Alla inlägg av lokedante

Hashtaggen #8NHK

På hashtaggen  kan man i helgen följa den nordiska heraldiska kongressen i Danmark. Gör det.

Kongressen ägnar sig under två dagar åt att prata om heraldiska hertigvapen. Programmet låter spännande men kanske lite heraldiskt. Jag skulle nog vilja se med av problematiserande än vad rubrikerna ger anvisning om, men om jag vore där skulle jag kanske ha en annan åsikt.

Hur som helst hoppas jag det kommer en bra artikel i Heraldisk Tidskrift. Det behövs verkligen och det har Societas Heraldica Scandinavica slarvar mycket med de senaste kongresserna.

Jag vet dock att det kommer en artikel i Vapenbilden som bland annat Henric Åsklund skriver.

Englands Tre kronor

 

Sveriges tre kronor är inte unika som motiv i vapen. Också i engelska vapen hittar vi de tre kronorna. Bakgrunden till dessa kronor är det ”fantasivapen” som engelska härolder gav till helgonkungen Edmund på 1200-talet.

I boken ”The romance of heraldry” av G W Scott Gilles (3:e upplagan 1951) tar författaren upp varför de engelska härolderna valde kronor till symbol för kung Edmund och East Anglia.
Som skäl anges lite oväntat inspiration från Sverige.
Visserligen finns det i texten inget direkt stöd för antagandet att det var häroldernas motivering men det är Scott Giles tolkning. Bakgrunden var att East Anglia saknade vapen och inte heller hade en given symbol till skillnad från de övriga sydengelska kungadömena.

Arvet från sachsarna

När härolderna på 1200-talet fick för sig att skapa fantasivapen åt härskare och kungariken från tiden före heraldikens upptäckt sökte de sig tillbaka i historien på typiskt medeltida vis.
Kent fick saxarnas vita häst (som hos Scott Gilles sägs vara Sleipner) som ännu kan ses på kullar i regionen.
Wessex, upptäckte man, förde en drake som var med kung Harold i slaget vid Hastings 1066. Samma drake ska ha funnits redan när västsaxarna (Wessex) landsteg i trakten av Southampton kring år 500. Draken bars tydligen också i slaget vid Burford 752 när Wessex besegrade hären från Mercia.
Sydsaxarna för svalor men deras vapen kan svårligen beläggas till den saxiska eran utan har mer att göra med den normandiska ätten de Arundel. Det franska ordet för svalor är hirondelles.
Middlesex för ett speciellt svärd som påminner om turkarnas sabel men som kanske kommer från Skyterna. Så säger Scott Giles och visar att 1200-talets härolder hade denna symbol som tecken på östsaxarna (i Essex och Middlesex)

I norr härskar danerna

Den vita hästen Sleipner är inte den enda av Odins följeslagare som fick ett heraldiskt efterspel. Korparna Hugin och Munin (de kallas Mind and Memory av författaren) förekommer också som heraldiska symboler. Korpen fördes på baner och sköldar som fanns längst fram i de danska flottor som attackerade de brittiska öarna. Idag finns korpen i Lerwicks vapen men i övrigt är den noga utrensad. Fulham har dock ett svart vikingaskepp i sitt vapen som minne av tiderna. Samma symbol finns i vapnet för Wandsworth.
Ytterligare en nordisk symbol som engelska härolder plockade upp var den norska yxan som minner om Olaf den helige. Denne norske kung stödde Anglerna i deras kamp mot danskarna och därför syns en yxa instucken en krona i Bermonseys vapen. Här fanns också en av de få engelska kyrkor som var helgade åt helgonkungen Olaf.

Kronan följer över havet

Folkgruppen Angler, mer kända som anglosaxare, kom enligt författaren och medeltidens engelska härolder, från Sverige. Därför var det självklart att ge det gamla kungadömet East Anglia samma sköld som fördes av ursprungsriket Sverige. Det var ju trots allt samma härskargrupp och ursprungligen samma land. Edmund den helige var den siste kungen över East Anglia och han led martyrdöden i ett slag mot danerna. Martyrskapet gav hans sköld de pilar som korslagda ligger i varje krona.
Som sig bör för en kunnig heraldiker noterar Scott Gilles att svenskarna ännu idag för tre kronor som vapen för sitt rike. Ursprunget är medeltida och försvinner således långt bak i historiens töcken.

