Kategoriarkiv: Jourhavande heraldiker

Om ordnar och medaljer

Vasaordens två ordenstecken
Vasaordens två ordenstecken

Ska medborgarna belönas med ordnar och medaljer eller ska de inte belönas? Det är en fråga som upptar många heraldikers tid.

I nästan alla länder delar staten ut ordnar till sina medborgare. Sverige gör det inte och detsamma gäller för USA. Däremot finns medaljer (mest känd i USA är Purple heart medan ingen seriöst kan påstå att någon svensk medalj är allmänt känd).

De svenska ordnarna upphörde 1974 att delas ut till svenska medborgare (förutom medlemmar av kungahuset). De delades fram till dess ut till personer som hade uppnått en viss grad inom staten och på oklara grunder till andra personer.
Jag tycker att det är bra att det inte längre delas ut några ordnar och jag skulle gärna se att staten även upphörde med att dela ut medaljer som de gör nu, eller åtminstone att regeringen upphör med sina belöningsmedaljer.

Det här med medaljer är en genompolitisk fråga. Kanske den mest politiska inom hela den heraldiska sfären – även om medaljer  ordnar inte har något med heraldik att göra*. Därför är den intressant och därför tycker jag inte att medaljer ska försvaras eller förkastas med estetiska argument, som ”ordnar på en frack är vackra/omoderna”. Det är ändå argument som respektive person tar fram efter att först ha tagit ställning i en annan och betydligt mer spännande fråga – hur ser man på statens roll vs medborgaren?

Min utgångspunkt är att staten inte ska vara ett objekt i sig utan ett subjekt med ett syfte. Det syftet är att garantera alla medborgare grundläggande rättigheter och ett skydd. Hur detta görs kan diskuteras, men inte här. Detsamma gäller för de skyldigheter som respektive medborgare har gentemot sina medmänniskor.

Eftersom jag ser på staten på detta sätt vill jag att staten (med dess myndigheter, inkl kungahuset, som måhända inte de jure med de facto är en myndighet) ska uppträda neutralt. Det betyder att en skolelev ska få sitt betyg baserat på sina kunskaper, en sjuk ska vårdas efter sina behov, ett bygglov ska beviljas efter byggnadens påverkan på omgivningen och hållfastheten och staten ska avstå från att belöna enskilda medborgare  för deras förtjänster.

Privata initiativ är helt ok. Vad man gör som enskild organisation är upp till denna organisation. Vill en förening uppmärksamma förtjänstfulla heraldiker är det helt upp till dem att göra det. Vill man  ha en tävling och utse Sveriges bästa boxare eller melodiskapare kan man göra det. Man kan till och med ha en sällskapsorden och dela ut ordnar till sina medlemmar. Kan vara jättekul och vackert och estetiskt tilltalande på alla sätt och vis.

Men skilj bara mellan det privata och det offentliga. I inget av dessa fall kan man ta med sig denna utmärkelse men om regeringen eller en myndighet hävdar att en person är bättre än andra så får det hela en helt annan tungt.
Jag tror inte på att sticka huvudet i sanden och tro att det blir bra bara för att jag vill att det ska bli bra. Jag tror att det hela snabbt utmynnar i något som närmast kan beskrivas som delikatessjäv.
Med andra ord, jag tror inte för ett ögonblick på att den person som ena dagen ger ut en orden eller medalj till en person nästa dag är neutral när samma person, eller det som denna person företräder, ansöker om projektmedel eller anslag. Eller kommer ifråga för en post i en utredning.

Det finns säkert anledning att återkomma till detta ,så därför vill jag avsluta med en selfie som jag tog när jag fick en viss heraldisk medalj för visa att medaljer per se inte är fel.

