Kategoriarkiv: Historia

Den andra historiedagen

Ja, min blogg handlar ju om heraldik och historia, så ibland får jag smita in lite historia utan att blanda in heraldik.

Historiedagarna i Borås har handlat mycket om staden Borås. Just de föreläsningarna har jag undvikit för det mesta kan jag nog säga att jag har bra koll på. Och även om jag inte var på den vill jag gärna puffa för avhandlingen om Tyskorna i Borås, inte minst eftersom mina barns gammelfarmor är en av dessa tyskor. Och hur udda det än kan låta har detta ännu 50 år senare en betydelse för både min frus och mina barns yrkeskarriärer.

DNA

Istället fokuserade jag på DNA och genealogi. Peter Sjölund gav en inspirerande genomgång av vad DNA-tekniken möjliggör, vad vi lärt oss av den och hur den bidrar till att skriva om historien. Exemplen var många, både på personnivå och för en hel ”folkgrupp”, varmed menas en grupp folk i historisk tid, inte ett folk som svenskar eller greker.

Peter är, tillsammans med Karin Bojs, författare till boken ”Svenskarna och deras fäder. De senaste 11 000 åren”

Stuarna därnäst

Som av en händelse hamnade jag på en ny föreläsning med Bo Eriksson. Denna gång om Sturarna, denna mytomspunna släkt som påverkade svensk politik så mycket från 1465 till 1565. Hur mycket de faktiskt påverkade Sveriges samhällsutveckling i betydelsen ekonomisk, teknisk och kulturell utveckling efter Sten Sture dä kan diskuteras (inte så mycket, enligt mig) men helt klart hade de en väldigt stor påverkan på riks- och säkerhetspolitik även efter det att Gustav Vasa tagit plats på tronen. Inte minst eftersom såväl Vasa-dynastin själva som alla andra inom och utom Sverige ansåg att det var Sture-ätten som borde ha haft den positionen. En hel del av Vasa-tidens uppror och den paranoia som Vasa-kungarna uppvisade men våldsam förföljelse av oliktänkande som följd.

Rent heraldiskt är däremot Sturarna ganska trista under 1500-talet. Det är visserligen en rik släkt men de har gjort ett förvånansvärt litet avtryck inom heraldiken under sina tre sekler i maktens yppersta elit.

Gamla Uppsala till sist

Sista stoppet för mig denna gång var Kristina Ekero Erikssons föreläsning om nya rön om Gamla Uppsala. Ett givet val eftersom vi var kollegor på Historiska museet en gång i tiden. Men också för att de arkeologiska fynd som gjorts där på senaste tid visar att området var nästan oändligt mycket större än vi tidigare trott samtidigt som det verkar ha använts väldigt sporadiskt.

Runt de tre högarna har man nu upptäckt två vägar om en kilometer vardera (den ena inte fullt utgrävd pga att det inte går) som har haft över 100 stolpar var (144 respektive 127) längs ena sidan. Stolparna har dessutom haft ett hästhuvud uppspikat. Offer eller något annat, ingen vet. Men vi vet att vägarna byggdes omkring år 600 och verkar ha tagits ur bruk före år 650. Juste detta är en intressant period, två generationer efter finbulvintern (536 och 540).

Hela Uppsala är dessutom översållat med hästben så det här kan ha varit någon form av kungsgård där hästuppfödning varit huvuduppgiften. Frågan är förstås hur långt bort denna Uppsala-makt sträckte sig. Gick den ens söder om Mälaren? Ja, med tanke på när Uppsala var verksamt och hur små Europas stora kungariken var (undantaget Karl den stores Frankerrike) har jag svårt att tänka mig att ett så resursfattigt och gles befolkat område som Uppland hade något som helst inflytande utanför denna region. Inte minst eftersom det krävdes tre små lagsagor innan ett enat Uppland kunde skapas under sent 1200-tal.

Men viktig helig plats för nordbor i allmänhet, det kan Uppsala verkligen ha varit.

 

Historiedagarna, dag 1

2017 besöker historiedagarna Borås. Här bokstånden i Högskolans entré.

Historiedagarna 2017 i Borås. Ett evenemang som jag nu för första gången fått möjligheten att besöka. Och det gav mersmak.

