Alla inlägg av lokedante

Uppsala, biskopar och amerikanska prinsessor

Heraldiken debatteras som aldrig förr. Det är superkul. 

Svenska heraldiska föreningen är intensiteten hög när det gäller Uppsala nya logga/kommunvapen samt nya vapnet för nya biskop i Visby stift, Thomas Petersson.
Gå gärna in där och titta på vad som sägs och tycks. Det är riktigt kul att se alla kloka inlägg. Även jag lär mig massor.

Internationellt är det förstås prinsbröllopet i Storbritannien som drar till sig störst intresse, framför allt Megan Merkels vapen.

Först gällde det om hon skulle få alternativt inte få ett vapen. Det var en ovanligt dum fråga eftersom det var självklart. Man kan inte ha en kunglighet som saknar ett vapen, inte ens om hon är amerikan. Det vore politiskt självmord. Hon fick ett vapen.

Sedan var det om hon eller hennes pappa skulle få vapnet. Hennes pappa eftersom hon ju bara är kvinna. Hade det varit tvärtom hade ingen debattör detta nådens år 2018 kommit på att föreslå att pappan skulle få ett vapen som sonen kunde få inför stundande bröllop med sin prinsessa. Eftersom pappan av förklarlig skäl inte ens var bjuden på bröllopet och att det nog är än mer besvärlighet inom den familjen än passen publicerat kändes det världsfrånvänt att tro att en modern familj (som detta par trots allt är) skulle göra en sån omväg när hon dessutom är en selfmade-woman. Hin fick vapnet.

Av detta kan man lära sig en hel del varav det viktigaste är att heraldiken aldrig är fri från sin omvärld.

 

Skyddade symboler inom heraldiken

När du tar dig ett vapen får du använda vilka bilder du vill. Heraldiken sätter inga hinder. Men det finns några symboler som är skyddade för att de förknippas med en stat eller motsvarande.

Hund, svärd, fiskespö eller DNA-sträng – alla dessa bilder är möjliga att ha i ett heraldiskt släktvapen. Du får till och med ha ett hakkors/svastika men det är extremt dålig smak oavsett vilken aspekt du än lägger på det. Men jag nämner det för att markera att heraldiken som sådan inte värderar symbolerna i en sköld, det är det vi betraktare som gör.

Men det finns svenska undantag

Du kan inte ha riktigt vilka symboler du vill. Det svenska riksvapnet får inte användas – varken folkungalejonet på sin randiga bakgrund eller tre kronor. För att få använda dem måste du ska tillstånd hos statsheraldikern och det beviljas endast ett om du har ett giltigt skäl och inte är en privatperson eller ett företag.
Hos WIPO (World Intellectual Property Organization) – kan en stat registrera sina officiella symboler. Här hittar du de svenska. Förutom statsvapnet och flaggan finns också kattfoten med.

Det finns även utländska skyddade vapen

Även andra staters vapen är skyddade enligt lagen om skydd för vapen och vissa andra officiella beteckningar (Eric Bylander:  Kommunvapenrätt s. 20-24) . Samma skydd finns för riddarordnar, som Malteserorden, och andra internationella organisationer som för staters emblem. Det går alltså inte att använda sig av den tyska örnen, Irlands harpa eller så till synes självklara bilder som ett malteserkors hur som helst. Det senare därför  att Maltesiska staten har registrerat malteserkorset som ett av sina emblem (WIPO källa 1 och WIPO källa 2).
Om du är osäker på vad som gäller för olika länder kan WIPO och flaggböcker ge en bra ledtråd. Även ländernas officiella hemsidor ger en bra kunskap om vad som gäller. För just Malteserorden hittar du informationen här.
Tänk på att när det kommer till så här officiella symboler är det alltid bättre att fälla ditt eget förslag än att försöka argumentera för att det egentligen inte är så likt som andra påstår.
Du kan till exempel se mina egna tidiga alster som alla har en vase, men som jag till slut insåg var omöjliga.

 

Om ordnar och medaljer

Vasaordens två ordenstecken
Vasaordens två ordenstecken

Ska medborgarna belönas med ordnar och medaljer eller ska de inte belönas? Det är en fråga som upptar många heraldikers tid.

I nästan alla länder delar staten ut ordnar till sina medborgare. Sverige gör det inte och detsamma gäller för USA. Däremot finns medaljer (mest känd i USA är Purple heart medan ingen seriöst kan påstå att någon svensk medalj är allmänt känd).

