Alla inlägg av lokedante

Blasonera en vapensköld

Blasoneringen (beskrivningen) av ett vapen är det viktigaste inom heraldiken. För att göra en bra blasonering krävs koll på fackorden. Thomas Falk har gjort en bra sammanställning av en del på sin hemsida.

Den heraldiske tecknaren Thomas Falk har på sin hemsida tecknat och beskrivit de vanligaste häroldsbilderna inom svensk heraldik.  Sidan ger en snabb överblick och insikt i hur denna del av heraldiken fungerar, samtidigt som den är illustrativ.

Thomas illustrerade för övrigt samma innehåll i boken ”Heraldik för nybörjare” som givits ut av Svenska Heraldiska Föreningen. Det här är emellertid helt nya illustrationer.

XXXII International Congress of Genealogical and Heraldic sciences

Jag lånar det här inlägget från arrangörerna bakom XXXII International Congress of Genealogical and Heraldic sciences. 

Good day, Bonjour, Guten tag,

As you may have heard, the XXXII INTERNATIONAL CONGRESS OF GENEALOGICAL AND HERALDIC SCIENCES is to be held in Glasgow in 2016. Further details of the programme can be found on our website and is available in English, en français, und in deutscher Sprache:

Information on the Call for Papers can also be found on the website:

If you are interested in attending you can let us know by completing a simple form on the website. These are available

 

We look forward to hearing from you.

Yours sincerely,

Bruce K Gorie
Registrar

 

 

Bilder på vapensköldar

Heraldiken handlar om bilder, framför allt bilder på vapensköldar. Men hur får man tag i dem?

Alla heraldiska bilder har en upphovsman. Det går därför inte att ta bilder hur som helst. Vissa upphovsmän är kanske inte så noga med sin upphovsrätt, andra kända konstnärer har nyss gått bort och deras anhöriga vill gärna att arvet ska leva vidare. Det gäller inte minst några av de stora svenska heraldikerna under 1900-talet.

Jag vet också att Svenska Heraldiska Föreningen arbetar med att få fram bilder som man kan använda för att göra åtminstone ett första utkast till sitt egna vapen.

Sveriges främste vapenmålare

Davor Zovko är Sveriges bäste vapenmålare. På hans blogg kan du följa hans arbete.

Davor Zovkos blogg är en orgie i vacker heraldik.

Här kan du se hans heraldiska arbete och även övriga konstnärliga insatser samt läsa om hans engagemang inom kyrkan.

Den här gången ville jag bara göra reklam för hans blogg. Mer diskussion kring några av hans tänkvärda teser kommer i en senare blogg.

Så lyckas du med en heraldisk förening

Hur ska man få folk att bli aktiva i en heraldisk förening?
Börja med en fest så folk blir vänner. Därefter kan du börja prata heraldik. 

I helgen visade det sig att Lunds heraldiska sällskap (lokalavdelning till SHS/SHF) är Nordens mest aktiva heraldiska förening. Och det ska de ha all cred för, deras insatser är fantastiska.

Lund

Men om vi ser bortom aktiviteterna och försöker förstå varför de lyckas så är det inte så lätt. De i Lund är idag ett sammansvetsat gäng killar i ungefär samma ålder, med ungefär samma bakgrund och jobb. De har med andra ord mycket gemensamt utanför heraldiken. Dessutom var de alla mer eller mindre aktiva i Svenska Heraldiska Föreningen innan de bildade detta lokalsällskap. Då är det ganska lätt att få tid över till gemensamma luncher eller eftermiddagsträffar om heraldik.

Borås

När Borås Heraldiska Förening bildades var det ungefär likadant, fast de som var med var yngre (och delvis samma personer). Den föreningen bildades 1990 av Stefan Bede, Magnus Persson och Jesper Wasling och där ingick snart även Per Ladenvall (tidigare revisor i SHF) och Henric Åsklund samt Henrik Sjövall. Föreningen upplöstes 95 på grund av att alla medlemmar (nästan) flyttade till universitet för att plugga. BHF återbildades 2000 och omvandlades 2014 till sällskapet Sju härolder/Seven heralds.

