Kategoriarkiv: Nationalism

”osmakligt” eller ”uppfriskande” om svenska flaggan

Så var de igång igen – Sverigevännerna som tar lite för allvarligt på den konst som de så ofta säger sig ta avstånd ifrån. 

Mattias Norström har satt ut sin böjda flaggstång på Sergels torg i Stockholm och många förfasas. Andra beundrar honom för hans mod att våga ifrågasätta flaggan (och underförstått – hoppas jag – våra andra nationalsymboler.

Jag är skeptisk till båda sidor.
Å ena sidan får man vara bra känslig och osäker på sin egen nationalism om den känns hotad av aldrig så många vridna flaggstänger. Här ser jag på nationen lite som på familjen. Ibland gör barnen/föräldrarna saker som jag inte riktigt uppskattar eller gillar men det betyder ju inte att jag tror att de gör det för att jävlas med mig eller för att de tar avstånd från familjen. samma sak här. Mattias testar lite gränser, inget mer.

Å andra sidan får man vara bra lättkittlad om man 2017 – 50 år efter Carl Johan de Geer gjorde ”Skända flaggan”-tavlan för att känna att Norströms installation är ett sätt att provocera tankarna kring Svenska flaggan och andra nationalsymboler. Det krävs mer och det krävs en helt annan kontext.
Det här betyder inte att Norström har gjort ett dåligt verk för jag vet inte vad hans intentioner är. Kanske ville han bara ge folk ett leende på läpparna?

Clemens Poellinger skriver bra om det här i Svenska dagbladet.

”Problemet” är som vanligt den allt för hetsiga debatt som bryter ut varje gång något sånt här händer utan att vi på allvar funderar på de frågor som är värda att ställa: vad är en nationalsymbol? För vem och varför? Vad får inte vara en symbol för landet/folket?

Det är frågor som jag tycker är värda att diskutera på allvar. Inte för att man behöver komma fram till någon koncensus om vilka symboler som är rätt respektive fel, för det växlar ändå från person till person och över tid hos en och samma person. Men på ett djupare plan, vad är det som får oss att hylla en viss symbol?

Flaggan är här ett bra exempel, speciellt utifrån ett ”svärjevänner”-perspektiv. För här kan en och samma person hylla vikingatid (då nationen/folket/riket Sverige inte fanns utan bara ett geografiskt område uppsplittrat på ett flertal folk och språk), Gustav Vasas unionsupplösning och skapandet av ett Sverige som varken hade dagens flaggan eller gränser, Karl XIIs konglomerat-rike och till sist dagens Sverige med dess nationalsymboler som var helt främmande för den historia som hyllas. Varför är en person så upptagen med bilden av sin historia och samtidigt så ointresserad av historien som sådan?

 

PS. Jag skippade bilden på den böjda flaggstången för det är allt för lättköpt.

Medelpads landskapsvapen och Norra Hälsingland

Medelpads landskapsvapen från Karl X Gustavs begravning.
Medelpads landskapsvapen från Karl X Gustavs begravning.

1560 skapades de svenska landskapsvapnen för att ge prakt till Gustav Vasas kröning. Det visade sig vara ett havsverk för hälften av vapensköldarna byttes ut inom två decennier.

Ett av dem som byttes ut var Medelpad. Ursprungligen hade landskapet en svart bäver i vitt fält men från och med laghandskriften i den Råhlamska samlingen fick vapnet nuvarande utseende. Då hade vapnet redan förekommit i 15 olika vapenrullor eller offentliga utsmyckningar (Meddelande från Riksheraldikerämbetet 1940, sid 30-31).

Att man bytte för att en bäver inte är det mest pampiga djuret i ett pompöst landskapsvapen kan man förstå. Att man bytte till en häroldsbild är också begripligt, för om det bara var pampiga djur skulle helhetsintrycket kännas ganska  tillgjort. Så ett geometriskt mönster är inte dumt. Men varför detta? Något bra svar har jag inte hittat, vare sig i nämnda ”Meddelande från riksheraldikerämbetet”, Clara Nevéus ”Ny svensk vapenbok” eller någon annan källa.

sigillbild med två bjälkar för Norra Hälsingland
Sigill för Norra Hälsingland, eller Sundedh som det då kallades.

Norra Hälsinglands sigill

Men lösningen kanske finns i ett mycket äldre sigill. Hans Emil Hildebrand har med detta sigill i sin bok ”Svenska sigillier” (1860) och daterar det till 1314 samt nämner att det finns med under ett brev från 1575 (Sv dipl N 1962) och skriver att sigillet då ännu fanns i behåll, monoklar vart.  Legenden (texten) runt sigillet lyder ”S’ CVMVNITATIS IN SUNDDEDHE”.

