Kategoriarkiv: Nationalism

Arbetarrörelsens symboler

Så här på 1 maj passar det bra med en kort tillbakablick på äldre tiders symboler och flaggor på just 1 maj.

Landshövding Treffenberg talar inför de strejkande i Sundsvall 1879. Tidningen Fäderneslandet var vid denna tid Sveriges största tidning. Notera att inga flaggor är avbildade, bara parollen ”Arbete och Bröd”.  

Under Sundsvallsstrejken 1879 bar de strejkande den blågula fana främst. Det centrala vid denna tid var att man hade tecken att följa, vilket var inte lika viktigt. Även i andra sammanhang fram till 1880-talet förekommer den svenska flaggan hos socialisterna.

Redan i början av 1890-talet förekom det att arbetare i strejk och demonstration förde den blågula flaggan i stället för den röda. Anledningen var att delar av arbetar tog avstånd från socialismen. De bör dock inte ses som representanter för arbetarrörelsen utan mer som självständiga aktörer som inte tog ställning politiskt. Flaggan hade vid denna tid inte heller samma militära laddning som den fick under det sena 1890-talet.

Röda fanan var inte given

De liberalt influerade fackföreningarna, bokbindare och typografer som ansågs ha en högre prestige än andra yrkesgrupper, var också de som var mest tveksamma till den röda fanan. I Göteborg valde dessa under hela 1890-talet att föra fram sina krav under en blå paroll. Då fanan för dessa grupper inte i första hand var ett stridstecken utan en samlingssymbol var valet av färg av en annan karaktär. Först då dessa organisationer blev uttalat socialdemokratiska kom den röda färgen att ersätta den blå.
Först med första internationalens beslut 1889 om att ta den röda fanan till sig kom den att bli det främsta kännetecknet för hela arbetarrörelsen. I omnämningar och sånger före dess var fanan färglös. Det var med de 1:a-majdemonstrationer som 1891 hölls över hela västvärlden som den röda färgen som symbol slog igenom. Det dröjde emellertid till efter sekelskiftet innan den röda färgen var den i stort sett allenarådande färgen på fanor och baner.

Nationalsymbolerna

De svenska nationalsymbolerna har en lång historia men kort tradition. Som symbol för nationen kan de inte dras längre tillbaka än till 1890-talet. Att nationalsymbolerna framfördes mot slutet mot 1800-talet skall ses mot både den utrikes- och inrikespolitiska scenen. De var de konservativa som var de drivande. Enligt deras syn rådde i Sverige ett kristillstånd orsakat av norrmän, ryssar och socialister. Alla dessa var hot mot den svenska nationen.
Lösningen låg i att den svenska nationen enade sig under en paroll och en föreställning; att Sverige måste bevara sig inom sina gränser. Den starka konservativa prägel som därmed gavs nationalsymbolerna skrämde bort de lägre klasserna. De kunde inte uppfatta dem som annat än ett bevis för att det kapitalistiska samhället inte skulle erkänna arbetarna. Det tog därför lång tid innan socialdemokraterna kunde acceptera symbolerna för Sverige. Först i och med att den konservativa stormen bedarrade och den utrikespolitiska debatten stillades efter Norgekriserna kunde även arbetarna tänka sig att acceptera nationalsymbolerna.

Nationalismen blir allt starkare

En ökad nationalism även hos socialdemokraterna kan dock skönjas under hela 1890-talet. Dess grund står att finna dels i det hot som upplevdes från öst, dels att deras egen definition av nationalism klargjordes. Under det sista decenniet av 1800-talet sker följaktligen en dramatisk omsvängning hos socialdemokraterna. Nationen som grund för statsstyret och nationalismen erkänds. Emellertid kan man inte säga att socialdemokraterna har anammat den borgerliga synen på nationen helt igenom. Att den blågula fanan hålls tillsammans med den röda är hos socialisterna bara ett tecken för den svenska arbetarrörelsen. Ännu uppfattar sig arbetarna inte som hemma i nationen på samma sätt som borgerligheten. Den röda fanan är det centrala och betecknar arbetarrörelsens inneboende internationalism. Den svenska flaggan är i detta sammanhang endast ett tecken för lokalavdelningen Sverige i världssamfundet.

