Kategoriarkiv: Vapensköld

Tvillingstäderna Nyens och Göteborgs gemensamma vapen

Göteborgs stadsvapen av Emmeli Malmqvist
Göteborgs stadsvapen av Emmeli Malmqvist

Varför är lejonet i Göteborgs vapen vänt åt sinister?
Frågan har ställts bland heraldiker under lång tid.
Svaret kanske finns på andra sidan det dåtida svenska riket.

1621 grundades staden Göteborg som en fästning på Sveriges västkust. I privilegiebrevet gavs staden ett lejon som är en variant av folkungavapnet men sinistervänt och med en sköld i höger tass. Det har länge diskuterats varför lejonet är vänt så här, flyende som om att det vänder ryggen åt fienden i väster.

Men kanske blir det hela mer begripligt om vi lämnar dagens världsbild och ser till hur Sverige såg ut 1621 och vad som samtidigt hände på andra håll. Främst tänker jag då på rikets östra sida.

Staden Nyens vapen från 1621

Nyen – En stad i öster

1638 grundades även en stad på östra sidan av riket intill militärförläggningen Nyensskans som byggdes 1611. Nyen blev dess namn men staden är numera mer känd under namnet St Peterburg/Leningrad. Eftersom staden aldrig blev en del av det svenska riket utan bara en del av det svenska väldet – bland annat gällde inte svenska rikets lag i Ingermanland – innan staden föll i ryssarnas händer och flyttades en aning till sin nuvarande plats kom detta stadsvapen inte att förekomma i vapenrullor. Det är därför nästan helt bortglömt
(det är bara paret Jakob Jakobsson och Anna Guttorp som vad jag sett nämnt detta sigill på nätet).

Stadsprivilegiet för denna stad kom till nästan 20 år efter Göteborg men eftersom stadens placering hade nämnts redan av Gustav II Adolf kring 1620 tror jag att vi bör anta att det funnits en  förberedd mapp på statskansliet med allt väsentligt rörande den blivande staden. Även ett sigill.

För tillsammans är dessa två städer – Göteborg och Nyen – Svea rikes sköldhållare och bäraren av landet Tre kronor.

 

 

Kvinnor och hjälmar

Patrick Damiaens träsnideri är kanske heraldikvärldens främsta.
En snidad hjälm utan hjälmprydnad av Patrick Damiaens.

Att titta i svensk heraldisk litteratur för att få veta mer om kvinnligt vapenbruk är sorgligt. Inte minst när det kommer till frågan om hjälmar. 

Självklart får både kvinnor och män bära hjälm. Det finns ingen anledning till varför inte.

Jag för min del tycker att det är dags att inse att gårdagens heraldiska författare ibland hade väldigt lite på fötterna när de skrev vissa texter och det är värt att beakta när det handlar om att skilja heraldiska traditioner från ”traditioner”.
Men låt oss för enkelhetens skull betrakta de två stora argumenten.

Kvinnor sägs inte bära hjälm därför att:

1. De inte deltog i torneringer.
2. De inte deltog i strid.

Av de skälen har de inte burit hjälm och kan därför inte bära en hjälmprydnad.

Argument 1 – Tornerspel

Det första argumentet är intressant eftersom vad vi vet var det endast i tornerspel som hjälmprydnaden användes och det måste sägas att det finns inte en enda kvinna som är känd som deltagare i ett tornerspel. Frågan är då vilka män som var med i tornerspel och vad det har för relevans på heraldiken idag.

Det har hållits tornerspel i Sverige under medeltiden. Av källorna att döma blev de mer sällsynta under 1400-talet än de var under 1300-talet. Jämför vi med kontinenten kan det bero på att antalet som hade råd med den rustningen som krävdes blev allt färre. För att förstå kan vi jämföra med motorsorten idag. Att ställa upp i VM i rally eller Formel 1 har alltid varit dyrt, men kostnaden idag är gigantisk mot vad den var på 1950-talet med följd att allt färre uppstickare kan vara med.

Det tornerspel som hålls efter medeltiden bör endast betraktas som skådespel och kan bättre jämföras med dagens tornerspel på medeltidsdagar än de spel som förekom på 1400-talet. Mer en uppvisning med speciellt inbjudna deltagare än en idrott på liv och död. Och så kallades de inte heller för tornerspel utan karusell.

