Kategoriarkiv: Jourhavande heraldiker

Ett vapen för Skansen Lejonet

Jourhavande heraldiker

Är alla förlagor lämpliga?
Svaret är förstås nej (annars hade jag inte skrivit det här).
Men även ett nej kräver en motivering.

Vapnet på flaggan här ovan tillhör Försvarsmedicinskt centrum som är lokaliserat till Göteborg. Anknytnigen till Göteborg har jag inte så mycket att orda om. Egentligen är det inte så mycket fel i själva bvapenidén heller.

Problemet heraldiskt är utförandet. Att lejonet vändet sig åt sinister (heraldiskt vänster, dvs åt höger för oss åskådare) är fel. Det kan accepteras i vissa fall men bör då vara genomtänkt. Göteborgs stadsvapen är ett sånt exempel, som jag skrivit om här.

Men bara gör att man är från Göteborg kan man inte vända sin vapenbild. Lite traditioner tycker jag att man ska hålla sig till.

Sedan är det själva bilden. Här har man helt uppenbart tagit ett foto av takmotivet på Skansen Lejonet och följt konturerna. Det syns extra bra på tassarna som faktiskt inte syns. Precis som de inte syns på ett foto taget från marken.

Jag tycker att det är lite skämmigt att visa upp den här bilden när jag vet att det finns så mycket kompetens hos statsheraldikern. Kanske är det tidspress eller något annat. Inte vet jag, men det är tråkigt.

Slutligen bör det sägas att själva vapenbilden för Försvarsmedicinskt centrum endast är ett svärd korsat med en eskulapstav, som syns i flaggans övre hörn.

Skansen Lejonet

Tack till Jens Christian Berlin för fakta.

Vad är ett ordensvapen?

Jourhavande heraldiker

Vad är skillnaden ordensvapen och ett släktvapen? Är inte ett ordensvapen ett släktvapen? 

Ungefär så lät frågan jag fick i veckan efter ett inlägg på Instagram, Och visst är det så att ett ordensvapen kan vara ett släktvapen och tvärtom. Men det finns ändå skäl att hålla isär de två och några andra varianter av heraldiska vapen.

Allt börjar i ordenssällskapen

Låt oss börja i Frimurarorden (kan bytas ut mot Par Bricole, Timmermansorden eller något annat ordenssällskap). Här ska man som medlem av grad 8 ta sig ett vapen. Så har det varit så länge någon minns och bra mycket längre än så, vilket betyder att vi är nere i 1800-talet. Det är en tid då heraldik inte längre används och många tror att den endast är för adeln. Vi ser därför sällan några vapensköldar i sigill, på husfasader eller i exlibris. Men den lever och frodas i ordenssällskapen där man bland annat ”leker” medeltidsgille.

Detta kommer att få en viss betydelse för den svenska heraldikens utveckling för det är så att många män ur borgarklassen nu tar sig en vapensköld som ska används inom Frimurarorden. De adliga medlemmarna använder såklart sina familjevapen men de ofrälse hittar på helt egna.

Motivet blir oftast hämtat från namnet eller från yrket kombinerat med en symbol som är direkt hämtad från frimurarnas ritualer. Det är självklart inget fel på det och det är i sig ingen dålig heraldik.  Vapnet skapades för att användas inom Frimurerorden så att använda frimurarsymboler var ju helt naturligt. Utanför Frimurareorden var det ju dessutom förbjudet (böter 500 daler silvermynt) att använda vapensköldar, trodde många, så det fanns ingen tanke med att anpassa dem till övriga släkten.

Nya tider, nya seder

Idag vet jag att heraldiker i våra sällskapsordnar arbetar hårt för att ta bort alla ordenssymboler innan de hinner in i sköldarna. De symboler som används i ritualerna ska stanna där, sköldarna ska liksom namnet representera människan i ordenssällskapet. Därför kan man säga att dagens ordensvapen är riktiga personliga vapen.

Ett ordensvapen är alltså ett personligt vapen avsett att användas inom en sällskapsorden. Det kan, men behöver inte, ha ordenssymboler i skölden.

Ett personligt vapen är ett vapen som används av en (1) person. Många äldre borgerliga vapen var just personliga och ärvdes inte av barnen. Om du gör ett vapen så kan du därför fundera på om det endast ska vara ditt personliga märke eller om du vill att ska representera hela släkten.

Begreppet familjevapen är identiskt mer släktvapen  för ordet familjen ska likställas med släkt, för att ha ett vapen och endast ha det inom kärnfamiljen är emot hela heraldikens tradition.

