I Kanada, men bara där och av vissa historiska skäl, diskuteras färgen orange i nya vapen. Det är då en metall och är detsamma som brons. Samma land har för övrigt färgen rosa.
Sök gärna i deras officiella och statligt underbyggda vapenregister på nätet.
Se ex vapnet för Nisbet-Brown med sin brons-tinktur. Den är svår att skilja från guld.
I övriga världen finns inte färgen orange inom heraldiken. Den finns i vissa fall i flaggor (Irland och Holland, båda med hänvisning till kungahuset Oranien) men detta är undantag.
Så svaret är – nej, orange är inte på väg tillbaka och definitivt inte i Skandinavien.
Min personliga åsikt
Min personliga åsikt är att även om Kanada i mycket har ett spännande förhållningssätt till heraldiken och medverkar till att modernisera den, inte minst på vapenrättens område, så är deras förkärlek för udda tinkturer något för mycket för min smak. Min gräns går vid purpur – och möjligen till ålderns höst färgen rosa.
Sociala medier växer som källa för heraldiker. Missar du dem så missar du nästan all relevant kunskap.
Jag har sett hur vissa heraldikers användning av sociala medier har fått den heraldiska kunskapen att fullständigt explodera. idag kan jag på några minuter (och jag överdriver inte) få tag på mer information om heraldik än jag fick under mina femton första heraldiska år.
Och detta får effekter. Utan att skryta kan jag säga att jag nu men några knapptryck kan vederlägga flera av de mest etablerade heraldiska sanningarna som finns (ex heraldikens nedgång efter renässansen, bruket av svenska flaggan, de första vapnens enkelhet).
Det sociala medium som jag idag tycker är bäst på att hjälpa till är Pinterest. Börja där. Sök gärna upp mitt konto jesperwaslingoch se vem jag följer.
Författaren Nigel Saul gör i sin bok ”For Honour and Fame: Chivalry in England, 1066–1500” en mycket viktig genomgång av medeltidens viktigaste ideologi – den ridderliga höviskheten.
Den ridderliga höviskheten var central under medeltidens senare hälft, vilket i Europa är perioden 1100-1500 (tiden ungefärlig, beroende på var man befinner sig). Det är på denna överideologi som feodalismen grundar sig.
Boken tar kapitelvis upp olika teman, som Höviskheten och krig, Höviskheten och kvinnan, Höviskheten och korståg och Höviskheten och hovets kultur. Dispositionen ger en ny form av analys som visar bredden på det höviska inflytandet och hur kulturen genomsyrade nästan alla områden inom samhället.
En poäng hos Sauls bok är att den visar hur kungarna använde höviskheten för att knyta sina män tätare till sig, samtidigt som samma höviskhet omvandlade kungamaktens syn på sig själv mot en mer ädel och lagbunden monark.
Nigel Sauls verk ger för första gången en modern holistisk översikt över den medeltida, främst engelska, höviska kulturen. Ett bra komplement till Holger Bengtssons svenska praktverk om hövisk kultur i Norden
Författare: Nigel Saul
Titel: For Honour and Fame: Chivalry in England, 1066–1500
Förlag: Bodley Head
Uppsalas vepor bryter mot lagen. Eller gör de det? Jag hävdar nej.
En svensk flagga har vissa proportioner och färger. Har flaggan inte de proportionerna eller färgerna är det inte en svensk flagga, Den som ändå hävdar att det är en svensk flagga begår därmed ett lagbrott.
Det är däremot inte mot lagen att ha en blågul korsflagga i valfri nyans och proportion så länge den inte sägs vara svensk. Om jag som åskådare ändå anser att den är svensk är det mitt problem, och inte flagghållarens.
Den som läser flaggan noterar möjligen också att lagen saknar noteringar om straff. Ungefär så allvarligt tar alltså lagstiftarna på det här med att flagga fel men mena väl.
För mig som heraldiker är jag mer bekymrad över de som tror sig ha rätt och vill agera offentlig bödel än de som dekorerar en paradgata med de svenska färgerna, eftersom de förra har gjort flaggan till ett heligt föremål.
Även tjänstemän får agera
I just det ärendet tycker jag att det är ok att påtala för nämnde tjänsteman i artikeln (statsheraldikern) att han genom att ha blivit informerad om överträdelsen och har kunskap om densamma har full rätt att själv anmäla brottet. Liksom ifrågavarande journalist.
Så här säger Lag (1982:269)
om Sveriges flagga
1 § Sveriges flagga är blå med ett gult kors. Korset är vinkelrätt ställt mot flaggans kanter.
2 § Flaggan är tvärskuren eller tretungad.
Den tvärskurna flaggans höjd förhåller sig till dess längd som 10 till 16. På de inre fälten förhåller sig höjden till längden som 4 till 5 och på de yttre som 4 till 9.