Jesper Wasling with medal
Jesper Wasling med Svenska heraldiska föreningens förtjänstmedalj

 

* Om medaljer/ordnars kopplingar till heraldik. En orden är som titel – ett epitet som kopplas till en individ baserat på någon form av merit. 
Ett vapen är däremot som namn en identifikation av en individ. Kopplingen släktnamn-vapensköld borde därför i konsekvensens namn fånga heraldikers intresse mer än kopplingen ordnar-vapenköld. Till och med kopplingen titel-vapensköld är mer relevant för en heraldiker än ordnar/medaljer, som endast har det gemensamt med heraldiken att de båda kan framställas i bild. 
Varför kopplingen vapensköld/medalj ändå är så viktig kan man fundera över. 

 

Uppsala goes Linköping

Jourhavande heraldiker

Uppsala nya logga, 2018

Tänka sig. Igår skrev jag om vikten att vara tydlig i sin kommunikation och idag får jag tipset att Uppsala kommun byter logga (vapensköld) och tar Linköpings. Månne är det för att hitta en ny kundgrupp?

Det var med stor munterhet som jag läste Uppsala kommuns pressmeddelande och Uppsala nya tidnings artikel om Uppsalas nya logga. Eller vapensköld, som det ändå är, om än taffligt utfört.*

Artikeln först

Här har journalisten Johan Kihlander hittat en expert som ger sin syn på den nya vapenskölden. För en varumärkesstrateg är det fascinerande att läsa att någon i reklambranschen kan tycka att ett lejonhuvud en face ”Den är mer homogen, har en tydlig idé och ett lugn” till skillnad från ett lejon i profil.
Jag förundras även över citatet: ”En logotyp, och i synnerhet från en kommun, ska vara enkel och kunna fungera i många olika sammanhang.”
Även här är det lärorikt för en som mig att lära sig att ett lejon inom en sköld inte är enkel och inte fungerar i så många olika sammanhang. Tänk på det kära britter, danskar, norrmän, holländare, belgare och alla ni andra som har ett helt lejon istället för ett lejonhuvud.

Uppsala gamla logga, 1986

Kommunen då

Här är det stadsdirektören som uttalar sig om kommunens nya logga genom de snart lika berömda som unika orden:
– Nu har vi tagit fram en ny, modern visuella identiteten som gör att all kommunikation från Uppsala kommun blir enkel att känna igen, oavsett vilken verksamhet som är avsändare. Det kommer stärka och effektivisera kommunens kommunikation och underlätta för kommuninvånarna, säger stadsdirektör Joachim Danielsson.

Eftersom jag till yrket är kommunal kommunikatör är den här naiviteten lite rörande. Som att man inte snart kommer att inse att att kommunens badhus, sommarkollo, ungdomsgårdar och museer behöver helt andra loggor än den som används för kommunen centralt. Och hur ska man göra med kommunens alla bolag? Nä, tänkte vl det

Sedan har vi det här med valet av motiv. Uppsala ska nu ta tillbaka sitt kommunvapen för att använda det i ceremoniella sammanhang. Bra där! Att man sedan tolka det som att vapnet (enligt pressmeddelandet) skapades 1943 må vara hänt. Vi ska kanske inte räkna med att lärdomen från universitetet smittar av sig så lätt.

Linköpings logtyp, stadsvapnet utan sköld.

Men att man sedan som logga väljer den bild som Linköping stad har använt sedan 1300-talet är mer förvånande. Fast 1300-talet är ju inte så långt borta så jag förstår att nyheten inte hunnit fram till Svealand än.

Det är sällan jag ser ett företag komma på idén att sno ett annat företags logotyp. Det riskera bara att ge dålig publicitet och i värsta fall tvingas man ändra i alla fall. När det kommer till kommuner kan man tycka att man som kommun bör ha lite koll på sina kollegor runt om i Sverige. Kanske vet man inte hur alla kommunvapen ser ut, men det är inte så svårt att ta reda på. Speciellt inte när man i sitt eget pressmeddelande faktiskt länkar till den bästa sidan på hela nätet i frågan – Wikipedias sida om svenska kommunvapen.