De svenska ordnarna upphörde 1974 att delas ut till svenska medborgare (förutom medlemmar av kungahuset). De delades fram till dess ut till personer som hade uppnått en viss grad inom staten och på oklara grunder till andra personer.
Jag tycker att det är bra att det inte längre delas ut några ordnar och jag skulle gärna se att staten även upphörde med att dela ut medaljer som de gör nu, eller åtminstone att regeringen upphör med sina belöningsmedaljer.

Det här med medaljer är en genompolitisk fråga. Kanske den mest politiska inom hela den heraldiska sfären – även om medaljer  ordnar inte har något med heraldik att göra*. Därför är den intressant och därför tycker jag inte att medaljer ska försvaras eller förkastas med estetiska argument, som ”ordnar på en frack är vackra/omoderna”. Det är ändå argument som respektive person tar fram efter att först ha tagit ställning i en annan och betydligt mer spännande fråga – hur ser man på statens roll vs medborgaren?

Min utgångspunkt är att staten inte ska vara ett objekt i sig utan ett subjekt med ett syfte. Det syftet är att garantera alla medborgare grundläggande rättigheter och ett skydd. Hur detta görs kan diskuteras, men inte här. Detsamma gäller för de skyldigheter som respektive medborgare har gentemot sina medmänniskor.

Eftersom jag ser på staten på detta sätt vill jag att staten (med dess myndigheter, inkl kungahuset, som måhända inte de jure med de facto är en myndighet) ska uppträda neutralt. Det betyder att en skolelev ska få sitt betyg baserat på sina kunskaper, en sjuk ska vårdas efter sina behov, ett bygglov ska beviljas efter byggnadens påverkan på omgivningen och hållfastheten och staten ska avstå från att belöna enskilda medborgare  för deras förtjänster.

Privata initiativ är helt ok. Vad man gör som enskild organisation är upp till denna organisation. Vill en förening uppmärksamma förtjänstfulla heraldiker är det helt upp till dem att göra det. Vill man  ha en tävling och utse Sveriges bästa boxare eller melodiskapare kan man göra det. Man kan till och med ha en sällskapsorden och dela ut ordnar till sina medlemmar. Kan vara jättekul och vackert och estetiskt tilltalande på alla sätt och vis.

Men skilj bara mellan det privata och det offentliga. I inget av dessa fall kan man ta med sig denna utmärkelse men om regeringen eller en myndighet hävdar att en person är bättre än andra så får det hela en helt annan tungt.
Jag tror inte på att sticka huvudet i sanden och tro att det blir bra bara för att jag vill att det ska bli bra. Jag tror att det hela snabbt utmynnar i något som närmast kan beskrivas som delikatessjäv.
Med andra ord, jag tror inte för ett ögonblick på att den person som ena dagen ger ut en orden eller medalj till en person nästa dag är neutral när samma person, eller det som denna person företräder, ansöker om projektmedel eller anslag. Eller kommer ifråga för en post i en utredning.

Det finns säkert anledning att återkomma till detta ,så därför vill jag avsluta med en selfie som jag tog när jag fick en viss heraldisk medalj för visa att medaljer per se inte är fel.

Jesper Wasling with medal
Jesper Wasling med Svenska heraldiska föreningens förtjänstmedalj

 

* Om medaljer/ordnars kopplingar till heraldik. En orden är som titel – ett epitet som kopplas till en individ baserat på någon form av merit. 
Ett vapen är däremot som namn en identifikation av en individ. Kopplingen släktnamn-vapensköld borde därför i konsekvensens namn fånga heraldikers intresse mer än kopplingen ordnar-vapenköld. Till och med kopplingen titel-vapensköld är mer relevant för en heraldiker än ordnar/medaljer, som endast har det gemensamt med heraldiken att de båda kan framställas i bild. 
Varför kopplingen vapensköld/medalj ändå är så viktig kan man fundera över. 

 

Uppsala goes Linköping

Jourhavande heraldiker

Uppsala nya logga, 2018

Tänka sig. Igår skrev jag om vikten att vara tydlig i sin kommunikation och idag får jag tipset att Uppsala kommun byter logga (vapensköld) och tar Linköpings. Månne är det för att hitta en ny kundgrupp?