Invigningen hölls i Carolikyrkan mitt i Borås och gymnasie- och kunskapslyftsminister Anna Ekström höll invigningstalet efter att ordförande Dag Klackenberg hälsat välkomna. Därefter utdelning av priset till bästa historielärare, som jag tror gick till Mikael Karlsson, men jag kan ha hört fel.

Med detta avklarat promenerade de 400 deltagarna över till Borås högskola några stenkast bort. Visserligen var detta av nöden tvunget eftersom Borås inte har byggt klart sin kongresshall än och Högskolan inte rymmer alla som kommit, men inte desto mindre var det ett välkomet trivsamt uppbrott som gav oss möjlighet till lite informellt småprat. Vilket alltid är välkommet.
Själv fick jag en pratstund med såväl Magnus Bergsten, Jacob Wiberg, Bo Eriksson som Henrik Klackenberg. Bara det var värt det lilla uppbrottet.

Forskarna Johan Östling, Bo Eriksson och Annika Törnqvist (från Clio)

Kunskapens nya rörelser

Första föreläsningsomgången (och den enda för mig denna dag). Jag valde Bo Erikssons och Johan Östlings ”Att skriva historia för en intresserad allmänhet” för den kändes mest relevant för mig.

Just det här med att skriva för en intresserad allmänhet är något som jag själv funderar mycket över, både här på bloggen och som redaktör för Vapenbilden. Jag håller med Johan och Bo om att populärhistoria inte är en förenklad version av riktig historia skriven av glada entusiaster som Nationalencyklopedin antyder. Läs gärna deras förklaring och ni ser en text som inte hade passerat en vanlig redaktörs röda penna. Det är som ett eko från 50-talets Elvis Presley eller Tommy Steel, men mer i versionen av 90-talets Herman Lindqvist eller Peter Englund.

Nä, populär historia är snarare att på ett seriöst sätt bemöta en läsekrets som är intresserad och ofta kunnig, men inte inom det historiska facket. Så därför stryks de mest akademiska inslagen i texten till förmån för läsbarheten. Innehållet tror jag däremot vinner på att behålla sin abstraktionsnivå och efter att ha tittat igenom boklådornas historieavdelningar verkar redaktörerna ha dragit samma slutsats.

Problemet är för historiker, och här kan jag bekräfta att det även gäller heraldiker, att det är väldigt svårt att få forskare att skriva. Om det är för att de inte vill sänka sig till de övrigas nivå eller om det skulle visa sig att den akademiska nivån är densamma som den icke-akademiska när de får mötas vågar jag inte svara på men det är synd att mer expertkunskap inte kommer fram.

Men det var en liten utvikning från Johan och Bos diskussion. Det handlade mer om hur akademierna kan och behöver verka för att nå ut men ändå behålla sin expertis. tt intressant projekt finns i Australien och kallas ”The conversation”. Här har riktigt redaktörer ansvar och de ger uppslag/uppdrag till forskare som skriver en text som sedan bearbetas till läsbart skick.

”Kunskapens nya rörelser” är ett annat uppslag och den skriften kan du läsa här. Den sammanfattar forskningens problem på ett förtjänstfullt sätt samtidigt som den utvecklar Johan och Bos tankar under symposiet. Läs den gärna och fundera kring den några minuter. Jag säger inte att den förändras ditt liv men kanske uppmuntrar den dig till någon form av aktivitet.

En notering jag gör är att skriften pratar om det nya medielandskapet och hur pressen retirerat. Därför är det talande att de tidningsartiklar som författarna själva refererar till finns i Svenska Dagbladet, men inte i Dagens nyheter, Göteborgs Posten eller Sydsvenska dagbladet.

Jag hoppas kunna återkomma till detta ämne.

Tips till den som vill skriva

Från föreläsningen vill jag förmedla sex tips som gör dig till en intressantare författare av populärvetenskapliga texter utan att förlora din relevans.

1 Skriv en intresseväckande ingress/inledning (tänk scener)

2 Dramaturgin är central. Bygg upp historien, spara det intressanta till slutet (det är alltså motsatsen till att skriva en uppsats där vi börjar med att berätta vem mördarens är och därefter grottar ner oss i alla detaljer)

3 Skapa närvaro.

4 Detaljerna är viktiga. Inte i form av noter men i form av miljöer. Det har också fördelen att ge oss själva bättre förståelse för vårt ämne. Ta gärna hjälp av reenactment-personer eller museer när böckerna inte ger ledtrådar.