 

 

Kan jag ta ett utdött släktnamn?

Jourhavande heraldiker

 

Nya namnlagen från 2016 är ett steg framåt för oss som vill att unika namn ska skyddas, men den är samtidigt full av luckor.
Dessutom lockar namnfrågan till en mängd reflexioner som är värda att tänka på. Allt är inte svart eller vitt.

Inspirationen till den här texten kommer från en webbdiskussion som pågått senaste veckan. Vinkeln där är huruvida man ska få ta utdöda adliga namn eller inte, och vilken roll Riddarhuset spelar.

Det är att begränsa sig lite för mycket, tycker jag, och det leder dessutom lätt till låsta positioner. Dessutom är det en rätt meningslös diskussion eftersom vi har en lagstiftning som är väl genombearbetad, men det är givande att

Jag vill istället föra ett resonemang kring unika namn i allmänhet. Adliga namn är visserligen tacksamma för de är ofta kända eller så är de bara väldigt unika. Eller vad sägs om släkten Sprengporten som adlades för anfaderns hjältemodiga sprängning av Köpenhamns port anno 1658.

Lagens ord

Namnlagen ger alltså ett utökat skydd för unika släktnamn. Det betyder att alla namn som bärs av färre än 2000 personer är skyddade (det rymmer med råge även den talrikaste ätt på Riddarhuset). Man får dock ta upp ett äldre släktnamn om det har burits av någon i rakt uppstigande led inom fyra generationer. Det betyder att du kan ta upp din mormors mormors adliga namn om du vill.

Men den här texten handlar inte om vad du får göra utan hur jag tänker mig att vi överlag bör resonera kring vårt historiska arv.

Några exempel från förr

När det beklagas över att någon idag vill ta upp ett utdött släktnamn på tvivelaktiga grunder är skälet i regel att man kör med lånta fjädrar. Det sägs inte alltid direkt ut, men det antyds att detta är ett nytt fenomen och att man förr var hederligare mot historien. Det är nu inte riktigt sant.

Vi har ett flertal adliga släkter som glidit in med falska namn, med orätt användande av släktnamn (Sture från 1700-talet, Bure-familjer mm) eller helt enkelt har fått överta en annan släkts namn på ett sätt som idag både förkastas och förnekas att det ska vara möjligt. Här tänker jag då på de adoptioner av vuxna män som var så populära på 1700-talet att de var tvungen att förbjudas. Det skapades även en förordning om orätt nyttjande av andras släktnamn på Riddarhuset.

Adeln var inte direkt ensamma om detta, även om prästernas namnönskemål var annorlunda. Inom denna grupp tog man upp namn från gamla kyrkofäder som Boëthius eller Ambrosius. Det var visserligen gamla förnamn men det är väl naivt att tro att en lärd präst inte skulle komma på att koppla ihop sitt förnamn Bo med den antike kristne statsmannen. Även borgare tog upp äldre namn.

Jag ser inget konstigt med det. Historien är fylld av människor som hittat idoler i sin historia, eller fascinerats av historiens sagor och dess karaktärer. Jag förstår också till fullo varför man vill ta ett gammalt utdött släktnamn. Det är vackert, det är spännande eller så är det unikt. Den känslan kan jag knappast uppröras över.

Är det något som verkligen är konstigt i detta så är det den respekt vi ändå har för namn. Ingen jag stött på som är beredd att ta upp ett gammalt utdött namn med någon av dessa argument har fått för sig att det är ok att ta upp ett nyligen utdött namn och absolut inte ett namn som finns idag. Varför, kan jag undra, om argumentet skulle vara lånta fjädrar, namnets skönhet, låtgå-attityd eller spänningen. En liten tvist i frågeställningen och givna argument är plötsligt inget värda.

Lämna det gamla ifred

Jag har som synes inga moraliska tankar kring någon som vill ta upp ett gammalt namn, men jag tycker inte att man ska göra det.

Detta namn har en gång i tiden betytt något för någon. Kanske var det för denne det perfekta namnet som togs efter lång vånda och sedan fördes vidare och bars med stolthet av de efterkommande tills den siste dog. Namnet har alltså betytt något för någon som inte längre finns bland oss, men vi känner till att personen en gång levde. Varför ska då hens död betyda att vi inte längre ska bry oss om den personen? Var går den gränsen? Ska vi vara krassa så går den i så fall precis i dödsögonblicket men jag tror ingen är beredd att säga det högt ens till sig själv. Det vore helt enkelt för barbariskt, som att frånkänna någon rätten till minnet av ens egna föräldrar. Alltså säger vi gamla utdöda namn precis som om några generationers mellanrum skulle göra någon skillnad.