Den tretungade flaggans höjd är hälften av dess längd, tungorna medräknade. De yttre fälten är, bortsett från tungorna, lika stora som de inre, och fältens höjd förhåller sig till deras längd som 4 till 5. De yttre tungornas ytterkanter bildar inte vinkel med flaggans över- eller underkant. Tungorna utgör förlängningar av de yttre fälten och korsarmen.
Korsarmarnas bredd motsvarar hälften av höjden på vart och ett av fälten.
3 § Flaggans färg är ljust mellanblå på fälten och guldgul på korset.
Närmare föreskrifter om färgnyanserna meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.
4 § Statschefen och med dennes tillstånd andra medlemmar av det kungliga huset får använda tretungad flagga med eller utan stora eller lilla riksvapnet på ett vitt fält i korsets mitt.
Den tretungade flaggan används som örlogsflagga av försvarsmakten och enligt föreskrifter som regeringen bestämmer av andra myndigheter som bedriver militär verksamhet. När en sådan flagga är befälstecken, markeras detta genom en särskild beteckning i övre inre fältet.
I övrigt används den tvärskurna flaggan.
Flaggan får inte i vidare mån än som följer av första och andra styckena förses med märken, bokstäver eller andra tecken. Lag (1994:697).
De västgötska liljestenarna och tidig heraldik. Finns det något samband?
En liljesten är en medeltida, romansk gravsten som framför allt finns i Västergötland och Skara stift. Omkring 300 stenar finns bevarade i det här området. På andra platser rör det sig totalt om en handfull stenar.
Palmblad eller liljor?
Stenarna känns lätt igen. De är trapetsformade sandstenshällar som antagligen fungerat som lockstenar över gravar.
Namnet har hällarna fått efter sin växtornamentik. Om det verkligen ska vara liljor är tveksamt. Forskare brukar numera anse att ornamenten visar stiliserade palmblad än liljor.
Samtida med stavkorshällarna
Liljestenarna är troligtvis samtida med en annan typ av gravstenar, de så kallade stavkorshällarna, som också de är vanligast i Västergötland.
Stavkorshällarna påminner till storlek och material om liljestenarna men är grafiskt renare. Bladornamentik saknas helt. Istället är det en stav som toppas av ett kors och som står på en grund
Sedan finns såklart mellanting som just är mellanting där både ornamentik och stavkors finns med.
Det finns inte två liljestenar som är lika. Därför har alla försök att typologiskt dela in dem i kategorier misslyckas, även om flera försök gjorts. Bland annat av mig, men jag gav upp ganska fort.
Oklar datering
Någon exakt datering har man ännu inte kunnat göra, men den troligaste dateringen är till 1100-tal och tidigt 1200-tal.
Det finns andra alternativ, som att de skulle ha sin inspiration från Ryssland eller Bysantium (och då under tidsperioden 900-1100), men om så skulle vara fallet tycker jag att det är konstigt att motiven nästan helt saknas i de områden som ligger nära ursprungslandet men vara väldigt koncentrerade i just Götaland.
Nä, i det här fallet får man nog säga att stenarna för svenskt vidkommande måste vara en västgötsk kulturyttring.
Därför är det viktigt att veta att dessa stenar har sin tydliga motsvarighet i England och Skottland, som hade goda förbindelser med Västergötland under den här tiden. Här fanns liljestenar och stavkorshällar från 1000-tal och in i 1500-talet.
Dåligt undersökta
En enda grav med tillhörande liljesten och stavkorshäll med tillhörande grav är arkeologiskt undersökt. Graven fanns vid Grolanda kyrka och innehöll bland annat ett silvermynt från tidigt 1200-tal.
På ett fåtal stenarna finns inskrifter och i Skara domkyrka står det BENEDICTUS ELECTUS på en av dem. Denna brukar sättas i samband med biskop Bengt den gode som verkade under andra halvan av 1100-talet – ett samband som dock får betraktas som en kvalificerad gissning. Liljestensornamentik finns även på flera dopfuntar från 1200-talet. Detta gäller även den lite enklare varianten av liljestenar som ligger nära stavkorshällarna i utseende. I Västergötland – troligtvis på 1200-talet – blev liljestensornamentiken extremt populär och utvecklades kvalitativt. Här förekommer liljestenar och stavkorshällar oftast i samband med romanska stenkyrkor, framför allt i de kyrkliga centralorterna Skara, Husaby och Falköping.
En intressant detalj är att båda dessa stenar nästan helt saknasi områden där skattebönder dominerade under senare delen av medeltiden (och därför troligen även under äldre tider). De är dessutom vanligare i kyrkor med västtorn, något som brukar tyda på ett stormannainflytande.
