Kategoriarkiv: Jourhavande heraldiker

Senaste nytt från SHS (47:2018)

Senaste nyhetsbrevet från Societas Heraldica Scandinavica har en rad små nyheter av intresse, men också en del påminnelser till oss heraldiker.

Först stämman. Föreningen håller årsmöte den 22 maj i Köpenhamn.
Välj ny styrelse och lyssna på ett kortare föredrag.

Välkomna till Rosenborgs slott

Skicka in ditt exlibris

Nyhetsbrevet på inner också oss medlemmar att vi ska skicka in vårt heraldiska exlibris till den bok som planeras inför 60-årsjubileumet nästa år. Ditt märke ska vara inne till den 1 december 2018 och ska skickas till:
Societas Heraldica Scandinavica
c/o Professor, Ph.D. Peter Kurrild-Klitgaard
Tesdorpfsvej 59
DK-2000 Frederiksberg, Danmark

Levande riddares sköldar

Mer spännande är Ronny Andersens artikel om de personer som lever idag, fått storkorset av Elefantorden och fått sin sköld uppmålad. Han gör det under rubriken ”Mig og mit våbenskjold” som är första delen i en artikelserie. Totalt berörs 27 vapen, de flesta skapade inför detta sammanhang och i denna första del nämns 8 manliga och 1 kvinnlig riddare – alla födda på 1930- och 40-talen. Det säger en hel del om samhället denna dag, kvinnodagen den 8 mars. Ja, det säger förstås inget om Ronnys artikel för författaren kan ju inte påverka historien.

Dessutom lite fler små notiser från hela Norden, varav en får ett eget inlägg om någon dag eller så.

Heraldikens röda hjärtan

Jourhavande heraldiker

Valdemars första kungasigill från 1254
Valdemars första kungasigill från 1254

Har du någonsin undrat varför danskarna är så romantiska att de lagt in nio röda hjärtan i sitt riksvapen?
Då kan jag berätta att deras hjärtan inte alls är några hjärtan utan stiliserade näckrosblad.

Det stiliserade sjöbladet, eller näckrosbladet, är känt både från Danmark och Sverige samt regionen ner mot Friesland i nuvarande Nederländerna. Ingen annanstans under tidig medeltid. I Danmark förekommer de som brisering av kungabarnet och därför också som huvudmotiv i flera oäkta grenar av Valdemar-kungarnas ätt. Sjöbladen finns även som brisering av Folkungavapnet, bland annat i kungarna Magnus Ladulås och Håkan Magnussons vapen.

Den grevliga Skarsholmsättens vapen

 

Sjöbladen hittade även ner till några frälseätter med ursprung i Sjuhärad och Halland under sent 1200- och tidigt 1300-tal. Exempel riddaren Tolf Petersson, vars vapen ses här nedan. Andra är Sture, Ving, Morse och Kyrning. Därefter är det ingen som använder sjöblad förrän de uppträder mot sent 1400-tal i vanen för män som är trogna riksföreståndaren Sten Sture dä, bland dem Hemming Gadh,
Den medeltida frälseätten, riddaren Tolf Petersson

Känt från 1200-talet

Ursprunget finns så tidigt som kring 1200 och det gör sjöbladen till några av de äldsta heraldiska symbolerna överhuvudtaget, vilket troligen betyder att det var en symbol med betydelse ännu längre tillbaka.

Att de, oftast, är röda beror på att rött var/är den vanligaste färgen när man briserar ett vapen, eller gör en beväring, för rött passar som distinktion mot alla andra färger. Används inte rött brukade man välja blått. Svart var extremt sällsynt och grönt förekommer mig veterligen inte alls som briseringsfärg. Och nu är jag alltså nere på medeltiden.

Nya tidens hjärtan

Vår tids hjärta är en något senare skapelse. Antiken ansåg att känslorna satt i magen och levern. Först under högmedeltiden började man i kyrkliga sammanhang koppla hjärtat till känslor, framför allt då kärleken och främst till Jesus (detta kan säkert Claus utveckla). Därifrån spred sig hjärtat till det världsliga.

