Kategoriarkiv: Historia

Ideologer istället för historiker

Sedan några år drivs två parallella historiska debatter i Sverige.  
Den ena av historiker, den andra av ideologer (i regel långt ut till vänster eller höger, sällan i mitten).

Historikernas vetenskapliga debatter är fruktsamma, öppna och kunniga. Ideologernas är det inte. Tyvärr är det ideologernas som hörs i tryckt media (inklusive internet).

Det tycker jag är bekymmersamt och det här skulle jag kunna skriva mycket om, men jag hinner inte just nu. Tyvärr.  Det får bli en liten blänkare så länge.

Men jag ger ett litet exempel. I våras drogs det igång en debatt om Sovjetunionens fantastiska insats under andra världskriget. Åsa Linderborg skrev mycket och fick rättvis kritik. Jan Guillou försvarade Åsa och fick stöd av Lars Ohly.

En av få sansade röster i denna debatt var Erik Helmersson, som sammanfattade det hela bra.

Men det jag upprörs mest över, är inte debattens innehåll. Nä, det är istället det faktum att kunniga kulturredaktörer och andra ledande tidningsmän väljer att låta ”okunniga” amatörer få föra debatten och dra paralleller (i regel felaktiga) till nutiden istället för att ta in historiker med flera forskningsgrenar som kan informera läsarna.
detta förstås om nu tidningarnas syfte är det som de säger sig vara – folkbildande och verkande i demokratins tjänst.

”Svenske” hertigen Knut Porse av Halland

Stenhuvud i Linköpings domkyrka som sägs tillhöra Knut Porse.
Stenhuvud i Linköpings domkyrka som sägs tillhöra Knut Porse.

Halländske riddaren Kunt Porse blev hertig över Halland. Var han då svensk eller dansk hertig?

Knut Porse av Halland var gift med hertig Eriks änka Ingeborg och blev därför hertig av Halland. Liksom hans två söner. De är därmed inte medlemmar av kungahuset.
Läser man Wikipedia eller Svenskt biografiskt lexikon är det lätt att tro att han nådde sin hertig-titel tack vare egna meriter, men det var genom hans beskyddarinna och fru Ingeborg. Det är jag säker på, även om det inte är sånt som står i ett rättsligt dokument från samtiden.

Hertigen och Halland

Hertigdömet Södra Halland (och Samsö) var perifera och utsatta områden för den danske kungen. Här härskade därför en hertig på kungens mandat. Detsamma gällde för Dansk-Estland och Schleswig.

Knut Porses fall är lite unikt och kan bara förklaras med hans förhållande och senare äktenskap med hertiginnan Ingeborg. Samtiden påstår visserligen att hon blev duperad av honom, men med tanke på hennes politiska insikter före hans uppdykande och efter hans död 1330 så kan vi nog tryggt lita på att det var hon som drog i trådarna.

Ingeborg var sedan tidigare hertiginna med kontroll över Norra Halland, Bohuslän, Dalsland och Västergötland, förutom det som låg under lagmannens kontroll (gränserna är i praktiken omöjliga att förstå för oss, men sannolikt enkla för dem).

Med det stödet kunde Knut Porse tryggt engagera sig i dansk inrikespolitik. Han var med att störta kung Kristoffer och fick då, 1327, dennes hertigdöme Södra Halland med Samsö (kallat Halland).

Dansk, svensk eller mitt emellan

Formellt är Knut Porse självklart en dansk med sin hertig. Men man kan ju lika gärna se på det hela på annat sätt. Området Västra Götaland (Västergötland, Bohus, Dalsland och norra Halland) var i praktiken ett eget självständigt lydrike under Svenska kronan c:a 1300 till 1370. Det är ganska lång tid, längre än DDR existerade. Hur många tror du 1340 verkligen såg hertigen/Hertiginnan av Västergötland som något annat än en verklig härskare? Jämför gärna med vissa kontinentala hertigdömen som Burgund.

