Kategoriarkiv: Vapensköld

Tillbaka igen, puh för det

Ja, så är den är sidan igång igen.

Det är då konstigt. Varje gång jag åker utomlands så händer något med denna blogg. Det är nästan lite spöklikt. Men tack för one-supporten så kunde det lösa sig snabbt så fort jag hade möjlighet att lägga tid på att fixa det.

Så tack till er som haft tålamod med mig under frånvaron och välkommen tillbaka.

Bomärken och vapensköldar

Jourhavande heraldiker

tre sigill för tre ofrälse vapenbärare under tidigt 1300-tal
Tre ofrälse sigill från tidigt 1300-tal. Johan Skule, Henrik Sunnudag (Heinrich Sunedach) och Engelbert Hvit (Albus). Notera bomärket ovanför Engelberts sköld.

Bomärken har funnits i sekler och ofta parallellt med heraldiska vapen. Ibland finns de även i sköldar, men det är inte heraldik.

Så här tänker och tycker jag.

Om en vapentagare vill ta upp ett välanvänt bomärke som vapen kan det accepteras. OM (betoning på om) detta bomärkesvapen kan beläggas som just ett bomärke i sköld.

Å andra sidan bör man som bomärkes-vapentagare först studera Tor Flensmarcks skrifter (exempelvis i Vapenbilden) i ämnet där han visar hur exempelvis hans eget vapen/bomärke har växlat från person till person under flera sekler, om än enligt samma tema. En person kan ha ett bomärke, sedan tar någon annan ett vapen och tillbaka igen etc etc etc.  Tor bor i Skåne och det landskapets tradition gäller inte för hela Sverige  .

Det finns liknande exempel i mitt barndomslandskap Medelpad där en forskning visar detsamma: att bomärket var individuellt men följde ett speciellt tema som då i regel följde gården, inte släkten. Här blandades däremot bomärket aldrig upp med heraldiska inslag.

Med detta sagt så vill jag hävda att bomärken i svensk heraldik aldrig varit ett heraldiskt vapen utan en heraldiserad bild inom en sköld. Ett semi-vapen om man så vill. Därför kan man inte heller registrera ett bomärke som heraldiskt vapen. Man kan däremot registrera en blasonering som visa häroldsbilder som tillsammans påminner om bomärket, men då får man också inse att en konstnär mycket väl kan tolka blasoneringen så att bilden, men inte innehållet, avviker från bomärkes mer exakta utseende.

Gör upp med fruntimmersvapen

För en modern heraldiker gäller det alltså att göra upp med vissa uttalande som gjorts av äldre tiders heraldiker. Ett talande citat är Harald Fleetwood i boken ”Svensk heraldik” (1917), sid 34.

En gift kvinna för mannens vapen, förenat med sitt eget”.
Han fortsätter med att konstatera att om en kvinna saknar ett vapen för hon mannens vapen på samma sätt som döttrarna för ättevapnet.

För 1917 är detta helt korrekt. 100 år senare går det inte att ställa sig bakom detta. Det går inte ens att hävda tradition eftersom jag är av den åsikten att man inte kan välja och vraka mellan traditioner efter den som passar en, för att komma undan det moraliska ansvaret att något bryter mot dagens normer. Säger man nej till kvinnligt vapenförande får man allt säga ja till 1762 års förordning enligt tolkningen att ofrälse inte kan ha ”adlig hjälm och sköld” dvs använda heraldiska vapen (nu betyder nog inte skrivelsen det, man ser till kontexten, men så tolkades det av heraldiker från mellan 1800-1920).

Kung Fredrik den Is  vapen där släktvapnet ligger ovanpå det territoriella vapnet. ja, det står fel i träsnittet (Tack, Jochen, som upptäckte felet) .

Från fast till lös egendom

Det är en sak att hävda att en viss ståndpunkt är rätt, det är en helt annan sak att försöka förstå varför den uppkommit. För att förstå varför äldre tiders heraldiker inte ansåg att kvinnor ska föra ett eget heraldiskt vapen måste vi gå tillbaka till dessa heraldikers samtid.

Fram till merkantilismen och det förmoderna bankväsendet var det jorden som låg till grund för utövande av makt. Kontrollen av mark var central viket speglar sig i heraldiken. Heraldiken kom snabbt att bli den visuella bekräftelse på jordinnehav vilket förklarar varför furstarnas personliga vapen redan under senmedeltiden övergick till att bli ett vapen för en region. Det svenska bjälbo-vapnet är ett lysande exempel på detta, där en furste (Karl Knutsson Bonde) genom att ta upp en annan släkts vapen men placera det i en sköld på så sätt att det inte framstår som ett släktvapen visar att han har makten över det område som denna släkt tidigare hade, dvs Sverige.
Och det bruket fortlever än idag.