Vägen mot en socialdemokratisk nationalism var dock påbörjad och den var deras egen.
Litet internationalism leder bort från fosterlandet, mycket sådan leder tillbaka dit igen, litet patriotism leder bort från internationalen, men mycket sådant leder åter dit.
– Citat av den franske socialistledaren Jaurés.

 

Notera
Just det här inlägget har tidigare varit en sida men det var så kort att det gör sig bättre som inlägg eftersom jag inte har med några noter eller andra hänvisningar. 

 

Tvillingstäderna Nyens och Göteborgs gemensamma vapen

Göteborgs stadsvapen av Emmeli Malmqvist
Göteborgs stadsvapen av Emmeli Malmqvist

Varför är lejonet i Göteborgs vapen vänt åt sinister?
Frågan har ställts bland heraldiker under lång tid.
Svaret kanske finns på andra sidan det dåtida svenska riket.

1621 grundades staden Göteborg som en fästning på Sveriges västkust. I privilegiebrevet gavs staden ett lejon som är en variant av folkungavapnet men sinistervänt och med en sköld i höger tass. Det har länge diskuterats varför lejonet är vänt så här, flyende som om att det vänder ryggen åt fienden i väster.

Men kanske blir det hela mer begripligt om vi lämnar dagens världsbild och ser till hur Sverige såg ut 1621 och vad som samtidigt hände på andra håll. Främst tänker jag då på rikets östra sida.

Staden Nyens vapen från 1621

Nyen – En stad i öster

1638 grundades även en stad på östra sidan av riket intill militärförläggningen Nyensskans som byggdes 1611. Nyen blev dess namn men staden är numera mer känd under namnet St Peterburg/Leningrad. Eftersom staden aldrig blev en del av det svenska riket utan bara en del av det svenska väldet – bland annat gällde inte svenska rikets lag i Ingermanland – innan staden föll i ryssarnas händer och flyttades en aning till sin nuvarande plats kom detta stadsvapen inte att förekomma i vapenrullor. Det är därför nästan helt bortglömt
(det är bara paret Jakob Jakobsson och Anna Guttorp som vad jag sett nämnt detta sigill på nätet).

Stadsprivilegiet för denna stad kom till nästan 20 år efter Göteborg men eftersom stadens placering hade nämnts redan av Gustav II Adolf kring 1620 tror jag att vi bör anta att det funnits en  förberedd mapp på statskansliet med allt väsentligt rörande den blivande staden. Även ett sigill.

För tillsammans är dessa två städer – Göteborg och Nyen – Svea rikes sköldhållare och bäraren av landet Tre kronor.

 

 

Svenska arméns flagga

Bakom af Jochnicks vapen ses vad som beskrivs som ”den svenska armens flagga”

Jakten på svenska flaggor går vidare. Denna gång till vad som officiellt ansågs var svenska arméns flagga på 1820-talet. Och då menar jag av andra utom arméns egna flaggexperter. För dem kan det här vara ett lite för enkelt uttryck. 

Grunden är den blågula korsflaggan men med regerande kungs namnchiffer (monogram) i det övre vänstra hörnet. Liksom andra blågula flaggor i adelsvapen vid denna tid anges de alltid vara en örlogs-, handels- eller arméflagga. Ibland kan flaggor beskrivas som kungliga, men då är det ett prefix som rör utländska flaggor, som den franska eller brittiska.
Svenska flaggor, eller svenska kungliga flaggor, verkar inte finnas i den svenska begreppsvärlden så sent som 1840-tal. Utom då kanske för flaggexperter inom armén.

Af Jochnicks vapen

Det här  vapnet gavs till översten i armén, Jonas Jochnick (1783–1833), som adlades 1822 under namnet af Jochnick.
Släkten är en 37§-adel vilket betyder att endast huvudmannen är adlig medan övriga släktmedlemmar är ofrälse som vem som helst. Dessa ska då inte ha en krona på sin hjälm och inte heller använda övriga rangtecken.
Det borde betyda – men jag är inte säker – att den svenska arméns flagga endast får användas av huvudmannen medan övriga ska ta bort den och istället använda ett blågult hjälmtäcke.
Postamentets kanoner hör i vilket fall enligt svensk heraldisk sedvänja till adliga rangattribut.

