Kategoriarkiv: Historia

Är riksmarskalken en myndighet?

Vapen för riksmarskalken
Vapen för riksmarskalken och dennes verksamhet. Stavarna bakom skölden är det som visar att det är marskalken som är avsändare. Teckning: Vladimir Sagerlund.

Ja, det här är ju en fråga som har väldigt lite med heraldik att göra – kan man tycka. Men kanske kan synen på ämbetet ändå säga något om vapenrätt eller motsvarande. 

Martin Sunnqvist tipsade nyss, angående den just nu aktuella debatten kring Svenska akademins rättsstatus, om ett liknande ämbete i staten: Kungliga Hovstaterna Riksmarskalksämbetet.

https://lagen.nu/dom/ra/1999:48

17 maj är det ett seminarium Lund på temat: Vem bestämmer över Svenska akademin?
Besök det gärna, mer information via den här länken.

Här är sammanfattningen

RÅ 1999 ref. 48

Handlingar hos Riksmarskalksämbetet har ansetts inte omfattade av bestämmelserna i 2 kap. tryckfrihetsförordningen.

J.N. begärde i skrivelse till Kungliga Hovstaterna Riksmarskalksämbetet att få ta del av resefakturor i samband med konungens statsbesök i Sydafrika den 18-20 februari 1997. Riksmarskalken G.B. meddelade i skrivelse den 20 augusti 1998 att J.N:s begäran inte kunde villfaras eftersom de Kungliga Hovstaterna inte var någon myndighet.

I överklagande till kammarrätten vidhöll J.N. sin begäran.

Kammarrätten i Stockholm (1998-10-06, Rydholm, Sjöberg, Erliksson, referent) yttrade: 2 kap. tryckfrihetsförordningen innehåller bestämmelser om allmänna handlingars offentlighet. Av 3 § framgår att en handling är allmän, om den förvaras hos myndighet och är att anse som inkommen till eller upprättad hos myndighet. I 5 § sägs att med myndighet likställs i kapitlet riksdagen, kyrkomötet och beslutande kommunal församling. Enligt 1 kap. 8 och 9 §§ sekretesslagen (1980:100) skall vad som föreskrivs i tryckfrihetsförordningen om rätt att ta del av handlingar hos en myndighet i tillämpliga delar gälla också handlingar hos de organ som anges i en bilaga till lagen respektive hos vissa kommunala bolag m.m. – Av 15 kap. 7 § sekretesslagen framgår att beslut varigenom myndighet har avslagit enskilds begäran att få ta del av handling av sökanden får överklagas hos kammarrätten. – I förarbetena till 1974 års regeringsform anförde såväl grundlagsberedningen som departementschefen att hovet borde stå utanför den statliga förvaltningsorganisationen. Departementschefen uttalade också att någon ändring i nuvarande ordning inte åsyftades samt att någon grundlagsbestämmelse i ämnet inte behövdes (prop. 1973:90 s. 176). – Kammarrätten gör följande bedömning. – Kungliga Hovstaterna Riksmarskalksämbetet är enligt det anförda inte att anse som myndighet i fråga om rätt att ta del av handlingar och utgör inte heller sådant med myndighet jämställt organ för vilket förevarande bestämmelser skall äga tillämpning. – Av det sagda följer att någon rätt att genom överklagande eller på annat sätt föra den aktuella frågan till kammarrättens prövning inte föreligger. J.N:s talan skall därför avvisas. – Kammarrätten avvisar J.N:s talan.

J.N. fullföljde sin talan och anförde bl.a. följande. Statschefen var en offentlig makthavare, som använde skattemedel för att finansiera sitt arbete. En grundläggande syn i Sverige var att folket skulle kunna granska hur de offentliga makthavarna använde deras pengar. Att undanta statschefen från offentlighetsprincipen stred mot den grund som Sveriges demokrati bygger på.

Regeringsrätten (1999-06-24, Holstad, Eliason, Hulgaard, Schäder) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Frågan i målet gäller om offentlighetsprincipen är tillämplig på handlingar som förvaras hos Riksmarskalksämbetet. Enligt vad som framgår av hovkalendern och 1998 års verksamhetsberättelse för Kungl. Hovstaterna är riksmarskalken chef för Kungl. Hovstaterna. Riksmarskalksämbetet är riksmarskalkens stabsorgan.

Regler om allmänna handlingars offentlighet finns i 2 kap. tryckfrihetsförordningen (TF). Enligt 2 kap. 3 § TF är en handling allmän om den förvaras hos myndighet och enligt 6 eller 7 § är att anse som inkommen till eller upprättad hos myndighet. Med myndighet likställs enligt 2 kap. 5 § riksdagen, kyrkomötet och beslutande kommunal församling.