Det var med stor munterhet som jag läste Uppsala kommuns pressmeddelande och Uppsala nya tidnings artikel om Uppsalas nya logga. Eller vapensköld, som det ändå är, om än taffligt utfört.*

Artikeln först

Här har journalisten Johan Kihlander hittat en expert som ger sin syn på den nya vapenskölden. För en varumärkesstrateg är det fascinerande att läsa att någon i reklambranschen kan tycka att ett lejonhuvud en face ”Den är mer homogen, har en tydlig idé och ett lugn” till skillnad från ett lejon i profil.
Jag förundras även över citatet: ”En logotyp, och i synnerhet från en kommun, ska vara enkel och kunna fungera i många olika sammanhang.”
Även här är det lärorikt för en som mig att lära sig att ett lejon inom en sköld inte är enkel och inte fungerar i så många olika sammanhang. Tänk på det kära britter, danskar, norrmän, holländare, belgare och alla ni andra som har ett helt lejon istället för ett lejonhuvud.

Uppsala gamla logga, 1986

Kommunen då

Här är det stadsdirektören som uttalar sig om kommunens nya logga genom de snart lika berömda som unika orden:
– Nu har vi tagit fram en ny, modern visuella identiteten som gör att all kommunikation från Uppsala kommun blir enkel att känna igen, oavsett vilken verksamhet som är avsändare. Det kommer stärka och effektivisera kommunens kommunikation och underlätta för kommuninvånarna, säger stadsdirektör Joachim Danielsson.

Eftersom jag till yrket är kommunal kommunikatör är den här naiviteten lite rörande. Som att man inte snart kommer att inse att att kommunens badhus, sommarkollo, ungdomsgårdar och museer behöver helt andra loggor än den som används för kommunen centralt. Och hur ska man göra med kommunens alla bolag? Nä, tänkte vl det

Sedan har vi det här med valet av motiv. Uppsala ska nu ta tillbaka sitt kommunvapen för att använda det i ceremoniella sammanhang. Bra där! Att man sedan tolka det som att vapnet (enligt pressmeddelandet) skapades 1943 må vara hänt. Vi ska kanske inte räkna med att lärdomen från universitetet smittar av sig så lätt.

Linköpings logtyp, stadsvapnet utan sköld.

Men att man sedan som logga väljer den bild som Linköping stad har använt sedan 1300-talet är mer förvånande. Fast 1300-talet är ju inte så långt borta så jag förstår att nyheten inte hunnit fram till Svealand än.

Det är sällan jag ser ett företag komma på idén att sno ett annat företags logotyp. Det riskera bara att ge dålig publicitet och i värsta fall tvingas man ändra i alla fall. När det kommer till kommuner kan man tycka att man som kommun bör ha lite koll på sina kollegor runt om i Sverige. Kanske vet man inte hur alla kommunvapen ser ut, men det är inte så svårt att ta reda på. Speciellt inte när man i sitt eget pressmeddelande faktiskt länkar till den bästa sidan på hela nätet i frågan – Wikipedias sida om svenska kommunvapen.

Reklambyrån till sist

Och här kommer en öppen fråga till reklambyrån Identity Works som borde vapnet.
Gör ni alltid så dålig research att ni föreslår era kunder en logotyp som i allt väsentligt är identiskt med den logotyp som en ”konkurrent” har, när ni har möjligheten att bygga den nya grafiska uttrycket av vapnet på en helt unik sköld med lång historia?

Jag måste säga att det är något jag tror jag aldrig har sett tidigare. Skulle jag vara en annan av era kunder så skulle jag nog börja fundera på om det är något ni sålt till mig som också är taget från en annan i branschen. Kanske är det inte så, men fåret till tvivlet har såtts.

Uppsala stads vapen. Bild: Wikipedia
Linköpings stads vapen. Bild: Wikipedia

 

* Som heraldiker har man ett val. Antingen förfasar man sig eller så får man roa sig över reklamtecknares fåfänga försök att skyla över sina bilders bristfällighet med att kalla dem logotyper när de i allt väsentligt (färgval, stilisering, motivval och rent utav varumärkestänkande) gör ett heraldiskt vapen. Men utan finess. Jag väljer gärna det senare och eftersom reklamen här spelar på bortaplan så får de finna sig att de blir bedömda istället för att bedöma. 