Att Karl Knutsson kommer undan med det här sättet att resonera, som idag hade varit omöjligt att inför, har sin förklaring i dåtidens samhällssystem. Enligt den var makten given av Gud vilket innebär att endast fursten ”äger” marken. De underlydande, även hertigar, har endast rätt att bruka den och har deras äganderätt given på genom furstens nåd – låt gå att den kunde utsträcka sig till mottagaren och dennes ättlingar i evig tid.

Vid denna tid, när kontroll av jord var central, framställs kvinnor och män heraldiskt tämligen lika. Titta på kyrkornas altarstycken som donerats.. Både man och hustrus vapen avbildas, ofta på var sida av altaret. Samma sak på husfasader. Och hon har även ett vapen när hon behöver ett sigill men inte var omyndig (som kvinnor i regel var)

Pengarnas intåg förändrar heraldiken

Ännu fram till industrialismen, eller för allt det moderna bankväsendet med banksparande, byggde hushållen sitt ägande på jord, också det stora flertalet borgare och hantverkare i städerna var tvungna att omsätta sina vinster i jord eftersom en enkel brand kunde göra en familj utfattig.

Men från mitten av 1700-talet genomgår samhället en förändring där ägande av lösöre får allt större betydelse. I ett samhälle som bygger på ägande av lös egendom får individen en mer framträdande plats och ses som en fritt agerande aktör (se den liberala ideologins födelse med Adam Smith, som dock ännu är långt ifrån så individuell som vi är idag). Detta blir ett problem för det ännu patriarkala samhället som skapar en ny form av kontroll av det offentliga rummet. Det är nu som det blir att knyta kvinnan till hemmet där hon inte kan utöva kontroll över sitt ägande. Det är alltså skillnad på att en kvinna är i ett hem, som är en social knutpunkt, och att hon är i ett hushåll, som är en produktionsenhet. Varför är då det här viktigt för heraldiken? Jo, därför att det är nu, på 1700-talet – som kvinnor klassas som andra rangens vapenbärare. Det är nu som heraldiska handböcker betonar att kvinnor inte för sitt utan makens vapen, det är nu som ”fruntimmersvapen” skapas (citat från Carl Uggla, som dock betonar att dessa inte finns i Sverige, bara på kontinenten).

Den som följer diskussionerna om heraldik på nätet, speciellt de engelskspråkiga, ser att flertalet av skribenterna fortfarande håller fast vid den här synen på vapenbruk. De uttrycker sig i regel som att det är tradition men nämner aldrig att det är tradition som började under en tidsperiod och inte alls har något med heraldik att göra.

Av det skälet bör man vara försiktig med att slänga sig med begrepp som fruntimmersvapen, damsköldar och kvinnoheraldik för allt detta är något annat än heraldik och har – liksom många andra regler – sin grund i en ideologi och uppfattning om hur samhället ska vara beskaffat. Är man inte för den formen av samhälle menar jag att man bör man vara försiktig med att hävda dess regelsystem framför andra tänkbara regler.

 

 

Därför gör kommunerna om sina sköldloggor

Måste en kommun ha ett stadsvapen eller kan det ha en logga? Eller kan det ha både ock? Och i så fall varför?

Visst kan man diskutera om en kommun ska göra om sin kommunlogga eller om den ska vara som den alltid har varit. Nu senast är det Oslo som har diskussionen (där staden enligt min mening gjort ett bra jobb). Tidigare har Borås, Uppsala, Jönköping och Kalmar gjort om sina grafiska profiler där Borås framstår som ett föredöme (här är jag lite partisk, eftersom jag jobbar med kommunikation i just Borås), medan Uppsala är skräckexemplet.

Men bortse ett ögonblick från heraldiken och se till kommunens behov av ett visuellt uttryck. Se till vad som händer i omvärlden i logotyptrenderna. Du kommer då att se att de senaste åren har uppvisat en stark trend mot förenkling just i den stil som kommunerna genomfört, även om det ibland verkar mer som en tursam kopia än att det bygger på en känsla för de nya trenderna (som i just Uppsala-exemplet).