Vad som avses med myndighet är inte närmare reglerat i tryckfrihetsförordningen. I den ursprungliga lydelsen av 2 kap. 3 § TF fanns en uppräkning av vad som avsågs med statsmyndighet respektive kommunalmyndighet. Med statsmyndighet avsågs bl.a. ämbetsverk samt övriga till statens förvaltning hörande myndigheter och inrättningar. Enligt ett uttalande i anslutning till ändringar i 2 kap. TF ansågs det inte ändamålsenligt att i grundlagen räkna upp vilka statliga eller kommunala organ som var myndigheter. I stället hänvisades till regeringsformens myndighetsbegrepp (prop. 1975/76:160 s. 134). Enligt förarbetena till regeringsformen avses med myndigheter de organ som ingår i den offentligrättsliga statliga och kommunala organisationen (prop. 1973:90 s. 232 och 233). I samma proposition uttalades att hovet borde stå utanför den statliga förvaltningsorganisationen, att någon ändring i den då gällande ordningen inte åsyftades och att någon grundlagsbestämmelse i ämnet inte behövdes. Vidare uttalades att den nya grundlagen inte berörde konungens rätt att som överhuvud för det kungliga huset fatta vissa beslut (a. prop. s. 176). I 1809 års regeringsform fanns en uttrycklig bestämmelse om att Konungens hov stod under dess enskilda styrelse.

Mot den nu angivna bakgrunden finner Regeringsrätten att Riksmarskalksämbetet inte är att betrakta som en myndighet eller en del av en myndighet. Ämbetet är inte heller ett sådant med myndighet jämställt organ som vid tillämpning av bestämmelserna i TF och sekretesslagen (1980:100) skall jämställas med myndighet. Dessa bestämmelser är därför inte tillämpliga på handlingar hos ämbetet.

Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten avslår överklagandet.

Föredraget 1999-06-15, föredragande I. Larsson, målnummer 6786-1998

Arbetarrörelsens symboler

Så här på 1 maj passar det bra med en kort tillbakablick på äldre tiders symboler och flaggor på just 1 maj.

Landshövding Treffenberg talar inför de strejkande i Sundsvall 1879. Tidningen Fäderneslandet var vid denna tid Sveriges största tidning. Notera att inga flaggor är avbildade, bara parollen ”Arbete och Bröd”.  

Under Sundsvallsstrejken 1879 bar de strejkande den blågula fana främst. Det centrala vid denna tid var att man hade tecken att följa, vilket var inte lika viktigt. Även i andra sammanhang fram till 1880-talet förekommer den svenska flaggan hos socialisterna.

Redan i början av 1890-talet förekom det att arbetare i strejk och demonstration förde den blågula flaggan i stället för den röda. Anledningen var att delar av arbetar tog avstånd från socialismen. De bör dock inte ses som representanter för arbetarrörelsen utan mer som självständiga aktörer som inte tog ställning politiskt. Flaggan hade vid denna tid inte heller samma militära laddning som den fick under det sena 1890-talet.

Röda fanan var inte given

De liberalt influerade fackföreningarna, bokbindare och typografer som ansågs ha en högre prestige än andra yrkesgrupper, var också de som var mest tveksamma till den röda fanan. I Göteborg valde dessa under hela 1890-talet att föra fram sina krav under en blå paroll. Då fanan för dessa grupper inte i första hand var ett stridstecken utan en samlingssymbol var valet av färg av en annan karaktär. Först då dessa organisationer blev uttalat socialdemokratiska kom den röda färgen att ersätta den blå.
Först med första internationalens beslut 1889 om att ta den röda fanan till sig kom den att bli det främsta kännetecknet för hela arbetarrörelsen. I omnämningar och sånger före dess var fanan färglös. Det var med de 1:a-majdemonstrationer som 1891 hölls över hela västvärlden som den röda färgen som symbol slog igenom. Det dröjde emellertid till efter sekelskiftet innan den röda färgen var den i stort sett allenarådande färgen på fanor och baner.

Nationalsymbolerna

De svenska nationalsymbolerna har en lång historia men kort tradition. Som symbol för nationen kan de inte dras längre tillbaka än till 1890-talet. Att nationalsymbolerna framfördes mot slutet mot 1800-talet skall ses mot både den utrikes- och inrikespolitiska scenen. De var de konservativa som var de drivande. Enligt deras syn rådde i Sverige ett kristillstånd orsakat av norrmän, ryssar och socialister. Alla dessa var hot mot den svenska nationen.
Lösningen låg i att den svenska nationen enade sig under en paroll och en föreställning; att Sverige måste bevara sig inom sina gränser. Den starka konservativa prägel som därmed gavs nationalsymbolerna skrämde bort de lägre klasserna. De kunde inte uppfatta dem som annat än ett bevis för att det kapitalistiska samhället inte skulle erkänna arbetarna. Det tog därför lång tid innan socialdemokraterna kunde acceptera symbolerna för Sverige. Först i och med att den konservativa stormen bedarrade och den utrikespolitiska debatten stillades efter Norgekriserna kunde även arbetarna tänka sig att acceptera nationalsymbolerna.

