Kategoriarkiv: Historia

Släkten är värst

Svenska härolder från 1700-talet för de svenska riksordnarna.

Svenska härolder från 1700-talet för de svenska riksordnarna.

Heraldiken vill gärna vara traditionsrik och hålla på det gamla. Men det är inte alltid klart vad det gamla egentligen är och det blandas därför friskt mellan seklerna. Ett historiskt nedslag i våra traditioner bör därför vara på sin plats.

I den här artikeln har jag i huvudsak använt mig av tidskriften Vapenbilden, men några citat hämtas även från Heraldisk tidskrift. och de ska ses som exempel på hur det ofta resoneras bland heraldiker, inte som något speciellt uthungrande av de som vågar sätta sina tankar på pränt.

Mystiska storheter

Jag börjar med en allmän översikt. I den heraldiska debatten förekommer många mystiska och mytiska storheter som aldrig närmare förklaras. Bruket av dessa gör därför många diskussioner väldigt förvirrade eftersom ingen egentligen har klart för sig vad begreppen avser.

Det svenska folket
En anonym grupp som det hänvisas till när kunglig myndighet saknas. Däremot efterfrågas inte det svenska folkets åsikter och inte heller görs det några undersökningar hur denna storhet beter sig idag eller betedde sig förr. De antas i regel ha samma åsikt som debattörer alternativt en motsatt felaktig åsikt.

Urgamla
Det mest traditionstyngda ordet i all heraldiskdebatt som nog betyder att ett det som åsyftas fanns någon gång i tidernas begynnelse. Riktigt när denna urtid fanns är mer osäkert. En karta återgiven i Vapenbilden (nr 18:1985, sid 197) visar på det urgamla Sverige och syftar då på riksgränsen mot Norge och Ryssland från 1600-talet.

Traditionsrik
Snarlikt urgammal men något som har gällt en längre tid. Det mesta i heraldiken är traditionsrikt och slår man ihop det med urgammal kan man lätt tro att heraldiken inte förändrats alls sedan den skapades. Dock är allt som anges som traditionsrikt (och därmed värt att bevara) skapat med vissa givna politiska grundtankar. Det gäller rangsystemet från 1500-talet som visas upp heraldiskt, det gäller synen på den öppna hjälmen som kom på 1700-talet och det gäller så enkla saker som hur många färger det ska finnas i ett vapen (har skrivit om begreppet ”brokigt” här).

Många heraldiker är väldigt måna om att peka på kungliga förordningar från 1762 för att visa att vi har en lång tradition. Samtidigt finns en kritik mot att våra lagstiftare (som aldrig nämns vid namn utan förblir anonyma och därmed främlingar) idag inför regler som bryter mot våra traditioner.
Detta är bland det mest ohistoriska förhållningssätt man kan ha till gångna tider eftersom man då inte tar hänsyn till att historien rör sig. För en 1700-talsmänniska var 1500-talet lika långt bort som 1700-talet är för oss.

Släkt
Släkt är man med alla sina anor, men ens släkt är far, farfar etc. Ordet agnatisk är här synonymt med släkt. Men det här är en ny syn på släktskap som inte har stöd i arvslagstiftningen eller i äldre svensk tradition. Man skulle kunna säga att för att vara riktigt relevant i samhället förutsätter det agnatiska släktbegreppet att man har fasta efternamn (som i svensk lagstiftning kom 1901, även om bruket slog igenom en generation tidigare) eftersom man annars ändå inte kan hålla ordning på hur man är släkt med varandra.

Här är Per Andersson en central skribent eftersom han vågar sätta på pränt det som vara vanligt att man sa förr.
.. har allmänhetens begränsade insikt om traditionens roll vid val av dopnamn medfört en ytterligare urholkning av det nedärvda namnskicket.” (Per Andersson, Reglerat namnskick och släktregistrering, VB #12.1982, s 103)

Av citatet framgår att traditionen inte är något allmänheten (svenska folket) har utan det är en fristående storhet som går sina egna vägar. Endast den insatte (heraldikern) äger kunskap om traditionens rätta väsen.

Tidens flöde och släktens

Forntidens ättesamhälle är ett begrepp som etableras i slutet av 1800-talet och sedan dess vunnit stort gehör även om dess existens är mycket tvivelaktig. Den miljö som skapade begreppet är konservativ i dess politiska betydelse och utgick från att alla samhällen går från ett utvecklingsstadium till nästa för att sluta som kulturens krona – västeuropeisk borgerskap. Familjen är samhällets viktigaste enhet och ju starkare familjen är desto starkare är nationen. (David Gaunt: familjeliv i Norden, s 186)

Det hela rör sig delvis om en missuppfattning om hur släkter och grupper fungerade förr. I ett ekonomiskt primitivt samhälle äger en släktgrupp (=släkt) gemensamt en viss egendom (jord eller boskap) och förvaltar denna kollektivt. Alla i gruppen har vissa rättigheter och skyldigheter. (Gaunt s 190) Det är däremot svårt att säga om detta system någonsin har funnits i Norden. Det är i vilket fall inte känt i nordisk lagstiftning eller andra källor från vikingatiden och framåt, även om rester möjligen kan finnas i systemet med släktjord.

