Alla inlägg av lokedante

Danska bönders sigill

Även danska och skånska bönder hade sigill på medeltiden. Få var heraldiska och de var inte vanliga, men ett trendbrott syntes under 1400-talet.

Danmark med sina skånska landskap var under medeltiden mer socialt skiftat än Sverige. Landets bönder var längre ifrån makten och det märks på många sätt. Men 1400-talets agrara kris fick även här politiska följder där bondegrupper kunde ta ett kraftigt steg uppåt. Danska bönder var till exempel representerade på herredagarna som ett av de fyra stånden från 1400-talets mitt till 1536. Visserligen var deras inflytande väldigt litet, men de räknades.

Samtidigt pågick en rörelse i motsatt riktning där andra bondegrupper (fästebönder) nedvärderades allt mer. Det syns i källorna i hur bönder omtalas som vanvördiga, hur lagarna ändrades så att de blev mer beroende av sina jordherrar (vornedskapet) och framväxten av tjener-begreppet. Detta kom så småningom att leda till att hela bondeklassen nedgraderades

Av detta kan man idag lära sig att man ska vara försiktig med att tro att man har samma intressen som klassen ovanför, för man kan då (och nu) snart finnas sig i en situation där man snarare faller en klass. Som lägre medelklassen i USA idag.

Böndernas sigill och andra statussymboler

Sigill hörde till de statussymboler som bönderna tog till under 1400-talet. Det gäller då de självägande bönder som skapat sig rikedom framför allt genom boskapshandeln. Sigillen hittar vi i rättsdokument som också visar att bönderna var mer delaktiga i processerna på en högre nivå än tidigare.

Sigillen hade en stor betydelse även på kollektiv nivå. Kalmarunionens slut och det nya Danmark innebar en försämring för danska bönder, vilket tydligen märktes redan vid herredagen 1524-25. Då vägrade nämligen bönderna i Bjäre härad att skicka med sitt häradssigill med sina representanter eftersom de inte villa att det skulle användas för att visa att de kollektivt tog del i besluten. (Bjäres brev till kungen, St Hans afton 1524 tr. i (da) Historisk Tidskrift 1847, s. 450)

Adeln trycker på

Som en följd av denna samhällsförändring blev det allt viktigare för frälset att visa upp sin status, vilket irriterade självägande bönderna enligt de skrivelser vi har från samtiden. (Cederholm, s 52)

Det framfördes mycket klander mot biskopar och prelater för deras ståt som tog sig uttryck i dyrbara kläder, guld och juveler och stora följen. samtidigt fanns det en kritik från adeln gentemot stadsborgerskapet som enligt de förra använde för mycket prål.

I allt detta blev bärandet av vapen (inte heraldiska, utan blanka vapen) en viktig avdelare. Inte minst i stadsmiljöer där man svårligen kunde motivera bärandet utifrån ett militärt behov. Men genom att bära vapen markerade man att man hade krigsförmåga och genom att ha krigsfömåga var man berättigad till en plats i staten. man var en medborgare och inte en tjänare. Så resonerade bönder och borgare för precis så legitimerade adeln sin position som bärare av samhället.

Samtidigt ville adeln exkludera just dessa två grupper från makten även på lokal nivå, varför ett förbud mot bärnade av vapen låg i deras intresse. Förbud mot vapen jämstäldes med förbud mot guld och broderade kläder eftersom alla dessa statusmarkörer var ett hot mot adeln. Rätten till vapen begränsades efterhand allt mer men levde kvar längst i gränsbygderna, på båda sidor av gränsen mellan Sverige och Danmark. Därför är det lite kuriöst att vi i rättsmaterialet på svenska sidan kan se en för riket oproportionerligt stort antal våldsdåd som kopplas till heder och ära. (Cederholm, s 54)

Läs mer

Mathias Cederholm; En ifrågasatt ståndsordning – Bondebeväpning, privilegier och politisk status i gränsregionen mellan Danmark och Sverige kring 1500.