5 Snärtigt språk med oväntade formuleringar.

6 Våga komma med något nytt. Upprepar du bara vad andra skrivit kan då vara säker på att även läsaren har den informationen och varför ska de då läsa din text?

När uppstod ordet heraldik?

Ja, när kopplades ordet Heraldik ihop med vapenlösa? Och har det någon  betydelse?

Torsten Hiltman tar upp frågan och konstaterar att ordet heraldik uppkommer mycket sent. Först på 1600-talet börjar begreppet “héraldique” användas i franskan. Det förekommer då i en ordbok från 1680 av Pierre Richelet. Enligt Hiltman är det dessutom som adjektiv. Först under 1800-talet breddas ordstammen till att kunna användas som substantiv.

I engelskan förekommer begreppet ”Heraldry” tidigare, redan under 1500-talet. Men inte tidigare än så. England är lite speciellt eftersom det endast här kan visas på att härolderna hade en form av myndighetsauktoritet under 1400-talet. De för England unika visitationerna är säkert ett skäl till häroldernas status. Begreppet Heraldry användes även i Englnad vid denna tid för att beskriva häroldernas uppdrag i allmänhet, inte för deras arbete med heraldiska vapen.

Konsekvensen då? Jo, som Hiltman skriver, och jag instämmer i, betyder det att flertalet heraldiska läroböcker om heraldikens historia hamnar i ett cirkelresonemang om att härolder måste kunna heraldik eftersom de gör vapenböcker, som de gör för att de kan heraldik, vilket hörs på deras ämbetsnamn härolder.

Detta trots att vi har få belägg på att härolder har gjort vapenböcker.  Eller snarare, vi vet att de gjorde några och vi vet att några icke-härolder gjorde andra samt att många andra har helt okända skapare.

En liten jämförelse med kartor

Vår tanke att man måste vara expert inom ett område för att skriva böcker inom det är ganska främmande för äldre tider. Kartografin är ett spännande område. Det fanns kartografer redan under 1300-talet. Men de hade konkurrens från andra. De två första kartorna över Sverige har till exempel två svenska biskopar som upphovsmän. Först Johannes Magnus och sedan Hans Brask (se nedan) som troligen 1533-34 målade denna färglada karta.

Det verkar alltså som att man som renässans-man förväntade sig av sig själv att kunna det mesta. Och om en biskop kan göra kartor över Sverige är tanken att en officer/riddare gör vapenböcker inte speciellt långt borta. Den borde i alla fall inte vara det.

Biskop Hans Brasks karta från 1533, enligt en tolkning

Läs mer: http://heraldica.hypotheses.org/766#_ftn4

 

 

Akademiskt eller inte

Skriver bara av mig för jag blev så paff när en känd heraldiker (pensionär) på allvar hävdar att det är skillnad på hur man förhåller sig till fakta om man är verksam vid universitet mot att man inte är det. 

Men ju mer jag har funderat på det desto mer är jag inne på linjen att hen tillhör en generation där man antingen läste vid universitet och blev kvar där eller inte alls läste vid universitet utan började jobba när man tagit studenten. För de som är yngre än mig är detta ju fullständigt främmande eftersom hälften av alla 20-åringar tar akademisk examen.

Och apropå det här. Läste du att förre finansministern Anders Borg nu är på väg att antas till doktorandutbildningen i ekonomi vid Handels. Han var visst välmeriterad, tyckte en av professorerna som lämnat vitsord. Kan inte annat än hålla med, men jag är ju lite osäker på om han var så noga med fakta när han var minister; han var ju gudbevars inte vid universitetet.