Dessutom vet jag att reklambyråer inte vill kalla sig reklambyråer  längre. Hellre kommunikationsbyrå eller varumärkesbyrå … men …

Liten tanke om att nå ut

Logotyp för bloggportalen Finest
Logotyp för bloggportalen Finest

Den som arbetar inom marknadsföring vet att namnet är viktigt. Ett namn bör vara lätt att komma ihåg, lätt att förstå och lätt att förknippa med produkten.

Här syndar heraldiken ofta eftersom våra föreningar har långa namn som påfallande ofta är på latin. Vi har Societas Heraldica Scandinavica och Societas Heraldica Lundensis som bra exempel på bra verksamheter under besvärliga namn och nu kommer Upsaliensis-avdelningen med.

Heraldiska Sällskapet i Norden (även kallad Societas Heraldica Scandinavica)

Här tror jag att vi bör tänka om. Ett besvärligt namn gör verksamheten svår att googla och latinska namn är besvärliga i ett samhälle där i stort sett ingen kan latin. Det är helt enkelt osannolikt att någon som vill hitta en heraldisk förening i Sverige väljer att slå in ordet ”heraldica”. Och finns inte ordet ”heraldik” i domännamnet eller som rubrik så tycker varken google eller Bing att sidan är värdefull varför den prioriteras ner. Istället lyfter sökmaskinerna upp diverse mer oseriösa eller okända v verksamheter.
Det är ju värt att påpeka att antalet som verkligen pratar latin idag i Sverige är fullständigt försumbar jämfört med antalet som pratar arabiska, kinesiska eller swahili.

Mer reklam,  mindre lärdom

Jag tror att heraldiken som ämne skulle vinna mycket på om den kastade av sig sin ambition att vara en gammal lärdomskultur till lags, speciellt som den gamla lärdomskulturen förr, när den var dominerande i samhället, var den gren inom samhället som var minst intresserad av heraldiken.

Bättre då att föra fram heraldiken som en gren av den verksamhet som den dominerade under många sekler – varumärke och reklam. Vi vet ju redan att reklamen åtrår den status som heraldiken har och gärna vill efterhärma den. samtidigt kan heraldiken lära av reklamens formspråk för att utveckla sig, komplettera sig.

Vi heraldiker är ju tacksamt nog en grupp som gärna tar till oss nytt utan att vi för den sakens skull glömmer det gamla vilket gör oss till en ganska unik skara i samhället.

Dessutom.
Bara för att vi i vår reklam inte framhäver våra lärdomsideal betyder det inte att vi som heraldiker avstår fri att fördjupa oss i ämnet. eller att vi ska avstå från latinet. Men vi bör göra det lätt för nya att känna igen sig hos oss och känna sig välkomna, vilket vi knappast gör genom att använda latinska namn.
Och den som hävdar att latin är bildning får gärna högt – utan att googla – säga vad hjälmprydnad heter på latin. Jag själv går bet på den.

För nybörjaren i heraldik

Bokomslag för boken Heraldiken i Sverige av Jesper Wasling
Bokomslag för boken Heraldiken i Sverige av Jesper Wasling och Magnus Bäckmark

Att vara nybörjare i heraldik med önskan att sätta sig in i ämnet är inte lätt. Det finns få böcker och hemsidor som lär ut heraldisk kunskap men desto fler som kommer med åsikter. 

För dig som är nybörjare i heraldik vill lära  mer tycker jag att min och Magnus Bäckmarks bok ”Heraldiken i Sverige” är den bästa start du kan få. Här finns allt väsentlig med som du behöver veta om ämnet. Om du läser den och ser att den inte alltid stämmer överens med dina engelskspråkiga böcker ska du veta att för svensk och nordisk del gäller denna bok vid varje konflikt.
Den insikten fick jag själv inte förrän efter många år av att ha läst om heraldik så för att bespara dig en massa ångest berättar jag det på en gång.

Läs tidningarna

Heraldisk tidskrift och Vapenbilden är de enda två återkommande skrifter som når svenska bibliotek som tar upp heraldiska diskussioner, med de har svagheter. Heraldisk tidskrift riktar sig till hela Norden och med det följer att den är lite spretig när det kommer till innehållet. Bra för den insatte men lite svårtillgänglig för nybörjaren. Som exempel kan sägas att inte en enda artikel sedan tidningen började ges 1959 handlar om den svenska vapenrätten vilket gör det svårt att veta vad som gäller för svensk del.
Heraldisk tidskrift ges ut av Societas Heraldica Scandinavica (Eller Heraldiska sällskapet i Norden, som det också heter).

