Kategoriarkiv: Vapensköld

Skriva släktbok?

Reklam för Wasling Media

Jesper anno 2018. Foto Hashem Hashemi-Pour

Det har aldrig har det varit så lätt att sammanställa släktforskning som nu. Men hur gör du om din släktforskning till en bok som andra vill läsa?

Det är lätt att prata men vill du att någon ska lyssna krävs det lite mer eftertanke. Samma sak gäller när du skriver en bok. Det räcker inte att du tycker att det du har att säga är viktigt. Du måste även få dina läsare att känna så.

Jag har jobbat i över 20 år som journalist och författare och lärt mig de flesta knepen för att få en läsare att stanna till och lyssna till det du har att säga. Det är något som jag gärna förmedlar till dig som vill skriva en bok.

Mitt erbjudande är hjälp från att komma igång och skriva till att avsluta boken och skicka den till tryck. Några exempel är:

  • Så skriver du en inledning
  • Gör läsaren engagerad
  • Hitta rätt disposition
  • Fånga släktens berättelse

Dessutom hjälper jag dig med det tekniska som

  • Korrekturläsning
  • Sättning och layout
  • Kontakt med tryckerier

Vill du läsa mer om vad Wasling Media kan erbjuda är detta hemsidan du ska besöka

Bokomslag för boken Heraldiken i Sverige av Jesper Wasling
Bokomslag för boken Heraldiken i Sverige av Jesper Wasling och Magnus Bäckmark

Underbara nyheter från Värmland

Idogt kämpande gav resultat. Vägverket skyltar om i Karlstad.

Det är framför allt Martin Asker, medlem i Värmlands heraldiska sällskaps styrelse, som uppmärksammat Vägverket på att Karlstad kommun har kommunens logotyp (närmast ett platsvarumärke) på vägskyltar som visar att man inträder i kommunens jurisdiktion.
Korrekt är att ha namnet och möjligen, som tillägg, kommunens heraldiska vapen.

Det för att skapa enhetlighet över hela Sverige för en besökare ska direkt förstå att det är just en kommun och inte ett företag vilket som helst.

För mer information tycker jag att du ska läsa Fredrik Höglunds blogginlägg.

Felskyltat i Radio Värmland

 

En folder för heraldiken

Svenska Heraldiska Föreningen är med på Släktforskardagarna i Borås 24-25 augusti. Och dagen till ära har vi satt samman en folder som ska göra reklam för föreningen och för heraldiken.

Hela foldern riktar sig till den som inte vet något om heraldik, som saknar förkunskaper men tycker att det känns spännande med ett släktvapen. Och eftersom föreningens syfte är just att sprida kunskap om detta så vill vi lägga ut folder överallt där vi kan, digitalt.

Därför kan du ladda ner den direkt från den här sidan eller från heraldik.se. Den finns både i högupplöst version (14 MB) och i lågupplöst (1 MB).

Texten har jag skrivit. Omslaget gjorde Pontus Rosenqvist och bilderna är tecknade av Ronny Andersen, Magnus Bäckmark, Thomas Falk och Davor Zovko.

Lekmannens introduktion_lågupplöst

Lekmannens introduktion_högupplöst

Det finns inga regler för vapensköldar

Schablon för vapensköld
Schablon för vapensköld

Heraldiken är för alla och alla har därför rätt att ta sig ett vapen. Det finna inga lagar eller regler som förbjuder dig att ta ett släktvapen. 

Rubriken är lite hårt vinklad, det medges, men poängen är att det i Sverige inte finns några lagar som reglerar hur ett släktvapen får se ut. Det som finns är rekommendationer och, möjligen, en kunglig förordning från 1762.
Däremot finns sedvänjor och ett väl inarbetat bruk på Riddarhuset som säger att endast högadeln (grevar och friherrar) kan använda en hjärtsköld, endast högadeln för mer än en hjälm och endast högadeln har rätt att sätta en hjärtsköld över sitt kvadrerade vapen. Undantag mot denna regel finns, men de är alla förlänade av dåvarande konung som därmed upphävde gällande regelverk.

Förordningen från 1762 säger uttryckligen att endast den som är adelsman får föra adligt vapen och öppen hjälm. Brott mot detta ger 500 silverdaler i böter. Denna förordning har sedan tidigt 1900-tal tolkats som att ofrälse (borgerliga) släkter har rätt att föra vapen men bara under sluten hjälm.

Problemet med den tolkningen är att slutna hjälmar inte förekom under 1700-talet varför ordet ”öppna” mycket väl kan betyda riddarhjälm oavsett utseende. Andra texter från 1700-talet (alla skrivna av adelsmän) uttrycker samma tankar. Att dåtidens författare väljer att skriva öppen hjälm kan vara ett sätt för dem att särskilja den heraldiska hjälmen från eventuella samtida hjälmar som brukades i krig eller på annat sätt.