Knut Erikssons två lejon

Kung Erik Knutsson (1208-16) sigill med de två motvända lejonen.
Är kung Erik Knutsson två lejon ett vapen eller en symbol för kungamakten. De två lejonen är ju inte placerade som man kan förvänta sig om det var fråga om en sköld?
Den frågan har jag och MS brottats med den senaste tiden. Det är ju tydligt att lejonet har använts av den Erikska ätten efter kung Erik regering (1208-16), men det betyder ju inte att han själv använde ett heraldiskt vapen med ett lejon.
Vi vet ju att det under medeltiden inte var ovanligt att domstolsförhandlingar hölls utanför eller i närheten av kyrkporten. Vi kan också se att lejon förekommer relativt ofta, jämfört med annan symbolik, vid kyrkporten. Dessutom parvis och placerade på var sida av porten. Det gör ju att domstolen, och därmed makten, flankeras av lejon.
Domar innehöll inte sällan uttrycket ”inter duos leones” (mellan två lejon), åtminstone på kontinenten.
St Edwards tron från 1296 med sina lejonben.
Lejon förekommer även på troner, även om inte så många är bevarade från medeltiden. Ett exempel från sent 1200-tal är den engelska kröningstronen. Även om beläggen inte är allt för många finns det alltså tecken på att lejonen som figur uttrycker kunglig (doms-)makt under för-renässans-medeltid. Det vill säga den tid och den kultursfär som även skapade heraldiken,
Bakgrunden är säkert religiös eftersom Bibeln så tydligt låter kung Salomon representeras av två lejon (Barbara Deimling, The Courtroom. From Church Portal to Town Hall, i The History of Courts and Procedure in Medieval Canon Law, s. 43-47)

Eriks två lejon

I kung Eriks fall har vi alltså ett för medeltiden unikt sigill där två lejon  står vända mot varandra. Flankerar de kanske något som inte syns i den inte helt bevarade bilden (och då menar jag att det finns utrymme för en symbol över eller under lejonen)? Nej, det tror jag inte utan det rör sig nog bara om dessa två lejon.

Erik levde just då heraldiken höll på att slå igenom. Redan 1195 börjar danske kungen avvända tre lejon i sitt vapen, men vi har inte någon antydan om att någon annan person i Skandinavien följer hans exempel förrän bröderna Boberg 1219 undertecknar ett brev med var sitt vapensigill (om vi inte ska tro att karlen Birger brosa förde ett lijevapen, men det är tveksamt).

Eftersom det bara är tre år före kung Eriks död och eftersom det tar ett litet tag från inspiration via idé till färdigt sigill och vidare till tillfälle för två bröder att vara tillsammans och underteckna ett testamente tror jag nog att vi kan vara helt säkra på att även kungen hade en vapensköld, om än kanske inte ett vapensigill.

Det här är förstås något jag påstår helt utan bevis, men ibland får man som historiker/heraldiker lämna vetenskaplig metod och ta till polisiär där slump lite existerar och ett sammanhang ibland betyder mer än teknisk bevisning. Men sedan är det förstås upp till domstolen/läsaren att se om denna indiciekedja håller eller inte.

Urval av Knut Erikssons mynt från perioden 1175-1195
Urval av Knut Erikssons mynt från perioden 1175-1195

Lejonens betydelse för Erikska ätten

Men tillbaka till de två lejonen. Nej, jag tror inte att Eriks sigill är ett heraldiskt vapen i vår mening, utan att det är just ett sigill. Jag tror alltså inte att de varit målade på detta vis på en sköld.

Men jag tror att två lejon har betytt något speciellt för kung Knut och för den Erikska ätten redan före sonen Erik Eriksson (1222-50) tar sitt heraldiska vapen med tre stolpvis placerade krönta leoparder.
Vi ser lejonen på mynt från sent 1100-tal slagna av kung Knut Eriksson men vi ser inte lejon på de mynt som slagits av någon av kungarna från den Sverkerska ätten. Och dessa två motvända lejon finns även på en kyrklig väggmålning som är från kung Eriks regeringstid och som har hans namn inskrivet. Målningen finns i Dädesjö kyrka i Småland.

Det finns därmed en stor sannolikhet att lejonen vid denna tid (sent 1100-tal tidigt 1200-tal) i Sverige symboliserade den Erikska ättens kungavärdighet. Det finns heraldiska tecken från 1220-1240-talen som stärker den tesen, och det är att de stormän som är nära förbundna med den Erikska ättens ättlingar till kung Knut Eriksson tenderar att föra heraldiska vapen som är en förkortning av kungens lejonvapen. De för helt enkelt ett lejon med bitecken (med detta sagt hävdar jag alltså att Bjälbo-ättens lejon är hämtat från Erikska ättens vapen, men det är en annan historia),  J