Nationalismen blir allt starkare

En ökad nationalism även hos socialdemokraterna kan dock skönjas under hela 1890-talet. Dess grund står att finna dels i det hot som upplevdes från öst, dels att deras egen definition av nationalism klargjordes. Under det sista decenniet av 1800-talet sker följaktligen en dramatisk omsvängning hos socialdemokraterna. Nationen som grund för statsstyret och nationalismen erkänds. Emellertid kan man inte säga att socialdemokraterna har anammat den borgerliga synen på nationen helt igenom. Att den blågula fanan hålls tillsammans med den röda är hos socialisterna bara ett tecken för den svenska arbetarrörelsen. Ännu uppfattar sig arbetarna inte som hemma i nationen på samma sätt som borgerligheten. Den röda fanan är det centrala och betecknar arbetarrörelsens inneboende internationalism. Den svenska flaggan är i detta sammanhang endast ett tecken för lokalavdelningen Sverige i världssamfundet.

Vägen mot en socialdemokratisk nationalism var dock påbörjad och den var deras egen.
Litet internationalism leder bort från fosterlandet, mycket sådan leder tillbaka dit igen, litet patriotism leder bort från internationalen, men mycket sådant leder åter dit.
– Citat av den franske socialistledaren Jaurés.

 

Notera
Just det här inlägget har tidigare varit en sida men det var så kort att det gör sig bättre som inlägg eftersom jag inte har med några noter eller andra hänvisningar. 

 

Tvillingstäderna Nyens och Göteborgs gemensamma vapen

Göteborgs stadsvapen av Emmeli Malmqvist
Göteborgs stadsvapen av Emmeli Malmqvist

Varför är lejonet i Göteborgs vapen vänt åt sinister?
Frågan har ställts bland heraldiker under lång tid.
Svaret kanske finns på andra sidan det dåtida svenska riket.

1621 grundades staden Göteborg som en fästning på Sveriges västkust. I privilegiebrevet gavs staden ett lejon som är en variant av folkungavapnet men sinistervänt och med en sköld i höger tass. Det har länge diskuterats varför lejonet är vänt så här, flyende som om att det vänder ryggen åt fienden i väster.

Men kanske blir det hela mer begripligt om vi lämnar dagens världsbild och ser till hur Sverige såg ut 1621 och vad som samtidigt hände på andra håll. Främst tänker jag då på rikets östra sida.

Staden Nyens vapen från 1621

Nyen – En stad i öster

1638 grundades även en stad på östra sidan av riket intill militärförläggningen Nyensskans som byggdes 1611. Nyen blev dess namn men staden är numera mer känd under namnet St Peterburg/Leningrad. Eftersom staden aldrig blev en del av det svenska riket utan bara en del av det svenska väldet – bland annat gällde inte svenska rikets lag i Ingermanland – innan staden föll i ryssarnas händer och flyttades en aning till sin nuvarande plats kom detta stadsvapen inte att förekomma i vapenrullor. Det är därför nästan helt bortglömt
(det är bara paret Jakob Jakobsson och Anna Guttorp som vad jag sett nämnt detta sigill på nätet).

Stadsprivilegiet för denna stad kom till nästan 20 år efter Göteborg men eftersom stadens placering hade nämnts redan av Gustav II Adolf kring 1620 tror jag att vi bör anta att det funnits en  förberedd mapp på statskansliet med allt väsentligt rörande den blivande staden. Även ett sigill.

För tillsammans är dessa två städer – Göteborg och Nyen – Svea rikes sköldhållare och bäraren av landet Tre kronor.

 

 

Reell heraldisk kompetens

Medieval Tournament Herald
En härold vid en tornering under 1400-talet.

Heraldiken är ett ämne som nästan uteslutande består av självlärda experter. Få är de som inom ramen för en akademisk examen har gjort ett akademiskt bedömt arbete på högre nivå. Jag skulle uppskatta antalet personer till ett dussin, varav flera är i den heraldiska periferin. 
Men det betyder ju inte att dessa heraldiker saknar kompetens.

Bristen på heraldiska akademiker har lett till att många istället lånar in titlar från andra områden för att ge glans till personen bakom heraldiska artiklar och föredrag. Det är som de inte litar på att bli tagna på allvar annars, vilket gör mig fundersam. För vem 2018 är så anti-intellektuell elitistisk att den lyssnar mer på titeln föredragshållaren har än på innehållet (referenser till Svenska akademin godtas inte,  det är för öppet mål på det svaret)?