Reklambyrån till sist

Och här kommer en öppen fråga till reklambyrån Identity Works som borde vapnet.
Gör ni alltid så dålig research att ni föreslår era kunder en logotyp som i allt väsentligt är identiskt med den logotyp som en ”konkurrent” har, när ni har möjligheten att bygga den nya grafiska uttrycket av vapnet på en helt unik sköld med lång historia?

Jag måste säga att det är något jag tror jag aldrig har sett tidigare. Skulle jag vara en annan av era kunder så skulle jag nog börja fundera på om det är något ni sålt till mig som också är taget från en annan i branschen. Kanske är det inte så, men fåret till tvivlet har såtts.

Uppsala stads vapen. Bild: Wikipedia
Linköpings stads vapen. Bild: Wikipedia

 

* Som heraldiker har man ett val. Antingen förfasar man sig eller så får man roa sig över reklamtecknares fåfänga försök att skyla över sina bilders bristfällighet med att kalla dem logotyper när de i allt väsentligt (färgval, stilisering, motivval och rent utav varumärkestänkande) gör ett heraldiskt vapen. Men utan finess. Jag väljer gärna det senare och eftersom reklamen här spelar på bortaplan så får de finna sig att de blir bedömda istället för att bedöma. 

Dessutom vet jag att reklambyråer inte vill kalla sig reklambyråer  längre. Hellre kommunikationsbyrå eller varumärkesbyrå … men ..

Vad är ett alliansvapen?

Jourhavande heraldiker

Veckans fråga. Kan två makar förena sitt vapen och i isåfall hur?

Visst kan de det. Man kan också göra det på flera olika sätt. För att förstå varför måste vi förstå att män och kvinnor värderades olika förr (även om det är något som många idag har svårt att erkänna) och att det har fått tydliga efterverkningar i den heraldiska traditionen. Jag vill också poängtera att den som med förståelse för detta ändå argumenterar för att vissa traditioner ska leva vidare nog har missförstått heraldikens väsen och syfte. Att de som inte är lika historiekunniga vill behålla traditioner är en annan sak och handlar mer om upplysning.
Över till alliansvapnen och här är en kortfattad övergripande beskrivning.

Version 1 – Allt under en sköld

Det här är egentligen inget alliansvapen utan är egentligen en kvinna som använder sin makes vapen. Fenomenet finns sedan medeltiden. Inom aristokratin förekommer det i regel när kvinnan helt enkelt är underordnad, medan en kvinna med makt (änka eller liknande och med egen ekonomi) inte gärna har något annat vapen än det hon föddes med. Men aristokrati och kungahus har andra regler än vi övriga eftersom det kommer in juridiska frågor kring arv av titlar och liknande. Ser vi till vanligt folk (lågadel och andra) så får vi komma ganska långt fram i tiden innan kvinnor presenteras med sina mäns vapen. Det börjar på allvar någon gång under 1700-talet och är sedan vanligt under 1800-talet.

Än idag dyker det upp den här typen av vapenföring. Det är då i regel kvinnor gifta med en adelsman (oavsett om de själva är adel eller inte) eller kvinnor gifta med en man som är heraldiskt intresserad, men det är numera allt ovanligare.

Mitt råd är att helt undvika det. Om kvinnan har ärvt ett vapen ska hon naturligtvis föra det. Ett vapen är inte knutet till ett släktnamn utan till en släkt.

Version 2 – Allt under en hjälm

I den här varianten visas båda parternas vapnen upp intill varandra men det sker under mannens rangkrona eller

Ursprunget till detta är att kvinnan förr följde mannens rang. Var hon av högre börd så sänktes hon, var hon lägre (sällsyntare) så upphöjdes hon. Att hon i regel var av samma eller högre beror på att kvinnan ”användes” för att förena politiska eller ekonomiska partnerskap.

det här resonemanget är såklart helt omöjligt att upprätthålla i ett samhälle där kvinnan inte är underordnad maken ekonomiskt eller socialt. makan är inte längre omyndig och kvinnor studerar och gör karriär på samma (juridiska) villkor som män. Det är här värt att minnas att gifta kvinnor förblev omyndiga fram till 1921.
Att i det läget hävda att det är en tradition och heraldisk sed att framställa båda makarnas vapen under mannens hjälmprydnad eller rangkrona är att grovt missförstå heraldikens historia.
Vill hon däremot göra så är det förstås ok, men detsamma får då sägas om det är mannen som vill åka snålskjuts på makan.

