Kategoriarkiv: Historia

For Honour and Fame: Chivalry in England, 1066–1500

Boktips

Författaren Nigel Saul gör i sin bok ”For Honour and Fame: Chivalry in England, 1066–1500” en mycket viktig genomgång av medeltidens viktigaste ideologi – den ridderliga höviskheten.

Den ridderliga höviskheten var central under medeltidens senare hälft, vilket i Europa är perioden 1100-1500 (tiden ungefärlig, beroende på var man befinner sig). Det är på denna överideologi som feodalismen grundar sig.

Boken tar kapitelvis upp olika teman, som Höviskheten och krig, Höviskheten och kvinnan, Höviskheten och korståg och Höviskheten och hovets kultur. Dispositionen ger en ny form av analys som visar bredden på det höviska inflytandet och hur kulturen genomsyrade nästan alla områden inom samhället.

En poäng hos Sauls bok är att den visar hur kungarna använde höviskheten för att knyta sina män tätare till sig, samtidigt som samma höviskhet omvandlade kungamaktens syn på sig själv mot en mer ädel och lagbunden monark.

 

Nigel Sauls verk ger för första gången en modern holistisk översikt över den medeltida, främst engelska, höviska kulturen. Ett bra komplement till Holger Bengtssons svenska praktverk om hövisk kultur i Norden

 

Författare: Nigel Saul
Titel: For Honour and Fame: Chivalry in England, 1066–1500
Förlag: Bodley Head

De svenska kungarnas vapen

Sveriges kungar har fört vapen allt sedan Erik ”Läspe och Haltes” Erikssons tid. Nedan presenteras dessa i kronologisk ordning.

Perioden 1196 – 1364

Sverkerska ätten

Man känner inte till något sigill med heraldiska vapen eller vapenliknande innehåll för kungarna i den Sverkerska ätten, men…

Sverker Karlsson dy 1196-1208

Sverkers dotter Helena som gift in sig i Bjälboätten förde detta vapen. Det är rimligt att anta att vapeninnhållet är hämtat från hennes far.

Stjärnan finns på ett av kung Johans mynt. Möjligen finns här även ett drakhuvud, men bilden är svårtolkad.

sverkerHelena Sverkersdotter

Erikska ätten

De tidiga kungarna i den Erikska ätten hade så vitt man känner till inga heraldiska vapen eller vapenliknande innehåll i sina sigill.

Erik Knutsson 1208-1216

Kontrassigill med två motvända krönta leoparder.

erik_knutssonErik Knutsson
Erik Eriksson 1222-1229, 1234-1250

Kontrasigill med tre krönta leoparder. Även om de inte finns i någon sköld så är det rimligt att anta att det är frågan om ett vapen. Det finns inga tinkturbelägg. Möjligen kan det snarlika vapnet för Bjälboättens Valdemarsgrenen anspela på kunglig härstamning (Valdemars mor Ingeborg var syster till Erik Eriksson) från den Erikska ätten och då skulle tinkturerna vara blått och silver.
erik_erikssonErik Eriksson 
Knut Långe
Hade ett visst släktskap med den Erikska ätten. Ingick i det råd som styrde Sverige åt den omyndige kungen Erik Eriksson. Tog makten själv 1229 och behöll den till sin död 1234.Knut Holmgersson (Långe) 1229-1234

Vapnet förekommer på mynt från Knut Långes tid. Det finns även troligen belägg för ett liknande vapen för släkten (I blått fält tre bjälvis ställda kavlar, den mellersta av silver, de båda andra av guld).
knut_langeKnut Långe

Bjälboätten 1250 – 1364

När Valdemar som barn 1250 valdes till kung av Sverige var det början på Sveriges första moderna kungadynasti. Bjälboätten har ibland även felaktigt kallats Folkungaätten.
Bjälboättens kungar:
Valdemar Birgersson 1250-1275 (son till Birger Jarl)
Magnus Ladulås 1275-1290 (son till Birger Jarl)
Birger Magnusson 1290-1318 (son till Magnus Ladulås)
Magnus Eriksson 1319-1364 (brorson till Birger Magnusson)
Erik Magnusson 1357-1359 (samregerade med sin far)
Håkan Magnusson 1362-1364 (samregerade med sin far)

Valdemar förde som kung ett vapen med tre krönta leoparder i ett fält bestrött med hjärtan/sjöblad. Tinkturena är okända. Han och hans ätt fortsatte att föra tre leoparder efter att de berövats kungamakten, dock utan kronor och utan hjärtan. Hans son Eriks vapen var blått med leoparder av silver, så man kan ju misstänka att även Valdemar hade dessa tinkturer som kung.