Mathias Cederholm: De värjde sin rätt

Bjørn Poulsen; Danske bønders brug af skrift i senmiddelalderen (2007)

Historisk Tidskrift 1847

Polskan som reformerade Sverige

Boktips

Allt fler forskare har de senaste åren uppmärksammat kvinnorna i vår historia. Denna gång är det Katarina Jagellonica som får sin välbehövliga biografi skriven av konsthistorikern Eva Mattsson.

Titel: Furstinnan
Författare: Eva Mattsson
Utgivningsår: 2018
ISBN: 978-91-639-6497-8

Denna drottning, som tillhörde ”förlorarna” i svensk historieskrivning, har aldrig tidigare varit föremål för en djupare studie. Ändå, visar Eva Mattsson, har hon varit en betydelsefull person för svensk historia. Hennes katolska arv i brytningstiden mellan medeltid och modern tid fick så när Sverige att gå en annan väg. Genom äktenskapet med hertig Johan fick det svenska hovet kontakt med ett stort antal polska och italienska hovmän vilket ledde till ett kulturutbyte. För ingen vasakung eller drottning hade som hon rest eller varit i kontakt med Europa bortom Östersjöprovinserna.

Som konsthistoriker visar Mattsson hur Katarina kom att påverka byggnadskulturen. Under kung Johans regim påbörjades fler byggprojekt än någonsin tidigare. Slott byggdes om (Stockholm, Svartsjö, Gävle, Stegeborg, Linköping, Kalmar, Borgholm, Vadstena, Uppsala, Åbo, Västerås och Drottningholm), klosterkyrkor renoverades (Nådendal, Vadstena, Varnhem, Vreta, Alvastra, Askeby och Gudhem), domkyrkor förbättrades (Skara, Nådendal, Åbo, Linköping, Uppsala och Västerås) och städer fick nya stadsplaner enligt modernt europeiskt snitt med raka gator och tydliga torg. Dessutom skulle allt inredas och dekoreras. Allt detta krävde byggmästare, målare och hantverkare som kunde bygga i sten och flertalet av dem som kom hit hämtades från Katarinas Polen eller Italien där de gjort många uppdrag för släkterna

Jagellonica eller Sforza. Därigenom fick Sverige en helt ny typ av offentliga utsmyckningar, där det heraldiska vapnet var centralt, enligt främst polskt mode. Jag ser det som viktigt att en heraldiker har förståelse för den här kulturpåverkan eftersom den inträffar just i den period då Svensk heraldik förvandlas från medeltid till modern.

”Furstinnan” är en modern biografi som ger en god inblick i drottning Katarinas dagliga liv vilket ger en hel del nyttig kunskap för den som vill förstå det sammanhang i vilket dåtidens heraldik manifesterades, och därmed också förstå varför den kom at förändras så som skedde. Dessutom ger den dig en trevlig lässtund.

 

Denna recension/anmälan har tidigare publicerats i Vapenbilden nr 116:2018

Sök heraldik i svenska tidningar

Nu kan du läsa om heraldik och vapensköldar i svenska dagstidningar. Kungliga biblioteket har digitaliserat och tillgängliggjort alla större svenska tidningars innehåll på sin hemsida www.kb.se.

Den som är nyfiken på siffror kan använda materialet för att titta på när ämnet heraldik har varit populärt och vilka ord som använts av skribenterna. Jag gjorde själv en snabb sökning på orden: heraldik, släktvapen, familjevapen och vapensköld. Och resultatet förvånade mig faktiskt.

När man tittar på det här materialet får man vara lite försiktig med tolkningarna. Det som kan se ut som ett stort intresse kan vara ett utslag av en reklamkampanj (ex ordet heraldik år 1926). Det kan också vara så att inskanningen gått lite fel och det ord som datorn tolkat som ex heraldik egentligen ska vara ett helt annat. Men det fungerar det utmärkt att använda sökfunktionen för trendanalys.

Vapensköld. Totalt 7591 träffar, med start vid mitten av 1800-talet. Ordet var väldigt flitigt förekommande från 1870 till 1905 för att därefter dala rejält innan det i absolut nutid, från omkring 2010, mer än 30-faldigats i användning.