Tursamt nog för mig hittade jag på nätet just det här exemplet som beskriver den nya trenden och hur den påverkar de nya logotyperna. Mer finns att läsa här, av samma person.

Du ser att trenden är tydlig mot att logotyperna blir betydligt enklare än de vart tidigare och skälet är förstås våra mobiler. Det är trots allt genom dem som vi oftast möter ett varumärke.
Sedan kan man fundera på hur relevant det är för en kommun, som inte lever på nätet på samma sätt som ett kommersiellt företag, men det är en annan diskussion.

 

Heraldiken mest föränderlig av alla

Jag vet att många säger att heraldiken minsann är konsekvent och inte ska behöva bry sig om tillfälliga trender. Till dig som tycker så säger jag bara – titta på heraldikens historia. Är det något som utmärker den så är det att den alltid har varit  väldigt snabb på att ta till sig de senaste trenderna. Det är till och med så finurligt att det inte finns någon grafisk form som är så öppen för förändringar som just heraldiken eftersom det är blasoneringen och inte tidigare bilder som avgör hur varje konstnär ska avbilda ett vapen. Ju fler versioner som görs desto snabbare och oftare kommer vapnet att förnyas.

Stockholmskällan som källa för Stockholmsforskare

von Vegesack och Gärfelts vapensköldar Foto: Larssons Ateljé. (Stockholmskällan)

På väggen i Gamla stan. En förbisedd vapensten för paret Gärfelt och von Vegesack.

Det här fotot fann jag på Stockholmskällan vars innehåll jag gärna vill tipsa om.

Stenen är från 1664. Den vänstra skölden tillhör Thomas Gärfelt, död 1669.

von Vegesack. Foto: Adelsvapen.com

Den högra skölden på bilden  representerar en kvinna (M) von Vegesack. Släkten kom från Riga.

Stockholmskällan är ett digitalt projekt med Stockholms stad som huvudman. Här kannan finna mycket spännande om staden historia och presenterat på ett tilltalande sätt. Jag hoppas att fler kommuner tar efter den här idén.

Kvinna med egen hjälmprydnad

 

Har du hört talas om Eufemia? Kvinnan som hade en egen hjälmprydnad?

Eufemia är den nästan helt okända dottern till hertig Erik Magnusson, bror till kung Magnus Eriksson och mor till kung Albrekt  Albrektsson (av Mecklenburg. Visst är det intressant att se hur en person blir mindre främmande om man tonar ner hans främlingskap). Hon var alltså född på 1317 levde i maktens centrum fram till sin död 1363-70 (okänt dödsår).

Men här handlar det om hennes hjälmprydnad.

Kvinnor och hjälmar

Du som läser heraldiska böcker av äldre snitt läser ofta att kvinnor inte har hjälmprydnader därför att de inte stred. Och för att hjälmprydnader inte passar på en rombformad sköld. Det senare är dock bara en fråga om tycke och smak eftersom det är en teckning. Det förra, om kvinnors stridande, har Stefan Högberg utrett på sin blogg Kvinnliga krigare och i en bok med samma namn. Även om det inte är vanligt med stridande kvinnor är det helt klart att de funnits, och det i betydligt större omfattning än till häst stridande landbor som sedan blivit adlade (dessa är nämligen helt okända för historikerna och omfattar alla upp till medel-medelklass idag, sett till prova befolkningen)

Vansinniga Vasas blogg

Gustav Vasa. Foto: Wikipedia commons

Historiker som blog är inte särskilt vanligt. Desto roligare då när det sker. Därför vill jag lyfta fram Amanda Wuopios blogg Vansinniga Vasa som handlar Vasa-ätten och Vasa-tid.

Att bloggandet inte är så vanlig tror jag beror på osäkerhet. Det kräver en hel del mod för en ovan skribent att spotta ut sig text efter text utan att ha tid att kontrollera alla källor två tre gånger och sedan låta en redaktör granska texten (som man sedan kan skylla mindre misstag på). Än tuffare brukar det vara om man ska ge sig på atlantiskt tycka något som inte kan beläggas/motbevisas i källorna.

Amanda Wuopios blogg vågar allt detta. Det är uppfriskande och lärorikt att läsa hennes blogg och jag hoppas att hon fortsätter skriva så att jag får chansen att lära mig mer om denna spännande tid.

Jag uppskattar också att hon hittar så många olika vinklar att närma sig sitt ämne. Här finns traditionell personhistoria, genusvinklar, arkeologisk kunskap och en hel del annat. Allt med en stor portion personlighet i språket som gör det än mer läsvärt.