Version 3 – Två vapen intill varandra

Detta är den egentliga formen av alliansvapen. Båda vapnen framställs i sin fullständiga form där mannens vapen står till heraldiskt höger och kvinnan är till vänster. I samkönade äktenskap får man naturligtvis välja vem som är var.

Man kan också välja att avstå båda makarnas hjälmprydnader. Det är vanligt att man förenar sköldarna med ett band eller en kedja eller liknande.

 

Alliansvapen, släktvapen, för släkterna Mutka och Wasling
Alliansvapen för Mutka-Wasling. Teckning: Magnus Bäckmark

Version 4 – Likställda vapen i en sköld

Numera är det vanligaste att man är likställd. Man kan då förena vapnen i en sköld där mannens vapen är till heraldiskt höger och kvinnan är till vänster. I samkönade äktenskap får man naturligtvis välja vem som är var.
Tänk på att det bara är ett alliansvapen som dess syfte är att representera två personer. Samma vapen med samma klyvning kan användas av en gift kvinna eller av makarnas barn.
Det är alltså syftet och inte utseendet som ger begreppet alliansvapen.

Notera.
Det är just därför man i alliansvapen klyver en sköld i två som Svenska vapenkollegiet och Nationalkommittén för genealogi och heraldik inte godkänner nyskapade vapen som är kluvna.

Alliansvapen bland heraldiker

Alliansvapen är inte så ovanliga i heraldiska sammanhang även om man sällan ser dem utanför dessa. Här är några av de som finns på Svenska heraldiska föreningens sid för medlemmarnas vapen. Sköldarna är tecknade av Ronny Andersen. Jag har inte full koll på allas efternamn, därför saknas några.

Apelstig-Eldh
Bede-Boberg
Wasling-Mutka
Sunnqvist-Sjöstrand
Hill
Ehinger
Bäckmark

Senaste nytt från SHS (47:2018)

Senaste nyhetsbrevet från Societas Heraldica Scandinavica har en rad små nyheter av intresse, men också en del påminnelser till oss heraldiker.

Först stämman. Föreningen håller årsmöte den 22 maj i Köpenhamn.
Välj ny styrelse och lyssna på ett kortare föredrag.

Välkomna till Rosenborgs slott

Skicka in ditt exlibris

Nyhetsbrevet på inner också oss medlemmar att vi ska skicka in vårt heraldiska exlibris till den bok som planeras inför 60-årsjubileumet nästa år. Ditt märke ska vara inne till den 1 december 2018 och ska skickas till:
Societas Heraldica Scandinavica
c/o Professor, Ph.D. Peter Kurrild-Klitgaard
Tesdorpfsvej 59
DK-2000 Frederiksberg, Danmark

Levande riddares sköldar

Mer spännande är Ronny Andersens artikel om de personer som lever idag, fått storkorset av Elefantorden och fått sin sköld uppmålad. Han gör det under rubriken ”Mig og mit våbenskjold” som är första delen i en artikelserie. Totalt berörs 27 vapen, de flesta skapade inför detta sammanhang och i denna första del nämns 8 manliga och 1 kvinnlig riddare – alla födda på 1930- och 40-talen. Det säger en hel del om samhället denna dag, kvinnodagen den 8 mars. Ja, det säger förstås inget om Ronnys artikel för författaren kan ju inte påverka historien.

Dessutom lite fler små notiser från hela Norden, varav en får ett eget inlägg om någon dag eller så.