Nej, här tycker jag att vi ska respektera de dödas rätt till sin identitet på samma sätt som vi respekterar de levandes rätt till sin.

Men ska alla namn bevaras?

Varför inte. Det är inte speciellt svårt att komma på nya namn. Jag skulle ju kunna få för mig att tycka att Wasling är trist (min farfar tyckte ju att Pettersson var trist så han bytte till Wasling) och att Vasa vore fräckare. Det var visst för bra, så jag tar Vase istället (det har några gjort), eller ska jag ta Vasaborg? Det var ju inte ens ett riktigt efternamn så det borde vara ok? Nä, det tror jag ingen tycker. Så varför framhärda i just det förslaget när jag lika gärna kan ta det helt nya namnet Gyllenvase. Det låter både pampigt, sagolikt och vackert, det är inte lånta fjädrar och inte låtgå-attityd.

Att säga att man ska låta bli kända namn är en allt för meningslös riktlinje för den genomsnittlige juristen (skulle säga alla jag känner utom två) har en mycket grundlig kunskap om svensk historia. Det betyder att om de ska få bestämma om namn så blir det några obildade män och kvinnor som kommer att slå planlöst i några lexikon för att komma fram till om ett namn är känt eller inte, helt omedvetna om att det som står i ett lexikon kan vara utbytt till nästa upplaga och att dagens digitala värld ställer allt på huvudet. Det finns inget känt/okänt längre, det finns bara sökord på nätet.

Därför ska vi inte ha jurister som avgör om ett namn är unikt eller inte, för det är detsamma som att inte ge några namn skydd. Enligt mitt tycke har juridiken redan visat att en inte förmår argumentera inom kulturarvsfrågor.

Då är det bättre att ha ett regelsystem som i största möjliga mån är förutsägbart för alla, till exempel genom att ha klara riktlinjer för hur man ser att ett namn är unikt, vilket jag tycker ska grunda sig på om vi genom forskning kan säga att det är just unikt, inte att det är känt på grundval av en dagsaktuell bok i ämnet.

 

Ja, det här är en fråga som det är värt att fundera.

Heraldiska symboler för bondesläkt

Jourhavande heraldiker

Vapenförslag för Essunga av Jesper Wasling

Vad finns det för passande symboler om man är en bondesläkt?
Bra fråga, och detta är mitt svar.

Det första förslaget som kommer upp är, och har varit sedan 1200-talet, en kärve eller möjligen ett ax. Just den symbolen kan därför med gott samvetet läggas i högen klichéer.
”Men”, tänker du, ”Vapen Wasling har ju en kärve?”.
Ja, så även mitt vapen kan då räknas till en kliché. Gör alltså inte som jag utan tänk nytt.

Bondesamhällets olika grupper

Det ska sägas på en gång att människorna i bondesamhället inte var en homogen grupp. De var högst olika varandra och hade väldigt olika status. Några storbönder nosade på adelsskap, andra var fattiga som kyrkråttor och levde som lantarbetare. Din fria odalbonden som poeterna pratar om är däremot lika verklig som valfri superhjälte i Marvel-världen.

Manliga bönder.
Här skulle jag tipsa om verktyg som visar att man ägde och brukade sin egen mark. Lie/skära, räfsa eller plogbill är heraldiskt passande föremål. Hacka kan vara lite mer otydligt och korp för snarare tankarna till kolgruvor.
Symboler för inhägnad, dvs ägd, mark är inte heller dumt. Som ett staket. Plogbillen förekommer i flera svenska vapen, inhägnade i några men de övriga tycker jag oftare mig se i tysk heraldik.

Kvinnliga bönder.
Den andra halvan av den etablerade bondeklassen ska inte glömmas bort. Deras sfär var gården, så handhavandet av livsmedel (smörtinan, ölbryggeri) passar bra. Glöm inte heller att det var kvinnan som skulle ha uppsikt över gårdens byggnader så det var hon som hade nyckelknippan. Därav ordstävet om olycka om nycklar glöms (kan stjälas) om de lämnas på bordet.

Gemensamt.
Husdjur som kor, oxar, svin och höns. Därermot inte så mycket hästar för de var inte så vanliga på landsbygden förrän under 1800-talet.

De fattiga.
Lantarbetare, statare, backstugesittare, soldater eller torpare. Dessa människor hade det omänskligt tufft utan egen förskyllan. Jag skulle önska att fler vågade visa stolthet även över dem och kanske tog en symbol som visade denna ekonomiskt enkla härkomst.