De svenska källorna nämner några deltagare i tornerspel och några vapenböcker antyder ytterligare ett antal personer. Dessa är de enda vi vet har deltagit i ett tornerspel och som därför har rätt till hjälmprydnad. Alla räknas till de uradliga släkterna och knappt någon finns kvar idag. Ingen annan än dessa fåtal män – dit alltså inte ens kungar och prinsar kan räknas in – har enligt argument 1 rätt att föra hjälm med hjälmprydnad SÅVIDA det inte finns någon okänd regel som säger att den rätt som tillfaller en man därefter tillfaller alla av mankön i tiders evighet. Jag tror inte någon vill antyda att det finns någon sådan regel.

En lösning skulle kunna vara att ta med  karusellerna. Då är frågan om vi idag ska anse att en idrottsutövning för 400-500 år sedan ska bestämma vilka identifikationstecken utanför denna idrott som män respektive kvinnor ska ha rätt till idag.

Argument 2 – Striden

Sant är att ytterst få kvinnor deltog i strid under medeltiden. De fanns, men det var sällsynt. Om detta har Stefan Högberg skrivit om på sin blogg ”Kvinnliga krigare” och i sin bok med samma namn.
Fråga är då om det är relevant för bruket av hjälmprydnaden idag? Nja. Den man som vill använda hjälmprydnad idag med argumentet att en annan man använde en hjälmprydnad på 1300-talet får nog finna sig att då samtidigt hävda att kvinnor har samma rätt.

Adelskapet då, tänker någon.
Nja, inte heller det är ett bra argument eftersom det dels tar bort rätten till hjälmprydnad för alla män som inte är adel samtidigt som det visar att alla adelskvinnor faktiskt har rätt till hjälmprydnad. Det senare beror på att frälse visserligen gavs till en man och ärvdes av en man men upprätthölls (med stöd i lag och praxis) av kvinnor när någon man inte fanns att tillgå. Det är just dessa kvinnor (fruar eller döttrar) som är de stridande kvinnor som nämns av Stefan Högberg i hans blogg.

De båda argumenten för att hävda att kvinnor inte kan ha hjälm är därför intressanta för den som vill studera genushistoria och

Fruntimmersvapen för fröknarna Åsklund.
Rombsköld. Här för släkten Åsklund.

 Argument 3 – Sköldformen

Det finns faktisk ett tredje argument men det är så fånigt att det inte är värt att ta på allvar. Men jag nämner det ändå.

Kvinnor kan inte ha en hjälmprydnad för man kan inte sätta en hjälm på en spetsig sköld.

Kvinnor ges idag ofta en rombformad sköld. Sveriges förste heraldiska teoretiker Carl Uggla nämner den i sin bok ”Inledning till heraldiken” (1747) och konstaterar då att det var ett bruk på kontinenten som inte förekom i Sverige (eller Norden). Bruket förekommer i stort sett inte på 1800-talet heller (undantaget när  vapen med brittisk anknytning och några få till) utan blommar upp när Arvid Berghman slår igenom som heraldiker på 1930-talet.

Men oavsett när bruket kommer eller vad man tycker om sköldformen som sådan måste man ändå hålla med om att det är ett utmärkt exempel på cirkelresonemang: först vill man förneka kvinnor rätt till hjälm. Därefter ger man dem på nåder en ny sköld i form av en romb. Sedan hävdar man att de (som kön och genom historien) inte kan ha hjälm för att det inte passar sig att rita en hjälm på denna spetsiga sköld. Detta fast man vet att kvinnor haft helt vanliga sköldar i Sverige sedan 1200-talet.

Ridderliga friherrekronor på 1600-talet

Silfverloods huvudbaner i Västra Tunhems kyrka.

Är alla med pärlkrona högadel?
– Nej. 1600-talets praxis med kronor gör att det inte går att dra några enkla slutsatser om vapenbäraren baserat på hans begravningsvapen. 

Häromdagen nämnde jag att ridderliga riksrådsätter kunde använda en pärlkrona (friherrekrona) under 1600- och 1700-talen.

Men samma krona kan ses på vapen som tillhörde personer med, formellt sett, en helt annan rang.

Två exempel från 1600-talet är Olof Silverlood i Västra Tunhems kyrka i Skaraborg och triptyken i Råby-Rekarne kyrka för Zacharias Pauli ( död 1630).
Ingen av dessa två var riksrådsättlingar, riddare eller friherrar och borde därför inte ha en pärlkrona.

Silverlood adlades för sina insatser på slagfältet och slutade om överste. Det är tänkbart att han såg sin position i nivå med riksrådsättlingar och det är väl också sannolikt att hans barn hade tagit nästa steg i adelskarriären om de blivit lika framgångsrika som honom i sin militära karriär. Det blev de nu inte.

