Kategoriarkiv: Nationalism

Svensk flagga med amerikans touch

Svensk flagga, randig och schackrutad som USAs flagga, blå och vit respektive gul och svart
Svensk flagga, känd från 1632.

En udda svensk flagga endast känd i detta utförande från 1632. Den är avbildad i ett samtida kopparstick och alltså gjord av ett vittne.

Kopparsticket visar Gustav II Adolfs intåg i Nürnberg 1632 och paraden är flankerad av två flaggor vilket jag tolkar som de svenska fanorna. Trumpetarna i tåget har små fanor med tre kronor. Några andra svenska attribut finns inte trots att detta är en propagandabild.

Nu kan man inte dra allt för förhastade slutsatser av en bild, så min tolkning är att Sverige 1632 inte alla hade en given flagga. Den blågula korsflaggan som vi har idag var då uppenbart ENDAST en marin flagga, och endast för örlogsflottan. Handelsfartygen får tillåtelse att använda den först kring 1660.

Randiga flaggor som den här har däremot hären, där kungen oftast befann sig, använt sedan 1500-talets mitt. Möjligen mycket tidigare än så. Schackrutan i gult och svart kan vara en hänsyftning till vasaätten.

Gustav II Adolf tågar in i Nürnberg tillsammans med kungen av Böhmen.

English

wasling_heraldryA strange Swedish #flag only know from Nürnberg 1632 (when king Gustavus II Adolfus and the king of #Bohemia entered Nuremberg) in one painting. Is it a real flag or just the fantasy of a painter? Or a bohemian flag? I think is a Swedish flag. The hatching suggest that the flag should be blue and white, but I think they were blue and yellow. That would match similar flags from this period and from the 16th century. #svenskaflaggan #Sverige

Oscar Tapp och vår flaggas ljusa färg

Från Allmänna konst- och industriutställningen 1897, med den ljusa blå flaggan överst.
Från Allmänna konst- och industriutställningen 1897, med den ljusa blå flaggan överst.

Oscar Tapp är vår bortglömde flagghjälte. Men det var han som gav oss den ljusa blågula flaggan.

Oscar Tapp kom från Helsingborg, staden där prins Oscar (senare kung Oscar II) redan på 1860-talet började flagga med den svenska flaggan på Sofiero slott. Den seden tog han med sig när han 1872 blev krönt till kung och flyttade till Stockholm.

Den flagga som prins/kung Oscar använde var mörkblå och orangegul. Det var något som Oscar Tapp inte var så förtjust i. Han ville istället se en ljusare och modernare flagga. Hans egen flagga  var klar 1894, lagom till 300-årsminnet av Gustav II Adolfs födelse. Den hissades på fästningstornet Kärnan mitt i Helsingborg och gjorde stor succé. Därför kom den också att spridas till Stockholm och när det var dags att flagga vid Allmänna konst- och industriutställningen i Stockholm 1897 dominerade den nya ljusa flaggan.

Men det var inte den enda versionen. På själva affischen användes en mörkare version och bristen på ordning och reda samtidigt som man man både fick intresse i att göra flaggor och möjlighet att massproducera dem gjorde att det snart fanns en mängd versioner av flaggan.

Affisch för Allmänna konst- och industriutställningen i Stockholm 1897

All denna oreda störde de svenska ämbetsmännens sinnesro så när den nya flagglagen togs 1906, året efter unionsupplösningen som ändå krävde en ny flagga, passade man på att föra in restriktioner och anvisningar rörande flaggans färger. Det var den ljusa tolkningen som då fick genomslag och denna gällde fram till sent 1900-tal.

Nu står färgerna i lagen
I sann modern anda, och i tron att det alltid har varit så, bestämde man sig under 1970-talet att färgerna måste regleras i lag så att ingen skulle göra fel. Därför bestämde man sig för en något mörkare och mer modern färgsättning. Det adjektivet vill man nog inte gärna erkänna från dåtidens experthåll, men den som har minsta koll på vilka färgtoner som varit moderna genom åren ser lätt att svenska flaggans nuvarande färger har sitt ursprung i 70-tal.

I ”Förordning med riktlinjer för färgnyanser i Sveriges flagga” från 1984 finns de nya färgerna med. De ska vara ”ljust mellanblå på fälten och guldgul på korset” vilket på fackspråk översätts med  4055-R95B (blått) och 0580-Y10R (gult) enligt NCS-systemet.

Jag tycker att det är helt ok att det finns en ordning när det gäller vilka färger den svenska flaggan ska ha, för det underlättar för industrin. Däremot är det alltid värt att poängtera att heraldiken och vexillologin inte har några krav på vilka nyanser man ska använda av en speciell färg. Den klaraste räcker gott.

