Kategoriarkiv: Jourhavande heraldiker

Får man använda gamla släktvapen

Jourhavande heraldiker

Ryssnässläktens vapensköld
Ryssnässläktens vapensköld.

 

Får man ta ett släktvapen man upptäcker under sin släktforskning?
Frågan kommer oftast från de som stöter på adelsmän bland sina förfäder, men gäller förstås även andra vapenbärare i historien.

Mitt enkla svar är att det ska man INTE göra. Med varje vapen följer någon form av vapenrätt. Den kan vara formell och juridiskt bindande, som i fallet men offentliga vapen och adelsvapen; den kan vara informell och personlig och grundad på vapentagarens önskningar.

En tumregel för vapentagare

För oss heraldiker är båda lika giltiga även om den senare är svårare att känna till. När jag är osäker är min tumregel är att ett vapen direkt eller indirekt (beroende på hur vapenrätten ser ut) kan hämtas upp om det burits av ens anfäder inom tre generationer bakåt. Det betyder farfars far till mormors mor. Finns den aktuella skölden inom denna grupp om åtta personer så kan man använda det även om det inte använts av generationerna däremellan.

Det tumregeln har jag dels från den norska namnlagen (egentligen irrelevant), dels eftersom jag anser att det är så långt tillbaka man kan gå om man ska anse att det finns möjlighet att få ett muntligt erkännande att vapenrätten kan utökas till den yngre släktingen. Det är också så långt folk i gemen kan tänkas veta vad sina äldre släktingar heter.

Är det längre tillbaka så är det en rolig och spännande släkthistoria, men inget mer. Inget man ärver.

Ser vi på äldre borgerliga och frälsevapen (alltså adelsvapen före Riddarhusets första instruktion från c:a 1625) så är det tydligt att det är ytterst ovanligt att två nära släktingar för samma vapen. De varieras väldigt men man håller sig inom ett tema. Ibland lägger man till ett nytt tema när två likvärdiga släkter slås ihop, men man byter nästan aldrig till något helt nytt.

Det är en kunskap man ska ha med sig.

Två moderna sätt att variera släktvapen

Här beskriver jag två helt olika sätt att variera ett släktvapen för den som inte kan eller vill använda en äldre släktings stamvapen men ändå vill markera släktskapet på något sätt. Båda kommer från Ryssnässläkten som kan vara en av de mest betydelsefulla moderna heraldiska släkterna. Se deras stamvapen högst upp i det här inlägget.

Fredrik Holms frimuraresköld
Fredrik Holms frimuraresköld. Teckning Tomas Falk.

 

Den ursprungliga skölden kan även användas som del av en ny sköld. Fredrik Holm är även han medlem av Ryssnässläkten och har som sådan rätt att använda släktvapnet. Men han har som medlem av ordensällskapet Frimurarna valt att göra en helt ny sköld som visar både släktskapet, hans hemstad och hans yrkesval.
Lägg märke till att skölden inte är indelad i formella avskilda fält vilket gör att det inte blir ett alliansvapen utan ett vapen inspirerat av det föregående.

 

Bragesjös vapensköld
Bragesjös vapensköld, registrerat av SVK

 

Tomas Bragesjö är en medlem boråssläkten Ryssnässläkten men har ingen direkt kontakt med Borås. Vapenskölden har därför inget med Ryssnässläkten att göra. Däremot har släktens sköldmotiv placerats som hjälmprydnad och blir på så sätt en tydlig markering av släktskap.

Det är två sätt att inspireras av äldre släktvapen utan att man säger att man är den enda och sanne arvtagaren. Det här gäller för både adliga (=av staten givna) och borgerliga (=självtagna).

 

Är det respektfullt med vapenmattor?

Jourhavande heraldiker

Entrén till Vuxenutbildningen i Borås.
Entrén till Vuxenutbildningen i Borås.

Är det respektlöst att kliva på en vapensköld?

Frågan dyker upp emellanåt och är befogad eftersom en vapensköld är symbol för något annat är sig själv.