Men varför lejon? Här ser jag tre möjliga skäl. Det ena är det som varit den röda tråden i denna text; lejonet som symbol för kunglig domsmakt och biblisk kunglighet. Det andra är att lejonen är ett motvapen till det danska kungavapnet. Rent heraldiskt skulle det vara möjligt men det förklarar varken kung Eriks unika sigill eller Erikska ättens lejonmynt. Därför tror jag inte på den även om teorin inte är helt omöjlig.
Det tredje skälet till varför Erikska ätten så tydligt börjar använda lejon är skäl ett här ovan kopplat till legenden om Erik den helige. Denne kung, far till Knut Eriksson, var under denna tid centralfiguren i den propaganda som kung Knut byggde upp för att stärka sin och släktens makt. Och om man har en helgonkung är det naturligt att denna ska förknippas med det mest kungliga och samtidigt mest bibliska av alla djur – lejonet.

Kung Erik Eriksson skapar lejonvapnet

Först när Erik Knutssons son, Erik Eriksson läspe och halte träder in i vuxenlivet börjar man på allvar att använda det lejonvapen som sedan ärvdes av hans systerson kung Valdemar.

Problemet med att för tidigt använda ett symbolspråk är att det miste förstås av mottagaren för att vara användbart. I annat fall blir symbolen bara en dekoration. Och under kung Erik Knutssons tid var det heraldiska vapnet så nytt att det inte fungerade som kunglig symbol eftersom heraldiken inte hade någon större plats i folks medvetande. Däremot begrep folket från stormän ner till vanliga bönder vad Juda lejon var för något och vem kung Salomon var.

Sedan kan det finnas ytterligare ett skäl till att man i Sverige använde två lejon, alltså just antalet två. Två vargar och två korpar finns hos Oden och även om tron på asagudarna inte längre levde kan stridsromantiken kring dem mycket väl ha gjort det.

Så här kan en öppen fråga två vänner emellan utvecklats till ett ganska långt resonemang. Jag hoppas det varit till glädje och inspiration för dig som är nyfiken på heraldiken.

Svenska tunn- och kittelhjälmar

Tunn- och kittelhjälmen är den klassiska riddarhjälmen, och de har använts i Sverige i både heraldiken och på riktigt.  

Den här artikeln är inte en djupanalys av skillnaden mellan en tunnhjälm och en kittelhjälm. Det finns helt klart betydande militära skillnader. Heraldiskt finns det däremot inga alls utan konstnärer avbildar dem som vore de en och samma.

Tunnhjälmen tillhör 1200-talet och saknar ofta hjälmprydnad. Kittelhjälmen, som är något mer konisk, har däremot en hjälmprydnad och orsaken är sannolikt den att man med denna nya hjälmtyp också kom på ett sätt att fästa dessa föremål.

Kittelhjälm med hjälmprydnad från 1300-talet

Tunga var de. En kittelhjälm vägde mer än fem kilo. Hjälmprydande ovanpå vägde dessutom 1,5 kilo även om den inte användes i stod utan endast i tornerspel och motsvarande ceremoni. En svensk kittelhjälm är bevarad. Den tillhörde marsken Torgil Knutsson och hittades i 1916 ruinerna efter hans borg Aranäs, Västergötland. Torgil avrättades 1305 så hjälmen bör vara tillverkad kring sekelskiftet 1300.

Hjälmen längst upp är endast en begravningshjälm i trä. Den var vid dess tillverkning, kring 1440, inte längre militär utan får här ses som en rent heraldisk hjälm. den har tillhört Erengisle Nilsson av Hammersta-ätten.

Thomas Falk iklädd Tyrgil Knutssons tunnhjälm på Skara länsmuseum. denna hjälm dateras till sekelskiftet 1300.

George Seaton, slottsherren som brann

George Seatons jaktslott på Hyltenäs kulle i Marks kommun.
George Seatons jaktslott på Hyltenäs kulle i Marks kommun.

Falsk rubrik. Slottsherren brann inte, bara hans slott.

George Seaton var en grosshandlare som kring sekelskiftet 1900-talet gjorde sig en förmögenhet i Göteborg. Delar av sina pengar satsade han på ett gigantiskt jaktslott i nuvarande Marks kommun på en plats som heter Hyltenäs kulle. Yttermåtten var 41 x 47 meter och slottet hade omkring 35 rum. Inga ritningar finns bevarade. Slottet stod klart 1916 men brann ner redan 1923 på grund av spricka i skorstenen. Med tanke på att bygget gjordes rekordsnabbt, på bara ett år, kan man lätt föreställa sig att visst byggfusk förekom.