Zacharias Puli var österrikisk adel som naturaliserades i Sverige. Han tillhörde aldrig riksrådet och eftersom han blev naturaliserad kan ingen före honom heller ha tillhört riksrådet. Dock gifte han sig med Brita Hård och hon tillhörde 2:a klassen. Han har sannolikt plockat upp sin svärfars krona

 

 

Stort tack

Till Joakim Pauli för informationen

Riksrådsättlingar med friherrekrona

Du har säkert sett och undrat förr – varför har den där adliga släkten en friherrekrona?

Det rör sig då säkert om den grupp som under Riddarhusets första sekel introducerades i den andra klassen, riddareklassen (då var grevar och friherrar tillsammans den första klassen). Dessa ätter var ättlingar till riksråd men vare sig grevar eller friherrar. Nästan alla kom också att upphöjas  till första klassen under 1600-talet men några gjorde inte den karriären. Dit hör bland annat den gren av Ribbing som använde de två sigillen som vi ser här ovan. Så trots att de enligt vårt sett att se det tillhör den tredje klassen och ska ha en vanlig adelskrona var de under 1700-talet fortfarande att betrakta som berättigade till ridderlig status och förde då, enligt den tidens praxis men inte fastslagna regler, den pärlkrona som vi idag förknippar med friherrar.

Från 1600-talet och fram till 1800-talet var det lite si och så med kronorna. Dagens bruk tillhör den strukturerade moderna tiden som kommer med industrialismen.

Stort tack

till riddarhusgenealogen Göran Mörner och till Pontus Ragnö vid Riddarhuset för informationen.

Bra böcker för vapentagare

Uppslag ur Cedercronas vapenbok.
Uppslag ur Cedercronas vapenbok.

– Hur vet jag att mitt nya vapen är unikt?
– Det vet du inte, men du kan göra så gott du kan genom att läsa rätt böcker. 

Den som vill ta ett heraldiskt vapen vill såklart veta om det är unikt. Vad är annars poängen med ett heraldiskt vapen?

Många experter säger då lätt förnumstigt att man ska titta i alla heraldiska vapenböcker, men det är bara trams. Bara de senaste åren har högt betrodda intuitioner gjort vapen för offentliga personer och organisationer som direkt inskränker på andra offentliga vapen, om än i andra kulturområden. Inte ens experterna själv tycks ha koll på andra länders vapen.

Svårt att få överblick

Och det är inte så konstigt. Vapenböckerna är inte så systematiskt ordnade. Många är i bokstavsordning, andra följer när ett vapen skapades eller när vapenägaren tog plats i det sammanhang som vapenboken dokumenterar. Hit hör till exempel alla vapenböcker för Riddarhuset fram till Dahlby respektive Raneke på eget initiativ gjorde sina sammanställningar.

Vapnen är också många. Ingen vet hur många, men ett par miljoner  tros finnas runt om i Europa. Det finns såklart ingen som kan hålla koll på alla dessa vapen och därför ska du inte heller känna att du ska behöva göra det.

Bokomslag Vapenlikhetsfällan

Men håll koll på vårt kulturområde

Svenska vapenkollegiet (där jag ingår) har valt den pragmatiska vägen och jag tycker att det är något som alla ska ta till sig.
Den pragmatiska vägen går ut på att alla nya vapen ska granskas mot de vapenböcker som registrerat heraldiska vapen och flaggor i det nordiska kulturområdet. Hit räknas även Baltikum eftersom den regionen är en del av de skandinaviska ländernas historia.
Tack vara att kollegiet har en adjungerad ledamot från Danmark, Norge respektive Finland kan vi hålla relativt bra koll på de länderna, men framför allt är vi noga med att granska mot svenska vapenböcker och andra heraldiska källor.

Sedan granskas vapen såklart mot andra källor med, men i ärlighetens namn kan det inte göras så systematiskt som man skulle kunna önska.

En lista över viktiga vapenböcker

Den här listan behöver du ha koll på om du vill bli en seriös granskare av heraldiska vapen inom vårt kulturområde.
Som du ser finns det i Sverige en bredd som saknas i den andra nordiska länderna. Här finns både systematiska genomgångar av vapen (i regel av Raneke eller Dahlby), här finns borgerliga vapen och här finns avvecklade offentliga vapen. Det finns till och med revideringar av andra böcker (Janzon som i Vapenlikhetsfällan granskade Ranekes Svenska medeltidsvapen).
Det är en fröjd att vara heraldiker i Sverige.

Norden

Skandinavisk vapenrulla (1963–).

