Alla inlägg av Jourhavande heraldiker

Medeltida talande vapen

 

Talande vapen är släktvapen där vi av sköldens huvudmotiv kan ”läsa” vad bäraren heter.  Ätten SIlverskiöld har en sköld av silver, Cedermarck har tre cedrar uppväxnade från mark och von Vogelsang har såklart tre (sjungande) fåglar.

Medeltida ätter brukar vi inte säga ha talande vapen eftersom deras namn i regel är hämtade från vapensköldens motiv. Ätten Vasa har sitt namn efter sin vase men det tog 200 år från vapnets tillkomst till kungaätten la sig till med ett tilltalsnamn. Bielke och Natt&Dag tog än längre tid på sig. Båda dessa vapen kan spåras ner till sekelskiftet 1300 men släktnamnet kom till först på 1600-talet.
Jo, deet fanna de som kallades bielkar, sparrar etc redan på 1300-talet men det verkar inte i något fall vara mer än smeknamn som troligen anspelar på skölden eller något som vi idag inte förstår.

Talande heraldik från 1200-talet

Finns det då medeltida ätter som hade ett talande vapen? Ja, faktiskt finns det ett par och de är bland de äldsta vapen vi har.

Det första talande vapnet tillhörde stallaren Brynolf Mus som någon gång 1222-30 undertecknade ett dokument med sitt sigill. Denne mäktige krigare valde alltså en mus som står på ett bord som symbol. Sigillet är runt så det räknas ibland inte som ett heraldiskt vapen, men jag väljer att ta med det här ändå.
Bryniolfs vapen anspelar alltså på hans smeknamn eller vad det ska kallas.

Änder

Näste man med lite klurig humor är Israel Andersson And. Jag tror att hans tillnamn And bara är en fyndig förkortning av hans patrynomikon Andersson för läser vi på hans sigill står det följande i legenden (omskriften/texten i cirkeln runt bilden):
”And …. [And] REE AN[D]

Även andra i släkten har samma grundmotiv, en and, så jag tror det är en version av dåtida studentikos humor.

Änglar

Tre bröder med det något krävande namnet Ängel har just en ängel i sina vapen.
Förmodligen är det ärkeängel Gabriel som finns i deras sköld för denne avbildas med vingar och en liljestav, precis som den ängeln i deras släktvapen.
Deras systerson Johan tog mammans namn och vapen och med honom dog släkten ut 1314.

En gravhäll med familjens vapen finns än idag i Skokloster kyrka.

Båt

Bondesläkten har en båt, vilket är lite komiskt. Mer naturligt är det att riddaren Karl Baat förde en båt i sitt vapen. Det gjorde även hans far Birger Turesson och hans bror/halvbror Magnus Birgersson.  Här verkar förstås båten i vapnet komma före båten i namnet, men det är ju möjligt att släkten redan innan hade detta tillnamn.

Brädor

Det sista exemplet här är Läma, också det en släkt med rötter i 1200-talet. Redan Svenskt biografiskt lexikon nämner att namnet, kommer av begreppet ”lämm” som avser brädor ställda på tvären på baksidan för att ge stadga. Och ser vi på skölden så är det just två snedbalkar de har i sin sköld. Nu är det väl troligt att de först gjorde sin sköld och sedan fick sitt namn, men namnet fanns likafullt

 

Läs mer

L Fr Läffler; Några svenska ”talande vapen” (Personhistorisk tidskrift 1903:72)

Vapenglas och annan lyx

Vapenskölden finns där för att identifiera sin ägare. Ibland har den använts i fält och då ska den vara enkel. Vid andra tillfällen är den ett minne över en död (begravningsvapen) och då kan den vara pråligare. Ibland är den bara där för att vara vacker och kanske ge en känsla av lyx och flärd. Då kan den anpassas för det ändamålet.

Vad som är lyx skiljer sig såklart från person till person så lyx här ska mer läsas som en synonym till onödig utsmyckning i syfte att göra ett föremål vackrare och/eller personligare.

Sedan ska vi inte sticka under stol med att heraldiken förr, från tidigt 1500-tal fram till franska revolutionen, hade som sin absolut främsta uppgift att markera bärarens sociala position. Detta är skälet till varför rangtecken skapas under denna tid, liksom alla ordnar så som vi tänker på ordnar idag.

