Kategoriarkiv: Nationalism

Var svenska flaggan bara för marinen?

Bild på ett uppslag i tidningen Vapenbilden som visar svenska flaggor
Tomas Bragesjö skriver om Svenska flaggan i Vapenbilden #110

Svenska flaggans dag tag, så vad passar bättre än lite flaggfunderingar.

I det senaste numret av Vapenbilden (nr 110) gör Tomas Bragesjö en studie i svenska flaggans bruk i svenska adelsvapen. Det visar sig att den förekommer rätt ofta från 1600-talet fram till 1800-talets slut. Vilket inte var helt oväntat.

Däremot var det oväntat att den endast förekommer i adelsvapen för personer som adlats till följd av sina tjänster gentemot Sverige i marin verksamhet. Nästan alla har varit officerare inom örlogsflottan. Några har verkat inom handelsflottan och en verksam på flottbasen i Karlskrona.

Ingen har varit verksam som ämbetsman inom annan förvaltning, inom handel eller manufaktur eller som officerare inom hären. Inte en enda under 250 år.

Jag tror att Tomas är något på spåren och ser fram emot en mer fullödig genomgång för jag har förstått att han inte är riktigt klar än.

Hur som helst är det rätt sensationellt och visar, tycker jag, att hans tes att svenska flaggan i sin blå-med-gult-kors-version inte är rikets flagga förrän tidigast från 1800-talets andra hälft. Det stämmer också väl med den reaktion som kung Oscar II fick 1872 då han för första gången lät hissa den svenska  fanan på Stockholms slott. Han hissade den tretungade eftersom den andra då bara användes av handelsflottan.

 

Norska folkunga-ättens vapen

Ur Bellenville-vapenboken: De svenska kungliga vapensköldarna
Ur Bellenville-vapenboken: De svenska kungliga vapensköldarna och de norska dito

Visste du att Norge under 1300-talet, precis som Sverige, hade två riksvapen?

Med riksvapen menar jag här vapen som fördes av kungen och därmed betäckande riket. Inte vapen som var fastslagna till seende genom lag godkänd av ett parlament. Med andra ord har jag en lite friare tolkning för att få fram min poäng.

Vapnet med hjälm är kung Magnus Eriksson. Det är Folkunga-ätten/Bjälbo-ättens vapen. Men titta så ser du att det även finns ett gult Folkunga-vapen. Det är Håkan Magnussons, kung av Norge, vapen.

Det finns skäl att återkomma till detta vapen senare, men just nu tar jag med det för att visa hur nära det var att även Norge kvadrerade sitt riksvapen såsom Sverige gjorde. Allt som krävdes var några år till av Folkunga-styre och att vi skulle komma in i 1400-talets tankevärld.

Vapnet med tre kronor och tjurhuvud är kung Albrekt (av Mecklenburg – varför vi ännu idag envisas med att ge utländska kungar tillägg begriper jag inte, men för tydlighetens skull gör jag detsamma här).

 

En kröning från 1800-talet

Karl XVs kröning
Karl XVs kröning

Idag illustreras Sverige av flaggan. Ännu 1850 var det Tre kronor som gällde.

Visst gäller tre kronor än idag. Något annat ska jag inte påstå. Men titta på det här träsnittet som visar Karl XVs kröning för den svenska allmänheten.

Som så ofta vill jag understryka att bilden inte nödvändigtvis visar hur det verkligen såg ut i kröningssalen. Men den visar de symboler som illustratören och tidningsmakaren kände att de var tvungna att använda för att läsaren skulle förstå att det var en svensk kung som avbildades.

Lägg därför märke till den totala frånvaron av den svenska flaggan. Det beror på att denna ännu 1850 användes av marinens örlogsfatryg och till viss del av handelsflottan. Flaggan var alltså inte en symbol för Sverige utan för svenska fartyg.

 

Sverigetavla utan flagga

Sverigetavla från sent 1500-tal utan flagga. Målning av Willem Boy eller J Babtista van Uther.

Sverigetavla från sent 1500-tal utan flagga. Målning av Willem Boy eller J Babtista van Uther.