Colchesters röda sköld men ett vitt trädkors har också de sin bakgrund i East Anglias vapen, men korset är en påminnelse om en legend från den romersk-brittiska tiden. Universitetet i Oxfords vapen är också det ett arv från legenden om East Anglia.

Vidare mot Irland

Men historien stannar inte i East Anglia. De tre kronorna fanns tidigare i Irlands vapen och lever ännu idag i vapnet för Munster. Dessa kronor korsade den irländska sjön redan under den Anglo-saxiska perioden när erövrarna från England stred under Edmund den heliges baner. På så sätt visar, enligt författaren, heraldiken ett band mellan Sverige, East Anglia och sydvästra Irland.

Teorins svagheter

Teorin passerar tyvärr så fort att författaren inte tar upp att vapnet Tre kronor då (1951) inte var belagt före 1363. Idag är det känt från c:a 1335 men därifrån är det en bit kvar ner till preheraldisk tid.
Kanske har han gått på traditionen att vapnet bars av Erik den heliga som var kung omkring 1160 vilket då placerar tre kronor i Sverige tidsmässigt före de uppträder i England. Att kronorna förekommer på mynt samtida med de engelska härolderna gör ju att det för en nutida människa finns ett tydligt samband. Frågan är bara hur väl de svenska mynten var kända i England. Inte alls, skulle jag tro att man kan enas om.

De två sidorna som tar upp ämnet visar i stället på hur lätt det är att gå vilse i historien när man med facit i hand försöker finna samband som kanske inte alls fanns där för dåtidens aktörer.

Även författaren själv tycks vara förvillad av årtalen. Hur kronorna kunde föras över till Irland av en erövrararmé innan härolderna på 1200-talet skapar Tre kronor-vapnet förklaras nämligen inte.

Så även om jag inte alls tror på historien så är det en kul anekdot och en tänkvärd historia för svenska heraldiker och andra som bara tror att vi inspireras av andra men inte ger något tillbaka.

Hertigar i Sverige diskuteras i Danmark

Just nu, denna helg, samlas heraldiker från hela Norden i Sönderjylland för att diskutera hertigar och heraldik. Jag hoppas att de har en trevlig helg och jag skulle gärna ha vetat vara där. 

Nu är jag inte det och därför vet jag inte heller riktigt vad de kommer att prata om och vad som sägs på föredragen. Man kan dock följa vad som sägs via Twitter på hashtaggen .

Dessutom har Societas Heraldica Scandinavica sitt årsmöte samtidigt.

Runstenen i Rök

Runstenen i Rök i Östergötland.
Runstenen i Rök i Östergötland.

Runstenar ses ofta som typiskt svenska. Med vi kanske ska börja se dem med nya ögon, visar en artikel av Troels Brandt i The Medievalist.

Jag gör det lätt för mig och lägger in Troels sammanfattning lite längre ner. Men jag måste sägas att hans inlägg är intressant och ett bra sätt att visa på betydelsen av mer tvärvetenskapliga ansatser vid analys av historia.

Challenges to the mind were popular at the Frankish court at the time of the Rök Stone. Due to the political situation in Scandinavia at that time the stone was made in a combined Swedish and international context. The methods of the stone are clearly influenced by the Frankish renaissance initiated by Alcuin of York. Therefore the interpretation may appear complicated, but in spite of a lot of details they are all fitting together in a very clear and planned structure – ending up in two simple messages – a coincidence is very improbable in that pattern. The principle has already been accepted by the scholars regarding the complicated encryption of the runes, which is integrated in the structure. We must never forget that way of thinking when reading the text. In the article the following simple and logical key structure of the text is recognized:  The text is separated into riddles (statements) by the Old Norse word ”sakum” (”I say”) succeeded by an interrogative pronoun. Each riddle may consist of one or more stanzas.  The answers are confirmed indirectly in the succeeding riddle – connecting in this way all the riddles.  When ”sakum” is followed by ”mukmini” the riddle is a common known myth (Wessén’s ”public memory”). In the other riddles the history of the relevant region must be searched.  According to the numbering nine riddles are missing – representing the ”nine generations” mentioned