Under sin första tid hölls fler aktiviteter än SHF åstadkommer, samt gjordes två rätt stora utställningar, större än vad SHF hittills lyckats producera.  Men det var lätt ordnat eftersom alla som var med kände varandra väl sedan gymnasietiden.

Grästorp

Ett tredje exempel är Grästorp. Denna lilla ort var Sveriges heraldiska centrum under 70- och 80-talet, vad än andra försöker hävda. Här fanns eldsjälarna Carl-Axel Rydholm och Alf Djerf och de drog med sig Bengt-Göran Lundkvist och Kenneth Wulcan, med flera vanliga medlemmar.

Återigen blev det ganska lätt att samordna den heraldiska aktiviteten eftersom gruppen redan gjorde så mycket tillsammans i andra sammanhang.

Det gemensamma

I alla dessa grupper är att de först kände varandra, sedan byggde upp en heraldisk aktivitet. Då har verksamheten blomstrat. När det fungerat tvärtom har det krävt mycket mer energi och kraft för att lyckas, samt att allt ständigt måste ha ett tydligt syfte för att locka besökare.

Heraldiken själv lockar tyvärr inte – ännu – massorna på det sätt vi heraldiker skulle önska.

 

 

 

 

 

 

Kyrkornas vapensköldar hittas på kyrkokartan.se

På Kyrkokartan.se kan du snabbt få möjlighet att se vilka begravningsvapen som finns i våra kyrkor.

Det är, åter, Barbro Thörn som står för en stor del av fotograferingen. Jag säger åter, för hon är också inblandad i Facebook-grupen epitafier som presenterar svenska begravningsvapen. Och jag måste säga att det är ett fantastiskt arbete hon och hennes kollegor gör. Att så här snabbt och enkelt få se vad som finns i våra kyrkor är en ynnest.

Här är 27 bilder från Säters kyrka.

 

Lunds heraldiska sällskap bäst i Norden

Vapensköld för Societas Heraldica Lundensis. Teckning: Ronny Andersen
Vapensköld för Societas Heraldica Lundensis. Teckning: Ronny Andersen

Vid Nordiska Heraldiska Sällskapets årsmöte i Danmark i dag fastslogs att Lunds heraldiska sällskap var 2014 års mest framgångsrika.

Grattis, säger jag såklart till lundensarna i Societas Heraldica Lundensis. Framför allt till Claus Berntsen, Henric Åsklund och Martin Trägen som driver på SHS lokalavdelning i Skåne. De tre är dessutom, som av en händelse, med i Svenska Heraldiska Föreningens styrelse, så sällskapet är lika mycket en liokalavdelning inom SHF.

Tidigare finns det heraldiska sällskap i Göteborg och Borås (vilket delvis är samma, men ändå inte, beroende på hur man ser på det)

Och nu har jag hört ryktas att det kommer en till i Karlstad i Värmland. Det är lustigt, sedan de sociala medierna gjorde sitt intrång har de sociala fysiska kontakterna inom heraldiksfären ökat markant.

Det är bara hoppas att det blir något konkret i Stockholm snart. Visserligen finns Heraldiska samfundet där, men det verkar inte hända så mycket i den föreningen och den bjuder definitivt inte in till spontanträffar med icke-medlemmar.

Vad är Heraldiska nämnden?

Heraldiska nämnden är Sveriges högsta organ i heraldiska frågor.

Riktigt vad de gör och på vilka grunder hur de utses är oklart, men riksarkivarien är alltid nämndens ordförande och de två övriga ledamöterna utses av regeringen. För var och en av ledamöterna finns en suppleant som utses på samma sätt. En ledamot ska vara jurist så regeringen utser i regel en person från högsta domstolen eller motsvarande. Den tredje i Heraldiska nämnden  ska vara konstnär, tror jag.

