Alla inlägg av lokedante

Hur skriver man en blogg?

På rubrikens fråga finns många svar. De flesta handlar om hur man gör sin blogg populär och läst. Några om hur man fokuserar på det man tycker om. 

Just i detta inlägg vill jag bara säga att jag skriver för att det är roligt. Det innebär att jag ibland skriver vid min dator med allt vad det innebär av ordbehandlings- och bildredigeringsprogram men andra gånger skriver i min telefon och använder foton direkt från mobilens dels enkla, dels lilla (skärmen begränsar onekligen för en 50+:are) utrymme.

Av det skälet vet jag att det ibland blir stavfel och det kan komma upp bilder som är rätt värdelösa. Det vet jag  för ingen av dessa skulle jag någonsin låta trycka. Men i bloggen bryr jag mig inte så mycket om det eftersom jag förmodligen skulle skriva väldigt mycket mindre om jag ar tvungen att vänta in en dator inför varje publicering.

Men å andra sidan – jag är rätt prestigelös så om du hittar några stavfel eller slarviga faktafel så är det bara att mejla. Just idag har jag rättat några detaljer som Klas uppmärksammade mig på. Tankefel eller andra typer av fel lär du däremot inte hitta 🙂

Jag avslutar med dagens, eller kanske månadens, mest misslyckade selfie. Inte många rätt där inte.

Selfie

 

Historiedagarna, dag 1

2017 besöker historiedagarna Borås. Här bokstånden i Högskolans entré.

Historiedagarna 2017 i Borås. Ett evenemang som jag nu för första gången fått möjligheten att besöka. Och det gav mersmak.

Invigningen hölls i Carolikyrkan mitt i Borås och gymnasie- och kunskapslyftsminister Anna Ekström höll invigningstalet efter att ordförande Dag Klackenberg hälsat välkomna. Därefter utdelning av priset till bästa historielärare, som jag tror gick till Mikael Karlsson, men jag kan ha hört fel.

Med detta avklarat promenerade de 400 deltagarna över till Borås högskola några stenkast bort. Visserligen var detta av nöden tvunget eftersom Borås inte har byggt klart sin kongresshall än och Högskolan inte rymmer alla som kommit, men inte desto mindre var det ett välkomet trivsamt uppbrott som gav oss möjlighet till lite informellt småprat. Vilket alltid är välkommet.
Själv fick jag en pratstund med såväl Magnus Bergsten, Jacob Wiberg, Bo Eriksson som Henrik Klackenberg. Bara det var värt det lilla uppbrottet.

Forskarna Johan Östling, Bo Eriksson och Annika Törnqvist (från Clio)

Kunskapens nya rörelser

Första föreläsningsomgången (och den enda för mig denna dag). Jag valde Bo Erikssons och Johan Östlings ”Att skriva historia för en intresserad allmänhet” för den kändes mest relevant för mig.

Just det här med att skriva för en intresserad allmänhet är något som jag själv funderar mycket över, både här på bloggen och som redaktör för Vapenbilden. Jag håller med Johan och Bo om att populärhistoria inte är en förenklad version av riktig historia skriven av glada entusiaster som Nationalencyklopedin antyder. Läs gärna deras förklaring och ni ser en text som inte hade passerat en vanlig redaktörs röda penna. Det är som ett eko från 50-talets Elvis Presley eller Tommy Steel, men mer i versionen av 90-talets Herman Lindqvist eller Peter Englund.

Nä, populär historia är snarare att på ett seriöst sätt bemöta en läsekrets som är intresserad och ofta kunnig, men inte inom det historiska facket. Så därför stryks de mest akademiska inslagen i texten till förmån för läsbarheten. Innehållet tror jag däremot vinner på att behålla sin abstraktionsnivå och efter att ha tittat igenom boklådornas historieavdelningar verkar redaktörerna ha dragit samma slutsats.