Vapensköld för grevarna av Eglinton och Winton.
Vapensköld för grevarna av Eglinton och Winton.

Seatons vapen och mystiska spiselkrans

George Seaton tillhörde, kanske, den skottska adliga släkten Seaton. Det hävdade han själv och kanske är det sant. Jag har inte forskat i saken men Wikipedia bekräftar det.

På ett gammalt foto från slottet ser man på spiselkransen något som ser ut som en kvadrerad sköld. Motivet är svårt att urskilja, men jag tycker mig kunna se så mycket att jag inte ser Seatons släktvapen.
Den skottska högadliga släkten Seaton innehade grevskapet Winton (Earl of Winton) fram till 1716. Kanske hämtade George Seaton inspiration därifrån. Deras kvadrerade vapen innehåller en kombination av Seaton och Buchan med de tre kärvarna (som Wikipedia av någon outgrundlig anledning gjort till vasar)

George Seaton lät även bygga ett stort mausoleum på Östra kyrkogården i Göteborg till minne av sin far Arthur Seaton, som avled 1912.

Mausoleet kostade då 1,5 miljoner kronor att uppföra, vilket omräknat till dagens penningvärde blir kring 65 miljoner kronor. Förutom att vara gigantiskt dyr är gravplatsen med sina 250 kvadratmetrar än idag Nordens största på allmän kyrkogård. Förutom George Seaton själv vilar här hans föräldrar Arthur och Maria Seaton, hans systrar Ebba Ankarcrona och Maud Kruckenberg, svågrarna kommendörkapten Nils Ankarcrona och ryttmästare Carl-Gustaf Kruckenberg samt systerdottern Ebba Ankarcrona.

Hertig Bengt av Algotssönernas släkt

Hertig Bengt Algotssons sigill
Hertig Bengt Algotssons sigill

Bengt Algotsson, Finlands hertig och kung Magnus gunstling. Briljant politiker eller lismande yngling?

Historiskt har denne hertig Bengt fått utstå mycket kritik. Han ska ha varit lismande,  kanske till och med haft ett homosexuellt förhållande med kung Magnus och varit allmänt opålitlig. Men alla dessa uppgifter kommer från samma håll – hans värsta fiender, varav en, den heliga Birgitta, inte drog sig för att ljuga och svärta ner sina politiska motståndare så fort hon kände behov av det.
Därför bör man läsa deras kritik mot Bengt på allvar men med ett kritiskt sinnelag.

Vad Bengt däremot tycks ha gjort under 1350-talet, som just sett världshistoriens värsta katastrof ta död på mer än var tredje svensk, var att betona kungamaktens överhöghet över stormännen. Och kanske är det just här, i digerdödens spår, som vi måste förstå Bengts politiska idé (det lilla vi vet om den).

Vi ser ju samma sak idag, vart vi än vänder oss om i världen. En stor katastrof leder till mänsklig undergång och samtidigt en överklass som inte vill se att de måste ge upp sina privilegier. Trycket på de medellösa blir då alltid värre och leder ofta till krig (om den yttersta ledningen vill se att eliten ger efter) eller förtryck (om den yttersta makten går på elitens linje).

Vapen för Bengt Hafridssons ätt delad i blått och guld samt ett silverlejon
Vapen för Bengt Hafridssons ätt

I Bengts fall har vi alltså att göra med en politisk ledning som i digerdödens spår väljer att inte dra på korståg mot det kristna Ryssland och som säkert hade en hel del andra idéer som vi inte känner till idag.

Hans upphöjelse till hertig kan därför främst ha varit en markering från kungen att just denne man, riddaren och riksrådet Bengt, företrädde bra idéer och skulle därför ha socialt företräde framför de andra riksråden.

Av någon anledning tycks han i sitt sigill ha fört ett något annorlunda vapen än sina släktingar, som hade ett delat vapen och överlagt med ett lejon.

Troligen, men inte säkert, är Bengts vapen förlagan till det landskapsvapen Halland fick vid Karl X Gustavs begravning 1660.