Jämför gärna med yrkeslivet. Ytterst sällan ser den som besöker en läkarkonferens att en föredragshållare inom medicin benämns greve eller fil. lic i historia. Eller att de är medlemmar i en fackförening. Det är helt enkelt inte en kvalitetsstämpel i det sammanhanget. Så varför är det så bland heraldiker?

Reell kompetens

För att kanske låta folk få större förtroende i det de har att säga tänker jag att vi borde prata mer om reell kompetens, ett begrepp som är allt viktigare inom viss undervisningsväsende och inom näringslivet. Med andra ord: ”Vad kan du?” snarare än  ”Var gick du i skolan?”

Reell kompetens är alltså samlingsnamnet för den kompetens du har inom ett område oavsett om du har formella bevis för det eller inte. Det kan vara erfarenheter och kunskaper från arbetslivet, personalutbildning eller föreningsverksamhet. Det kan också vara kunskaper från formellt, informellt och icke-formellt lärande.
Vid bedömning av reell kompetens valideras dina kunskaper​. Det är en strukturerad bedömning där värdering bygger på dokumentation och ett erkännande av kunskaper och kompetens som du har oberoende av hur de utvecklats.
Betyg eller publikationer är i det här sammanhanget meningslöst eftersom det inte handlar om en formell validering av en kunskap utan om en uppskattning.

Sociala konsekvenser. Det besvärliga för en del kan förstås bli att en professor i teoretisk fysik jämställs med en diversearbetare när det kommer till hur kunskapen bedöms inför ett urval av föreläsare till en konferens eller liknande. Men få personer idag bryr väl sig om såna saker som yrkestitlar i det civila livet.

För den som vill veta mer om svenska heraldikers kompetens kan läsa det här inlägget. Inlägget är såklart inte komplett men ger en stor indikation på hur många/få som faktiskt skulle kunna kalla sig ”heraldiker” om det vore en titel som erhölls efter universitetsexamen.  Övriga inom nordisk heraldisk verksamhet har alltså formellt endast reell kompetens men är lika jädrigt duktiga för det.

Svenska Heraldiska Föreningens medalj
Svenska Heraldiska Föreningens förtjänstmedalj, instiftad 2001.

SHFs medalj premierar reell kompetens

Svenska Heraldiska Föreningen är ett föredöme när det kommer till att se till kunnande framför titlar. För mer än 20 år sedan togs titlar bort från medlemsregistret (efter att det noterats att högutbildade gärna ville ha dem medan lågutbildade ”gömde undan” sitt yrkesliv). När Förtjänstmedaljen skulle skapas var styrelsen överens om att den inte skulle bli något för redan välkända och berömda heraldiker, företrädesvis yrkesverksamma inom området, utan en medalj som skulle belöna alla de som arbetar med heraldiken. Det kan vara heraldiska tjänstemän såsom statsheraldikern eller riddarhusgenealogen, men lika gärna en  konstnär, en författare eller någon som arbetat aktivt inom en heraldisk förening och på det sättet gjort heraldiken stora förtjänster. Allt samman ett klassiskt exempel på bedömning av reell kompetens.

Pretantiöst och pompöst dravel

Jesper i Maulbronn

På senare tid, och även framöver, har det kommit en hel del inlägg som kanske inte är de mest lättlästa. Men ha tålamod med dem för de bygger tillsammans en väv som jag tycker behövs. 

Det handlar om gamla artiklar som jag haft liggande på min hårddisk i flera år. Infall som delvis blivit klara, delvis saknar avslutningar. Ibland har jag faktiskt glömt bort vad min slutpoäng var men jag har ändå med dem.

Någon kanske tycker att det är pretentiöst och pompöst dravel. Kanske är det rätt. Må så vara för är det något som heraldiken liter brist på så är det just det pretentiösa. Texter som utmanar, som vill mer än bara visa upp enskilda vapen.

Sedan jag började den här bloggen 2015 har jag skrivit inlägg motsvarande ungefär 1000 A4-sidor. Ett enskilt inlägg gör kanske inte så mycket men jag tror att alla dessa texter tillsammans skapar en bred bas som gör det lättare för andra att gå vidare i det här fantastiska ämnet. Därför är det viktigt att blanda högt och lågt. Jag hoppas också att min blandning får andra att våga tycka till och skriva/forska mer om heraldik.

Har du några tankar om detta är du välkommen att mejla mig på jesper@heraldik.se

Jag kan/vågar tyvärr inte ha något kommentatorsfält igång för jag litar inte på WordPress och har redan haft två överbelastningsattacker genom just kommentatorsfältet. 

 

 

Den egna släkten

Vi heraldiker pratar ofta om släktvapen, men mer sällan om vad som är en släkt. Kanske är det inte så konstigt eftersom det kan betyda flera saker som alla får konsekvenser för heraldiken, främst då vapenrätten.

