Alla inlägg av Jourhavande heraldiker

Matrikeln börjar här

Vapen Caperman. Tecknare Kim Dohm-Hansen
Vapen Caperman. Tecknare Kim Dohm-Hansen

Så där, just nu har jag verkligen påbörjat arbetet med årets matrikel. Nytt är en nu konstnär.

Den kommer i allt väsentligt att bli lik tidigare år. Kanske något tunnare på grund av att vi tar bort lite sidoinformation, men det betyder inte mycket.

Vapen Nilsson av Kim Dohm-Hansen
Vapen Nilsson av Kim Dohm-Hansen

Det roligaste i år är att vi har en ny matrikeltecknare som kompletterar Ronny Andersens och Anders Breitholtz. Hon heter Kim Dohm-Hansen och är en frisk fläkt med en lite annan stil än Ronny. Än så länge är hon förstås rätt grön så stilen är inte riktigt där än, men jag ser tydligt vart hon är på väg. Det är en ny modern form av flatestilen.

 

De hädangångnas heraldik

Boktips

Först kom Inga von Corswant-Naumburgs bok som svenska anvapen. Sedan kom Cecilia Candréus fristående uppföljare om begravningsfanorna. För den fick hon Svenska Heraldiska Föreningens förtjänstmedalj 2012.

Hennes avhandling, ”De hädangångnas heraldik”, behandlar stormaktstidens senare hälft, från 1670 till 1720. Det är den period då det pompösa fortfarande var centralt och rangtecknen var utvecklade men de ekonomiska förutsättningarna var lägre än de varit under den föregående 50-årsperioden inom aristokratin.

Cecilia Candréus avhandling är en gedigen genomgång av materialet där fokus inte ligger på katalogiseringen av materialet utan på att sätta in fanorna i deras ideologiska sammanhang och på det viset förklara deras uppbyggnad och utveckling. Candréus stödjer sig på andra moderna forskares teser och utvecklar dem på flera punkter.

Författaren lägger också stor vikt vid att tydligt definiera hur olika begrepp kan användas vilket är till stor fördel för läsaren. En hel del av de missförstånd som annars märks i diskussioner kring fanor, baner och vapendukar kan därmed undanröjas.

Cecilia Candréus har en ovanligt stor bredd i sin avhandling vilket märks när hon tar läsaren från metod via en genomgång av fanornas ideologi och utseende till ren industrihistoria i form av broderiteknik och skråväsendet inom pärlstickeribranschen.

Avhandlingen avslutas med en katalog över bevarade fanor och en förteckning över de pärlstickare som gjorde fanorna.

De ceremonier som kantar en människas väg till den sista vilan har under årtusenden präglats av en strävan efter en värdig inramning. Ceremoniernas utformning och betydelse har dock skiftat genom historien. I stormaktstidens Europa utgjorde kröningar, triumftåg, bröllop och begravningar betydelsefulla evenemang där samhällets elit gavs tillfälle att synliggöra och befästa sin sociala position. Vid ceremonierna användes en påkostad rekvisita bestående av bland annat professionellt utförda textilier, vilka bidrog till att ge arrangemanget en symbolbärande inramning. I sin doktorsavhandling undersöker Cecilia Candréus tillverkningen och bruket av en grupp vita, broderade fanor – så kallade länsfanor – som användes av manliga medlemmar av den svenska betitlade adeln i samband med begravningar under stormaktstidens slutskede.

I undersökningen skildras inte bara ett textilt hantverk och dess utövare, utan även de avlidna männen, deras familjer och det samhälle de var en del av. Med heraldiska vapenbilder utförda i ett exklusivt reliefbroderi med guld- och silvertråd manifesterades den avlidnes grevliga och friherrliga titlar för att på så sätt markera hans position i den sociala eliten och en person som innehade flera titlar förde ofta en fana för varje titel. Det symboliska budskapet förmedlades inte bara genom fanornas heraldik och inskriptioner utan även genom deras förhållande till ett samtida stilideal där de ornamentala inslagen och det broderitekniska utförandet var av betydelse. Broderierna tillverkades på beställning och arbetet utfördes av professionella pärlstickare. Efter begravningen placerades många fanor som minnesmärken vid gravarna. Andra återanvändes senare genom att broderierna flyttades över på nytt tyg för att nu fungera som dekor på en altarbeklädnad.

 

Cecilia Candréus
De hädangångnas heraldik (2008)
ISBN: 978-91-7844-750-3.
Gidlunds förlag

Läs mer om Cecilia Candréus

Fick medalj av Svenska Heraldiska Föreningen

2012 mottog Cecilia Candréus Svenska Heraldiska Föreningens förtjänstmedalj för sitt storartade akademiska arbete.