Demaskeringen (dekorationen) med små kors inom ett rutmönster känns 1300-tal och har ingen heraldisk betydelse. Så gjorde man för att fylla ut färgfält när man inte hade någon färg att tillgå, som i sigill. Något som Hildebrand tydligen inte kände till med tanke på hur han beskriver sigillet.

Landskapet, eller distriktet, Sundhed var det mellersta i den tredingen som var Hälsingland under senmedeltid och en bit framåt. Medelpad var för övrigt den tredje, nordligaste biten. den sydligaste var Air, som är känt från 1322. Här i Sundhed fanns kungsgårdar i Högs socken och i Norrdala (Wikipedia, uppslagsord Norrala kungsgård).

Just detta att nutida forskare nämner Air som känt 1322 men inte Sundhedh så tidigt gör att jag inte riktigt litar på Hildebrands datering. Men det har lite betydelse för Medelpads nya vapens tillkomst på 1570-talet.

Från Sundhed till Medelpad

Eftersom vi vet att det här sigillet uppträder i svenska källor som avskrift på 1570-talet, under en tid då man i kansliet var engagerad i att just sammanställa ett svenskt riksarkiv är det sannolikt så att man har fått ögonen på sigillet lite tidigare än avskriften. Och om man då även försöker föreställa sig diskussionen mellan de högst 10 personer, kungen inräknad, som funderade kring landskapsvapnens utseende så kan det mycket väl vara så att någon tog upp sigillet och visade att Medelpad hade ett vapen med lång historia som man hade missat femton år tidigare (då en annan kung ju var vid makten, en kung som den nuvarande – Johan III – nog gärna gav ett tjuvnyp när det fanns tillfälle).

Slutsats

Därför tror jag att Medelpads vapen bygger på Sundheds sigill även om vi idag vet att de två inte är riktigt samma sak. Men väldigt nära.

Och när man bygger en nationalistisk historia, som Sverige gjorde under denna tid och 100 år framåt, kan man inte vara för petig när det kommer till detaljer som ingen utomstående känner till. Så brukar det åtminstone resoneras.

 

Svensk flagga med amerikans touch

Svensk flagga, randig och schackrutad som USAs flagga, blå och vit respektive gul och svart
Svensk flagga, känd från 1632.

En udda svensk flagga endast känd i detta utförande från 1632. Den är avbildad i ett samtida kopparstick och alltså gjord av ett vittne.

Kopparsticket visar Gustav II Adolfs intåg i Nürnberg 1632 och paraden är flankerad av två flaggor vilket jag tolkar som de svenska fanorna. Trumpetarna i tåget har små fanor med tre kronor. Några andra svenska attribut finns inte trots att detta är en propagandabild.

Nu kan man inte dra allt för förhastade slutsatser av en bild, så min tolkning är att Sverige 1632 inte alla hade en given flagga. Den blågula korsflaggan som vi har idag var då uppenbart ENDAST en marin flagga, och endast för örlogsflottan. Handelsfartygen får tillåtelse att använda den först kring 1660.

Randiga flaggor som den här har däremot hären, där kungen oftast befann sig, använt sedan 1500-talets mitt. Möjligen mycket tidigare än så. Schackrutan i gult och svart kan vara en hänsyftning till vasaätten.

Gustav II Adolf tågar in i Nürnberg tillsammans med kungen av Böhmen.

English

wasling_heraldryA strange Swedish #flag only know from Nürnberg 1632 (when king Gustavus II Adolfus and the king of #Bohemia entered Nuremberg) in one painting. Is it a real flag or just the fantasy of a painter? Or a bohemian flag? I think is a Swedish flag. The hatching suggest that the flag should be blue and white, but I think they were blue and yellow. That would match similar flags from this period and from the 16th century. #svenskaflaggan #Sverige

Oscar Tapp och vår flaggas ljusa färg

Från Allmänna konst- och industriutställningen 1897, med den ljusa blå flaggan överst.
Från Allmänna konst- och industriutställningen 1897, med den ljusa blå flaggan överst.

Oscar Tapp är vår bortglömde flagghjälte. Men det var han som gav oss den ljusa blågula flaggan.

Oscar Tapp kom från Helsingborg, staden där prins Oscar (senare kung Oscar II) redan på 1860-talet började flagga med den svenska flaggan på Sofiero slott. Den seden tog han med sig när han 1872 blev krönt till kung och flyttade till Stockholm.