Släktbegreppet är av största betydelse för vapenrätten. Flertalet svenska heraldiska bokförfattare lämnar emellertid obelyst. Det agnatiska släktbegreppet är underförstått och normen. Så är det än idag även om en diskussion de senaste decennierna har växt fram. Som en följd av detta har den teoretiska heraldiken fått två huvudlinjer: en liberal och en som är mer konservativ än föregående generationer eftersom den inte ser undantag utan strikt håller sig till en given regel.

Vad säger svenska skribenter

Jag har samlat ihop några talande citat från framstående heraldiker det senaste seklet. Dessa tre exempel från tre kunniga och insatta heraldiker visar alla på en syn på släkten som idag får betecknas som socialt konservativ. Men trots författarnas anspråk på historisk äkthet bör man ha i minnet att de idéer som de företräder faktiskt är rätt nya inom heraldiken och inte heller kan sägas vara speciellt levande idag när jämlikhetssträvandet mellan man och kvinna även omfattar heraldiken.

Harald Fleetwood skriver följande i ”Svensk heraldik”: ”Vanligen menar man dock med stamtafla en dylik förteckning, upptagandes blott de stamfaderns afkomlingar, hvilka tillhöra hans egen ätt, dvs bära hans namn.” [s xx].

Per Andersson, som företräder det agnatiska släktbegreppet som det enda giltiga inom heraldiken skriver i ”Heraldiska vapen i Sverige”.

Antagande, förvärv och förande av släktvapen grundas på den agnatiska släktprincipen.” [s 22].

Rätten att föra ett släktvapen tillkommer släktens agnatiska medlemmar samt ingifta kvinnor”.

Den här meningen är intressant på flera sätt, om Anderssons övriga idéer tas med. Den innebär att en dotter, gift med en man som har ett eget vapen, faktiskt inte längre har rätt att föra sitt eget vapen i sin grundform, medan hennes svägerska, som saknar ett eget vapen, har rätt att föra sin svärfars vapen. Och en dotterdotter har absolut inga av de rättigheter som tillkommer hennes faster.

Ändå avstår han från att förespråka briseringar inom vapenbruket.

Brisering, som innebär förändringar av ett vapen … företrädesvis för att utmärka en viss gren av en [agnatisk] släkt, är föga utbredd inom svensk heraldik.” [s 14].

Det betyder att det inte är möjligt att ens föra en variant av morfaderns vapen. Det här är en väldigt ny tolkning av den heraldiska rätten även om den kan sägas ha stöd från Riddarhusets regelverk.

Casimir Sparre Lindhe har givit ut två böcker om heraldik där han främst behandlar vapenkonst. Men något om vapenrätt och släkt kommer han ändå in på, här från ”Heraldica hodierna” (1995).

Släktvapen komponeras och används flitigt enligt släktprinciper. Om ett barn i obruten manslinje härstammar från släktens stamfader, kallas detta för agnatisk succession.” [s 8].

Släktskap på manslinjen är ett ättebegrepp, som betyder släkt på fädernet i rakt nedstigande led, från far till son, farbror, farfar och sondotter.” [s 8].

Rätten att använda släktnamnet tillkommer släktens agnatiska medlemmar samt ingifta kvinnor”. [s 8].

Motsatsen är kognatisk succession – härstamning från kvinnor (sidolinjen)”, [s 8].

Här rör Lindhe till det ordentligt när han inte tar hänsyn till namnlagen från 1982 och upphöjer namnlagen från 1901 till det evigt sanna. Släktnamnet ärvs numera inte alls på det sättet och gjorde inte heller det 1995. Kognatisk är inte heller kvinnolinje utan mans- och kvinnolinje. Tveksamt om man idag kommer undan med att kalla kvinnolinje för sidolinje eftersom det betyder att mannen per definition är norm.

Han utvecklar det hela i sin syn på bitecken:

Den som redan har ett godtagbart släktvapen (adligt eller borgerligt) bör naturligtvis använda detta oförändrat och utan tillägg av nya emblem”. [s 28].

Ibland fogade man dessutom till vapnet en ny liten detalj – ett särskilt bitecken – ett tillägg av små figurer för att redovisa samhörighet mellan olika ättegrenar, yngre börd, sidolinje eller adoption”. [s 8].

Detta bruk förekommer inte alls inom den adliga heraldiken från 1626. Före det året, och kontinuerligt sedan medeltid när det gäller ofrälse vapen har vapen briserats lite hur som helst utan något egentligt system.

 

 

Metod och ideologi inom heraldiken

Varje klass och varje samhälle har sitt eget sunda förnuft, den där känslan av vad som är rätt och vad som är fel. Om det sedan ska kallas överideologi eller det undermedvetna är mer en fråga om tycke eller smak; vad som är klart är att det sunda förnuftet är de tankar som binder samman medlemmarna i gruppen och därför är grunden för alla ställningstaganden som gruppen gör.