Hjärtat förekommer i heraldiska vapen, jag tror så tidigt som 1400-talet, men är då ett naturligt hjärta med vener och pumpande blod. Det är detta blod som sedan stiliserades till det där gyllene som från barocken ”sprutar” upp ut det stiliserade hjärtat som vi känner igen från idag. Det naturliga hjärtat uppträder ännu senare i Nordvästra Europa, i det område som skapade det stiliserade näckrosbladet.

Kuriosa

Förutom stiliserade näckrosblad skapade samma kulturområde (Jylland med nära omgivningar) heraldikens andra stiliserade blad – nässelbladet. Det är ungefär lika gammalt, men mer om det i en annan artikel.

Får jag bära mormors vapenring?

Jourhavande heraldiker

Om du har ett gammalt föremål med ett heraldiskt vapen – får du då använda det?

Det var i korthet en fråga jag fick häromdagen. Det gällde då både en vapenring och en vacker klocka som var utsmyckade med ett adligt vapen och har tillhört ägarens anfader, men inte på far-till-far-linjen.
Min frågeställare är alltså inte adlig.

Mitt svar är enkelt:
Visst får du använda din gamla släktings vapen, både klockan och ringen.

Men att använda föremålen är inte detsamma som att äga vapnet. Det är viktigt att skilja på det jag kallar dekorationsvapen och identifikationsvapen. Det första är inte mer än ett vackert föremål medan det andra är den heraldiska motsvarigheten till ditt namn.

Så om du har ett gammalt föremål med dina släktingars vapensköld; använd dem gärna. Det är ju trots allt en del av ditt arv. Men var ärlig  och låtsas inte som att det är ditt eget vapen och gör för allt i världen inte nya föremål med denna vapensköld som grund.

Expressen rättar sig

Jourhavande heraldiker

Expressens brev till Wasling heraldik

Det händer inte varje dag, men ett litet inlägg på min blogg har fått Expressen att införa en rättelse.
Läs dem här https://www.expressen.se/om-expressen/expressen-rattar-12/
Det vore såklart bättre om den heraldiska kompetensen vore mer utbredd även bland de som refererar kungligheter, men jag har under åren noterat att just den gruppen är bland de mest fördomsfulla inom media.
Ändå tycker jag att det är stort att som Expressen gör, ta in en så tydlig rättelse. Visserligen valde de i rättelsen att fokusera på detaljerna och undvika den stora kritiken, men det är ända positivt att något sker.
Här är Expressens hela rättelse, utfall den försvinner från länken här ovan:

 

171127
Fel titel. I fredagens avsnitt av ”Kungafamiljen” diskuterades prins Gabriels vapensköld och monogram. Sedan publiceringen har tittare uppmärksammat flera felaktiga faktauppgifter som låg till grund för diskussionen. Bland annat användes felaktigt titeln ”riksheraldiker”, ett ämbete som avskaffades 1953. Fel titel tillskrevs också den person som designat vapnet. Expressen beklagar de felaktiga uppgifterna och har avpublicerat den del av programmet som behandlade detta ämne.

Visirhjälm i svensk heraldik

Familjen Löwensons vapensköld. Konstnär: Jan Raneke

Kan man ha visirhjälmar i svensk heraldik? Frågan är inte helt lätt att svara på för några regler finns inte, även om jag skulle avråda från det bruket. 

Visir på hjälmar är inom svensk heraldik ytterst ovanligt. De få exempel som jag känner till är Löwenson och Swartling, och båda är ritade av Jan Raneke samt publicerade i Skandinavisk vapenrulla. Något danskt exempel har jag också stött på även om jag inte kan minnas vilket det var. Just danska exempel är däremot inte så relevanta eftersom de har andra regler och seder kring öppna hjälmar och adelskap.