Resten av kungarna förde ett vapen med ett gyllene lejon över tre ginsträngar av silver i blått fält. Oftast var fältet bestrött med hjärtan/sjöblad. Det är detta vapen som brukar kallas folkungavapnet. Även Birger Jarl förde detta vapen dock utan krona.

valdemarkung Valdemar 

bjalbo
Bjälboättens kungliga gren

Perioden 1364 – 1521

Albrekt av Mecklenburg 1364 – 1389
Var systerson till kung Magnus Eriksson.

Margareta 1389 – 1412

Var gift med Magnus Erikssons son Håkan, och blev förmyndare till deras son Olof (kung av Danmark och Norge).

Erik av Pommern 1396 – 1439

Adopterades av Margareta då hon själv saknade arvingar. Egentligen var Margareta Eriks mormors syster.

erik_av_pommern_2Erik av Pommern

Kristoffer av Bayern 1441 – 1448

Systerson till Erik av Pommern.

Oldenburg 1457 – 1521

Kungarna Kristian I (1457-1464), Hans (Johan) (1497-1501) och Kristian II (1520-1521) var unionskungar som bara stundtals erkändes som kungar över Sverige. Den Oldenburgska ätten förde ett kvadrerad vapen med stamvapnet som hjärtsköld. Fält 1 och 4 (Schleswig): Två blå gående lejon i fält av guld. Fält 2 och 3 (Holstein): Nässelblad av silver i rött fält. Hjärtsköld (Oldenburg): Två röda bjälkar i fält av guld.

oldenburgOldenburgs stamvapen

Bonde 1448-57, 64-65 och 1467-70

Karl Knutsson Bonde var den förste svenske kung som lät kvadrera trekronor och Folkungarnas vapen till ett och placera kungadynastins vapen som hjärtsköld. Hans första variant, som ses här, visar det första vapnet när han också var kung av Norge. Stamvapnet var en röd båt på fält av guld.

kk_bonde_sigillKarl Knutsson Bonde

 

Artikeln finns även på www.heraldik.se

Hjälmens utveckling

Utdrag från Züricher Wappenrolle
Utdrag från Züricher Wappenrolle

 

Heraldikens hjälmar har inte alltid sett lika ut. Genom seklerna har de förändrats många gånger. 

Den hjälm som är i bruk när vapenbruket uppkommer är den flatkulliga kittelhjälmen, ibland även kallad tunnhjälm, som helt enkelt är en uppochnedvänd järnkruka med ögonspringa. Omkring 1300 introduceras den rundkulliga kittelhjälmen i Sverige som under 1300-talet långsamt ersätter den flatkulliga.

Omkring 1300 börjar samtidigt ett hjälmtäcke att användas på hjälmen. Hjälmtäcket är förmodligen ett lån från muslimerna under korstågen i det Heliga landet, där en hjälm behöver skyddas mot solen för att det inte skall bli alltför hett inuti den. Hemma i Europa har tygstycket ut­över sin dekorativa funktion också en praktisk eftersom det skyddar den polerade tornerhjälmen från att bli nersölad av jord och lera som hästarna river upp på tornerbanan.

15Hjälmprydnader är inte vanliga från första början, men redan 1291 finns det ett svenskt sigill som enbart visar en hjälm med dess prydnad utan sköld. Hjälmprydnaden är från denna tid och framåt alltså en del av vapnet som är lika betydelsefull som sköldemärket.

På 1400-talet ersätts kittelhjälmen av stickhjälmen. Den har ett halsparti som fästs i bröstharnesket. Nospartiet är uthamrat till en näbbliknande form som gör att motståndarens lans kanar ner om den träffar hjälmen.

Bygelhjälmen (öppen hjälm) är en vidareutveckling av stickhjälmen (sluten hjälm) på det sättet att den anpassades till kamp med svärd eller klubba i stället för lansduster. Ansiktspartiet är öppet, men öppning­en skyddas av byglar.