Vapenbilden är mer populärvetenskaplig och har även föreningsnyheter och andra aktualiteter. Fokus ligger på svensk heraldik men artiklarna är inte fullt så akademiska som Heraldisk tidskrift.
Vapenbilden är Svenska heraldiska föreningens tidning och den kommer ut med fyra nummer per år. Du får den genom att bli medlem vilket kostar 150 kr/år (Plusgiro 22 27 90-8).

Svenska heraldiska föreningen ger också ut böcker och den viktigaste av dessa är det oansenliga häftet ”Heraldik för nybörjare”. På 48 sidor tar den upp vad du behöver veta för att kunna göra ett heraldiskt vapen.

När du har läst ”Heraldiken i Sverige” och ”Heraldik för nybörjare” är du redo att ta dig an heraldikens övriga litteratur. Då har du även en bra grund att stå på för att värdera de andra böckerna.

Och glöm inte att olika länder har olika traditioner. Så bara för att något är rätt i Sverige betyder det inte att det är rätt i Danmark eller England eller Skottland.

Bokomslag för boken Heraldik för Nybörjare av Jesper Wasling
Bokomslag för Heraldik för Nybörjare, 1:a upplagan 2005.

 

Den stabila heraldiken

Heraldiken står för tradition och stabilitet. Genom århundradena har den förblivit densamma trots att kungar kommit och gått. Den är fri från kulturell påverkan och ska så förbli.
Det är nog en syn som de flesta som ägnar sig åt heraldiken ställer sig bakom, men är den sann?
1127 ägde en revolution rum i sättet att framställa identitet genom bild. Då överlämnade kungen av England, tillika hertigen av Normandie, Henrik I en sköld till sin blivande svärson, greve Geoffrey av Anjou, på dagen så denne greve dubbades till riddare inför det stundande bröllopet.
Sedan dess har den heraldiska vapenskölden stått ohotad som märke även om skölden på senare sekler har fått stå till sidan för namnteckningen. (äldsta belägget för detta vapen är från 1150-talet, så historien ovan är inte 100% bekräftad)
Ändå dröjde det länge innan heraldiken blev var mans egendom. Inte förrän tidigt under 1300-talet har bruket spritt sig till de burgna männen och kvinnorna i Skandinavien. Kungen och hans stormän hade hakat på trenden redan ett sekel tidigare vilket får anses vara en mycket lång tid.

Nya regler av ny makthavare

När Magnus Ladulås 1279-80 lät fastslå Alsnö stadga befann han sig mitt i ett inbördeskrig med folkungapartiet. Det senare kontrollerade större delen av Västsverige och hade goda utrikeskontakter. Magnus behövde politiskt stöd. Risken fanns att de som hjälp honom till tronen 1275 nu skulle överge honom. Kanske skulle de stödja hans äldre bror Valdemar, som var den valde konungen. Eller så skulle de stödja den andra falangen inom den Erikska ätten (för de Bjälbo-kungar som vi idag ser som en självklar kungadynasti var trots allt då ännu bara en sidorgren inom den erikska ätten). En av åtgärderna blev att låta hans stormäns riddare få frälsefrihet. Stormännen själva, som var en mycket liten grupp, var i praktiken utan skyldigheter till kronan. Den här distinktionen mellan stormän och riddare är något som jag tycker att man allt för mycket förbiser – troligen därför att det inte finns några titlar att hänga upp det på – fast det är tydligt genom ex giftermål att de själva var mycket medvetna om den åtskillnaden. Till stormanna-ätterna räknar jag de personer som kunde komma ifråga för jarla-ämbetet, blir lagmän eller ha medlemmar som gifte sig med en av dessa. Framför allt gäller det de kvinnor som gifte sig eftersom döttrar annars användes för att knyta uppkommande män till sin familjekrets (vilket Thomas Småberg visat i avhandlingen ”Det stängda frälset”).
Med Alsnö stadga hade en riddartitel skapats och med den följde begreppet väpnare. Detta har ännu inget med heraldik att göra – faktiskt först på 1560-talet – men begreppen kommer långt senare att bli avgörande för vår syn på den heraldiska rätten.