Min personliga åsikt är att man inte ska behöva känna oro för att kliva på en matta med en vapensköld på. Inte heller om mattan har en logga för ett företag, som är vanligt vid entrér till affärer.

Skälet är att jag tycker att man ska se skillnad på det individuella och det massproducerade. En liknelse skulle kunna vara det medeltida slagfältet. Här fanns fanor som visade hären vägen. De var förbrukningsmaterial. Här fanns sköldar som skyddade riddaren. Den målade skölden var en förbrukningsvara som ingen tveka att låta slås sönder (hellre den än man själv). Men baneret, det var heligt. Det skulle skyddas till varje pris.
För mig är dörrmattan inget baner, det är en sköld. På ett ungefär.

Dessutom. Vem hyser betänkligheter över att torka av skorna på en matta med texten ”Välkommen”. Vi skulle ju kunna se denna matta som en förlängning av värdens välkomnande ord, men vi väljer att se mattan som just en matta.

Hur hittade lejonen fram till Sverige

Jourhavande heraldiker

Folke Lagmans vapensköld från 1220-tal.
Folke Lagmans vapensköld från 1220-tal.

Hur visste svenskarna under medeltiden hur lejon såg ut?

Ungefär den frågan kommer ofta. Och det kan verka underligt eftersom medeltidens människa i Sverige sällan såg lejon eller andra fantastiska sydländska djur i skog och mark.

Jämte örnen var lejonet redan i begynnelsen det mest vanliga  vapendjuret och det beror att lejonet var väl känt genom konsten, inte minst den religiösa.

För att förstå är det kanske bäst att jämföra med dagens fantasy-filmer. Här finns mängder av monster som återkommer i olika variandet. Ingen av oss har sett dessa varelser på riktigt, men vi har alla en ungefärlig uppfattniong om hur de ser ut. Detsamma märker du om du studerar bestiarier från medeltiden. Ovanliga varelser tenderar att framställas med olika mellan de olika böckerna medan vanliga monster är mer lika.

Lejon fanns under medeltiden i bergsområdena upp mot nuvarande Turkiet och inte alls bara i Afrika söder om Sahara.

Målarnas sköld var en medeltida yrkessymbol

Jourhavande heraldiker

Svenska målarförbundets logotyp.
Svenska målarförbundets logotyp. The Swedish Painters´ Union,

Varför har målarna tre sköldar i en sköld som symbol?

Målarna har haft sitt märke med de tre små sköldarna allt sedan senmedeltiden. Det äldsta exemplet är från 1400-talets Tyskland.

Formen på de tre sköldarna har ingen betydelse och även färgerna växlar, även om det vanligaste är en röd sköld med tre vit sköldar. Ibland finns det även med andra symboler i skölden,

Ibland förekommer det en kvinnofigur i vapnet (oftast då på hjälmen, som hjälmprydnad). Vem det föreställer vet vi inte men flera heraldiker tror att det är jungfru Maria som i sin tur lär ha avbildats av S:t Lukas, konstmålarnas skyddshelgon.

Men varför har målarna sköldar som symbol

Jo, här får vi gå tillbaka till medeltidens värld. Målare utbildades då till konstmålare och fick därför ofta uppdrag att måla vapensköldarna till tornerspelen. De sköldarna var av en helt annan konstnärlig kvalitet än de sköldar som användes i strid. Detta uppdrag höjde målarna över andra hantverkare vilket tog sig uttryck i detta vapen En svensk tornersköld är bevarad och finns på livrustkammaren i Stockholm och där kan man se vilket konsthantverk det var.

I äldre litteratur finns uppgiften att målarsigillet ar sitt ursprung i det adelsvapen som kejsar Maximilian gav till Albrecht Dürer år 1572. Även om det är smickrande för Dürer så är det fel, för dels fanns målarskråets vapen i Tyskland långt före 1572, dels hade Dürer ett helt annat vapen. Den ursprungliga vapenskölden sägs ibland också föreställa tre takpannor.