Sverige

  • Andersson, Per: Svensk vapenbok för köpin­gar, municipalsamhällen och landskommu­ner 1863–1970 (Mjölby 1994).
  • Andersson, Per: Östgötsk vapenbok (Lin­köping 1998)
  • Berghman, Arvid: Borgerlig vapenrulla (Djursholm 1950).
  • Försvarsmaktens heraldiska vapen och valspråk 2001, TFG 09 812:010004.
  • Kalender över Ointroducerad adels förening (1935–).
  • Janzon, Kaj: Vapenlikhetsfällan (2016)
  • Nevéus, Clara & de Wærn, Bror Jacques: Ny svensk vapenbok (Stockholm 1992).
  • Raneke, Jan: Svensk adelsheraldik (Malmö 1990).
  • Raneke, Jan: Svenska medeltidsvapen 1–3 (2:a uppl, Nora 2001)

Danmark

  • Achen, Sven Tito: Danmarks kommune­­-våbe­ner samt Grønlands og Færøernes (Køben­havn 1982)
  • Achen, Sven Tito: Danske adelsvåbener (København 1973).
  • Petersen, Karl Nikolaj Henry: Danske adelige sigiller fra det 13. og 14. Aar­-hundrede (Kjøbenhavn 1897).
  • Reitzel, Poul: Vaabenførende slægter i Danmark 1–3 (Køben­havn 1946–59).
  • Thiset, A: Danske adelige Sigiller fra det 15, 16. og 17. Aarhundrade (København 1905)

Norge

  • Cappelen, Hans A K T: Norske slektsvåpen (2:a uppl, Oslo 1976).
  • Huitfeldt-Kaas, Henrik Jørgen: Norske Sigiller fra Middelalderen (Oslo 1899–1950).
  • Norske kommunevåpen (Oslo 1987, med Suppleringshefte 1988).
  • Hans Krag: Norsk Heraldisk Mønstring (1955)
  • Aase & Nissen: Segl i Universitetsbiblioteket i Trondheim (1990)
  • Nissen & Bratberg: Schønings våpenbok

Finland

  • Granfelt, George Fredrik: Finlands ridder­skaps och adels vapenbok (Helsingfors 1889).
  • Haikonen, Atte: Suomen kunnallisvaakunat – Finlands kommunvapen (2:a uppl, Helsingfors 1982).
  • Hausen, Reinhold: Finlands medeltidssigill (Helsingfors 1900).
  • Suomalaisia Vaakunoita – SHiFs vapenregister med dess 1356 först registrerade vapen (HSiF 2006)

Blekinges hertiginna

 

Så har Blekinge fått sin första hertiginna. Det är prinsessan Madeleines dotter Adrienne Josephine Alice som fått denna titel. 

Något vapen har jag inte sett än men modellen blir som det prinsessan Leonore fick när hon utsågs till hertiginna av Gotland.

Den uppmärksamme noterar säkert att vasarna i kronan på den övre bilden är svarta medan de är av guld här nedan. Det beror på att man bytte färg i mitten av förra seklet.

Hjärnan är ingen dator

Hjärnan är ingen dator. Vad kan det ha med heraldik att göra?

Robert Epstein är en spännande psykolog vars tankar indirekt har med heraldik att göra, Åtminstone för den som vill förstå varför heraldiken ser ut som den gör och hur den har överlevt så länge.

I artikeln ”The empty brain tar han upp hur hjärnan fungerar, varför den inte på något sätt kan liknas vid en dator. Och hur detta hänger ihop med heraldiken kommer jag nu till.

Datorn ger loggor

Mycket förenklat kan man säga att en dator ”minns ” genom att lägga ”minnet” i bits och organisera dem i buntar om åtta, bytes. Detta minne läggs sedan på en bestämd plats och datorn kan när helst du önskar ta fram och process (matematiskt bearbeta) informationen. Detta sätt att arbeta gör att datorn väldigt snabbt alltid kommer fram till samma resultat därför att ”minnet” och processen är identisk gång på gång.

På det sättet ger datorn en statisk syn på världen och det påminner om hur en logga görs och ska vara. Statisk, identisk vid varje enskild avbildning och helt fri från tolkningar.

Och hjärnan ger heraldik

Hjärnan är ingen dator, vilket Robert Epstein visar med några enkla experiment, där det mest intressanta för en heraldiker är avbildningen av en dollarsedel. Experimentet går ut på att en (amerikansk) person ska avbilda en dollarsedel så noga han kan och det visar sig då att deltagarna gör en mycket enkel beskrivning av motivet. Man kan säga att de fångar idén av sedeln men inte alls utseendet trots att de ser den varje dag och den är identisk år från år. Får de däremot se en sedel kan de med otroligt stor exakthet avbilda den.

