Alla inlägg av Jourhavande heraldiker

Det goda exemplet – tinkturen purpur

Arms of family Englaborn from Sweden
Arms of family Englaborn from Sweden

Den som läser min blogg har nog insett att förbud inte är min grej. Jag föredrar det goda exemplet.

Tinkturen purpur är den mest kontroversiella frågan i nutida svensk heraldik (strax före adoption, som jag återkommer till).

Purpur är en ovanlig tinktur

Jag har i tidigare artiklar visat på att 1900-talsheraldikernas åsikt att purpur endast är en kunglig tinktur är fel. Faktum är att ingen kunglighet någonsin, förutom kungariket Leon i nuvarande Spanien, har använts sig av denna tinktur i heraldiska vapen. De har däremot använt purpur i fysiska mantlar och kronor som heraldiker sedan ritat av, men det kan man endast med möda kalla heraldik. Speciellt mantlarna är per definition icke-heraldik.

Däremot förekommer purpur i omkring 1 % av alla adelsvapen från 1700-talet. Det är en mycket ringa summa. Så ringa att man utifrån 1700-talsperspektivet bör fundera på om purpur ens ska finnas i svensk heraldik eller inte. Problemet med att använda 1700.talet som exempel är att man under det århundradet fick för sig att ofrälse inte fick använda heraldiska vapen samt att den öppna hjälmen plötsligt blev ett adligt rangtecken, vilket den inte varit dessförinnan (den som tror motsatsen är välkommen att titta på det tusental sigill som visar öppna hjälmar i borgerliga vapen från 1600- och 1700-talen)

Jag manar till försiktighet

Med detta sagt, att jag anser att purpur är en korrekt heraldisk färg att använda från 1900-talet och framåt, uppmanar jag ändå till försiktighet. Att jag tycker en sak betyder inte att alla andra tycker detsamma. Det kan hända att jag blir överröstad i kommande SVK-sammanhang varpå vapen med purpur får svårare att få ett erkännande.

Så den som vill komponera ett vapen som uppnår traditionell svensk stil bör vara försiktig med tinkturen purpur. Och tinkturen grönt, för den är inte heller så vanlig i äldre vapen förutom på träd och gräs, dvs som en naturlig färg, inte en heraldisk tinktur.

På senare år har purpur dessutom nästan blivit mode i och med att ett stort antal nya vapen tillkommit med tinkturen i skölden. Två nya släktvapen (Rundström och Englaborn) har ett fält av purpur och ytterligare fyra har en detalj eller hjälmprydnad med purpur. Inte så revolutionerande mycket.  Faktiskt färre än adelsvapnen på 1700-talet eftersom SVK har närmare 350 vapen registrerade, under granskning eller inte ens kända för allmänheten.

 

Harrison om svenska flaggans ursprung

Sveriges flagga 1625, för flottan.
Sveriges flagga 1625, för flottan.

 

Nyss skrev Dick Harrison om Svenska flaggan på SVD. Och det är ju kul.

Synd bara att det inte var så fördjupat. Fel har han inte, men en liten, liten titt på min sida hade gett hans artikel lite mer kött på benen. Den finns ju på sidan två på Google om man söker på svenska flaggans historia, så helt omöjlig är den inte att hitta.

Då hade han kunnat hjälpa till att radera bort Karl Knutsson Bonde som inofficiell skapare av den svenska flaggan. För det var han verkligen inte, den kommer ju först 100 år efter hans död.

 

Frälsebrevens uppkomst

frälsebrev av Erik av Pommern
Letter of nobility for Nisse Klo, squire. Kung Erik utfärdar frälsebrev för Nisse Klo. Foto: Riksarkivet.

De svenska frälsebrevens uppkomst måste sökas i Albrecht av Mecklenburgs administration eftersom det äldsta kända brevet är från 1378. Det var kanske inte det första men när det är tillkommit så långt in i Albrechts regeringstid så är det osannolikt att Magnus Eriksson är upphovsman till frälsebrevet.

Inget tecken finns på att vapen utdelades med brevet. Troligen fanns det ännu inget intresse från kungamakten att hålla ordning på vapnen. Dessutom ansågs vapen inte vara ett adligt privilegium.