I Norden, liksom i hela Västeuropa var släkten snarare bilateral och det väsentliga i bilaterala system är att fasta släktgrupper saknas. Det bilaterala släktsystemet är gemensamt för hela Europa, med några få undantag.
Det finns bland keltiska folk i Västeuropa, i Bretange samt i delar av Irland och Skottland. I stället för att ta individen som utgångspunkt, börjar man med en gemensam anfader.” (Gaunt s 195) Inom dessa system vet alla att de är besläktade med anfadern, men deras inbördes relation är inte lika viktig. Detta har fått ett stort genomslag i skotsk heraldik men är unik för just denna. Och ska så fortsätta vara. Här nedan en enkel bild över hur skottar differentierar ett vapen; ett system där varje individ är unik men där allt räknas från anfadern.

När moder och fader erkänns som likvärdiga får varje individ sin egen unika härstammningsgrupp. Enda undantaget är helsyskon som har exakt samma släktgrupp (släkt) (Gaunt s. 193) De begrepp som används för släktingar blir individcentrerade, man är själv utgångspunkten. Det som för mig är farbror, moster, mormor, brorsbarn är för en annan person i gruppen något helt annat.
Begreppet släktgrupp ersätts med personlig släkt. (Gaunt, s 194)

Ryssnässläktens vapensköld
Ryssnässläktens vapensköld

Rangrullan och Riddarhuset

För svensk, och även nordisk del, har vår syn på släkt starkt påverkats av en vilja att skapa ett vackert system där alla har sin givna plats. Och att det utgår från en person. Det har lett till ordnade antavlor eller långa släkttavlor, beroende på syftet. På senare tid tycker jag mig se en förändrad attityd hos vanliga släktforskare där man samlar på sig alla anfäder och -mödrar med alla deras släktingar. Det är därför vi ser gigantiska släkter som Ryssnässläkten eller Långarydssläkten. Kanske inte de bästa av tavlor för heraldiker men roligare för de som vill lära känna sin egen historia.

Rangrullan är inte oviktig i det här sammanhanget eftersom den skapade en legitimitet för merit på bekostnad av börden. Detta syns i Sverige men än tydligare i Danmark-Norge, där rullan redan på 1700-talet helt ersatte adelsbörden i statlig förvaltning. Om detta har Göran Norrby skrivit initierat i boken ”Ordnade eliter” (Atlantis, 2011).

Ur ett heraldiskt perspektiv är det tydligt att Danmark-Norges fokusering på rangrulla framför börd gjorde att den öppna hjälmen på 1700-talet blev ett tecken på elit, inte adelskap medan den hotade bördsadeln i Sverige under samma tid skapade en en ”tradition” som sa att den öppna hjälmen nu och förr hade varit ett adligt attribut.

 

Kunde samer adlas

Samer som adlats, finns de?
Jovisst, men de är få.

Det är lätt att säga att samerna har varit förtryckta genom den svenska historien, men det är att göra det lite för lätt för sig. Går vi tillbaka några hundra år, till barocken, var synen på en same i regel mer positiv än den som överklassen hade på bondeklassen. Den breda svenska bondeklassen hade nog däremot knappast någon syn alls på samerna eftersom de aldrig möttes.

Vem som är same och vem som inte räknas dit kan vara lite svårt att avgöra när vi kommer tillbaka i tiden. Inte för att man inte genetiskt eller genealogiskt skulle kunna få fram det utan för att den identiteten var ointressant för bäraren och hans omgivning. och här menar jag just ointressant, inte förtryckt eller undangömd. Därför kan det vara lurigt att få veta om en adelsman har en bakgrund inom samekulturen eller inte. Den ende som jag har hittat är Johan Gerhardsson Graan. Han föddes i början av 1600-talet i Skellefteå och dog 1679.

Samen som blev hovpredikant

Det hela började med Johans far, Gerard Jonae. Han måste ha varit ett speciellt barn för inte nog med att han togs in som fosterbarn av en prästfamilj i Piteå, han behandlades som en like av sin fosterfamilj, fick utbildning och lyckades till och med bättre i karriären än sina fostersyskon när han blev Johan IIIs hovpredikant och senare kyrkoherde i Skellefteå. Han skev även under Uppsala mötes beslut 1593.
Hans gård var hemmanet Gran, Bergsholmen i Västerbotten och det var från den gården sonen tog sitt namn. Gerhard dog 1623.

