Kategoriarkiv: Historia

Banna inte baneret – om ordens härkomst och sammanflätning

Myntet med Knut Erikssons fana.

Orden baner och banna har samma ursprung. Hur kan det komma sig? Robert W Jones förklarar.

Läs en heraldisk bok och det läggs mycket energi på att förklara hur ett baner ser ut. Hur det användes sägs det mindre om och dess betydelse för ägaren nämns nästan inte alls.

Flagga, fana eller baner. Ordet är egentligen oviktigt och de olika ordens betydelse jag skiftat genom seklerna. I grunden rör det sig om ett tygstycke med någon form av märke som har fästs vid en stång. Det betyder att ett nytt sätt att fästa tyget vid stången fått orden att skifta betydelse.
Men denna gång ska det ändå handla om ordet baner och dess ursprung.

Ordet baner kommer från franskans baniére som i sin tur hämtat det från latinets bandaria som i sin tur kommer från de äldre latinska bannum och bandum. Latinets bannum blev till franskans ban medan bandum alltså blev baniére/banner/baner.
Men latinet har i sin tur hämtat det från germanskans band’wa eller band’wo som är ord för att beskriva något som är ett tecken eller totem. Alltså en symbol som har en djupare betydelse än bara visa vägen.

Banner blir (för)bannat

Av detta kan vi förstå att orden baner kommer att förknippas med något mer än bara sig självt. I framför allt franskan finns det sannolikt (ej helt klart) ett samband mellan baniére och ban, där det senare står för proklamation eller instruktion. Denna betydelse har sedan överförts till engelskan.
Arriére ban eller ost bani betyder således att kalla in trupperna till tjänstgöring.

Signum blir ensign

Latinets signum är en ren synonym till bandum. Franskans enseign, vilket på engelska är ensign, är direkt hämtat från signum. Medeltidslatinet utvecklade det antika ordet signum till insignum eller insignium (båda var alltså rätt).

Utifrån ordens utveckling kan vi förstå vad som var det centrala i det de ville beskriva. Kanske var det inte formen som var det väsentliga utan att vissa baner representerade gruppens identitet medan andra, som utseendemässigt var mycket lika, bara var tillfälliga vägvisare på slagfältet eller tornerspelet.

Poetens ord

Det förklarar också varför 1100-talspoetet (Robert?) Wace i sin Roma de Rou skriver att baronen för ett baner, riddaren en vimpel (pennon). Baneret är något mer än bara en flagga.
Personliga flaggor fanns före 1100-talet. De nämns om både hertig Vilhelm av Normandie och Harold Godwinson, men jag tror att det är den romantiska kultur som uppstår under 1100-talet som gör att baneren inte bara blir personliga utan mer fasta och ärftliga eftersom det gör sig bättre i den storytelling som tog fart då. Det var i mycket en visuell kultur vilket visas av den energi poeter och trubadurer har när det gäller målande beskrivningar.

Läs mer om baner

  • Robert W Jones; Blooded banners (2010) sid 44f
  • Burgess, Glyn S; The Roman de Rou  (2002)

Statyer, kulturarv och vad vi gör med dem

Ur Borås Tidning
Ur Borås Tidning 14 juni 2020. Ledare av Mikael Hermansson.

Black lives matter har skapat en (ny) våg av diskussion om vad som ska få finnas i vårt offentliga rum. Och om det tänker jag tycka till. 

Först får jag säga att Black lives matter och amerikanska förhållande ligger utanför denna text. Det är liksom poänglöst att prata om självklarheter. Och  är det kommer till de specifika omdiskuterade  sydstatsstatyerna borde det vara väl känt att dessa till största delen kom upp efter andra världskriget som en tydlig markering mot medborgarrättsrörelsen och konsekvent visar upp de mest tydliga ”upprorsmännen” (som vi hade kallat dem i vilket annat sammanhang som helst) som mest tydligt ägde slavar, istället för de sydstatsgeneraler som faktiskt var de mest framgångsrika.
Nog om det.

Men hur kan vi göra i Sverige?

Statyer i den offentliga miljön i vår mening har inte så väldigt lång historia, vilket jag skrivit om här. De  kan egentligen inte spåras längre än till Frihetstiden under 1700-talets mitt, och det dröjde till mitten av 1800-talet innan resandet av statyer tog ordentlig fart.
Före dess var statyerna nästan uteslutande religiösa, med St Göran och Draken i Storkyrkan i Stockholm som lysande undantag.

Offentlig konst över tid

Det var alltså under 1800-talets nationalromantiska era som statyer över kungar och andra män sattes upp runt om i Sverige, och det höll man på med fram till tidigt 1900-tal. Liberalismen påverkade starkt viljan att framhäva det nationalistiska och det med stöd av arbetarrörelsen. Tidigt 1900-tal ser därför en mängd statyer som framhäver arbete i olika former. Det är inte ledaren utan verksamheterna som är det centrala i samhället. Men Även detta var en övergående period. Med folkhemmet skiftar den offentliga utsmyckningen åter fokus. Nu är det livet och framtiden som ska hyllas. Därför ser vi nu statyer av barn och unga som leker och dansar. Bara här i Borås finns det ett tiotal sådana statyer. Och de finns inte mitt i stan utan de finns i bostadsområden där människor bor. Framför allt i lägenhetsområden.

Med 60-talet kommer en ny tid. Nu är det inte barnet i oss som ska fram utan idéerna. Näst intill all offentlig konst från denna tid är abstrakt, och den är inte längre i bostadsområdet utan i bostadsområdets gräns mot affärslivet, dvs på stadsdelstorg eller motsvarande. Och fram emot nutid, de senaste 30 åren, har konsten blivit nästan naivistisk samt flyttat tillbaka till stadens centrum. Åter Borås som exempel, där 90 procent av all offentlig konst finns i stadens centrum och resterande på torg runt om i kommunen, men inget i vanliga bostadsområden.

