Kategoriarkiv: Historia

Inga kvinnor i Leksand

Debatten på kultursidorna hann knappt torka innan samma dumhet mot kvinnor under medeltiden dök upp igen.Denna gång i Leksand.

På medeltidsdagarna i Leksand får inga kvinnor vara riddare. Detta eftersom det inte går att ha en kvinnlig kung. Det sista ger jag dem rätt i, men det andra känns krystat.

Nu är det bara ett folkligt arrangemang och skådespel, så just det upprörs jag inte så mycket över. Men det finns några rejäla historiska klavertramp i texten i Expressen som jag tycker återkommer om och om igen.

1) Kvinnliga kungar

De fanns såklart inte för kung är ett titeln på en manlig statschef. Däremot fanns det gott om drottningar (åtminstone lika många som kungarna, kanske något fler) som var statschef eller vice statschef. Deras befogenhet var något lägre än kungens men högre än alla andra män så det borde inte vara något problem att utse en kvinna till drottning. Minns drottning Margareta – nordens mäktigaste alla kategorier under hela medeltiden.

2) Riddare och väpnare

Här är det lite bekymmersamt att man som arrangör av en riddardag inte har koll på att det inte fanns någon skillnad mellan riddare och väpnare rörande stridsutrustning. Riddare var bara den som dubats av kungen (eller möjligen en drottning, se ovan)

Mot 1400-talets slut, närmare bestämt hösten 1497, fanns det bara en (1) svensk riddare, men antalet stormän som var väpnare och kunde ha varit riddare var mångdubbelt fler. Faktiskt över 100, visade det sig när kung Hans dubbade dem vid sin kröning  till svensk kung just år 1497.

Just dessa två fel i texten kan jag lova att nästan ingen av de som blir upprörda har koll på. Så deras upprördhet har snarare med något annat än historiks välvilja att göra.

Å andra sidan – att skylla på en självvald rollbesättning för att utesluta kvinnor och sedan säga att det inte är personligt – det var nog det fånigaste jag hört på länge (näst efter Fifa-ortförklaringarna)

 

Läs artikeln om medeltidsdagen i Leksand

 

 

 

 

Fransk blogg om blasonering av vapensköldar

Utdrag från Züricher Wappenrolle
Utdrag från Züricher Wappenrolle

En ny fransk blogg går på djupet med blasoneringens språk. och heraldikens historia. Läs den.

Tyvärr för mig är den på franska, så jag missar detaljerna, men Translate-funktionen funkar riktigt bra. Anne har en sund och vetenskaplig inställning till heraldikens utveckling som ligger en bra bot ifrån många av dagens heraldiker. En historikers syn snarare än en heraldikers.

De senaste åren har historiker runt om i Europa börjat att så smått intressera sig för heraldik och de gör då upp med många traditionella föreställningar om heraldikens framväxt och utveckling.

Och än mer med synen på vad som är ”rätt” heraldik, för det är något som är synnerligen ovetenskapligt. Jag skulle till och med vilja säga att det är både oseriöst och populistiskt att framhärda i åsikten att en viss tidsperiod vad bättre än en annan på att tolka heraldiken.

Det är ju tvärtom så att heraldiken i sig har fyllt olika behov i olika tidsåldrar och därför anpassats (inte anpassat sig, för heraldiken är i sig inget levande väsen) av de människor som brukat heraldiska vapen. Hade heraldiken inte anpassat sig hade den försvunnit för länge sedan.

Bloggen Le Langue Du Blason hittar du här

The Stowe armorial – Vapenskölden Grenville Diptych

Grenville Diptych, skapad för 1a markisen av Buckingham.
Grenville Diptych, skapad för 1a markisen av Buckingham.

 

Denna fantastiska skapelse är INTE en vapensköld. Det är en minnessköld (och skrytobjekt) skapad på initiativ av George Nugent-Temple-Grenville, 1a markisen av Buckingham. 

Skölden är välkänd bland heraldiker, men ändå förvånansvärt okänd. När den diskuteras så förfasas många över vad kvadreringen kan leda till. Som om det vore en riktig sköld.

George Nugent-Temple-Grenville föddes 1753 och gick bort 1813. hans far var premiärminister och själv var han utrikesminister. 1774 upphöjdes han till markis (hans son Richard Temple-Nugent-Brydges-Chandos-Grenville utsågs senare till hertig. Förutom högre titel hade han även ett än mer imponerande efternamn).