Blasoneringen lyder:
”. . . En engelsk sköld, belagd med en blå till öfversta kanten gående spets, uti hvilken ses ett uprätt ställdt, draget tvåeggadt svärd af stål med gyllene fäste men kafveln virad af guld och svart, lysande öfver svärdet en tindrande femuddig nordstjerna af guld. Begge sidofälten äro af silfver och uti hvardera af dem en brinnande granat. På skölden hvilar en öppen tornerhjelm, betäckt med en af guld, blått och silfver sammanvriden hjelmkrans, uppå hvilken är uprest ett lika svärd som i skölden emellan fyra hvita strutsfjädrar. Skölden omgifves af ett utan-till gyllene med invändigt blått löfverk, bakom hvilket ses en svenska arméens fana åt hvardera sidan och nederst bakom skölden tvänne i kors lagde metallcanoner. Aldeles såsom detta vapen här ofvan med sina rätta och egentliga färger afmåladt finnes. . . .”
(Källa: Riddarhusets sköldebrevsavskrifter, 17:125, RHA.)

 

Sankt Göran och Sturarna

St Göran och draken i Storkyrkan i Stockholm. Foto: Wikipedia

Mitt i Storkyrkan står en av renässansens förnämsta skulpturer, alla kategorier: Sankt Göran och draken. Men varför valde Sten Sture dä just denna symbol?

St Göran var en av de främsta symbolerna för svensk självständighet från omkring 1440 till 1500, under Karl Knutsson Bonde och Sten Sture dä. Och för att verkligen visa svensk självständighet valde Sten Sture dä att låta framställa St Göran som den som slår ihjäl den stora ondskan – Dansken (eller möjligen bara dess kungahus och elit).
Den här framställda synen på dansken kan knappt ha underlättat framtida diplomatiska förbindelser mellan länderna och kan vara en del i förklaringen till de tämligen oförsonliga strider om just ingenting alls som präglade den senare Sture-tiden och som avslutades med Stocholms blodbad.

Men historien börjar långt tidigare

Sankt Göran (St George) är en urkristen symbol, känd från 400-talet men troligen bygger den på en historia, och kanske händelser, från 300-talets första hälft. Och den är tidigt känd i hela kristenheten för berättelsen översattes till latin ungefär samtidigt som den är upptecknad av etiopierna.

Ursprungligen låg berättelsens fokus på Görans martyrskap och så som det var utformat med en pinad kropp kom Göran att bli de spetälskas helgon. Därför finns det runt om i Europa hospital till hans ära.
Men eftersom redan den första berättelsen nämner att han var officer i den romerska armén kom han efterhand också att allt mer bli soldaternas helgon, speciellt de som slåss mot ondskan.

Draken tar plats

Fram till 1000-talet avbildas St Göran främst som en lidande martyr men sedan kommer draken in och Göran blir riddare. Draken nämns visserligen redan i en berättelse från 500-talet men avbildas alltså inte och under en kort period innan draken – som symbol för all ondska – tar plats slåss Göran mot människor. Och allt detta sker vid Medelhavets östra sida.

Sankt Göran och draken i Ferrera. Foto: I Sailko (Wikipedia)

Drakens ankomst passade de strax därefter uppdykande korsriddarna. De tar snabbt till sig detta helgon och gör det till sitt. Den äldsta västeuropeiska pompösa framställningen dateras till 1135 och finns i katedralen i Ferrera i norra Italien. Kyrkan är helgad åt St Göran (Svanberg, 20f).
Heraldikern kan notera att man här, som i princip all 1100-talskonst, låter ryttaren vända sin sköld bort från betraktaren. ett tydligt tecken på att det inte fanns något väsentligt att visa upp, dvs heraldiska vapen fanns inte/var inte relevanta vid denna tid.