Nuvarande ledamöter (riksarkivarie Björn Jordell, justitierådet Kerstin Calissendorff och formgivare Erika Lagerbielke) sitter sedan 2013 och fram till juni 2015. Så gör även deras ersättare (konstnär Ingegerd Råman och generaldirektör Jane Cederqvist, tidigare på Historiska museet). Sammankallande och sekreterare är alltid statsheraldikern (Henrik Klackenberg).  Nu finns dessutom tre adjungerande till nämnden (biträdande statsheraldiker Carl Michael Raab, riksarkivets chefsjurist Efwa Westre Stövander och riksarkivets heraldiske konstnär Henrik Dahlström).

Om det ska bytas ledamöter i Heraldiska nämnden

Jag vet inte om dagens ledamöter ska bytas ut i juni 2015, och jag har ingen önskan om att så ska ske. Men om så sker har jag lite synpunkter på efterträdarna.

Ska det finnas med en jurist så bör denne ha heraldisk kunskap. Då finns det två namn som är aktuella. Och eftersom nämnden möts i Stockholm och regeringarna i Sverige tycks ta det här med geografisk spridning med en klackspark så förordar jag den av de två som bor närmast statsheraldikerns kontor – Eric Bylander. Den andre är Martin Sunnqvist. Båda jurister med stor integritet, stor juridisk kompetens och med heraldisk kunskap. Oavsett vem så tror jag att bara deras intresse för ämnet kommer att ge Heraldiska nämnden en betydande energikick.

Som konstnär förordar jag kunglige ordensmålaren Leif Ericson. Han är säkert alldeles för okänd för att bli aktuell, men han vore synnerligen lämplig.

Tyvärr blir det väl någon, visserligen skicklig men ack så okunnigt heraldisk formgivare som inte har mycket att tillföra.

Hashtaggen #8NHK

På hashtaggen  kan man i helgen följa den nordiska heraldiska kongressen i Danmark. Gör det.

Kongressen ägnar sig under två dagar åt att prata om heraldiska hertigvapen. Programmet låter spännande men kanske lite heraldiskt. Jag skulle nog vilja se med av problematiserande än vad rubrikerna ger anvisning om, men om jag vore där skulle jag kanske ha en annan åsikt.

Hur som helst hoppas jag det kommer en bra artikel i Heraldisk Tidskrift. Det behövs verkligen och det har Societas Heraldica Scandinavica slarvar mycket med de senaste kongresserna.

Jag vet dock att det kommer en artikel i Vapenbilden som bland annat Henric Åsklund skriver.

Englands Tre kronor

 

Sveriges tre kronor är inte unika som motiv i vapen. Också i engelska vapen hittar vi de tre kronorna. Bakgrunden till dessa kronor är det ”fantasivapen” som engelska härolder gav till helgonkungen Edmund på 1200-talet.

I boken ”The romance of heraldry” av G W Scott Gilles (3:e upplagan 1951) tar författaren upp varför de engelska härolderna valde kronor till symbol för kung Edmund och East Anglia.
Som skäl anges lite oväntat inspiration från Sverige.
Visserligen finns det i texten inget direkt stöd för antagandet att det var häroldernas motivering men det är Scott Giles tolkning. Bakgrunden var att East Anglia saknade vapen och inte heller hade en given symbol till skillnad från de övriga sydengelska kungadömena.

Arvet från sachsarna

När härolderna på 1200-talet fick för sig att skapa fantasivapen åt härskare och kungariken från tiden före heraldikens upptäckt sökte de sig tillbaka i historien på typiskt medeltida vis.
Kent fick saxarnas vita häst (som hos Scott Gilles sägs vara Sleipner) som ännu kan ses på kullar i regionen.
Wessex, upptäckte man, förde en drake som var med kung Harold i slaget vid Hastings 1066. Samma drake ska ha funnits redan när västsaxarna (Wessex) landsteg i trakten av Southampton kring år 500. Draken bars tydligen också i slaget vid Burford 752 när Wessex besegrade hären från Mercia.
Sydsaxarna för svalor men deras vapen kan svårligen beläggas till den saxiska eran utan har mer att göra med den normandiska ätten de Arundel. Det franska ordet för svalor är hirondelles.
Middlesex för ett speciellt svärd som påminner om turkarnas sabel men som kanske kommer från Skyterna. Så säger Scott Giles och visar att 1200-talets härolder hade denna symbol som tecken på östsaxarna (i Essex och Middlesex)