Är visirhjälmen en öppen eller en sluten hjälm?

Ja, det är det som är frågan. Ser vi till Raneke (och därmed också hans kompanjon i Skandinavisk vapenrulla, Christer Bökwall) så är den stängda visirhjälmen en sluten hjälm. Ser vi till 1700-talsheraldiken tycks de eftersträva en öppen visirhjälm för adeln, om än med byglar. Deras hjälmar hade då ingen verklig förlaga så det är lite oklart vad de ville efterlikna. Någon stängd adlig visirhjälm har jag däremot inte stött på i Sverige.

Av det skälet tycker jag att Raneke har rätt. Den stängda visirhjälmen är i svensk kontext inte adlig och kan därför användas av vem som helst. Men …

Visirhjälmen i Europa

Om visirhjälmen är ovanlig här i Norden är den desto mer vanlig på kontinenten och i Storbritannien, framför allt i England. Och här blir det verkligen förvirrande för den oinvigde (och även den invigde ibland).

En visirhjälm kan ha visiret öppet utan byglar. En sådan hjälm rakt framifrån (aldrig i profil) betyder att du är en brittisk knight eller baron. Just den titeln har dock ingen motsvarighet inom kontinental adel. En knight är faktiskt inte adel i vår mening utan en hederstitel som dessutom inte är ärftlig. Som knight är du alltså ofrälse, borgerlig släkt.
I Ryssland kan motsvarade hjälm användas sedd rakt framifrån eller i profil för obetitlad adel.

En likaledes öppen visirhjälm i profil eller rakt framifrån med byglar är en ärftlig riddare (lägre adel) i både Frankrike och Italien.

Med slutet visir är det däremot en hjälm för italienska borgerliga släkter och så har den slutna visirhjälmen även använts i Nederländerna under republiken där och i England, ex i det vapen William Shakespeare pappa fick 1596 (där fick ni för övrigt svaret på frågan:  Kunde Shakespear verkligen läsa och skriva, han som var så fattig? Tja, eftersom hans pappa gavs ett vapen så kan man säga att fattigdom och dålig bildning knappast rådde i det hemmet). I England ska den ofrälse hjälmen dessutom alltid vara i profil.

Så en visirhjälm är inte nödvändigtvis lika med en öppen hjälm och den betyder inte adelskap. Är den sluten är den i regel (undantag finns alltid) för icke-adliga.

MEN. Den har å andra sidan i stort sett aldrig använts i Svensk eller Skandinavisk heraldik så vill ny följa den traditionen så bör ni ändra till en sluten hjälm.

 

 

När vände sig Göteborg?

Jourhavande heraldiker

Göteborgs stadsvapen av Emmeli Malmqvist
Göteborgs stadsvapen av Emmeli Malmqvist

Hej!
På de gamla (tidigt 1900-tal) gjutjärnslyktstolparna i Göteborg så finns stadens lejon på stolpfoten, men lejonet tittar bakåt över axeln och inte som i dag framåt över skölden. På Göteborgs webb hittar jag inget om när eller varför man ändrat huvudet. Det var ju rätt unikt för svenska stadsvapen med huvudet över axeln. Det verkar som om alla andra i trakten följt staden och moderniserat sina lejon, tex IFK Göteborg. Den enda jag hittar som idag använder gamla vapnet är studentkåren vid Handelshögskolan i Göteborg där deras fanstång pryds av ett gyllene äldre stadsvapen. Vet jourhavande heraldiker månne mer om denna historia?

Jourhavande heraldiker svarar snabbt, och inte helt genomarbetat men lovar att en uppföljning kommer att komma.

Hej
Nu är jag inte helt med på hur lejonet ser ut på lyktstolparna, vilket är lite pinsamt eftersom jag bott 10 år i gbg. Men strunt i det. Istället till frågan.