En källa skriver: ”Då han 1584 blev kyrkoherde, levde ännu hans moder, vilken han med mycken vördnad vårdade i sitt hus. Lärer under ett tillfälligt vistande i Södermanland, råkat, genom någon förseelse, i hertig Carls onåd, varom skulle 1593 rannsakas i Uppsala konsistorium.” (Adelsvapen.com – släkten Graan)

Den adlade samesläkten

Sonen Johan Gerhardsson Graan till Ånsta i Turinge socken och Stora Väsby i Almunge socken (båda i Stockholm) tog nästa steg upp i karriären. Han föddes i Skellefteå prästgård i början av 1600-talet för han var student i Uppsala från 1626. Tog sin filosofie magister 1635 och var sedan student i Leiden 1637 och blev där juris utrikes doktor vilket gjorde att han 1642 kunde få tjänsten som assessor i Svea hovrätt. Med denna ställning i samhället var det självklart att han skulle adlas vilket skedde 1645. Han introducerades på Riddarhuset  1647 under namnet Graan och numret 336.

På något sätt kallade hembygden, eller om han ansågs kunnig och lämpad, för han utsågs till landshövding i Västerbottens län 1653 och dessutom i Österbotten 1654. Från 1660 var han endast landshövding i Österbotten men fick 1665 tillbaka Västerbotten. emellertid avskedades han 1668 ”för sitt ämbetes efterlåtenhet” men det verkar ha varit ett resultat av någon konflikt för det konstaterades senare att hans entledigande från landshövdingeämbetet var utan grund (Svenska Män och Kvinnor, s 79). Död 1679.

Hans största insats var hans arbete för att Sverige både skulle kartlägga lappmarken, underlätta kolonisation där av svenskar – som skulle leva sida vid sida med den samiska befolkningen – och på sikt göra så att Sveriges norra områden bättre kunde infogas i riket.
Inget tyder på att han på något sätt ansåg samerna vara varken sämre eller bättre än någon annan svensk, bar att de levde och fick sin inkomst på ett sätt som avvek från bondebefolkningen.

Bär vapnet spår av det samiska?

Tveksamt. Visserligen stämmer färgerna överens med det som idag är den smaska folkdräkten, men hur denna betraktades på 1600-talet är svårare att säga.

Motivet i skölden visar ett gående lejon och hjälmprydnaden två horn och däremellan en gran som anspelar på namnet och fädernegården.

Släkten slöts år 1700 med sonen Johan.

Spännande svensk slott – Läckö

Ståtliga Läckö slott blev grevskap under Jacob De la Gardie genom en förläning 1615. Då började dagens slott ta form men dess historia är mycket äldre än så. 

De la Gardie. Illustration: Christer Sundelin (Wikipedia)

Läckö är i mitt tycke Sveriges främsta barockslott. Inte bara genom dess inredning utan också genom dess finurliga arkitektur. Lägg bara märke till entréporten och dess medvetna icke-linjära gång.

Norsk stödjepunkt

Läckö ligger längst ut på Kollands ö vid en punkt som borde ha varit central långt före vikingatid. Men om det vet vi ingenting. Den första som antyder ett slott är Snorre Sturlasson som berättar om när kung Magnus Barfot av Norge drar in i Västergötland på 1090-talet.

Kung Magnus red ut från Viken och upp till Götaland. Han hade ett stort och ståtligt manskap och när han kom till skogsbygderna härjade han och brände i hela bygden. Folket ställde sig under hans välde och gav honom rätten till landet. När han kom upp till sjön Vänern led det mot hösten. De drog ut till Kållandsö och byggde en borg där av jord och trästockar och grävde en vallgrav runt den. När befästningen var byggde förde de dit förråd och andra saker som de behövde. Kungen satte 300 män där och hövdingar för dem blev Finn Skoptesson och Sigurd Ullsträng. De hade ett mycket ståtligt manskap. Kungen återvände till Viken.

Vi kan nog helt lämna alla sifferuppgifter åt sidan men stödjepunkter av det här slaget var inte osannolika. Och Det är ju fullt möjligt att Snorre utelämnar/inte känner till andra stödjepunkter. Det bör till exempel ha varit en på andra sidan Vänern om inte denna ska vara helt oisolerad.Kanske är denna stödjepunkt föregångaren till Läckö slott. Men troligen inte för olika typer av stödjepunkter brukar byggas på olika typer av platser

Biskopsborgen Läckö eller Lækky

Istället är det biskopsborgen som ska stå i fokus för denna byggdes verkligen på samma plats som dagens slott. När biskop Brynolf Algotsson i Skara under sent 1200-tal valde denna plats för sin nya biskopsborg. Borgen äldsta omnämnande är 1294 (Svenskt diplomatorium, brev 1123, band 2). Borgen byggdes därefter ut allt mer men brann till stor del ner på 1470-talet. Den återuppbyggdes med fyra längor och med två hörntorn mot norr av biskop Bryniulf Gerlaksson. Det var detta slott som drogs in av kronan under reformationen och 1615 förlänades Jacob De la Gardie .