Den här kunskapen är viktig att ha med sig eftersom jag upplever att flertalet debattörer och demonstranter lever i föreställningen att statyer alltid har funnits och alltid sett likadana ut.

  • Stora män och kvinnor (1850-1900). Centrum
  • Arbetarrörelse och näringsliv (1880-1930). Intill centrum + knutpunkter
  • Barn och ungdomar (1920-70) Bostadsområden
  • Abstrakt (1960-2020) Sub-centra som stadsdelstorg
  • Naivistisk (1990-) Centrum

Observera att jag drar med stora pennan. Årtalen är inte absoluta, inte heller en geografiska placeringen. 

Ska historien raderas

Hur ska vi då göra med konsten?
Ska vi ta bort den som vi tycker illa om?
Vem ska avgöra vad vi tycker illa om?
Vem ska få makten att tycka vad som är ok att tycka?

Och slutligen: Ska historia verkligen raderas?

I Borås Tidning tog ledarskribenten Mikael Hermansson upp saken på ett bra sätt den 14 juni. Jag håller med Mikael Hermansson om att det inte är lämpligt att bara ta ner statyer. De är en del av vårt historiska arv vare sig vi vill det eller inte.
Och ska vi vara ärliga så är det mesta som gjorts i gamla tider olämpligt i vår tid.

Och vad värre är – det mesta vi gör idag är olämpligt i framtiden. Vill vi då verkligen ta bort allt som vi ska anses opassande? Vill vi kanske göra en ”Minority report” och börja stoppa allt vi gör redan nu för att framtiden kommer att tolka världen annorlunda?
Varför ska vi bara ge oss på de döda (det de gjorde har ju redan hänt)? Är det inte bättre att ge sig på de som ännu lever?

Nej, det tycker jag såklart inte. Men jag menar att detta är den första tanken man bör ha med sig när man vill ge sig på historien.
Om vi inte ens kan respektera att det som har hänt har hänt, hur ska vi då kunna respektera de människor som tycker och tänker annorlunda än vi? Och är det inte just det #blacklivesmatter handlar om, att vi ska respektera varandra oavsett bakgrund? Är vi inte annars arvtagare till just dem vars statyer vi river ner, hur mycket vi än påstår motsatsen?

Det var många (retoriska) frågor där min grundläggande idé var att det inte går att få ett rättvist samhälle om vi inte ens klarar av att vilja försöka förstå vår historia och varför vi är där vi är. För det är just denna ovilja att göra upp med sig själv (vilket är något helt annat än att göra upp med sin historia) som gör att vi om och om igen vill förtrycka den andre.

Etikettböcker som källa till heraldik

Jourhavande heraldiker

Heraldiska handböcker beskriver mycket, men ytterst sällan hur ett vapen används eller vilket anseende det har i sociala sammanhang. För att förstå det får man titta på film, läsa böcker och dagböcker. Eller ta genvägen och ge sig i kast med etikettböcker som här. 

Etikettböcker i modern mening uppstår under 1800-talet och genom att följa dem kan man se vad som varit accepterat och vad som inte var accepterat i det sociala livet. De har i regel en konservativ tendens och förhöjer gärna det som nyligen var vilket ger oss heraldiska forskare en bredare ingång.

En lek med konservatismen

Det är kul att läsa äldre tiders etikettböcker för de ger oss ovärderlig kunskap om sin samtid. Men inte på det sätt som vi idag kan tro.
I min ringa samling om ett tjugotal etikettböcker har alla utom två (de från 1980-talet) en burgen medelklass som målgrupp. Det talas om hur man ska tilltala hushållerskan och vad man ska tänka på om man till äventyrs får ett statsråd eller biskop till bords. Det står däremot inget om hur man ska förhålla sig till handlaren i byn eller vad man ska tänka på när prästen kommer på besök när ens gamla mor har gått bort. Lägre medelklass och arbetarklass är alltså inte de som förväntas läsa böckerna.

Ändå står det de mest fantastiska uppgifter i böckerna, även de från mellankrigstiden, som får mig att baxna. Hygienen är lite sisådär, med våra mått, som denna uppmaning från 1928: ”Kultiverade personer bada dagligen eller minst en gång i veckan” (Lexikon i etikett och god ton, s 13). Eller när Textilförbundet 1946 visserligen förstår att byta skjorta varje dag är höjden av lyx, men ett par tre fyra slipsar bör en gentleman ändå ha i sin garderob.
Och vad säger då dåtidens klädexperter om sin egen tidsperiod år 1937. Jag citerar synen på engelsmännen, som tack vare en vinst i ett världskrig, att Hollywood gör filmer på engelska och att vi endast pratar engelska blir vår bild av dåtidens förfing: ”Oss svenskar stöter onekligen engelsmannens minimala intresse för ett putsat och välpressat utseende. Man kan befinna sig var som helst på jordklotet: ser man en herre i en skrynklig flanellkostym med en fläck på slaget, en gammal hatt och med något nedkippade, före detta gula skor, är han med all sannolikhet en engelsman.” (Lidvall, s 109)

Lyssna även på föraktet för de obemedlade hos Sam Arsenius i ”Mannens klädedräkt” (1902) följande ”Lagarna för skönhet […] Dessa lagar kunna aldrig gro från från djupet, från de obildade klasserna, ty stilsinnet hos dessa blir ofta ett ogrässpridande som tager sig uttryck på det mest smakvidriga sätt.” (citat ur Lidvall, s 152f)
Det är med all säkerhet din farfar farfar och mormors mormor han pratar om.

Heraldiken i etikettböckerna

Ja, den finns i stort sett inte. Det enda undantaget är Marius Wingård (Bæckström, Elimar) som i sin ”Så går det till i umgänge och sällskapsliv” ägnar ett helt kapitel åt heraldik. Och med fokus på borgerlig sådan. Och korrekt dessutom.