Dopfunt från Martorp i Västergötland. Foto: Bengas historiesida

Faktum är att St Göran även fanns i Sverige på 1100-talet. Han finns på en dopfunt i Vättlösa kyrka, på en annan i martorp (båda i Västergötland). Han finns också i kyrkmålningar i Uppland, ex i Vendels kyrka och han finns, i en östkyrklig version, i Källunge kyrka på Gotland. Ett altare invigdes till St Görans ära i Lunds domkyrka 1125 (Svanberg, 29ff). Kulten var alltså väl utvecklad på svensk landsbygd ungefär samtidigt som den kom till övriga delar av Europa – om nu någon läsare var kvar i tron att svenskarna låg generationer efter sina kontinentala grannar.

Kung Karl lyfter Sankt Göran

Men kulten är svag. Även om det går att slå fast att St Göran är ett etablerat helgon så ska man nog vara väldigt försiktig med att jämföra den med hur kulten såg ut i England. Speciellt som man där under 1300-talet lyckades slå ihop St George med Kung Arthur och på så sätt få fram Strumpebandsorden – föregångaren till alla våra moderna riddarordnar.

Kanske var det impulserna från England, kanske var det hans allmänna känsla för det vi idag kallar propaganda (eller varumärkesbyggande), men det är med Karl Knutsson Bonde som omvandlade St Göran till något mycket större.
Denne mycket förmögne man ägnade många ungdomsår till att resa runt i Europa för att lära sig mer om styre och krigsföring. När han kom hem till Sverige blev han tämligen snabbt utsedd till marsk (år 1436) och redan 1438 åkallar han St Göran i strid. Det sker med orden ”Sancte Örjan den riddare värd / att hjälpa honom i den färd” (Karlskrönikan). 1452 är St Göran med igen, denna gång på fälttåget mot Skåne. Ett av baneren visar då Riddare Örjan medan de andra visar St Erik, St Olof respektive Tre kronor. Huvudbaneret visade jungfru Maria. Citatet lyder ”sancti örians belete man ther i seer ”(Karlskrönikan, s 294f. http://spraakdata.gu.se/ktext/karl.html)

Under Karls tid växer även våra St Göran-gillen fram. 1443 i Stockholm, 1460 i Uppsala och sedan också i Strängnäs, Visby, Väserår och Stora Kopparberg, och det är därför St Göran blev bergsmännens skyddspatron (Svanberg 30f). Det är lätt att se att dessa områden stämmer väl överens med Sturepartiets främsta maktbas.

Spår i heraldiken

70 år av st Göran-kult som dessutom sammanfaller med heraldikens storhetsperiod inom området varumärkesbyggande – gav det någon effekt på vapensköldarna i Sverige?

Nej, inte vad jag kan se. Inget adelsbrev antyder något i denna riktning och det gör inte heller sigillen som bevarats.
Vi vet ju att det funnits vissa baner, men dessa verkar inte ha varit personliga utan representera något större.

Precis som vi idag verkar man då ha skilt på vad som är en partisymbol och vad som passar för en person.

”osmakligt” eller ”uppfriskande” om svenska flaggan

Så var de igång igen – Sverigevännerna som tar lite för allvarligt på den konst som de så ofta säger sig ta avstånd ifrån. 

Mattias Norström har satt ut sin böjda flaggstång på Sergels torg i Stockholm och många förfasas. Andra beundrar honom för hans mod att våga ifrågasätta flaggan (och underförstått – hoppas jag – våra andra nationalsymboler.

Jag är skeptisk till båda sidor.
Å ena sidan får man vara bra känslig och osäker på sin egen nationalism om den känns hotad av aldrig så många vridna flaggstänger. Här ser jag på nationen lite som på familjen. Ibland gör barnen/föräldrarna saker som jag inte riktigt uppskattar eller gillar men det betyder ju inte att jag tror att de gör det för att jävlas med mig eller för att de tar avstånd från familjen. samma sak här. Mattias testar lite gränser, inget mer.