Skråbilder spred sig ofta från en stad till en annan när borgarna kopierade varandras motiv. Karlhamns guldsmedssigill från 1600-talet är i stort sett en kopia av Kristianstads sigill som gjordes femtio år tidigare, och som i sin tur har en dansk föregångare i Odenses guldsmedsskrå.

Enligt svensk lag skulle ett skrå bildas när antalet utövande mästare i en stad var fler än tre. Mindre städer eller specialistyrken hade därför inte alltid behov av ett sigill. Därför finns det inte många svenska målarsigill men bland de som finns bevarade har de från Göteborg, Norrköping, Karlstad, Uppsala, Linköping, Kalmar och Kristianstad alla de tre sköldarna som motiv. Lika ofta förekommer en palett med pensel.

Låt dig inspireras av de döda

Jag fick en fråga nyss, om hur man ska göra om man vill använda ett gammalt vapen inom släkten.

Det är en sak som jag skrivit om i Vapenbilden för många år sedan och som du kan läsa här.

Utgångspunkten i mitt resonemang är att det går att återuppliva ett gammalt släktvapen – adligt eller inte – men att det måste förändras.

Ha respekt för andra

Det går alltså att använda ett vapen som släkten glömt bort, men ska man använda det oförändrat krävs att vapnet antingen har förts aktivt  de senaste tre generationerna (frafars far och mormors mor) eller så finns det tydliga dokument som anger hur vapnet ska ärvas (vapenbrev eller en publikation som SVR).

Andra vapen ska man vara försiktiga med. Det beror på att vi idag gärna ser ett vapen som en symbol för släkten medan man förr ofta såg det som ett personligt kännetecken. Ofrälse sigill från 1600- och 1700-talen visar ofta förändringar mellan far och son, där även svärsonen använder vapenskölden som han ex tagit över köpmannaverksamheten eller gården.

Det sigill du hittat och som du tror är en symbol för släkten kan alltså vara en unik symbol för en enskild person, det kan till och med vara så att personen lånat symboliken av någon annan vän eller släkten.

Birger jarl och hans rosor

Stenhuvud föreställande Birger jarl
Stenhuvud föreställande Birger jarl i Varnhems klosterkyrka.

Var rosen jarl Birger Magnussons personliga symbol? Frågan har kommit till jourhavande heraldiker som här rycker ut.

Det florerar uppgifter om att Birger jarl använde rosen som sin personliga symbol och grunden för det antagandet är att han som enda person i Bjälbo-ätten hade rosor i sin sköld.

Jag har samlat ihop några bilder som kan vara till nytta. De är tagna ur Emil Hildebrands ”Svenska sigillier” från ca 1860 och visar de tre kända vapensigill som Birger jarl använde, samt hans två ryttarsigill. Och en bild från Varnhems klosterkyrka (se ovan). Tillsammans ger det en grund att tolka Birger jarls vapen och hans rosor.

Var rosen Birgers personliga symbol?

På frågan måste jag säga både ja och nej.

Rosor är Birgers unika symbol, men först från 1257. Möjligen kan frånvaron av andra sigill inom Bjälbo-ätten göra att vi tror att hans bild är mer unik än den egentligen var, men han är onekligen ensam om dem i det källmaterial som finns bevarat.

Birger jarls sigill från 1230-taets mitt
Birger jarls sigill från 1230-talets mitt

Birgers första sigill, med strängar

Sigillet visar en enkel sköld med omskrift. Skölden visar ett lejon över tre strängar och är från c:a 1235 då han blir vuxen och själv kan underteckna dokument med sigill. Detta är det andra vapensigill med ett lejon för släkten Bjälbo som vi känner till. Birgers äldre bror Eskil använde tio år tidigare ett lejonvapen utan strängar. Strängarna kan därför vara Birgers sätt att göra ett unikt vapen för sig själv. Lejonet är utan tvekan hämtat från den erikska ättens vapensköld och visar därmed helt enkelt på att Birger är kungens trofasta man.
Strängarna kan också de vara hämtade från den erikska ätten för vi vet att de fördes av kung Knut Holmgersson (död 1235)

Notera att hans strängar går från uppe till vänster till nere till höger. I hans nästa sigill har det ändrats och samma gäller än idag.