 

Magnus Bergstrand skrev om Oscar Tapp i Populär Historia omkring 2007, inför kungens 60-årsdag. 

Var svenska flaggan bara för marinen?

Bild på ett uppslag i tidningen Vapenbilden som visar svenska flaggor
Tomas Bragesjö skriver om Svenska flaggan i Vapenbilden #110

Svenska flaggans dag tag, så vad passar bättre än lite flaggfunderingar.

I det senaste numret av Vapenbilden (nr 110) gör Tomas Bragesjö en studie i svenska flaggans bruk i svenska adelsvapen. Det visar sig att den förekommer rätt ofta från 1600-talet fram till 1800-talets slut. Vilket inte var helt oväntat.

Däremot var det oväntat att den endast förekommer i adelsvapen för personer som adlats till följd av sina tjänster gentemot Sverige i marin verksamhet. Nästan alla har varit officerare inom örlogsflottan. Några har verkat inom handelsflottan och en verksam på flottbasen i Karlskrona.

Ingen har varit verksam som ämbetsman inom annan förvaltning, inom handel eller manufaktur eller som officerare inom hären. Inte en enda under 250 år.

Jag tror att Tomas är något på spåren och ser fram emot en mer fullödig genomgång för jag har förstått att han inte är riktigt klar än.

Hur som helst är det rätt sensationellt och visar, tycker jag, att hans tes att svenska flaggan i sin blå-med-gult-kors-version inte är rikets flagga förrän tidigast från 1800-talets andra hälft. Det stämmer också väl med den reaktion som kung Oscar II fick 1872 då han för första gången lät hissa den svenska  fanan på Stockholms slott. Han hissade den tretungade eftersom den andra då bara användes av handelsflottan.

 

Norska folkunga-ättens vapen

Ur Bellenville-vapenboken: De svenska kungliga vapensköldarna
Ur Bellenville-vapenboken: De svenska kungliga vapensköldarna och de norska dito

Visste du att Norge under 1300-talet, precis som Sverige, hade två riksvapen?

Med riksvapen menar jag här vapen som fördes av kungen och därmed betäckande riket. Inte vapen som var fastslagna till seende genom lag godkänd av ett parlament. Med andra ord har jag en lite friare tolkning för att få fram min poäng.

Vapnet med hjälm är kung Magnus Eriksson. Det är Folkunga-ätten/Bjälbo-ättens vapen. Men titta så ser du att det även finns ett gult Folkunga-vapen. Det är Håkan Magnussons, kung av Norge, vapen.

Det finns skäl att återkomma till detta vapen senare, men just nu tar jag med det för att visa hur nära det var att även Norge kvadrerade sitt riksvapen såsom Sverige gjorde. Allt som krävdes var några år till av Folkunga-styre och att vi skulle komma in i 1400-talets tankevärld.

Vapnet med tre kronor och tjurhuvud är kung Albrekt (av Mecklenburg – varför vi ännu idag envisas med att ge utländska kungar tillägg begriper jag inte, men för tydlighetens skull gör jag detsamma här).

 

En kröning från 1800-talet

Karl XVs kröning
Karl XVs kröning

Idag illustreras Sverige av flaggan. Ännu 1850 var det Tre kronor som gällde.

Visst gäller tre kronor än idag. Något annat ska jag inte påstå. Men titta på det här träsnittet som visar Karl XVs kröning för den svenska allmänheten.

Som så ofta vill jag understryka att bilden inte nödvändigtvis visar hur det verkligen såg ut i kröningssalen. Men den visar de symboler som illustratören och tidningsmakaren kände att de var tvungna att använda för att läsaren skulle förstå att det var en svensk kung som avbildades.

Lägg därför märke till den totala frånvaron av den svenska flaggan. Det beror på att denna ännu 1850 användes av marinens örlogsfatryg och till viss del av handelsflottan. Flaggan var alltså inte en symbol för Sverige utan för svenska fartyg.

 

Sverigetavla utan flagga

Sverigetavla från sent 1500-tal utan flagga. Målning av Willem Boy eller J Babtista van Uther.

Sverigetavla från sent 1500-tal utan flagga. Målning av Willem Boy eller J Babtista van Uther.

En pampig nationalistisk målning utan nationalsymboler. Det är vad man finner på 1500-talets tavlor.

Denna Sverigetavla är från andra halvan av 1500-talet och visar hur Gustav Vasa befriade Stockholm från danskarna. Den finns på Gripsholms slott, målad av Willem Boy eller J Babtista van Uther..

Lägg märke till att den är utan flagga. Överlag är 1500-talets pompösa konst påfallande befriat från pompösa nationalsymboler, till skillnad från senare perioder. Det är ett elände för flaggforskare för det gör att vi har allt för få referenser för att få veta vad som gällde under denna tid.