Problemet är för historiker, och här kan jag bekräfta att det även gäller heraldiker, att det är väldigt svårt att få forskare att skriva. Om det är för att de inte vill sänka sig till de övrigas nivå eller om det skulle visa sig att den akademiska nivån är densamma som den icke-akademiska när de får mötas vågar jag inte svara på men det är synd att mer expertkunskap inte kommer fram.

Men det var en liten utvikning från Johan och Bos diskussion. Det handlade mer om hur akademierna kan och behöver verka för att nå ut men ändå behålla sin expertis. tt intressant projekt finns i Australien och kallas ”The conversation”. Här har riktigt redaktörer ansvar och de ger uppslag/uppdrag till forskare som skriver en text som sedan bearbetas till läsbart skick.

”Kunskapens nya rörelser” är ett annat uppslag och den skriften kan du läsa här. Den sammanfattar forskningens problem på ett förtjänstfullt sätt samtidigt som den utvecklar Johan och Bos tankar under symposiet. Läs den gärna och fundera kring den några minuter. Jag säger inte att den förändras ditt liv men kanske uppmuntrar den dig till någon form av aktivitet.

En notering jag gör är att skriften pratar om det nya medielandskapet och hur pressen retirerat. Därför är det talande att de tidningsartiklar som författarna själva refererar till finns i Svenska Dagbladet, men inte i Dagens nyheter, Göteborgs Posten eller Sydsvenska dagbladet.

Jag hoppas kunna återkomma till detta ämne.

Tips till den som vill skriva

Från föreläsningen vill jag förmedla sex tips som gör dig till en intressantare författare av populärvetenskapliga texter utan att förlora din relevans.

1 Skriv en intresseväckande ingress/inledning (tänk scener)

2 Dramaturgin är central. Bygg upp historien, spara det intressanta till slutet (det är alltså motsatsen till att skriva en uppsats där vi börjar med att berätta vem mördarens är och därefter grottar ner oss i alla detaljer)

3 Skapa närvaro.

4 Detaljerna är viktiga. Inte i form av noter men i form av miljöer. Det har också fördelen att ge oss själva bättre förståelse för vårt ämne. Ta gärna hjälp av reenactment-personer eller museer när böckerna inte ger ledtrådar.

5 Snärtigt språk med oväntade formuleringar.

6 Våga komma med något nytt. Upprepar du bara vad andra skrivit kan då vara säker på att även läsaren har den informationen och varför ska de då läsa din text?

Spännande engelsk blogg

Bloggtips

Nyfiken på äkta lokal engelsk heraldik? På bloggen Cheshire heraldry kan du se de vapen som registrerats vid visitationerna under 1500- och 1600-talen. 

Martin Goldstraw är en engelsk heraldiker med stor passionoch stor kunnighet. Titta gärna in på hans blogg. Här han du se alla vapen som omnämnts och registreras vid visitationerna under 1500- och 1600-talen. Visitationerna var ett sätt för kronan att få ordning på vem   var ”adlig” (det engelska adelsbegreppet är ju inte direkt översattbart till svenska).

Martin har inte bara tagit fram den lokala heraldiken. Han har också avbildat vapnen och strukturerat upp dem på ett föredömligt sätt. För dem som liksom jag inte riktigt litar på att bloggar på nätet finns kvar för evigt finns det möjligt att köpa böcker för respektive visitation. Visst är de lite dyra, men upplagan är såklart liten och det arbete som Goldstraw lagt ner viktigt varför summan känns överkomlig.

Det hela är förstås en bra vapenbok vilket är viktigt för oss heraldiker. För mig är det dessutom en intressant källa till att förstå lite mer hur härolderna i England arbetade rent praktiskt, hur de resonerade samt vilket heraldiskt syfte de hade med sitt arbete. med böckerna i hand borde det dessutom fantastiskt spännande att få åka i deras fotspår.

