Kategoriarkiv: Historia

Inget hjälmtäcke från korstågen

Codex Manesse
Bild från Codex Manesse

Heraldiker älskar att dra tillbaka sin historia till korstågen, men hur tillförlitliga är de?
Inte särskilt, om jag ska vara självkritisk.

Slå upp en heraldisk bok och läs det inledande kapitlet om heraldikens tillkomst. Du ser då den obligatoriska referensen till den slutna hjälmen, som kom 50 år efter de första heraldiska vapnen och där bildbeviset för heraldikens betydelse är Bayeaux-tapeten som är kanske 75 år äldre än heraldiken. Du ser också att man säger att hjälmtäcket har sitt ursprung i korstågen och dess varma klimat.

Nu är visserligen inte klimatet spelt mycket varmare i Palestina-Israel än i södra Italien, så man hade ju kunnat tänka sig att kristendomens krigare shaft behov av svalkande täcken redan före 1190, men det är detaljer.

Mer intressant är att vapenframställningar fram till tidigt 1300-tal inte visar hjälmtäcken. Detta täcke börjar alltså användas i konsten efter sista korståget och i ett område norr om alperna som inte var direkt påverkat av stekande sol större delen av året.

En fördjupande artikel kommer så småningom.

Protoheraldik hos tempelriddarna

Tre riddare på relikskrin från tidigt 100-tal

Tre riddare på relikskrin från tidigt 100-tal

När kom heraldiken till? Evig fråga bland heraldiker. Här är ytterligare en pusselbit för den som vill forska i saken.

Dessa tre riddare hittades för ett tjugotal år sedan i tempelriddarnas kyrka i London. Som du ser är rustningarna typiska för denna tid, med en enkel föga ansiktstäckande hjälm i normandisk stil. Detsamma gäller sköldarna.

Men dekorationen på sköldarna är intressant. Här finns två geometriska motiv och något som jag tror ska föreställa vingar. Jag är dock öppen för alternativa tolkningar. Dessa tre avviker från de motiv vi ser på Bayeux-tapeten som endast är några decennier äldre. Men de avviker också från de heraldiska motiv som framträder i heraldikens begynnelse, speciellt vingarna. Just den typen av motiv förekommer inte i heraldiska vapen förrän på 1200-talet.

Vad som är intressant att tänka på är att de geometriska motiven överensstämmer med dem vi kan se på dopfuntar och liknande från samma tid, varför jag tror att man ska vara försiktig med att attribuera dem till en viss person eller släkt. Det är nog helt enkelt ett uttryck för det Horror vacui som är så typiskt för medeltiden.
Det antyds om inte annat av att såväl hjälm som ringbrynja också har dekorerats.

Scen ut Bayeux-tapeten som visar en rad proto-heraldiska sköldar.
Scen ut Bayeux-tapeten som visar en rad proto-heraldiska sköldar.

 

Ordensbok som förklarar på djupet

Boktips

Omslag till "Chivalry and the medieval past"
Omslag till ”Chivalry and the medieval past”

Katie Stevens och Barbara Gribling har åter satt samman en antologi av heraldiska artiklar som belyser sitt ämne djupare än vi är vana vid. Denna gång handlar det om ordensväsendets och det ädla riddarväsendets framväxt och de gör det genom att låta en rad experter exemplifiera kring temat utifrån sina egna expertområden.

Redan bokens titel ”Chivalry and the medieval past” visar att syftet är att gå till djupet med ordensväsendets föreställning om att det har något med medeltiden att göra. Varje författare visar snarare tvärtom vilken romantisk sagobild man målat upp av medeltiden i sina försök att återskapa den. Författarna visar därmed hur historia förvanskas i syfte att stödja en ideologi. Ibland harmlöst, ibland med våldsamt dödligt resultat.