Jacob De la Gardie, målad c:a 1606.

Grevskapet Läckö

År 1615 blev Läckö grevskap under riksrådet Jacob De la Gardie, vilket innebar att greven fick del av alla skatteintäkter och andra inkomster som annars skulle tillfallit kronan. Grevskapet omfattade socknen med omnejd.
Jacob påbörjade ombyggnaden 1619 då den den skulpterade portalen mot inre borggården och den tredje våningen byggdes. Därefter blev det byggstopp fram till 1654 då sonen Magnus Gabriel De la Gardie byggde om Läckö till ett symmetriskt barockslott med förborg och slösande rik inredning.

Vid reduktionen 1680 drogs grevskapet in och de la Gardie förlorade sitt slott. Därefter sker i stort sett ingen förändring av slottet fram till modern tid öven om slottet inte förföll på samma sätt som många andra slott. Men tro inte att allt är original för det. Vid reduktionen och därefter togs en stor del av inredningen i beslag och flyttades eller såldes. Det man ser idag är en kopia av en ungefärlig tidstypisk barockinredning. Det är sannolikt att originalet var ännu mer imponerade med tanke på Magnus Gabriels förkärlek för guld, pompa och ståt.

Om nationalromantikens arv i våra friluftsmuseer

Stengärdsgatan, där Borås högskola senare byggdes. Borde en sådan miljö ha sparats?
Foto: Alf Svantesson.

Hur påverkar museerna vår syn på historien?
Vad väljs ut och vilka konsekvenser får det?

Den frågan och lite till ställde jag mig i en artikel i tidskriften Fässingen för några år sedan.  Nu publicerar jag den även här under rubriken ”Bevara det som gått förlorat”.

Fokus ligger på nationalromantiken och deras naturmuseer, framför allt Ramnaparken i Borås. Men här finns även tankar om museiverksamheten idag.

Här finns ingen heraldik, men analysen här kan med fördel även användas för att förstå vår tids bild av heraldiken förr.

 

 

Sankt Göran och Sturarna

St Göran och draken i Storkyrkan i Stockholm. Foto: Wikipedia

Mitt i Storkyrkan står en av renässansens förnämsta skulpturer, alla kategorier: Sankt Göran och draken. Men varför valde Sten Sture dä just denna symbol?

St Göran var en av de främsta symbolerna för svensk självständighet från omkring 1440 till 1500, under Karl Knutsson Bonde och Sten Sture dä. Och för att verkligen visa svensk självständighet valde Sten Sture dä att låta framställa St Göran som den som slår ihjäl den stora ondskan – Dansken (eller möjligen bara dess kungahus och elit).
Den här framställda synen på dansken kan knappt ha underlättat framtida diplomatiska förbindelser mellan länderna och kan vara en del i förklaringen till de tämligen oförsonliga strider om just ingenting alls som präglade den senare Sture-tiden och som avslutades med Stocholms blodbad.

Men historien börjar långt tidigare

Sankt Göran (St George) är en urkristen symbol, känd från 400-talet men troligen bygger den på en historia, och kanske händelser, från 300-talets första hälft. Och den är tidigt känd i hela kristenheten för berättelsen översattes till latin ungefär samtidigt som den är upptecknad av etiopierna.

Ursprungligen låg berättelsens fokus på Görans martyrskap och så som det var utformat med en pinad kropp kom Göran att bli de spetälskas helgon. Därför finns det runt om i Europa hospital till hans ära.
Men eftersom redan den första berättelsen nämner att han var officer i den romerska armén kom han efterhand också att allt mer bli soldaternas helgon, speciellt de som slåss mot ondskan.

Draken tar plats

Fram till 1000-talet avbildas St Göran främst som en lidande martyr men sedan kommer draken in och Göran blir riddare. Draken nämns visserligen redan i en berättelse från 500-talet men avbildas alltså inte och under en kort period innan draken – som symbol för all ondska – tar plats slåss Göran mot människor. Och allt detta sker vid Medelhavets östra sida.

Sankt Göran och draken i Ferrera. Foto: I Sailko (Wikipedia)

Drakens ankomst passade de strax därefter uppdykande korsriddarna. De tar snabbt till sig detta helgon och gör det till sitt. Den äldsta västeuropeiska pompösa framställningen dateras till 1135 och finns i katedralen i Ferrera i norra Italien. Kyrkan är helgad åt St Göran (Svanberg, 20f).
Heraldikern kan notera att man här, som i princip all 1100-talskonst, låter ryttaren vända sin sköld bort från betraktaren. ett tydligt tecken på att det inte fanns något väsentligt att visa upp, dvs heraldiska vapen fanns inte/var inte relevanta vid denna tid.