Konsolidering av styret

Kung Magnus Erikssons position var gynnsammare. Han var kung över två riken och inget inre eller yttre hot fanns mot hans makt. Däremot fanns problem med styrelsen av riket. 1346 stiftade han den första stadslagen och 1347 kom Sveriges första landslag som ersatte de äldre landskapslagarna. Till skillnad från Magnus Ladulås odaterade och delvis obekräftade förordning rörde sig kung Magnus Erikssons lag om ett genomarbetat stycke juridik med helt andra ambitioner. Nu indelas också frälset i flera grupper: riksråd, riddare och svenner. Dock utan större skillnader i privilegier och det var fortfarande möjligt för bönder att vinns frälse genom att ställa upp till vapensyn. Digerdöden som slog ner i Sverige bara två år senare gjorde att lagen inte fick det genomslag som krävdes och på många håll var landskapslagarna ännu i fortsättningen det vanligaste riktsnöret.
Värt att påpeka. De olika nivåerna inom frälset påverkade på inget sätt det heraldiska vapnet eller vapenrätten. Om möjligt bidra utvecklingen under Magnus Eriksson till att fler antog vapen och bruket planades ut. Inga rangtecken finns heller.

En union skänker oenighet

Erik av Pommern var en kung med kunskap om hur ett rike skulle styras. Politiken gick ut på att skapa enighet inom unionen och som ett led i det införde han en härold som var härold över tre kungariken. Så skriver mäster Simon om sig själv. Under Simons era, fast vi känner inte till om han själv fattade besluten, utfärdades de första vapenbreven till nykorade frälsemän, i Sverige 1418 och i Danmark 1420. Sedan dess har vapenbrev varit ett naturligt inslag till nya frälsemän, med följd att de inte längre själva varit fria att ta sig ett vapen – eller byta om de skulle vilja det.
Kung Erik införde också det första skandinaviska riddarsällskapet, men det fick en kraftig dansk slagsida och föll bort efter Eriks abdikation. Ett nytt riddarsällskap, det som är föregångaren till Elefantorden, instiftades inte av kung Kristian I förrän Erik avled 1457.
Per Brahes grevebrev från sent 1500-tal.
Per Brahes grevebrev från sent 1500-tal.

Vasatidens maktanspråk

När Gustav Vasa kliver upp på Sveriges tron börjar en ny tid av konsolidering. Kronan ska ha kontroll över riket för att på bästa sätt kunna tillgodogöra sig dess resurser.
Med hans söner kommer turen till adeln. Först instiftar Erik XIV ett ordenssällskap och de två högadliga graderna greve och friherre. Det görs när han 1561 kröns till kung och svär trohet till folket och försäkrar att inte missbruka sin makt. Erik är den första kung någonsin i Sverige som ärvt tronen utan föregående val. Det gör att hans position är vacklande och hans osäkerhet över just detta mynnar ut i Sturemorden 1567, det brott som kostade honom tronen.
1569 kröns Eriks lillebror Johan III till kung över Sverige. Erik XIV lever ännu och har sina anhängare också inom högadeln och det krävs stora uppoffringar från Johans sida för att inte få ett uppror på halsen. Lösningen blir ett nytt fastställande av frälsets skyldigheter och privilegier. Det främsta privilegiet är att det personliga frälset nu ersätts av en ärftlig adelsklass som ännu består.
Ordenssällskapet som Erik skapade läggs åt sidan av Johan III som i sin tur skapar sitt eget ordenssällskap. Det kommer inte heller att överleva nästa kung på tronen.
Gustav Vasa, svensk kung för länge sedan.

Införandet av grevar, friherrar och riddare gav de första effekterna på svensk heraldik sedan riddarna fick för sig att börja använda hjälmprydnader, vilket sedde omkring 1300. Nu införs hjärtskölden som läggs på ett kvadrerat vapen och det är redan från börjar självklart att