Allt detta beror på att hjärnan inte lagrar ett minne på en bestämd plats. Det finns inte ens, vad vi vet idag, ett bestämt minne av någonting alls. Och inte heller gör hjärnan något som på minsta sätt kan kallas process. Tvärtom agerar den synnerligen obegripligt vilket bland annat får till följd att ett minne ombildas varje gång vi pockar fram det.

Det förklarar i sin tur varför heraldiker – fast de inte haft en aning om varför – aldrig har fokuserat på en exakt avbildning utan hålla sig till en idé av en bild. För någonstans har de, och många före dem, förstått att om man ska kunna förklara en bild som andra ska komma ihåg måste det vara idén som beskrivs för en bild kan vi uppenbarligen inte ta till oss.

Det är fascinerande hur mycket ett ämne som heraldik berikas om man tar till sig forskning från andra ämnen istället för att strikt bara hålla sig till de traditionella källorna.

(Epsteins forskning  får förstås helt oanande konsekvenser för alla datateknikers arbete med AI eftersom det som de gör idag mer är big data men utan eget resonemang, men det är en annan sak som inte har med heraldik att göra)

Förstå mer med Mellan öronen

Inom kort kommer några riktiga experter på hjärnan att ta upp det här ämnet från en annan vinkel. Följ dem hjärna så du inte missar inlägget.

Hälsa på Mellan öronen. 

Alla kopplingar till undertecknad är väl kända, kanske även välkända.
Och har du inte insett det än så tänk på det här inlägget som en blandning av heraldisk bildning och reklam för min bror Pontus, min svägerska Helena och deras vän Daniel.

 

 

 

 

Vackra biskopar

Svenska biskopar förnekar sig inte utan fortsätter att anta enkla men unika och samtidigt talande vapen. Stor heder till dem.

Det rör sig denna gång om två kvinnliga biskopars nyskapade vapen. Bilderna här är tecknade av Henrik Dahlström vid statsheraldikerämbetet men jag vet inte vem som har komponerat dem. Vem det än är så håller den sig till traditionen att få till enkla vapen.

 

Susanne Rappmans blasonering
Sköld: Skölden kvadrerad med utböjt kors av guld. Fält 1. och 4. Göteborgs stifts vapen och fält 2. och 3. blå med ett ginbalksvis ställt veteax av guld.
Skölden krönt med en mitra av silver med band av guld.
Valspråk: Vår Gud bär sår.

Ofta, men inte alltid, lyckas man få till en heraldisk bild som stämmer överens med innehållet eller innebörden i det valspråk som biskopen valt. Just i detta fall verkar inte det vara aktuellt. I Åsa Nyströms vapen har man snarare tagit fasta på att hon är född och uppvuxen i Umeå, björkarnas stad.

Åsa Nyströms blasonering
Sköld: Sköld kvadrerad: 1. och 4. Luleå stifts vapen; 2. och 3. i blått fält en björk av silver.
Skölden krönt med en mitra av silver med band av guld och lagd över en ginbalksvis ställd kräkla av guld.
Valspråk: Gud verkar i er.

Rutig eller oval och med rosett

Fruntimmersvapen för fröknarna Åsklund.
Fruntimmersvapen för fröknarna Åsklund.Illustration: Davor Zovko.

Kvinnor har inte hjälm. Så enkelt är det om man läser den heraldiska litteraturen. Det slås fast redan av Carl Arvid Klingspor och fortsätter att vara ett bärande tema in på 1990-talet.

Skälet till att kvinnor inte har hjälm och därför inte heller hjälmprydnad är att deras sköldar inte passar för det. Kvinnor ska ju ha ovala eller rutformiga sköldar.

Men så har det inte alltid varit. Tvärtom säger Carl Uggla i sin bok ”Inledning till heraldiken” från 1747 att rutformiga fruntimmerssköldar är något som inte förekommer i Sverige men väl på kontinenten. Jag har valt ut tre citat som visar hur den ledande auktoriteten såg på dessa sköldar. Jens Christian Berlin visar i sin redigering inför nyutgåvan av Ugglas bok att Carl Uggla både var väl förtrogen med ledande kontinentala heraldikers verk och att han tillsammans med Johan Törner reste runt och studerade svenska heraldiska vapen i faktiskt bruk. (s 18f, utgåva 2011)

Ur Inledning til heraldiken

Tre sköldformar som dagens betraktare gärna ser som kvinnliga.