En modern vapenrock

Tabard, vapenrock, för Kanadas vapenkung (Chief Herald of Canada).
Tabard, vapenrock, för Kanadas vapenkung (Chief Herald of Canada).

Kanadas vapenkung (Chief Herald of Canada) har fått en ny  vapenrock. En modern tolkning av den traditionellt vapenprydda tabarden som vi ofta ser i Europa.

Vapenrocken, tabarden, är häroldens mest tydliga igenkänningstecken. Genom åren har de sett ut på många sätt och varit sydda i alla tänkbara material.

Den variant som Kanada nu skapat är däremot helt ny. Visserligen finns allt som ska vara med men det finns med på ett diskret sätt. Vapenrocken ska bäras ovanpå häroldens vanliga kläder och är alltså inte en ytterrock. Därför påminner den mer om en poncho än något annat klädesplagg.
Den blå färgen är vald därför att det är den färg som används av Kanadas generalguvenör. Mönstret anknyter till indiansk tradition och är framtaget av Maynard Johnny Jr. från Coast Salish och Kwakwaka’wakw-folket i British Columbia.

Vapenrocken ska bäras tillsammans med vapenkungens officiella halskedja, vita handskar och den speciella huvudbonaden som pryds med generalguvernörens emblem.

Så väljer man en kung i Sverige

I den svenska medeltidshistorien är en ständigt återkommande tvistefråga vem som egentligen valde den svenske kungen: svearna, götarna eller båda tillsammans. Vad man kommer fram till beror på hur man tolkar äldre västgötalagen eller kung Knaphövdes öde.
Jag tror att man närmar sig frågan från fel håll, från ett mycket romantiserande håll.

Från Erik den heliges död och fram till Magnus Eriksson går det 160 år. Under den tiden har vi (minst) 12 män som kallar sig kung. Så hur kom de till makten? Var det någon endaste en som vi valdes av folket på ett ting, såsom västgötalagen säger att en kung ska väljas (oavsett hur man nu tolkar det mytiska ordet ”svear”).

Låt oss se efter hur kungarna blev kungar.

  • Magnus: Slog ihjäl Erik den helige (E) och blev kung c:a 1260
  • Sverker (S): Slog ihjäl Magnus och blev kung 1261
  • Knut (E): Sköt/slog ihjäl Sverker och blev kung c:a 1267. Dör en naturlig död 1296.
  • Karl (S): Utses 1296 till kung av okända stormän. Utser sedan själv sin son Johan till tronföljare.
  • Erik (E): Störtar 1208/1210 Karl genom uppror.
  • Johan (S): Efterträder 1216 Erik som dött en naturlig död. Osäkert vem som utser honom till kung.
  • Erik (E): Efterträder 1222 (som sexåring) Johan som dött en naturlig död, endast 22 år gammal.
  • Holmger (E): Puttar 1229 undan den ännu omyndige Erik från tronen.
  • Erik (E): Återinträder som kung efter Holmgers död 1235.
  • Valdemar (B): Utses 1250 av stormän till Eriks efterträdare.
  • Magnus (B): Genom uppror 1275 störtar han sin bror Valdemar.
  • Birger (B): Efterträder 1290 sin far Magnus.
  • Erik (B): Uppsätts 1319 som minderårig (endast 3 år) som kung av de stormän som just störtat Eriks farbror Birger och avrättat dennes son.

Nä, jag kan inte finns att västgötalagen har så mycket stöd i den politiska verkligheten. Den är nog främst en partsinlaga från en grupp som vill styra upp konflikterna om kungatronen, men ett misslyckat inlägg.Vad som förvånar mig är att så många historiker debatterar själva texten, men att det är så få som väljer att se den politiska verklighet som texten sägs skildra.

(E) = Erikska ätten
(S) = Sverkerska ätten
(B) = Bjälboätten = Folkungaätten

Om döda vita engelska män

Boktips

Den har några år på nacken nu, men … Johan Hakelius bok ”Döda vita män” har ett spännande kapitel som heraldikens kanske mest udda figur. Någonsin. Sir Iain Moncreiffe of that Ilk.

Bokmässan. Strosar och möts av Johan Hakelius, krönikör på Aftonbladet, som är iklädd en rutig kostym av det mer uppseendeväckande slaget.
Går vidare och kommer fram till ett bokstånd som säljer samme Hakelius pocketversion av Döda vita män som jag inte tidigare bläddrat i. Min nyfikenhet väcks och jag slår på måfå upp ett kapitel mot slutet av boken. Det handlar om Iain Moncreiffe of that Ilk, den kände heraldikern, genealogen och fnittrande whiskeyavsmakaren.
Det sista fick jag höra av Malcolm Howe som vid kongressen i Uppsala 1992 drog en mängd historier om excentriska brittiska heraldiker.