Dopfunt från Martorp i Västergötland. Foto: Bengas historiesida

Faktum är att St Göran även fanns i Sverige på 1100-talet. Han finns på en dopfunt i Vättlösa kyrka, på en annan i martorp (båda i Västergötland). Han finns också i kyrkmålningar i Uppland, ex i Vendels kyrka och han finns, i en östkyrklig version, i Källunge kyrka på Gotland. Ett altare invigdes till St Görans ära i Lunds domkyrka 1125 (Svanberg, 29ff). Kulten var alltså väl utvecklad på svensk landsbygd ungefär samtidigt som den kom till övriga delar av Europa – om nu någon läsare var kvar i tron att svenskarna låg generationer efter sina kontinentala grannar.

Kung Karl lyfter Sankt Göran

Men kulten är svag. Även om det går att slå fast att St Göran är ett etablerat helgon så ska man nog vara väldigt försiktig med att jämföra den med hur kulten såg ut i England. Speciellt som man där under 1300-talet lyckades slå ihop St George med Kung Arthur och på så sätt få fram Strumpebandsorden – föregångaren till alla våra moderna riddarordnar.

Kanske var det impulserna från England, kanske var det hans allmänna känsla för det vi idag kallar propaganda (eller varumärkesbyggande), men det är med Karl Knutsson Bonde som omvandlade St Göran till något mycket större.
Denne mycket förmögne man ägnade många ungdomsår till att resa runt i Europa för att lära sig mer om styre och krigsföring. När han kom hem till Sverige blev han tämligen snabbt utsedd till marsk (år 1436) och redan 1438 åkallar han St Göran i strid. Det sker med orden ”Sancte Örjan den riddare värd / att hjälpa honom i den färd” (Karlskrönikan). 1452 är St Göran med igen, denna gång på fälttåget mot Skåne. Ett av baneren visar då Riddare Örjan medan de andra visar St Erik, St Olof respektive Tre kronor. Huvudbaneret visade jungfru Maria. Citatet lyder ”sancti örians belete man ther i seer ”(Karlskrönikan, s 294f. http://spraakdata.gu.se/ktext/karl.html)

Under Karls tid växer även våra St Göran-gillen fram. 1443 i Stockholm, 1460 i Uppsala och sedan också i Strängnäs, Visby, Väserår och Stora Kopparberg, och det är därför St Göran blev bergsmännens skyddspatron (Svanberg 30f). Det är lätt att se att dessa områden stämmer väl överens med Sturepartiets främsta maktbas.

Spår i heraldiken

70 år av st Göran-kult som dessutom sammanfaller med heraldikens storhetsperiod inom området varumärkesbyggande – gav det någon effekt på vapensköldarna i Sverige?

Nej, inte vad jag kan se. Inget adelsbrev antyder något i denna riktning och det gör inte heller sigillen som bevarats.
Vi vet ju att det funnits vissa baner, men dessa verkar inte ha varit personliga utan representera något större.

Precis som vi idag verkar man då ha skilt på vad som är en partisymbol och vad som passar för en person.

Dikt om Riddarhuset

Det sker inte ofta, men ibland finner heraldiken sin väg in i poesin. En  av de få dikter jag känner till är Wilhelm von Brauns dikt ”Riddarhuset” från 1841. 

Riddarhuset (1841)

Det ståndar ett hus uti Stockholms stad
Med gyllne latin på röda väggar,
Och inne, där sitta på bänkars rad
Det utspädda fullblodets ätteläggar.

Från tak ned till golf hänga taflor små.
På dem springa oxar och svin och björnar,
På dem krypa insekter äfvenså,
Och där flyga korpar och glupska örnar.

Hu! alla slags vilddjur med öppet gap
Den häpne plebejen så djupt förfära!
De äro ju skogarnas ridderskap:
De lefva af rof och af krigisk ära.

Och allt hvad som landet har ädelt ser
På kräken, som luffa bland segerfanor.
Då vidgas dem bröstet, stolt munnen ler;
De känna igen sina höga anor.

Men tyst! En Demostenes stiger opp
Och slår sig för bröstet, hvars ordnar klinga.
Han yrkar på »anslag», med säkert hopp,
Ty »skatterna äro ju nästan inga».