Vapenglaset och porslin

Och bland onödiga utsmyckningar har jag svårt att hitta på något som är mer uppenbart än ett dricksglas i hemmet. Det är ju inte så att din besökare undrar var han är och tänker ”tur att det fanns ett vapen på glaset, nu vet jag var jag är”.

Däremot gör graveringen eller målningen på glaset att det blir vackrare. För att inte tala om att det blir roligare för dina efterkommande att behålla glaset istället för att ge bort det till Myrorna.

Allt det som gäller för graverade glas gäller såklart även för porslin. Målat porslin började dyka upp på 1600-talet men slog igenom stort som lyxprodukt under 1700-talet. I princip allt porslin importerades då från Kina medan glaset gjordes i Europa. Och trots att porslinet var en väldigt dyr lyxprodukt var det graverade glaset väldigt mycket dyrare.

Bokmärket

Ett exlibris i en bok säger vem ägaren är. Kanske lite väl meningslöst i en pocket men varför inte ha det i ett av de dyrare verken du har därhemma.

Det finns en mängd regler kring hur ett riktigt heraldiskt exlibris ska se ut. Det ska vara vänt i courtise (hjälm och föremål spegelvänds så de tittar in i boken), det ska vara på vissa papper och det ska limmas på visst sätt på rätt plats. Allt det där är förstås lite kul men mest snobbighet. Det finns inget rätt sätt att identifiera sig och sin bok så välj en bild som dy tycker om och som du tycker passar att klistra in i dina böcker. Svårare behöver det inte vara.

 

 

 

 

Danska föredrag för heraldiker

Lyssna på föredrag i Köpenhamn. Dansk Heraldisk Selskab inleder nu vintersäsongen 2019/20 med en rad intressanta ämnen.
Läs mer om dem här.

 

Vapensköld för Danskt heraldiskt sällskap

Anetavler med ambitioner
– om lånte fjer og andet godt

Tisdag 29  oktober kl. 19.30
med Peter Kristiansen:

Fake news og honnette ambitioner i Griffenfelds våbenføring

Tisdag 26 november kl. 19.30
med Ronny Andersen

Hur grevarna tog hertigkronan och friherrarna grevekronen
Utvecklingen av de svenska rangkronorna

Tisdag 28 januari kl. 19.30
med Martin Sunnqvist

Symbolkredse – fiktive våbener til inspiration

Tisdag 25 februari kl. 19.30
med Steen Clemmensen

Scotland – is it really heraldry?

Tisdag 31 mars kl. 19.30
med Elizabeth Roads, Snawdoun Herald

Baltisk adel i procession

Didrik Wrangels huvudbaner i Knutby kyrka
Didrik Wrangels huvudbaner i Knutby kyrka

Redan på medeltiden, och möjligen ännu tidigare än så, var en stormans begravning något mer än bara en begravning. Det var en symbolisk akt som visade att den döde var förmer än de andra i samhället och att den dödes arvingar nu tog över den dödes plats.

Olaus Magnus beskriver i sin bok om De nordiska folkens historia hur det gick till när en frälseman skulle begravas och hur viktig processionen var. På 1500-talet utvecklas begravningarna än mer men fokus läggs på minnesstenen över den döde. Det är nu som bruken med porträttstenar i sten kompletterade med anvapen fullständigt exploderar men det är ändå inget emot det som händer under 1600-talet. Det är också värt att notera att även om sättet att genomföra en adlig begravning ständigt förändrades efter modets växlingar så var deras huvudsakliga syfte att särskilja adelsmannen från medlemmar av de andra stånden.

För att förstå processionen gäller det att tänka på att begravningsvapnet hade två uppgifter. Dels skulle det bäras i en procession där det skulle synas ordentligt men ändå vara bärbart. Dels skulle det efter begravningen hängas upp i kyrkan med tillhörande fanor, flor och ägarens värja. Och där hänger de ännu, begravningsvapnen. Floren är däremot nästan alltid borta och någon värja har i alla fall jag aldrig sett.

