Alla inlägg av lokedante

Varför har anarkokapitalisterna en flagga?

Ibland förvånar människorna mig. Som varför anarkokapitalisterna har en flagga för sitt ideologiska kollektiv. 

Anhängarna av denna ideologin förkastar alltså idéen om ett kollektiv som överordnat individen. Individen är centrum för allt. Ändå tycker de att det är mödan lönt att ta fram en flagga som de som anser sig tillhöra denna ideologi (se, en till konstruerad historia om identitet, som nämndes i ett inlägg häromdagen), även de som inte rimligen kan ha ingått ett ”avtal” med övriga anhängare. De blev helt enkelt en del i ett kollektiv helt automatiskt och utan reflektion.

Följarna av denna ideologi kanske inte är så relevanta för mig, men de är ett fint exempel på hur komplex en människa är. Ideologin går enkelt uttryckt ut på att det inte behövs någon stat, att en stat (eller annan överhöghet) är av ondo och att allt kan lösas med jämbördiga förhandlingar mellan jämbördiga parter. Att den här ideologin var obsolet i förhållande till samhällets utveckling för sisådär 2 miljoner år sedan, och rent pinsam sett till stenåldersekonomin, låter jag passera i tysthet.

Men för den vapentagare som vill ha en svartgul sköld delad av en ginskura, kan det här vara värt att känna till.

Heraldiker måste inse att identitet är ett problem

Nils Forsbergs tavla Gustaf II Adolf före slaget vid Lützen
Nils Forsbergs ”Gustaf II Adolf före slaget vid Lützen” från 1900 visar väl den nya sekelskiftsnationalismen

Eftersom heraldik är symbolen som identifierar en grupp tänkte jag att det passar att tänka högt om just grupper.

Identitet är problematiskt eftersom identiteten bygger på en påhittad historia om vårt ursprung som förr eller senare kommer  att kollidera med verkligheten. Dessa historier är inte sanningen om oss. Det är historier som vi har skapat för att intala oss och vår omgivning att vi (inte) hör ihop.

Men eftersom dessa historier är påhittade är de instabila och faller lätt isär om de konfronteras med en bättre historia, bättre i betydelsen att den känns mer relevant för den aktuella publiken. Det här har diskuterats mycket inom politiken, speciellt när man vill förklarar Socialdemokraternas tillbakagång (dock inte så mycket när man resonerar kring andra partier i Sverige/Europa) men det har såklart giltighet på andra områden med.

Nationalisterna, till exempel, ser gärna på nationen som en biologisk enhet. Det finns en nedärvd essens i vårt DNA. Hur det ska ha kommit in till oss genom tidigare härskarens erövringskrig förklaras inte eftersom det ju är ett påhitt. En romantisk historia, helt enkelt, men likafullt en historia som många tror på eftersom det skapar en gemenskap med andra inom gruppen (landet/religionen/företaget) som jag aldrig mött, än mindre känner.

– Men, tänker du kanske, Sverige finns ju och jag är svensk och det är därför min identitet.
– Jo, det är just det här jag menar. Visst finns Sverige i den mening att det är ett statsstyre över ett definierat område där det bor folk. Men det område som berörs kan förändras eller försvinna. Sverige kan bli en del av ett nytt skandinaviskt rike eller delas upp så att en del hamnar i ett annat land. Samma folk på samma plats har då en helt annan identitet utan att ha rört sig en millimeter. Identiteten är alltså inte min egen utan det som omgivningen ger mig. Ungefär som ett varumärke, vars definieras just av det som marknaden  säger att det är, oavsett vad företaget själv anser om saken.

Heraldiken bär identitet

Jag menar att vi heraldiker måste vara medvetna om det här. Vår uppgift är, likt historikerns, att studera ämnet. Vi ska hjälpa andra att förstå heraldikens symboler, vem som använt vissa märken och i vilket syfte. Heraldikern ska förstå och förmedla kunskapen om hur heraldiska vapen använts i berättelserna om identitet, men inte vara  bevarare av dessa berättelser. Det vore att lämna forskningen och bli en form av heraldiska domare, och det är inte heraldikerns uppgift.

Traditionerna får finnas kvar

Bara för att heraldikern  forskar om, istället för att döma i, heraldiken så betyder det inte att heraldikern ska sluta engagera sig i heraldikens tradition.

