Kategoriarkiv: Historia

Bloodied Banners: Martial Display on the Medieval Battlefield

Boktips

/Texten helt fräckt kopierad /

Medieval warfare is to modern eyes a colourful affair. Banners, armour, horse trappings and many other objects bore heraldic symbols.

To be effective at all, heraldry relied on differences in colour and pattern. As Jones observes, today’s soldier dresses in a way to hide himself from the enemy. He therefore poses the question: why did medieval warriors dress themselves in such a colourful, even flamboyant, manner?

The standard interpretation is that heraldic display was a means of identification, so that warriors could differentiate between friend and foe. Jones doubts this explanation, suggesting that it was more a means of distinguishing a military elite “based upon a concept of individual martial prowess”.

It was an incentive to honourable and valorous conduct since the doers of such deeds could be identified through their arms, thereby bringing glory (or shame) to the family and to the lord as well as the individual.

Banners, on the other hand, were “functional tools of command, being used to convey instructions to the men”. Furthermore, as time went on, other forms of identification were used, both for individuals, in the form of badges, and for collectives, in the form of national or religious insignia, such as the use of the white cross by William Marshal’s men in 1217 to demonstrate their service to the pope and his legate in the wake of King John’s conceding of the realm to Innocent III four years earlier.

Jones goes on to consider other visual aspects of medieval conflict, such as the psychological effect of wearing armour both on the wearer and the observer. The change in outline and proportion of the wearer is demonstrated neatly by photographs of the author across the various stages of donning armour (though, ironically, without any heraldic display).

He also elucidates more fully the importance of the horse and the sword as marks of status and shows how common religious symbols were in martial display. He adds a short discussion of audible display – the use of trumpets, war cries, marching in time – for the sake not only of military efficiency but also to boost the courage of one side while undermining that of the enemy.

These are all fascinating topics, expounded in a very accessible writing style and replete with examples.

Jones covers a huge chronological span – virtually the whole medieval period. Inevitably this limits opportunity for extended scholarly discussion and for explorations beyond published materials concerning England and France.

The author admits that “it is often difficult to ascertain which aspects of display reflect military culture and which civilian ones”. Furthermore, since there was continuity in what he calls “the basic culture” it is not easy to see the supposed military revolution of the 14th century reflected in display. Indeed, he points to continuities with later centuries, where the remnant of medieval armour, the gorget, remained a distinguishing feature of the officer class.

These observations, and the thought-provoking style, make this book a stimulating read for anyone interested in military history. 

Anne Curry is professor of history at the University of Southampton

Author: Robert W Jones
Publisher: The Boydell Press
Reviewed by: Anne Curry
Price (RRP): £50

Gentlemannen Björn Näf

Björn Näfs sigill med ätten Färlas välkända korslagda färlor. En färla är ett straffredskap som användes inom skolundervisningen.  Ur Hildebrands Svenska sigillier
Björn Näfs sigill med ätten Färlas välkända korslagda färlor. En färla är ett straffredskap som användes inom skolundervisningen.
Ur Hildebrands Svenska sigillier

År 1310 dog riddaren och riksrådet Björn Näf (Färla) , Sveriges förste gentleman.

Hans gravsten säger att han var Magnus Ladulås lärare och
kanske var han den som lärde det svenska kungahuset vett och etikett.
En svensk man som var väl förtrogen med det höviska livet, fanns han? Den som förlästs sig på Jan Guillio kan lätt tro att dåtidens svenska män var ohöviska av födsel och ohejdad vana, men det är en lätt överdriven bild.

