Kategoriarkiv: Härold

Den stabila heraldiken

Heraldiken står för tradition och stabilitet. Genom århundradena har den förblivit densamma trots att kungar kommit och gått. Den är fri från kulturell påverkan och ska så förbli.
Det är nog en syn som de flesta som ägnar sig åt heraldiken ställer sig bakom, men är den sann?
1127 ägde en revolution rum i sättet att framställa identitet genom bild. Då överlämnade kungen av England, tillika hertigen av Normandie, Henrik I en sköld till sin blivande svärson, greve Geoffrey av Anjou, på dagen så denne greve dubbades till riddare inför det stundande bröllopet.
Sedan dess har den heraldiska vapenskölden stått ohotad som märke även om skölden på senare sekler har fått stå till sidan för namnteckningen. (äldsta belägget för detta vapen är från 1150-talet, så historien ovan är inte 100% bekräftad)
Ändå dröjde det länge innan heraldiken blev var mans egendom. Inte förrän tidigt under 1300-talet har bruket spritt sig till de burgna männen och kvinnorna i Skandinavien. Kungen och hans stormän hade hakat på trenden redan ett sekel tidigare vilket får anses vara en mycket lång tid.

Nya regler av ny makthavare

När Magnus Ladulås 1279-80 lät fastslå Alsnö stadga befann han sig mitt i ett inbördeskrig med folkungapartiet. Det senare kontrollerade större delen av Västsverige och hade goda utrikeskontakter. Magnus behövde politiskt stöd. Risken fanns att de som hjälp honom till tronen 1275 nu skulle överge honom. Kanske skulle de stödja hans äldre bror Valdemar, som var den valde konungen. Eller så skulle de stödja den andra falangen inom den Erikska ätten (för de Bjälbo-kungar som vi idag ser som en självklar kungadynasti var trots allt då ännu bara en sidorgren inom den erikska ätten). En av åtgärderna blev att låta hans stormäns riddare få frälsefrihet. Stormännen själva, som var en mycket liten grupp, var i praktiken utan skyldigheter till kronan. Den här distinktionen mellan stormän och riddare är något som jag tycker att man allt för mycket förbiser – troligen därför att det inte finns några titlar att hänga upp det på – fast det är tydligt genom ex giftermål att de själva var mycket medvetna om den åtskillnaden. Till stormanna-ätterna räknar jag de personer som kunde komma ifråga för jarla-ämbetet, blir lagmän eller ha medlemmar som gifte sig med en av dessa. Framför allt gäller det de kvinnor som gifte sig eftersom döttrar annars användes för att knyta uppkommande män till sin familjekrets (vilket Thomas Småberg visat i avhandlingen ”Det stängda frälset”).
Med Alsnö stadga hade en riddartitel skapats och med den följde begreppet väpnare. Detta har ännu inget med heraldik att göra – faktiskt först på 1560-talet – men begreppen kommer långt senare att bli avgörande för vår syn på den heraldiska rätten.

Konsolidering av styret

Kung Magnus Erikssons position var gynnsammare. Han var kung över två riken och inget inre eller yttre hot fanns mot hans makt. Däremot fanns problem med styrelsen av riket. 1346 stiftade han den första stadslagen och 1347 kom Sveriges första landslag som ersatte de äldre landskapslagarna. Till skillnad från Magnus Ladulås odaterade och delvis obekräftade förordning rörde sig kung Magnus Erikssons lag om ett genomarbetat stycke juridik med helt andra ambitioner. Nu indelas också frälset i flera grupper: riksråd, riddare och svenner. Dock utan större skillnader i privilegier och det var fortfarande möjligt för bönder att vinns frälse genom att ställa upp till vapensyn. Digerdöden som slog ner i Sverige bara två år senare gjorde att lagen inte fick det genomslag som krävdes och på många håll var landskapslagarna ännu i fortsättningen det vanligaste riktsnöret.
Värt att påpeka. De olika nivåerna inom frälset påverkade på inget sätt det heraldiska vapnet eller vapenrätten. Om möjligt bidra utvecklingen under Magnus Eriksson till att fler antog vapen och bruket planades ut. Inga rangtecken finns heller.