Båda dessa hjälmtyper användes endast i torneringar. De hjälmar som användes i strid fick på 1400-talet en egen utveckling. Trots att verklighetens stridshjälmar har fortsatt att utvecklas har vapenkonsten fastnat vid senmedeltidens tornerhjäl-mar. Det är dessa två hjälmar – stickhjälm och bygelhjälm – som allt sedan dess upplevs som moderna eller tidlösa och som ständigt ritas i nya vapenbilder.

Hitta din adelsman

Coat of arms of family af Klercker, A2132
Coat of arms of family af Klercker, A2132

Söker du adlig genealogi?

Sök då på adelsvapen.com. Här finns allt som är värt att veta om adlig genealogi fram till mitten av förra seklet, då adeln ännu spelade en politisk roll så som stånd.

Mannen bakom sidan är Jonas Hjelm, som också sammanställt Svensk Wapen-CD (en produkt som du kan köpa från adelsvapen.com)

Se den genealogiska tabellen för af Klercker

Historisk tidskrift indexerad i Web of Science

Världens främsta databas över vetenskapliga artiklar inom humaniora och samhällsvetenskap har numera även med Historisk Tidskrift. 

Sedan slutet av 2014 indexeras artiklar som publiceras i Historisk tidskrift i den internationella databasen Thomson Reuters Web of Science (tidigare ISI Web of Knowledge). Databasen indexerar ledande och inflytelserika vetenskapliga tidskrifter inom olika ämnesområden.

Indexeringen är ett bevis på att Historisk tidskrift visar att den anses som en högklassig skrift som är värd att beakta.

Lite elakt kan man å andra sidan säga att det har den varit hela tiden, men att den engelspråkiga världen på grund av bristande språkkunskaper inte haft tillräcklig kunskap om detta. För jag köper inte idén om att det är den engelspråkiga världen som definierar vilka icke-engelska institutioner som håller en hög kvalitet.

För svenska historieforskares del ger det här ytterligare en vinst eftersom Web of Science ofta används för bibliometriska analyser i olika sammanhang, och det kan därför vara fördelaktigt för artikelförfattare att publicera sig i tidskrifter som indexeras i Web of Science (åter igen ett bevis på den engelska forskarvärldens rundgång)

Databasen är tillgänglig i sin helhet via de flesta universitets- och högskolebiblioteks elektroniska samlingar.

Ingen heraldik

Databasen Thomson Reuters Web of Science innehåller inte en enda artikel indexerad med ordet ”heraldry” så jag kan konstatera att även om den är vetenskaplig så är den inte fullt så vetenskaplig som man kunde hoppas 🙂

The English Aristocracy 1070–1272: A Social Transformation

Boktips

En recension jag använder för att den var bra, och för att boken i sig är intressant.
Jag tror dock inte att kungamaktens utveckling i sig skapade feodalismen, snarare att kungamaktens utveckling var en följd av det feodala systemet som i sin tur skapades genom en förändrad syn på familj, släkt, klan och vänskap som man kan se under perioden 800-1200-tal.

In 1070, ‘knight’ was a description of a military role which men of various social backgrounds might fulfil, but by 1300 ‘knighthood’ was a defining element of noble status, with its own rituals and symbols and rights and responsibilities, and difficult to enter for those not born to it.

For David Crouch, this development is representative of a “social transformation” through which an “unconscious aristocracy (a social élite definable by modern historians)” became an exclusive and hierarchical “nobility (a self-conscious and privileged social élite identifiable to contemporaries)”.

Professor Crouch does not claim to be the first to identify this transformation. Indeed, in an earlier book, The Birth of Nobility (2005), he showed how centuries of scholars have struggled to explain it, and how important it has been, not only to our understanding of the medieval aristocracy, but also to how historians have modelled medieval cultural, political, and social structures as a whole.

Because the aristocracy was the most significant medieval secular social group, changes within it affected the whole of society, culture, law, politics, piety and power. The question for historians has been not whether the aristocracy’s transformation took place, but how and why.

For Crouch, previous explanations grounded in theories about feudalism or family structure, the growth or decline of royal power, the moral influence of the church, or in our understanding of agrarian, economic or military developments, are not satisfactory. For him, the crucial element is increasing self consciousness within this social elite itself, manifested in its representation of itself.