Det förekommer ibland, men sällan, att vapenringar nämns. Vissa författare tycker att ringar i allmänhet är en prydnad för en man, andra tycker att ringar endast är för kvinnor. Men de är eniga om att vapenringar tillsammans med examensringar och självklart äktenskapsringen ska bäras.  Ingen skriver något om att ofrälse inte får använda vapen, även om några helt ignorerar ofrälse vapenbruk och ser det som ett enbart adligt bruk. Vilket det nog också var vid denna tid.

Utöver det nämns inte heraldik djupare vilket jag tolkar som att ämnet är helt ointressant ut ett socialt perspektiv även i den litteratur som riktade sig precis till den grupp av människor som borde ha varit målgrupp för nya släktvapen.

Det är inte alltid roligt att som heraldiker läsa etikettböcker.

Läs mer om etikett

  • Oscar Lidvall; Tonvikt på kläder (1937)
  • BVT; Lexikon i etikett och god ton (1928)
  • Sam Arsenius; Mannens klädedräkt (1902)
  • Marius Wingård; Så går det till  i umgänge och sällskapsliv (1937)

Ett kårstandar som väcker frågor

Jourhavande heraldiker

Uppsala studentkårers standar
Faksimil från tidningen Ergo som skrivit om Uppsala studentkårers standar.

Hur likt får ett vapen vara ett annat?
Det är min fråga efter att ha läst om ett kårstandar i Uppsala.

När Uppsalas studentkårer skulle skaffa ett nytt gemensamt standar slutade det med att de, med Statsheraldikerns och Riksarkivets goda minne,  tog en ensam ek som redan finns i ett flertal vapen. Detta trots att de hade ett förslag som var såväl unikt som i god akademisk tradition: ett träd uppväxande från en bok.

Det började med en tävling våren 2019 och syftet är att det ska “representera alla studenter, oavsett kårtillhörighet, vid de akademiska högtiderna vid Uppsala universitet”. Slutresultatet ska vara en heraldiskt godtagbar bild.

27 april lägger Riksarkivet upp ett standar på sitt Instagramkonto (en bild bland annat jag gillar). Bilden visar en fullt korrekt heraldisk bild: en ek av guld på blå botten. På var sida av standaret hänger en vepa med emblemen för de sex separata studentkårerna. Vi ser juristernas paragraf, farmaceuternas orm, ekonomernas merkuriestav mm mm. Jag gillar även idén med vepa, den borde fler använda sig av.
Jag har alltså inget emot en ek som sådan. Däremot ställer jag mig ett antal frågor kring resonemanget kring eken, med vilken rätt just Uppsala tilldelas denna symbol samt hur statsheraldikerns kansli genom sin heraldiske konstnär argumenterar för detta.

Boken som försvann

Det första som jag inte förstår är varför man tog bort det ursprungliga förslaget – Ett träd som växer upp ur en bok?
Det är både fullt heraldiskt korrekt och mer unikt än slutresultatet. Dessutom en med slagkraftig symbol.
Genom att hålla sig till det hade den här knappologiska frågan kunnat undvikas. Men eftersom heraldiken, precis som alla andra ämnen, är knappologi så behöver ämnet behandlas lite utförligare, tänker jag.

Skiss som togs fram av UUFS och Per Ström och sedan lämnades till Riksarkivet.

Bilden här ovan är det förslag som lämnades in till Riksarkivet och som alltså är en förenkling av originalförslaget. Detta skulle ritas upp av statsheraldikerns heraldiske konstnär, men denna har möjlighet, rätt och (tycker jag) moralisk skyldighet att komma med invändningar om det finns heraldiska problem. Invändningar brukar nämligen de komma med rätt ofta i andra heraldiska frågor där de heraldiska problemen är betydligt mindre så varför inte här?

Bristande kompetens

Nu ska det först sägas att det jag skriver här nedan bygger på citaten i en artikel och citaten kan vara feltolkade ord. Å andra sidan utgår jag ifrån att citaten är korrekta för de påminner väldigt mycket om vad jag hört tidigare från samme person och det gör mig lite bekymrad eftersom personen som uttalar sig är en statlig tjänsteman, inte en frifräsande konstnär.

Men jag börjar på annat håll, i skolans värld (där jag verkar). Här och framför allt i den högre utbildningen, pratar vi numera mycket om begreppet  kompetens. Vad innebär det att vara kompetent?
Vi ser det som en tredelad utveckling där man dels har teoretisk Kunskap inom ett ämne, dels har praktisk Färdighet för att nå Kompetens att utöva yrket. Kompetens är alltså kopplat till förmågan att utföra en viss arbetsuppgift, det är inte en synonym till kunskap eller färdighet, även om det är det med vardagliga sättet att använda ordet.
Vi kan ta några heraldiker som exempel.
Jag har den teoretiska kunskapen inom heraldik men inte färdighet att professionellt teckna en vapensköld så därför saknar jag kompetens att verka som heraldisk konstnär.
Min gode vän Thomas Falk är heraldisk konstnär och har den färdigheten men saknar den teoretiska kunskapen (nåja, jag överdriver såklart) och är har därför inte kompetensen att vara lärare i heraldik.
Vi skulle kunna ta vapenrättsexperter som inte kan kommunikationsstrategi och vice versa.  Vi kan helt enkelt olika saker och kompletterar varandra. Det går alltså inte att säga att någon är kompetent och en annan inte, utan det beror på uppgiften som ska utföras. Att vi sedan är människor och överskattar våt kompetens på andra områden må vara hänt, men så länge det är på ett privat plan gör det inget.

Problem uppstår däremot när personer med rätt att fatta myndighetsbeslut saknar kompetens inom ett område och samtidigt förkastar dem som har det. Och i det här ärendet tycker jag att det finns tydliga tecken på att viss kompetens saknas även om det finns gott om färdigheter.

Självbilden

Jag vet inte riktigt hur man beskrivit säg själv men det finns vissa intressanta citat i artikel som jag vill resonera kring.
Mårten Andersson från Uppsala universitet beskriver samarbetet med statsheraldikerns kansli så här:

– …  Den är ju dessutom utformad tillsammans med Sveriges högsta heraldiker och han vet nog vad han gör.

