Kategoriarkiv: Historia

Gå inte på vapenlikhetsfällan

Boktips

Bokomslag Vapenlikhetsfällan
Bokomslag Vapenlikhetsfällan

Pinfärsk nyhet, hämtad från Societas Heraldica Scandinavica, www.heraldik.org.

”Svenska Genealogiska Samfundet ger ut Svensk Genealogisk Tidskrift, vars aktuella nummer SGT 2015:1 kommer att innehålla en hel del intressant om heraldik. Numret heter Vapenlikhetsfällan och är skrivet av historikern Kaj Janzon. Vapenlikhetsfällan, som beskrivs som en bok snarare än som  ett tidskriftsnummer, innehåller tre avdelningar:
– ett kapitel om sigillvapen och vapenbruk under medeltiden
– ett kapitel om metodproblem bakom Jan Ranekes Svenska Medeltidsvapen
– kompletteringar och rättelser till Svenska Medeltidsvapen.

Boken utges med bidrag från Kungliga Patriotiska Sällskapet, Riddarhuset och Riksarkivet.

Svenska Genealogiska Samfundet har för närvarande ett subskribtionserbjudande på boken (samma pris som på Släktforskardagarna i Nyköping 28-30 augusti) till 225 SEK + porto. Alternativt kan man för 200 SEK bli medlem i Svenska Genealogiska Samfundet för år 2015 och få både boken och kommande nummer SGT 2015:2 som är under produktion.

Kontaktuppgifter: kassor@genealogiska-samfundet.se eller www.genealogiska-samfundet.se.”

Ståtliga invigningar i Vasatid

Boktips

Malin Grundberg doktorerade 2005 i historia på sin avhandling ”Ceremoniernas makt. Maktöverföring och genus i Vasatidens kungliga ceremonier”. Idag är hon anställd vid Statens Historiska Museum. Boken ”Stormaktstidens ceremonier” är en populärvariant av avhandlingen och stödjer sig därmed på en av de senaste och mest genomarbetade avhandlingarna i ämnet.

”Stormaktstidens ceremonier” bygger alltså till stor del på Grundbergs avhandling ”Ceremoniernas makt” och det på gott och ont. Bokens styrka är dess rikedom på detaljer och man kan riktigt känna att författaren här med glädje tagit med en hel del av det som lämnats åt sidan i avhandlingen. Jag som läsare får verkligen ta del av det skeende som pågår under respektive ceremoni.

Svagheten är att boken i sin förkortning inte har fått del av det som är populärvetenskapens styrka – förmågan att förena vetenskapens känsla för detaljer med journalistikens färdighet att sätta samma detaljerna i ett större sammanhang. Det gör att jag som läsare känner att det finns så mycket mer kunskap att hämta, men att jag är utelämnad till att själv söka reda på den.

Tur då att det finns en bra litteraturförteckning. För den som söker en introduktion till 1600-talets svenska stormakts offentliga ceremonier är detta en bok som väl fyller läsarens törst. Den som däremot söker en fördjupning och mer är intresserad av varför ceremonierna utformades som de gjorde, bör söka sig till en annan bok – varför inte Malin Grundbergs egen avhandling i ämnet.

Modern på alla vis

Språket i boken är lättfattligt och inte överlastat med fackterminologi. Det gör att man som läsare känner sig hemma redan från första stycket. Däremot känns det ibland lite ängsligt, som om författaren så gärna velat göra texten lättbegriplig att hon inte vågat spetsa sitt språk med ett mer direkt tilltal.

På samma sätt som språket är modernt är dess underliggande värderingsgrund nutida. Malin Grundberg faller inte i fällan att dras med i de pampiga ceremoniernas lockande propaganda utan håller sig på avstånd och betraktar skådespelet. Som läsare får jag ibland samma känsla som jag får av att sitta framför TV:n och lyssna till kommentatorrösterna från en OS-invigning. Så här kan det låta: ”Från själva tornet sköts fyrverkerierna. Bredvid tornet stod en man som skulle föreställa kriget och en kvinna som var freden. Kvinnan hindrade med sin arm mannen genom att stoppa hans svärd i luften.” [s 84]

Här behövs inga förkunskaper

Inga förkunskaper behövs mer än en allmän bild av hur samhällslivet var uppbyggt under vasatiden. Möjligen gör Grundberg det lite lätt för sig här. Som läsare utan djupare kunskaper blir det därför svårt att förstå varför de valde att göra så storslagna ceremonier. Lite mer om tidens vilja i att investera socialt för att vinna politiska och ekonomiska fördelar skulle inte ha skadat.