Å andra sidan får man vara bra lättkittlad om man 2017 – 50 år efter Carl Johan de Geer gjorde ”Skända flaggan”-tavlan för att känna att Norströms installation är ett sätt att provocera tankarna kring Svenska flaggan och andra nationalsymboler. Det krävs mer och det krävs en helt annan kontext.
Det här betyder inte att Norström har gjort ett dåligt verk för jag vet inte vad hans intentioner är. Kanske ville han bara ge folk ett leende på läpparna?

Clemens Poellinger skriver bra om det här i Svenska dagbladet.

”Problemet” är som vanligt den allt för hetsiga debatt som bryter ut varje gång något sånt här händer utan att vi på allvar funderar på de frågor som är värda att ställa: vad är en nationalsymbol? För vem och varför? Vad får inte vara en symbol för landet/folket?

Det är frågor som jag tycker är värda att diskutera på allvar. Inte för att man behöver komma fram till någon koncensus om vilka symboler som är rätt respektive fel, för det växlar ändå från person till person och över tid hos en och samma person. Men på ett djupare plan, vad är det som får oss att hylla en viss symbol?

Flaggan är här ett bra exempel, speciellt utifrån ett ”svärjevänner”-perspektiv. För här kan en och samma person hylla vikingatid (då nationen/folket/riket Sverige inte fanns utan bara ett geografiskt område uppsplittrat på ett flertal folk och språk), Gustav Vasas unionsupplösning och skapandet av ett Sverige som varken hade dagens flaggan eller gränser, Karl XIIs konglomerat-rike och till sist dagens Sverige med dess nationalsymboler som var helt främmande för den historia som hyllas. Varför är en person så upptagen med bilden av sin historia och samtidigt så ointresserad av historien som sådan?

 

PS. Jag skippade bilden på den böjda flaggstången för det är allt för lättköpt.

Medelpads landskapsvapen och Norra Hälsingland

Medelpads landskapsvapen från Karl X Gustavs begravning.
Medelpads landskapsvapen från Karl X Gustavs begravning.

1560 skapades de svenska landskapsvapnen för att ge prakt till Gustav Vasas kröning. Det visade sig vara ett havsverk för hälften av vapensköldarna byttes ut inom två decennier.

Ett av dem som byttes ut var Medelpad. Ursprungligen hade landskapet en svart bäver i vitt fält men från och med laghandskriften i den Råhlamska samlingen fick vapnet nuvarande utseende. Då hade vapnet redan förekommit i 15 olika vapenrullor eller offentliga utsmyckningar (Meddelande från Riksheraldikerämbetet 1940, sid 30-31).

Att man bytte för att en bäver inte är det mest pampiga djuret i ett pompöst landskapsvapen kan man förstå. Att man bytte till en häroldsbild är också begripligt, för om det bara var pampiga djur skulle helhetsintrycket kännas ganska  tillgjort. Så ett geometriskt mönster är inte dumt. Men varför detta? Något bra svar har jag inte hittat, vare sig i nämnda ”Meddelande från riksheraldikerämbetet”, Clara Nevéus ”Ny svensk vapenbok” eller någon annan källa.

sigillbild med två bjälkar för Norra Hälsingland
Sigill för Norra Hälsingland, eller Sundedh som det då kallades.

Norra Hälsinglands sigill

Men lösningen kanske finns i ett mycket äldre sigill. Hans Emil Hildebrand har med detta sigill i sin bok ”Svenska sigillier” (1860) och daterar det till 1314 samt nämner att det finns med under ett brev från 1575 (Sv dipl N 1962) och skriver att sigillet då ännu fanns i behåll, monoklar vart.  Legenden (texten) runt sigillet lyder ”S’ CVMVNITATIS IN SUNDDEDHE”.

Demaskeringen (dekorationen) med små kors inom ett rutmönster känns 1300-tal och har ingen heraldisk betydelse. Så gjorde man för att fylla ut färgfält när man inte hade någon färg att tillgå, som i sigill. Något som Hildebrand tydligen inte kände till med tanke på hur han beskriver sigillet.