Vad var en svensk flagga?
Vad var en flagga i Sverige?
Vi vet inte, men vi gissar numera ganska bra. Jag hoppas att den här bloggen hjälper till att ta fram än mer fakta kring svenska flaggans förvandling från Tre kronor till gult kors, båda på blå botten.

En dansk version av Sveriges flagga

Sveriges flagga är blåvitgul randig enligt Rudolf van Devetner 1585
Sveriges flagga enligt Rudolf van Devetner 1585

Den danske belägringsexperten Rudolf van Deventer tecknade 1585 en blå-vit-gul-randig version av den svenska flaggan.

Den här versionen, tolkningen, av den svenska flaggan finns endast i denna bild av tygmästaren van Deventer. Ändå är den svår att vifta bort eftersom han dels var en etablerad officer, dels faktiskt var på plats när flaggan användes. Det skiljer den faktiskt från många andra avbildningar under 1500- och tidigt 1600-tal.

belägringen av Narva 1581, enligt Rudolf van Deventer.
belägringen av Narva 1581, enligt Rudolf van Deventer. Teckning från 1585.

I bilden visas svenskarnas belägring av Narva 1581. Det är några år innan bilden ritas vilket gör att det ändå inte kan sägas att han avbildar exakt vad han ser.

Men jag tar ändå denna bild för intäkt för att den svenska flaggan på land (men inte till sjöss) var tvärrandig med mellan fem och nio fält samt i färgerna blått och gult eller möjligen blått och vitt. Däremot sannolikt inte blått och gult och vitt på samma gång.

 

Skandinavismens eviga undergång

Göticismen och skandinavismen följer historieromantiken och är en förutsättning för densamma. Kanske för att romantik förutsätter något som inte finns, något som inte är vardagligt. 

Napoleonkrigen kom att förändra för alltid. Sverige förlorade löstra landsdelen och därigenom skapades grunden till nationalstaten Finland. Danmark förlorade landsdelen Norge – som de facto bara var ett dansk län – till Sverige som genom unionen kom att lägga grunden för nationalstaten Norge. Av två länder hade det blivit fyra. Och detta i ett 1800-tal som var präglat av två idéströmningar: nationalism och framtidsoptimism (för första gången i världshistorien såg man framtiden som något bättre än dåtiden).

Sverige efter 1809

Förlusten av Finland var ett trauma för Sverige och det ledda raskt till en statskupp och en ny författning. Men frågan är hur stort trauma det var. Visst präglade den 1810-talet, men redan 1820-talet tycks man ha förlikat sig med det och man såg inte heller med samma fiendskap på Ryssland som man ändå hade gjort allt sedan medeltiden. Något hade hänt och jag tror att idé om framtidsoptimismen förklarar en hel del.

För nationalisterna vid denna tid kom fokus att läggas på att romantisera det forntida, vari Finland inte hade någon plats. Göticismen handlar om vikingar och i viss, liten, mån om ridderliga korståg i öst. Göticismen handlar däremot inte om revanschlusta.
Och det intressanta är att vi kan se ungefär detsamma i Norge och Danmark. Dessa tre länders intellektuella betonar nu de egna språken och den egna folkkulturen och upptäcker som av en slump att de tre är som syskon i världen och att det inte finns någon annan som är som dem.
Här skapas skandinavismen där vi söker kulturella allianser hos varandra mot tyskar, fransmän, ryssar och engelsmän. Det hade aldrig hänt tidigare då vi i våra krig riktade svärden mot varandra med stöd av utomstående allierade.

Göticismen grundas 1811

Redan innan förlusten av Finland hade forntidsromantiken börjat. Ja, den märks redan under tidigt 1700-tal, men svagt. 1811 sker däremot ett språng då skalden Erik Gustaf Geijer tillsammans med vänner blir förgrundsgestalterna i det nygrundade Götiska förbundet. Man ville två saker: skapa litteratur och vara fosterländsk enligt en romantiserad historiebild (vi ser den nu igen i ett visst politiskt part). Som litterära män (och dåtidens motsvarighet till dagens marknadsförare) ser de att berättelsen är det viktiga och den kräver en hjälte. Det är därför nu, återigen en nyhet i tankevärlden, man lyfter fram vissa historiska personer som katalysatorn i historien (innan var det möjligen Gud, om någon, som hade den rollen. Aldrig människor för de är Guds redskap). Och man tokhyllar våra vikingar. Esaias Tegnérs stora epos Frithiofs saga brukar anges som någon som blev känt i varje svenskt hem, men den sålde faktiskt inte speciellt bra. I Växsjö såldes första året ett (1) ex, och det köptes av Tegnér själv. Vilhelm von Brauns ironiserade lyriksamling, där han gick hårt åt Göticismen, såldes däremot i åtta exemplar i samma stad vid samma tid. (Källa: Vilhelm von Braun-sällskapets årsbok).