En pampig nationalistisk målning utan nationalsymboler. Det är vad man finner på 1500-talets tavlor.

Denna Sverigetavla är från andra halvan av 1500-talet och visar hur Gustav Vasa befriade Stockholm från danskarna. Den finns på Gripsholms slott, målad av Willem Boy eller J Babtista van Uther..

Lägg märke till att den är utan flagga. Överlag är 1500-talets pompösa konst påfallande befriat från pompösa nationalsymboler, till skillnad från senare perioder. Det är ett elände för flaggforskare för det gör att vi har allt för få referenser för att få veta vad som gällde under denna tid.

Vad var en svensk flagga?
Vad var en flagga i Sverige?
Vi vet inte, men vi gissar numera ganska bra. Jag hoppas att den här bloggen hjälper till att ta fram än mer fakta kring svenska flaggans förvandling från Tre kronor till gult kors, båda på blå botten.

En dansk version av Sveriges flagga

Sveriges flagga är blåvitgul randig enligt Rudolf van Devetner 1585
Sveriges flagga enligt Rudolf van Devetner 1585

Den danske belägringsexperten Rudolf van Deventer tecknade 1585 en blå-vit-gul-randig version av den svenska flaggan.

Den här versionen, tolkningen, av den svenska flaggan finns endast i denna bild av tygmästaren van Deventer. Ändå är den svår att vifta bort eftersom han dels var en etablerad officer, dels faktiskt var på plats när flaggan användes. Det skiljer den faktiskt från många andra avbildningar under 1500- och tidigt 1600-tal.

belägringen av Narva 1581, enligt Rudolf van Deventer.
belägringen av Narva 1581, enligt Rudolf van Deventer. Teckning från 1585.

I bilden visas svenskarnas belägring av Narva 1581. Det är några år innan bilden ritas vilket gör att det ändå inte kan sägas att han avbildar exakt vad han ser.

Men jag tar ändå denna bild för intäkt för att den svenska flaggan på land (men inte till sjöss) var tvärrandig med mellan fem och nio fält samt i färgerna blått och gult eller möjligen blått och vitt. Däremot sannolikt inte blått och gult och vitt på samma gång.

 

Skandinavismens eviga undergång

Göticismen och skandinavismen följer historieromantiken och är en förutsättning för densamma. Kanske för att romantik förutsätter något som inte finns, något som inte är vardagligt. 

Napoleonkrigen kom att förändra för alltid. Sverige förlorade löstra landsdelen och därigenom skapades grunden till nationalstaten Finland. Danmark förlorade landsdelen Norge – som de facto bara var ett dansk län – till Sverige som genom unionen kom att lägga grunden för nationalstaten Norge. Av två länder hade det blivit fyra. Och detta i ett 1800-tal som var präglat av två idéströmningar: nationalism och framtidsoptimism (för första gången i världshistorien såg man framtiden som något bättre än dåtiden).

Sverige efter 1809

Förlusten av Finland var ett trauma för Sverige och det ledda raskt till en statskupp och en ny författning. Men frågan är hur stort trauma det var. Visst präglade den 1810-talet, men redan 1820-talet tycks man ha förlikat sig med det och man såg inte heller med samma fiendskap på Ryssland som man ändå hade gjort allt sedan medeltiden. Något hade hänt och jag tror att idé om framtidsoptimismen förklarar en hel del.

För nationalisterna vid denna tid kom fokus att läggas på att romantisera det forntida, vari Finland inte hade någon plats. Göticismen handlar om vikingar och i viss, liten, mån om ridderliga korståg i öst. Göticismen handlar däremot inte om revanschlusta.
Och det intressanta är att vi kan se ungefär detsamma i Norge och Danmark. Dessa tre länders intellektuella betonar nu de egna språken och den egna folkkulturen och upptäcker som av en slump att de tre är som syskon i världen och att det inte finns någon annan som är som dem.
Här skapas skandinavismen där vi söker kulturella allianser hos varandra mot tyskar, fransmän, ryssar och engelsmän. Det hade aldrig hänt tidigare då vi i våra krig riktade svärden mot varandra med stöd av utomstående allierade.