Landskapet, eller distriktet, Sundhed var det mellersta i den tredingen som var Hälsingland under senmedeltid och en bit framåt. Medelpad var för övrigt den tredje, nordligaste biten. den sydligaste var Air, som är känt från 1322. Här i Sundhed fanns kungsgårdar i Högs socken och i Norrdala (Wikipedia, uppslagsord Norrala kungsgård).

Just detta att nutida forskare nämner Air som känt 1322 men inte Sundhedh så tidigt gör att jag inte riktigt litar på Hildebrands datering. Men det har lite betydelse för Medelpads nya vapens tillkomst på 1570-talet.

Från Sundhed till Medelpad

Eftersom vi vet att det här sigillet uppträder i svenska källor som avskrift på 1570-talet, under en tid då man i kansliet var engagerad i att just sammanställa ett svenskt riksarkiv är det sannolikt så att man har fått ögonen på sigillet lite tidigare än avskriften. Och om man då även försöker föreställa sig diskussionen mellan de högst 10 personer, kungen inräknad, som funderade kring landskapsvapnens utseende så kan det mycket väl vara så att någon tog upp sigillet och visade att Medelpad hade ett vapen med lång historia som man hade missat femton år tidigare (då en annan kung ju var vid makten, en kung som den nuvarande – Johan III – nog gärna gav ett tjuvnyp när det fanns tillfälle).

Slutsats

Därför tror jag att Medelpads vapen bygger på Sundheds sigill även om vi idag vet att de två inte är riktigt samma sak. Men väldigt nära.

Och när man bygger en nationalistisk historia, som Sverige gjorde under denna tid och 100 år framåt, kan man inte vara för petig när det kommer till detaljer som ingen utomstående känner till. Så brukar det åtminstone resoneras.

 

Svensk flagga med amerikans touch

Svensk flagga, randig och schackrutad som USAs flagga, blå och vit respektive gul och svart
Svensk flagga, känd från 1632.

En udda svensk flagga endast känd i detta utförande från 1632. Den är avbildad i ett samtida kopparstick och alltså gjord av ett vittne.

Kopparsticket visar Gustav II Adolfs intåg i Nürnberg 1632 och paraden är flankerad av två flaggor vilket jag tolkar som de svenska fanorna. Trumpetarna i tåget har små fanor med tre kronor. Några andra svenska attribut finns inte trots att detta är en propagandabild.

Nu kan man inte dra allt för förhastade slutsatser av en bild, så min tolkning är att Sverige 1632 inte alla hade en given flagga. Den blågula korsflaggan som vi har idag var då uppenbart ENDAST en marin flagga, och endast för örlogsflottan. Handelsfartygen får tillåtelse att använda den först kring 1660.

Randiga flaggor som den här har däremot hären, där kungen oftast befann sig, använt sedan 1500-talets mitt. Möjligen mycket tidigare än så. Schackrutan i gult och svart kan vara en hänsyftning till vasaätten.

Gustav II Adolf tågar in i Nürnberg tillsammans med kungen av Böhmen.

English

wasling_heraldryA strange Swedish #flag only know from Nürnberg 1632 (when king Gustavus II Adolfus and the king of #Bohemia entered Nuremberg) in one painting. Is it a real flag or just the fantasy of a painter? Or a bohemian flag? I think is a Swedish flag. The hatching suggest that the flag should be blue and white, but I think they were blue and yellow. That would match similar flags from this period and from the 16th century. #svenskaflaggan #Sverige

Oscar Tapp och vår flaggas ljusa färg

Från Allmänna konst- och industriutställningen 1897, med den ljusa blå flaggan överst.
Från Allmänna konst- och industriutställningen 1897, med den ljusa blå flaggan överst.

Oscar Tapp är vår bortglömde flagghjälte. Men det var han som gav oss den ljusa blågula flaggan.

Oscar Tapp kom från Helsingborg, staden där prins Oscar (senare kung Oscar II) redan på 1860-talet började flagga med den svenska flaggan på Sofiero slott. Den seden tog han med sig när han 1872 blev krönt till kung och flyttade till Stockholm.