Jag skulle vilja säga att Knut och Ingeborg egentligen är varken eller. De är som hertigar herrar i sitt eget rike.
Nu dog Knut 1330, men tänk om han levt ytterligare 30 år och att hans c:a 20-åriga söner inte dött i digerdöden 1350, hur hade då makten sett ut?

Jag för min del kan mycket väl tänka mig att det hade kunnat utvecklats till ett nytt rike som kanske kallats Götrige (Göta rike). Om så hade skett hade vi alla sagt att det var klart att Knut 1326 inte var en dansk hertig, han var självständig vasall till danske kungen. Så bra är vi på att efterrekonstruera historien så att den stämmer med vad som skedde efteråt.

Ett annat problem med forskningen kring detta är att forskningen förr haft problem med kvinnor – jobbiga typer som ställer till det – och därför inte ville se att Ingeborg var just chef över sitt rike. Precis som hennes efterträdare Blanka var chef i Sverige när kung Magnus var i Norge, och därefter drottning Margareta, och sen drottning Filippa.
Alla dessa kvinnor är snyggt bortrensade och förvandlade till bihang när de facto OCH de jure var den mäktigaste i landet efter sin make kungen. I Ingeborgs fall dessutom tvärtom – hon var 1320-1335 den mäktigaste i landet inklusive sin make och son.

Politiken förr var helt enkelt mycket krångligare och roligare än vi vill tro.

 

Fotot hämtat från Wikipedia, av Jacob Truedson.

Erikska ätten och dess lejon

Kung Erik Knutsson (1208-16) sigill med de två motvända lejonen.
Kung Erik Knutsson (1208-16) sigill med de två motvända lejonen.

Folkungarnas lejon är ett ”vasalltecken”.
Det är inte ett unikt och ursprungligt vapen för en självständig storman utan ett motiv valt för att visa närhet till den erikska kungaätten. 

Kung Erik Knutssons sigill från 1210-16 visar två motställda krönta lejon. Det är inget riktigt vapen men en tydlig symbol för kungen.

Eriks son kung Erik Eriksson (läspe och halte) har lämnat efter sig ett heraldiskt vapen, vars färger inte är helt självklara. Men vi förstår genom hans systerson, kung Valdemar, att Erik troligen förde de tre krönta leoparder i färgkombinationen blått och gult.
Eftersom både far och son hade lejon kan vi vi anta att den erikska ättens symbol var lejon i plural.

Sveriges sex första vapensigill.
Sveriges sex första vapensigill.

De nya lejonvapnen

Kungarna av erikska ätten förde lejon. Av de sex första sigillen som visar ett vapen eller motsvarande (se ovan) tillhör två den östgötska Bobergs-säktens bröder Sigtrygg och Lars. Detta vapen med liljan mellan två hjorthorn, måste då ha några år på nacken eftersom bröderna har samma vapenbild men helt olika sigillutseende.

De fyra därefter finns på samma brev och tillhör alla de män som styrde Sverige i det tillfälliga riksråd som inrättades när Erik var omyndig. Av de fyra har den med högst rang, Stallaren Brynul Mus (kaxigt ironiskt smeknamn) en mus på ett bord. Kungens släkting, senare kung Knut Långe är sittande till häst, vilket är en symbol för en person inom kungahuset. De två som är kvar har båda ett lejon. Det är lagman Eskil Magnusson av Bjälbo/Folkunga-ätt och XXXX av YYY-ätt.

Sett i ett heraldiskt europeiskt perspektiv är dessa två lejonvapen typiska heraldiska förkortningar för att visa på ett patron-klient-förhållande gentemot en vasallherre. Det finns ingen anledning att tro att svenska stormän i just den här frågan skulle ha en sed som avviker från övriga Västeuropa.

Birger jarls äldsta sigill, från 1238.
Birger jarls äldsta sigill, från 1238.