Göticismen grundas 1811

Redan innan förlusten av Finland hade forntidsromantiken börjat. Ja, den märks redan under tidigt 1700-tal, men svagt. 1811 sker däremot ett språng då skalden Erik Gustaf Geijer tillsammans med vänner blir förgrundsgestalterna i det nygrundade Götiska förbundet. Man ville två saker: skapa litteratur och vara fosterländsk enligt en romantiserad historiebild (vi ser den nu igen i ett visst politiskt part). Som litterära män (och dåtidens motsvarighet till dagens marknadsförare) ser de att berättelsen är det viktiga och den kräver en hjälte. Det är därför nu, återigen en nyhet i tankevärlden, man lyfter fram vissa historiska personer som katalysatorn i historien (innan var det möjligen Gud, om någon, som hade den rollen. Aldrig människor för de är Guds redskap). Och man tokhyllar våra vikingar. Esaias Tegnérs stora epos Frithiofs saga brukar anges som någon som blev känt i varje svenskt hem, men den sålde faktiskt inte speciellt bra. I Växsjö såldes första året ett (1) ex, och det köptes av Tegnér själv. Vilhelm von Brauns ironiserade lyriksamling, där han gick hårt åt Göticismen, såldes däremot i åtta exemplar i samma stad vid samma tid. (Källa: Vilhelm von Braun-sällskapets årsbok).

Klart är att Göticismen var betydelsefull, men kanske mer för akademiker än för folket. Och den var därmed viktig för skandinavismen.

Skandinavismen

1829 brukar räknas som skandinavismens födelseår. Då, vid en promotionsceremoni i Lund, satte Esaias Tegnér en lagerkrans på den danske skalden Oehlenschläger huvud och uttalade orden: ”Söndringens tid är förbi”.

Skandinavismens var en pannationell rörelse som utgick från de kulturella, geografiska och historiska banden som ansågs ha funnits mellan de skandinaviska länderna. Under 1800-talet första hälft påverkade den starkt Sveriges, Norges och Danmarks politik. Denna kulturella rörelse utvecklades vid seklets mitt mot en politisk nationalism – skandinavismen – om än starkast blad studenterna. Man menade att eftersom de tre länderna hade en gemensam historia, gemensam kultur och gemensamt språk borde de utgör en naturlig nationell enhet. Man talade högstämt om de nordiska brödrafolken. Man ordnade nordiska studentmöten.

Den avgörande politiska frågan blev Schleswig-Holstein. När tyska styrkor 1848 tågade in i Jylland anslöt sig några hundra frivilliga svenskar till den danska hären. Men det blev inget svenskt stöd och Danmark förlorade kriget. Skandinavismen var bara en litterär produkt.

Den som vill kan fundera på vilka paralleller som vi ser idag. Vilka pratar högt om nationalism? Vilka pratar romantiskt om samarbete? Kommer dessa verkligen att hålla det som de lovar om det blir allvar? Jag tvivlar. De som allra högst pratar om det fosterländska, mannamod och forntida hjältar kommer säkerligen – precis som deras forntida hjältar – att fly fältet om deras tal blir allvar.

De första sköldhållarna

Lejon som Sveriges första sköldhållare, från 1483
Sveriges första sköldhållare, från 1483

Redan i den första bok som trycktes i Sverige, Dyalogus creaturarum moralizatus – Skapelsens sedelärande samtal, finns Sveriges äldsta kända sköldhållare.

Boken trycktes 1483 och producerades av  franciskanernas, gråbröderna, kloster på Riddarholmen. Boktryckaren var tyske Johann Snell som hade utbildat sig i Rostock och förde med sig sitt tryckeri från land till land runt Östersjön.

I boken finns 122 sedelärande samtal mellan olika fabeldjur som ska hjälpa läsaren att skilja på rätt och fel, ont och gott. Inget av dem berör heraldiken men vi fick i alla fall med oss sköldhållarna och en version av Sveriges dåtida riksvapen tre kronor.

Vapnet under är Johan Snells, tror jag.

Bilden slängde jag in via min telefon, som synes.

Heraldik över gränserna ställer nya krav

I en ny och mer kosmopolitisk värld påverkas heraldiken. Det berikar mer än något annat, men ibland ställer det till problem. 