Den flagga som prins/kung Oscar använde var mörkblå och orangegul. Det var något som Oscar Tapp inte var så förtjust i. Han ville istället se en ljusare och modernare flagga. Hans egen flagga  var klar 1894, lagom till 300-årsminnet av Gustav II Adolfs födelse. Den hissades på fästningstornet Kärnan mitt i Helsingborg och gjorde stor succé. Därför kom den också att spridas till Stockholm och när det var dags att flagga vid Allmänna konst- och industriutställningen i Stockholm 1897 dominerade den nya ljusa flaggan.

Men det var inte den enda versionen. På själva affischen användes en mörkare version och bristen på ordning och reda samtidigt som man man både fick intresse i att göra flaggor och möjlighet att massproducera dem gjorde att det snart fanns en mängd versioner av flaggan.

Affisch för Allmänna konst- och industriutställningen i Stockholm 1897

All denna oreda störde de svenska ämbetsmännens sinnesro så när den nya flagglagen togs 1906, året efter unionsupplösningen som ändå krävde en ny flagga, passade man på att föra in restriktioner och anvisningar rörande flaggans färger. Det var den ljusa tolkningen som då fick genomslag och denna gällde fram till sent 1900-tal.

Nu står färgerna i lagen
I sann modern anda, och i tron att det alltid har varit så, bestämde man sig under 1970-talet att färgerna måste regleras i lag så att ingen skulle göra fel. Därför bestämde man sig för en något mörkare och mer modern färgsättning. Det adjektivet vill man nog inte gärna erkänna från dåtidens experthåll, men den som har minsta koll på vilka färgtoner som varit moderna genom åren ser lätt att svenska flaggans nuvarande färger har sitt ursprung i 70-tal.

I ”Förordning med riktlinjer för färgnyanser i Sveriges flagga” från 1984 finns de nya färgerna med. De ska vara ”ljust mellanblå på fälten och guldgul på korset” vilket på fackspråk översätts med  4055-R95B (blått) och 0580-Y10R (gult) enligt NCS-systemet.

Jag tycker att det är helt ok att det finns en ordning när det gäller vilka färger den svenska flaggan ska ha, för det underlättar för industrin. Däremot är det alltid värt att poängtera att heraldiken och vexillologin inte har några krav på vilka nyanser man ska använda av en speciell färg. Den klaraste räcker gott.

 

Magnus Bergstrand skrev om Oscar Tapp i Populär Historia omkring 2007, inför kungens 60-årsdag. 

Var svenska flaggan bara för marinen?

Bild på ett uppslag i tidningen Vapenbilden som visar svenska flaggor
Tomas Bragesjö skriver om Svenska flaggan i Vapenbilden #110

Svenska flaggans dag tag, så vad passar bättre än lite flaggfunderingar.

I det senaste numret av Vapenbilden (nr 110) gör Tomas Bragesjö en studie i svenska flaggans bruk i svenska adelsvapen. Det visar sig att den förekommer rätt ofta från 1600-talet fram till 1800-talets slut. Vilket inte var helt oväntat.

Däremot var det oväntat att den endast förekommer i adelsvapen för personer som adlats till följd av sina tjänster gentemot Sverige i marin verksamhet. Nästan alla har varit officerare inom örlogsflottan. Några har verkat inom handelsflottan och en verksam på flottbasen i Karlskrona.

Ingen har varit verksam som ämbetsman inom annan förvaltning, inom handel eller manufaktur eller som officerare inom hären. Inte en enda under 250 år.

Jag tror att Tomas är något på spåren och ser fram emot en mer fullödig genomgång för jag har förstått att han inte är riktigt klar än.

Hur som helst är det rätt sensationellt och visar, tycker jag, att hans tes att svenska flaggan i sin blå-med-gult-kors-version inte är rikets flagga förrän tidigast från 1800-talets andra hälft. Det stämmer också väl med den reaktion som kung Oscar II fick 1872 då han för första gången lät hissa den svenska  fanan på Stockholms slott. Han hissade den tretungade eftersom den andra då bara användes av handelsflottan.