Eftersom den heraldiska konstnären som ritat vapnet har en tjänst på 50% på Riksarkivet och det finns både en statsheraldiker och en vice så är det väl kollektivet som avses.
Men eftersom heraldiken är oreglerad och statsheraldikern endast har hand om myndigheters och kommuners vapen (och inte ens de, juridiskt) så är det väldigt svårt att prata om en ”högste” som om det fanns en hierarki inom svensk heraldik. För det finns det inte, men om Riksarkivet har den självbilden så blir jag lite orolig.

Så jag fortsätter i artikeln och här kommer ett uttalande från Henrik Dahlström.
Jag har en tjänst på 50 procent under statsheraldikern som är den som godkänner alla heraldiska emblem och vapen till militär, kommun och myndigheter.”
Jag har sett att andra tillskriver honom åsikten att han är högste heraldikern i Sverige, men det säger han tydligt att han inte är. Att skribenten tillskriver honom att han är den enda statligt avlönade i Skandinavien må vara hänt. De andra är faktiskt kopplade till hoven (Leif Ericsson i Sverige och Ronny Andersen i Danmark). Och en heraldiker är inte detsamma som heraldisk konstnär, vilket betyder att vi har än fler statligt avlönade heraldiker i Norden. De finns inom försvaret i såväl Danmark som Norge.

I knappologins anda är det relevant att visa på att begrep som ”den ende” och den högste” bör undvikas. För läsaren av artikeln är det däremot irrelevant.

Ask, bok eller ek

Enligt artikeln gavs uppdraget att rita standaret till Henrik Dahlström utan att man visat på bakgrunden. I förslaget var trädet obestämt till art så han föreslog en ek, även om han själv tycker att det borde ha varit en ask efter livsträdet Yggdrasil. Just det tycker jag personligen känns lite udda. Då hade et varit fyndigare att välj en bok, men det är bara min åsikt.
(Att de som gav iväg förslaget däremot hade så få åsikter om det hela gör mig fundersam om varför de ens var med och valde ut det vinnande förslaget och bearbetade efteråt. De hade helt uppenbart varken kunskap, färdighet eller kompetens och inte heller vilja att ge en vettig brief. När jag läste artikeln slog det mig att hon som gav tävlingsförslaget var betydligt mer kompetens än de som skulle bedöma, och då ansåg hon sig ändå okunnig.  Nåja, det vara en lång parantes).

Henrik Dahlström föreslår alltså en ek, och eftersom förlagan är gul på blå botten så blir det en ex av guld på blått.
Det slår honom inte att det här kan vara en välkänd symbol i Sverige.  Exempelvis i Blekinges landskapsvapen sedan 1658, visserligen då med tre kronor runt stammen. Blekinge högskola har inget vapen men de har ett obestämt träd och det krävs inte så mycket fantasi för att komma fram till att den studentkåren kanske vill ha ett standar och att de då kanske vill ha en gul ek på blå botten. Men det tycker nu statsheraldikern och hans heraldiska konstnär att Uppsala ska ha istället.
Ändå finns det ju några böcker att slå i, flertalet av de mest väsentliga dessutom skrivna av personal på Riksarkivet (äldre tiders heraldiker, om än inte heraldiska konstnärer). Och är det ingen på Riksarkivet som tittar på vad som görs? Är det verkligen möjligt att en heraldisk konstnär inte visar upp alla inkomna uppdrag för sina kollegor, när det är kollegan som gett honom uppdraget att teckna?

Att en ek skulle vara mer internationellt gångbar än en ask är en så dum argumentation att jag låter den sakta glömmas bort.

En styrd process

Dahlström berättar i artikeln att han blev styrd av uppdragsgivarna. Det stämmer säkert. Alla som har ritat ett vapen vet att uppdragsgivare kan vara väldigt bestämda. Men som heraldisk konstnär har man rätt att säga ifrån. Man har också möjlighet att förklara att man utfört ett uppdrag enligt givna anvisningar, man är ju trots allt bara e tjänsteman.
Så när en uppdragsgivare säger att det ska vara sex rötter så svarar man: ”Helt ok, jag ritar sex rötter, men vi nämner inget om antalet rötter i blasoneringen eftersom den ska beskriva bilden, inte förklara symboliken”.

Så gör nu inte Dahlström. Han gör tvärtom och försvarar alla detaljer i bilden och kommer då snabbt in på rena felaktigheter.  Och här är det värt att citera vad Dahlström säger i artikeln:
– Just träd är svåra. Hade det blivit en ek, men i andra färger hade man förmodligen ändå tänkt Blekinge. Kanske även om det var ett annat träd, men i samma färger. Det är inte många som tänker på bladens utformning.

Det här är ett fullständigt obegripligt citat som rymmer tre tankar som båda bryter helt mot heraldikens grundläggande idé sedan 900 år. Och för den delen även om alla idéer i reklamvärlden det senaste seklet.
ETT: Genom att byta färg gör man en stark förändring i ett vapen. Det starkaste man kan göra efter att byta symbol. En ny färgsättning ger ett nytt vapen.
Tänk bara på flaggorna omkring oss. Jag tror att det är väldigt få som tittar på Finlands flagga och tänker på Sverige bara för at det är ett kors i båda.
TVÅ. När du ritar en ask eller en ek så är det just bladens utformning som är avgörande. Det blir ett helt nytt träd och därmed ett helt nytt vapen.
TRE. Ja, det är olämpligt med en förändring i ett vapen. Det bör vara två. Att bara byta färg eller trädart tycker inte jag räcker. Det krävs något mer. Och då är vi åter inne på Blekinge som har kronorna. För det Dahlström gör här är ju att argumentera för att ett gyllene träd är det centrala och att de lätt blandas ihop även om man byter blad. Då borde rimligen detsamma gälla om man lägger på kronor runt stammen.