Läs mer om Vapenrätt här …

Och använd gärna schablonen för att skissa på ditt eget kommande vapen.

Min heraldik i vardagen 1

Heraldiska vapen som inte används, hur meningsfullt är det?
Ända sedan jag började intressera mig för dessa vapensköldar har jag använt dem på ett eller annat sätt. I några inlägg kommer jag att visa hur och var.

Det här är ju inte vapen Wasling, tänker du kanske. Och det är rätt. Vapenskölden på väskan gjorde jag under gymnasietiden, innan vapnet var klart. Du kan se att det även finns uppmålat bland förslagen här så uppenbarligen var detta en favorit. Att rosorna saknas ska främst läggas på kontot – ”de är svåra att måla med lackfärg”.

På bilden syns min bror, hans dåvarande flickvän och en god vän tillsammans med min attachéväska. ”Alla” hade en sån som gick på Teknis (Sven Ericsson-skolan) i Borås. De flesta hade den utan märken, några coola hade fullt med klistermärken men jag är helt säker på att jag var den enda, någonsin, som hade den fullt målad.
Den övre bilden är från våren 1988 och den nedre från något senare samma vår, när jag målat lite till.

Sommar i solen

Det är sommar med sol och bad. Så under en tid kommer inläggen här att vara lite sporadiska och jag ser mer ut som bilden här ovan än som en antikvarie.

När hösten kommer igen så blir det mer fart på bloggen. Kanske blir det några nya resereportage, om jag åker iväg på någon dagsutflykt. Eller så blir det någon ny infallsvinkel på något gammalt uttjatat ämne,; såna omtag som jag älskar att göra.

Och redan nu vill jag passa på att göra reklam för släktforskardagarna i Borås helgen 23-25 augusti. Jag kommer att vara där – kommer du?

 

Sköldknektarna i Sverige

Sköldknektarna var en halvadlig grupp krigar som skapads av Karl IX under tidigt 1600-tal för att skapa en starkare armé utan att dra på kronan stora frälseutgifter.

Sköldknektarna är på sätt och vis en fortsättning på de svenner som anlitades från Sturetiden och en bit framåt. Ofrälse män med stor kunskap i krigets konst som kungarna av Sverige behövde för att skydda riket och makten. just under Karl IXs tid var detta extra viktigt eftersom han stred med sin brorson Sigismund om den svenska kronan.

Slaget vid Kirkholm utanför Riga i Livland 1605 kom att få avgörande betydelse. Slaget var en katastrof för Sverige men stora förluster och en insikt om att den svenska adeln inte var tillräckligt kompetens (det gällde även den svenska högsta ledningen, inte minst kungen själv). Dessutom litade inte kungen på adeln eller andra så han behövde stöd från en ny grupp.
Därför föreslog kungen 1606 att en ny form av frälsemän skulle införas i Sverige.

Om detta kan du läsa i artikeln om Sköldknektarna som just nu har uppdaterats med nya namn.

 

Papegojor i Tidaholm

Staden Tidaholm är en verklig sommarstad. Ja, de kanske inte känner det så, men det var min upplevelse. Liten, mysig men det händer i ärlighetens namn inte särskilt mycket. 

Med många små söta verksamheter runt om i stan samt en hel del vackra blomster- och vattenarrangemang är Tidaholm  en mysig stad att besöka. Själv åt jag lunch på caféet Nohrberg när jag var där. En kycklingsallad mot Ceasarhållet som tydligen drog till sig dåligt väder. I alla fall föll temperaturen från 23 och sol till 20 och blåst under den korta tid jag satt där. Det finns en klocka/termometer mitt på torget, på samma hus som bokhandeln håller till så det var lätt att hålla koll på tid och de mörka moln som drog fram.
I bokhandeln kan du för övrigt hitta gamla lokalböcker som man ska hitta i en bra lokal bokhandel. Bland annat några av min morfars favorit Västgöta-Bengtsson.