Moncreiffe är för heraldiker mest känd för att han skrev “Simple heraldry” och “Blood royal”. Köper boken på stört för så ofta stöter
jag inte på en biografi över en heraldiker.
Hakelius bok är en sanslöst rolig biografi över ett dussin brittiska excentriker från förra seklet. Förutom Iain Moncreiffe får vi möta
förebilderna för figurerna i “En förlorad värld”, en engelsk fascist som lika gärna kunde ha blivit premiärminister för både Labour
och Torys samt mängder av andra spännande personer.

Så även om boken i sig inte har något med heraldik att göra så får jag ändå på något underligt sätt en djupare förståelse för varför den för
skandinaver så excentriska brittiska heraldiken ser ut som den gör.

Och vem vet. Boken kanske inspirerar någon till att skriva biografier över svenska excentriska heraldiker. Nog är det ett par stycken
som är värda att porträtteras på det här vänligt respektlösa sättet.

Kristoffer I (av Bayern) dansk kung idag

Kristofer av Bayerns sigill, utan det svenska och norska riksvapnet.
Kristofer av Bayerns sigill, utan det svenska och norska riksvapnet.

Idag, fast  1440, blev Kristoffer av Bayern kung av Danmark. Han var innan dess riksföreståndare och han kröntes till dansk kung 1443. Till svensk kung valdes han på riksmötet i Arboga senare samma år.

Kristofer, som var son till pfalzgreven Johan och unionskungen Erik av Pommerns syster Katarina, var en naturlig efterträdare till kung Erik. Därför tycker jag att en historiker ska benämna honom som Kristoffer I, inte med tillägget ”av Bayern” som antyder att han var en främling i Sverige/Norden.

Hans rykte som kung fläckades hårt av Karl Bondes propaganda, men frågan är om han ändå var en av de främsta medeltida svenska kungarna. Han ingick viktiga handelsavtal med holländska handelsmän samtidigt som han agerade emot Hansans dominerande ställning och han skapade ny landslag.  Nackdelen med lagen var att den stärkte frälsets makt på bekostnad av böndernas, men den politiska utvecklingen gick ändå i rakt motsatt riktning. En orsak till det kan vara hans inrikespolitik som gick ut på att framhäva de tre rikena var för sig, inte centralisering – för centralisering innebär i praktiken alltid att eliten får mer makt (förutom i modern tid, ibland).

Krossa sköldarna på Livrustkammaren!

Aha, där fångade jag ditt intresse. Men det var inte så dramatiskt. Det handlar bara om ett föredrag på Livrustkammaren.

Då skölden krossades

Förr var det en sed att man krossade skölden när den siste manlige ättmedlemmen avled. Genom att krossa skölden markerade man att ätten var utdöd.

Den 16 april kommer riddarhusamanuens Oscar Langenskiöld till Livrustkammaren i Stockholm för att berätta om genealogi, svärds- och spinnsidans roll och traditioner kring ätternas utslocknande.

Jag skulle gärna gå om jag bara var i Stockholm, och inträdet på 100 kronor är det absolut värt.
Gå du i mitt ställe och berätta vad han sa.

Erik den helige : landsfader eller beläte?

Boktips

Arvet efter Erik den helige

Sveriges nationalsymbol Erik den helige. Idag mest en mytisk figur, men en gång han Sveriges mest kända symbol och själva bäraren av riket med skölden tre kronor.

För heraldikern är Erik den helige idag mest känd som ofrivillig inspiratör till riksvapnet Tre kronor. Ännu 850 år efter hans död påminns vi dagligen om honom. Men hur kommer det sig att detta katolska helgon, denne svenske kung överlevde allt från bångstyriga tronpretendenter från andra släkter, reformationen och den moderna världen?

Det är temat i Henrik Ågrens bok om helgonkungen: Erik den helige – landsfader eller beläte?

Från medeltid till idag

Ågrens bok är en gedigen genomgång av hur Erik den helige har behandlats genom seklerna med stark betoning på perioden 1500 till 1800.

Författaren visar hur kung Erik redan under senmedeltiden förvandlades från en historisk kung bland andra till en högst levande symbol för riket Sverige. Den förvandlingen är, enligt Ågren, den främsta orsaken till att han inte behandlades lika styvmoderligt som övriga svenska helgon under 1500-talets reformation.

För Gustav Vasa och hans ättlingar blev Erik en viktig pusselbit när det gällde att bygga upp en svensk kungamakt som motvikt till den danska. Helgonkungen åtnjöt en stor dyrkan bland vanligt folk i egenskap av just helgon. I propagandan gällde det då att föra över denna dyrkan från det helgonlika till det mer statsmannamässiga och i förlängningen få denna dyrkan att smitta av sig på kung Eriks legitima arvtagare – vasaätten. Historieskrivningen blev ett sätt att bygga upp bilden av en god centralmakt som trots att den inte var katolsk ändå hade band till det gamla Sverige.