Den ovala skölden

  • . 4. Uti första rummet sätter jag den heltrunda,* (Fig. 1.) hwilken ofta nog brukas, så wäl i Sigiller, som i synnerhet på mynten, icke allenast de Swenske, utan ock Fransyske och andre Rikens.[1] Under denna kan ock den ovala** räknas: (Fig. 2.) hwilken merendels kallas Italiensk, emedan han der är i bruk och det, aldramäst af de andelige, til ihugkommelse utan twifwel af deras förfäder, de Romare, som dem fordom brukat i fält.[2]

Ovala sköldar har här inget med kvinnor att göra utan är en sköldform vilken som helst. Det här stöds även av samtida exlibris.

Den hjärtformade skölden

  • . 5. Sedan finnes ock hiertformige* Sköldar. (Fig. 3.) På gamle Påfwelige och Tyske mynt ser man dem;[3] såsom ock några andra gamla Familje-Wapn;[4][5] Stundom är krökningen in uti utelemnad, at han blifwit helt rund, eller ock är något annat krus der.[6]

 Jag tog med denna sköld för att den anger en form som en modern läsare direkt ser som kvinnlig. Håll gärna upp en spegel och fundera på vilka fördomar du har kring manligt och kvinnligt samt hur nya dessa är.

Den rutformiga/rombformade skölden

  • . 6. Rutformige* (Fig. 4.) brukas uti Frankrike och Italien af Fruentimber[7] mäst öfwer alt både gifte och ogifte.[8] När et Fruentimber sätter sitt Wapn bredewid sin Herres, ställes det i en sådan Sköld, hwilket i andra Riken ej efterlefwes.

Här nämner Carl Uggla att bruket med rutformiga sköldar för kvinnor bara är begränsat till två länder. Jag kan varken bekräfta eller vederlägga det men hur Ugglas kunskap än var om brittiska och spanska vanor är jag rätt säker på att han hade full koll på var ledande auktoriteter sa i Tyskland och Frankrike.

Noterna till Ugglas bok

[1] Det heter annars, Figura circularis est perfectissima, men i Heraldiken har det ej rum, ty den är mycket obequäm at uttrycka et wapn fulkomligen och ännu wärre uti en ihopfogad sköld. Derföre är det förnuftigast at aldeles lemna denna skapnaden så i Sigil som eljest. PERINGSCHÖLDska skölden är för ormens skuld rund, uti hwilken en runa-skrift står af innehåld: Merkit för JOHAN PERINGSCHIÖLD.

[2] Uti Grefweliga SPARRIska Wapnet är en dylik blå hiertesköld med en guld sparre uti, såsom Familje-Wapn. Äfwen uti CAMENSCHÖLDske.

[3] På Keiser CARL VI groschen af år 1733 står Österrikiske wapnet uppå Örnens bröst i en Hiertformig sköld. På alla Hildesheimiske mynt finnes des Wapn i en Hiertformig sköld: äfwen på de små Pfaltsiske merendels, dock är han stundom krusad.

[4]

[5] Ogifte Fruentimber kunna sig en dylik utwälja. Eljest är den ännu swårare än den förra, at få et wapn rent uttryckt i.

[6] Prof af bägge desse äro på Keiser LEOPOLDI Groschen, den förra af år 1697, den senare af 1669. Dock finnas de ännu på flere af de Tyske mynten jag äger.

[7] Denna tycka Fruentimber sig snarare böra bruka, än en Krigs sköld: som Karlar tilkommer; efter han liknar en Nåldyna, har ock samma namn på Italienska, guanciale.

[8] På gamla mynt träffas han dock stundom, så wäl Tyska som Spanska, såsom FERDINANDI Catholici. Nu förtiden, föra Hertigarne af Massa och Furstarna af Carrara det Mediceiska stamwapnet i en dylik rutformig sköld på sitt Hufwud-Wapn. Påfwens INNOCENTII VIII Son FRANCISCUS CIBO hade LAURENTII de MEDICIS dotter MAGDALENA til gemål, och kan hända det är ordsaken, hwarföre de föra detta Wapn sådant.

Ur Handbok i praktisk vapenkonst

I Carl Arvid Klingspors ”Handbok i praktisk vapenkonst” (1887) sägs det om kvinnliga sköldar att: ”Förr brukade fruntimmer rutformiga sköldar utan hjelm. Dessa äro dock endast användbara, om vapenbilden har en sådan form, att den får plats i denna sköldform.” [s 16]

En ogift kvinna och en änka använder en rutformig sköld, medan den gifta kan välja mellan en rutformig och en oval, varvid är att märka, att hon liksom änka klyver skölden och sätter mannens vapen i den högra hälften och faderns vapen i den vänstra. Har maken intet vapen, låter kvinnan faderns stamvapen fylla ut hela skölden.” [s 12].