För en skandinav är framför allt Antti Matikkalas bidrag ”Creating a medieval past for the Swedish orders of knighthood” intressant eftersom författaren här djupare och mer metodiskt än jag någonsin sett går igenom historien bakom Serafimerordens och Svärdsordens tillkomst. Matikkala visar att man 1748 ingelunda plockade upp ett medeltida arv utan att det allt sedan 1500-talet hade funnits forskare runt om i Europa som hållit bilden av den medeltida Serafimerorden vid liv. Matikkala visar också att svenska forskare, när de konfronterades med dessa uppgifter, alltid tog avstånd från dem. Fram till mitten av 1700-talet då källkritikens sköld tycks ha splittrats.

Stefan Goebel är aktuell i sin granskning av slaget vid Tannenberg 1410 och det slag under 1:a världskriget som stod alldeles intill. Det första förlorade Tyska orden, det andra vann Tyska armén. Segern 1914 kom att användas i propagandan under båda världskrigen men var en alltigenom falsk beskrivning av det som hände under medeltiden där den slaviska folkstammen förklarades opålitlig, våldsam och På samma sätt har vi de senaste 20 åren dels sett en hyllning av slaget på trastfältet i Serbien som kom att motivera folkmord på muslimer, dels IS falska kalifat som med påstådda historiska argument försvarar sin rätt att mörda människor, såväl kristna som muslimer av fel tro.

Bland de andra skribenterna märks Rosemary Mitchell, Paul Pickering, Steven C Huges, Barbara Gribling, Peter N Lindfield och David Allan. Alla med läsvärda och bildande artiklar.

Som historiker med expertkunskap ser jag att vi heraldiker har en viktig uppgift här. Genom att bevara traditionerna och minnet av historien kan vi förhindra att de missbrukas av ideologiska skäl. Vi ska lära av historien för att skapa en bättre framtid, vi ska inte återskapa den.

Recensionen publicerad i Vapenbilden 109:2017

(synen på) Kungamakten är inte vad den har varit

Wilhelm von Braun. teckning: Carl Wetter
Wilhelm von Braun. teckning: Carl Wetter, 1846

Eftersom det är så lätt att föreställa sig att dåtid är en (1) sak och nutid en annan skriv jag för en tid sedan en liten text om kungamakten. Artikeln var en kompletterande text till en annan om diktaren Wilhelm von Brauns kritik av kungamakten vid 1800-talets mitt.

Jag har här försöka ge en kort sammanfattning av hur kungamaktens ställning har skiftat genom historien och visa hur deras agerande växlat, liksom vår syn på deras insatser. Indirekt ser vi också att Wilhelm von Brauns syn på kungamakten var densamma som den samtida borgerliga medelklassens.

Och det är värt att beakta att 1800-talets borgarklass hade en helt annan åsikt om kungen och hans vänner än vad senare tiders historiker och 1800-talsromantikers gärna vill tro. Något som är synnerligen lätt att se om man läser de största tidningarna som Aftonbladet, vars läsare var just borgarklassen.

Läs min artikel om Kungamakt i förändring.

Filar på tinkturer

I kommande nummer av Heraldisk Tidskrift kommer min artikel om tinkturernas historiografi med. Det blir skoj.

Så just nu sitter jag och finslipar på manuset. Hoppas på en bra läsning när tidskriften kommer senare i vår.

Detta vill jag säga

Min artikel syftar inte till att ge ett svar till kunskapstörstande läsare. Nej, istället vill den ge  kunskapssäkra heraldiker möjlighet att stanna upp och ställa frågor till sig själva. Vad vet vi egentligen? Vad gäller inom heraldiken?

Jag vill betona att jag inte er någon av de heraldiker jag kommer att räkna upp som okunniga. Snarare visar skillnaden i svar om vilka tinkturer som finns att så länge vi erkänner att heraldiken är en snart 900-årig vetenskap så får vi acceptera att vi inte kan ge bestämda svar på alla frågor. Ibland får vi istället begränsa oss och säga: ”det här är de regler som vi i denna grupp väljer att följa just nu, men att vi om så krävs kan revidera oss en aning. ”

Att revidera innebär då att justera reglerna inom den något större ram som heraldiken i stort följer – inte att hitta på helt egna regler som aldrig gällt tidigare.

Så här, ungefär, börjar artikeln

”Heraldiken har sex tinkturer. Eller är de sju, åtta, nio, tio eller elva? Ja, innan man bestämmer sig för en uppfattning får man inte begränsa sig till att läsa en författare utan här gäller det att läsa flera och sedan välja den åsikt man vill stödja. För någon sanning finns inte.