Jag menar att en heraldiker visst kan upprätthålla en god heraldisk sedvänja (och med det menar vi att hålla sig till traditionerna) utan att hamna i en dömande position. Det gäller bara att hålla koll på vad som är en heraldisk sedvänja och vad som är personligt tycke och smak. Svenska vapenkollegiet (SVK) är här ett bra exempel på hur heraldikerna bör arbeta medan jag tycker att College of Arms inte är en bra förebild.  SVK bör däremot bli bättre på att förklara sig, och det får ta jag på mig inför 2019.

Konkret innebär det att reda ut varför vissa sedvänjor är centrala att bevara (ex tinkturregeln, för den är med och definierar det heraldiska vapnet) medan andra kan diskuteras (som förekomsten av purpur i modern svensk heraldik) och ytterligare några helt revideras (så som att ett vapen följer namnet eller att det bara ärvs via faderslinjen) eftersom dessa sedvänjor strider mot andra och mer centrala principer i samhället samtidigt som de inte tillför heraldiken något.

Nu är detta ingen brandfackla för att väcka de som är engagerade inom heraldiken. Självklart är det många heraldiker som är medvetna om detta och det är en fråga som ofta dyker upp i diskussioner. Däremot är det en fråga som sällan diskuteras publikt och därför stannar kunskapen hos de mest engagerade. Så denna text skrevs för att lyfta på locket till den kunskapen.

Och jag lovar/hotar med att det kommer att komma fler artiklar på det här temat det kommande året för jag tycker att heraldiken behöver fler resonerande texter om själva ämnet.  Det kan inte bara handla om att visa upp nya eller gamla vapensköldar eller diskutera någon detalj i vapenrätten.  Då blir det allt för snabbt trist, tycker jag.

Historien bakom Sveriges riksvapen

Hubert Herald är en liten guldgruva på nätet. Denna till synes trista hemsida är fylld av kunskap om mängder av statsvapnens utveckling runt om i världen. 

Jag tittade in på den svenska sidan och tycker att den i allt väsentligt (har inte granskat detaljerna) ger en bra beskrivning av hur det svenska riksvapnet utvecklades nder medeltiden och vilka – få – belägg vi faktiskt har.

Värt att notera att alla belägg är bilder som vi tolkar. Det finns inte ett enda dokument där en officiell representant för riket Sverige faktiskt förklarar för menigheten att vapen X eller flagga Y från DATUM ersätter märke Z som symbol för Sverige. Allt är gissningar, om än kvalificerade sådana, från experter inom heraldik.

Men just därför är det av stor betydelse att se dessa olika forskares och skriftställares texter så att du som varande/blivande heraldiker kan jämföra dem, se vad som saknas och kanske göra en annan tolkning av materialet.

Det svenska riksvapnet hittar du på http://www.hubert-herald.nl/Sverige1.htm

 

Heraldik är stil

Stiljournalens pod med Filip Strömbäck Fredrik af Klercker.Äntligen har någon insett att man ska göra en pod om heraldik. Det är Stiljournalen som gör det, och med den äran. 

I avsnitt 137 kommer Stiljournalen in på ämnet ”Heraldik och Cartier?” Och som de säger: Alltid lär ni er något!

Lyssnar ni på poden kan ni hoppas fram till musiken som börjar 9.30 minuter in i sändningen.

Skojigt men ändå seriöst och påläst. Många små referenser som gör att jag förstår var de tittat.

Håller också med – det är nördigt med heraldik, men rolig nördighet.

 

Du hittar Stiljournalen på närmaste podcast.

 

Är vapnet mitt eller familjens?

Jourhavande heraldiker

Dagens fråga.
Jag gör just nu ett vapen. Blir det vapnet bara mitt eller blir det familjens?

Det här är en klassisk fråga inom vapenrätten men jag skulle säga att det inte finns en självklar regel. Det har det inte heller funnits, undantaget  de som adlats och fått ett vapenbrev.

Det finns ett par tänkbara lösningar. Man kan se vapnet som helt personligt. det får man nog säga var sedvänjan tidigare, fram till 1900-talet. Men även då höll man sig i regel inom ett tema. Ett undantag är de vapen som uppenbart är skapade efter löpande band-principen kring sekelskiftet 1700, då de som skulle underteckna ederna till kungen behövde ett sigill.
Detta sätt att förhålla sig till ett vapen är däremot väldigt sällsynt numera.

Betydligt vanligare är numera att man tar fram ett grundsläktvapen som ättlingarna har rätt till. Sedan kan man göra briseringar (förändringar) om man vill, men det händer sällan.