710 vapensköldar

Vapenmålningen består av 719 släktvapen. Några återkommer flera gånger, några sägs vara suspekta (möjligen påhittade) vapen för förnäma män från tiden före heraldikens gryning. Men många är relevanta för viscount-släkten Cobham.

Skölden finns i taket i biblioteket i slottet Stowe. Den kallas därför The Stowe Armorial. Arkitekten bakom var Sir John Soane och biblioteket buggdes mellan 1805 och 1807

Namnet Grenville Diptych som vapenbskölden nu är känd som är egentligen ett felaktigt namn. Grenville är ett släktnamn medan ordet ”diptych” avser ett altarskåp eller motsvarande målning som är skapat som två blad som stängs/kan stängas som en bok (kan alltså vara två träskivor eller ett skåp med två dörrar).
Vapenskölden är alltså per definition INTE en diptych.

Viktigt om andra världskriget

I dagens Aftonbladet skriver Fredrik Persson-Lauhusen om de våldtagna tyska kvinnorna. Det är historikern Miriam  Gebhardts  som nyss kommit med boken Als die Soldaten kamen.

Det handlar alltså om de 560 000 kvinnor som våldtogs av ryssarna och de 300 000 som våldtogs av amerikanarna. De flesta våldtogs i samband med krisslutet, men övergreppen fortsatte in på 50-talet då soldaterna fortfarande inte kunde ställas inför tysk domstol. Så ”demokratisk” var den västallierade armén. Det är som att man skäms. Var vi inte bättre än så.

Det nya viktiga är att hon tar upp amerikanarnas (och andra västsoldaterers) skuld, som är densamma som ryssarna. Och varför vi förtigit detta.

För mig är den här boken och artikeln om densamma ytterligare en ögonöppnare. Det är en sak att en propagandamaskin som en armé mitt under krig och efterkrigsarbete förnekar övergrepp. Det kan jag förstå. Men att historiker låter dem hållas decennier efter decennier är inte bra.

Historiker måste bli bättre på att ifrågasätta rådande sanningar, speciellt rörande det som vi håller högt hos oss själva. För om inte historikern ska göra det, vem ska då göra det.

Medicis kulor

Restips

Jesper framför domen i Florens.
Jesper framför domen i Florens.

Familjen Medici lyckades både utveckla och förändra sitt vapen samtidigt som de behöll enkelheten. Ursprungligen visar skölden röda rundlar på guld. Det vapnet behåller familjen fram till 1465. Då förlänades ett vapen där den översta rundeln ersätts av en blå belagd med en lilja av guld.  Förläningen görs av kung Ludvig XI av Frankrike.  

Mot slutet av 1400-talet valde familjen att ta bort en rundel. Orsaken är oklar men min gissning, efter att ha vandrat genom Florens, är att det var ett rent estetiskt beslut, för i de sköldformer som blev moderna under 1400-talet såg det inte lika bra ut med fler rundlar. Rundlarnas antal var nog inte heller ett absolut tal. I San Lorenzons gravkapell för familjen Medici finns flera sköldar. På graven visas sex kulor; de på golvet har sju medan de i taket och i träpanelen har åtta. Samtidigt visar Cosimo I:s grav i Cappelle Medicee endast fem rundlar.

År 1531 utsågs Alexander Medici till hertig över Florens och Toscana av sin farbror, påve Clemens. Florens var formellt fram till 1532 en republik, även om familjen Medici var de egentliga härskarna i staden. Rent heraldiskt är Medicis upphöjelse till hertigar negativt, för de offentliga utsmyckningarna minskar dramatiskt. Om det beror på modet eller för att de genom sin upphöjelse inte längre behövde bekräfta sin makt inför folket är svårt att säga, men skillnaden är påtaglig.

Hertigdömet bestod fram till 1737, men dess makt begränsades redan under 1500-talet.

Greider skapar historia

Göran Greider får idag återigen plats på Aftonbladets kultursida i ett historiskt ämne. Och åter har han funnit graal, denna gång i form av EU:s egentliga själ.