This both created and then came to be defined by the knightly ethos.

Crouch is a brilliant scholar who has been working on the medieval aristocracy for 30 years. His 1992 work The Image of Aristocracy examined their rituals and symbols andThe Birth of Nobility looked at how they have been understood by historians. In a way, this book is the completion of a trilogy.

He takes the ideas he formulated there about this self-conscious development of exclusivity and explores how it came about through a broad spectrum of themes he considers to have been important to the make up of the aristocracy.

He begins with the knight and knighthood, moves on to military culture, then looks at relationships with the king, before considering domination by violence, the exercise of noble justice, and codes of conduct, chivalry and piety. Much work on the aristocracy is based in contemporary chronicles and romance literature – and Crouch is a master of both.

But the real strength of each chapter of this book is that his years of work in the archives have given him an unrivalled knowledge of the documents and government records produced by and for the aristocracy themselves. These are here in abundance and provide precious and telling insights into the real lives of the medieval aristocracy.

Two caveats. First, this is not a book for the complete beginner. Crouch assumes a sound basic knowledge of English medieval history and for extensive discussion of other interpretations of this social transformation you are referred to his earlier work.

In fact, the more you know, the more you will get out of this book, not least because – and this is the second caveat – it is possible to enjoy the book and gain a great deal from it, but not to be completely convinced by the overarching claims.

I am, I think, convinced for now, but it is worth highlighting that not everyone will be, or even should be.

 

Författare: David Crouch
Förlag: Yale University Press

Kvinnornas hjälmar

Att titta i svensk heraldisk litteratur för att få veta mer om kvinnligt vapenbruk är sorgligt.
Det står inget vettigt och det som står är nästan alltid fel.

Självklart får både kvinnor och män bära hjälm. Det finns ingen anledning till varför inte. Men låt oss för enkelhetens skull betrakta historien.

Kvinnor sägs inte bära hjälm därför att:

1 De inte deltog i torneringar.

2 De inte deltog i strid med hjälm på huvudet.

Det första argumentet är intressant.  Det har hållits tornerspel i Sverige under medeltiden. Av källorna att döma blev de mer sällsynta under 1400-talet än de var under 1300-talet.

Tornerspel hållna efter medeltiden är endast skådespel och kan jämföras med dagens tornersällskap. Medan medeltidens torneringar närmast kan jämföras med formel 1 eller annan mycket riskabel elitidrott var det senare mer en fråga om uppvisningar.
Alltså har varken kvinnor eller män deltagit i någon tornering efter år 1500, varför alla som därefter antagit vapen borde lämna hjälmen åt sidan.

Hjälmprydnad bara i tornerspel

Vad vi vet var det endast i tornerspel som hjälmprydnaden användes. Och i processioner.

De svenska källorna nämner några deltagare i tornerspel och några vapenböcker antyder ytterligare ett antal personer. Dessa är de enda vi vet har deltagit i ett tornerspel och som därför har rätt till hjälmprydnad. Alla räknas till de uradliga släkterna och knappt någon av dessa finns kvar idag.

Då är frågan om vi idag ska anse att en idrottsutövning för 600 700 år sedan ska bestämma vilka identifikationstecken som män respektive kvinnor ska ha idag.

Kvinnor var inte med i strid

Detta argument är också besynnerligt. Att först, för flera hundra år sedan, stoppas från att delta i strid och sedan använda detta förbud som argument för att det var en sedvänja som är värd att bevaras är så krystat att det blir pinsamt.

Både synen på kvinnors deltagande i försvarsmakten och bruket av hjälm i fält har ändrats så då finns det ingen anledning för heraldiken att argumentera för en sed med hänvisning till ickeheraldiskt, men militärt nyttjande, av stridsutrustning.

Konsten att lägga till kvinnor

Den heraldiska forskningen liknar i mångt och mycket den forskning som förr dominerade humaniora. Utgångspunkten är, och har alltid varit, mannen. De texter som skrivs har dessutom en manlig målgrupp.

Man skulle till och med kunna säga att normen är en äldre man som har minst en vuxen son. Det senare visas genom betoningen av att i flera böcker ta fram olika differentieringssystem som ska utkristallisera den förstfödde sonen från de övriga barnen. Varför detta ska göras brukar däremot inte förklaras.