Hur arvet ser ut råder det olika åsikter om. Min åsikt är att du inte bör vara för bestämd för det är ändå dina barn och barnbarn som bestämmer om och hur de tänker föra vapnet vidare.
Säg därför inte att vapnet endast ärvs av söner för då blir sondottern bara sur.
Säg inte heller att det ska följa namnet för då kan även sonsonen som tar sin frus namn bli sur.
Se istället vapnet som den symbol som håller samman släkten oavsett vilket namn folk har.

Jag håller alltså inte alls med dem som säger att vapnet ska följa namnet eftersom namn byts ut och vapnet ska ses som en parallell till släktnamnet, inte som en illustration av detsamma.
Och med det jämlika samhälle vi har idag där alla ärver och behandlas lika, med rätta, kan inte heraldiken inom vapenrätten hålla fast vid regler som var till för att just markera att vissa hade rättigheter som andra inte hade.

Coat of Arms of Wasling family, by Jan Raneke
Familjen Waslings släktvapen av Jan Raneke år 2010

 

Släktvapen för släkten

Har släkten en stor självmedvetenhet kan du ju också göra ett vapen som antas i exempelvis din farfars namn. Då har ju dina kusiner också rätt till det. Men då får du prata med dem först så de inte har en helt annan idé – och så får du se till att ha en symbolik som anspelar på släkten och inte dig.

Se på mitt vapen. Kärven, som liknar en vase, anspelar på namnet Wasling som kommer från gården Vasared (ännu i släktens ägo, tillhör min pappas kusin). Vingarna är korpvingar och det anspelar på den andra släktgården Onsered (Odens röjning) och därmed på hans korpar. Det är alltså en symbol för släkten som passar alla, även om man inte längre bär släktnamnet.

Och tänk på att heraldiken är rätt ovanlig så tänk inte på ”men vad händer om vi är flera släkter som har ett vapen”. Den dagen det bekymret, om jag säger så.

 

 

Den röda skölden hos Albret

d’Albrets vapensköld från 1389. Frankrike och rött. Illustration: Odejea (Wikipedia)

Den heraldiska skölden ska vara så enkel som möjligt tydlig och ändå talande. Och ingen har lyckats så bra som d’Albret från Frankrike.

Släkten hade sin bas i Landes, Gascogne, och kom från den positionen att blir en av de mäktigaste i Frankrike, väl bortom den franske kungens räckvidd och precis söder om den engelske kungens franska besittningar.

Deras position stärktes kraftigt under 100-årskriget där de först stod på den engelske kungens sida men snart växlade över till den franske kungen. Charles d’Albret var till exempel marsk (constable) av Frankrike och stupade vid Agincourt.

d’Albrets sköld fram till 1389. Illustration: Odejea (Wikipedia)

Vapnet kvadreras efter svek

d’Albrets vapensköld var ursprungligen helt röd. Det var först 1389 som det kvadrerades med det franska riksvapnet genom kung Karl VI och fick därigenom de fantastiska blasoneringen: Kvadrerad i Frankrike och rött.

Bakgrunden till detta vapen var att vicomt de Tartas, Amanieu d’Albret, var vasall till prins Edvard England, även känd som Svarte prinsen. trohetseden lämnades 1363 men av diverse skäl, där prinsens nya skatter på sina vasaller troligen var mest avgörande. Skatten infördes 1368 och samma år slöt Amanieu ett hemligt avtal med den franske kungen.  Efter dem kom släkten och att upphöjas till grevar av Dreux (1382-1549), Gavre, Périgord (1481-1572) och Castres (1494-1519).

 

En sidoeffekt av avtalet var att Amanieu son Charles (han som blev marsk/connetable troslovades med Marguerite de Bourbon och enda skälet till att hon nämns är denna målning där hon ser ut som en barnfilm från 70-talet.

Marguerite de Bourbon_(1344-1416)

Genom Jean d’Albret 1484 gifte sig med drottning Katarina av Navarra kom släkten att bli kungar över Navarra.

Källa

  • Wikipedia om d’Armant:

http://de.wikipedia.org/wiki/Albret_(Adelsgeschlecht)

Den självständige tjänstemannen i Norra Råda

Från bloggen Under Wermlandsörnen kommer nyheten om den motsträviga tjänstemannen Ingvar Axelsson i Norra Råda. Fredrik Höglund har hittat nyheten.

Det här inlägget på Wermlandsörnen är för bra för att inte sprida. Det handlar om kommuntjänstemannen Ingvar Axelsson som i en jubileumsskrift till Sixten Larsson, förbundsdirektör i dåvarande Landskommunernas förbund, med en viss syrlighet lägger in sina tankar om kommunalt självstyre.