Den öppna hjälmen har under 1500-talet

Sentida heraldiska effekter

Det är klart att så kraftiga politiska förändringar också slår mot heraldiken och vårt sätt att se på den. Idag har vi medeltiden som ett heraldiskt ideal när det gäller hur ett vapen utformas. När det gäller vem som har rätt i detsamma följer vi däremot de regler som fastslogs för riddarhuset 1626. Under närmare ett sekel ansågs det vara ett adligt privilegium att föra en vapensköld. Först med Harald Fleetwoods artikel i den tredje utgåvan av Bonniers lexikon 1927 sägs det uttryckligen att alla och en var får föra ett vapen och att det senaste seklets uppfattning grundar sig på ett missförstånd angående tolkningen av en förordning från 1766. I ärlighetens namn går det inte att säga hur den förordningen ska tolkas, men vi väljer idag det mest positiva sättet för allas tillgång till heraldiken. Vi skulle dock lika gärna kunna strunta i den förordningen eftersom vi struntat i så många andra.
Allt från det karolinska enväldets tid har adelns konservativa flygel arbetat för att begränsa bruket av heraldiska vapen i Sverige. Ett krav restes redan 16xx men gav inget resultat. Ett nytt lades fram 1686, också det utan resultat. På 1700-talet börjar lärda skriva om heraldik och undan för undan blir heraldiken ett adligt område genom att de ofrälse osynliggörs i dessa texter. Det märks, enligt mig, i de referenser till äldre förhållanden som görs från sent 1700-tal fram till tidigt 1900-tal då Harald Fleetwood börjar nämna det ofrälse vapenbruket i ett par artiklar.  Därmed ligger fältet fritt för förordningen från 1766 – samma år som tryckfrihetsförordningen antas i Sverige. Vapensköldar är vid den här tiden en så okontroversiell fråga att en begränsning kan införas.

Den nya demokratiska eran som växer sig stark i slutet på 1800-talet börjar ifrågasätta den äldre synen på adelskapets privilegier. Den nya borgarklassen med sina ekonomiska resurser är måhända inte så intresserade av heraldiken som sådan men den vill samtidigt inte acceptera att få ta del av den när den så önskar. Det är i det ljuset som jag vill se det stora intresset för såväl släktkalendrar som sigill- och vapenforskning från sent 1800-tal.

Det resulterar på 1930-talet i att riksheraldikern under några få år börjar dela ut vapenbrev till ofrälse. Här framgår det tydligt att

Viktiga årtal att hålla koll på

1219 Vapen införs i Sverige (dvs det första kända kan dateras till detta år)
1280 Frälse införs i Sverige
1347 Rangordning inom frälset i grupperna riksråd, riddare, svenne. Ej så formell som den Erik XIV införde och det gav inte heller något heraldiskt avtryck.
1420 Vapenbrev införs i Sverige, troligen till följd av Erik av Pommerns arbete för att förbättra den statliga administrationen.
1561 Grevar och friherrar införs i Sverige
1561 Ordenssällskap införs i Sverige
1569 Ärftlig adelsklass införs i Sverige
1626 Riddarhus införs i Sverige, adeln i tre klasser: grevar/friherrar, riddare, svenne.
16xx Riddarklassen avskaffas. Tre nya klasser på Riddarhuset: grevar, friherrar och svenneklass
1719 Riddarhuset
1748 Statsordnar införs och med dem titeln kommendör.
17xx Gustav III återinför riddareklassen som bygger på några få gamla riddarätter och de nya kommendörerna av statsordnarna.
1866 Ståndsriksdagen avskaffas, Riddarhuset omvandlas till en korporation kallad Ridderskapet och adeln

Vägen till ett släktvapen, del 1

Hur gör man ett heraldiskt vapen?
Tja, de flesta har en idé och håller fast i den. Andra funderar och funderar i evighet innan de blir klara. Så var det med mitt vapen.

Jag tycker att processen att ta sig ett släktvapen ska få ta tid. Det är något som man ska bära med sig länge och kanske lämna över till kommande generationer. Då kan det vara bra att ha något som man kan st för, något som man gillar.

Eftersom jag råkar vara en ganska ombytlig person var min väg till ett släktvapen ovanligt lång. I några artiklar här på sidan presenterar jag släkten Waslings vapensköld(ar) och förklarar varför de ser ut som de gör.

Läs den första artikeln här 

 

Vad är ett alliansvapen?

Jourhavande heraldiker

Veckans fråga. Kan två makar förena sitt vapen och i isåfall hur?

Visst kan de det. Man kan också göra det på flera olika sätt. För att förstå varför måste vi förstå att män och kvinnor värderades olika förr (även om det är något som många idag har svårt att erkänna) och att det har fått tydliga efterverkningar i den heraldiska traditionen. Jag vill också poängtera att den som med förståelse för detta ändå argumenterar för att vissa traditioner ska leva vidare nog har missförstått heraldikens väsen och syfte. Att de som inte är lika historiekunniga vill behålla traditioner är en annan sak och handlar mer om upplysning.
Över till alliansvapnen och här är en kortfattad övergripande beskrivning.