Göteborgs stads vapen har varit ”fel” från första stund. Redan 1621 lyckades man beskriva vapnet på ett sätt och teckna det på två andra vilket förvirrade allt och alla. Temat har visserligen alltid varit detsamma men en version av folkungalejonet,

Men på 1930-talet hände något. Det då synnerligen aktiva och försigkomna Riksheraldikerämbetet (som varken förr eller senare varit lika inspirerande för omvärlden) tog tag i frågan på allvar och hade under några år brevväxling med staden. Detta ärende engagerade även pressen så det lär ha stått mycket i tidningarna då. Allt slutade 22 mars 1935 med att man en gång för alla genom en kompromiss mellan olika viljor (som det lätt blir inom heraldiken – mycket känslor inblandade) fastslog vapnet utseende till det nuvarande.

Allt finns beskrivit i ”Meddelanden från Riksheraldikerämbetet VI” 1937, sidorna 24-33 (dock med undermåligt bildmaterial, men det var ju 30-tal så resurserna fanns inte)

Sedan 1935 har man tecknat vapnet i några olika versioner som heraldiskt alla är identiska och sakta men säkert har denna kunskap nått ut till göteborgarna samtidigt som äldre versioner glömts bort.

Fanstänger är ett speciellt kapitel, för de ändrar man aldrig. De kan möjligen ersättas men då bevaras den andra på bästa sätt.

Hoppas det var ett gott svar på din fråga.

Hälsar Jourhavande heraldiker

Göteborgs stadsvapen i kurbitstolkning av Emmeli Malmqvist
Göteborgs stadsvapen i kurbitstolkning av Emmeli Malmqvist

 

När uppstod heraldiken?

Jourhavande heraldiker

Kung Williams av Skottland sigill
Kung Williams av Skottland (1165–1214) sigill, utan heraldiskt motiv.

Det är en allmän spridd åsikt bland heraldiker att heraldiken uppstod omkring 1150 i nordvästra Frankrike (med Normandie som centrum) och att orsaken var en kombination av korståg, tornerspel, riddersskapets utveckling, vapenböcker, härolderna, rustningarna (framför allt den heltäckande hjälmen) och den heraldiska terminologin.

Om detta har jag vissa dubier. Denna historia grundar sig till stor del på vad som skrivs under 1800-talet och vissa argument finns redan under 1700-talet. Därför bör man vara skeptisk och inte bara upprepa vad som sagts tidigare.

Hjälmens betydelse

Se bilden här ovan. Skottlands kung, och visst ser man hans ansikte tydligt. Hjälmar som täcker delar av ansiktet har alltid funnits. Man skulle faktiskt kunna säga att 1000-1100-talet var en period så de inte var så täckande, snarare än tvärtom. 1200-talets tunnhjälmar är däremot en helt annan sak, men när de kommer så har heraldiken redan funnits uppåt 50 år eller mer. Hjälmen kan därför inte användas som argument.

Möjligen kan en ny stridsteknik under 1100-talet ligga bakom att man börjar använda heraldiska vapen men även det är jag tveksam till eftersom heraldiska vapen inte var individuella under denna tid, i motsats till vad som påstås.

Vapenrullor och vapenregister

Den äldsta vapenrullan, systematiskt ordnad, är från 1244. Det finns heraldiska uppställningar från innan dess, men inga rullor. 1244 är 100 år efter heraldikens uppkomst i en tid då bärarna av heraldiska vapen levde till omkring 50 års-åldern (präster, men även bönder, kunde bli äldre för de varken festade eller slogs i den omfattningen)

Korstågen

De samtida källorna om de första korstågen säger tydligt att heraldiska bilder INTE förekom, däremot nämns baner. Exempelvis nämner prinsessan Anna Komenenas i sin samtida krönika hur frankernas sköldar var blanka och att de hade färgrika baner. Klarare än så kan det inte frånvaron av heraldiska bilder uttryckas.