Stormaktstidens ceremonier är en modern bok som flitigt använder sig av illustrationer. Ibland nästan för mycket så att jag som läsare har svårt att veta vilket syfte de många bilderna har. Men samtidigt ger de en bra illustration till den omskrivna tiden.

 

Malin Grundberg
Stormaktstidens ceremonier
Utgivningsår: 2006
Förlag: Historiska media
ISBN: 91-85377-07-4

Drottning med dåligt rykte

Det finns nog inga i samhället som kan få ett så oförtjänt dåligt rykte som drottningar. 

En drottning som gör något får skäll av historiker. Det är ett genomgående tema i all historieskrivning och jag kan inte riktigt förstå vad den beror på.

Jag förstår vad den har berott på, men ännu idag behandlas drottningar som ett sött bihang i färgglad klänning, fast det är ett typiskt 1900-talspåfund.

En drottning som ofta fått ”höra” att hon inte duger är Anna av Kleve, gift med kung Henrik VIII av England.  Påfallande ofta beskrivs hon äve som ful, även om det nog endast var en relevant för Henrik personligen när han ville skilja sig från henne.

Som drottning, och även efteråt, var hon däremot i sin samtid en populär person som skapade mycket och som kan klassas som kung Henriks främsta, mest begåvade, gemål när det gäller styre av stat.

Om detta skriver Tracy Borman i kommande nummer av BBC History magazine.

Ideologer istället för historiker

Sedan några år drivs två parallella historiska debatter i Sverige.  
Den ena av historiker, den andra av ideologer (i regel långt ut till vänster eller höger, sällan i mitten).

Historikernas vetenskapliga debatter är fruktsamma, öppna och kunniga. Ideologernas är det inte. Tyvärr är det ideologernas som hörs i tryckt media (inklusive internet).

Det tycker jag är bekymmersamt och det här skulle jag kunna skriva mycket om, men jag hinner inte just nu. Tyvärr.  Det får bli en liten blänkare så länge.

Men jag ger ett litet exempel. I våras drogs det igång en debatt om Sovjetunionens fantastiska insats under andra världskriget. Åsa Linderborg skrev mycket och fick rättvis kritik. Jan Guillou försvarade Åsa och fick stöd av Lars Ohly.

En av få sansade röster i denna debatt var Erik Helmersson, som sammanfattade det hela bra.

Men det jag upprörs mest över, är inte debattens innehåll. Nä, det är istället det faktum att kunniga kulturredaktörer och andra ledande tidningsmän väljer att låta ”okunniga” amatörer få föra debatten och dra paralleller (i regel felaktiga) till nutiden istället för att ta in historiker med flera forskningsgrenar som kan informera läsarna.
detta förstås om nu tidningarnas syfte är det som de säger sig vara – folkbildande och verkande i demokratins tjänst.

”Svenske” hertigen Knut Porse av Halland

Stenhuvud i Linköpings domkyrka som sägs tillhöra Knut Porse.
Stenhuvud i Linköpings domkyrka som sägs tillhöra Knut Porse.

Halländske riddaren Kunt Porse blev hertig över Halland. Var han då svensk eller dansk hertig?

Knut Porse av Halland var gift med hertig Eriks änka Ingeborg och blev därför hertig av Halland. Liksom hans två söner. De är därmed inte medlemmar av kungahuset.
Läser man Wikipedia eller Svenskt biografiskt lexikon är det lätt att tro att han nådde sin hertig-titel tack vare egna meriter, men det var genom hans beskyddarinna och fru Ingeborg. Det är jag säker på, även om det inte är sånt som står i ett rättsligt dokument från samtiden.

Hertigen och Halland

Hertigdömet Södra Halland (och Samsö) var perifera och utsatta områden för den danske kungen. Här härskade därför en hertig på kungens mandat. Detsamma gällde för Dansk-Estland och Schleswig.