 

Läs mer av Wilhelm von Braun i ”Projekt Runeberg”

Heraldikens röda hjärtan

Jourhavande heraldiker

Valdemars första kungasigill från 1254
Valdemars första kungasigill från 1254

Har du någonsin undrat varför danskarna är så romantiska att de lagt in nio röda hjärtan i sitt riksvapen?
Då kan jag berätta att deras hjärtan inte alls är några hjärtan utan stiliserade näckrosblad.

Det stiliserade sjöbladet, eller näckrosbladet, är känt både från Danmark och Sverige samt regionen ner mot Friesland i nuvarande Nederländerna. Ingen annanstans under tidig medeltid. I Danmark förekommer de som brisering av kungabarnet och därför också som huvudmotiv i flera oäkta grenar av Valdemar-kungarnas ätt. Sjöbladen finns även som brisering av Folkungavapnet, bland annat i kungarna Magnus Ladulås och Håkan Magnussons vapen.

Den grevliga Skarsholmsättens vapen

 

Sjöbladen hittade även ner till några frälseätter med ursprung i Sjuhärad och Halland under sent 1200- och tidigt 1300-tal. Exempel riddaren Tolf Petersson, vars vapen ses här nedan. Andra är Sture, Ving, Morse och Kyrning. Därefter är det ingen som använder sjöblad förrän de uppträder mot sent 1400-tal i vanen för män som är trogna riksföreståndaren Sten Sture dä, bland dem Hemming Gadh,
Den medeltida frälseätten, riddaren Tolf Petersson

Känt från 1200-talet

Ursprunget finns så tidigt som kring 1200 och det gör sjöbladen till några av de äldsta heraldiska symbolerna överhuvudtaget, vilket troligen betyder att det var en symbol med betydelse ännu längre tillbaka.

Att de, oftast, är röda beror på att rött var/är den vanligaste färgen när man briserar ett vapen, eller gör en beväring, för rött passar som distinktion mot alla andra färger. Används inte rött brukade man välja blått. Svart var extremt sällsynt och grönt förekommer mig veterligen inte alls som briseringsfärg. Och nu är jag alltså nere på medeltiden.

Nya tidens hjärtan

Vår tids hjärta är en något senare skapelse. Antiken ansåg att känslorna satt i magen och levern. Först under högmedeltiden började man i kyrkliga sammanhang koppla hjärtat till känslor, framför allt då kärleken och främst till Jesus (detta kan säkert Claus utveckla). Därifrån spred sig hjärtat till det världsliga.

Hjärtat förekommer i heraldiska vapen, jag tror så tidigt som 1400-talet, men är då ett naturligt hjärta med vener och pumpande blod. Det är detta blod som sedan stiliserades till det där gyllene som från barocken ”sprutar” upp ut det stiliserade hjärtat som vi känner igen från idag. Det naturliga hjärtat uppträder ännu senare i Nordvästra Europa, i det område som skapade det stiliserade näckrosbladet.

Kuriosa

Förutom stiliserade näckrosblad skapade samma kulturområde (Jylland med nära omgivningar) heraldikens andra stiliserade blad – nässelbladet. Det är ungefär lika gammalt, men mer om det i en annan artikel.

Den andra historiedagen

Ja, min blogg handlar ju om heraldik och historia, så ibland får jag smita in lite historia utan att blanda in heraldik.

Historiedagarna i Borås har handlat mycket om staden Borås. Just de föreläsningarna har jag undvikit för det mesta kan jag nog säga att jag har bra koll på. Och även om jag inte var på den vill jag gärna puffa för avhandlingen om Tyskorna i Borås, inte minst eftersom mina barns gammelfarmor är en av dessa tyskor. Och hur udda det än kan låta har detta ännu 50 år senare en betydelse för både min frus och mina barns yrkeskarriärer.

DNA

Istället fokuserade jag på DNA och genealogi. Peter Sjölund gav en inspirerande genomgång av vad DNA-tekniken möjliggör, vad vi lärt oss av den och hur den bidrar till att skriva om historien. Exemplen var många, både på personnivå och för en hel ”folkgrupp”, varmed menas en grupp folk i historisk tid, inte ett folk som svenskar eller greker.

Peter är, tillsammans med Karin Bojs, författare till boken ”Svenskarna och deras fäder. De senaste 11 000 åren”

Stuarna därnäst

Som av en händelse hamnade jag på en ny föreläsning med Bo Eriksson. Denna gång om Sturarna, denna mytomspunna släkt som påverkade svensk politik så mycket från 1465 till 1565. Hur mycket de faktiskt påverkade Sveriges samhällsutveckling i betydelsen ekonomisk, teknisk och kulturell utveckling efter Sten Sture dä kan diskuteras (inte så mycket, enligt mig) men helt klart hade de en väldigt stor påverkan på riks- och säkerhetspolitik även efter det att Gustav Vasa tagit plats på tronen. Inte minst eftersom såväl Vasa-dynastin själva som alla andra inom och utom Sverige ansåg att det var Sture-ätten som borde ha haft den positionen. En hel del av Vasa-tidens uppror och den paranoia som Vasa-kungarna uppvisade men våldsam förföljelse av oliktänkande som följd.