På bilden ser du att någon, troligen Sixten själv, har noterat Axelssons ord med en något förvånad penna. Men för att läsa hela historien måste du gå till Wermlandsörnen och Fredriks välformulerade inlägg.

Så här står det i texten:

Norra Råda kommunvapen, som ovan skådas, symboliserar Klarälven med dess fem stora kraftstationer inom kommunen enligt den officiella beskrivning Konungen undertecknat. De skarpa spetsarna med deras dolda elkraft kan också tänkas inrymma en annan symbolik, nämligen kommunens vilja att själv vårda sina angelägenheter. Antalet spetsar är tio men ändock måhända otillräckligt för att möta välvillig tillsyn, råd och anvisning ovanifrån huvudstad och residensstad om någon spets skall finnas redo att möta det latenta hot mot självstyrelse, som kommunalkamrer och Landskommunernas Förbund representera.

Råda i Norra Råda kommunalkontor den 30 juni 1955

Ingvar Axelsson

Missa inte Ronny, Den velklaedte mand

Mycket jobb nu, på det privata planet. 
Och till det kommer slutarbetet med Vapenbilden nr 115. 

Därför har jag inte hunnit blogga så mycket de senaste veckorna. Men var inte bekymrad för min del. Jag kommer snart att komma tillbaka med nya tankar om ditt och datt från heraldikens värld.

Under tiden en länk till en bra artikel med min gode heraldiske vän Ronny Andersen. Du hittar den på danska bloggen/webbtidningen Den velklaedte mand.

 

Våbenmaler Ronny Andersen fortæller om heraldik

Likheten mellan heraldik och sociala medier

Jourhavande heraldiker

Det här är ett inlägg av den tyckande sorten. Under en längre tid har en typ av kommentar återkommit i mitt sociala flöde. En typ av meningslösa nedsättande kommentar som jag funderat en del kring. 

Kommentaren handlar ofta om att andra personer är ytliga och fokuserar på sig själv. Mest då unga kvinnor som använder sina sociala kanaler till att framhäva sig själva i fåniga selfies.

Och visst, det är lätt att hålla med om det. Mycket av det som läggs ut är egofixerat och kanske ytligt, om nu mänsklig samvaro kan sägas vara ytligare än andra mänskliga aktiviteter.

Men så tänkte jag ett varv till. Om det är ytligt att lägga ut en bild på sig själv på varm sandstrand på paradisbeach, vad är det då att lägga ut en bild på sitt vapen. Eller anlita en stenhuggare för att hugga in vapnet på ens hus, ens gravsten eller något annat evigt? Vad är egentligen skillnaden, sett som ytlig självfixering? Vad säger du?

Hälsar en ytlig heraldiker i sin bästa outfit.

Varför ligger vapensköldarna på varandra?

Jourhavande heraldiker

Polens baner under vasakungarna 1587-1668. Obs. Detta är INTE en statsflagga. Av Olek Remesz, via Wikimedia Commons

En fråga har dykt upp från Patrik. Varför har statsvapen vapensköldarna på varandra och vad betyder egentligen ordningen?

Det är lätt att tro att det som är störst är viktigast, och det är det på sätt och vis. Men då får man först ställa sig frågan vad man anser vara viktigast för tillfället.

Det polska baner (det fanns ingen officiell polsk flagga före 1800-talet, men det fanns kungliga baner och polska fälttecken) här ovan, under den tid då Vasa-dynastin styrde visas principen tydligt.

  1. I botten är det baneret som visar bärarens hemvist. I detta fall den polska armen eller det polska kungahuset. Det är geografin.

2) Sedan är det skölden för riket Polen-Lithauen.

3+4) Ovan det det ett vapen som ligger på ett annat, men de två hör ihop. Det visar i 3) riket Sverige med dess 4) kungahus Vasa.

Omvänt kan man se det som att dynastin Vasa från Sverige styr över Polen-Lithauen, över vars armé de nu styr.

Nedan ser vi det omvända. Här är det huset Holesteing-Gottorp av Danmark som styr över Sverige.

För att förstå ordningen så är det alltså inte så att det vapen som är störst, och ligger underst, bestämmer över de små som ligger över, utan precis tvärtom.
Storleken är i sig inte heller central. Det är bara så att man gör de undre fälten större än de övre så att man ska kunna se dem.

Ätten Holstein-Gottorp som kungar av Sverige. Av Christer Sundin, via Wikipedia commons.