En union skänker oenighet

Erik av Pommern var en kung med kunskap om hur ett rike skulle styras. Politiken gick ut på att skapa enighet inom unionen och som ett led i det införde han en härold som var härold över tre kungariken. Så skriver mäster Simon om sig själv. Under Simons era, fast vi känner inte till om han själv fattade besluten, utfärdades de första vapenbreven till nykorade frälsemän, i Sverige 1418 och i Danmark 1420. Sedan dess har vapenbrev varit ett naturligt inslag till nya frälsemän, med följd att de inte längre själva varit fria att ta sig ett vapen – eller byta om de skulle vilja det.
Kung Erik införde också det första skandinaviska riddarsällskapet, men det fick en kraftig dansk slagsida och föll bort efter Eriks abdikation. Ett nytt riddarsällskap, det som är föregångaren till Elefantorden, instiftades inte av kung Kristian I förrän Erik avled 1457.
Per Brahes grevebrev från sent 1500-tal.
Per Brahes grevebrev från sent 1500-tal.

Vasatidens maktanspråk

När Gustav Vasa kliver upp på Sveriges tron börjar en ny tid av konsolidering. Kronan ska ha kontroll över riket för att på bästa sätt kunna tillgodogöra sig dess resurser.
Med hans söner kommer turen till adeln. Först instiftar Erik XIV ett ordenssällskap och de två högadliga graderna greve och friherre. Det görs när han 1561 kröns till kung och svär trohet till folket och försäkrar att inte missbruka sin makt. Erik är den första kung någonsin i Sverige som ärvt tronen utan föregående val. Det gör att hans position är vacklande och hans osäkerhet över just detta mynnar ut i Sturemorden 1567, det brott som kostade honom tronen.
1569 kröns Eriks lillebror Johan III till kung över Sverige. Erik XIV lever ännu och har sina anhängare också inom högadeln och det krävs stora uppoffringar från Johans sida för att inte få ett uppror på halsen. Lösningen blir ett nytt fastställande av frälsets skyldigheter och privilegier. Det främsta privilegiet är att det personliga frälset nu ersätts av en ärftlig adelsklass som ännu består.
Ordenssällskapet som Erik skapade läggs åt sidan av Johan III som i sin tur skapar sitt eget ordenssällskap. Det kommer inte heller att överleva nästa kung på tronen.
Gustav Vasa, svensk kung för länge sedan.

Införandet av grevar, friherrar och riddare gav de första effekterna på svensk heraldik sedan riddarna fick för sig att börja använda hjälmprydnader, vilket sedde omkring 1300. Nu införs hjärtskölden som läggs på ett kvadrerat vapen och det är redan från börjar självklart att

Den öppna hjälmen har under 1500-talet

Sentida heraldiska effekter

Det är klart att så kraftiga politiska förändringar också slår mot heraldiken och vårt sätt att se på den. Idag har vi medeltiden som ett heraldiskt ideal när det gäller hur ett vapen utformas. När det gäller vem som har rätt i detsamma följer vi däremot de regler som fastslogs för riddarhuset 1626. Under närmare ett sekel ansågs det vara ett adligt privilegium att föra en vapensköld. Först med Harald Fleetwoods artikel i den tredje utgåvan av Bonniers lexikon 1927 sägs det uttryckligen att alla och en var får föra ett vapen och att det senaste seklets uppfattning grundar sig på ett missförstånd angående tolkningen av en förordning från 1766. I ärlighetens namn går det inte att säga hur den förordningen ska tolkas, men vi väljer idag det mest positiva sättet för allas tillgång till heraldiken. Vi skulle dock lika gärna kunna strunta i den förordningen eftersom vi struntat i så många andra.
Allt från det karolinska enväldets tid har adelns konservativa flygel arbetat för att begränsa bruket av heraldiska vapen i Sverige. Ett krav restes redan 16xx men gav inget resultat. Ett nytt lades fram 1686, också det utan resultat. På 1700-talet börjar lärda skriva om heraldik och undan för undan blir heraldiken ett adligt område genom att de ofrälse osynliggörs i dessa texter. Det märks, enligt mig, i de referenser till äldre förhållanden som görs från sent 1700-tal fram till tidigt 1900-tal då Harald Fleetwood börjar nämna det ofrälse vapenbruket i ett par artiklar.  Därmed ligger fältet fritt för förordningen från 1766 – samma år som tryckfrihetsförordningen antas i Sverige. Vapensköldar är vid den här tiden en så okontroversiell fråga att en begränsning kan införas.

Den nya demokratiska eran som växer sig stark i slutet på 1800-talet börjar ifrågasätta den äldre synen på adelskapets privilegier. Den nya borgarklassen med sina ekonomiska resurser är måhända inte så intresserade av heraldiken som sådan men den vill samtidigt inte acceptera att få ta del av den när den så önskar. Det är i det ljuset som jag vill se det stora intresset för såväl släktkalendrar som sigill- och vapenforskning från sent 1800-tal.