Rent heraldiskt är däremot Sturarna ganska trista under 1500-talet. Det är visserligen en rik släkt men de har gjort ett förvånansvärt litet avtryck inom heraldiken under sina tre sekler i maktens yppersta elit.

Gamla Uppsala till sist

Sista stoppet för mig denna gång var Kristina Ekero Erikssons föreläsning om nya rön om Gamla Uppsala. Ett givet val eftersom vi var kollegor på Historiska museet en gång i tiden. Men också för att de arkeologiska fynd som gjorts där på senaste tid visar att området var nästan oändligt mycket större än vi tidigare trott samtidigt som det verkar ha använts väldigt sporadiskt.

Runt de tre högarna har man nu upptäckt två vägar om en kilometer vardera (den ena inte fullt utgrävd pga att det inte går) som har haft över 100 stolpar var (144 respektive 127) längs ena sidan. Stolparna har dessutom haft ett hästhuvud uppspikat. Offer eller något annat, ingen vet. Men vi vet att vägarna byggdes omkring år 600 och verkar ha tagits ur bruk före år 650. Juste detta är en intressant period, två generationer efter finbulvintern (536 och 540).

Hela Uppsala är dessutom översållat med hästben så det här kan ha varit någon form av kungsgård där hästuppfödning varit huvuduppgiften. Frågan är förstås hur långt bort denna Uppsala-makt sträckte sig. Gick den ens söder om Mälaren? Ja, med tanke på när Uppsala var verksamt och hur små Europas stora kungariken var (undantaget Karl den stores Frankerrike) har jag svårt att tänka mig att ett så resursfattigt och gles befolkat område som Uppland hade något som helst inflytande utanför denna region. Inte minst eftersom det krävdes tre små lagsagor innan ett enat Uppland kunde skapas under sent 1200-tal.

Men viktig helig plats för nordbor i allmänhet, det kan Uppsala verkligen ha varit.

 

Historiedagarna, dag 1

2017 besöker historiedagarna Borås. Här bokstånden i Högskolans entré.

Historiedagarna 2017 i Borås. Ett evenemang som jag nu för första gången fått möjligheten att besöka. Och det gav mersmak.

Invigningen hölls i Carolikyrkan mitt i Borås och gymnasie- och kunskapslyftsminister Anna Ekström höll invigningstalet efter att ordförande Dag Klackenberg hälsat välkomna. Därefter utdelning av priset till bästa historielärare, som jag tror gick till Mikael Karlsson, men jag kan ha hört fel.

Med detta avklarat promenerade de 400 deltagarna över till Borås högskola några stenkast bort. Visserligen var detta av nöden tvunget eftersom Borås inte har byggt klart sin kongresshall än och Högskolan inte rymmer alla som kommit, men inte desto mindre var det ett välkomet trivsamt uppbrott som gav oss möjlighet till lite informellt småprat. Vilket alltid är välkommet.
Själv fick jag en pratstund med såväl Magnus Bergsten, Jacob Wiberg, Bo Eriksson som Henrik Klackenberg. Bara det var värt det lilla uppbrottet.

Forskarna Johan Östling, Bo Eriksson och Annika Törnqvist (från Clio)

Kunskapens nya rörelser

Första föreläsningsomgången (och den enda för mig denna dag). Jag valde Bo Erikssons och Johan Östlings ”Att skriva historia för en intresserad allmänhet” för den kändes mest relevant för mig.

Just det här med att skriva för en intresserad allmänhet är något som jag själv funderar mycket över, både här på bloggen och som redaktör för Vapenbilden. Jag håller med Johan och Bo om att populärhistoria inte är en förenklad version av riktig historia skriven av glada entusiaster som Nationalencyklopedin antyder. Läs gärna deras förklaring och ni ser en text som inte hade passerat en vanlig redaktörs röda penna. Det är som ett eko från 50-talets Elvis Presley eller Tommy Steel, men mer i versionen av 90-talets Herman Lindqvist eller Peter Englund.

Nä, populär historia är snarare att på ett seriöst sätt bemöta en läsekrets som är intresserad och ofta kunnig, men inte inom det historiska facket. Så därför stryks de mest akademiska inslagen i texten till förmån för läsbarheten. Innehållet tror jag däremot vinner på att behålla sin abstraktionsnivå och efter att ha tittat igenom boklådornas historieavdelningar verkar redaktörerna ha dragit samma slutsats.