I Polen finns det en etablerad adelsheraldik (låt gå att adeln är avskaffad, så jag avser här endast de ärvda adliga vapensköldarna med sina rangtecken). Den avviker kraftigt från den tradition som finns i Norden-Tyskland respektive brittiska öarna genom att man ärver vapen inom en klan, som är ett mycket vidare begrepp än vårt slät, och självklart än mer än britternas individuella vapenbruk.

Så när en polack flyttar över en landsgräns, ska han då lägga av sitt ärvda vapen eller kan vi och britterna acceptera att han har ett vapen som används annorlunda än vad vi är vana vid? Om inte, betyder det att vi om vi tar oss till Polen ska låta våra vapen bli lika klanärvda som deras. Och vad händer med engelsmannen med familj?

Amerikanerna har ännu större problem och här kompliceras det av att de pratar engelska. Ofta ser jag amerikaner likväl som britter som tror att det engelska (sällan det skotska, aldrig det irländska) systemet som ska gälla i USA. Argumentet är att en engelskättling kan få sitt vapen godkänt av College of Arms. Att samme person även kan vara svensk och polskättling tycks aldrig föresväva dessa personer.
De flesta amerikaner tycks däremot i debatterna hävda att USA faktiskt sedan 1776 inte lyder under England i något avseende, inte ens heraldiskt. Svårt att argumentera emot det.

Jag har inget bra svar på hur man ska tänka och tycka i Sverige, men jag lutar åt att vi ska acceptera olika bruk av vapen inom respektive land så länge vi följer ursprunget. Vem för vapnet? Varifrån kommer det?

En ovanligt trovärdig bild

Torpa-dagarna vid Torpa stenhus

Torpa-dagarna vid Torpa stenhus

Medeltidsdagen 2015 på Torpa stenhus. Två stridande grupper möts med fanor, sköldar och svärd.

Det är kul med dessa entusiaster som återskapar medeltiden. I just den här bataljen ser vi Sveriges och Danmarks flaggor så som de faktiskt och uttryckligen beskrivs i samtida källor rörande slaget på Brunkeberg 1470.

Sverige hade alltså ingen korsflagga vid den här tiden utan använde genomgående tre kronor-motivet, s:t Eriks baner.

Nu är visserligen stridsvimlet inte helt korrekt. Skölden hör till exempel hemma på 1300-talet medan riddaren i rustning hör till sent 1400-tal. Men vad gör väl det. Det är ju bara ett event och var för sig är de ändå rätt trovärdiga.

Tyvärr har ingen av de stridande den typ av kläder som vi av andra samtida källor vet att de svenska männen hade omkring 1500. Det var raka långbyxor.

Englands Tre kronor

Sveriges tre kronor är inte unika som motiv i vapen. Också i engelska vapen hittar vi de tre kronorna. Bakgrunden till dessa kronor är det ”fantasivapen” som engelska härolder gav till helgonkungen Edmund på 1200-talet.
En speciell teori har lanserats av C W Scott Gilles.

I boken ”The romance of heraldry” av G W Scott Gilles (3:e upplagan 1951) tar författaren upp varför de engelska härolderna valde kronor till symbol för kung Edmund och East Anglia.
Skälet är lite oväntat inspiration från Sverige.
Visserligen finns det i texten inget direkt stöd för antagandet att det var häroldernas motivering men det är Scott Giles tolkning. Bakgrunden var att East Anglia saknade vapen och inte heller hade en given symbol till skillnad från de övriga sydengelska kungadömena.