Här hittar du Amanda Wuopios blogg Vansinniga Vasa

Uppsala, biskopar och amerikanska prinsessor

Heraldiken debatteras som aldrig förr. Det är superkul. 

Svenska heraldiska föreningen är intensiteten hög när det gäller Uppsala nya logga/kommunvapen samt nya vapnet för nya biskop i Visby stift, Thomas Petersson.
Gå gärna in där och titta på vad som sägs och tycks. Det är riktigt kul att se alla kloka inlägg. Även jag lär mig massor.

Internationellt är det förstås prinsbröllopet i Storbritannien som drar till sig störst intresse, framför allt Megan Merkels vapen.

Först gällde det om hon skulle få alternativt inte få ett vapen. Det var en ovanligt dum fråga eftersom det var självklart. Man kan inte ha en kunglighet som saknar ett vapen, inte ens om hon är amerikan. Det vore politiskt självmord. Hon fick ett vapen.

Sedan var det om hon eller hennes pappa skulle få vapnet. Hennes pappa eftersom hon ju bara är kvinna. Hade det varit tvärtom hade ingen debattör detta nådens år 2018 kommit på att föreslå att pappan skulle få ett vapen som sonen kunde få inför stundande bröllop med sin prinsessa. Eftersom pappan av förklarlig skäl inte ens var bjuden på bröllopet och att det nog är än mer besvärlighet inom den familjen än passen publicerat kändes det världsfrånvänt att tro att en modern familj (som detta par trots allt är) skulle göra en sån omväg när hon dessutom är en selfmade-woman. Hin fick vapnet.

Av detta kan man lära sig en hel del varav det viktigaste är att heraldiken aldrig är fri från sin omvärld.

 

Skyddade symboler inom heraldiken

När du tar dig ett vapen får du använda vilka bilder du vill. Heraldiken sätter inga hinder. Men det finns några symboler som är skyddade för att de förknippas med en stat eller motsvarande.

Hund, svärd, fiskespö eller DNA-sträng – alla dessa bilder är möjliga att ha i ett heraldiskt släktvapen. Du får till och med ha ett hakkors/svastika men det är extremt dålig smak oavsett vilken aspekt du än lägger på det. Men jag nämner det för att markera att heraldiken som sådan inte värderar symbolerna i en sköld, det är det vi betraktare som gör.

Men det finns svenska undantag

Du kan inte ha riktigt vilka symboler du vill. Det svenska riksvapnet får inte användas – varken folkungalejonet på sin randiga bakgrund eller tre kronor. För att få använda dem måste du ska tillstånd hos statsheraldikern och det beviljas endast ett om du har ett giltigt skäl och inte är en privatperson eller ett företag.
Hos WIPO (World Intellectual Property Organization) – kan en stat registrera sina officiella symboler. Här hittar du de svenska. Förutom statsvapnet och flaggan finns också kattfoten med.

Det finns även utländska skyddade vapen

Även andra staters vapen är skyddade enligt lagen om skydd för vapen och vissa andra officiella beteckningar (Eric Bylander:  Kommunvapenrätt s. 20-24) . Samma skydd finns för riddarordnar, som Malteserorden, och andra internationella organisationer som för staters emblem. Det går alltså inte att använda sig av den tyska örnen, Irlands harpa eller så till synes självklara bilder som ett malteserkors hur som helst. Det senare därför  att Maltesiska staten har registrerat malteserkorset som ett av sina emblem (WIPO källa 1 och WIPO källa 2).
Om du är osäker på vad som gäller för olika länder kan WIPO och flaggböcker ge en bra ledtråd. Även ländernas officiella hemsidor ger en bra kunskap om vad som gäller. För just Malteserorden hittar du informationen här.
Tänk på att när det kommer till så här officiella symboler är det alltid bättre att fälla ditt eget förslag än att försöka argumentera för att det egentligen inte är så likt som andra påstår.
Du kan till exempel se mina egna tidiga alster som alla har en vase, men som jag till slut insåg var omöjliga.

 

Uppsala goes Linköping

Jourhavande heraldiker

Uppsala nya logga, 2018

Tänka sig. Igår skrev jag om vikten att vara tydlig i sin kommunikation och idag får jag tipset att Uppsala kommun byter logga (vapensköld) och tar Linköpings. Månne är det för att hitta en ny kundgrupp?