Birgers andra sigill, från senaste 1254
Birgers andra sigill, från senaste 1254

Birgers andra sigill, med sjöblad

Det andra sigillet är känt från 1254, men kan cara äldre, det gäller inte minst hans stora ryttarsigill, som bör ha tillkommit på 1240-talet.
Birgers sköld har fått ”hjärtan” som egentligen är sjöblad (vår symbol hjärtan användes inte vid den här tiden på det här sättet, men det gjorde sjöbladen). Vapnet är känt från 1254 och det är intressant för hans son, kung Valdemar, hade just innan gjort sig ett nytt sigill med sjöblad kring sina lejon. Det har förövrigt även den danske kungen gjort. Birger väljer här sjöblad att följa sin kungs exempel.

Birger 2 visar också ett ryttarsigill, som var Birgers stora sigill (vapenskölden är på hans mindre kontrasigill, vilket även gäller nästkommande bild). Ryttaren har en sköld och en fana. Varken strängar eller sjöblad finns på dessa, utan här syns släktens grundvapen. Kanske av bekvämlighet, kanske för att det var skillnad på ättemannen Birger och individen Birger. Vi vet inte.

Birgers tredje sigill, från 1257
Birgers tredje sigill, från 1257

Birgers tredje sigill, med rosor

Från 1257 kommer det . Birger har nu bytt bort sjöbladen mot rosor på sitt kontrasigill. Birger är alltså i 45-årsåldern när han först böjar använda rosor, så att säga att det är hans unika symbol är lite fel. Hans stora ryttarsigill visar liksom det tidigare en ryttare med sköld och fana, endast lejon och utan strängar och rosor.

Birgers stenhuvud

Birgers stenhuvud från Varnhem. Är rosorna på pannbandet enbart prydnad eller betyder de att han är jarl/hertig eller betyder de att han är just jarlen Birger? Vi vet inte. Pannband betyder däremot att han är jarl/hertig – samma typ av prydnad ser vi i hela norra Europa. Kungar hade däremot krona och andra hade ingenting alls.

Gravmonumentet är enligt dateringar skapat i Birgers livstid och därför på direkt uppdrag av honom. Det sker ungefär samtidigt so han skapar sitt tredje sigill.

Om Birger ska anses ha använt rosor som en unika personlig symbol så gäller det alltså först från 1257, inte tidigare. Det är också nu han står på toppen av sin makt.

Valdemars första kungasigill från 1254
Valdemars första kungasigill från 1254

Valdemars första kungasigill

Valdemar. Visar dels kungens (då fem år gammal) stora sigill, på tronen, och hans lilla kontrasigill.
Liksom Birger i hans andra sigill finns sjöbladen med här. Valdemar har emellertid som medlem av erikska ätten inte sin lågättade fars vapen utan sin förnämare moders sköld med de tre lejonen/leoparderna.
Lejonet är dessutom krönt, vilket i Sverige var ett tecken på kunglighet.

1250 undertecknar Ingeborg (Birger jarls fru, kung Eriks syster) ett brev med makens vapenbild. Det är endast ett lejon över strängar, inga sjöblad. Hon använder alltså inte sin släkts vapensköld, som sonen kommer att göra.

Erikska ättens vapen är bara känt från 1224, men har då samma lejon som kung Valdemar: tre krönta lejon/leoparder, men utan sjöblad.

Melchior Finemans vapensköld

Seal of Melchior Fineman (1741-1813) from Sweden.
Seal of Melchior Fineman (1741-1813) from Sweden.
1781 skrev inspektören Melchior Fineman ett brev till sin chef, greve Sparre på Torpa.  Brevet avslutas med ett vapensigill. Vems vapen är det och varför använde Melchior ett heraldiskt vapen 1781?
Jourhavande heraldiker har fått en fråga om Melchior Fineman:
Vad kan vi få veta om Melchior Fineman utifrån hans sigill?