Sedan blir det inte bättre för att han fortsätter med citatet:
– Man kan säga att den är lik Blekinge-eken, eller att den inte alls är det. Ja, det är en gyllene ek mot en blå bakgrund, precis som Blekinges, men själva utformningen av eken är inte lik. Blekinge-eken har för det första tre öppna kronor runt stammen, sedan är själva ekarna i sig inte särskilt lika varandra i sin utformning.

Sedan kommer ett stycke där jag hoppas (men inte är säker) på att skribenten missuppfattat Henrik Dahlström. För om Riksarkivets heraldiske konstnär dels tror att heraldiska symboler ofta liknar varandra i och med att de har ett grafiskt och enkelt formspråk (alltså att de är statiska till sin form, vilket de inte är) och att heraldiken ”emanerar från 1400-talet”, vilket är en miss på 300 år, blir jag sammantaget rejält bekymrad.

Försvar genom angrepp

När heraldiskt kunniga har påpekat att det finns problem med denna skiss, som Henrik Dahlström alltså själv inte har gjort, blir svaret att angripa dessa. Det är inte första gången det sker efter att han blivit kritiserad. Detsamma hände exempelvis efter kritiken om att han plagierat Bengt-Olof Käldes grip eller plankat en bild på Skansen lejonet för ett vapen för en militär enhet.

Men att som statlig tjänsteman kalla de som påpekar problem för ”tyckmyckna människor” eller at heraldiken ”Det blir gärna ett forum för knappologer” för folk har rätt att påpeka fel för en tjänsteman.
Och att komma dragandes med estetik är klart problematiskt, speciellt om man enligt samma person använder förutbestämda bilder som man bara färglägger.
Min personliga uppfattning är att det estetiska upptar nästan all diskussion i debatten och problematiseringar kring vapenrätt och heraldisk sedvänja oftast glöms bort.

 

Läs artikeln om kårstandaret

I studenttidningen Ergo av Linda Svensk

 

Flaggning på födelsedag

Jourhavande heraldiker

Jespers eget 50-årsfirande (2017) i traditionell stil, utan flagga.

Flaggning vid bemärkelsedagar är något oväntat nytt. Först under mellankrigstiden börjar den göra sig gällande på allvar. 

Visst flaggar du när någon i familjen fyller år. Och visst ser dina grannar gillande på dig när du gör det. Det är en tradition som inte ifrågasätts av någon.
Ändå är den inte speciellt gammal. Inte ens födelsedagsfirandet är speciellt gammalt, så som vi ser det.

Namnsdagen viktigast

Länge, ända fram till mellankrigstiden, var firandet av namnsdagen den stora händelsen. I namnet låg så mycket mer än bara namnet. Man hade det efter någon anfader som gått bort och det var även samma namn som en helig person i Bibeln. Det låg helt enkelt någon magiskt över namnet.

Födelsedagen var däremot bara dagen man föddes. Den var inte så intressant.  Till och med dopdagen, då man hälsades (föddes) in i församlingens gemenskap var mer betydelsefull än födelsedagen.

Däremot köper jag inte skälet att man inte visste sin födelsedag. Svenskarna var tämligen läskunniga redan på 1600-talet och redan då antecknade prästen när ett barn hade fötts. Den som mot all förmodan inte visste när han var född behövde alltså bara fråga prästen på söndagen när han var i kyrkan. Möjligen kunde han få vänta till söndagen efter med att få svar. Födelsedag står även på gravstenar från denna tid och framöver.

Födelsedagen i modern tid

Det är först i modern tid som firandet av födelsedagen tar fart, och då tänker jag främst på mellankrigstiden.  I BVTs lexikon för god ton från 1928 nämns bemärkelsedagar så här:
Vi leva i jubilarernas tid, och det tordes kunna ifrågasättas, om ej dessas firande nått en alltför stor omfattning” (sid 22)
Men det var bara män som avsågs i förra citatet. Om kvinnorna skriver BVT så här:
Även kvinnan, såväl i hemmet som den självförsörjande, blir numera ofta föremål för omfattande hyllningar å större bemärkelsedagar, t.ex. 50-årsdagen, något som fordom var föga brukligt, då allt alluderande på en kvinnas ålder ansågs mindre just. ” (s 23)

Likande uttryck märks i andra etikettböcker från denna tid, och eftersom målgruppen för dessa böcker var borgarklassen (stor vikt läggs vid visiter och hur man då ska bete sig inför hembiträdet) drar jag slutsatsen att födelsedagsfirande då precis börjat komma in i samhällets ekonomiska elit.

Till det kommer att våra två stora födelsedagssånger ”Ja må hon leva” och ”Med en enkel tulipan” båda hör till det sena 30-talet. Den försa är med födelsedagstext belagd 1940 och den andra skrevs 1938.

Och så flaggandet. Svenska flaggans dag blev officiell 1916 och det är svårt att tro att det fanns någon betydande privat flaggning innan dess.  Men något hade nog börjat hända, annars hade inte grosshandlare JP Åhlén att i Åhléns och Holms katalog vågat sig på att erbjuda 2000 gratis flaggor till de första som kunde visa att de hade en minst 12 meter hög flaggstång. 16 000 ansökningar (Flaggor, sid 68). Så någon gång vid denna tid tog intresset för flaggning igång på allvar. Det var för övrigt grosshandlare Åhléns gåva som inspirerade bestyrelsen för Svenska flaggans dag att 1918 påbörja sin utdelning av fanor, den sed som nu är själva kärnan i firandet av Svenska flaggans dag.
Ännu 1936 var emellertid firandet av svenska flaggans dag i stort sett helt koncentrerad till Stockholm och eftersom enda möjligheten att få ta del av festligheterna var att antingen vara på Stockholms stadion eller se en journalfilm kan vi misstänka att f utanför huvudstaden var speciellt engagerade i detta firande.