Gevär för soldaten. Absolut inte någon form av värja eller svärd eftersom det förknippas med adelskap. Kanske även någon uniformshatt eller stövlar. Vi som sett Raskens vet hur bra denna serie får fram hur viktigt det var att ha ett par rejäla stövlar för utan dem försvann all stolthet.

Arbetaren är lite svårare. För kvinnor är kanske mjölkpallen eller mjölktråget passande. För män kanske dygngrepen eftersom arbetet med gödsel var det första som husbonden lämnade ifrån sig till sina underlydande. Samtidigt är just detta gödsel så fundamentalt för hela samhällets rikedom, ända upp till kung och drottning.

Det var några symboler som fungerar väl  heraldiska vapen för oss alla som har bönder bland våra förfäder. Och det är faktiskt varenda svensk om vi bara går fyra fem generationer bakåt.

Möt mig på släktforskardagarna

Vill du träffa en heraldiker så ska du besöka släktforskardagarna i Borås helgen den 24 och 25 augusti. 

Förutom att jag är där kommer du att kunna möta Stefan Bede, Magnus Bäckmark och Pontus Rosenqvist.  Vi presenterar heraldik i allmänhet och Svenska Heraldiska Föreningen i synnerhet.

Vi kommer att finnas på plats för att berätta om heraldik och dess betydelse för släktforskning. Vi kommer också att berätta hur du gör ett släktvapen som en sammanhållande symbol för släkten.

Och vi kommer att finnas där för att svara på alla uptänkliga frågor. Så hälsa gärna på oss i Borås.

Vad gör man med en trasig sköld?

Jourhavande heraldiker

Trasiga flaggor ska man bränna men gäller detsamma för vapensköldar, undrade en följare?
– Nej, säger jag. Heraldiken har inga såna regler.

Historien är fylld av trasiga sköldar som får finnas kvar. Det kan vara spruckna stenskulpturer, illa åtgångna begravningsvapen i kyrkorna eller ett slitet exlibris i en bok. Inget av dessa tas ner för att brännas eller förstöras så som man (gärna) gör med flaggor.

Skälet är enkelt. Först får man inse att en flagga slits fort och den är därför ett förbrukningsobjekt utan större konstnärligt värde. Men eftersom man inte vill slänga en nationssymbol i närmaste sophög har man skapat lite ritualer kring hur flaggor, och då främst nationsflaggor, ska förstöras. Eld brukar vara förstahandsvalet.

Heraldiken är lite annorlunda eftersom den dels sällan är massproducerad vilket gör att den har ett ekonomiskt konstnärligt värde även i sprucket tillstånd, dels fyller den sin funktion som idnetifikation även i näst intill utslitet tillstånd. Och misslyckas den i båda dessa tenderar den heraldiska bilden att finnas på en plats som har ett kulturhistoriskt värde (exlibris i mycket gammal bok, unikt begravningsvapen i övergiven kyrka eller kanske enda kvarvarande dekorationen på den gamla fasaden) varför den ändå får finnas kvar.

Uppfyller din trasiga bild inget av ovanstående kan du gott slänga den i soporna. Den enskilda heraldiska framställningen är inget heligt föremål som ska hållas i aktning utan ett förmål som vilket som helst. Har det ett affektionsvärde kan du däremot behålla det.

Sedan måste jag medge att jag inte tycker att en flagga behöver vördas heller. Det är trots allt bara ett enkelt föremål och ska du nödvändigvis vörda gamla föremål tror jag att du har hundratals viktigare prylar hemma än en gulblå duk av polyester som kostade 350 kronor på Jula.

Jourhavande heraldiker råder vilsnekomna

Semestern närmar sig sitt slut, märker jag, för nu har den heraldiska brevskörden ökat dramatiskt. Frågorna trillar in en efter en. Och det är roligt att få hjälpa till när folk har heraldiska problem. 

Bara den här veckan har jag:

  • identifierat två heraldiska sigillstampar från 1700-talet,
  • bistått ett företag med att ta fram en logotyp som i allt väsentligt är heraldiskt om än inte ett vapen samtidigt som det fungerar som ett varumärke,
  • rådgivit två personer som önskar ta sig ett vapen samt rekomenderat lämpliga konstnärer
  • gjort grunden till en reklamfolder för Svenska heraldiska föreningen
  • identifierat en semi-heraldisk bild på ett klädesplagg

Som jourhavande heraldiker, eller kanske heraldisk senior advicer kunde inte hösten ha börjat bättre. Så du som läser detta: tveka inte, skicka in dina frågor så ska jag se om jag kan besvara dem.