Heraldikens röda hjärtan

Jourhavande heraldiker

Valdemars första kungasigill från 1254
Valdemars första kungasigill från 1254

Har du någonsin undrat varför danskarna är så romantiska att de lagt in nio röda hjärtan i sitt riksvapen?
Då kan jag berätta att deras hjärtan inte alls är några hjärtan utan stiliserade näckrosblad.

Det stiliserade sjöbladet, eller näckrosbladet, är känt både från Danmark och Sverige samt regionen ner mot Friesland i nuvarande Nederländerna. Ingen annanstans under tidig medeltid. I Danmark förekommer de som brisering av kungabarnet och därför också som huvudmotiv i flera oäkta grenar av Valdemar-kungarnas ätt. Sjöbladen finns även som brisering av Folkungavapnet, bland annat i kungarna Magnus Ladulås och Håkan Magnussons vapen.

Den grevliga Skarsholmsättens vapen

 

Sjöbladen hittade även ner till några frälseätter med ursprung i Sjuhärad och Halland under sent 1200- och tidigt 1300-tal. Exempel riddaren Tolf Petersson, vars vapen ses här nedan. Andra är Sture, Ving, Morse och Kyrning. Därefter är det ingen som använder sjöblad förrän de uppträder mot sent 1400-tal i vanen för män som är trogna riksföreståndaren Sten Sture dä, bland dem Hemming Gadh,
Den medeltida frälseätten, riddaren Tolf Petersson

Känt från 1200-talet

Ursprunget finns så tidigt som kring 1200 och det gör sjöbladen till några av de äldsta heraldiska symbolerna överhuvudtaget, vilket troligen betyder att det var en symbol med betydelse ännu längre tillbaka.

Att de, oftast, är röda beror på att rött var/är den vanligaste färgen när man briserar ett vapen, eller gör en beväring, för rött passar som distinktion mot alla andra färger. Används inte rött brukade man välja blått. Svart var extremt sällsynt och grönt förekommer mig veterligen inte alls som briseringsfärg. Och nu är jag alltså nere på medeltiden.

Nya tidens hjärtan

Vår tids hjärta är en något senare skapelse. Antiken ansåg att känslorna satt i magen och levern. Först under högmedeltiden började man i kyrkliga sammanhang koppla hjärtat till känslor, framför allt då kärleken och främst till Jesus (detta kan säkert Claus utveckla). Därifrån spred sig hjärtat till det världsliga.

Hjärtat förekommer i heraldiska vapen, jag tror så tidigt som 1400-talet, men är då ett naturligt hjärta med vener och pumpande blod. Det är detta blod som sedan stiliserades till det där gyllene som från barocken ”sprutar” upp ut det stiliserade hjärtat som vi känner igen från idag. Det naturliga hjärtat uppträder ännu senare i Nordvästra Europa, i det område som skapade det stiliserade näckrosbladet.

Kuriosa

Förutom stiliserade näckrosblad skapade samma kulturområde (Jylland med nära omgivningar) heraldikens andra stiliserade blad – nässelbladet. Det är ungefär lika gammalt, men mer om det i en annan artikel.

Får jag bära mormors vapenring?

Jourhavande heraldiker

Om du har ett gammalt föremål med ett heraldiskt vapen – får du då använda det?

Det var i korthet en fråga jag fick häromdagen. Det gällde då både en vapenring och en vacker klocka som var utsmyckade med ett adligt vapen och har tillhört ägarens anfader, men inte på far-till-far-linjen.
Min frågeställare är alltså inte adlig.

Mitt svar är enkelt:
Visst får du använda din gamla släktings vapen, både klockan och ringen.

Men att använda föremålen är inte detsamma som att äga vapnet. Det är viktigt att skilja på det jag kallar dekorationsvapen och identifikationsvapen. Det första är inte mer än ett vackert föremål medan det andra är den heraldiska motsvarigheten till ditt namn.