Släktvapen. 357 träffar. I princip okänt begrepp fram till år 1900. Vissa toppar när Arvid Berghman var som mest engagerad (1920-40) för att sedan rasa. Åter en topp kring år 2000 och sedan en jättetopp från 2010 och framåt.

Familjevapen. Med 574 träffar faktiskt ett vanligare ord än släktvapen, vilket var en överraskning för mig. Lite äldre begrepp som förekommer från 1840-talet och vars tre toppar är Berghmans Borgerliga vapen-period, millennieskiftet och SVKs inträde på scenen. Eller om det är Svenska heraldiska föreningens webbrulla. Jag har inte tittat efter utan överlämnar det till dig som läsare.

Heraldik. Endast 1726 träffar och även detta ord från 1800-talets mitt.  Innan dess användes visserligen ofta andra stavningar, men att det slog igenom så sent var även det överraskande för mig. Här ser vi en skillnad mot de andra orden i att det inte finns en extrem topp i vår egen tid. Ordet heraldik är helt enkelt inte så gångbart längre. Däremot finns det en extrem topp under 1920-talet, och det är året 1926 som tidigare nämnts.

En källa för vidare forskning

Tack vare att Kungliga Biblioteket på det här sättet har tillgängliggjort tidningarna kan vi heraldiker forska på ämnet på ett helt annat sätt än tidigare. Kanske kan vi även lätt hitta de recensioner som kan finnas av de verk som vi gärna refererar till, som kan hjälpa oss att tolka dem på bästa sätt och inte bara se dem som självständiga tankar som står fria från sin samtid. Heraldiken är trots allt en gren av historieforskningen, inte av filosofin.

Märkesåret 2019

2019 fyller svensk heraldik 800 år. 

Arms of Lars Boberg
Lars (Laurentius) Bengtsson Boberg, riddare. Sigillet dateras till 1219.

1219 undertecknade bröderna Peter, Lars och Sigtrygg ett dokument. Två av bröderna hade sigill med samma vapenbild, och denna vapenbild återkommer senare hos deras ättlingar. Den tredje broderns sigill är tyvärr borta.
Sigillen uppfyller därmed tre centrala krav för att betraktas som ett heraldiskt vapen:
1) Det är en stiliserad bild inom en sköld, där skölden är ett centralt element i framställningen.
2) Den syftar till att identifiera bäraren.
3) Den är ärftlig.

Vi vet däremot inget om färgerna här, men det visste nog samtiden.

Det finns inga bevarade heraldiska bilder som uppfyller dessa krav före 1219, inte ens Birger Brosas (Folkunga-ätten) sigill. Så därför tar jag lite historia om honom.

Birger var jarl och därmed Knut Erikssons närmaste man (av dem som INTE tillhörde erikska ätten, för hans bror Filip hade med all säkerhet högre rang i dåtidens samhälle, och säkert ett flertal andra med). Knut dog 1196 och Birger 1202. Båda hade då suttit vid makten under flera decennier. Kung Knut hade inget heraldiskt sigill, det hade inte heller hans söner, vad vi vet. Det hade inte heller den Sverkerska kungarna Karl eller Johan (Sverkarnas förmodade vapen är känt från det som troligen var prinsessan Helenas sigill, från före 1238).

Saknas i nordiskt 1100-tal

Det äldsta danska vapnet är kung Valdemars sigill från c:a 1195. Vid den tiden är han den ende vi känner till lever och bor öster/norr om Rhen (grovt räknat) som har ett heraldiskt sigill (en tysk källa från 1198 visar att kejsarens högsta vasaller väster om Rhen hade vapen, däremot ingen av dem som verkade öster därom).
Heraldiska vapen förekommer knappt ens bland hertigarna i Pommern på 1220-talet. Norge får sin heraldik kring 1250, och då har de ändå betydligt mer kontakt med England och Skottland än Sverige.

Sigtrygg Bobergs vapensköld
Sigtrygg Bengtsson Boberg, miles (riddare). Sigillet daterat till 1219.