Frälsebrev som fenomen är inte mycket äldre. De första är från Tysk-Romerska riket och introduceras på 1350-talet. Breven visar på att adelskapet håller på att förvandlas från ett personligt band mellan herre och vasall till ett juridiskt avtal mellan riksstyre och medborgare. Det är förstås ännu långt kvar till den processen är klar, men själva förekomsten av frälsebrev gör det tydligt att nationalstaten är på väg och att feodalismen kommer att fasas ut.

Unionens brev

Vapenbrev, alltså en vapensköld som förlänas tillsammans med frälsebrevet, är kända från Erik av Pommerns tid som unionskung. Det första svenska är känt från 1420 och två år tidigare hade första delats ut till en dansk frälseman. Inga norrmän förlänades frälsebrev under hela unionstiden.

Även de nordiska frälsebreven, med eller utan vapensköld, ska alltså ses som ett sätt att centralisera den statliga administrationen.

Ett tydligt tecken på detta är hur den enda kända härolden under Erik av Pommern titulerar sig. I ett brev år 1423 till magistraten i Danzig undertecknar härolden Simon med orden ”herold över tre riken”. Han var troligen Erik XIII:s första unionshärold med ansvar för den samlade nordiska heraldiken. Jämför med införandet av vapenbrev.

Min personliga gissning är att han som härold hade någon form av kontrollansvar över det nordiska frälset. Det finns en del i hans kunskaper om ekonomi som tyder på det. Däremot verkar varken han eller hans efterträdare under huset Oldenburg ha något som helst att göra med frälsets heraldiska vapenbruk. Det var ännu helt och hållet en privatsak.

A beautiful house full of Coat of Arms

The house of nobility with its 1700 coppar plates are the center of Swedish heraldry. Open for visitors, 

In 1626, the house of nobility was founded. The ”house” was more of a corporation for the nobility when the Swedish Parliament was divided into four estates.

If a family was given a letter of nobility they had the right to be introduced to the House of nobility. When so, their coat of arms was painted on a copper plats and hanged on the wall. The coat of arms is arranged in numerical order according to the year of introduction.

Altogether 2 330 families where introduced, 1700 of them have had their Coat of Arms painted.

For heraldist, the great hall is one of the most exciting places on earth (if you’re not a heraldist, it’s still a beautiful room).

 

Krister Nilsson sista drotsen

Arms of Krister Nilsson Vasa
Arms of Krister Nilsson Vasa, Seneschal of Sweden 1435-1442

1442 dör drotsen Krister Nilsson och med honom drotsämbetet som infördes av Magnus ladulås omkring 1280.

Efter dansk förebild inför nu kung Christoffer en hovmästare. Hovmästarämbetet kommer att finnas till långt in på 1500-talet. Hans roll är aningens annorlunda. Mycket mäktig, men inte riktigt lika fristående.

Fast skillnaden var nog ändå mer kosmetisk, för samhället hade förändrats så mycket att det var svårt att få en fristående drots att fungera i centralförvaltningen. Han skulle ha mindre makt än hovmästaren fick med statsförvaltningen i ryggen.

Svenska drotsar

Som synes här nedan var drotsämbetet inte alltid tillsatt. Det tycks framför allt ha funnits i krigstider, som brödrastriderna under tidigt 1300-tal, under Albrekts tid och under Engelbrektupproret. När kungamakten satt säkert fanns däremot inget behov av drotsar.

Små frågor till listan här nedan är:
1 Vem var kung Birgers drots 1300-1310?
2  Varför nämns inte Krister Nilsson med samma stora bokstäver som Karl Knutsson Bonde i historieskrivningen för 1430-talet? Har det med vad som hände kring 1450-talet att göra? Men vem visste 1438 vad som skulle hända 1448? Ett typiskt exempel på facit-i-hand-historieskrivning.

Magnus Ragvaldsson 1276- Okänt
Abjörn Sixtensson (Sparre) 1302-04 (för hertig Erik)
1307-10 (för hertig Valdemar
Knut Jonsson (Aspenäs-ätten) 1311-14 död 1347
Johan von Brunkow 1314-18 död 1318*
Mats Kettilmundsson 1318-19 död 1326
Knut Jonsson (igen) 1322-34 död 1347
Greger Magnusson 1334
Nils Abjörnsson 1335-37
Greger Magnusson 1337-
Nils Turesson 1344-51 död 1364
Bo Jonsson 1371-86
Krister Nilsson 1435-42 död 1442

* Avrättad

PS. Ja. Ordet drots är grundstammen för ordet drottning.