Troels Brandts artikel om Rökstenen

 

Vapensköldar i Makedonien

Redan kring 1200 fanns det heraldik i området kring nuvarande Makedonien, det vill säga inom det Bysantinska imperiet.
Det hävdar Jovan Jonovski i en spännande artikel.

Det är i Pantelejmon i Nerezi som man kan se väggmålningar där helgon avbildas med sköldar som har motiv. Sannolikt en form av heraldiska motiv, men sagovapen eftersom det inte är något vapen som förts av en fysisk person utan ett vapen som attribuerats till en historisk person.

Men det spelar mindre roll. Viktigare är att bildspråket är heraldiskt och att den bysantinska kulturen relativt snabbt fångat in korsriddarnas bildspråk och sköldtyper.

 

Läs mer om Jovan Jonovskis teser här.

 

 

Statsheraldikern inför rangkronan sjökrona

Drabbningsdivisionens vapen, krönt med Sjökrona. © Riksarkivet
Drabbningsdivisionens vapen, krönt med Sjökrona. © Riksarkivet
2012 beslöt statsheraldikern att ge Drabbningsdivisionen en sjökrona att lägga på dess sköld. Det är den första sjökronan i Sverige.

En sjökrona är runt om i världen ett rangtecken för marin verksamheter. I Storbritannien ges den till framträdande flottstäder, militära enheter eller mycket framstående och högt rankade sjöofficerare. I Spanien används den enbart av militären.

I Sverige används sjökronan nu av den ideella föreningen Drabbningsdivisionen. Det är absolut inget fel att ge dem i sjökrona OM, säger OM det var ett av motiven i skölden. Men där är den inte. Tvärtom har sjökronan placerats på skölden.

På skölden läggs bara rangkronor och eftersom statsheraldikerämbetet, en statlig myndighet, nu har valt att lägga sjökronan på skölden betyder det att myndigheten infört dessa rangkrona i Sverige. Varför statsheraldiker Henrik Klackenberg valde att göra så vet jag inte, och med tiden ska jag nog få svar.

För tillfället är jag bara förvirrad över att kollektivet statsheraldiker och Heraldiska nämnden kan få för sig att ta detta beslut.

Drabbningsdivisionen

Den hedervärda kamratföreningen Drabbningsdivisionen samlar de flottister som tjänstgjort i Adenviken utanför Afrikas östkust. De ska självfallet få ett vapen och det vapen de har blasoneras: I rött fält en stråle av silver upp mot sinister åtföljd ovan av en lyra och nedan av en spetsig trekant, bägge av guld. Skölden krönt  med en sjökrona och lagd över ett ankare av guld.

Vapnet finns på statsheraldikerns hemsida

Släktvapen är …

I dagens nyhetsfixerade värld kan det kännas tryggt att luta sig mot något stabilt, och vad är väl mer stabilt än den 900 år gamla läran om heraldik? Att det dessutom är en form av varumärken som stått sig över tid gör det inte hela sämre. Eller vad sägs om släkten Natt & Dag som har haft samma familjelogotyp sedan 1313 och den fungerar än idag.

Heraldik är läran om vapensköldar, släktvapen eller familjevapen – kärt barn har många namn.
Enligt berömda myter på Flashback och andra pålitliga källor så har endast adliga rätt till heraldiska familjevapen. Det är fel idag och det var fel förr. Det har faktiskt alltid varit fel.

Vapen har i alla tider förts av adel, präster, borgare och bönder. Fram till sent 1200-tal användes vapen bara av stormän (ungefär detsamma som ättlingar till vikinga-hövdingarna, inklusive tillägget att de hade en egen mindre armé) men kring sekelskiftet 1300 spred sig bruket till vanliga frälsemän liksom till präster, borgare och bönder. Faktiskt är det så att de första bevarade vapensigillen för dessa grupper framträder under samma generation mellan 1290 och 1310.