Riddaren Björn Nilsson Näf (Färla) var ett av undantagen. Hans gotiska gravhäll i Varnhems klosterkyrka säger att han var: “Fidelis
minister Birgheri ducis Sueciae et pedagogus domini Magni regis” (“rådgivare till Birger jarl av Sverige och lärare för kung Magnus”. Han var alltså ansvarig för den blivande kungens uppfostran. Visserligen nämns där endast kung Magnus, men eftersom det inte finns någon anledning för Birger jarl att inte utbilda även sin äldste kungason samt sönerna Erik och Bengt kan vi utgå från att herr Björn även undervisade dem.
Gravstenen är också ett mycket tidigt exempel på den nya formen av gravstenar. Hans kunskap om tidens nya idéer och hans val av gravsten är knappast en slump.

Riddaren Björn Näfs gravsten
Riddaren Björn Näfs gravsten

Gravhällen är inte den enda källan. Erikskrönikan nämner att den unge blivande ung Valdemar hade en tuktomästare som lärde
honom hyfs och goda seder. Sannolikt var det så att Birger jarl anlitade en person för att uppfostra sina fyra söner Valdemar, Magnus, Bengt och Erik.

Att Björn 1310 väljer att endast nämna den sistnämnde av kungabröderna är kanske inte så konstigt med tanke på den politiska turbulens som rådde vid den här tiden.
Tyvärr vet vi väldigt lite om Björn Näf. Hans enda kända gods låg i Danderyds skeppslag, Uppland, men hans begravningsplats är Varnhem i centrala Västergötland så han kommer troligen från Götaland. Ättlingar till Björn Näf ägde mark i Gudhems härad, Västergötland.

De äldsta beläggen för hans liv finns i dokument från 1276, då han nämns som riddare, och sista gången 1296. Eftersom han avlider
1310/12 kan vi misstänka, men inte veta, att han på ålderns höst drar sig tillbaka till Varnhems kloster för att verka som en lekbroder.
Björn Näf förde två korslagda färlor i sin sköld och tillhörde ätten Färla, en ätt som vid denna tid var på väg upp mot den yppersta
makten. Det här var en brytningstid då det gamla stormannaväldet Svithjod ersätts med en starkare centralmakt under Bjälbo-ättens
ledning. Därför var behovet stort av män som kunde bidra med kunskap och helst fristående män utan bindningar till kyrkan.
Han var gift med Kristina Ulvåsedotter (dotter till NN Ulvåse och Ramfrid Gustavsdotter Lejon). Hans karriär nådde sin topp när han var riddare och lagman över Södermanland.

De hädangångnas heraldik

Boktips

Först kom Inga von Corswant-Naumburgs bok som svenska anvapen. Sedan kom Cecilia Candréus fristående uppföljare om begravningsfanorna. För den fick hon Svenska Heraldiska Föreningens förtjänstmedalj 2012.

Hennes avhandling, ”De hädangångnas heraldik”, behandlar stormaktstidens senare hälft, från 1670 till 1720. Det är den period då det pompösa fortfarande var centralt och rangtecknen var utvecklade men de ekonomiska förutsättningarna var lägre än de varit under den föregående 50-årsperioden inom aristokratin.

Cecilia Candréus avhandling är en gedigen genomgång av materialet där fokus inte ligger på katalogiseringen av materialet utan på att sätta in fanorna i deras ideologiska sammanhang och på det viset förklara deras uppbyggnad och utveckling. Candréus stödjer sig på andra moderna forskares teser och utvecklar dem på flera punkter.

Författaren lägger också stor vikt vid att tydligt definiera hur olika begrepp kan användas vilket är till stor fördel för läsaren. En hel del av de missförstånd som annars märks i diskussioner kring fanor, baner och vapendukar kan därmed undanröjas.

Cecilia Candréus har en ovanligt stor bredd i sin avhandling vilket märks när hon tar läsaren från metod via en genomgång av fanornas ideologi och utseende till ren industrihistoria i form av broderiteknik och skråväsendet inom pärlstickeribranschen.

Avhandlingen avslutas med en katalog över bevarade fanor och en förteckning över de pärlstickare som gjorde fanorna.