Birger Brosas bekymmersamma sigill

Det betyder att vi bör vara lite försiktiga med hur vi ska se Birger Brosas sigill.
Är det en lilja vi ser, eller är det bara några streck som vi i vår vilja att se mönster tolkar som en lilja?
Om det är en lilja, är det en heraldisk lilja, dvs den första heraldiska bilden i Norden, eller ska bilden ses som den sista i serien skölddekorationer som vi kan se i ett överflöd i tex Bayeaux-tapeten?
När vi ska till att tolka bilden bör vi därför tänka på det som sagts ovan samt att Birger Brosas bröder inte förde ett heraldiskt vapen trots att de stod lika högt i rang som honom. Ingen av hans ättlingar använder lilja, de använder ett lejon (förkortning av erikska ättens vapen?, som de tjänade). Skölden visar därmed inte upp de krav vi har på ett heraldiskt vapen.
Dessutom kompliceras det hela av att liljan, eller snarare liljestaven, faktiskt förekommer i samtida offentlighet och då tycks representera jarlavärdigheten i egenskap av kunglig ställföreträdare.
Detta tillsammans gör att jag tror att vi bör betrakta Briger Brosas sigill som i bästa fall proto-heraldik.

Med andra ord – heraldiken finns inte i den nordeuropeiska kontexten vid denna tid.

Då är vi tillbaka på att 1219 är året då den kända heraldiken i Sverige börjar på allvar. Och jag har en viss aning om vad bakgrunden är. Mer om det lite senare när jag filat klart på en text som kommer att publiceras i Vapenbilden nr 117, februari 2019.

Ordnar och heraldik, vad har de gemensamt?

Serafimerriddarnas sköldar av Leif Ericsson.

Ordnar och medaljer kopplas ofta ihop med heraldiken, ibland så mycket att de två blir samma sak. Det är problematiskt för det visar att man inte skiljer på identitet och aktivitet. 

Det finns heraldiker som tycker att ordnar/medaljer och heraldik hör ihop och det finns de som tycker att de är två helt separata ämnesområden. Jag tillhör den senare.

Att vara intresserad av ordnar och medaljer är självklart inget konstigt. Det är ett område som har lika mycket berättigande som heraldik, frimärksramlande, släktforskningen eller vad som helst. Bara med lite mer bling bling. Så ämnet har jag inget att invända emot.

Däremot blir det problematiskt när heraldiker blandar in ordnar i heraldiken och hävdar att den ena ska ta ansvar för den andre. Extra besvärligt blir det när heraldiker ska ta ansvar för vilka sammanslutningar människor är med i eftersom det blir ett rejält ingrepp i föreningsfriheten. Och får man dessutom för sig att hindra samma personer att verka inom heraldiska sammanslutningar för att de har ett intresse utanför heraldiken, är det ytterst problematiskt. Den här typen av resonemang har jag stött på så det är inte så främmande som man kan tro.

Det är för att undvika de här tankefelen som jag som redaktör för Vapenbilden tonat ner artiklar om ordnar och låtit dem handla om den heraldiska konsten inom ordensvärlden. För hur heraldiken exponeras inom ordensvärlden är självklart av heraldiskt intresse.

Heraldikern Stefan Bede med SHFs förtjänstmedalj på bröstet och Kungliga Patriotiska Sällskapets medalj runt halsen.

Skilj på en orden och en vapensköld

Visst är det så att ordnar och medaljer förekommer ihop med en vapensköld. Men de har absolut inget med varandra att göra. Vapenskölden är en markör för identifikation, precis som ditt namn och personnummer. Den säger vem du är.

En orden, eller medalj, är däremot en markör för något som du har gjort. Du kan ha vunnit Nobels fredspris, OS-guld i stavhopp eller blivit statschef och fått Serafimerorden. Din orden/medalj ska då jämföras med din yrkestitel eller kanske ditt nummer i Svenska akademin.