Kronan som kungasymbol

Kung Erik Knutsson (1208-16) sigill med de två motvända lejonen.
Kung Erik Knutsson (1208-16) sigill med de två motvända lejonen.

Krönta lejon har varit svenska nationalsymboler sedan 1208. Därför är det inte så konstigt att vi har både lejon och kronor i vårt riksvapen.

Sveriges första kungasigill som innehåller motivet krona var i Erik Knutssons kungasigill från 1210-16. Hans son Erik Eriksson fortsätter på samma tema, men har tre lejon istället för två. När han efterträds av sin systerson Valdemar Birgerssons (1267-1275) tar denne sin morbrors vapensköld.

Arms of king Valdemar (1250-1275) and his mothers brother, king Erik (1222-1250)
Arms of king Valdemar (1250-1275) and his mothers brother, king Erik (1222-1250)

Kronan, eller snarare kronorna, var placerade på de tre leoparderna som de hade som vapensköld. Kung Valdemar krönte sina tre leoparder så länge han var kung, men när han 1275 störtades av sin bror lät han ta bort kronorna. Valdemars son, riksrådet och riddaren Erik Valdemarsson, förde inte heller några krönta lejonet.

 

Prins Nicolas har fått en sköld

Arms of H.R.H. Prince Nicolas, Duke of Ångermanland. Artist: Vladimir Sagerlund
Arms of H.R.H. Prince Nicolas, Duke of Ångermanland. Artist: Vladimir Sagerlund

I söndags döptes prins Nicolas och fick både titlarna prins av Sverige och hertig av  Ångermanland.

Vapnet visar riksvapnet krönt med en hertigkrona. Som brukligt är i hertigvapen har folkungalejonet i det tredje fältet ersatts av hertig-landskapets vapen, denna gång Ångermanland.

Den här traditionen har funnits sedan gustavianska tiden.

English

This sunday, prince Nicolas was baptised and given the title prince. Here is his Coat of Arms as Duke of Ångermanland.

Prince Nicolas is a Swedish prince, son of Princess Madeleine, Duchess of Hälsingland and Gästrikland, and Christopher O’Neill. He is a member of the Swedish Royal Family and is sixth in the line of succession to the Swedish throne.

Förtjänata heraldiker får medalj

Svenska Heraldiska Föreningens medalj
The Swedish Heraldry Societiys ”Medal of Honour” for heraldic achievements, established 2001.

Du vet väl att Svenska Heraldiska Föreningen varje år utser nya förtjänstmedaljörer. Från starten 2001 har det blivit 41 nordbor, mest svenskar, som fått medaljen.

Det är styrelsen i SHF som utser medaljörerna. Antalet varierar, Några gånger har det varit fem namn, andra bara en person. Det har funnits skäl för antalet, men dessa drar jag inte här. De får framtida historiker reda ut.

Nya förtjänta heraldiker

Jag vill här förklara lite hur jag, som en i juryn, tänker kring medaljörerna. Min röst är ju trots allt inte helt betydelselös i sammanhanget eftersom ja är sekreterare i föreningen och ledamot i styrelsen sedan 1994. Att förneka att det har betydelse vore att korrumpera mig själv.

För mig är det viktigt att det finns en viss logik i valet av medaljör. Till exempel är jag den förste att skriva under på att statsheraldiker Henrik Klackenberg uppfyller alla tänkbara krav på en förtjänstmedaljör inom svensk heraldik. Men. Det vore oklokt att ge medaljen till honom innan hans lika förtjänstfulla företrädare har fått samma erkännande. Om inte annat så för att de kom före honom (Jan von Konow, Lars Wikström och Clara Nevéus hör hit). Just det här lite träiga sättet att resonera vet jag ofta får kritik i andra sammanhang men bland heraldiker, som har känsla för ton och tradition, finns förståelse.

Man hedrar inte sig själv

Jag delar även den åsikten att en styrelse i mesta möjliga mån ska undvika att ge förtjänstmedaljer till sig själva. Det blir lätt jävigt. Där har vi i SHF haft en klar linje sedan starten 2001. Och därför har styrelseledamöter fått medaljen först när de lämnat styrelsen (Ingemar Apelstig, Bengt-Göran Lundqvist, Perolow Jonsson-Falck, Johanna Hellström, Rune Torstensson).