Den flagga som prins/kung Oscar använde var mörkblå och orangegul. Det var något som Oscar Tapp inte var så förtjust i. Han ville istället se en ljusare och modernare flagga. Hans egen flagga  var klar 1894, lagom till 300-årsminnet av Gustav II Adolfs födelse. Den hissades på fästningstornet Kärnan mitt i Helsingborg och gjorde stor succé. Därför kom den också att spridas till Stockholm och när det var dags att flagga vid Allmänna konst- och industriutställningen i Stockholm 1897 dominerade den nya ljusa flaggan.

Men det var inte den enda versionen. På själva affischen användes en mörkare version och bristen på ordning och reda samtidigt som man man både fick intresse i att göra flaggor och möjlighet att massproducera dem gjorde att det snart fanns en mängd versioner av flaggan.

Affisch för Allmänna konst- och industriutställningen i Stockholm 1897

All denna oreda störde de svenska ämbetsmännens sinnesro så när den nya flagglagen togs 1906, året efter unionsupplösningen som ändå krävde en ny flagga, passade man på att föra in restriktioner och anvisningar rörande flaggans färger. Det var den ljusa tolkningen som då fick genomslag och denna gällde fram till sent 1900-tal.

Nu står färgerna i lagen
I sann modern anda, och i tron att det alltid har varit så, bestämde man sig under 1970-talet att färgerna måste regleras i lag så att ingen skulle göra fel. Därför bestämde man sig för en något mörkare och mer modern färgsättning. Det adjektivet vill man nog inte gärna erkänna från dåtidens experthåll, men den som har minsta koll på vilka färgtoner som varit moderna genom åren ser lätt att svenska flaggans nuvarande färger har sitt ursprung i 70-tal.

I ”Förordning med riktlinjer för färgnyanser i Sveriges flagga” från 1984 finns de nya färgerna med. De ska vara ”ljust mellanblå på fälten och guldgul på korset” vilket på fackspråk översätts med  4055-R95B (blått) och 0580-Y10R (gult) enligt NCS-systemet.

Jag tycker att det är helt ok att det finns en ordning när det gäller vilka färger den svenska flaggan ska ha, för det underlättar för industrin. Däremot är det alltid värt att poängtera att heraldiken och vexillologin inte har några krav på vilka nyanser man ska använda av en speciell färg. Den klaraste räcker gott.

 

Magnus Bergstrand skrev om Oscar Tapp i Populär Historia omkring 2007, inför kungens 60-årsdag. 

Var svenska flaggan bara för marinen?

Bild på ett uppslag i tidningen Vapenbilden som visar svenska flaggor
Tomas Bragesjö skriver om Svenska flaggan i Vapenbilden #110

Svenska flaggans dag tag, så vad passar bättre än lite flaggfunderingar.

I det senaste numret av Vapenbilden (nr 110) gör Tomas Bragesjö en studie i svenska flaggans bruk i svenska adelsvapen. Det visar sig att den förekommer rätt ofta från 1600-talet fram till 1800-talets slut. Vilket inte var helt oväntat.

Däremot var det oväntat att den endast förekommer i adelsvapen för personer som adlats till följd av sina tjänster gentemot Sverige i marin verksamhet. Nästan alla har varit officerare inom örlogsflottan. Några har verkat inom handelsflottan och en verksam på flottbasen i Karlskrona.

Ingen har varit verksam som ämbetsman inom annan förvaltning, inom handel eller manufaktur eller som officerare inom hären. Inte en enda under 250 år.

Jag tror att Tomas är något på spåren och ser fram emot en mer fullödig genomgång för jag har förstått att han inte är riktigt klar än.

Hur som helst är det rätt sensationellt och visar, tycker jag, att hans tes att svenska flaggan i sin blå-med-gult-kors-version inte är rikets flagga förrän tidigast från 1800-talets andra hälft. Det stämmer också väl med den reaktion som kung Oscar II fick 1872 då han för första gången lät hissa den svenska  fanan på Stockholms slott. Han hissade den tretungade eftersom den andra då bara användes av handelsflottan.

 

Norska folkunga-ättens vapen

Ur Bellenville-vapenboken: De svenska kungliga vapensköldarna
Ur Bellenville-vapenboken: De svenska kungliga vapensköldarna och de norska dito

Visste du att Norge under 1300-talet, precis som Sverige, hade två riksvapen?

Med riksvapen menar jag här vapen som fördes av kungen och därmed betäckande riket. Inte vapen som var fastslagna till seende genom lag godkänd av ett parlament. Med andra ord har jag en lite friare tolkning för att få fram min poäng.