Det resulterar på 1930-talet i att riksheraldikern under några få år börjar dela ut vapenbrev till ofrälse. Här framgår det tydligt att

Viktiga årtal att hålla koll på

1219 Vapen införs i Sverige (dvs det första kända kan dateras till detta år)
1280 Frälse införs i Sverige
1347 Rangordning inom frälset i grupperna riksråd, riddare, svenne. Ej så formell som den Erik XIV införde och det gav inte heller något heraldiskt avtryck.
1420 Vapenbrev införs i Sverige, troligen till följd av Erik av Pommerns arbete för att förbättra den statliga administrationen.
1561 Grevar och friherrar införs i Sverige
1561 Ordenssällskap införs i Sverige
1569 Ärftlig adelsklass införs i Sverige
1626 Riddarhus införs i Sverige, adeln i tre klasser: grevar/friherrar, riddare, svenne.
16xx Riddarklassen avskaffas. Tre nya klasser på Riddarhuset: grevar, friherrar och svenneklass
1719 Riddarhuset
1748 Statsordnar införs och med dem titeln kommendör.
17xx Gustav III återinför riddareklassen som bygger på några få gamla riddarätter och de nya kommendörerna av statsordnarna.
1866 Ståndsriksdagen avskaffas, Riddarhuset omvandlas till en korporation kallad Ridderskapet och adeln

Spännande engelsk blogg

Bloggtips

Nyfiken på äkta lokal engelsk heraldik? På bloggen Cheshire heraldry kan du se de vapen som registrerats vid visitationerna under 1500- och 1600-talen. 

Martin Goldstraw är en engelsk heraldiker med stor passionoch stor kunnighet. Titta gärna in på hans blogg. Här han du se alla vapen som omnämnts och registreras vid visitationerna under 1500- och 1600-talen. Visitationerna var ett sätt för kronan att få ordning på vem   var ”adlig” (det engelska adelsbegreppet är ju inte direkt översattbart till svenska).

Martin har inte bara tagit fram den lokala heraldiken. Han har också avbildat vapnen och strukturerat upp dem på ett föredömligt sätt. För dem som liksom jag inte riktigt litar på att bloggar på nätet finns kvar för evigt finns det möjligt att köpa böcker för respektive visitation. Visst är de lite dyra, men upplagan är såklart liten och det arbete som Goldstraw lagt ner viktigt varför summan känns överkomlig.

Det hela är förstås en bra vapenbok vilket är viktigt för oss heraldiker. För mig är det dessutom en intressant källa till att förstå lite mer hur härolderna i England arbetade rent praktiskt, hur de resonerade samt vilket heraldiskt syfte de hade med sitt arbete. med böckerna i hand borde det dessutom fantastiskt spännande att få åka i deras fotspår.

Bloggen Cheshire heraldry

Skånska flaggan på svensk flaggstång

Skånelands flagga
Skånelands flagga

Debatten rasar i Skåne. ”Ska man inte få flagga med den skånska flaggan intill den svenska längre? Vart är vi på väg i det här landet?”

Jag fascineras av den upprördhet som finns, och oroas över den fördomsfullt som anas under ytan och som förstås bortförklaras med att ”det bara är på skoj”. Men när man ser samma skoj om samma sak om och om igen förstår man att det inte är skoj utan bara ett försök att komma undan ett tabu.

Men nog om fördomsfullhet. Vad är det bråket handlar om egentligen? Här tycker jag att de heraldiker som är engagerade borde vara tydligare med att förklara vad som gäller och varför biträdande statsheraldiker Carl Michael Raab har rätt i varje stavelse han yttrat (att någon misstolkat vissa ord är inte hans fel och här vill jag framföra ett tack till Martin Asker som fick TT att ändra sina citat och välja de korrekta orden, de som Raab faktiskt hade yttrat.)

Region Skåne, vad är det?

Förvirringen beror nog på alla varianter av Skåne som finns i södra delen av Sverige. Här finns ett landskap, ett län, ett landsting/region och en kulturregion med samma namn. Och det började på 90-talet.
1997 slogs Kristianstad län och Malmöhus län samman till Skåne län.
1999 slogs landstingen samman på samma sätt till region Skåne. Region Skåne är ett landsting (sekundärkommun, skapad 1862) om än med utökade befogenheter och därför kallad region och med ett betydande ansvar för förvaltningen i Skåne.  Landsting har traditionellt inte specifika egna vapensköldar utan brukar ha länets/landskapets men utan kunglig krona (även om det förstås har slarvats en hel del med denna sista detalj).