Förutom att man 1936 förde ut själva utdelandet av fanor till hela landet så sammanställde man nu för första gången en regelsamling för hur man skulle flagga och förslag till allmänna flaggdagar. Dessa blev fastslagna 1939.  (Flaggor, sid 71)

En enkel slutsats

Jag säger att 1930-talets andra halva är tidpunkten då flaggandet på bemärkelsedagar slår igenom hos svenska folket. Det är detta decennium som ser födelsen av födelsedagssånger, ett allmänt accepterande av firandet av födelsedagen som sådan (och inte bara enstaka märkesår) och det är nu som svenska flaggan verkligen är en svensk flagga med egna officiella flaggdagar och regelverk (=tradition).

Tidigare  exempel på flaggning finns, men de bör ses som undantag.

Men visst känns det som om detta ämne bör utforskas lite mer?

Läs mer om födelsedagar och flaggning

  • BVTs lexikon för god ton (1928, Albert Bonniers förlag)
  • Stiftelsen Läckö institutet; Flaggor. Från fälttåg till folkfest (1993)

Gör ett sommarlöfte – engagera dig heraldiskt

Jourhavande heraldiker

Sommaren närmar sig och efter vårens Cononakris är det värt att stanna upp och tänka till. Hur har vi påverkats och hur ser framtiden ut?
När allt mer stänger ner så tycker jag att det är dags att engagera sig ideellt. 

 Som heraldiker är det lätt att tänka att vårt ämne inte borde vara berört av denna pandemi, men så är det såklart inte.

Vi borde, som sub-historiker, fundera på hur vår del av kulturarvet påverkas när museer och arkiv går på knäna och när det blir mindre resurser till bevarandet. För det kommer det att bli. Ett samhälle som drabbas hårt ekonomiskt och där folk är sjuka och/eller förlorar sina jobb kan inte prioritera bevarandet av sköldar.

Coronakrisen färgar allt. Den har vänt upp och ned på det mesta, men den tydliggör också genom att ställa saker och ting på sin spets. Vi vet alla att kultursektorn redan före coronakrisen var underfinansierad. Det betyder att de punktinsatser som regeringen nu gör för kulturen är otillräckliga. De drygt 500 allmänna kulturmiljonerna och de 319 öronmärkta miljonerna till statligt finansierade kulturinstitutioner kommer inte att räcka långt när en stor del av verksamheterna finansieras av publikintäkter, som nu är nere på noll. Jag är orolig för hur allmänhetens intresse för fördjupning inom kulturhistoria påverkas när museer håller stängt och man hänvisas till mer eller mindre seriösa kanaler på internet. Det behövs stabila motpoler som vågar komplicera vår tillvaro, inte bara släta över och gulla med för att få likes.

När museer stänger publikdörren på framsidan betyder det också att de som jobbar på museet tvingas ut på baksidan. Varslen har ökat och många kommer att förlora sina jobb. På sikt kommer det att påverka kompetensen på våra kulturarvsinstitutioner.  Det gäller inte minst utanför storstäderna, speciellt Stockholm, eftersom en stor del av regeringens bidrag endast går till statligt finansierade verksamheter, och dit räknas inte länsmuseer och andra regionala och kommunala museer.

Vilken kompetens som ska finnas på kulturarvsinstitutionerna är jag inte man att veta, men jag förstår att det behövs såväl arkivarier som kommunikatörer; amanuenser och administratörer behövs med. Och alla bör förstå sin verksamhet så att bara förenkla och säga att tjänster ska köpas in är att göra det för lätt för sig.

Engagera dig

När institutionerna skär ner behöver någon kliva fram. Inte för att ersätta, för det går inte, men för att visa stöd och kanske underlätta en aning. Kalla det civilsamhället eller folkrörelse eller något annat. Det kvittar lika. Det viktiga är att det är insatser vi gör ideellt i en förening. Tillsammans kan vi stötta kulturarvsinstitutionerna. Du kan till exempel dra igång ”Föreningen Riksarkivets Heraldiska Sektions Statsheraldiker med Kollegors Vänner, FRHSSmKV

Ett bättre förslag är att du som heraldiker engagerar dig i Svenska heraldiska föreningen. Var med i en arbetsgrupp eller dra igång en ny och få med dig fler ideella krafter.
Kontakta mig på jesper@heraldik.se så hjälper jag dig att komma igång.

Sommarhälsning från redaktör Wasling

Heraldikens stilideal under modernismen

Tre vapen i flatestil. Förslag till nytt norskt kommunvapen men här bara med i egenskap av stilideal. 

Med modernismen kom en ny heraldisk stil som förenklade utförandet och där estetiken värderas mer efter funktion än dekoration. 

1900-talets arkitektur har stävat efter en ny stil fri från äldre tiders konstnärliga uttryck. Även konsthantverket har följt efter och jag tror att vi ska se den heraldiska utvecklingen på samma sätt.

Övergripande kan vi kalla denna stil för modernism, där funktionalism, minimalism och brutalism är underordnade stilar.  Det intressanta här är inte stilarnas namn utan vad som karaktäriserar modernismen som sådan.

Vad är då typiskt för denna stil? Jag tror att vi kan enas om att dess ledande idéer är följande:

  • Föremålets användbarhet (funktion) spelar en framträdande roll
  • Enkelhet i utsmyckning
  • Färgeffekter
  • Geometriska former som utgår från andra principer än de rent klassiska (ofta för att vi både kan räkna och rita bättre idag)

För att ett nyskapat heraldiskt vapen ska kunna godtagas ur både ett estetiskt och ett praktiskt perspektiv ska kunna godkännas måste det uppfylla dessa principer.

Min uppfattning är att konflikter inom dagens heraldik ofta rör sig kring dessa punkter, där framförallt den skandinaviska skolan håller hårt på modernismens principer (även när dess företrädare hävdar motsatsen) och det motsatta kan ses hos britterna. Med fallande acceptans för heraldikerna däremellan.