Greider har läst Stefan Jonsson och Peo Hansens bok Euafrika som handlar om EU:s rötter. Säger författarna och Greider. Tveksamt, säger jag efter att ha läst Greiders text.

Och det gör den säkert också, på ett sätt. All kunskap är bra kunskap och alla vinklar tillför något nytt. Även arvet efter kolonialismen (där mycket forskning återstår, dock hellre av historiker än av politiker).

Men att skriva en artikel om EU:s tillkomst helt baserat på en, 1, bok (och referenserna till boken är ynkligt få, så vad Greider har stöd för vet jag inte) och inte med ett ord se första och andra världskriget som huvudskäl till EU:s bildande men däremot se skräcken för svarta afrikaner som motivet bakom EU – ja då är man inte historiker. Även om man som Greider är en bra skribent.

Jag tycker att det är djupt bekymmersamt att en tidning som Aftonbladet så sällan upplåter utrymme kring historia på sina sidor, och när det sker så är det inte historiker utan debattörer som får tillgång till detta utrymme. Då är det inte längre en kultur- eller debattsida utan en ren insändarsida där höga röster får företräde framför kunskapen.

 

 

Bloodied Banners: Martial Display on the Medieval Battlefield

Boktips

/Texten helt fräckt kopierad /

Medieval warfare is to modern eyes a colourful affair. Banners, armour, horse trappings and many other objects bore heraldic symbols.

To be effective at all, heraldry relied on differences in colour and pattern. As Jones observes, today’s soldier dresses in a way to hide himself from the enemy. He therefore poses the question: why did medieval warriors dress themselves in such a colourful, even flamboyant, manner?

The standard interpretation is that heraldic display was a means of identification, so that warriors could differentiate between friend and foe. Jones doubts this explanation, suggesting that it was more a means of distinguishing a military elite “based upon a concept of individual martial prowess”.

It was an incentive to honourable and valorous conduct since the doers of such deeds could be identified through their arms, thereby bringing glory (or shame) to the family and to the lord as well as the individual.

Banners, on the other hand, were “functional tools of command, being used to convey instructions to the men”. Furthermore, as time went on, other forms of identification were used, both for individuals, in the form of badges, and for collectives, in the form of national or religious insignia, such as the use of the white cross by William Marshal’s men in 1217 to demonstrate their service to the pope and his legate in the wake of King John’s conceding of the realm to Innocent III four years earlier.

Jones goes on to consider other visual aspects of medieval conflict, such as the psychological effect of wearing armour both on the wearer and the observer. The change in outline and proportion of the wearer is demonstrated neatly by photographs of the author across the various stages of donning armour (though, ironically, without any heraldic display).

He also elucidates more fully the importance of the horse and the sword as marks of status and shows how common religious symbols were in martial display. He adds a short discussion of audible display – the use of trumpets, war cries, marching in time – for the sake not only of military efficiency but also to boost the courage of one side while undermining that of the enemy.

These are all fascinating topics, expounded in a very accessible writing style and replete with examples.

Jones covers a huge chronological span – virtually the whole medieval period. Inevitably this limits opportunity for extended scholarly discussion and for explorations beyond published materials concerning England and France.

The author admits that “it is often difficult to ascertain which aspects of display reflect military culture and which civilian ones”. Furthermore, since there was continuity in what he calls “the basic culture” it is not easy to see the supposed military revolution of the 14th century reflected in display. Indeed, he points to continuities with later centuries, where the remnant of medieval armour, the gorget, remained a distinguishing feature of the officer class.

These observations, and the thought-provoking style, make this book a stimulating read for anyone interested in military history. 

Anne Curry is professor of history at the University of Southampton

Author: Robert W Jones
Publisher: The Boydell Press
Reviewed by: Anne Curry
Price (RRP): £50

Gentlemannen Björn Näf

Björn Näfs sigill med ätten Färlas välkända korslagda färlor. En färla är ett straffredskap som användes inom skolundervisningen.  Ur Hildebrands Svenska sigillier
Björn Näfs sigill med ätten Färlas välkända korslagda färlor. En färla är ett straffredskap som användes inom skolundervisningen.
Ur Hildebrands Svenska sigillier

År 1310 dog riddaren och riksrådet Björn Näf (Färla) , Sveriges förste gentleman.