Så du som funderar på att ta dig ett vapen men känner att det bara är för andra, för fint folk, kan tänka om nu.

Du kan också göra ett vapen

Självklart kan du ta dig ett eget familjevapen. Antingen på egen hand eller så kan du vända dig till en heraldisk konstnär.

Du hittar flera namn på Svenska Heraldiska Föreningens hemsida, men får om jag ska rekommendera några svenska heraldiker så är det namnen Thomas Falk, Magnus Bäckmark och Davor Zovko som du ska hålla koll på.

Tillsammans står de för en syn på heraldiken som präglas av lika delar respekt för historien och lekfullhet i utförandet.

Ett ämne så gammalt som heraldiken behöver utövare med självdistans för att kunna tas på allvar. Genom att bryta mot sedvanans regler när det är passande vill vi visa att heraldiken är så mycket mer än adlig prakt. För det är en folklig kultur.

Läs mer om heraldik

Oval sköld för kvinnor

Ätten Wallwijk, friherrlig 1770.
Ätten Wallwijk, friherrlig 1770.

Det finns en allmän utbredd syn bland heraldiker att kvinnor ska använda en rutformig eller oval sköld. Trams.

Sköldar är en krigsutrustning och kvinnor var inte stridande, därför kan kvinnor inte ha en vanlig sköld (tempusväxlingen medveten). Kvinnor ska ha en oval sköld .  Det är en tes som förekommer i heraldisk litteratur från 1800-talets mitt och framåt.

Men hur väl stämmer den med litteraturen och det empiriska underlaget? Inte så bra, om jag ska vara ärlig.

Den ovala skölden var på modet under 1700-talet. Under detta sekel finns mängder av ovala sköldar för kvinnor och män, ja även för kungar och drottningar. Det förekommer ovala riddarsköldar vid Gustav IIIs karuseller (låtsastornerspel), de finns i kyrkorna, på exlibris och i annan konst.

I bilden här ovan ses det friherrliga vapnet för riksrådet Joachim von Wallwijk som utsågs till friherre 1770 och greve 1771 (ätten adlades 1718, ofrälse namn var Wallvik). Deras vapensköld är mycket tidstypisk i både innehåll och utformning och visar en oval sköld.

Var därför försiktig med att ta allt för allvarligt på heraldikens ordningsmäns åsikter; de kanske inte har stöd i verkligheten.

Heraldikerns Tio Budord – en kritik

 

Teckning av Anders Segersven (ur Heraldiikka ja historia, Järvi & Segersven 2000). 

De tio budorden togs fram av Heraldiska Sällskapet i Finland i slutet av 1980-talet. Syftet var att ge en vägledning till skapare av nya vapen inför kommande registrering.

De tio budorden omnämns ofta okritiskt som en genomtänkt vägledning till heraldiska konstnärer. Flera av budorden är kloka, men det finns de som kan kritiseras, vilket jag gör längre ner. Men först en presentation av reglerna.

1. Endast de heraldiska tinkturerna används. Dessa är guld och silver (metaller) samt rött, blått, grönt och svart. När man tecknar ett vapen kan man använda gult i stället för guld och vitt i stället för silver. Gult och vitt används numera nästan alltid för flaggor och vimplar. Tinkturerna bör vara klara och rena samt från mitten av färgens valörskala.

2. Man bör sträva efter att använda endast två tinkturer, varav den ena är metall. En tredje tinktur förutsatter god motivering och en fjärde är redan dålig heraldik.

3. Enligt färgregeln får inte färg läggas på färg eller metall på metall, ej heller färg bredvid färg eller metall bredvid metall om ej den gemensamma gränsen är alldeles kort.