Nya stiltrender kan förändra heraldiken

Det kan vara så att modernismen har nåts väg ände, för jag anar att två nya riktningar under 2000-talet förändrat spelplanen. Dels har vi vurmen för det gamla, som kan ta sig uttryck i medeltids- eller 30-talslajv (när-farfar-var-ung-stilen), dels har vi industristilen eller shabby chic.

Jag ser i mina kontakter att det är den första av dessa är det som motiverar många att ta sig ett vapen. Men jag ser också att deras syn på heraldiken mer påverkas av den andra stilriktningen. Med det menar jag att man blandar stilar, lägger till det som inte behöver finnas och rensar bort det som behöver vara kvar. Som bild och idé kan dessa vapen vara underbara skapelser, men som heraldiska sköldar fungerar de inte alls så bra som modernismen.

Vad tror du?

Landsknekten i Sverige

”De fem landsknektarna”, av Daniel Hopfer (1530)

1476 gifte sig ärkehertig Maximilian med hertiginnan Maria av Burgund.  Det kom att förvandla Europas militärväsen och slutligen ta död på den höviske riddaren.

Låt  mig börja från början. Ärkehertig Maximilian fick med sitt äktenskap kontroll över ett av Europas rikaste områden. Till det hade han redan kontrollen över en stor del av det tysk-romerska rikets militära makt. När han 1486 dessutom utsågs till Tysk-romersk kung (krönt till kejsare år 1508) kom hans makt att bli än större.  Men han hade fiender.

Kejsare Maximilians vapen med den tysk-romerska dubbelörnen. På bröstet hertigdömet Österrike och hertigdömet Burgund, som båda var hans. Ordenskedjan är Gyllene skinnets orden.

Landsknektarnas tid

Hans första tid som kejsare präglas därför av en rad krig. Under dessa utvecklade Maximilian en ny taktik för infanteriet där pikenerarna formaredes i kvadrater för att effektivt stå emot rytteri. Dessutom, och minst lika viktigt, kunde han genom sina resurser från Burgund betala sina soldater väldigt bra vilket gjorde det eftertraktat att vara soldat i hans tjänst. Soldaterna hade bättre län en en genomsnittlig hantverkare (men utan dennes utgifter) och lydde under en egen lag. De blev i både sina egna och samtidens  ögon en stat i staten; en orden.  Och de kallades landsknektar.

Eftersom många sökte kunde Maximilians officerare välja ut de bästa. Oftast bondsöner eller yngre män från städernas menlighet, men här fanns även borgarsöner, frälsemän och även grevar. Det var en blandad skara som skar igenom den gamla världens uppdelning.
Den gamla frälseklassens förakt för folket (för det är ett tydligt förakt av ett slag som är nästan okänt idag, det ska vi vara väldigt medvetna om när vi romantiserar medeltiden) fick här en motreaktion i landsknektarnas förakt för den höviska kulturen.

Nya kläder utmanar

Visuellt syns det genom deras val av kläder.  Varje tid har sina sociala koder och inom varje kod finns en hierarki. Vi såg det på 1700-talets hovklädsel och peruker som ersattes av franska revolutionens långbyxor. Vi ser det i 1900-talets kostymer (där ett visst märke anses förnämare än ett annat, utan att en extremt höga majoriteten inte kan avgöra kvalitet och där snittet är underordnat. Priset är det som avgör) där kostymen utmanas av jeanskulturen, som i sig har en annan hierarki.

Under senmedeltiden fanns andra koder.  Den franske historikern Michel Pastoureau visar att den medeltida människan delade in mönster i tre huvudkategorier: enfärgade (som bars av ärbara människor), randiga (som betecknade skamlighet/skamligt beteende) och de brokig och mångfärgade (som uttryckte synd och nästan djävulskhet). Brokig betyder här uppskuren.

Landsknektarna kom medvetet med brokiga kläder i många färger i en tid då alla andra höll sig undan denna klädstil. Det väckte stor bestörtning. Folk ville lagstifta bort detta mode. Men Maximilian ville ha sina landsknektar så under tidigt 1500-tal slog den tyska riksdagen fast att: ”en krigsman, som har tjänst och är på krigståg … …, den må till sitt utseende klä sig som det passar honom”. Därmed hade man från absolut högsta ort sagt att den gamla ordningen inte längre gällde. Därefter kunde man se förmögna borgare och adelsmän ta efter den här stilen om än i civil tappning. (Skoog, s 124)

Första omnämnandet av denna stil i Sverige finns för övrigt i en rådsstadga från 1489, där riksrådet fastslår att den här kulturen förbjuds. Det handlade då om svenska svenner (lågfrälsemän och dess jämlikar, men inte landsknektar) hade en opassande livsstil med ”wthugom klaedom”  som var ”Gudi til stoor Waanheder” och inte svensk till sitt sätt. (Skoog, s 125)

Tyska landsknektar i Sverige är tidigast kända från riksföreståndare Sten Sture dä krigståg mot Ryssland, där knektarna åtminstone fanns på Viborg 1495-96.

Heraldiska konsekvenser

För heraldiken kom denna militära förändring att få stora konsekvenser och vi ser dem fortfarande. De gamla feodala baneren som representerade en borgherre med hans folk ersattes nu av helt andra baner som angav en stridsenhet oberoende av en bestämd region och släkt. När den militära kopplingen mellan feodalherre och soldat upphörde fanns det ingen anledning för soldaten att svära trohet till herren och dennes vapensköld. Det är också vid denna tid som vapenfanorna som vi vill se dem försvann från slagfältet. Vapensköldarna var då redan borta sedan 50 år.

Läs mer

  • Martin Skoog; Wie die huren auff ein kirshweich: Landsknektarnas diffusion och reception i Sverige cirka 1489-1530* (Antologin Politiska rum), 2014

* Martins Skoogs text är innehållsrik och inte alls så krånglig som titeln antyder. Och därför måste jag säga att det är oerhört barnsligt att som forskare skriva en sån här titel. Enda syftet är att verka förmer än en läsare som inte är historiker. Helt poänglöst och motverkar sitt syfte, för hur ska en som är intresserad av militärhistoria kring år 1500 förstå att det är titeln ”som en hora på en kyrkfest/Wie die huren auff ein kirshweich” som leder oss dit. 