Seriös, oseriös eller bara humoristisk

Eftersom ordnar och medaljer omges av ett visst skimmer av framgång och makt så vill såklart mindre seriösa organisationer haka på de mer seriösa. Sedan finns det de som kanske inte är så seriösa men inte heller oseriösa utan mer humoristiska. Som de ordnar och medaljer man får i ett ordenssällskap som Par Bricole eller inom den studentikosa delen av universitetsvärlden.

Här tycker jag att man kan fundera på vad som är rätt sätt att bära medaljerna. En del tycker (men det är ingen lag utan bara en åsikt) att man inte ska blanda seriösa ordnar med oseriösa. Andra tycker att visst kan göra det för de är alla ett tecken på att man uppmärksammats för det man har gjort. Ytterligare andra kan mycket väl slänga in en humoristisk utmärkelse bland de seriösa för att det är det mest effektiva sättet att göra en politisk markering om att de ska bort från offentligheten. Det är helt enkelt PR-mässigt effektivare att sätta en Buttericks-medalj bredvid Serafimermedaljen för att sänka den senare än att helt avstå från att bära medaljer. Och det är ju därför det tilltaget avskys av de som förespråkar medaljer och ordnar i offentliga sammanhang.

En heraldisk icke-fråga

För en heraldiker är detta däremot utan betydelse. Folk kan ha vilken politisk åsikt som helst och engagera sig för eller emot ordnar bäst de vill. Men oavsett vilken position de tar så är ordensväsendet ett belöningssystem för en utförd tjänst, precis som vilket bonussystem som helst som i rätt social miljö kan växlas in i reda pengar genom att man får högre anseende och därför anses mer meriterad för en post i staten/organisationen.
Detta har ingen betydelse för det heraldiska vapnet.

Vad som däremot kan vara av intresse för heraldiken, är kunskapen om ordar och medaljer eftersom dessa är en heraldisk hjälpvetenskap. Precis som idéhistoria, genealogi eller konstvetenskap. Korsbefruktning av kunskap berikar alla.

Av det skälet bör en heraldiker slänga ett öga på detta ämnesområde, precis som man bör slänga ett öga på andra ämnen som ger en större förståelse för bruket av heraldiska vapen och symboler.
Och av det skälet ska en heraldisk förening med gott samvete kunna belöna en ordenshistoriker för dennes folkbildande insatser fast ordnar och medaljer inte är heraldik.

Errata: Jag hade först skrivit att Stefan Bede hade Pro Patrias medalj runt halsen, när det faktiskt är Kungliga Patriotiska Sällskapets dito. Mitt fel och rätt ska vara rätt.
Justerat 2018-12-23

Kulor, rundlar och bysantiner

Henrik Klackenberg. Illustration: Pontus Rosenqvist

Små färglagda cirklar används ofta som bitecken. Tyvärr har de med åren fått väldigt många namn så det kan ibland vara svårt att veta vad som menas. 

Idag säger vi rundel om en fylld cirkel. Ibland sägs även bysantin om rundeln är av guld men det är något jag avråder från eftersom olika ord för samma föremål bara för att färgen avviker gör mänskliga misstag näst intill ofrånkomliga. För hur ska en heraldiskt okunnig, men konstnärligt fulländad grafiker kunna veta att en rundel och en bysantin ska se identiska ut när båda orden kan förekomma i samma blasonering? Och än värre, hur blir det när teckningen ska vara monokrom?

Så håll dig till ordet rundel oavsett tinktur, det är mitt råd.

Ordet bysantin syftar på byzantinska mynt, och dessa kunde vara både av guld och silver. Därför kan man rent logiskt säga att en bysantin kan avse rundlar av silver eller guld, men heraldiken är sällan logisk.
Och för att trassla till det lite mer så är bysantin den moderna stavningen. I vapenbreven från 1600-talet skrev man besant och det ordet förekommer även i skrifter långt in på 1900-talet. Troligen för att författaren var osäker på vilket ord som var det korrekta.