4. Bokstäver, siffror och text skall ej användas som vapenbilder.

5. Figurerna bor vara så stora som möjligt och väl fylla ut det för dem avsedda utrymmet.

6. Figurerna bor i princip vara tvådimensionella – åtminstone så att de kan identifieras enbart som färgytor utan skuggning eller konturlinjer.

7. Figurerna behöver inte vara verklighetstrogna, men de bör vara karakteristiska.

8. En vapenbild skall vara lätt att känna igen, den får inte bestå av för många hopträngda figurer utan endast det väsentligaste – idealet är en enda figur.

9. Man skall ej upprepa, ingenting bör symboliseras med två eller flere figurer. Om en enda figur räcker till för att symbolisera två eller flere saker, så förstärker det symboliken och därmed hela vapenbilden.

10. Figurerna bör vara sådana att de – liksom hela emblemet – utan förebild kan ritas på nytt enligt blasoneringen. Detta leder till att figuren bör vara en allmängiltig representant för sin art, den får t.ex. inte vara något bestämt slott utan endast ett heraldiskt stiliserat slott som nog kan sägas anspela på t.ex. Kexholms slott. Man kan säga att en heraldisk figur inte har ett egennamn.

 

Här kommer min kritik

Kul mer regler, men lite krav kan man ställa på dem som gör regler.Jag skulle vilja påstå att dessa regler på flera punkter är synnerligen ohistoriska och visar på en klart bristande insikt om äldre tiders heraldik, men däremot på en romantiserad historiesyn där källor får stå tillbaka för tidstypiska estetiska ideal.

Att även jag omfattas av idealen gör dem inte mindre tidstypiska för 1900-talet.

Punkt 1
Tinkturen purpur nämns inte. Men den är välkänd i heraldisk litteratur sedan medeltiden, och den har fram till 1600-talet då ofta blandas samman med brunt. Purpur och brunt har i äldre tid en mycket snarlik nyans och dagens definition av purpur avviker från äldre tiders.

Att då helt avstå från att nämna purpur är att frångå heraldikens historia. Därför erkänner Svenska Vapenkollegiet denna tinktur.

Punkt 2
Den här punkten känns som ett eko från 1930-talets funktionalistiska stilideal. den har däremot föga med heraldik eftersom vi redan under heraldikens första decennier på 1100-talet ser att man gärna använder tre färger, ex William Marshall, earl av Pembroke.
1900-talets ideal bland reklamteckningar och varumärken har däremot just den här synen på färger vilket har med dagens stilideal att göra.

Punkt 5
Har inget med blasonering att göra utan är – återigen – ett 1900-tals ideal för reklamare (även om det idealet kommit och genom seklerna).

Punkt 7
Vad menas egentligen. Ordet borde vara stiliserbara, inte karakteristiska. Vad som är karekteristiskt hos ett föremål kan (men behöver inte) vara ett uttryck för tidsperioden och hur denna förhåller sig till föremålet. Svin förr har kraftiga betar, dagens svin avbildas som tjocka köttdjur (därför kallar vi nu svinen för vildsvin, men det är egentligen ohistoriskt).

Punkt 8
Enligt vilken historisk auktoritet före Traettenberg har detta varit idelet? Jmf medeltidens franska kungavapen, eller greven av Anjou, han som fick det första vapnet i historien.

Punkt 9
Se punkt 8 OCH vad som förstärker symboliken kan knappast anges på det här sättet. Det beror helt på kontexten.

Anders Segersvens blogg

 

Barockens heraldik. Teckning: Anders Segersven.
Barockens heraldik. Teckning: Anders Segersven.

 

NYTT. Den finlandssvenske heraldikern Anders Segersven bloggar om heraldik och vapensköldar på http://finskheraldik.blogspot.se/

Anders är en finurlig tecknare som påminner om Magnus Bäckmark i sin stil. I sin blogg illustrerar han med egna teckningar de inlägg han gör.

I bloggen blandas allmänna heraldiska översikter med studier av enskilda släkter. Mängder av nya borgerliga, ofrälse, vapen presenteras. Det gör bloggen kul att läsa och jag hoppas att fler upptäcker den.

Bloggen startades den 15 mars 2015.