För makthavare i alla tider har det varit viktigt att kunna legitimera sina anspråk. Inte minst om de tillskansat sig makten genom våld eller på annat kan anses vara fel. Ett viktigt sätt i det arbetet är användandet och kontrollen över symboler eftersom symbolerna kan användas för att skapa samhörighet och peka ut fiender. För en ny makthavare går det inte, visar Ågren, att kasta bort alla symboler som representerar den gamla ordningen. Några måste vara kvar men föras in i den nya.

En bild av en symbol

Henrik Ågren visar i sin mycket inträngande bok hur just Erik den helige i svensk historieskrivning användes som en symbol för riket och kungamakten. Och Henrik Ågren gör detta genom att dela upp boken i flera teman: Eriks roll som världslig kung, som kristendomens och kyrkans välgörare, som människa, som helgon, som rikssymbol och också hans legitimitet.

Det är ett lyckat sätt för Henrik Ågren kan därigenom lättare tränga in i problemet och pedagogiskt förklara det för läsaren.

Resultatet av hans undersökning är att det visar sig att bilden av Erik den helige förändras mer under upplysningstiden än under reformationen.

Det är först på 1700-talet helgonkungen blir ett avskräckande exempel på en dålig härskare. Det hänger delvis samman med att historieskrivningen utvecklas och man blir allt mer källkritisk. Den mytiske helgonkungen får då stå tillbaka för den riktiga människan.

Genom sin bok Erik den helige – landsfader eller beläte? lyckas Henrik Ågren ge en djupare bild av hur människor tänkte kring symboler under den tidigmoderna perioden i vår historia. Det är en kunskap som vi heraldiker har stor nytta av när vi studerar den heraldiska utvecklingen under samma tid, från 1500 till 1800.

Genom att jämföra med Erik den helige kan vi bättre förstå varför dåtidens heraldik ser ut som den gör och vad man ville uttrycka med sina vapenkompositioner. Den idéhistoriska kunskapen ger heraldiken en extra dimension bortom dess pompa och ståt.

 

 Läs mer om Henrik Ågren

 

Henrik Ågren
Erik den helige : landsfader eller beläte? – en rikspatrons öde i svensk historia
ISBN: 9789185767960
Sekel Bokförlag/Isell & Jinert

 

Romernas dag idag

Romernas flagga. Teckning AdiJapan. Licensierad under Public Domain via Wikimedia Commons - http://commons.wikimedia.org/wiki/File:Flag_of_the_Romani_people.svg#/media/File:Flag_of_the_Romani_people.svg
Romernas flagga. Teckning AdiJapan. Licensierad under Public Domain via Wikimedia Commons – http://commons.wikimedia.org/wiki/File:Flag_of_the_Romani_people.svg#/media/File:Flag_of_the_Romani_people.svg

 

Idag den 8 april är det romernas nationaldag och därför hissar jag deras flagga.

Den antogs som en gemensam flagga för alla romer oavsett nationalitet vid den första romska världskongressen 1971 i London.

Som heraldiker har jag såklart vissa synpunkter på dess komposition. Jag tycker inte att det finns någon egentlig orsak till varför man inte kan följa de optiska färgreglerna bara för att man saknar ett eget land

Men en flagga är en flagga och nu är den som den är. Den föregicks för övrigt av en annan flagga utan hjul men med ett tredje rött fält. Den flaggan tillkom 1933.

Liksom alla andra moderna flaggor har man skapat en symbolik som annars är vexillologin främmande. Det gröna fältet står för jorden och det övre blå fältet symboliserar himlen. Det röda hjulet med många ekrar har hämtat sin inspiration från den indiska flaggan och markerar därmed romernas indiska ursprung. I Indiens flaggs heter hjulet cakra, som dock endast har åtta ekrar.

 

Gröna stubbens DNA

Alliansvapen för Mutka-Wasling. Teckning: Magnus Bäckmark
Alliansvapen för Mutka-Wasling. Teckning: Magnus Bäckmark

 

Heraldikern Magnus Bäckmark har börjat engagera sig i DNA-genealogi. Men låt inte lura er, han kan fortfarande skapa fantastiska heraldiska vapen.

Bilden här ovan tecknade Magnus till mig för mina barns räkning. Det är ett alliansvapen med sköldarna för Wasling och Mutka som hålls av en korp, som är en del av Waslings hjälmprydnad.

Magnus har sedan mitten av 90-talet gjort mängder med heraldiska vapen för släkter, företag och organisationer. Han är också en mycket kunnig genealog som sedan 2001 är redaktör för Svenska släktkalendern.

http://gronastubben.se/wordpress/