Genom att läsa de svenska heraldiska handböckerna från 1746 till 2005 har jag försökt skapa mig en uppfattning om vilka heraldiska tinkturer som är de sanna, bara för att konstatera att litteraturen inte ger någon ledning. Jo, ledning ger den, men också många nya frågor som inte med lätthet kan besvaras.

När man ska fastslå vilka tinkturer som ska gälla måste man alltså ta ett större grepp än att bara hänvisa till en gyllene tidsålder i forntiden. Som framgår av den här undersökningen är det svårt att hitta den Gyllene Tidsåldern.”

Hitta rätt bland brittiska lorder

Då och då uppkommer diskussioner på nätet om Herr eller Fru NN verkligen är en äkta lord eller inte.
Nu slipper du fundera – svaret finns hos College of Arms.

College of Arms publicerar numera den aktuella listan på lorder inom Brittiska riket. Endast de som är med på listan (såvida man inte är utnämnd alldeles efter dess publicering) är riktiga lorder. Övriga är fejk.

Du hittar listan på College of Arms hemsida

Både ärftliga lorder och de som har sin titel på livstid finns med. Alla från baronett upp till hertig och med information om innehavare, släktnamn och lordskapets namn. Däremot visas inga heraldiska vapen upp i denna rulla.

Jarlar i Sverige och deras vapen

Jarlar i Sverige är inte så många. Och inte är de heraldiska heller. 

Den förste i Sverige som vi känner till är Guttorm på Karl Sverkerssons tid (1160-tal) fram till och med Birger som ju dör 1266. Därefter dras titeln in och ”ersätts” av hertigar mellan åren c:a 1260-1320 (Nyköpings gästabud). Under denna tid har vi fyra svenska kungasöner som är hertigar: Magnus Birgersson, Bengt Birgersson, Erik Magnusson och Valdemar Magnusson. Jag räknar inte Erik Birgersson – han var aldrig vuxen sin roll. Därefter kommer riddaren Bengt Algotsson under 1300-talets mitt.

Knut Porse var hertig i egenskap av make till Ingeborg, som i sin tur var norsk prinsessa och änka efter hertigen Erik Magnusson, så Knut var den förste, och fram till prins Daniel den ende, som var hertig genom ingifte. En stor grej som är förvånansvärt lite nämnd, kanske för att den bryter mot vår bild av hur 1300-talets samhälle såg ut.

Därefter kommer ingen alls förrän Johan blir hertig på 1550-talet.

Problemet med att stanna här och bara se hertigen som ersättare för jarlen är att det på ett plan visserligen är sant, men samtidigt så införs c:a 1280 ämbetena drots och marsk, som övertog de juridiska respektive militära befogenheterna som jarlen haft. Det gjorde däremot inte hertigen.

Förutom en ring istället för krona runt huvudet tycks hertigarna inte ha haft någon särskild symbol. Definitivt inte en symbol som gav utslag i heraldiken.

God jul önskar Jesper och Magnus

Boktips

Bokomslag för boken Heraldiken i Sverige av Jesper Wasling
Bokomslag för boken Heraldiken i Sverige av Jesper Wasling och Magnus Bäckmark.

2001 kom Heraldiken i Sverige ut. Nu finns den inte längre att köpa så därför kommer den här som julklapp. 

Här kan du ladda ner en PDF av boken Heraldiken i Sverige av Magnus Bäckmark och Jesper Wasling.

Jag och Magnus skrev boken för Historiska media och den kom ut 2001. Det är utan tvekan den viktigaste heraldiska boken sedan Arvid Berghmans Heraldiskt vademecum vilket märks på att man ofta hänvisar till den. Och det gör mig glad.

Men hur står den sig?
Nja, både jag och Magnus är båda överens om att vi hade ändrat vissa saker om vi skulle skriva om den idag . Ibland är vi något för säkra, ibland tvekar vi för mycket och vid något tillfälle har vi faktiskt fel. Samtidigt tror jag att både jag och Magnus är bokens allra största kritiker för det är vår läggning att inte vara helt nöjda med det vi gjort.