Den ofullständiga bloggen

 

The complete guide to heraldry, Heraldiskt lexikon, The art of heraldry etc etc. Jag har länge funderat över varför heraldiker gör anspråk på att i varje bok täcka hela sitt ämne. Det ser jag inte hos andra humanister.

På den här bloggen, Heraldik och Vapensköldar,  presenterar jag stort och smått i mitt favoritämne. Något har en vetenskaplig ton, annat folkbildande och ett tredje inlägg är rent skvaller. Var för sig ger det förstås inte mycket men tillsammans blir den en gedigen samling av ofullständiga fakta. För är det något jag lärt mig av 30 års ämnesstudier så är det att jag nu vet mindre än någonsin men samtidigt en väldans massa.

Och förhoppningsvis fortsätter jag så här – att inte veta men lära mig mer och mer så att jag till slut får den mest omfattande ofullständiga samlingen av heraldik som någon skapat.

Funderar du på något som du vill ha ett ytligt svar på är du välkommen att antingen skicka ett mejl eller skriva en kommentar här under.

 

 

Kan du hjälpa mig med en bok?

Jourhavande heraldiker frågar

Här sitter jag med några idéer på böcker jag vill ge ut. Men hur ska jag lyckas med det?

Jag undrar om det är någon där ute som har några bra tips på hur jag bäst gör en e-bok och hur jag får ut den på nätet så att den kan generera någon form av intäkter. Jag väntar mig inte stora intäkter, men för sakens skull tänkte jag att jag inte skulle ge bort materialet. det har ändå tagit både tid och kraft att samla ihop.

Har du någon kunskap om detta så får du gärna av dig. Antingen som kommentar här, som PM på Facebook eller Instagram eller via mejl till Jesper@heraldik.se
Eller så kan du titta förbi Postmuseet i Gamla stan i Stockholm på lördag, för då är jag där.

 

Tankar om konstnärsseminariet 2018

Jourhavande heraldiker

Hur skapar vi intresse för heraldik? En fråga för fler än Thomas Falk.

Teori och praktik förenades när heraldiska konstnärer möttes i Göteborg i helgen. 

För andra gången någonsin, i världshistorien (tror jag, men säker kan jag inte vara) ordnades ett heraldiskt konstnärsseminarium där allt fokus låg på hur man

Denna gång var jag bara deltagare så jag kan kosta på mig lite synpunkter om arrangemanget som sådant.
Det har annonserats i vapenbilden, det har stått på Svenska Heraldiska Föreningens hemsida, i sociala medier (både Facebook och Instagram) och det har gått ut mejl till personer som skulle kunna vara intresserade av att komma och dessutom bor inom pendelavstånd.

Ändå kom det bara en handfull personer. Det är fruktansvärt synd. Men ändå – och nu kommer många att bli irriterade på mig – talande för hur intresset för heraldik egentligen ser ut. Eller ska jag säga, vad man egentligen är intresserad av när det handlar om heraldik.

Varje enskild person har förstås vid varje enskilt tillfälle sina skäl att inte komma, men jag noterar att antalet som kommer när det pratas om kungar och adelsmäns vapen är betydligt fler än som visar intresse för det heraldiska hantverket eller idéerna bakom kommunala eller borgerliga vapen. Att vanliga medlemmar inte närvarar kan jag förstå men det är förvånansvärt många etablerade heraldiker som avstår så fort det går utanför deras bekvämlighetszon.

Det här är inget nytt. Jag noterade detsamma redan på 90-talet och jag ser att de tyngre seminarierna i Lund har lika svårt att locka besökare. Detsamma hör jag från vännerna i stockholmsbaserade Heraldiska samfundet.

Varför? Jag själv, som är helt ointresserad av kungliga vapen (det är som att kalla sig musikintresserad och lägga all sin energi på melodifestivalen – alla bidrag låter likadant och är skrivna med samma mall) förstår inte riktigt varför man inte lockas av att lyssna när konstnärer som Davor Zovko, Thomas Falk eller nye Björn Fridén berättar hur de resonerar kring sin vapenkonst. Det är otroligt inspirerande att få höra när de berättar om hur ett arrangemang påverkar framförandet men också innehållet i stycket, för att fortsätta med musikliknelserna.

Men ge er inte, alla ni som försöker fördjupa kunskapen om heraldik.

Har du några tankar om detta?
Mejla mig gärna på Jesper[at]heraldik.se