Hans gravsten säger att han var Magnus Ladulås lärare och
kanske var han den som lärde det svenska kungahuset vett och etikett.
En svensk man som var väl förtrogen med det höviska livet, fanns han? Den som förlästs sig på Jan Guillio kan lätt tro att dåtidens svenska män var ohöviska av födsel och ohejdad vana, men det är en lätt överdriven bild.

Riddaren Björn Nilsson Näf (Färla) var ett av undantagen. Hans gotiska gravhäll i Varnhems klosterkyrka säger att han var: “Fidelis
minister Birgheri ducis Sueciae et pedagogus domini Magni regis” (“rådgivare till Birger jarl av Sverige och lärare för kung Magnus”. Han var alltså ansvarig för den blivande kungens uppfostran. Visserligen nämns där endast kung Magnus, men eftersom det inte finns någon anledning för Birger jarl att inte utbilda även sin äldste kungason samt sönerna Erik och Bengt kan vi utgå från att herr Björn även undervisade dem.
Gravstenen är också ett mycket tidigt exempel på den nya formen av gravstenar. Hans kunskap om tidens nya idéer och hans val av gravsten är knappast en slump.

Riddaren Björn Näfs gravsten
Riddaren Björn Näfs gravsten

Gravhällen är inte den enda källan. Erikskrönikan nämner att den unge blivande ung Valdemar hade en tuktomästare som lärde
honom hyfs och goda seder. Sannolikt var det så att Birger jarl anlitade en person för att uppfostra sina fyra söner Valdemar, Magnus, Bengt och Erik.

Att Björn 1310 väljer att endast nämna den sistnämnde av kungabröderna är kanske inte så konstigt med tanke på den politiska turbulens som rådde vid den här tiden.
Tyvärr vet vi väldigt lite om Björn Näf. Hans enda kända gods låg i Danderyds skeppslag, Uppland, men hans begravningsplats är Varnhem i centrala Västergötland så han kommer troligen från Götaland. Ättlingar till Björn Näf ägde mark i Gudhems härad, Västergötland.

De äldsta beläggen för hans liv finns i dokument från 1276, då han nämns som riddare, och sista gången 1296. Eftersom han avlider
1310/12 kan vi misstänka, men inte veta, att han på ålderns höst drar sig tillbaka till Varnhems kloster för att verka som en lekbroder.
Björn Näf förde två korslagda färlor i sin sköld och tillhörde ätten Färla, en ätt som vid denna tid var på väg upp mot den yppersta
makten. Det här var en brytningstid då det gamla stormannaväldet Svithjod ersätts med en starkare centralmakt under Bjälbo-ättens
ledning. Därför var behovet stort av män som kunde bidra med kunskap och helst fristående män utan bindningar till kyrkan.
Han var gift med Kristina Ulvåsedotter (dotter till NN Ulvåse och Ramfrid Gustavsdotter Lejon). Hans karriär nådde sin topp när han var riddare och lagman över Södermanland.

De hädangångnas heraldik

Boktips

Först kom Inga von Corswant-Naumburgs bok som svenska anvapen. Sedan kom Cecilia Candréus fristående uppföljare om begravningsfanorna. För den fick hon Svenska Heraldiska Föreningens förtjänstmedalj 2012.

Hennes avhandling, ”De hädangångnas heraldik”, behandlar stormaktstidens senare hälft, från 1670 till 1720. Det är den period då det pompösa fortfarande var centralt och rangtecknen var utvecklade men de ekonomiska förutsättningarna var lägre än de varit under den föregående 50-årsperioden inom aristokratin.

Cecilia Candréus avhandling är en gedigen genomgång av materialet där fokus inte ligger på katalogiseringen av materialet utan på att sätta in fanorna i deras ideologiska sammanhang och på det viset förklara deras uppbyggnad och utveckling. Candréus stödjer sig på andra moderna forskares teser och utvecklar dem på flera punkter.

Författaren lägger också stor vikt vid att tydligt definiera hur olika begrepp kan användas vilket är till stor fördel för läsaren. En hel del av de missförstånd som annars märks i diskussioner kring fanor, baner och vapendukar kan därmed undanröjas.

Cecilia Candréus har en ovanligt stor bredd i sin avhandling vilket märks när hon tar läsaren från metod via en genomgång av fanornas ideologi och utseende till ren industrihistoria i form av broderiteknik och skråväsendet inom pärlstickeribranschen.