Boken sålde faktiskt i 5000 ex, först en tryckning om 3000 (den med de blå citronerna), sedan en om 2000 ex. Därför bör den finnas hemma hos varje heraldiker med självaktning. Men för den händelse att du faktiskt inte har boken så kommer den här som PDF.

God jul!

önskar Jesper

 

Heraldiska samfundets spännande historia

Heraldiska samfundets vapensköld
Coat of Arms for Heraldiska samfundet/The Association for Heraldry. Wikipedia commons

2017 fyller Heraldiska Samfundet 25 år. Jag säger grattis redan idag.

Precis som Svenska Heraldiska Föreningen har Heraldiska Samfundet en svårt övertolkad historia. Dagens version grundades 1992 i samband med den internationella genealogiska och heraldiska kongressen i Uppsala samma år. Det var i stort sett samma personer som grundade Heraldiska samfundet som arrangerade kongressen med bland annat legendaren Per Nordenvall i spetsen.

Sedan dess arrangerar de föreläsningar och aktiviteter (tydligen för sällan, enligt kritiska medlemmar som är med).
1995-98 gav de ut tidningen Sköldebrevet, med Eric Bylander som redaktör,  men nu får medlemmarna Vapenbilden precis som medlemmarna i Svenska Heraldiska Föreningen.

Samfundet har inval av nya medlemmar, det är därför de kallar dem ledamöter. Vet dock inte om någon någonsin har fått avslag. Jag själv blev inbjuden att vara med men eftersom jag bor i Borås kändes det omständigt att vara med i en förening som är verksam i Stockholm/Uppsala. Annars hade jag gladeligen varit med där också. Så om du bor i Stockholm så tycker jag att du ska hänga på dem för i samfundet finns många väldigt kunniga heraldiker och du får ett fantastiskt bra nätverk. Hör gärna med riddarhusgenealogen Göran Mörner, som numera är samfundets ordförande.

Det ursprungliga samfundet

Heraldiska Samfundet bildades ursprungligen 1941 i Stockholm av bland annat Harald Fleetwood, Einar Kedja och Arvid Berghman och avtynar snart därefter. Ett skäl tycks ha varit Arvid Berghman själv som tydligen lyckades bli ovän med allt och alla. Samfundet fanns i realiteten inte ens när det Nordiska Heraldiska Sällskapet/Societas Heraldica Scandinavia (SHS) bildades 1959 vilket säkert var ett ska till att SHS överhuvudtaget blev till. Hade det funnits en stark svensk förening hade knappast någon svensk kommit på idén att bilda något tillsammans med norrmän, finnar och danskar – så ödmjuka är vi sällan.

Att då säga att man 1992 återupplivade HS är ungefär lika sant som att säga att Svenska Heraldiska Föreningens grundande 1976 var ett återupplivande av föreningen med samma namn från 1911.

Ibland är vi heraldiker lite för förtjusta i historien och vi friserar händelser lite grand så att vi tror på det vi påstår. Men jag lovar – det är ingen skam att skapa något nytt. Se bara hur bra SHF och HS är!

Skandinavismens eviga undergång

Göticismen och skandinavismen följer historieromantiken och är en förutsättning för densamma. Kanske för att romantik förutsätter något som inte finns, något som inte är vardagligt. 

Napoleonkrigen kom att förändra för alltid. Sverige förlorade löstra landsdelen och därigenom skapades grunden till nationalstaten Finland. Danmark förlorade landsdelen Norge – som de facto bara var ett dansk län – till Sverige som genom unionen kom att lägga grunden för nationalstaten Norge. Av två länder hade det blivit fyra. Och detta i ett 1800-tal som var präglat av två idéströmningar: nationalism och framtidsoptimism (för första gången i världshistorien såg man framtiden som något bättre än dåtiden).