Av det kan man dra slutsatsen att en liljesten var något exklusivt.
Men heraldiken då?
Finns det någon koppling mellan liljestenar och heraldiken? Njae, inte direkt. Utom ett undantag, och det är ett väldigt intressant undantag. Lagman Folke.
Folke Lagmans vapensköld från 1220-tal.
Lagman Folke var en av de första i Sverige att använda ett heraldiskt vapen. Vapnet visar en liljestav och från den ett utkommande lejon.
Detta lejons kan symbolisera kristendomen på något sätt, men det kan också vara en referens till kung Erik och den erikska ätten. vad går inte att säga. Tyvärr har Folke inga kända barn eller andra släktingar så vi vet inte hur hans vapen har utvecklats. Det finns källor som säger att Folke var son till Eskil Magnusson av Bjälbo-ätten, men det ser jag som osannolikt eftersom de var verksamma ungefär samtidigt men de nämns inte tillsammans.
Man får i 1200-talets svenska historieskrivning vara försiktig med att anse att alla mäktiga män hörde till Bjälbo-ätten bara för att de blev kungliga 50 år senare.
Min åsikt är att Folkes vapen är en övergångsbild mellan två symbolspråk. Tyvärr är underlaget från 1200-talets första hälft så svagt att inga analyser utom en kan göras.
Inom heraldiken pågår en ständig kamp mellan de som vill göra ämnet folkligt och de som ser heraldiken som ett exklusivt ämne. Jag tillhör den första falangen.
För femton tjugo år sedan fick jag Svenska Heraldiska Föreningen att ge upp titlarna på sina medlemmar. Det fanns nämligen ingen relevans i att vara direktör alternativt diversearbetare inom skrotbranschen när det gällde kunskap i heraldik. Däremot fanns det – märkte vi ofta – en koppling mellan att framhålla sin titel och att argumentera högljutt i frågor där andra hade bättre kompetens (detta syns tydligt i föreningens korrespondensarkiv, som finns i Göteborg).
På senare år har jag märkt att den här tendensen i Sverige att vilja framhäva irrelevanta titlar har växt sig allt starkare i takt med att det nordiska samarbetet växt.
900 kr för att få vara med i umgänget
Även kostnaderna för att vara med har höjts dramatiskt utan att det kommit innehållet till del. I stället för att satsa på att locka besökare med intressanta kunniga föreläsare lockar man med dyra middagar som tidvis är sponsrade av föreningarna. Nu senast såg jag att en förening har ett seminarium för deltagandet kostar 50 kr (vilket jag tycker är en bra siffra) men middagen efter kostar 895 kr.
Att man inte ser vad detta gör med intresset för heraldik är mig obegripligt. Hur ska man kunna locka nya medlemmar när alla vet att det kostar en förmögenhet att få vara med i den innersta kretsen?
Jag hoppas verkligen att den heraldiska societeten tar sig samman. Annars blir den snart irrelevant för alla.
Skitsura, det blir de personer som arrangerar detta och nu ser mig som en svikare när allt de vill är att ha det trevligt tillsammans. Och till er säger jag: Ha det gärna trevligt, men ha det på er fritid, inte när ni representerar Svenska Heraldiska Föreningen.
Den 15:e oktober kommer Keysers vapenbok att behandlas på Lunds heraldiska seminarium, arrangerat av Societas Heraldica Lundensis. Seminariet inleds av Jens Christian Berlin.
När jag hittade heraldiken under 1980-talet var det ont om heraldiska referensverk. Få böcker fanns tillgängliga och det tog år att skapa ett heraldiskt referensbibliotek.
Bristen kan lätt ses i de artiklar som skrevs på den tiden. De är genomgående tämligen ytliga.
Dagens digitaliserade värld är en befrielse för oss heraldiker (och alla andra). Nu kan man snabbt få information som det förr tog månader att hitta. Ibland gick de bara inte att hitta, hur mycket man än försökte.
Vapenböcker är ett sådant område. Men numera finns det mängder med vapenböcker på nätet tack vare bibliotekens fantastiska arbete.
Varför gjorde man vapenrullor under medeltiden? Det försöker Elmar Hofman ta upp i sin artikel ”Structure and Function of Medieval Armorials” på Heraldica Nova.
Heraldiske forskaren Elmar Hofmans undersöknig visar att vapenböckerna är komplicerade till sin struktur. Därför kan inte syftet i första hand varit att snabbt hitta ett vapen.
Den danske heraldikern Steen Clemensen har skapat en spännande heraldisk hemsida över äldre vapenböcker.
Hans arbete består i att han skapat en överblick över de medeltida vapenböckerna. Det är däremot inte en konstnärlig eller ens bildvänlig sida, så det är heraldik hardcore style.