 

Birger jarls trohetsed till erikarna

Nästan femton år senare har Birger jarl ett sigill som är snarlikt  sin farbror Eskils lejonvapen. Han har här lagt till tre strängar, vilket jag tror (återigen en gissning) är en referens till den erikska ätten. Denna gång till det vapen och därmed troligen den vapenflagga som Knut (Holmgersson) Långe använde sig av. Samma strängar lägger även andra stormän i sina vapen vid just den här tiden, men aldrig därefter.

Birger jarl gifte sig också med Erik Knutssons tredje dotter (inte första, och inte andra varför han inte kan anses ha gift sig in i kungahusets absoluta första led.
Det var från 1100-talet en vanlig sed att knyta till sig underlydande män genom att tillåta äktenskap med framför allt yngre döttrar.

De tre strängar som just Birger jarl lägger till sitt vapen vid just den här tiden då han gifter in sig i den erikska ätten.
Om den här teorin stämmer så betyder det att min tes om svenska flaggans äldsta historia måste revideras en aning, och den är då äldre än Knut långe.

 

For Honour and Fame: Chivalry in England, 1066–1500

Boktips

Författaren Nigel Saul gör i sin bok ”For Honour and Fame: Chivalry in England, 1066–1500” en mycket viktig genomgång av medeltidens viktigaste ideologi – den ridderliga höviskheten.

Den ridderliga höviskheten var central under medeltidens senare hälft, vilket i Europa är perioden 1100-1500 (tiden ungefärlig, beroende på var man befinner sig). Det är på denna överideologi som feodalismen grundar sig.

Boken tar kapitelvis upp olika teman, som Höviskheten och krig, Höviskheten och kvinnan, Höviskheten och korståg och Höviskheten och hovets kultur. Dispositionen ger en ny form av analys som visar bredden på det höviska inflytandet och hur kulturen genomsyrade nästan alla områden inom samhället.

En poäng hos Sauls bok är att den visar hur kungarna använde höviskheten för att knyta sina män tätare till sig, samtidigt som samma höviskhet omvandlade kungamaktens syn på sig själv mot en mer ädel och lagbunden monark.

 

Nigel Sauls verk ger för första gången en modern holistisk översikt över den medeltida, främst engelska, höviska kulturen. Ett bra komplement till Holger Bengtssons svenska praktverk om hövisk kultur i Norden

 

Författare: Nigel Saul
Titel: For Honour and Fame: Chivalry in England, 1066–1500
Förlag: Bodley Head

De svenska kungarnas vapen

Sveriges kungar har fört vapen allt sedan Erik ”Läspe och Haltes” Erikssons tid. Nedan presenteras dessa i kronologisk ordning.

Perioden 1196 – 1364

Sverkerska ätten

Man känner inte till något sigill med heraldiska vapen eller vapenliknande innehåll för kungarna i den Sverkerska ätten, men…

Sverker Karlsson dy 1196-1208

Sverkers dotter Helena som gift in sig i Bjälboätten förde detta vapen. Det är rimligt att anta att vapeninnhållet är hämtat från hennes far.

Stjärnan finns på ett av kung Johans mynt. Möjligen finns här även ett drakhuvud, men bilden är svårtolkad.

sverkerHelena Sverkersdotter

Erikska ätten

De tidiga kungarna i den Erikska ätten hade så vitt man känner till inga heraldiska vapen eller vapenliknande innehåll i sina sigill.

Erik Knutsson 1208-1216

Kontrassigill med två motvända krönta leoparder.

erik_knutssonErik Knutsson
Erik Eriksson 1222-1229, 1234-1250

Kontrasigill med tre krönta leoparder. Även om de inte finns i någon sköld så är det rimligt att anta att det är frågan om ett vapen. Det finns inga tinkturbelägg. Möjligen kan det snarlika vapnet för Bjälboättens Valdemarsgrenen anspela på kunglig härstamning (Valdemars mor Ingeborg var syster till Erik Eriksson) från den Erikska ätten och då skulle tinkturerna vara blått och silver.
erik_erikssonErik Eriksson 
Knut Långe
Hade ett visst släktskap med den Erikska ätten. Ingick i det råd som styrde Sverige åt den omyndige kungen Erik Eriksson. Tog makten själv 1229 och behöll den till sin död 1234.Knut Holmgersson (Långe) 1229-1234