Sverige efter 1809

Förlusten av Finland var ett trauma för Sverige och det ledda raskt till en statskupp och en ny författning. Men frågan är hur stort trauma det var. Visst präglade den 1810-talet, men redan 1820-talet tycks man ha förlikat sig med det och man såg inte heller med samma fiendskap på Ryssland som man ändå hade gjort allt sedan medeltiden. Något hade hänt och jag tror att idé om framtidsoptimismen förklarar en hel del.

För nationalisterna vid denna tid kom fokus att läggas på att romantisera det forntida, vari Finland inte hade någon plats. Göticismen handlar om vikingar och i viss, liten, mån om ridderliga korståg i öst. Göticismen handlar däremot inte om revanschlusta.
Och det intressanta är att vi kan se ungefär detsamma i Norge och Danmark. Dessa tre länders intellektuella betonar nu de egna språken och den egna folkkulturen och upptäcker som av en slump att de tre är som syskon i världen och att det inte finns någon annan som är som dem.
Här skapas skandinavismen där vi söker kulturella allianser hos varandra mot tyskar, fransmän, ryssar och engelsmän. Det hade aldrig hänt tidigare då vi i våra krig riktade svärden mot varandra med stöd av utomstående allierade.

Göticismen grundas 1811

Redan innan förlusten av Finland hade forntidsromantiken börjat. Ja, den märks redan under tidigt 1700-tal, men svagt. 1811 sker däremot ett språng då skalden Erik Gustaf Geijer tillsammans med vänner blir förgrundsgestalterna i det nygrundade Götiska förbundet. Man ville två saker: skapa litteratur och vara fosterländsk enligt en romantiserad historiebild (vi ser den nu igen i ett visst politiskt part). Som litterära män (och dåtidens motsvarighet till dagens marknadsförare) ser de att berättelsen är det viktiga och den kräver en hjälte. Det är därför nu, återigen en nyhet i tankevärlden, man lyfter fram vissa historiska personer som katalysatorn i historien (innan var det möjligen Gud, om någon, som hade den rollen. Aldrig människor för de är Guds redskap). Och man tokhyllar våra vikingar. Esaias Tegnérs stora epos Frithiofs saga brukar anges som någon som blev känt i varje svenskt hem, men den sålde faktiskt inte speciellt bra. I Växsjö såldes första året ett (1) ex, och det köptes av Tegnér själv. Vilhelm von Brauns ironiserade lyriksamling, där han gick hårt åt Göticismen, såldes däremot i åtta exemplar i samma stad vid samma tid. (Källa: Vilhelm von Braun-sällskapets årsbok).

Klart är att Göticismen var betydelsefull, men kanske mer för akademiker än för folket. Och den var därmed viktig för skandinavismen.

Skandinavismen

1829 brukar räknas som skandinavismens födelseår. Då, vid en promotionsceremoni i Lund, satte Esaias Tegnér en lagerkrans på den danske skalden Oehlenschläger huvud och uttalade orden: ”Söndringens tid är förbi”.

Skandinavismens var en pannationell rörelse som utgick från de kulturella, geografiska och historiska banden som ansågs ha funnits mellan de skandinaviska länderna. Under 1800-talet första hälft påverkade den starkt Sveriges, Norges och Danmarks politik. Denna kulturella rörelse utvecklades vid seklets mitt mot en politisk nationalism – skandinavismen – om än starkast blad studenterna. Man menade att eftersom de tre länderna hade en gemensam historia, gemensam kultur och gemensamt språk borde de utgör en naturlig nationell enhet. Man talade högstämt om de nordiska brödrafolken. Man ordnade nordiska studentmöten.

Den avgörande politiska frågan blev Schleswig-Holstein. När tyska styrkor 1848 tågade in i Jylland anslöt sig några hundra frivilliga svenskar till den danska hären. Men det blev inget svenskt stöd och Danmark förlorade kriget. Skandinavismen var bara en litterär produkt.

Den som vill kan fundera på vilka paralleller som vi ser idag. Vilka pratar högt om nationalism? Vilka pratar romantiskt om samarbete? Kommer dessa verkligen att hålla det som de lovar om det blir allvar? Jag tvivlar. De som allra högst pratar om det fosterländska, mannamod och forntida hjältar kommer säkerligen – precis som deras forntida hjältar – att fly fältet om deras tal blir allvar.