Kulor sa man förr. Riktigt varför man bytte från kulor till rundlar vet jag inte, men det är före den så kallade PK-perioden så det har inget med att kulor uppfattas som krigiska och våldsamma att göra.
(jag föredrar personligen en person som är PK framför en person som till varje pris känner att han ska ösa oförskämdheter och okunnigheter över sina medmänniskor, för det är vanligt hyfs, därför skriver jag ”så kallade”).
Kulor kunde vara i alla färger och alla metaller. Det verkar mig – utan att jag har studerat det noga – som att man på 1600-talte säger kulor om allt utom guldkulor, för de är bysantiner/besanter. På 1700-talet tycks det däremot även finnas guldkulor, som i beskrivningarna för Ridderstolpe, Lagerbjelke och Kalling.

En bysantin av silver

Längst upp har jag lagt in Henrik Klackenbergs vapen. Han väljer att kalla sina silverrundlar för bysantiner och det är inte så konstigt. För i kompositionen blir det betydligt mer effektfullt om rundlarna är av silver än om de vore av guld. Samtidigt är Klackenberg en framstående myntexpert (han var bland annat chef för kungl myntkabinettet och har doktorerat i ämnet) varför det känns rimligt att få in ordet bysantin (mynt) istället för rundel i blasoneringen.

Som jag skrev ovan. Heraldiken är inte alltid logisk. Ibland måste känslorna och symboliken få företräde framför strukturen och juridiken.

Och du – Visst behövs det en heraldisk ordbok.

 

Hitta engelska vapen

För den som verkligen vill ha ett unikt vapen räcker det inte med att titta i svenska eller nordiska vapenböcker. Man behöver gå djupare än så.

Jag är visserligen en av dem som hävdar att vi inte kan begära att någon ska kolla igenom alla heraldiska vapenböcker sm finns. Det gör ingen (den som påstår så ljuger och är inte värd att på allvar därefter) eftersom det inte finns någon vettig sammanställning.
Men för den som vill anstränga sig lite finns det förstås vissa möjligheter att nå djupare. En lämplig bok att titta i är John Papworths ALPHABETICAL DICTIONARY of Coats of arms belonging to famelies in Great Britain and Ireland. På över 600 sidor tar han upp de vapen som finns, men bara i text. Inga bilder.

Papworth som PDF finns här

Problemet med att tro sig titta i alla källor är att det finns mängder av vapen som nte är med. ta bara England. John W Papworths bok trycktes i mitten av 1800-talet och det finns ingen sammanställning av tillkomna vapen efter det. Så det betyder att du som följer Papworths bok undviker ett vapen som kanske bara fördes en ort tid under 1600-talet av en sedan länge utdöd familj men missar ett vapen som tillhör en välkänd handelssläkt av typen Wallenberg som är verksamma idag. För att inte tala om alla spanska och ryska vapen du missar när du fokuserar på engelska källor.

Men ändå – läs gärna Papworth och så många andra vapenböcker du kan. Det ger dig mer kunskap om heraldik än du kan tro.

Det finns inga regler …

Heraldiken har anor till 1100-talet. Därför ska 1100-talets regler gälla än idag. Det är grundtanken när heraldikens traditioner beskrivs. Men även traditionalister gör avsteg från den medeltida uppfattningen på flera avgörande punkter, ibland medvetet men ofta utan att låtsas om det.

Det finns i Sverige inga lagar som reglerar hur ett släktvapen får se ut. Det som finns är rekommendationer och, möjligen, en kunglig förordning från 1762. Däremot finns ett bruk på Riddarhuset som säger att endast högadeln (grevar och friherrar) kan använda en hjärtsköld, endast högadeln för mer än en hjälm och endast högadeln har rätt att sätta en hjärtsköld över sitt kvadrerade vapen. Undantag mot denna regel finns, men de är alla förlänade av konungen som därmed upphäver gällande regelverk.
Jag kan för övrigt hålla med om att det här är regler som alla svenskar bör förhålla sig till eftersom brott mot dem inte ger någon utveckling av heraldiken.

1762 års förordning

Förordningen från 1762 säger uttryckligen att endast den som är adelsman får föra adligt vapen och öppen hjälm. Brott mot detta ger 500 silverdaler i böter. Denna förordning har sedan tidigt 1900-tal tolkats som att ofrälse (borgerliga) släkter har rätt att föra vapen men bara under sluten hjälm. Under 1800-talet tolkades den däremot som att endast adelsmän har rätt att föra vapen över huvud taget och att allt ofrälse vapenbruk var ett regelbrott.