Avhandlingen avslutas med en katalog över bevarade fanor och en förteckning över de pärlstickare som gjorde fanorna.

De ceremonier som kantar en människas väg till den sista vilan har under årtusenden präglats av en strävan efter en värdig inramning. Ceremoniernas utformning och betydelse har dock skiftat genom historien. I stormaktstidens Europa utgjorde kröningar, triumftåg, bröllop och begravningar betydelsefulla evenemang där samhällets elit gavs tillfälle att synliggöra och befästa sin sociala position. Vid ceremonierna användes en påkostad rekvisita bestående av bland annat professionellt utförda textilier, vilka bidrog till att ge arrangemanget en symbolbärande inramning. I sin doktorsavhandling undersöker Cecilia Candréus tillverkningen och bruket av en grupp vita, broderade fanor – så kallade länsfanor – som användes av manliga medlemmar av den svenska betitlade adeln i samband med begravningar under stormaktstidens slutskede.

I undersökningen skildras inte bara ett textilt hantverk och dess utövare, utan även de avlidna männen, deras familjer och det samhälle de var en del av. Med heraldiska vapenbilder utförda i ett exklusivt reliefbroderi med guld- och silvertråd manifesterades den avlidnes grevliga och friherrliga titlar för att på så sätt markera hans position i den sociala eliten och en person som innehade flera titlar förde ofta en fana för varje titel. Det symboliska budskapet förmedlades inte bara genom fanornas heraldik och inskriptioner utan även genom deras förhållande till ett samtida stilideal där de ornamentala inslagen och det broderitekniska utförandet var av betydelse. Broderierna tillverkades på beställning och arbetet utfördes av professionella pärlstickare. Efter begravningen placerades många fanor som minnesmärken vid gravarna. Andra återanvändes senare genom att broderierna flyttades över på nytt tyg för att nu fungera som dekor på en altarbeklädnad.

 

Cecilia Candréus
De hädangångnas heraldik (2008)
ISBN: 978-91-7844-750-3.
Gidlunds förlag

Läs mer om Cecilia Candréus

Fick medalj av Svenska Heraldiska Föreningen

2012 mottog Cecilia Candréus Svenska Heraldiska Föreningens förtjänstmedalj för sitt storartade akademiska arbete.

Om döda vita engelska män

Boktips

Den har några år på nacken nu, men … Johan Hakelius bok ”Döda vita män” har ett spännande kapitel som heraldikens kanske mest udda figur. Någonsin. Sir Iain Moncreiffe of that Ilk.

Bokmässan. Strosar och möts av Johan Hakelius, krönikör på Aftonbladet, som är iklädd en rutig kostym av det mer uppseendeväckande slaget.
Går vidare och kommer fram till ett bokstånd som säljer samme Hakelius pocketversion av Döda vita män som jag inte tidigare bläddrat i. Min nyfikenhet väcks och jag slår på måfå upp ett kapitel mot slutet av boken. Det handlar om Iain Moncreiffe of that Ilk, den kände heraldikern, genealogen och fnittrande whiskeyavsmakaren.
Det sista fick jag höra av Malcolm Howe som vid kongressen i Uppsala 1992 drog en mängd historier om excentriska brittiska heraldiker.

Moncreiffe är för heraldiker mest känd för att han skrev “Simple heraldry” och “Blood royal”. Köper boken på stört för så ofta stöter
jag inte på en biografi över en heraldiker.
Hakelius bok är en sanlöst rolig biografi över ett dussin brittiska excentriker från förra seklet. Förutom Iain Moncreiffe får vi möta
förebilderna för figurerna i “En förlorad värld”, en engelsk fascist som lika gärna kunde ha blivit premiärminister för både Labour
och Torys samt mängder av andra spännande personer.

Så även om boken i sig inte har något med heraldik att göra så får jag ändå på något underligt sätt en djupare förståelse för varför den för
skandinaver så excentriska brittiska heraldiken ser ut som den gör.

Och vem vet. Boken kanske inspirerar någon till att skriva biografier över svenska excentriska heraldiker. Nog är det ett par stycken
som är värda att porträtteras på det här vänligt respektlösa sättet.