Så om du har ett gammalt föremål med dina släktingars vapensköld; använd dem gärna. Det är ju trots allt en del av ditt arv. Men var ärlig  och låtsas inte som att det är ditt eget vapen och gör för allt i världen inte nya föremål med denna vapensköld som grund.

Expressen rättar sig

Jourhavande heraldiker

Expressens brev till Wasling heraldik

Det händer inte varje dag, men ett litet inlägg på min blogg har fått Expressen att införa en rättelse.
Läs dem här https://www.expressen.se/om-expressen/expressen-rattar-12/
Det vore såklart bättre om den heraldiska kompetensen vore mer utbredd även bland de som refererar kungligheter, men jag har under åren noterat att just den gruppen är bland de mest fördomsfulla inom media.
Ändå tycker jag att det är stort att som Expressen gör, ta in en så tydlig rättelse. Visserligen valde de i rättelsen att fokusera på detaljerna och undvika den stora kritiken, men det är ända positivt att något sker.
Här är Expressens hela rättelse, utfall den försvinner från länken här ovan:

 

171127
Fel titel. I fredagens avsnitt av ”Kungafamiljen” diskuterades prins Gabriels vapensköld och monogram. Sedan publiceringen har tittare uppmärksammat flera felaktiga faktauppgifter som låg till grund för diskussionen. Bland annat användes felaktigt titeln ”riksheraldiker”, ett ämbete som avskaffades 1953. Fel titel tillskrevs också den person som designat vapnet. Expressen beklagar de felaktiga uppgifterna och har avpublicerat den del av programmet som behandlade detta ämne.

Visirhjälm i svensk heraldik

Familjen Löwensons vapensköld. Konstnär: Jan Raneke

Kan man ha visirhjälmar i svensk heraldik? Frågan är inte helt lätt att svara på för några regler finns inte, även om jag skulle avråda från det bruket. 

Visir på hjälmar är inom svensk heraldik ytterst ovanligt. De få exempel som jag känner till är Löwenson och Swartling, och båda är ritade av Jan Raneke samt publicerade i Skandinavisk vapenrulla. Något danskt exempel har jag också stött på även om jag inte kan minnas vilket det var. Just danska exempel är däremot inte så relevanta eftersom de har andra regler och seder kring öppna hjälmar och adelskap.

Är visirhjälmen en öppen eller en sluten hjälm?

Ja, det är det som är frågan. Ser vi till Raneke (och därmed också hans kompanjon i Skandinavisk vapenrulla, Christer Bökwall) så är den stängda visirhjälmen en sluten hjälm. Ser vi till 1700-talsheraldiken tycks de eftersträva en öppen visirhjälm för adeln, om än med byglar. Deras hjälmar hade då ingen verklig förlaga så det är lite oklart vad de ville efterlikna. Någon stängd adlig visirhjälm har jag däremot inte stött på i Sverige.

Av det skälet tycker jag att Raneke har rätt. Den stängda visirhjälmen är i svensk kontext inte adlig och kan därför användas av vem som helst. Men …

Visirhjälmen i Europa

Om visirhjälmen är ovanlig här i Norden är den desto mer vanlig på kontinenten och i Storbritannien, framför allt i England. Och här blir det verkligen förvirrande för den oinvigde (och även den invigde ibland).

En visirhjälm kan ha visiret öppet utan byglar. En sådan hjälm rakt framifrån (aldrig i profil) betyder att du är en brittisk knight eller baron. Just den titeln har dock ingen motsvarighet inom kontinental adel. En knight är faktiskt inte adel i vår mening utan en hederstitel som dessutom inte är ärftlig. Som knight är du alltså ofrälse, borgerlig släkt.
I Ryssland kan motsvarade hjälm användas sedd rakt framifrån eller i profil för obetitlad adel.

En likaledes öppen visirhjälm i profil eller rakt framifrån med byglar är en ärftlig riddare (lägre adel) i både Frankrike och Italien.