Knut Porses fall är lite unikt och kan bara förklaras med hans förhållande och senare äktenskap med hertiginnan Ingeborg. Samtiden påstår visserligen att hon blev duperad av honom, men med tanke på hennes politiska insikter före hans uppdykande och efter hans död 1330 så kan vi nog tryggt lita på att det var hon som drog i trådarna.

Ingeborg var sedan tidigare hertiginna med kontroll över Norra Halland, Bohuslän, Dalsland och Västergötland, förutom det som låg under lagmannens kontroll (gränserna är i praktiken omöjliga att förstå för oss, men sannolikt enkla för dem).

Med det stödet kunde Knut Porse tryggt engagera sig i dansk inrikespolitik. Han var med att störta kung Kristoffer och fick då, 1327, dennes hertigdöme Södra Halland med Samsö (kallat Halland).

Dansk, svensk eller mitt emellan

Formellt är Knut Porse självklart en dansk med sin hertig. Men man kan ju lika gärna se på det hela på annat sätt. Området Västra Götaland (Västergötland, Bohus, Dalsland och norra Halland) var i praktiken ett eget självständigt lydrike under Svenska kronan c:a 1300 till 1370. Det är ganska lång tid, längre än DDR existerade. Hur många tror du 1340 verkligen såg hertigen/Hertiginnan av Västergötland som något annat än en verklig härskare? Jämför gärna med vissa kontinentala hertigdömen som Burgund.

Jag skulle vilja säga att Knut och Ingeborg egentligen är varken eller. De är som hertigar herrar i sitt eget rike.
Nu dog Knut 1330, men tänk om han levt ytterligare 30 år och att hans c:a 20-åriga söner inte dött i digerdöden 1350, hur hade då makten sett ut?

Jag för min del kan mycket väl tänka mig att det hade kunnat utvecklats till ett nytt rike som kanske kallats Götrige (Göta rike). Om så hade skett hade vi alla sagt att det var klart att Knut 1326 inte var en dansk hertig, han var självständig vasall till danske kungen. Så bra är vi på att efterrekonstruera historien så att den stämmer med vad som skedde efteråt.

Ett annat problem med forskningen kring detta är att forskningen förr haft problem med kvinnor – jobbiga typer som ställer till det – och därför inte ville se att Ingeborg var just chef över sitt rike. Precis som hennes efterträdare Blanka var chef i Sverige när kung Magnus var i Norge, och därefter drottning Margareta, och sen drottning Filippa.
Alla dessa kvinnor är snyggt bortrensade och förvandlade till bihang när de facto OCH de jure var den mäktigaste i landet efter sin make kungen. I Ingeborgs fall dessutom tvärtom – hon var 1320-1335 den mäktigaste i landet inklusive sin make och son.

Politiken förr var helt enkelt mycket krångligare och roligare än vi vill tro.

 

Fotot hämtat från Wikipedia, av Jacob Truedson.

Erikska ätten och dess lejon

Kung Erik Knutsson (1208-16) sigill med de två motvända lejonen.
Kung Erik Knutsson (1208-16) sigill med de två motvända lejonen.

Folkungarnas lejon är ett ”vasalltecken”.
Det är inte ett unikt och ursprungligt vapen för en självständig storman utan ett motiv valt för att visa närhet till den erikska kungaätten. 

Kung Erik Knutssons sigill från 1210-16 visar två motställda krönta lejon. Det är inget riktigt vapen men en tydlig symbol för kungen.

Eriks son kung Erik Eriksson (läspe och halte) har lämnat efter sig ett heraldiskt vapen, vars färger inte är helt självklara. Men vi förstår genom hans systerson, kung Valdemar, att Erik troligen förde de tre krönta leoparder i färgkombinationen blått och gult.
Eftersom både far och son hade lejon kan vi vi anta att den erikska ättens symbol var lejon i plural.

Sveriges sex första vapensigill.
Sveriges sex första vapensigill.

De nya lejonvapnen

Kungarna av erikska ätten förde lejon. Av de sex första sigillen som visar ett vapen eller motsvarande (se ovan) tillhör två den östgötska Bobergs-säktens bröder Sigtrygg och Lars. Detta vapen med liljan mellan två hjorthorn, måste då ha några år på nacken eftersom bröderna har samma vapenbild men helt olika sigillutseende.