Ofrälse ståndsperson

Melchior Fineman var 1781 inspektör vid Limmareds säteri. Tidigare var han bokhållare vid säteriets glasbruk och han blev senare bruksdirektör på samma plats.
Adlig var han däremot inte så han räknas socialt till kategorin ofrälse ståndsperson.  Inom denna kategori var det under 1600-talet och in på 1700-talet vanligt att ta sig ett vapensigill. det gjordes tidigt i karriären, speciellt bland dem om var officerare. Däremot är det ovanligt att stöta på ofrälse vapensigill från 1700-talets andra halva. det beror delvis på 1762 års förordning om ofrälse vapen, men mer på att heraldiska sigill som sådana blev omoderna.

Initialer och vapensköld

Att vapenskölden är Melchiors personliga kan vi fårstå därför att hans initialer MF står på var sida om hjälmen. Det visar att sigillet inte är ärvt, även om initialerna kan ha ristats in efter det att sigillet gjordes. Under sigillet har han skrivit sitt namn tillsammans med orden ”Höghet och stållthet”.
Brevet är ställt till Högvälborne Herr Grefwen och öfversten Sparre på Torpa. Sparre var troligtvis hans arbetsgivare vid den här tiden. Brevet finns också i familjen Sparre till Torpas samling i Göteborgs landsarkiv.

Finemans kom från Frankrike

Melchior Fineman var född i Sverige 1743. Hans föräldrar var Johan Fineman(1689-1758)  och Justina Margareta Friedenreich. Han gifte sig med Märta Greta Stockman och Johanna Jacobina Rystedt. vad jag sett har ingen av kvinnorna ett vapen som passar in.
Lantmätare Johan Finemans far var Gottfried Fineman (1654-1699), Stadssynikus = sakförare eller advokat i Visby. Deras eventuella vapen finns tyvärr inte heller i databasen Källan.
Jag blir lite nyfiken på dessa Finemans. Uppenbarligen har de haft ett vapen, men från när, vilka och hur det har förändrats vet jag inget om.
Det enda jag anar från Melchiors sigill är att han sannolikt var frimurare, eftersom det korset finns med i hans vapensköld.
Kompositionen känns också väldigt sent 1600-tal/tidigt 1700-tal.
men sånt kan man inte alltid lita på. Personer kan ha imponerats av äldre vapen.
Har du något svar?
Mejla då jourhavandeheraldiker [at] waslingmedia.se

Jourhavande heraldiker

Släktvapen, vapensköldar, flaggor och symboler i allmänhet väcker så mycket frågor. 
Som jourhavande heraldiker svarar jag gärna på dina frågor.

Skicka din fråga till jesper[at]heraldik.se så kommer jag att besvara den så fort och så gott det går.

Är din fråga av allmänt intresse lägger jag även ut den på bloggen, men utan uppgifter som kan röja din identitet.

Är orange en heraldisk färg?

Jourhavande heraldiker

Nej.
Orange är inte en heraldisk färg (tinktur).

I Kanada, men bara där och av vissa historiska skäl, diskuteras färgen orange i nya vapen. Det är då en metall och är detsamma som brons. Samma land har för övrigt färgen rosa.
Sök gärna i deras officiella och statligt underbyggda vapenregister på nätet.
Se ex vapnet för Nisbet-Brown med sin brons-tinktur. Den är svår att skilja från guld.

I övriga världen finns inte färgen orange inom heraldiken. Den finns i vissa fall i flaggor (Irland och Holland, båda med hänvisning till kungahuset Oranien) men detta är undantag.

Så svaret är – nej, orange är inte på väg tillbaka och definitivt inte i Skandinavien.

 

Min personliga åsikt

Min personliga åsikt är att även om Kanada i mycket har ett spännande förhållningssätt till heraldiken och medverkar till att modernisera den, inte minst på vapenrättens område, så är deras förkärlek för udda tinkturer något för mycket för min smak. Min gräns går vid purpur – och möjligen till ålderns höst färgen rosa.

Läs mer om Heraldikens tinkturer i svensk heraldik.