Båda dessa citat är intressanta eftersom de visar att Klingspor knappast visar sig förtrogen med Ugglas verk eller med äldre praktisk vapenkonst i Sverige. Han verkar hämta sina uppgifter direkt från utländska källor. Det bruk han anger är inte heller speciellt vanligt, som jag kan se det, även om det förekommer.

När 1900-talet kommer

Man skulle kunna tro att 1900-talet med myndiga kvinnor och kvinnlig rösträtt gav kvinnor större

Arvid Berghman går på djupet med den kvinnliga skölden i ”Exlibris” från 1951.

En kvinna insätter alltså i en dylik rutformig sköld faderns sköldemärke” (s 128).

Som gift använder kvinnan fortfarande en rutformig sköld, men kan enligt mångas åsikt även begagna en oval, och även andra sköldformer förekomma” (s 128).

Berghman skiftar här ståndpunkt en aning men det kan lika gärna vara ett uttryck av oklar redigering av texten. Väl att märka så anger han att kvinnan för sin faders märke men han menar inte att söner för sin faders märke utan de för självklart sin egen sköld. På det lilla order ”faderns” så gör Berghman här en kvinna till ett bihang till mannen. Tidstypiskt så jag klandrar inte honom men den som idag refererar till Berghman bör inte förbi gå dessa och andra subtila markeringar med tystnad. Speciellt med tanke på att Bernhard Schlegel och Carl Arvid Klingspor i ”Svensk heraldik” från 1874 tar upp Ramfrid Israelsdotters (Tre Änder) gravmonument där ”… hennes mans vapen på högra och hennes eget på vänstra sidan ….” (sid 18)

Är hon [ogift] berättigad till en krona, kröner hon därmed skölden, i annat fall kan hon, om hon så önskar, efter engelskt mönster smycka dess översta spets med en blå bandrosett”. (s 128).
Här, och först här,  införs den blåa bandrosetten i svensk teoretisk heraldik och den förekommer därefter i varje svensk handbok om heraldik.

En modern efterföljare

Magnus Bäckmark tar i ”Kort handledning till vapenbäraren” från 1999 upp den kvinnliga vapenframställningen på ett sätt som är inspirerat av Arvid Berghman men om möjligt ännu mer strängt.

Nu ska det i rättvisans namn sägas att Magnus bok från 1999 var hans första teoretiska verk och att han sedan dess med allt större kunskaper i ämnet blivit mer självständig och utvecklas sina tankar om vapenrätt betydligt. Att jag ändå har med honom beror på att hans text visar vilka slutsatser en person som under 1900-talet försöker sätta sig in i kvinnligt vapenbruk ofrånkomligen når fram till. Magnus var långt ifrån ensam att tycka så här under 1900-talets andra hälft, det var snarare regel än undantag. Skillnaden var att han vågade sätta sina kunskaper på pränt för att sprida kunskapen vidare.

En gift kvinna använder en oval sköld som hon klyver mellan sin (senaste) makes och sitt eget vapen. Eventuellt kan en rutformig även komma till pass, vilken sköldform hon emellertid gott kan spara tills hon blir änka, för den rutformiga skölden är den enda som änkor använder.” [s 10]

Det här är en finess med sköldarna som författaren skapat helt på egen hand, för den förekommer inte i någon svensk skrift före denna. Hela citat visar på en syn på heraldiken som är helt främmande för andra samtida heraldiker vilket inte minst visas av de nytagna kvinnliga vapen som under 2000-talet presenterats i SVR och Vapenbilden. Men så är ju en gift kvinna inte en självständig individ, ty ”En kvinna följer sin makes värdighet, om hon gifter sig.” (s 12)

En frånskild kvinna betraktas, heraldiskt sett, som ogift. Om hon behåller sin före detta makes efternamn efter skilsmässan kan hon emellertid eventuellt tänkas att fortsätta föra en kluven sköld, likt en änka, till dess hon ingår ett nytt giftermål.” (s 10)

Samtliga författare väljer att sätta mannen först när de skriver att en kvinna ska klyva sin sköld och ha sitt vapen till sinister och sin makes vapen till dexter. Ingen använder dessa annars så vanliga heraldiska begrepp.