Med slutet visir är det däremot en hjälm för italienska borgerliga släkter och så har den slutna visirhjälmen även använts i Nederländerna under republiken där och i England, ex i det vapen William Shakespeare pappa fick 1596 (där fick ni för övrigt svaret på frågan:  Kunde Shakespear verkligen läsa och skriva, han som var så fattig? Tja, eftersom hans pappa gavs ett vapen så kan man säga att fattigdom och dålig bildning knappast rådde i det hemmet). I England ska den ofrälse hjälmen dessutom alltid vara i profil.

Så en visirhjälm är inte nödvändigtvis lika med en öppen hjälm och den betyder inte adelskap. Är den sluten är den i regel (undantag finns alltid) för icke-adliga.

MEN. Den har å andra sidan i stort sett aldrig använts i Svensk eller Skandinavisk heraldik så vill ny följa den traditionen så bör ni ändra till en sluten hjälm.

 

 

När vände sig Göteborg?

Jourhavande heraldiker

Göteborgs stadsvapen av Emmeli Malmqvist
Göteborgs stadsvapen av Emmeli Malmqvist

Hej!
På de gamla (tidigt 1900-tal) gjutjärnslyktstolparna i Göteborg så finns stadens lejon på stolpfoten, men lejonet tittar bakåt över axeln och inte som i dag framåt över skölden. På Göteborgs webb hittar jag inget om när eller varför man ändrat huvudet. Det var ju rätt unikt för svenska stadsvapen med huvudet över axeln. Det verkar som om alla andra i trakten följt staden och moderniserat sina lejon, tex IFK Göteborg. Den enda jag hittar som idag använder gamla vapnet är studentkåren vid Handelshögskolan i Göteborg där deras fanstång pryds av ett gyllene äldre stadsvapen. Vet jourhavande heraldiker månne mer om denna historia?

Jourhavande heraldiker svarar snabbt, och inte helt genomarbetat men lovar att en uppföljning kommer att komma.

Hej
Nu är jag inte helt med på hur lejonet ser ut på lyktstolparna, vilket är lite pinsamt eftersom jag bott 10 år i gbg. Men strunt i det. Istället till frågan.

Göteborgs stads vapen har varit ”fel” från första stund. Redan 1621 lyckades man beskriva vapnet på ett sätt och teckna det på två andra vilket förvirrade allt och alla. Temat har visserligen alltid varit detsamma men en version av folkungalejonet,

Men på 1930-talet hände något. Det då synnerligen aktiva och försigkomna Riksheraldikerämbetet (som varken förr eller senare varit lika inspirerande för omvärlden) tog tag i frågan på allvar och hade under några år brevväxling med staden. Detta ärende engagerade även pressen så det lär ha stått mycket i tidningarna då. Allt slutade 22 mars 1935 med att man en gång för alla genom en kompromiss mellan olika viljor (som det lätt blir inom heraldiken – mycket känslor inblandade) fastslog vapnet utseende till det nuvarande.

Allt finns beskrivit i ”Meddelanden från Riksheraldikerämbetet VI” 1937, sidorna 24-33 (dock med undermåligt bildmaterial, men det var ju 30-tal så resurserna fanns inte)

Sedan 1935 har man tecknat vapnet i några olika versioner som heraldiskt alla är identiska och sakta men säkert har denna kunskap nått ut till göteborgarna samtidigt som äldre versioner glömts bort.

Fanstänger är ett speciellt kapitel, för de ändrar man aldrig. De kan möjligen ersättas men då bevaras den andra på bästa sätt.

Hoppas det var ett gott svar på din fråga.

Hälsar Jourhavande heraldiker

Göteborgs stadsvapen i kurbitstolkning av Emmeli Malmqvist
Göteborgs stadsvapen i kurbitstolkning av Emmeli Malmqvist

 

När uppstod heraldiken?

Jourhavande heraldiker

Kung Williams av Skottland sigill
Kung Williams av Skottland (1165–1214) sigill, utan heraldiskt motiv.