Det var med stor munterhet som jag läste Uppsala kommuns pressmeddelande och Uppsala nya tidnings artikel om Uppsalas nya logga. Eller vapensköld, som det ändå är, om än taffligt utfört.*

Artikeln först

Här har journalisten Johan Kihlander hittat en expert som ger sin syn på den nya vapenskölden. För en varumärkesstrateg är det fascinerande att läsa att någon i reklambranschen kan tycka att ett lejonhuvud en face ”Den är mer homogen, har en tydlig idé och ett lugn” till skillnad från ett lejon i profil.
Jag förundras även över citatet: ”En logotyp, och i synnerhet från en kommun, ska vara enkel och kunna fungera i många olika sammanhang.”
Även här är det lärorikt för en som mig att lära sig att ett lejon inom en sköld inte är enkel och inte fungerar i så många olika sammanhang. Tänk på det kära britter, danskar, norrmän, holländare, belgare och alla ni andra som har ett helt lejon istället för ett lejonhuvud.

Uppsala gamla logga, 1986

Kommunen då

Här är det stadsdirektören som uttalar sig om kommunens nya logga genom de snart lika berömda som unika orden:
– Nu har vi tagit fram en ny, modern visuella identiteten som gör att all kommunikation från Uppsala kommun blir enkel att känna igen, oavsett vilken verksamhet som är avsändare. Det kommer stärka och effektivisera kommunens kommunikation och underlätta för kommuninvånarna, säger stadsdirektör Joachim Danielsson.

Eftersom jag till yrket är kommunal kommunikatör är den här naiviteten lite rörande. Som att man inte snart kommer att inse att att kommunens badhus, sommarkollo, ungdomsgårdar och museer behöver helt andra loggor än den som används för kommunen centralt. Och hur ska man göra med kommunens alla bolag? Nä, tänkte vl det

Sedan har vi det här med valet av motiv. Uppsala ska nu ta tillbaka sitt kommunvapen för att använda det i ceremoniella sammanhang. Bra där! Att man sedan tolka det som att vapnet (enligt pressmeddelandet) skapades 1943 må vara hänt. Vi ska kanske inte räkna med att lärdomen från universitetet smittar av sig så lätt.

Linköpings logtyp, stadsvapnet utan sköld.

Men att man sedan som logga väljer den bild som Linköping stad har använt sedan 1300-talet är mer förvånande. Fast 1300-talet är ju inte så långt borta så jag förstår att nyheten inte hunnit fram till Svealand än.

Det är sällan jag ser ett företag komma på idén att sno ett annat företags logotyp. Det riskera bara att ge dålig publicitet och i värsta fall tvingas man ändra i alla fall. När det kommer till kommuner kan man tycka att man som kommun bör ha lite koll på sina kollegor runt om i Sverige. Kanske vet man inte hur alla kommunvapen ser ut, men det är inte så svårt att ta reda på. Speciellt inte när man i sitt eget pressmeddelande faktiskt länkar till den bästa sidan på hela nätet i frågan – Wikipedias sida om svenska kommunvapen.

Reklambyrån till sist

Och här kommer en öppen fråga till reklambyrån Identity Works som borde vapnet.
Gör ni alltid så dålig research att ni föreslår era kunder en logotyp som i allt väsentligt är identiskt med den logotyp som en ”konkurrent” har, när ni har möjligheten att bygga den nya grafiska uttrycket av vapnet på en helt unik sköld med lång historia?

Jag måste säga att det är något jag tror jag aldrig har sett tidigare. Skulle jag vara en annan av era kunder så skulle jag nog börja fundera på om det är något ni sålt till mig som också är taget från en annan i branschen. Kanske är det inte så, men fåret till tvivlet har såtts.

Uppsala stads vapen. Bild: Wikipedia
Linköpings stads vapen. Bild: Wikipedia

 

* Som heraldiker har man ett val. Antingen förfasar man sig eller så får man roa sig över reklamtecknares fåfänga försök att skyla över sina bilders bristfällighet med att kalla dem logotyper när de i allt väsentligt (färgval, stilisering, motivval och rent utav varumärkestänkande) gör ett heraldiskt vapen. Men utan finess. Jag väljer gärna det senare och eftersom reklamen här spelar på bortaplan så får de finna sig att de blir bedömda istället för att bedöma. 

Dessutom vet jag att reklambyråer inte vill kalla sig reklambyråer  längre. Hellre kommunikationsbyrå eller varumärkesbyrå … men …