Tankar om hertigar och jarlar

Stenhuvud föreställande Birger jarl
Stenhuvud föreställande Birger jarl i Varnhems klosterkyrka.

Är jarl och hertig samma sak? Och i så fall, är hertigtiteln då en kunglig titel eller den främsta bland de adliga?
Två frågor som diskuteras om och om igen så här kommer mina tankar kring frågan.  

Först det självklara. På medeltidslatin översattes både hertig och jarl med ”duc”. Det betyder INTE att vi kan översätta tillbaka från latin och tro att dåtidens svenskar ansåg att det var samma sak. Man kan jämföra med riddare och miles. I svensk text finns riddare inte förrän efter 1280 (med undantag för de fåtal som mottagit riddarslaget utomlands). Samma personer som saknar titeln på svenska nämns däremot som miles i latinska texter. Exempelvis stormännen Lars och Sigtrygg Bengtsson i det brev från 1219 där det äldsta svenska vapnet finns med.

Jarlar från 1100-talet

Jarlar är kända från vikingatid och har lite varierad innebörd. Han var alltid en kungens styresman och flera sådana jarlar är kända från sagorna, däremot ingen från ett officiellt dokument. Därför koncentrerar jag mig här på jarlar från mitten av 1100-talet.

Från 1100-talets mitt tycks det vara så att jarl var en titel som bör översättas till nutid med överbefälhavare. Jarlen var också en person utanför kungahuset, och det fanns säkert skäl till det.

Jarlen var inte heller den ende viktiga personen i kungens närhet. Även stallaren, som Brynulf Mus, var en viktig person. Det märks inte minst därför att Brynulf var en av fem i det råd som under 1220-talet styrde Sverige medan kung Eriks Eriksson var omyndig.

Titeln och begreppet hertig förekommer först 1280 i Sverige. I Danmark börjar den användas redan under 1100-talet men det gäller då personer som är hertigar över Sønderjylland. Knut lavars var både Sønderjyllands siste jarl och förste hertig. Så där ersatte verkligen titeln hertig titeln jarl.
Norge hade även titeln Baron under 1200-talet, så man ska inte ta uppgifter från ett land för att beskriva hur det är i grannlandet. Inte ens under medeltiden.

 

Sveriges jarlar

Sveriges först kända jarl är Guttorm som verkade under Karl Sverkerssons tid (1160-tal). Möjligen var Karl Sunesson jarl (Algotssönernas ätt?) under 1130-talet (kung Sverker d.ä) och om det stämmer bör andra personer också ha varit jarlar även om vi inte känner till deras namn. Även under 1200-talet räder det källbrist och det finns perioder så vi inte känner till någon jarl till namn. De vi känner till är förutom Guttorm även Birger Brosa (Bjälbo-ätt), Jon (okänd ätt), bröderna Knut och Folke Birgersson, Karl Döve, Ulf Fast och Birger jarl (alla Bjälbo-ätt)

Siste jarlen i Sverige är alltså Birger som dör 1266. Därefter dras titeln in och ”ersätts” av hertigar mellan åren c:a 1260-1320 (med Nyköpings gästabud som naturligt avslut). Under denna tid har vi fyra svenska kungasöner som är hertigar: Magnus Birgersson, Bengt Birgersson, Erik Magnusson och Valdemar Magnusson (jag räknar inte Erik Birgersson – han var aldrig vuxen sin roll). Därefter kommer riddaren Bengt Algotsson (hertig över Finland 1353 till 1356/60).  Därefter kommer ingen alls förrän kungasonen Johan 1557 blir hertig över Finland.

Problemet med att stanna här och bara se hertigen som ersättare för jarlen är att det på ett plan visserligen är sant, men samtidigt så införs c:a 1280 ämbetena drots och marsk, som övertog de juridiska respektive militära befogenheterna som jarlen haft. Det gjorde däremot inte hertigen.

Undantaget Halland

Ett litet undantag är Knut Porse av Halland som var gift med hertig Eriks änka Ingeborg, som själv efter makens död erkändes som hertiginna och förvaltare över makens län. Genom äktenskapet kom Knut att bli hertig och han är därför den ende man fram till prins Daniel som gift sig till sin hertigtitel.  Deras två söner blev även de hertigar utan att vara medlemmar av kungahuset, om än halvbröder till kungen.