Kronan används av länet eftersom länet (landshövdingen) är statens (kungens) förlängda arm i området. Landstinget är däremot en omvänd organisation som vilar på folket och dess fria val. Därav skillnaden i heraldiska rangsymboler.

Både län och landsting är dock myndigheter till skillnad från kulturregionen, och som myndigheter ska de i myndighetssammanhang föra den symbol som är skapad för denna typ av läns-/landstingsförvaltningar. Och det var precis det som Raab sa när han fick frågan om användandet av kulturregionens flagga intill den svenska i regionen sessionssal, av alla ställen.  Han framförde dessutom en rekommendation, inte en regel som regionen var tvungen att följa.

Jag är av den åsikten att denna rekommendation var helt korrekt eftersom man bör skilja på myndighetens officiella flaggning och flaggning för att visa gemenskap och sympati med någon/något.

För att klargöra det heraldiskt. Under pågående politiska förhandlingar inom landstinget använder landstinget sina formella symboler.
Om samma politiker i samma lokal vid annat tillfälle önskar diskutera pride, FN, folkdans eller något annat som inte berör dess myndighetsuppgift kan de flagga med precis vilken flagga de vill både inne i sessionssalen och på husets tak.

De skånska vapensköldarna

 

Region Skåne är lite speciellt för de valde till skillnad från alla andra landsting att ta sig ett eget vapen istället för att använda länets. Se den blå skölden med guldgripen här nedan. Genom att ta detta vapen har de också skapat en flagga med samma utseende eftersom seden i Sverige är att man som kommun, län eller landsting flaggar med sin vapenflagga. Men detta har man inte riktigt förstått så därför tag man också och gjorde kulturregionen Skånes flagga till sin.

Just detta är lite dumt eftersom kulturregionen Skåne är något helt annat och något mycket större än regionen Skåne eftersom det även innefattar (södra) Halland, (västra) Blekinge och Bornholm. Denna flagga har dessutom funnits sedan 1800-talet så vad regionen gjort är att att de har tagit någon annans flagga och kallar den sin egen. Låt gå att de nästan har rätt till den, men inte riktigt. Och då spelar det för en heraldiker ingen roll om politikerna tar ett beslut att kalla skånelands flagga för sin.

Kristanstad läns vapensköld
Kristanstad län
Malmöhus läns vapensköld
Malmöhus län
Skåne län
Regions Skånes vapensköld
Region Skåne

 

Skåne landskaps vapensköld
Landskapet Skåne
Skånelands vapensköld
Skånelands vapen, ej officiellt antagen
Med tanke på allt detta blir jag nästan ledsen (nåja) över att se skånemoderaternas språkbruk när de får fakta förklarat för sig. Det är inte lite Fake news-attityd över detta:
http://www.mynewsdesk.com/se/moderaterna-i-skane/pressreleases/aalahuen-som-klyddar-2107963
För att citera några skåningar:
Istället för musik – förvirring

Bartholdys bok om adelsbrev

Boktips

Omslag till Nils Bartholdys bok ”Adels- og våbenbreve udstedt af danske (unions-) konger indtil 1536”

I en recension berättar jag om Nils Bartholdys bok ”Adelsog våbenbreve udstedt af danske (unions-) konger indtil 1536” från 2007.

Tillsammans gör detta att Bartholdys bok främst är ett grundmaterial för forskningen men utan anspråk på egna forskningsresultat. Men som underlag är det av största vikt och ett fantastiskt arbete.

På det hela taget är det en en bra bok och en bok som jag ofta bläddrar i så kritiken här ovan är en vägledning till läsaren för vad denne behöver tänka på när hen läser boken förutom att ta till sig den kunskap som finns här.

Men det finns sidor av historien som saknas men som man lätt glömmer bort. Och det är dem som jag nämner i recensionen.

Men boken är verkligen ett måste att ha hemma i bokhyllan.

Läs recensionen här

Härolden som blev riddare

Henry St Georges vapensköld
Coat of arms of Henry St George

Endast en härold i Sverige har blivit dubbad till riktig riddare. Och han var engelsman.

När Gustav II Adolf den 23 september  1627 formellt utsågs till riddare av Strumpebandsorden blev han så stolt (eller så var han artig) att han lät dubba de personer som överlämnade orden till honom. Kanske var det ett extra tack eftersom de bemödat sig för att ta sig till honom ända långt borta i Sverige. Bland dem som erhöll ett riddarslag fanns Henry S:t George, härold i England.