En studie av de idéer som styr oss människor kan delas in i två huvudfåror. Den första är studiet av de manifesta idéerna. Det är de åsikter som framkommer i manifest, festtal, partiprogrammen och det som sägs i intervjuer. Kort sagt de idéer som hörs och syns i medierna och därför de som tas upp vid kaffeborden. Isberget ovan ytan.

Den andra fåran är de latenta idéerna. De är svårare att upptäcka men mer betydelsefulla. Det är bland dessa föreställningar som grunden till de manifesta idéerna finns och dessa kan aldrig motsäga de latenta idéerna. Isberget under ytan.

De manifesta idéerna formuleras vid två tillfällen av två grupper. Den ena är en radikal grupp som önskar förändring. Den andra är en konservativ grupp som önskar behålla allt vid det gamla. Den konservativa gruppen sätter inte sina idéer på pränt förrän de hotas av den radikala gruppen.

Idéerna är inte enskilda människors idéer utan gruppens gemensamma övertygelse. Så vad har då detta med heraldik att göra? Här kommer en kortare fundering kring heraldikens historia utefter dessa grundtankar.

Börden framför meriten

Aristokratin började ge luft åt sina krav på privilegier först när dessa var hotade, och det hotet kom på allvar vid mitten av 1600-talet för att öka under 1700-talet till dess att aristokratin förlorade sin makt. Den avgörande borgerliga striden var ju franska revolutionen men det var upplysningstiden som var de manifesta idéerna.
För en heraldiker är det därför värt att notera att merparten av de adliga rangtecknen införs när adeln är hotad och att det regler som inför för att begränsa övriga befolkningens rätt till ett släktvapen införs under samma tid. Inte under de fem sekler som föregår adelsprivilegiernas sammanbrott.
Att sedan heraldiska historiker och samtida debattörer med otydligt språk försöker ge sken av att dessa nyheter hade en lång historia är en annan sak.

Läs gärna mer om 1600-talets strid mellan börd och merit i ”Det hotade huset” av Peter Englund eller Göran Norrbys ”Ordnade eliter”

Ordnar framför vapen

Det borgerliga samhället under 1700-talet, och än mindre under 1800-talet, visar ringa intresse för heraldiska vapen eftersom dessa ju är ett uttryck för det gamla samhället. Inte heller de gamla riddarordnarna med sitt speciella formspråk vinner nya anhängare under den tidiga borgerliga eran som betonar individen framför kollektivet.
Till en början är detta inget uttalat. Det framkommer i det vardagliga beteendet där familjen, med fadern som överhuvud, sätts i centrum och i den ekonomiska lagstiftningen som allt mer inriktar sig på avtal mellan individer på bekostnad av äldre tiders kollektiv och korporationer.
Det är först när borgerligheten hotas av demokratin (minns att borgerliga företrädare överlag var emot allmän rösträtt och parlamentarism en bra bit in på 1900-talet och kvinnans ställning blev märkbart försämrad under borgerlighetens tidevarv) som dess företrädare betonar individen (mannen) som samhällets stöttepelare.

Ordensväsendet med sina kraschaner och blåa band passar här det sena borgerliga samhället bättre än det heraldiska vapnet. Ett ordensband visar att just denna man har åstadkommit något beundransvärt och att han gjort det på egen hand utan hjälp från släktingar. Ordensutmärkelsen är ett tecken på merit där det heraldiska vapnet är ett tecken på börd.

// Fortsättning följer //

Spännande och lättläst om Sturarna

Boktips

Författaren Bo Eriksson (i mitten) under historiedagarna i Borås 2017.

Sturarna – Makten, morden, missdåden
Bo Erikssons bok om Sturarna är en frisk fläkt, välskriven och väldigt intressant. Givande för varje heraldiker med medeltidsintresse .

Nu är det en tid  sedan denna bok kom ut men den är ändå så ny och bra att jag vill uppmärksamma den.

Eftersom Sture-ätten (troligen) stammar från trakterna kring Od, Hällstad och Hökerum mellan Borås och Ulricehamn blir det lite extra intressant för en sjuhäring som mig. Sannolikt har de också ett nära släktband med den vid Sture-släktens framträdande mäktiga Ving-ätten som finns i samma område och för samma vapensköld som en av de två Stureätterna. Ytterligare ett skäl för mig att engagera mig i denna släkt.

En lång släkthistoria

I sin bok följer Bo Eriksson vägen från den förste kände Sturen, Rörik under tidigt 1300-tal fram till den sist, Svante Mauritzson  som dog 1616. Det är en ”gripande historia fylld av Sturemord och djupaste förtvivlan”, som det står i bokreklamen.