Vapnet med hjälm är kung Magnus Eriksson. Det är Folkunga-ätten/Bjälbo-ättens vapen. Men titta så ser du att det även finns ett gult Folkunga-vapen. Det är Håkan Magnussons, kung av Norge, vapen.

Det finns skäl att återkomma till detta vapen senare, men just nu tar jag med det för att visa hur nära det var att även Norge kvadrerade sitt riksvapen såsom Sverige gjorde. Allt som krävdes var några år till av Folkunga-styre och att vi skulle komma in i 1400-talets tankevärld.

Vapnet med tre kronor och tjurhuvud är kung Albrekt (av Mecklenburg – varför vi ännu idag envisas med att ge utländska kungar tillägg begriper jag inte, men för tydlighetens skull gör jag detsamma här).

 

En kröning från 1800-talet

Karl XVs kröning
Karl XVs kröning

Idag illustreras Sverige av flaggan. Ännu 1850 var det Tre kronor som gällde.

Visst gäller tre kronor än idag. Något annat ska jag inte påstå. Men titta på det här träsnittet som visar Karl XVs kröning för den svenska allmänheten.

Som så ofta vill jag understryka att bilden inte nödvändigtvis visar hur det verkligen såg ut i kröningssalen. Men den visar de symboler som illustratören och tidningsmakaren kände att de var tvungna att använda för att läsaren skulle förstå att det var en svensk kung som avbildades.

Lägg därför märke till den totala frånvaron av den svenska flaggan. Det beror på att denna ännu 1850 användes av marinens örlogsfatryg och till viss del av handelsflottan. Flaggan var alltså inte en symbol för Sverige utan för svenska fartyg.

 

Sverigetavla utan flagga

Sverigetavla från sent 1500-tal utan flagga. Målning av Willem Boy eller J Babtista van Uther.

Sverigetavla från sent 1500-tal utan flagga. Målning av Willem Boy eller J Babtista van Uther.

En pampig nationalistisk målning utan nationalsymboler. Det är vad man finner på 1500-talets tavlor.

Denna Sverigetavla är från andra halvan av 1500-talet och visar hur Gustav Vasa befriade Stockholm från danskarna. Den finns på Gripsholms slott, målad av Willem Boy eller J Babtista van Uther..

Lägg märke till att den är utan flagga. Överlag är 1500-talets pompösa konst påfallande befriat från pompösa nationalsymboler, till skillnad från senare perioder. Det är ett elände för flaggforskare för det gör att vi har allt för få referenser för att få veta vad som gällde under denna tid.

Vad var en svensk flagga?
Vad var en flagga i Sverige?
Vi vet inte, men vi gissar numera ganska bra. Jag hoppas att den här bloggen hjälper till att ta fram än mer fakta kring svenska flaggans förvandling från Tre kronor till gult kors, båda på blå botten.

En dansk version av Sveriges flagga

Sveriges flagga är blåvitgul randig enligt Rudolf van Devetner 1585
Sveriges flagga enligt Rudolf van Devetner 1585

Den danske belägringsexperten Rudolf van Deventer tecknade 1585 en blå-vit-gul-randig version av den svenska flaggan.

Den här versionen, tolkningen, av den svenska flaggan finns endast i denna bild av tygmästaren van Deventer. Ändå är den svår att vifta bort eftersom han dels var en etablerad officer, dels faktiskt var på plats när flaggan användes. Det skiljer den faktiskt från många andra avbildningar under 1500- och tidigt 1600-tal.

belägringen av Narva 1581, enligt Rudolf van Deventer.
belägringen av Narva 1581, enligt Rudolf van Deventer. Teckning från 1585.

I bilden visas svenskarnas belägring av Narva 1581. Det är några år innan bilden ritas vilket gör att det ändå inte kan sägas att han avbildar exakt vad han ser.

Men jag tar ändå denna bild för intäkt för att den svenska flaggan på land (men inte till sjöss) var tvärrandig med mellan fem och nio fält samt i färgerna blått och gult eller möjligen blått och vitt. Däremot sannolikt inte blått och gult och vitt på samma gång.

 

Skandinavismens eviga undergång

Göticismen och skandinavismen följer historieromantiken och är en förutsättning för densamma. Kanske för att romantik förutsätter något som inte finns, något som inte är vardagligt. 

Napoleonkrigen kom att förändra för alltid. Sverige förlorade löstra landsdelen och därigenom skapades grunden till nationalstaten Finland. Danmark förlorade landsdelen Norge – som de facto bara var ett dansk län – till Sverige som genom unionen kom att lägga grunden för nationalstaten Norge. Av två länder hade det blivit fyra. Och detta i ett 1800-tal som var präglat av två idéströmningar: nationalism och framtidsoptimism (för första gången i världshistorien såg man framtiden som något bättre än dåtiden).