Litteratur

  • Carl Arvid Klingspor         Handbok i praktisk vapenkonst (1887)
  • Arvid Berghman                 Exlibris (1951)
  • Magnus Bäckmark             Kort handledning till vapenbäraren” (2:a versionen, 1999)

 

Vapenrätt på 2000-talet

Svenska Vapenkollegiets vapensköld
Svenska Vapenkollegiets vapensköld

Nya seder och ett allt mer internationaliserat heraldiskt språkbruk gör det besvärligt att veta hur vapenrätten ser ut i olika länder. Så här kommer några enkla regler för Sverige. 

Innan du läser. Tänk på att du kan registrera ditt vapen i Svensk vapenregister. Det ger inget juridiskt skydd men det är en kvalitetsstämpel och det förhindrar heraldiker runt om i Norden och Europa att ta ett vapen som liknar ditt.
Du hittar registret på heraldik.se/svk

Grundregler

  • Var och en har rätt att ta sig ett vapen och föra detsamma.

Kommentar: Det är inte, och har aldrig varit, förbjudet att anta eller föra ett heraldiskt vapen för oss som inte är adliga. Däremot har det funnits inskränkningar hur ett vapen får se ut. Det gäller då rangtecken som är en speciell ”gåva” som staten gett till adliga släkter. 

  • Var och en som har ett vapen i släkten äger rätt att uppta det enligt de rättigheter som givits av antagaren eller den som förlänat vapnet.

Kommentar: Nya vapen har i regel en form av klausul som säger vem som får föra vapnet men äldre vapen har inte det. Detta är inte juridiskt bindande såvida vapnet inte registreras som ett varumärke, men an bör följa vapentagarens önskemål såvida de inte strider mot god heraldisk sed. 

Släktvapen för Kim Aronssson
Spännande vapen för Kim Aronssson, av Thomas Falk.
  • Var och en som genom arv äger fler än ett vapen äger rätt att sammanföra dem enligt eget tycke.

Kommentar: De allra flesta vapen som finns i Sverige, och som inte bärs av en adelsätt, är självtagna. Men det finns de som har möjlighet att ta upp ett släktvapen från både fars- och morssidan. Dessa vapen kan kombineras till ett alliansvapen eller bli ett sammanslaget vapen som går vidare i släkten.
Det här gäller även adelsmän, men (och det är ett viktigt men) detta vapen gäller inte som officiellt vapen inom Riddarhuset och de vapenböcker som de ger ut. 

Att heraldiker sedan väljer att inte rekommendera att du använder fler än ett, möjligen två sammanslagna, vapen är en annan sak. God smak och vad som är tillåtet är inte alltid samma sak. 

  • Kvinnor och män har samma rätt till heraldiska vapen.

Kommentar: I dagens samhälle går det inte ens med argumentet tradition att försvara att endast söner har rätt att ärva och föra vidare ett vapen. Ett heraldiskt vapen följer inte med automatik namnet eller släktens agnatiska linje. Däremot är det så att det agnatiska arvet är det tveklöst vanligaste. Inom adeln är det också den enda sättet att ärva ett vapen.

  • Alla släktgrenar är värda lika mycket

Kommentar: Av tradition har det ansetts som kutym att ett barn som tar upp sin moders namn och/eller vapen betraktas som upphovsperson till en yngre släktgren. Därför har vapnet då genomgått några smärre briseringar. Namnet har dock behållits i ursprungligt skick.
Så kan vi fortsätta resonera, men då bara i syfte att

Vapensköld greve Barck
Vapen för/arms of Greve/Count Barck, no 81.

Adelsvapen

  • Vapen förlänade av regent följer de regler som är fastslagna i vapenbrevet.

Kommentar: Visst kan vi säja att det som står i vapenbrevet är obsolet. Helt klart är det också så att vi då får rätt i domstol (se ex Gyllenstierna vs Steninge slott).
Men bara för att något är tillåtet är det inte tillrådligt och i ett kulturområde som heraldiken bör man försöka förhålla sig till vad som en gång sades om vapnet. Om det inte uppenbarligen strider mot god heraldisk sed (vilket ytterst sällan är fallet). 

  • Adelsvapen följer de regler som slagits fast av Riddarhuset.

Kommentar: Som sagt ovan så har Riddarhuset inte juridisk möjlighet att förhindra att en adelsperson förändrar sitt vapen och föra det som hen vill, men eftersom det är Riddarhuset som står som garant för vad som är adel så ”bestämmer” de också hur ett korrekt adelsvapen för en viss person ska se ut. Se dem gärna som en traditionspolis.