Och det är spännande att följa släktens livsöde. Författaren ägnar tacksamt nog inte mängder med energi åt noter utan låter texten flöda istället. Det betyder inte att texten är opålitlig. Långt därifrån. Bo Eriksson har en gedigen kunskap i ämnet men vet att rikta sig till sin publik på ett språk som skapar intresse för ämnet. Han har dessutom en ton som uppmuntrar till kritiskt tänkande vilket är bra.

En styrka med boken är att den väldigt tydligt uppger släktförhållanden. För den som är insatt i svenskt 1300- och 1400-tal kan det säkert upplevas som påfrestande övertydligt, men för alla andra betyder det att man som läsare slipper googla upp vart och varannat namn. Därför är det här en bok som man också kan använda som en snabb och lättsam introduktion till tidsperioden.

Kyrkomålning som visar Anund Sture och Christina Lejonansiktes vapensköldar
Anund Sture och Christina Lejonansikte. Från Östra Ryd i Uppland. Anund var bror till Sten Sture dä men avled i relativt tidig ålder. 

Tacksamt är också att författaren dels tydliggör att Sture-ätten med vädurshorn är densamma som Sture-ätten med Sjöblad samt att den tredje Sturen, (Natt-och-Dag) faktiskt på mödernet är Sture och därför enligt den tidens sätt att se på släktskap är Sture.

En bra bok således, väl värd en läsning.

Och just det – Bo Eriksson nämner också heraldik lite här och där och bara det är värt en hel del.

Det svenska jarlaämbetet

Stenhuvud föreställande Birger jarl
Stenhuvud föreställande Birger jarl i Varnhems klosterkyrka. Notera att han har ett ”band”, inte en krona på huvudet.

För att förstå utvecklingen kan det nödvändigt att sätta in jarlen i sin historiska kontext. Svea rikes jarl var kungens ställföreträdare och närmaste man. Hans ansvar var att ordna rikets försvar och vara rådgivare till konungen. Ämbetet är känt i Norden sedan tidigaste medeltid men har skiftat betydelse från sekel till sekel och mellan de skandinaviska rikena.

I Sverige är jarlar kända från 1100-talet. De som bar titeln var utan tvekan män från rikets allra förnämsta ätter. Det är först när jarlen ersätts av en hertig som ämbetet blir en ren angelägenhet för kungahuset, men då är vi framme på 1260-talet.

Sveahertigdömet

För att närmare se vad jarlens uppgifter var är det bra att gå till vad källorna har att berätta om sveahertigdömet, jarlens egen förläning som sedermera övertogs av hertigarna från sent 1200-tal.

Riktigt vad som omfattades av jarla/hertigdömet är oklart. Det var oklart redan för folkungarna. Därför tillsätter kung Birger och hertig Erik en kommission för att reda ut vad som tillhör vem i Uppland. Ledamöterna är ärkebiskopen, Uppsala domprost och Upplands lagman. Dock var det klart att hela hertigdömet ytterst tillhörde kronan.

Också i Östergötland hade jarlen gods. Det vittnar östgötalagen om som nämner jarlens bryte i rods bo. Att jämföra med konungs bryte i Uppsala och biskops bryte i stavs och stols bo.

Också i Södermanland hade hertigen gods. Nyköpings hus låg under Magnus Ladulås redan när han var hertig och det var i hertig Bengts besittning under 1280-talet. Också hertig Erik besatt området från 1302 till 04 och från 1306 till 10. Det är inte omöjligt att hertigarna behärskade stora delar av hela landskapet.

Till jarlens/hertigens inkomster kommer också skatteintäkter från kusthäraderna i Östergötland och den ”tribut” som gotlänningarna betalade till sveakungen.

Av detta kan sägas att jarlens/hertigens inkomster grundade sig på spridda förläningar och gods runt om i östra Sverige. Något sammanhållande län var det nog inte frågan om, likt de gränshertigdömen som fanns i Halland, Finland och Baltikum.

De rikedomar som tillföll sveajarlen kom 1319 slutligen att helt tillfalla kronan och det gamla ämbetet förlorade då sin plats i samhället.

Birger brosås sigill
Birger Brosas sigill

Jarlens och hertigens privilegier

Rodarätten bestämde att alla var tvungna att lämna plats för kung, biskop, jarl och den man kungen satt i sitt ställe. Jarlen hade också rätt till en lika stor hedersbot som biskopen och rätt att ta med egna män. Hertigen var jämte kungen den enda lekman inför vilken prästerna kunde avlägga homagium (1279 års Täljestatuter). Vidare erhöll hertig Bengt rätten att föra ett följe på 40 hästar. Biskoparna kunde ha 30 hästar (Skänninge stadga 1284). Sannolikt är också ryttarbilderna ett privilegium för enhertig/jarl. Undantagen är Knut Holmgersson ”Långe” (1224), Filip Peterson (1240-tal) och Höldo? lagman (1200-tal) men det är möjligt att deras rang motsvarade jarlens. En av dem blev trots allt kung, den andre var tronpretendent medan vi inte vet något om Höldo.