De andra i samhället, framför allt kvinnorna, är avvikare. De omnämns i förbigående och deras vapen ges epitet som ”damvapen, ”Fruntimmersvapen” eller ”Kvinnosköldar”. I läran om vapen fördjupar man sig i ”Offentlig heraldik”, ”Adlig heraldik”, ”Släktvapen” eller ”kvinnlig heraldik”. ”Manlig heraldik” finns däremot inte, eller kanske ska man vända på det och säga att allt är manlig heraldik.

Att lägga till kvinnor

Vill man åstadkomma en förändring så räcker det alltså inte att lägga till kvinnor eftersom man då inte tar fasta på de problem som finns inlagda i den vetenskapliga processen, det vill säga hur kunskap skapas.

Det som måste slås fast är att även män tillhör ett kön. Könstillhörighet, liksom ras, klass, kultur utgör således delar av den subjektivitet som alla forskare bär på. Den har betydelse för hur kunskap skapas – och vilken kunskap som skapas och ges giltighet.

Kvinnoperspektivet sätter således att man i forskningens utgångspunkter, problemställningar och metoder i fråga tar hänsyn också till den rådande normen och kritiserar denna som ett naturligt tillstånd.

Neutral forskare

Forskningen måste också bryta sig loss från sin självsyn på den neutrale forskaren som är osynlig och fri från klander. Hans/hennes kön, sociala förankring och identitet har betydelse för forskningens resultat. Alla forskare bär på olika subjektiviteter som är formade av det liv de själva lever och den världsbild och det samhälle de är en del av. Forskaren kan inte ställas till ansvar för den kunskap hon/han skapar.

All forskning har en inneboende riktning eller strävan och det är bara att hoppas att denna strävan går i en riktning som gynnar heraldikens alla nyttjare.

Sveriges tre kronor – en teori

Svenska riksvapnet i en spansk vapenbok från sekelskiftet 1500.
Svenska riksvapnet i en spansk vapenbok från sekelskiftet 1500.

När fick Sverige Tre kronor?

Det har tjatats i sekler om dessa våra tre kronor, och tyvärr har ingen ännu kommit på ett bra svar till vapnets uppkomst. Det enda säkra är att vapnet finns uppmålat i Avignon år 1336.

Under senmedeltiden och en bit framöver hävdades det att Tre kronor var Erik den heliges symbol. Det är emellertid osannolikt  att han verkligen själv förde denna sköld eftersom det inte fanns någon känd  heraldik i Sverige när kungen levde, knappt någon annanstans heller. Men det kan ändå ligga lite sanning i myten.

Kung Erik Knutsson (1210-1216) har ett sigill med två motvända krönta leoparder.

Hans son, kung Erik [läspe & halte] Eriksson (1224-29, 1234-49) hade ett vapen som visar tre stolpvis ställda krönta leoparder (ungefär som Danmarks och Englands riksvapen). Färgerna var troligen blått och guld.

Systersonen Valdemar Birgersson (Bjälbo-ätten) förde samma vapen som sin morbror, men med silverleoparder istället för guldleoparder när han blev kung.

Troligen rör det sig om samma vapen som här har utvecklats. Det spännande är att Valdemars krönta leoparder förlorar sina kronor 1275 när Valdemar förlorar sin tron till brodern Magnus. Samtidigt tar Magnus upp en av dessa leopardkronor och sätter den på sitt lejon (Bjälbo-ättens vapen). Och runt sin sköld (märk väl: inte i skölden) låter han placera tre kronor – en ovanpå och en på var sida om skölden.

Jag tror att vi här ser ett exempel på heraldisk förkortning, där kronorna markerar kunglig värdighet. Snart nog därefter kan dessa kronor ha kommit att förknippas med den gamla kungliga ätten (den erikska) och placerats i en sköld. Tinkturerna hämtades sannolikt från Bjälbo-ättens vapen.

Kung Magnus Eriksson tar upp de tre kronorna som symbol för riket medan han låter sitt släktvapen vara symbol för kungamakten. Förutom skölden i Avignon finns Tre kronor i Ängsö kyrka och på mynt från 1354.

Kungabaner för Erikska ätten, version 2
Kungabaner för Erikska ätten, version 2