Vapnet förekommer på mynt från Knut Långes tid. Det finns även troligen belägg för ett liknande vapen för släkten (I blått fält tre bjälvis ställda kavlar, den mellersta av silver, de båda andra av guld).
knut_langeKnut Långe

Bjälboätten 1250 – 1364

När Valdemar som barn 1250 valdes till kung av Sverige var det början på Sveriges första moderna kungadynasti. Bjälboätten har ibland även felaktigt kallats Folkungaätten.
Bjälboättens kungar:
Valdemar Birgersson 1250-1275 (son till Birger Jarl)
Magnus Ladulås 1275-1290 (son till Birger Jarl)
Birger Magnusson 1290-1318 (son till Magnus Ladulås)
Magnus Eriksson 1319-1364 (brorson till Birger Magnusson)
Erik Magnusson 1357-1359 (samregerade med sin far)
Håkan Magnusson 1362-1364 (samregerade med sin far)

Valdemar förde som kung ett vapen med tre krönta leoparder i ett fält bestrött med hjärtan/sjöblad. Tinkturena är okända. Han och hans ätt fortsatte att föra tre leoparder efter att de berövats kungamakten, dock utan kronor och utan hjärtan. Hans son Eriks vapen var blått med leoparder av silver, så man kan ju misstänka att även Valdemar hade dessa tinkturer som kung.

Resten av kungarna förde ett vapen med ett gyllene lejon över tre ginsträngar av silver i blått fält. Oftast var fältet bestrött med hjärtan/sjöblad. Det är detta vapen som brukar kallas folkungavapnet. Även Birger Jarl förde detta vapen dock utan krona.

valdemarkung Valdemar 

bjalbo
Bjälboättens kungliga gren

Perioden 1364 – 1521

Albrekt av Mecklenburg 1364 – 1389
Var systerson till kung Magnus Eriksson.

Margareta 1389 – 1412

Var gift med Magnus Erikssons son Håkan, och blev förmyndare till deras son Olof (kung av Danmark och Norge).

Erik av Pommern 1396 – 1439

Adopterades av Margareta då hon själv saknade arvingar. Egentligen var Margareta Eriks mormors syster.

erik_av_pommern_2Erik av Pommern

Kristoffer av Bayern 1441 – 1448

Systerson till Erik av Pommern.

Oldenburg 1457 – 1521

Kungarna Kristian I (1457-1464), Hans (Johan) (1497-1501) och Kristian II (1520-1521) var unionskungar som bara stundtals erkändes som kungar över Sverige. Den Oldenburgska ätten förde ett kvadrerad vapen med stamvapnet som hjärtsköld. Fält 1 och 4 (Schleswig): Två blå gående lejon i fält av guld. Fält 2 och 3 (Holstein): Nässelblad av silver i rött fält. Hjärtsköld (Oldenburg): Två röda bjälkar i fält av guld.

oldenburgOldenburgs stamvapen

Bonde 1448-57, 64-65 och 1467-70

Karl Knutsson Bonde var den förste svenske kung som lät kvadrera trekronor och Folkungarnas vapen till ett och placera kungadynastins vapen som hjärtsköld. Hans första variant, som ses här, visar det första vapnet när han också var kung av Norge. Stamvapnet var en röd båt på fält av guld.

kk_bonde_sigillKarl Knutsson Bonde

 

Artikeln finns även på www.heraldik.se

Hjälmens utveckling

Utdrag från Züricher Wappenrolle
Utdrag från Züricher Wappenrolle

 

Heraldikens hjälmar har inte alltid sett lika ut. Genom seklerna har de förändrats många gånger. 

Den hjälm som är i bruk när vapenbruket uppkommer är den flatkulliga kittelhjälmen, ibland även kallad tunnhjälm, som helt enkelt är en uppochnedvänd järnkruka med ögonspringa. Omkring 1300 introduceras den rundkulliga kittelhjälmen i Sverige som under 1300-talet långsamt ersätter den flatkulliga.