Det är inte alls säkert att jarlen och hertigen hade samma ställning och befogenheter, även om titlarna har följt varandra. I Norge hade en hertig uttalat högre rang än jarlen (jmf Magnus Lagaböters hirdskrå).

Det kan ha varit på samma sätt i Sverige. Gravmonumentet över Birger Jarl, hans andra hustru Metchild och sonen, hertig Erik, visar att en man bär ett band runt håret medan den andre saknar motsvarande signum. Ett ”hårband” var också hertigens signum i Norge. Någon krona är inte känd från något av dessa två länder.

Så användes titlarna

I de på latin skrivna dokumenten från sent 1100-tal tituleras jarlen dux. Senare utvecklas titeln till dux Suecie eller dux sueorum.

Det är oklart om den latinska titeln dux under senare delen av 1200-talet avser en hertig eller jarl. Så som titlarna då nämns är det sannolikt att både användes. Möjligen var jarlaämbetet fortfarande levande, men eftersom den som hade ämbetet då också var hertig genom börd kan de själva ha valt att den nyare titeln i brev (KÄLLA). Det är skillnad på att byta titel, att byta innebörd på en myndighet och att byta förväntningar på innehavaren av ämbetet.

När Bjälbo-ätten sitter på Sveriges tron börjar hertigar över Finland att utses. Bengt Birgersson är finsk hertig 1284 till 12xx och Valdemar Magnusson bär titeln 13xx till 1318.

Kända jarlar i Sverige

Namn Ätt Kung Ämbetstid Vapen
Guttorm Knut Eriksson –1185 (1174?)
Birger Brosa Bjälbo 1174-1202 Ja?
Johan Sverkersson Sverkerska Sverker II 1202-1208
Folke Magnussson Bjälbo Erik Knutsson 1208-1210
Erik Knutsson
Karl Magnusson Bjälbo Johan Sverkersson Ja
Ulf Fase Bjälbo Erik Eriksson -1248
Birger Magnusson Bjälbo Erik Eriksson 1248-1266 Ja

Jarlar likar

(att döma av deras sigill eller titlar)

Namn Ätt Kung Titel Vapen
Brynolf Mus Erik Eriksson Stallare Ja
Knut Långe Erikska Erik Eriksson Ja
Höldo Erik Eriksson Lagman Ja

 

Sveriges hertigar inom kungahuset

Namn Period & område Kommentar
Magnus Ladulås Birgersson 1266-1275
Erik Birgersson 1275
Bengt Birgersson 1284-91  Finland
Erik Magnusson 1284-10 tillträdde dock först 1302 då han blev myndig.
Valdemar Magnusson Finland 1302-17
Namn Period Område
Peder Porse  Halland
Bengt Algotsson  1354-  Finland

Mellan 1275 och 1302 fanns det ingen myndig sveajarl i Sverige, men sannolikt har hertig Bengt av Finland då dess befogenheter. Dock kallade han sig aldrig jarl/hertig av Sverige.

Sveriges hertigar utom kungahuset

Unika bland de svenska hertigarna är Peder Porse som efter giftermålen med änkedrottningen Ingeborg 1326 utses till hertig över Halland. Också hans söner tituleras som blivande hertigar, men båda dör före vuxen ålder.

1354 utnämner kung Magnus Eriksson sin gunstling Bengt Algotsson till hertig.

Litteratur

Birgitta Fritz, Jarladömet – sveahertigdömet (Historisk Tidskrift 1971:3)

Zum Kleeblatt fyller 130

Föreningen Zum Kleeblatts ursprungliga exlibris, utan häroldsstaven som nu finns med.

Från Jochen får jag höra att den tyska herakdiska föreningen „Zum Kleeblatt“ fyller 130 år i år. Och det ska inte glömmas bort.

Även om Herold i Berlin och Adler i Wien är de mest kända och de största heraldiska föreningarna inom det tyska språkområdet är Zum Kleblatt i Hannover nog ändå den som är den goda trean med en historia som är nästintill lika lång.

Die Niedersächsische Wappenrolle

Föreningen bildades 1888 och firar därför sin 130-årsdag i år. 1910 började föreningen med en vapenrulla med sina medlemmars vapen, en rulla som snart kom att få namnet ”die Niedersächsische Wappenrolle“.

2012 gav das Kleeblatt ut en vapenbok med alla vapen som hade förts in i deras vapenrulla sedan 1910. Det blev mer än 1000 vapen. Imponerande på många sätt (även om man förstås kan anmärka att Svenska heraldiska föreningen nog inte behöver 100 år för att komma upp i det antalet).
Kan du läsa tyska, eller har tillgång till Google translate, kan du läsa en recension av boken här.

Föreningen Zum Kleeblatts nuvarande vapen, med häroldsstaven