I norr härskar danerna

Den vita hästen Sleipner är inte den enda av Odins följeslagare som fick ett heraldiskt efterspel. Korparna Hugin och Munin (de kallas Mind and Memory av författaren) förekommer också som heraldiska symboler. Korpen fördes på baner och sköldar som fanns längst fram i de danska flottor som attackerade de brittiska öarna. Idag finns korpen i Lerwicks vapen men i övrigt är den noga utrensad. Fulham har dock ett svart vikingaskepp i sitt vapen som minne av tiderna. Samma symbol finns i vapnet för Wandsworth.
Ytterligare en nordisk symbol som engelska härolder plockade upp var den norska yxan som minner om Olaf den helige. Denne norske kung stödde Anglerna i deras kamp mot danskarna och därför syns en yxa instucken en krona i Bermonseys vapen. Här fanns också en av de få engelska kyrkor som var helgade åt helgonkungen Olaf.

Kronan följer över havet

Folkgruppen Angler, mer kända som anglosaxare, kom enligt författaren och medeltidens engelska härolder, från Sverige. Därför var det självklart att ge det gamla kungadömet East Anglia samma sköld som fördes av ursprungsriket Sverige. Det var ju trots allt samma härskargrupp och ursprungligen samma land. Edmund den helige var den siste kungen över East Anglia och han led martyrdöden i ett slag mot danerna. Martyrskapet gav hans sköld de pilar som korslagda ligger i varje krona.
Som sig bör för en kunnig heraldiker noterar Scott Gilles att svenskarna ännu idag för tre kronor som vapen för sitt rike. Ursprunget är medeltida och försvinner således långt bak i historiens töcken.

Colchesters röda sköld men ett vitt trädkors har också de sin bakgrund i East Anglias vapen, men korset är en påminnelse om en legend från den romersk-brittiska tiden. Universitetet i Oxfords vapen är också det ett arv från legenden om East Anglia.

Vidare mot Irland

Men historien stannar inte i East Anglia. De tre kronorna fanns tidigare i Irlands vapen och lever ännu idag i vapnet för Munster. Dessa kronor korsade den irländska sjön redan under den Anglo-saxiska perioden när erövrarna från England stred under Edmund den heliges baner. På så sätt visar, enligt författaren, heraldiken ett band mellan Sverige, East Anglia och sydvästra Irland.

Teorins svagheter

Teorin passerar tyvärr så fort att författaren inte tar upp att vapnet Tre kronor då (1951) inte var belagt före 1363. Idag är det känt från c:a 1335 men därifrån är det en bit kvar ner till preheraldisk tid.
Kanske har han gått på traditionen att vapnet bars av Erik den heliga som var kung omkring 1160 vilket då placerar tre kronor i Sverige tidsmässigt före de uppträder i England. Att kronorna förekommer på mynt samtida med de engelska härolderna gör ju att det för en nutida människa finns ett tydligt samband. Frågan är bara hur väl de svenska mynten var kända i England. Inte alls, skulle jag tro att man kan enas om.

De två sidorna som tar upp ämnet visar i stället på hur lätt det är att gå vilse i historien när man med facit i hand försöker finna samband som kanske inte alls fanns där för dåtidens aktörer.

Även författaren själv tycks vara förvillad av årtalen. Hur kronorna kunde föras över till Irland av en erövrararmé innan härolderna på 1200-talet skapar Tre kronor-vapnet förklaras nämligen inte.

Så även om jag inte alls tror på historien så är det en kul anekdot och en tänkvärd historia för svenska heraldiker och andra som bara tror att vi inspireras av andra men inte ger något tillbaka.