Sir Henry St George (1581–1644) var den tredje sonen till härolden Sir Richard St George. Hans bana var därmed nästan utstakad redan innan han var vuxen. Efter studier blev han extraordinary persevant Rouge Rose  och blev året efter persevant Bluemantle. Karriären fortsatte genom att han 1616 blev härold Richmond. Han de en dipp i sin karriär 1639 då han suspenderades för förfalskning men återfick förtroendet och utsågs 1644 som ny gardering of Arms, vilket är den främste av de engelska härolderna. Henry dog senare samma år.

Som härold får man räkna med resande. 1625 sändes han till Frankrike för att eskortera drottning Henrietta Maria till England och 1627 skickades han alltså till Sverige.
Henry St G fick efter sitt dubbning till riddare kung Gustav II Adolfs tillstånd att lägga till Sveriges tre kronor-sköld i en kanton i sitt vapen.
Samma vapen fördes därefter av Henrys två söner Thomas och Henry, som liksom sin far slutade sina karriärer som Garter King of Arms 1686 respektive 1703 (Henry dy efterträdde sin bror). Den tredje sonen Richard utsågs 1660 till vapenkungen Ulster.

Vapensköldar för vapenkungarna Garter

Dessa engelska vapenkungar är därmed de enda som i sina egna vapen burit den vapensköld som många på medeltiden förknippade med härolderna och deras skyddspatron, den mytiske kung Arthur.

 

Or oyez, or oyez

Trivia

Visst du att:

Kungen av Neapel föreskrev att den härold som hade den starkaste rösten skulle inviga en tornering med att tre gånger skrika ”Or oyez, or oyez”.

Det är alltså rollen som ceremoniofficiant som är häroldens primära uppgift ännu på 1300-talet.

Häroldens vita stav

Trivia

Visste du att:

En engelsk härold hade alltid en kort vit stav med sig som ämbetstecken. De engelska härolderna ingick i marskalkens stab. Marskalken hade en lång vit stav som ämbetstecken.

Bruket är känt från Tudortiden.

Karlkrönikan i Sverige nämner att Karl Knutsson Bonde fick en stav av kung Erik av Pommern när han 1436 utsågs till marsk av Sverige.

Kanadas härolder får medaljonger

Medaljong för Kanadas härolder, från 2016
Medaljong för Kanadas härolder, från 2016

Kanadas härolder har fått nya medaljonger sm ska förtydliga deras ämbete när de är klädda i civil högtidsdräkt. Och när det passar i övrigt. 

Medaljongen har en oval form, som brukligt är för medaljonger. Ovalen hänger i en kedja och och prydd med Kanadas statsvapen. Formgivningen stod Cathy Bursey-Sabourin, Fraser Herald, för och Royal Canadian Mint har tillverkat den. Allt kostades av donatorn Roger A. Lindsay.

Som svensk undrar jag nu vem som ska donera en slant så att vår statsheraldiker och dennes heraldiske konstnär ska få en svensk motsvarighet.

Kanadas härolder firar 2016 The Royal Heraldry Society of Canada  50-årsjubiluem.
Kanadas härolder firar 2016 The Royal Heraldry Society of Canada 50-årsjubiluem.

Bilden här från 50-årsfirandet för The Royal Heraldry Society of Canada visar Kanadas härolder med den nya medaljongen. Förutom medaljongen kan du notera att de bär sina medaljer till mörk kosttm respektive smoking, men ingen har frack. Inte ens Roger Lindsay med storkorset längst till höger. Olika länder, olika seder.

På bilden ses: Robert Watt, Rideau Herald Emeritus; Bruce Patterson, Deputy Chief Herald; John Michael Allen-Petrie, Rouge Croix Pursuivant at the English College of Arms; Claire Boudreau, Chief Herald of Canada; Robert Pichette, Dauphin Herald Extraordinary; och Roger Lindsay, Rouge Herald Extraordinary.

Vem var härolden Simon?

En ny sida har lagts upp under min häroldsforskning. Denna gång är det en fördjupning kring härolden Simon Hendel som vi känner till från 1423. Då var han Kalmarunionens främste (ende?) härold. 

Men vad gjorde han före 1423? Det är något som jag tittat lite närmare på efter inspiration av Alexia Grosjeans artikel A time when ”fools and dwarfs were highly esteemed”?

Läs om Simon Hendel, Kalmarunionens härold