Två papegojor

Kyrkan i Tidaholm har två begravningsvapen för två män ur ätten Papegoja, som på 1600-talet hade godset Ramstorp i Agnetorps socken. En av dessa var Johan Papegoja, gift med Armegard Printz som var dotter till Johan Printz som vi snart möter i en annan resebeskrivning. Den om Bottnaryd, men den kommer först om en vecka eller så. Skeppsmajor papegoja gjorde flera resor till amerika-kolonin och var även viceguvernör under en kort period när svärfadern var tvungen att återvända till Sverige.
Den andra begravningsskölden kunde jag inte se vem som hade. Och ingen annan heller, verkar det som, för trots googlande hittar jag inget namn.
Den som

Själv kyrka invigdes 1841 så vapnen här var tidigare uppsatta i Agnetorps numera rivna kyrka. Tidaholm var tidigare en del av Agnetorp socken vilket den nu åter är, fast tvärtom så att säga. Kyrkan i Tidaholm är för övrigt väldigt omgjord vid flera tillfällen så det finns inte mycket historia från någon period, men å andra sidan är den en av de mest funktionella kyrkor jag varit i. Och det är ju en roligt att se en kyrka som används till det den är tänkt att användas till – religiös verksamhet – och inte fokuserar på att första hand vara ett historiskt föremål. Åsle, som jag också besökt, känner jag samma sak inför (mer om den inom kort). Kanske inte den roligaste kyrkan för en historieresenär som mig men säkert desto roligare för aktiva församlingsmedlemmar.  

Och jag måste säga att när jag av nyfikenhet på öppettider tittade in på Tidaholms Facebook-sida så överraskades jag av hur mycket aktivitet det var, och hur mycket glädje det fanns i den, och hur välkomnande de verkade vara. Kanske är det också därför de förmås hålla så mycket öppet nu i sommar?

Balte i Tidaholm

I Tidaholms vapenhus finns det ett fragment som visar en man i kjortel. Denna figur är i allt väsentligt densamma som den som finns i Baltaks kyrka. Inte så att de är identiska, men det är samma typ av kjortel, samma hållning av högerhanden och samma korta ben. Vänsterarmen skiljer sig åt.
På något sätt bör dessa hänga ihop men hur kan jag inte svara på. Värt att notera är att ingen av figurerna har något attribut som p något sätt knyter dem till herreklassen, prelaterna eller stenhuggarna. Det ser inte heller ut att vara ett helgon.
Finns det någon liknande figur på annan plats i Sverige, Norden eller Europa?

Balte i Baltak

Velinga kyrkas riddare

Nya och gamla riddare samlas på Velinga kyrkogård. De gamla är relativt okända men de nya är från släkten Wijkmark som dominerade socknen under 1800-talet. Minst två av dem blev riddare enligt gravstenarna här på Velinga, men någon heraldik ser jag inget spår av.

Velinga kyrka ligger behagligt i ett öppet landskap på så sätt att utsikten från kyrkan är otroligt lång. Om det såg ut så här på medeltiden eller om denna öppna yta är ett resultat av att någon mosse odlats upp eller en sjö har sänkts vet jag inte. Det skiljer sig på så sätt från Härja som jag tidigare beskrev och det verkar som att området har hyst fler personer.

Kyrkans värde finns utanför så skulle du komma när den är stängd så är inte så mycket förlorat. Längs ytterväggarna står gravstenar från 1600-talet och inmurad i östväggen finns en liljesten.

Strax bakom inknödd mot muren finns familjen Wijkmarks familjegrav. Knut Wijkmark ägde godset Torp i denna församling och han var under några år även ledamot av första kammaren. Två Wijkmarkare på Torp slogs till riddare, enligt deras gravstenar. En var Knut.

Liksom övriga stenar från 1800-talet saknas här all form av heraldisk utsmyckning fast man så gärna lyfter fram sina titlar.

På södra väggen finns numera denna tympanon inmurad. Den föreställer en biskop eller Jesus som till höger om sig (från vår position) har en häst. Denna man är sannolikt donatorn som sträcker fram handen och överlämnar kyrkan. Hästen är ett attribut för hans position i samhället. Till vänster ses en klippa som antingen går tillbaka på Paulus brev till Efesierna 2:20 där det sägs ”där hörnstenen är Jesus själv” och/eller så syftar det på biskopsämbetets, och därmed kyrkan som institution, själva ursprung som är Petrus, som betyder klippa. Är den möjligen gjord av Ottravadsmästaren?
Kunskapen hämtad från Jan Svanberg.

Liljestenen i Velinga

Jesus på altartavlan

Bakom en dörr hittar jag detta prästpar från 1600-talet, som förvånat möter mig blick. Lägg märke till prästens frisyr. Så långhårig att varje hippie skulle vara avundsjuk. Visst är det fascinerande att man runt om i svenska kyrkor upprördes över de långhåriga ungdomarna på 60- och 70-talet samtidigt som man mitt i kyrkan hade bilder på Jesus, präster och all sköns heliga män som samtliga hade minst lika långt hår. Jag tror inte att kulturell blindhet kan bli tydligare än här. Jesus här ovan har ju också skägg, detta otyg.

Utanför kyrkan finns dessa numera okända gravstenar som gjordes under 1600-talet. De finns på snart sagt varje kyrkogård här i västra Skaraborg men jag har inte sett dem i Sjuhärad som ligger strax söder.