Klart är att Göticismen var betydelsefull, men kanske mer för akademiker än för folket. Och den var därmed viktig för skandinavismen.

Skandinavismen

1829 brukar räknas som skandinavismens födelseår. Då, vid en promotionsceremoni i Lund, satte Esaias Tegnér en lagerkrans på den danske skalden Oehlenschläger huvud och uttalade orden: ”Söndringens tid är förbi”.

Skandinavismens var en pannationell rörelse som utgick från de kulturella, geografiska och historiska banden som ansågs ha funnits mellan de skandinaviska länderna. Under 1800-talet första hälft påverkade den starkt Sveriges, Norges och Danmarks politik. Denna kulturella rörelse utvecklades vid seklets mitt mot en politisk nationalism – skandinavismen – om än starkast blad studenterna. Man menade att eftersom de tre länderna hade en gemensam historia, gemensam kultur och gemensamt språk borde de utgör en naturlig nationell enhet. Man talade högstämt om de nordiska brödrafolken. Man ordnade nordiska studentmöten.

Den avgörande politiska frågan blev Schleswig-Holstein. När tyska styrkor 1848 tågade in i Jylland anslöt sig några hundra frivilliga svenskar till den danska hären. Men det blev inget svenskt stöd och Danmark förlorade kriget. Skandinavismen var bara en litterär produkt.

Den som vill kan fundera på vilka paralleller som vi ser idag. Vilka pratar högt om nationalism? Vilka pratar romantiskt om samarbete? Kommer dessa verkligen att hålla det som de lovar om det blir allvar? Jag tvivlar. De som allra högst pratar om det fosterländska, mannamod och forntida hjältar kommer säkerligen – precis som deras forntida hjältar – att fly fältet om deras tal blir allvar.

De första sköldhållarna

Lejon som Sveriges första sköldhållare, från 1483
Sveriges första sköldhållare, från 1483

Redan i den första bok som trycktes i Sverige, Dyalogus creaturarum moralizatus – Skapelsens sedelärande samtal, finns Sveriges äldsta kända sköldhållare.

Boken trycktes 1483 och producerades av  franciskanernas, gråbröderna, kloster på Riddarholmen. Boktryckaren var tyske Johann Snell som hade utbildat sig i Rostock och förde med sig sitt tryckeri från land till land runt Östersjön.

I boken finns 122 sedelärande samtal mellan olika fabeldjur som ska hjälpa läsaren att skilja på rätt och fel, ont och gott. Inget av dem berör heraldiken men vi fick i alla fall med oss sköldhållarna och en version av Sveriges dåtida riksvapen tre kronor.

Vapnet under är Johan Snells, tror jag.

Bilden slängde jag in via min telefon, som synes.

Heraldik över gränserna ställer nya krav

I en ny och mer kosmopolitisk värld påverkas heraldiken. Det berikar mer än något annat, men ibland ställer det till problem. 

I Polen finns det en etablerad adelsheraldik (låt gå att adeln är avskaffad, så jag avser här endast de ärvda adliga vapensköldarna med sina rangtecken). Den avviker kraftigt från den tradition som finns i Norden-Tyskland respektive brittiska öarna genom att man ärver vapen inom en klan, som är ett mycket vidare begrepp än vårt slät, och självklart än mer än britternas individuella vapenbruk.

Så när en polack flyttar över en landsgräns, ska han då lägga av sitt ärvda vapen eller kan vi och britterna acceptera att han har ett vapen som används annorlunda än vad vi är vana vid? Om inte, betyder det att vi om vi tar oss till Polen ska låta våra vapen bli lika klanärvda som deras. Och vad händer med engelsmannen med familj?

Amerikanerna har ännu större problem och här kompliceras det av att de pratar engelska. Ofta ser jag amerikaner likväl som britter som tror att det engelska (sällan det skotska, aldrig det irländska) systemet som ska gälla i USA. Argumentet är att en engelskättling kan få sitt vapen godkänt av College of Arms. Att samme person även kan vara svensk och polskättling tycks aldrig föresväva dessa personer.
De flesta amerikaner tycks däremot i debatterna hävda att USA faktiskt sedan 1776 inte lyder under England i något avseende, inte ens heraldiskt. Svårt att argumentera emot det.

Jag har inget bra svar på hur man ska tänka och tycka i Sverige, men jag lutar åt att vi ska acceptera olika bruk av vapen inom respektive land så länge vi följer ursprunget. Vem för vapnet? Varifrån kommer det?