Bloggen Cheshire heraldry

Vapenbilden nr 111 ute nu

Omslaget till Vapenbilden nr 111, 2017

Så har den kommit till medlemmarna, Vapenbilden nummer 111. Ännu ett fantastiskt nummer av Sveriges bästa heraldiker och jag.

Denna gång hade Svenska Vapenkollegiet en extra stor inlaga om hela 12 sidor. Det var 30 nya släktvapen som skulle ut på slutgiltig granskning.

Hitintills har Svenska vapenkollegiet granskat och låtit nära 400 vapen presenteras för övriga heraldiker. Fram till nu har inte ett enda förslag till justering inkommit som kollegiet har känt behöver beaktas. Det betyder i klartext att alla vapen har klarat inspektionen och de få inlägg om kritik mer rör smak än vapnens giltighet. Det om något är ett gott betyg för verksamheten.

Knut långe än en gång

Den mest djupgående artikeln är Mats Perssons djupdykning i Knut Långes vapen. Under året har just detta vapen granskats mer än något annat och jag vågar påstå att det vi nu vet är det vi kan få veta i är det som går att veta med de fynd vi har idag och de forskningsmetoder som finns att tillgå.

Resultatet då? Det kan ni läsa om i Vapenbilden eller, i en förkortad version, på hemsidan heraldik.se i sinom tid.

Heraldiken i SCA

Anna Troy har skrivit en artikel om heraldiken inom föreningen SCA. Deras verksamhet är allt för bortglömd av andra heraldiker, men på många sätt upprätthåller de en heraldisk tradition som andra heraldiker inte förmår.

Vapenbilden kan du endast få på ett enda sätt – genom att bli medlem i Svenska Heraldiska Föreningen. På heraldik.se kan du läsa mer.

Och till sist – ett stort tack till mina medhjälpare i Vapenbildens redaktion: Elias Sonnek, Marcus Karlsson, Pontus Rosenqvist och Stefan Bede samt Lennart Wasling.

Vad står Tyr-runan för

På senare tid har en viss nazistisk organisation börjar använda Tyr-runan för att visa på sin fornnordiska historia och sina nazistiska kopplingar – det senare dock utan att våga gå hela vägen.

Om den synen på sig själv kan inget annat ord än ”trams” användas, sedan spelar det inte någon roll hur hotfulla och våldsamma de än är. De har lika fullt en fullständigt vriden syn på historia. Så om det finns inget mer att skriva.

Ingen naiv normalisering

Med utgångspunkt i en debattartikel i Svenska Dagbladet idag vill jag istället reflektera kring normaliseringen av nazismen. Författaren där vill göra gällande att Tyr-runan inte är nazistisk utan fornnordisk och det har han ju rätt i. Men därifrån drar han slutsatsen att lagstiftningen bör hålla sig ifrån att lagstifta om denna och andra symboler. Där tycker jag att han har fel, för han missar kontexten. Den alltid lika viktiga kontexten. och genom att missa den så normaliserar han nazisternas bruk av Tyr-runan även om det inte är hans avsikt.

Vad jag menar är att det demokratiska samhället måste kunna vara intolerant mot intoleransen. Det innebär att kalla saker vid dess rätta namn även om det kan smärta den som inte riktigt vill se intoleransen.

Men genom att klart och tydligt markera att Tyr-runan i vissa sammanhang är en nazistisk symbol kan vi andra i andra sammanhang använda denna och andra runor för att

Detsamma hände – som författaren också tar upp (om än med något felaktig tidslinje, enligt min mening) – med Torshammaren. Denna slog igenom på 80-talet inom flera olika grupper där nazisterna långt ifrån var först. Det var därför dåtidens skinheads så sällan hade just Torshammare utan istället använde Odalrunan. När de sedan försökte utvidga sin asa-symbolik hamnade de i bakvattnet och övergav den strax.