Härolder

Finns tidigt med, som i diktverket om William Marshal (1220-tal) men är konsekvent omtalade i ceremoniella sammanhang och aldrig inom kring vapenbruk – förutom en referens där en härold anklagas för att ha blivit betald av William för att ropa ut dennes riddargrupps vapen först (se Duby). Härolder som är involverade i att göra vapenrullor kan beläggas först på 1300-talet, 200 år efter heraldiken uppkomst. det är för sent för att en koppling ska kunna göras.

Om detta ämne pågår just nu mycket spännande forskningsarbete, där få brittiska härolder ingår – vilket har betydelse, och det blir mycket revidering av vad som tidigare sagts. Läs mer om detta på Torsten Hiltmans häroldsprojekt  (http://heraldica.hypotheses.org/)

Håll dig till källorna

Jag menar att man måste se samtiden. Vad utmärker samhället i nordvästra Frankrike omkring 1150 och vad i denna kultursfär får personer att reglera bruket av vissa märken. Vad är det som gör att tyskromerske kejsarens anhöriga och vasaller väster om Rhen använder heraldiska bilder 11195 medan de öster om Rhen inte tagit upp denna tradition (se Clemensens översikt av vapenrullor).
Vad som händer 1210 är intressant men kan inte användas som bevis för en teori eftersom den helt enkelt inte är samtida.

Något svar har jag inte, men en teori som grundar sig i hur synen på familj, vasallskap och bilden av individen förändras under denna tid där det Skandinaviska individcentrerade samhället förenas med den romantiska kultursfär som finns i södra Frankrike förenat med en högre medvetenhet hos de världsliga herrarna på bekostnad av de andliga vilket premierar riddarväsendets förändring från militär försvarare av kristenhet till ledare av kristenheten (även detta väl utvecklat av ex Georges Duby och Marc Bloch).

Denna teori finns beskriven lite löst i min bok ”Medeltidens härold” (2008)

Får man använda gamla släktvapen

Jourhavande heraldiker

Ryssnässläktens vapensköld
Ryssnässläktens vapensköld.

 

Får man ta ett släktvapen man upptäcker under sin släktforskning?
Frågan kommer oftast från de som stöter på adelsmän bland sina förfäder, men gäller förstås även andra vapenbärare i historien.

Mitt enkla svar är att det ska man INTE göra. Med varje vapen följer någon form av vapenrätt. Den kan vara formell och juridiskt bindande, som i fallet men offentliga vapen och adelsvapen; den kan vara informell och personlig och grundad på vapentagarens önskningar.

En tumregel för vapentagare

För oss heraldiker är båda lika giltiga även om den senare är svårare att känna till. När jag är osäker är min tumregel är att ett vapen direkt eller indirekt (beroende på hur vapenrätten ser ut) kan hämtas upp om det burits av ens anfäder inom tre generationer bakåt. Det betyder farfars far till mormors mor. Finns den aktuella skölden inom denna grupp om åtta personer så kan man använda det även om det inte använts av generationerna däremellan.

Det tumregeln har jag dels från den norska namnlagen (egentligen irrelevant), dels eftersom jag anser att det är så långt tillbaka man kan gå om man ska anse att det finns möjlighet att få ett muntligt erkännande att vapenrätten kan utökas till den yngre släktingen. Det är också så långt folk i gemen kan tänkas veta vad sina äldre släktingar heter.

Är det längre tillbaka så är det en rolig och spännande släkthistoria, men inget mer. Inget man ärver.

Ser vi på äldre borgerliga och frälsevapen (alltså adelsvapen före Riddarhusets första instruktion från c:a 1625) så är det tydligt att det är ytterst ovanligt att två nära släktingar för samma vapen. De varieras väldigt men man håller sig inom ett tema. Ibland lägger man till ett nytt tema när två likvärdiga släkter slås ihop, men man byter nästan aldrig till något helt nytt.

Det är en kunskap man ska ha med sig.