De fyra därefter finns på samma brev och tillhör alla de män som styrde Sverige i det tillfälliga riksråd som inrättades när Erik var omyndig. Av de fyra har den med högst rang, Stallaren Brynul Mus (kaxigt ironiskt smeknamn) en mus på ett bord. Kungens släkting, senare kung Knut Långe är sittande till häst, vilket är en symbol för en person inom kungahuset. De två som är kvar har båda ett lejon. Det är lagman Eskil Magnusson av Bjälbo/Folkunga-ätt och XXXX av YYY-ätt.

Sett i ett heraldiskt europeiskt perspektiv är dessa två lejonvapen typiska heraldiska förkortningar för att visa på ett patron-klient-förhållande gentemot en vasallherre. Det finns ingen anledning att tro att svenska stormän i just den här frågan skulle ha en sed som avviker från övriga Västeuropa.

Birger jarls äldsta sigill, från 1238.
Birger jarls äldsta sigill, från 1238.

 

Birger jarls trohetsed till erikarna

Nästan femton år senare har Birger jarl ett sigill som är snarlikt  sin farbror Eskils lejonvapen. Han har här lagt till tre strängar, vilket jag tror (återigen en gissning) är en referens till den erikska ätten. Denna gång till det vapen och därmed troligen den vapenflagga som Knut (Holmgersson) Långe använde sig av. Samma strängar lägger även andra stormän i sina vapen vid just den här tiden, men aldrig därefter.

Birger jarl gifte sig också med Erik Knutssons tredje dotter (inte första, och inte andra varför han inte kan anses ha gift sig in i kungahusets absoluta första led.
Det var från 1100-talet en vanlig sed att knyta till sig underlydande män genom att tillåta äktenskap med framför allt yngre döttrar.

De tre strängar som just Birger jarl lägger till sitt vapen vid just den här tiden då han gifter in sig i den erikska ätten.
Om den här teorin stämmer så betyder det att min tes om svenska flaggans äldsta historia måste revideras en aning, och den är då äldre än Knut långe.

 

For Honour and Fame: Chivalry in England, 1066–1500

Boktips

Författaren Nigel Saul gör i sin bok ”For Honour and Fame: Chivalry in England, 1066–1500” en mycket viktig genomgång av medeltidens viktigaste ideologi – den ridderliga höviskheten.

Den ridderliga höviskheten var central under medeltidens senare hälft, vilket i Europa är perioden 1100-1500 (tiden ungefärlig, beroende på var man befinner sig). Det är på denna överideologi som feodalismen grundar sig.

Boken tar kapitelvis upp olika teman, som Höviskheten och krig, Höviskheten och kvinnan, Höviskheten och korståg och Höviskheten och hovets kultur. Dispositionen ger en ny form av analys som visar bredden på det höviska inflytandet och hur kulturen genomsyrade nästan alla områden inom samhället.

En poäng hos Sauls bok är att den visar hur kungarna använde höviskheten för att knyta sina män tätare till sig, samtidigt som samma höviskhet omvandlade kungamaktens syn på sig själv mot en mer ädel och lagbunden monark.

 

Nigel Sauls verk ger för första gången en modern holistisk översikt över den medeltida, främst engelska, höviska kulturen. Ett bra komplement till Holger Bengtssons svenska praktverk om hövisk kultur i Norden

 

Författare: Nigel Saul
Titel: For Honour and Fame: Chivalry in England, 1066–1500
Förlag: Bodley Head

De svenska kungarnas vapen

Sveriges kungar har fört vapen allt sedan Erik ”Läspe och Haltes” Erikssons tid. Nedan presenteras dessa i kronologisk ordning.

Perioden 1196 – 1364

Sverkerska ätten

Man känner inte till något sigill med heraldiska vapen eller vapenliknande innehåll för kungarna i den Sverkerska ätten, men…

Sverker Karlsson dy 1196-1208

Sverkers dotter Helena som gift in sig i Bjälboätten förde detta vapen. Det är rimligt att anta att vapeninnhållet är hämtat från hennes far.

Stjärnan finns på ett av kung Johans mynt. Möjligen finns här även ett drakhuvud, men bilden är svårtolkad.

sverkerHelena Sverkersdotter

Erikska ätten

De tidiga kungarna i den Erikska ätten hade så vitt man känner till inga heraldiska vapen eller vapenliknande innehåll i sina sigill.