Symbolen står för det vi vill att symbolen ska stå för

Det går inte, som författaren påstår, hävda att en symbol minsann bara betyder en sak och att dess betydelse aldrig förändras. Tvärtom förändras symboliken oavbrutet eftersom vi själva förändras liksom vår omvärld. En symbol står för det som dess betraktare lägger i den.  Om Tyr-runan endast framträder i det offentliga som en symbol sm används av nazisterna blir det en symbol för nazismen. Ska den fortvara en symbol som hör till Asa-tron så måste de som bevarar traditionen kring denna tro också visa upp den i dess ursprungliga sammanhang.

Att det i dagens upphaussade medielandskap kan kännas som en hopplös uppgift kan jag förstå, och därför tycker jag att fler ska bidra till en positiv syn på den fornnordiska traditionen. Om inte annat så för att visa att den är allas och att den är inkluderande. Författaren som kommer från Samfundet Forn Sed Sverige kan inte stå ensam.

Den som har tittat in på Svenska Heraldiska Föreningens och Svenska vapenkollegiet ser säkert där att flera vapen har en symbolik som går tillbaka till just Asatron och dessa har verkligen inget med nazism att göra.

 

Hjälmprydnaden i Sverige

Jourhavande heraldiker

Heraldiska samfundets vapensköld
Heraldiska samfundets vapensköld. Källa: Wikipedia commons

Frågan: Jag undrar om du kan svara på vid vilka tillfällen en släktgren byter hjälmprydnad på sitt vapen. I Storbritanien differentierar man ju skölden beronde på ens position i släkten, men jag känner inte till vad som motiverar byte av hjälmprydnaden. Känner du till vad som är brukligt i Sverige?

En både enkel och svår fråga som brukar få många olika svar. Detta är mitt.

I Sverige finns det finns inget speciellt bruk kring byte av hjälmprydnad. Varje vapenbärare har gjort lite som de velat från medeltiden fram till idag.

 

Storbritanniens regler

Storbritannien är ett släkte för sig, heraldiskt sätt, så vad de gör är inte så relevant för oss nordbor.  Britterna gör, åtminstone i teorin, briseringar av vapen för att skilja en person från en annan. Varje person inom en släkt ska alltså ha sin egen unika variant av vapenskölden. Släktvapnet blir då så att säga både för- och efternamn.

Den här seden att brisera ett vapen gör att man ofta är statisk när det kommer till vapnets grundkomposition. Det får till följd att man inte heller byter hjälmprydnad. Det i sin tur gör att denna ”crest” lever vidare från generation till generation, ofta mer oförändrad än vapnet. Det leder, skulle jag vilja säga, till att britterna språkligt har gjort att begreppet ”crest” i vanligt tal, bland icke-heraldiker, avser hela vapnet.

Nordiska regler

Men nu till oss i Norden och Sverige, för samma tradition gäller för alla våra länder. Här har det aldrig funnits speciella tecken för enskilda individer inom en släkt. Briseringar i den betydelse som man läser i brittiska heraldiska verk varken finns eller har funnits här.

Från 1625, när Riddarhuset grundades, är seden snarare att alla inom släkten har samma vapen som då är detsamma som släktens efternamn. I det ytterst få fall där en adelssläkt har bytt namn (som Anckarströms släktingar efter mordet på Gustav III) har de också bytt vapen. Inom adeln från 1625 har man alltså varit extremt statisk och behållt exakt samma sköld och hjälmprydnad.

Före 1625 inom frälset, och såväl före som efter inom de ofrälse vapenförande släkterna (vilka är få och svårutforskade) har hjälmprydnaden snarare varit ett bihang till skölden och mest använts för att skapa harmoni. Vi kan se att hjälmprydnaden under 1300-talet ensam kunde användas för att identifiera en person, men det bruket försvann senare även inom frälset.
Hjälmprydnaden har i regel behållits men utan tanke och när man bytt sköld har hjälmprydnaden också förändrats. Eller så har man bytt för att man vill skilja sig från en släkting, även om det var mindre vanligt än litteraturen påstår. Det var mer en tysk företeelse att använda hjälmprydnaden som sätt att skilja en person/släktgren från en annan.