Arvet från sachsarna

När härolderna på 1200-talet fick för sig att skapa fantasivapen åt härskare och kungariken från tiden före heraldikens upptäckt sökte de sig tillbaka i historien på typiskt medeltida vis.
Kent fick saxarnas vita häst (som hos Scott Gilles sägs vara Sleipner) som ännu kan ses på kullar i regionen.
Wessex, upptäckte man, förde en drake som var med kung Harold i slaget vid Hastings 1066. Samma drake ska ha funnits redan när västsaxarna (Wessex) landsteg i trakten av Southampton kring år 500. Draken bars tydligen också i slaget vid Burford 752 när Wessex besegrade hären från Mercia.
Sydsaxarna för svalor men deras vapen kan svårligen beläggas till den saxiska eran utan har mer att göra med den normandiska ätten de Arundel. Det franska ordet för svalor är hirondelles.
Middlesex för ett speciellt svärd som påminner om turkarnas sabel men som kanske kommer från Skyterna. Så säger Scott Giles och visar att 1200-talets härolder hade denna symbol som tecken på östsaxarna (i Essex och Middlesex)
I norr härskar danerna
Den vita hästen Sleipner är inte den enda av Odins följeslagare som fick ett heraldiskt efterspel. Korparna Hugin och Munin (de kallas Mind and Memory av författaren) förekommer också som heraldiska symboler. Korpen fördes på baner och sköldar som fanns längst fram i de danska flottor som attackerade de brittiska öarna. Idag finns korpen i Lerwicks vapen men i övrigt är den noga utrensad. Fulham har dock ett svart vikingaskepp i sitt vapen som minne av tiderna. Samma symbol finns i vapnet för Wandsworth.
Ytterligare en nordisk symbol som engelska härolder plockade upp var den norska yxan som minner om Olaf den helige. Denne norske kung stödde Anglerna i deras kamp mot danskarna och därför syns en yxa instucken en krona i Bermonseys vapen. Här fanns också en av de få engelska kyrkor som var helgade åt helgonkungen Olaf.

Kronan följer över havet

Folkgruppen Angler, mer kända som anglosaxare, kom enligt författaren och medeltidens härolder, från Sverige. Därför var det självklart att ge det gamla kungadömet East Anglia samma sköld som fördes av ursprungsriket Sverige. Det var ju trots allt samma härskargrupp och möjligen ursprungligen samma land. Edmund den helige var den siste kungen över East Anglia och han led martyrdöden i ett slag mot danerna. Martyrskapet gav hans sköld de pilar som korslagda ligger i varje krona.
Som sig bör för en kunnig heraldiker noterar Scott Gilles att svenskarna ännu idag för tre kronor som vapen för sitt rike. Ursprunget är medeltida och försvinner således långt bak i historiens töcken.
Colchesters röda sköld men ett vitt trädkors har också de sin bakgrund i East Anglias vapen, men korset är en påminnelse om en legend från den romersk-brittiska tiden. Universitetet i Oxfords vapen är också det ett arv från legenden om East Anglia.
Vidare mot Irland
Men historien stannar inte i East Anglia. De tre kronorna fanns tidigare i Irlands vapen och lever ännu idag i vapnet för Munster. Dessa kronor korsade den irländska sjön redan under den Anglo-saxiska perioden när erövrarna från England stred under Edmund den heliges baner. På så sätt visar, enligt författaren, heraldiken ett band mellan Sverige, East Anglia och sydvästra Irland.

Teorins svagheter

Teorin passerar tyvärr så fort att författaren inte tar upp att vapnet Tre kronor då (1951) inte var belagt före 1363. Idag är det känt från c:a 1335 men därifrån är det en bit kvar ner till preheraldisk tid.
Kanske har han gått på traditionen att vapnet bars av Erik den heliga som var kung omkring 1160 vilket då placerar tre kronor i Sverige tidsmässigt före de uppträder i England. Att kronorna förekommer på mynt samtida med de engelska härolderna gör ju att det för en nutida människa finns ett tydligt samband. Frågan är bara hur väl de svenska mynten var kända i England. Inte alls, skulle jag tro att man kan enas om.
De två sidorna som tar upp ämnet visar i stället på hur lätt det är att gå vilse i historien när man med facit i hand försöker finna samband som kanske inte alls fanns där för dåtidens aktörer.
Även författaren själv tycks vara förvillad av årtalen. Hur kronorna kunde föras över till Irland av en erövrararmé innan härolderna på 1200-talet skapar Tre kronor-vapnet förklaras nämligen inte.
Så även om jag inte alls tror på historien så är det en kul anekdot och en tänkevärd historia för svenska heraldiker som bara tror att vi inspireras av andra men inte ger något tillbaka.