Politiskt är det intressant med Halland, för hertigdömen givna av danske kungen var områden som låg perifert till och endast på pappret låg under kungens kontroll (ex Halland, Estland, Schleswig) men i fallet Porse hänger hertigdömet ihop med den politiska situation som uppstod när hertig Erik dog, kung birger fördrevs och unge Erik blev kung av Sverige och Norge (3 år gammal) samtidigt som han mor Ingeborg var svensk OCH norsk ”statsminister” (dvs ledare av förmyndarrådet) och ÖB samt omgift med Knut. Är Knut då en dansk hertig eller svensk?

Jag skulle därför vilja säga det senare även om den svaga danska kungamakten gör att det de facto inte går att avgör vilket, även om dokumenten känns tydliga.

Det kvinnliga problemet

Ett problem med forskningen kring detta ämne är att den haft stora problem med kvinnor som inte passar in i mallen – jobbiga typer som ställer till det – och därför inte ville se att Ingeborg var Sveriges chef (precis som hennes efterträdare Blanka var chef i Sverige när kung Magnus var i Norge, och därefter drottning Margareta, och sen drottning Filippa). Därför har forskningen desperat försökt hitta passande män som kan sägas ha makten. Så blir alla dessa kvinnor snyggt bortrensade och förvandlade till bihang när de facto OCH de jure var den mäktigaste i landet efter sin make kungen. I Ingeborgs fall dock tvärtom – den mäktigaste i landet.

Det är det jag menar med att Knut bör betraktas som svensk hertig, även om han formellt var utsedd av en dansk kung. Politiken var helt enkelt mycket krångligare än vi vill tro :-).

Vad och vem är gränsfrälse

Kyrkomålning som visar Anund Sture och Christina Lejonansiktes vapensköldar
Anund Sture och Christina Lejonansikte. Från Östra Ryd i Uppland

I en artikel i Svenska Dagbladet tog dick Harrisson upp begreppet gränsfrälse. Och för att citera honom: ”I historisk litteratur talas om olika typer av frälse – andligt frälse, världsligt frälse, bergsfrälse, högfrälse, lågfrälse, osv. Hit hör även begreppet gränsfrälse, men det är svårt att hitta en bra definition. Vad var gränsfrälse?”

Han konstaterar också att det är ett begrepp historikerna använder där en grupp inom frälset som under senmedeltiden hade sin maktbas vid den svensk-danska gränsen. Före Kalmarunionen i regel på den ena eller andra sidan, efter år 1400 ofta på båda sidor av densamma.

Det verkar som om något händer ekonomiskt med gränsen efter digerdöden 1350. Innan dess har alla stormanna-ätter sin bas i det inre av de stora landskapen i både Danmark och Sverige. Därefter börjar flera släkter vid gränsen att göra en klassresa som slutar med att de är givna medlemmar av riksråd och som hövitsman. Ätter som Sture, Stenbock, Trollle och Bielke hör hit. På danska sidan är Tott en spännande (men inte riktigt typisk) motsvarighet.

Kalmarunionen var dåtidens Öresundsbro. Så fort den skapades kom släkter på var sida om gränsen att gifta sig som aldrig förr. Om de tillhörde högfrälset. Läser man Tomas Småbergs ”Det stängda frälset” om gränsfrälset i Kind och Marks härader under 1400-talet verkar lågadeln inte alls ha gift sig över gränsen.

Unionen hade förstås även motståndare (känns det igen från idag?) och det resulterade till gräl som blev till krig (den risken finns nog även idag). under dessa perioder blev gränsområden a ofta stridsområden vilket på ett sätt påverkade gränsfrälset negativt, på ett annat positivt. Visserligen brändes deras bönders odlingar, å andra sidan kom dessa frälsemän att få viktiga poster i respektive armé vilket stärkte deras politiska makt. Och eftersom de nu både var gifta över gränserna och hade stor makt i hären och riket ordnade de snabbt stilleståndsavtal för att undvika allt för mycket förstörelse.

 

Så – gränsfrälse är alltså ingen formell titel utan ett sätt för sentida historiker skapa begrepp för att kunna förklara politiska, sociala och ekonomiska förändringar inom en viss region.

 

Läs Dick Harrissons artikel här