolbomkrona är ett bra exempel där det första bör ge dig bilder på det andra, medan det andra, formella begreppet, knappt förekommer alls.

Men, och det finns alltid detta men, ditt val kan kritiseras. Är du först ut med att avbilda ett föremål heraldiskt kan andra heraldiker komma att kritisera dig. En del kanske för att de inte vill ha några nyheter, andra därför att de tycker att din tolkning inte är den bästa och att du genom att framhärda i den förstör för kommande heraldiker.
Mitt råd är då att vara öppen. Målar du en bild, var öppen för att ändra den ifall andra föreslår ett alternativ. Skriver du en blasonering, var inte för definitiv utan ge möjlighet till tolkning. Glöm inte att heraldiken inte är bilder utan bara är ord. Det är som vanligt så att blasoneringen trumfar din bild.

Efterlysning – Hur använder du ditt vapen

sigill och lack
Sigill är ett klassiskt sätt att använda ett heraldiskt vapen.

Hur använder du egentligen ditt vapen?

En spännande fråga kom in. Hur ska man använda sitt heraldiska vapen?
Jag har ju själv både exlibris, korsflagga och sigill (som du kan se här ovan), men vad har du?

Om du använder ditt vapen på ett vackert sätt och vill dela med dig genom en bild får du gärna skicka in det till mig på:
jesper@heraldik.se

Våpenbrevet nr 102

Från sigill till vapen och sigill med monogram. Det var huvudartiklarna i Våpenbilden 102 från Norsk Heradisk Forening. 

Nyss kom ytterligare 32 heraldiska sidor från Norsk Heraldisk Forening och tidningen blir bara bättre och bättre. Innehållet är givande och trycket nu tidigare än någonsin.

I det här numret var det en givande artikel om monogramsigill av Hans Cappelen som belyser den period i heraldikens historia som var dess svagaste, 1800-talet.

Liljans historia tas även den upp i en artikel av Björg Idun Sörbo. Den florentinska liljan tas förstås också upp men bara i dess egenskap av symbol för staden Florens. Därför kan det vara värt att minnas att samma lilja var väl spridd i hela Europa redan under 1100-talet. Bland annat finns den på en dopfunt i den lilla lilla socknen Knätte utanför Ulricehamn från just 1100-talet.
Kanske passerade en florentinsk köpman denna kyrka och tog med sig symbolen hem till Toscana? Nä, knappats troligt, men sagt därför att vi gärna okritiskt för fram motsatta idéströmningar.

Men jag saknar närheten

Våpenbrevet är en trivsam och lärorik skrift som jag läser med stor behållning. Men jag saknar relationen med föreningen. Det finns nästan aldrig foton på de aktiva och aldrig rapporteras det från några evenemang. Det är något jag skulle uppskatta att läsa mer om.

Du hittar föreningens hemsida här.

Järvar och örnar i Värmland

Järvar och örnar i Värmland. Om det har Fredrik Höglund skrivit ett bra inlägg på sin blogg som jag vill göra reklam för. 

På ett snärtigt och kunnigt sätt berättar han allt väsentligt som finns att veta om historien bakom Värmlands landskapsvapen. Därför lämnar jag över ordet till honom.

Läs Fredriks hela inlägg här: https://wermlandsheraldik.wordpress.com/2017/12/21/jarven-varmlands-forsta-landskapsdjur/#comment-1552

Fredrik Höglund är alltså heraldikern bakom bloggen Wermlandsheraldik.