Problemet med tolkningen av förordningen är att slutna hjälmar inte förekom under 1700-talet varför ordet ”öppna” mycket väl kan betyda riddarhjälm oavsett utseende. Andra texter från 1700-talet (alla skrivna av adelsmän) uttrycker samma tankar. Att dåtidens författare väljer att skriva öppen hjälm kan vara ett sätt för dem att särskilja den heraldiska hjälmen från eventuella samtida hjälmar som brukades i krig eller på annat sätt. Vi vet helt enkelt inte för förordningen är så illa skriven.

Gör ett eget släktvapen

Till dig som vill ta ett vapen vill jag därför säga: Lugn. Du bryter inte mot några heraldiska regler eller någon annan lag i detta land. Ta dig ett vapen, gör en flagga och använd ditt märke varhelst du vill.

Se bara till att ditt vapen är unikt.

Läs mer om Vapenrätt här …

Hög svansföring i Nordanstig

 

Känslorna svallar när hästen får en rest svans istället för en hängande. Ja, det är ett nytt svensk kommunheraldiskt bråk på gång och jag ställer mig helt på statsheraldikerns sida. 

Kommunvapen tycks vara en ständig källa till irritation. Antingen gjorde man förr och därför ska kommunchefen alternativt kommunikationschefen ändra till något nytt och fräscht. Eller så tycker samma personer att man minsann inte får ändra på något för en gång så ritade man en bild och den gäller för evigt.
Båda varianterna visar okunnighet om heraldiken.

Gör de väl rätt så kan man ge sig den på att det de gör retar upp kommuninvånarna som samtliga (enligt media, men knappast i verkligheten) har stödjer alternativ 2.

I fallet Nordanstig är det kommunikationschefen, men stöd av kommunchefen som helt tycks ha tagit ställning för alternativ 2 och visar därmed en stor brist på nyfikenhet inför nya kunskaper samt – vilket jag kan tycka är med bekymmersamt – en stor okunskap om vad ett varumärke egentligen är.

Nordanstigs version

Statsheraldikern har ritat upp en version och kommunen en annan. Båda följer blasoneringen så rent heraldiskt är de identiska. Men svansen skiljer sig åt och där har vi vår konflikt.

 

På kommunens hemsida står det:

Nordanstigs kommunvapen är ritat av Paul Persson, Jättendal och ser ut så här. Det förekommer även andra tolkningar av den heraldiska beskrivningen av vapnets utformning, men det här är den utformning som Nordanstigs kommun har i sin logotyp. Inga andra varianter av skölden får finnas.
Det är kommunstyrelsen som ger tillstånd till andra verksamheter än Nordanstigs kommun att använda logotypen.”

Länk till hemsidan

Nu har kommunen faktiskt fel i sak i sista stycket. De kan inte på något sätt stoppa dig eller ens ett företag från att använda kommunens vapen, utom just i egenskap av varumärke. Så en bryggare i Nordanstig kan helt lagligt låta trycka en etikett med kommunens vapensköld på, intill loggan för bryggeriet och texten med ölets namn.

Däremot har kommunen rätt att de, i egenskap av myndighet, just nu har den version som är tecknad av Paul Persson. Det betyder alltså inte att vägskyltar måste vara tecknade så. Den kommunchef och den kommunikationschef (Lars Larsson) som därför engagerar sig en sån fråga har på tok för lite att göra (länk till SVT Gävleborg).

Det är lite synd att en kommunikationschef har så dåliga kunskaper om sitt eget varumärke och den kontext i vilket det är framtaget (den västeuropeiska, för den som undrar – och i detta avseende gäller samma kultur nu som för 500 år sedan)

Däremot kan förstås den vanliga medborgaren tycka vad de vill.

 

Tack

till Riksarkivets instagramkonto @riksarkivet_heraldik för tipset.