Sverige efter 1809

Förlusten av Finland var ett trauma för Sverige och det ledda raskt till en statskupp och en ny författning. Men frågan är hur stort trauma det var. Visst präglade den 1810-talet, men redan 1820-talet tycks man ha förlikat sig med det och man såg inte heller med samma fiendskap på Ryssland som man ändå hade gjort allt sedan medeltiden. Något hade hänt och jag tror att idé om framtidsoptimismen förklarar en hel del.

För nationalisterna vid denna tid kom fokus att läggas på att romantisera det forntida, vari Finland inte hade någon plats. Göticismen handlar om vikingar och i viss, liten, mån om ridderliga korståg i öst. Göticismen handlar däremot inte om revanschlusta.
Och det intressanta är att vi kan se ungefär detsamma i Norge och Danmark. Dessa tre länders intellektuella betonar nu de egna språken och den egna folkkulturen och upptäcker som av en slump att de tre är som syskon i världen och att det inte finns någon annan som är som dem.
Här skapas skandinavismen där vi söker kulturella allianser hos varandra mot tyskar, fransmän, ryssar och engelsmän. Det hade aldrig hänt tidigare då vi i våra krig riktade svärden mot varandra med stöd av utomstående allierade.

Göticismen grundas 1811

Redan innan förlusten av Finland hade forntidsromantiken börjat. Ja, den märks redan under tidigt 1700-tal, men svagt. 1811 sker däremot ett språng då skalden Erik Gustaf Geijer tillsammans med vänner blir förgrundsgestalterna i det nygrundade Götiska förbundet. Man ville två saker: skapa litteratur och vara fosterländsk enligt en romantiserad historiebild (vi ser den nu igen i ett visst politiskt part). Som litterära män (och dåtidens motsvarighet till dagens marknadsförare) ser de att berättelsen är det viktiga och den kräver en hjälte. Det är därför nu, återigen en nyhet i tankevärlden, man lyfter fram vissa historiska personer som katalysatorn i historien (innan var det möjligen Gud, om någon, som hade den rollen. Aldrig människor för de är Guds redskap). Och man tokhyllar våra vikingar. Esaias Tegnérs stora epos Frithiofs saga brukar anges som någon som blev känt i varje svenskt hem, men den sålde faktiskt inte speciellt bra. I Växsjö såldes första året ett (1) ex, och det köptes av Tegnér själv. Vilhelm von Brauns ironiserade lyriksamling, där han gick hårt åt Göticismen, såldes däremot i åtta exemplar i samma stad vid samma tid. (Källa: Vilhelm von Braun-sällskapets årsbok).

Klart är att Göticismen var betydelsefull, men kanske mer för akademiker än för folket. Och den var därmed viktig för skandinavismen.

Skandinavismen

1829 brukar räknas som skandinavismens födelseår. Då, vid en promotionsceremoni i Lund, satte Esaias Tegnér en lagerkrans på den danske skalden Oehlenschläger huvud och uttalade orden: ”Söndringens tid är förbi”.

Skandinavismens var en pannationell rörelse som utgick från de kulturella, geografiska och historiska banden som ansågs ha funnits mellan de skandinaviska länderna. Under 1800-talet första hälft påverkade den starkt Sveriges, Norges och Danmarks politik. Denna kulturella rörelse utvecklades vid seklets mitt mot en politisk nationalism – skandinavismen – om än starkast blad studenterna. Man menade att eftersom de tre länderna hade en gemensam historia, gemensam kultur och gemensamt språk borde de utgör en naturlig nationell enhet. Man talade högstämt om de nordiska brödrafolken. Man ordnade nordiska studentmöten.

Den avgörande politiska frågan blev Schleswig-Holstein. När tyska styrkor 1848 tågade in i Jylland anslöt sig några hundra frivilliga svenskar till den danska hären. Men det blev inget svenskt stöd och Danmark förlorade kriget. Skandinavismen var bara en litterär produkt.

Den som vill kan fundera på vilka paralleller som vi ser idag. Vilka pratar högt om nationalism? Vilka pratar romantiskt om samarbete? Kommer dessa verkligen att hålla det som de lovar om det blir allvar? Jag tvivlar. De som allra högst pratar om det fosterländska, mannamod och forntida hjältar kommer säkerligen – precis som deras forntida hjältar – att fly fältet om deras tal blir allvar.