De ceremonier som kantar en människas väg till den sista vilan har under årtusenden präglats av en strävan efter en värdig inramning. Ceremoniernas utformning och betydelse har dock skiftat genom historien. I stormaktstidens Europa utgjorde kröningar, triumftåg, bröllop och begravningar betydelsefulla evenemang där samhällets elit gavs tillfälle att synliggöra och befästa sin sociala position. Vid ceremonierna användes en påkostad rekvisita bestående av bland annat professionellt utförda textilier, vilka bidrog till att ge arrangemanget en symbolbärande inramning. I sin doktorsavhandling undersöker Cecilia Candréus tillverkningen och bruket av en grupp vita, broderade fanor – så kallade länsfanor – som användes av manliga medlemmar av den svenska betitlade adeln i samband med begravningar under stormaktstidens slutskede.

I undersökningen skildras inte bara ett textilt hantverk och dess utövare, utan även de avlidna männen, deras familjer och det samhälle de var en del av. Med heraldiska vapenbilder utförda i ett exklusivt reliefbroderi med guld- och silvertråd manifesterades den avlidnes grevliga och friherrliga titlar för att på så sätt markera hans position i den sociala eliten och en person som innehade flera titlar förde ofta en fana för varje titel. Det symboliska budskapet förmedlades inte bara genom fanornas heraldik och inskriptioner utan även genom deras förhållande till ett samtida stilideal där de ornamentala inslagen och det broderitekniska utförandet var av betydelse. Broderierna tillverkades på beställning och arbetet utfördes av professionella pärlstickare. Efter begravningen placerades många fanor som minnesmärken vid gravarna. Andra återanvändes senare genom att broderierna flyttades över på nytt tyg för att nu fungera som dekor på en altarbeklädnad.

 

Cecilia Candréus
De hädangångnas heraldik (2008)
ISBN: 978-91-7844-750-3.
Gidlunds förlag

Läs mer om Cecilia Candréus

Fick medalj av Svenska Heraldiska Föreningen

2012 mottog Cecilia Candréus Svenska Heraldiska Föreningens förtjänstmedalj för sitt storartade akademiska arbete.

Om döda vita engelska män

Boktips

Den har några år på nacken nu, men … Johan Hakelius bok ”Döda vita män” har ett spännande kapitel som heraldikens kanske mest udda figur. Någonsin. Sir Iain Moncreiffe of that Ilk.

Bokmässan. Strosar och möts av Johan Hakelius, krönikör på Aftonbladet, som är iklädd en rutig kostym av det mer uppseendeväckande slaget.
Går vidare och kommer fram till ett bokstånd som säljer samme Hakelius pocketversion av Döda vita män som jag inte tidigare bläddrat i. Min nyfikenhet väcks och jag slår på måfå upp ett kapitel mot slutet av boken. Det handlar om Iain Moncreiffe of that Ilk, den kände heraldikern, genealogen och fnittrande whiskeyavsmakaren.
Det sista fick jag höra av Malcolm Howe som vid kongressen i Uppsala 1992 drog en mängd historier om excentriska brittiska heraldiker.

Moncreiffe är för heraldiker mest känd för att han skrev “Simple heraldry” och “Blood royal”. Köper boken på stört för så ofta stöter
jag inte på en biografi över en heraldiker.
Hakelius bok är en sanlöst rolig biografi över ett dussin brittiska excentriker från förra seklet. Förutom Iain Moncreiffe får vi möta
förebilderna för figurerna i “En förlorad värld”, en engelsk fascist som lika gärna kunde ha blivit premiärminister för både Labour
och Torys samt mängder av andra spännande personer.

Så även om boken i sig inte har något med heraldik att göra så får jag ändå på något underligt sätt en djupare förståelse för varför den för
skandinaver så excentriska brittiska heraldiken ser ut som den gör.

Och vem vet. Boken kanske inspirerar någon till att skriva biografier över svenska excentriska heraldiker. Nog är det ett par stycken
som är värda att porträtteras på det här vänligt respektlösa sättet.