 

Har du koll på The society of Heraldic Arts?

Vapensköld för föreningen The society of Heraldic Arts

Jag måste erkänna att jag har syndat. Visserligen har jag länge känt till denna förening men någon riktig koll på dem har jag inte haft. 

Men nu blir det bättring för the Society of Heraldic Arts samlar många av den anglosaxiska världens främsta heraldiska konstnärer, och en hel del andra med. Det gör det lätt att hålla koll på dem och följa den konstnärliga utvecklingen inom heraldiken.

När uppstod ordet heraldik?

Ja, när kopplades ordet Heraldik ihop med vapenlösa? Och har det någon  betydelse?

Torsten Hiltman tar upp frågan och konstaterar att ordet heraldik uppkommer mycket sent. Först på 1600-talet börjar begreppet “héraldique” användas i franskan. Det förekommer då i en ordbok från 1680 av Pierre Richelet. Enligt Hiltman är det dessutom som adjektiv. Först under 1800-talet breddas ordstammen till att kunna användas som substantiv.

I engelskan förekommer begreppet ”Heraldry” tidigare, redan under 1500-talet. Men inte tidigare än så. England är lite speciellt eftersom det endast här kan visas på att härolderna hade en form av myndighetsauktoritet under 1400-talet. De för England unika visitationerna är säkert ett skäl till häroldernas status. Begreppet Heraldry användes även i Englnad vid denna tid för att beskriva häroldernas uppdrag i allmänhet, inte för deras arbete med heraldiska vapen.

Konsekvensen då? Jo, som Hiltman skriver, och jag instämmer i, betyder det att flertalet heraldiska läroböcker om heraldikens historia hamnar i ett cirkelresonemang om att härolder måste kunna heraldik eftersom de gör vapenböcker, som de gör för att de kan heraldik, vilket hörs på deras ämbetsnamn härolder.

Detta trots att vi har få belägg på att härolder har gjort vapenböcker.  Eller snarare, vi vet att de gjorde några och vi vet att några icke-härolder gjorde andra samt att många andra har helt okända skapare.

En liten jämförelse med kartor

Vår tanke att man måste vara expert inom ett område för att skriva böcker inom det är ganska främmande för äldre tider. Kartografin är ett spännande område. Det fanns kartografer redan under 1300-talet. Men de hade konkurrens från andra. De två första kartorna över Sverige har till exempel två svenska biskopar som upphovsmän. Först Johannes Magnus och sedan Hans Brask (se nedan) som troligen 1533-34 målade denna färglada karta.

Det verkar alltså som att man som renässans-man förväntade sig av sig själv att kunna det mesta. Och om en biskop kan göra kartor över Sverige är tanken att en officer/riddare gör vapenböcker inte speciellt långt borta. Den borde i alla fall inte vara det.

Biskop Hans Brasks karta från 1533, enligt en tolkning

Läs mer: http://heraldica.hypotheses.org/766#_ftn4

 

 

Akademiskt eller inte

Skriver bara av mig för jag blev så paff när en känd heraldiker (pensionär) på allvar hävdar att det är skillnad på hur man förhåller sig till fakta om man är verksam vid universitet mot att man inte är det. 

Men ju mer jag har funderat på det desto mer är jag inne på linjen att hen tillhör en generation där man antingen läste vid universitet och blev kvar där eller inte alls läste vid universitet utan började jobba när man tagit studenten. För de som är yngre än mig är detta ju fullständigt främmande eftersom hälften av alla 20-åringar tar akademisk examen.

Och apropå det här. Läste du att förre finansministern Anders Borg nu är på väg att antas till doktorandutbildningen i ekonomi vid Handels. Han var visst välmeriterad, tyckte en av professorerna som lämnat vitsord. Kan inte annat än hålla med, men jag är ju lite osäker på om han var så noga med fakta när han var minister; han var ju gudbevars inte vid universitetet.