Omkring 1300 börjar samtidigt ett hjälmtäcke att användas på hjälmen. Hjälmtäcket är förmodligen ett lån från muslimerna under korstågen i det Heliga landet, där en hjälm behöver skyddas mot solen för att det inte skall bli alltför hett inuti den. Hemma i Europa har tygstycket ut­över sin dekorativa funktion också en praktisk eftersom det skyddar den polerade tornerhjälmen från att bli nersölad av jord och lera som hästarna river upp på tornerbanan.

15Hjälmprydnader är inte vanliga från första början, men redan 1291 finns det ett svenskt sigill som enbart visar en hjälm med dess prydnad utan sköld. Hjälmprydnaden är från denna tid och framåt alltså en del av vapnet som är lika betydelsefull som sköldemärket.

På 1400-talet ersätts kittelhjälmen av stickhjälmen. Den har ett halsparti som fästs i bröstharnesket. Nospartiet är uthamrat till en näbbliknande form som gör att motståndarens lans kanar ner om den träffar hjälmen.

Bygelhjälmen (öppen hjälm) är en vidareutveckling av stickhjälmen (sluten hjälm) på det sättet att den anpassades till kamp med svärd eller klubba i stället för lansduster. Ansiktspartiet är öppet, men öppning­en skyddas av byglar.

Båda dessa hjälmtyper användes endast i torneringar. De hjälmar som användes i strid fick på 1400-talet en egen utveckling. Trots att verklighetens stridshjälmar har fortsatt att utvecklas har vapenkonsten fastnat vid senmedeltidens tornerhjäl-mar. Det är dessa två hjälmar – stickhjälm och bygelhjälm – som allt sedan dess upplevs som moderna eller tidlösa och som ständigt ritas i nya vapenbilder.

Hitta din adelsman

Coat of arms of family af Klercker, A2132
Coat of arms of family af Klercker, A2132

Söker du adlig genealogi?

Sök då på adelsvapen.com. Här finns allt som är värt att veta om adlig genealogi fram till mitten av förra seklet, då adeln ännu spelade en politisk roll så som stånd.

Mannen bakom sidan är Jonas Hjelm, som också sammanställt Svensk Wapen-CD (en produkt som du kan köpa från adelsvapen.com)

Se den genealogiska tabellen för af Klercker

Historisk tidskrift indexerad i Web of Science

Världens främsta databas över vetenskapliga artiklar inom humaniora och samhällsvetenskap har numera även med Historisk Tidskrift. 

Sedan slutet av 2014 indexeras artiklar som publiceras i Historisk tidskrift i den internationella databasen Thomson Reuters Web of Science (tidigare ISI Web of Knowledge). Databasen indexerar ledande och inflytelserika vetenskapliga tidskrifter inom olika ämnesområden.

Indexeringen är ett bevis på att Historisk tidskrift visar att den anses som en högklassig skrift som är värd att beakta.

Lite elakt kan man å andra sidan säga att det har den varit hela tiden, men att den engelspråkiga världen på grund av bristande språkkunskaper inte haft tillräcklig kunskap om detta. För jag köper inte idén om att det är den engelspråkiga världen som definierar vilka icke-engelska institutioner som håller en hög kvalitet.

För svenska historieforskares del ger det här ytterligare en vinst eftersom Web of Science ofta används för bibliometriska analyser i olika sammanhang, och det kan därför vara fördelaktigt för artikelförfattare att publicera sig i tidskrifter som indexeras i Web of Science (åter igen ett bevis på den engelska forskarvärldens rundgång)

Databasen är tillgänglig i sin helhet via de flesta universitets- och högskolebiblioteks elektroniska samlingar.

Ingen heraldik

Databasen Thomson Reuters Web of Science innehåller inte en enda artikel indexerad med ordet ”heraldry” så jag kan konstatera att även om den är vetenskaplig så är den inte fullt så vetenskaplig som man kunde hoppas 🙂