Vapenskölden på Eks kyrka

Jourhavande heraldiker

vapensköld på Eks kyrka utanför Mariestad

Vad är det för vapensköld som någon har gjort på Eks kyrka?
Och när kan det ha gjorts?

Den här frågan med bild kom till mig nyss och den gåtan lockade mig.

När jag först tittade på skölden blev jag fundersam för den är ovanlig. Mycket ovanlig.

Om du tittar upptill på skölden så ser du att sköldformen bildar en spets och från den två mjuka rundade linjer ner mot ytterkanten. Det är en sköldform som kommer på kontinenten under 1400-talets andra hälft. Det gör också den asymmetriska linjen på sköldens vänstra sida. Den är däremot väldigt ovanlig i Sverige.

Eks kyrka

Och tiden sekelskiftet 1500 stämmer inte alls med kyrkans tillkomst. Först tänkte jag därför att det var ett vapen som hade gjorts betydligt senare av okänd anledning, kanske i samband med renoveringen på 1700-talet.

Inte en förfalskning

Men på den tiden gjorde man inte så här bra förfalskningar av äldre tiders sköldformer så jag började titta runt lite mer. En tanke var – vilka gods finns i området?

Här hittade jag Stora Ek (Ek under medeltiden).
Den första ägaren av detta gods är en Erik Torgilsson/Tyrgilsson som är känd 1455-77. Han finns med i Jan Ranekes Svenska medeltidsvapen III, sida 902, under Arvid Jensen. Och det vapen som Erik förde var en bjälke, precis som det som finns på bilden. Jag ser det alltså inte som en delning i två fält utan som en smal bjälke.

Men Eriks vapen kan det inte vara, för då är han en av de tidigaste i Europa med en sån här sköldform. Det verkar osannolikt. Hoppas vi däremot fram en generation och tänker oss någon form av kyrkorenovering som bekostats av en rik knös så är det inte omöjligt att denne knös var en i övrigt okänd ”Torgil Eriksson”.

Erik Torgilssons vapensköld

För den här skölden med en spets upptill är ovanlig. Jag har tittat lite och om man bortser från de sista 150 åren så förekommer den mest kring sekelskiftet 1500 och några decennier framåt. Åtminstone norr om alperna.
Det är också en heraldiskt intressant period eftersom man i det tyskspråkiga området (dit hör vi) då slutade att slaviskt följa den aktuella stridsskölden när man avbildade heraldiska vapen. Skälet var såklart att skölden i sig då försvann från slagfältet. Det blev alltså fritt att avbilda ett heraldiskt vapen lite som man ville.

Därför vill jag inte placera sköldens tillkomst till före sekelskiftet 1500, men möjligen till något decennium efter. Dock före reformationen, för därefter sjönk frälsemännens intresse att investera i kyrkor.

Eks kyrka av Johan Peringsköld
Eks kyrka utanför Mariestad. Teckning av Johan Peringskiöld (Kungl. Biblioteket) ur Monumenta Sveo-Gothorum: Monumenta per Westrogothiam, Scaniam, Hallandiam, Blekingiam

 

Men den kan förstås vara inknackad senare och det är ju möjligt att det är en ren fantasisköld som av en händelse liknar väpnare Erik Torgilssons sköld. Så helt säker vågar jag inte vara.

Källor till Erik Torgilsson
B16, fol 233, 237
SMP5 s. 733

Andreas Bischoffs vapen

Ovan Andreas Bischoffs vapen från hans vapenbrev, utfärdat 1511. Nedan von Kellers vapen från omkring 1500. Den här bilden ger en uppfattning varifrån spetsen kommer; att det egentligen inte var en spets utan effekten av en vinkling av skölden. Samma effekt kan ses på stenskulpturer från samma tid.

von Kellers vapensköld

 

 

När började man skriva af

Bakom af Jochnicks vapen ses vad som beskrivs som ”den svenska armens flagga”

af Kleen, Uhr, af Ström. 75 adliga ätter har fått prefixet af. Det började med af Trolle 1758.

af. Ett litet oansenligt ord som signalerar så mycket makt och social prestige. af är det lilla prefixet (nanmpartikeln) som från 1758 och drygt 100 år framåt gavs till 75 adliga ätter.

af, som sedan 1906 stavas av,  var en vanlig beteckning för att säga att någon kom från en viss plats. Det var först på 1700-talet som det blev en liten förskjutning där denna förled började antyda att personen kom från en finare plats. Därifrån var steget inte långt till att någon ville ta in det i sitt namn. Och det blev alltså af Trolle.

Pompa för status

1700-talet var för adeln en period av mycket pynt. Vapensköldarna blev mer komplicerade. Vapenmantlar infördes istället för vanliga hjälmtäcken, man ville få till en särskild adlig hjälm och rent utav förbjuda ofrälse att använda heraldiska vapen. Allt detta som ett försvar för de adliga privilegierna som var hotade från alla håll: från mer meriterade ofrälse lärda män, från rika handelsmän och från kunniga officerare.

Införandet av prefixet af bör alltså ses mot denna bakgrund, inte som en oskyldigt litet ord som vilket som helst.

Vapensköld för af Trolle
Släkten af Trolle med vapentält

Att det var just af Trolle som var först är extra talande, för när schoutbynachten (konteramiralen) Georg Herman Trolle (1680–1765) adlas med namnet af Trolle gör han det med hänvisning till att han härstammade från den danska adliga ätten Trolle. För den härstamningen finns förstås inga bevis men för den som ville markera sin adliga status var det förstås lockande att dra på lite extra. af Trolles vapen har förstås både vapenmantel och svenska örlogsfanor, för att verkligen markera  statusen.

Sveriges bästa blogg om heraldik, vapensköldar, härolder och historia