Två moderna sätt att variera släktvapen

Här beskriver jag två helt olika sätt att variera ett släktvapen för den som inte kan eller vill använda en äldre släktings stamvapen men ändå vill markera släktskapet på något sätt. Båda kommer från Ryssnässläkten som kan vara en av de mest betydelsefulla moderna heraldiska släkterna. Se deras stamvapen högst upp i det här inlägget.

Fredrik Holms frimuraresköld
Fredrik Holms frimuraresköld. Teckning Tomas Falk.

 

Den ursprungliga skölden kan även användas som del av en ny sköld. Fredrik Holm är även han medlem av Ryssnässläkten och har som sådan rätt att använda släktvapnet. Men han har som medlem av ordensällskapet Frimurarna valt att göra en helt ny sköld som visar både släktskapet, hans hemstad och hans yrkesval.
Lägg märke till att skölden inte är indelad i formella avskilda fält vilket gör att det inte blir ett alliansvapen utan ett vapen inspirerat av det föregående.

 

Bragesjös vapensköld
Bragesjös vapensköld, registrerat av SVK

 

Tomas Bragesjö är en medlem boråssläkten Ryssnässläkten men har ingen direkt kontakt med Borås. Vapenskölden har därför inget med Ryssnässläkten att göra. Däremot har släktens sköldmotiv placerats som hjälmprydnad och blir på så sätt en tydlig markering av släktskap.

Det är två sätt att inspireras av äldre släktvapen utan att man säger att man är den enda och sanne arvtagaren. Det här gäller för både adliga (=av staten givna) och borgerliga (=självtagna).

 

Är det respektfullt med vapenmattor?

Jourhavande heraldiker

Entrén till Vuxenutbildningen i Borås.
Entrén till Vuxenutbildningen i Borås.

Är det respektlöst att kliva på en vapensköld?

Frågan dyker upp emellanåt och är befogad eftersom en vapensköld är symbol för något annat är sig själv.

Min personliga åsikt är att man inte ska behöva känna oro för att kliva på en matta med en vapensköld på. Inte heller om mattan har en logga för ett företag, som är vanligt vid entrér till affärer.

Skälet är att jag tycker att man ska se skillnad på det individuella och det massproducerade. En liknelse skulle kunna vara det medeltida slagfältet. Här fanns fanor som visade hären vägen. De var förbrukningsmaterial. Här fanns sköldar som skyddade riddaren. Den målade skölden var en förbrukningsvara som ingen tveka att låta slås sönder (hellre den än man själv). Men baneret, det var heligt. Det skulle skyddas till varje pris.
För mig är dörrmattan inget baner, det är en sköld. På ett ungefär.

Dessutom. Vem hyser betänkligheter över att torka av skorna på en matta med texten ”Välkommen”. Vi skulle ju kunna se denna matta som en förlängning av värdens välkomnande ord, men vi väljer att se mattan som just en matta.

Hur hittade lejonen fram till Sverige

Jourhavande heraldiker

Folke Lagmans vapensköld från 1220-tal.
Folke Lagmans vapensköld från 1220-tal.

Hur visste svenskarna under medeltiden hur lejon såg ut?

Ungefär den frågan kommer ofta. Och det kan verka underligt eftersom medeltidens människa i Sverige sällan såg lejon eller andra fantastiska sydländska djur i skog och mark.

Jämte örnen var lejonet redan i begynnelsen det mest vanliga  vapendjuret och det beror att lejonet var väl känt genom konsten, inte minst den religiösa.

För att förstå är det kanske bäst att jämföra med dagens fantasy-filmer. Här finns mängder av monster som återkommer i olika variandet. Ingen av oss har sett dessa varelser på riktigt, men vi har alla en ungefärlig uppfattniong om hur de ser ut. Detsamma märker du om du studerar bestiarier från medeltiden. Ovanliga varelser tenderar att framställas med olika mellan de olika böckerna medan vanliga monster är mer lika.

Lejon fanns under medeltiden i bergsområdena upp mot nuvarande Turkiet och inte alls bara i Afrika söder om Sahara.