På senare år har ledamöterna Alexander Ulltjärn, Thomas Falk, Magnus Bäckmark, Marcus Karlsson, Pontus Hedberg lämnat styrelsen. Kanske blir de aktuella inom kort. Eller inte. Eftersom de berör framtiden uttalar jag mig inte om mina tankar eftersom det kan påverka andra.

Däremot kan jag ju säga att jag ser ett problem inför en relativ snar framtid. Nu har vi under femton år belönat förtjänta heraldiker i Sverige utan att belöna styrelsen eller andra på centrala positioner i Svenska Heraldiska Föreningen. Samtidigt blir vi ju alla äldre och nu inom kort (men vi är inte där än) finns alla de mest förtjänta heraldiker inom styrelsen eller dess omedelbara närhet. I det läget får vi, tycker jag, frångå den nuvarande praxisen.

De 25 utvalda

 

Arms of the Most Noble Order of the Garter
Vapnet och kedjan för Strumpebandsorden, the Most Noble Order of the Garter.

Strumpebandsordens första riddare var Englands tappraste män – enligt kung Edward III. Vilka var dessa män?

De 25 + 1 utvalda var inte bara högättade män, de var Edwards stridskamrater. Därmed var de trogna honom personligen och de som kungen kunde lita på mer än några andra i riket (troligen litade han mer på dem än på sin egen familj).

Nu var inte alla halvlågadel. Några var medlemmar av kungahuset och andra var extrem högadel.

De 25 var …

Kung Edward III (1312–77). Självklar medlem.

Prins Edward, den Svarte prinsen och kung Edwards son (1330–76). Känd som hänsynslös militär. Rent utav skoningslös. Knappast en krigshjälte, även om han tack vare sina segrar har det ryktet.
Henry av  Grosmont, greve av Lancaster (c. 1310–61)
Extrem högadel eftersom Lancaster-grevarna var den rikaste familjen utanför kungahuset. Förutom riddare är han känd för att ha skrivit boken Livre de seyntz medicines och en av grundarna av Corpus Christi College, Cambridge.

Thomas (Beauchamp), Earl av Warwick
Thomas (Beauchamp), Earl av Warwick

Thomas (Beauchamp), Earl av Warwick
Engelsk marsk, för att använda samtida svensk terminologi, och medlem av högadeln.  Använde pengarna för lösensumman han krävde efter att ha kidnappat en fransk ärkebiskop till att renovera en kyrka i Warwick. Inte speciellt kristet, men säkert populärt i Warwick.

Jean de Grailly, Captal de Buch
Var enligt Jean Froissart en verklig riddersman, så författaren ägnade honom ett helt kapitel.

Arms of Sir Ralph Stafford
Arms of Sir Ralph Stafford

Ralph, Lord Stafford
Blev Lord Stafford 1350, en av de många nya lordskap som Edward skapade.

William, Earl av Salisbury

Roger, Earl av March

John, Lord Lisle

Bartholomew, Lord Burghersh

John, Lord Beauchamp

John, Lord Mohun

Sir Hugh de Courtenay

Thomas, Earl av Kent

John, Lord Grey de Rotherfield

Sir Richard Fitz-Simon

Sir Miles Stapleton

Sir Thomas Wale

Sir Hugh Wrottesley

Sir Nele Loring
Idag mest känd för att Arthur Conan Doyle skrev två noveller som baseras på hans liv.

Arms of Sir John Chandos
Arms of Sir John Chandos

Sir John Chandos
Var god vän med svarte prinsen, och faktiskt den enda som verkligen var lågadel, dvs hade ingen ärftlig titel. Han hade däremot en härold som tackade genom att skriva ett poem om svarte prinsens krigståg och John Chandos insatser i dessa. Den glade prinsen tackade genom att utse härolden till vapenkung av England vid Richard IIs kröning 1377.

Sir James Audley
Var enligt kung Edward den modigaste riddaren vid slaget vid Poitiers, men vid den tiden var han redan strumpebandsriddare sedan många år.

Sir Otho Holand

Sir Henry Eam

Sir Sanchet D’Abrichecourt

Sir Walter Paveley

Arms of Sir Walter Paveley
Arms of Sir Walter Paveley