Version 1 – Allt under en sköld

Det här är egentligen inget alliansvapen utan är egentligen en kvinna som använder sin makes vapen. Fenomenet finns sedan medeltiden. Inom aristokratin förekommer det i regel när kvinnan helt enkelt är underordnad, medan en kvinna med makt (änka eller liknande och med egen ekonomi) inte gärna har något annat vapen än det hon föddes med. Men aristokrati och kungahus har andra regler än vi övriga eftersom det kommer in juridiska frågor kring arv av titlar och liknande. Ser vi till vanligt folk (lågadel och andra) så får vi komma ganska långt fram i tiden innan kvinnor presenteras med sina mäns vapen. Det börjar på allvar någon gång under 1700-talet och är sedan vanligt under 1800-talet.

Än idag dyker det upp den här typen av vapenföring. Det är då i regel kvinnor gifta med en adelsman (oavsett om de själva är adel eller inte) eller kvinnor gifta med en man som är heraldiskt intresserad, men det är numera allt ovanligare.

Mitt råd är att helt undvika det. Om kvinnan har ärvt ett vapen ska hon naturligtvis föra det. Ett vapen är inte knutet till ett släktnamn utan till en släkt.

Version 2 – Allt under en hjälm

I den här varianten visas båda parternas vapnen upp intill varandra men det sker under mannens rangkrona eller

Ursprunget till detta är att kvinnan förr följde mannens rang. Var hon av högre börd så sänktes hon, var hon lägre (sällsyntare) så upphöjdes hon. Att hon i regel var av samma eller högre beror på att kvinnan ”användes” för att förena politiska eller ekonomiska partnerskap.

det här resonemanget är såklart helt omöjligt att upprätthålla i ett samhälle där kvinnan inte är underordnad maken ekonomiskt eller socialt. makan är inte längre omyndig och kvinnor studerar och gör karriär på samma (juridiska) villkor som män. Det är här värt att minnas att gifta kvinnor förblev omyndiga fram till 1921.
Att i det läget hävda att det är en tradition och heraldisk sed att framställa båda makarnas vapen under mannens hjälmprydnad eller rangkrona är att grovt missförstå heraldikens historia.
Vill hon däremot göra så är det förstås ok, men detsamma får då sägas om det är mannen som vill åka snålskjuts på makan.

Version 3 – Två vapen intill varandra

Detta är den egentliga formen av alliansvapen. Båda vapnen framställs i sin fullständiga form där mannens vapen står till heraldiskt höger och kvinnan är till vänster. I samkönade äktenskap får man naturligtvis välja vem som är var.

Man kan också välja att avstå båda makarnas hjälmprydnader. Det är vanligt att man förenar sköldarna med ett band eller en kedja eller liknande.

 

Alliansvapen, släktvapen, för släkterna Mutka och Wasling
Alliansvapen för Mutka-Wasling. Teckning: Magnus Bäckmark

Version 4 – Likställda vapen i en sköld

Numera är det vanligaste att man är likställd. Man kan då förena vapnen i en sköld där mannens vapen är till heraldiskt höger och kvinnan är till vänster. I samkönade äktenskap får man naturligtvis välja vem som är var.
Tänk på att det bara är ett alliansvapen som dess syfte är att representera två personer. Samma vapen med samma klyvning kan användas av en gift kvinna eller av makarnas barn.
Det är alltså syftet och inte utseendet som ger begreppet alliansvapen.

Notera.
Det är just därför man i alliansvapen klyver en sköld i två som Svenska vapenkollegiet och Nationalkommittén för genealogi och heraldik inte godkänner nyskapade vapen som är kluvna.

Alliansvapen bland heraldiker

Alliansvapen är inte så ovanliga i heraldiska sammanhang även om man sällan ser dem utanför dessa. Här är några av de som finns på Svenska heraldiska föreningens sid för medlemmarnas vapen. Sköldarna är tecknade av Ronny Andersen. Jag har inte full koll på allas efternamn, därför saknas några.

Apelstig-Eldh
Bede-Boberg
Wasling-Mutka
Sunnqvist-Sjöstrand
Hill
Ehinger
Bäckmark