Erik Knutsson 1208-1216

Kontrassigill med två motvända krönta leoparder.

erik_knutssonErik Knutsson
Erik Eriksson 1222-1229, 1234-1250

Kontrasigill med tre krönta leoparder. Även om de inte finns i någon sköld så är det rimligt att anta att det är frågan om ett vapen. Det finns inga tinkturbelägg. Möjligen kan det snarlika vapnet för Bjälboättens Valdemarsgrenen anspela på kunglig härstamning (Valdemars mor Ingeborg var syster till Erik Eriksson) från den Erikska ätten och då skulle tinkturerna vara blått och silver.
erik_erikssonErik Eriksson 
Knut Långe
Hade ett visst släktskap med den Erikska ätten. Ingick i det råd som styrde Sverige åt den omyndige kungen Erik Eriksson. Tog makten själv 1229 och behöll den till sin död 1234.Knut Holmgersson (Långe) 1229-1234

Vapnet förekommer på mynt från Knut Långes tid. Det finns även troligen belägg för ett liknande vapen för släkten (I blått fält tre bjälvis ställda kavlar, den mellersta av silver, de båda andra av guld).
knut_langeKnut Långe

Bjälboätten 1250 – 1364

När Valdemar som barn 1250 valdes till kung av Sverige var det början på Sveriges första moderna kungadynasti. Bjälboätten har ibland även felaktigt kallats Folkungaätten.
Bjälboättens kungar:
Valdemar Birgersson 1250-1275 (son till Birger Jarl)
Magnus Ladulås 1275-1290 (son till Birger Jarl)
Birger Magnusson 1290-1318 (son till Magnus Ladulås)
Magnus Eriksson 1319-1364 (brorson till Birger Magnusson)
Erik Magnusson 1357-1359 (samregerade med sin far)
Håkan Magnusson 1362-1364 (samregerade med sin far)

Valdemar förde som kung ett vapen med tre krönta leoparder i ett fält bestrött med hjärtan/sjöblad. Tinkturena är okända. Han och hans ätt fortsatte att föra tre leoparder efter att de berövats kungamakten, dock utan kronor och utan hjärtan. Hans son Eriks vapen var blått med leoparder av silver, så man kan ju misstänka att även Valdemar hade dessa tinkturer som kung.

Resten av kungarna förde ett vapen med ett gyllene lejon över tre ginsträngar av silver i blått fält. Oftast var fältet bestrött med hjärtan/sjöblad. Det är detta vapen som brukar kallas folkungavapnet. Även Birger Jarl förde detta vapen dock utan krona.

valdemarkung Valdemar 

bjalbo
Bjälboättens kungliga gren

Perioden 1364 – 1521

Albrekt av Mecklenburg 1364 – 1389
Var systerson till kung Magnus Eriksson.

Margareta 1389 – 1412

Var gift med Magnus Erikssons son Håkan, och blev förmyndare till deras son Olof (kung av Danmark och Norge).

Erik av Pommern 1396 – 1439

Adopterades av Margareta då hon själv saknade arvingar. Egentligen var Margareta Eriks mormors syster.

erik_av_pommern_2Erik av Pommern

Kristoffer av Bayern 1441 – 1448

Systerson till Erik av Pommern.

Oldenburg 1457 – 1521

Kungarna Kristian I (1457-1464), Hans (Johan) (1497-1501) och Kristian II (1520-1521) var unionskungar som bara stundtals erkändes som kungar över Sverige. Den Oldenburgska ätten förde ett kvadrerad vapen med stamvapnet som hjärtsköld. Fält 1 och 4 (Schleswig): Två blå gående lejon i fält av guld. Fält 2 och 3 (Holstein): Nässelblad av silver i rött fält. Hjärtsköld (Oldenburg): Två röda bjälkar i fält av guld.

oldenburgOldenburgs stamvapen

Bonde 1448-57, 64-65 och 1467-70

Karl Knutsson Bonde var den förste svenske kung som lät kvadrera trekronor och Folkungarnas vapen till ett och placera kungadynastins vapen som hjärtsköld. Hans första variant, som ses här, visar det första vapnet när han också var kung av Norge. Stamvapnet var en röd båt på fält av guld.

kk_bonde_sigillKarl Knutsson Bonde

 

Artikeln finns även på www.heraldik.se