Det är en allmän spridd åsikt bland heraldiker att heraldiken uppstod omkring 1150 i nordvästra Frankrike (med Normandie som centrum) och att orsaken var en kombination av korståg, tornerspel, riddersskapets utveckling, vapenböcker, härolderna, rustningarna (framför allt den heltäckande hjälmen) och den heraldiska terminologin.

Om detta har jag vissa dubier. Denna historia grundar sig till stor del på vad som skrivs under 1800-talet och vissa argument finns redan under 1700-talet. Därför bör man vara skeptisk och inte bara upprepa vad som sagts tidigare.

Hjälmens betydelse

Se bilden här ovan. Skottlands kung, och visst ser man hans ansikte tydligt. Hjälmar som täcker delar av ansiktet har alltid funnits. Man skulle faktiskt kunna säga att 1000-1100-talet var en period så de inte var så täckande, snarare än tvärtom. 1200-talets tunnhjälmar är däremot en helt annan sak, men när de kommer så har heraldiken redan funnits uppåt 50 år eller mer. Hjälmen kan därför inte användas som argument.

Möjligen kan en ny stridsteknik under 1100-talet ligga bakom att man börjar använda heraldiska vapen men även det är jag tveksam till eftersom heraldiska vapen inte var individuella under denna tid, i motsats till vad som påstås.

Vapenrullor och vapenregister

Den äldsta vapenrullan, systematiskt ordnad, är från 1244. Det finns heraldiska uppställningar från innan dess, men inga rullor. 1244 är 100 år efter heraldikens uppkomst i en tid då bärarna av heraldiska vapen levde till omkring 50 års-åldern (präster, men även bönder, kunde bli äldre för de varken festade eller slogs i den omfattningen)

Korstågen

De samtida källorna om de första korstågen säger tydligt att heraldiska bilder INTE förekom, däremot nämns baner. Exempelvis nämner prinsessan Anna Komenenas i sin samtida krönika hur frankernas sköldar var blanka och att de hade färgrika baner. Klarare än så kan det inte frånvaron av heraldiska bilder uttryckas.

Härolder

Finns tidigt med, som i diktverket om William Marshal (1220-tal) men är konsekvent omtalade i ceremoniella sammanhang och aldrig inom kring vapenbruk – förutom en referens där en härold anklagas för att ha blivit betald av William för att ropa ut dennes riddargrupps vapen först (se Duby). Härolder som är involverade i att göra vapenrullor kan beläggas först på 1300-talet, 200 år efter heraldiken uppkomst. det är för sent för att en koppling ska kunna göras.

Om detta ämne pågår just nu mycket spännande forskningsarbete, där få brittiska härolder ingår – vilket har betydelse, och det blir mycket revidering av vad som tidigare sagts. Läs mer om detta på Torsten Hiltmans häroldsprojekt  (http://heraldica.hypotheses.org/)

Håll dig till källorna

Jag menar att man måste se samtiden. Vad utmärker samhället i nordvästra Frankrike omkring 1150 och vad i denna kultursfär får personer att reglera bruket av vissa märken. Vad är det som gör att tyskromerske kejsarens anhöriga och vasaller väster om Rhen använder heraldiska bilder 11195 medan de öster om Rhen inte tagit upp denna tradition (se Clemensens översikt av vapenrullor).
Vad som händer 1210 är intressant men kan inte användas som bevis för en teori eftersom den helt enkelt inte är samtida.

Något svar har jag inte, men en teori som grundar sig i hur synen på familj, vasallskap och bilden av individen förändras under denna tid där det Skandinaviska individcentrerade samhället förenas med den romantiska kultursfär som finns i södra Frankrike förenat med en högre medvetenhet hos de världsliga herrarna på bekostnad av de andliga vilket premierar riddarväsendets förändring från militär försvarare av kristenhet till ledare av kristenheten (även detta väl utvecklat av ex Georges Duby och Marc Bloch).

Denna teori finns beskriven lite löst i min bok ”Medeltidens härold” (2008)