Problemet är för historiker, och här kan jag bekräfta att det även gäller heraldiker, att det är väldigt svårt att få forskare att skriva. Om det är för att de inte vill sänka sig till de övrigas nivå eller om det skulle visa sig att den akademiska nivån är densamma som den icke-akademiska när de får mötas vågar jag inte svara på men det är synd att mer expertkunskap inte kommer fram.

Men det var en liten utvikning från Johan och Bos diskussion. Det handlade mer om hur akademierna kan och behöver verka för att nå ut men ändå behålla sin expertis. tt intressant projekt finns i Australien och kallas ”The conversation”. Här har riktigt redaktörer ansvar och de ger uppslag/uppdrag till forskare som skriver en text som sedan bearbetas till läsbart skick.

”Kunskapens nya rörelser” är ett annat uppslag och den skriften kan du läsa här. Den sammanfattar forskningens problem på ett förtjänstfullt sätt samtidigt som den utvecklar Johan och Bos tankar under symposiet. Läs den gärna och fundera kring den några minuter. Jag säger inte att den förändras ditt liv men kanske uppmuntrar den dig till någon form av aktivitet.

En notering jag gör är att skriften pratar om det nya medielandskapet och hur pressen retirerat. Därför är det talande att de tidningsartiklar som författarna själva refererar till finns i Svenska Dagbladet, men inte i Dagens nyheter, Göteborgs Posten eller Sydsvenska dagbladet.

Jag hoppas kunna återkomma till detta ämne.

Tips till den som vill skriva

Från föreläsningen vill jag förmedla sex tips som gör dig till en intressantare författare av populärvetenskapliga texter utan att förlora din relevans.

1 Skriv en intresseväckande ingress/inledning (tänk scener)

2 Dramaturgin är central. Bygg upp historien, spara det intressanta till slutet (det är alltså motsatsen till att skriva en uppsats där vi börjar med att berätta vem mördarens är och därefter grottar ner oss i alla detaljer)

3 Skapa närvaro.

4 Detaljerna är viktiga. Inte i form av noter men i form av miljöer. Det har också fördelen att ge oss själva bättre förståelse för vårt ämne. Ta gärna hjälp av reenactment-personer eller museer när böckerna inte ger ledtrådar.

5 Snärtigt språk med oväntade formuleringar.

6 Våga komma med något nytt. Upprepar du bara vad andra skrivit kan då vara säker på att även läsaren har den informationen och varför ska de då läsa din text?

När uppstod ordet heraldik?

Ja, när kopplades ordet Heraldik ihop med vapenlösa? Och har det någon  betydelse?

Torsten Hiltman tar upp frågan och konstaterar att ordet heraldik uppkommer mycket sent. Först på 1600-talet börjar begreppet “héraldique” användas i franskan. Det förekommer då i en ordbok från 1680 av Pierre Richelet. Enligt Hiltman är det dessutom som adjektiv. Först under 1800-talet breddas ordstammen till att kunna användas som substantiv.

I engelskan förekommer begreppet ”Heraldry” tidigare, redan under 1500-talet. Men inte tidigare än så. England är lite speciellt eftersom det endast här kan visas på att härolderna hade en form av myndighetsauktoritet under 1400-talet. De för England unika visitationerna är säkert ett skäl till häroldernas status. Begreppet Heraldry användes även i Englnad vid denna tid för att beskriva häroldernas uppdrag i allmänhet, inte för deras arbete med heraldiska vapen.

Konsekvensen då? Jo, som Hiltman skriver, och jag instämmer i, betyder det att flertalet heraldiska läroböcker om heraldikens historia hamnar i ett cirkelresonemang om att härolder måste kunna heraldik eftersom de gör vapenböcker, som de gör för att de kan heraldik, vilket hörs på deras ämbetsnamn härolder.

Detta trots att vi har få belägg på att härolder har gjort vapenböcker.  Eller snarare, vi vet att de gjorde några och vi vet att några icke-härolder gjorde andra samt att många andra har helt okända skapare.

En liten jämförelse med kartor

Vår tanke att man måste vara expert inom ett område för att skriva böcker inom det är ganska främmande för äldre tider. Kartografin är ett spännande område. Det fanns kartografer redan under 1300-talet. Men de hade konkurrens från andra. De två första kartorna över Sverige har till exempel två svenska biskopar som upphovsmän. Först Johannes Magnus och sedan Hans Brask (se nedan) som troligen 1533-34 målade denna färglada karta.

Det verkar alltså som att man som renässans-man förväntade sig av sig själv att kunna det mesta. Och om en biskop kan göra kartor över Sverige är tanken att en officer/riddare gör vapenböcker inte speciellt långt borta. Den borde i alla fall inte vara det.

Biskop Hans Brasks karta från 1533, enligt en tolkning

Läs mer: http://heraldica.hypotheses.org/766#_ftn4