Domkyrkan i Tallin (Reval)

En helt unik svensk sed

Men denna text handlar inte om svenska adelsmäns begravningssed i Sverige. Istället vill jag lyfta fram hur den baltiska adeln tog efter de svenska sederna när svenska riket lade under sig de baltiska områdena, och jag gör det genom Sigurd Wallins artikel ”Svensk processionsvapensed hos baltisk adel”

Det är förstås lätt att idag tänka sig att det kulturella steget mellan svensk och tysk adel var litet vid denna tid, men det är att göra det lite för lätt för sig. Tänk bara att de svenska begravningsvapnen med sina många anvapen faktiskt inte ens finns i Danmark och Norge.

Heraldiska vapen som del av begravningar finns förstås över hela Europa och har funnits från 1100-talet fram till idag. Men just denna form av begravningsvapen är en svensk företeelse.

Med tanke på att det ständigt framhävs, även av Sigurd Wallin, att svensk adel (singularis) ville ta efter och bli en del av europeisk adel (även den i singularis) är det värt att svensk adel under hela stormaktstiden väljer att inte ta efter någon europeisk (plural, av mig) trend rörande begravningsheraldik.

Det måste betraktas som ett mycket talande argument mot åsikten att svensk adel bara härmade andra länders seder*. Vi bör nog istället se heraldiken som ett övergripande språk där olika länder hade sina dialekter men där ingen dialekt ansågs vara för mer eller för mindre än någon annan, av sin samtid.

Alla blir en del av seden

Robert Lichton var son till en skotsk officer i svensk tjänst och gjorde karriär. När han dog var han greve och riksråd och med den ställningen borde han ha minst 16 adliga anor. Men så många fanns inte trots att han sagt sig vara skotsk greve, varför kung Karl XI personligen gav order till Peringsköld om att hans huvudbaner skulle fyllas med passande hittepå-sköldar. Detta begravningsvapen finns fortfarande kvar i Kungsholms kyrka i Stockholm.

Det finns även andra liknande fall, där utländska män som dött och begravts i Sverige fått ett svenskt huvudbaner med nyskapade anvapen. Tyske Peter Fuchs von Bühlenstein i Spånga kyrka och danske Nils Kruse i Bromma kyrka är två sådana exempel.

Seden sprider sig till Baltikum

Frågan som Sigurd Wallin ställer sig i sin artikel är om denna unika svenska sed stannade i Sverige eller om den spreds till de områden som låg under den svenska kronan. Svaret vet vi som har tillgång till internet och lätt hittar bilder på begravningsvapen av svensk sed i kyrkor använda av tyskar i Baltikum och Nordtyskland, men 1962 var det förstås inte lika känt. Hur kom det sig och vilka inom den tyska adeln tog efter sina svenska adelsbröder? Begravningsseder är inget man ändrar i första taget, än mindre när de kommer tillsammans med betydande utgifter.

Ändå är det helt klart att den tyskbaltiska adeln tidigt tar efter de svenska sederna. Ett exempel är Conrad Reinholdsson von Yxkull, död 1622, som lät göra ett begravningsvapen i svensk stil. Det finns ännu kvar i Sigtuna Mariakyrka. Han var visserligen verksam i Sverige under slutet av sin levnad, men antalet begravningsvapen i framför allt Estland är på samma nivå som de inom svenska riksområdet, vilket inkluderar Finland men exkluderar skåneland och delar av Norrland (Guelke: Alt-Livland; 1896). De vapen som finns här i Estland har, enligt Wallin, haft precis samma dualistiska syfte som de svenska: att bäras i procession och att hängas upp i kyrkan. Det finns emellertid en sak som skiljer de svenska och de baltiska huvudbaneren åt. De svenska är fästa på en stång och var vapnet för tungt har man haft en stöttestång baktill. De estniska har två fasta stänger som är satta i vinkel så två män kan bära det.

Estniska begravningsvapen finns – troligen – fortfarande särskilt i domkyrkan och S:t Nikolai i Reval och i kyrkorna i Pande, Wolde, Karris och Karmel på Ösel och S:t Peter i Riga. Domkyrkan i Reval hade samma status för Estlands ridderskap som Riddarholmskyrkan hade för den svenska aristokratin.

Svenska egenheter som kan ha påverkat

Ovan har jag beskrivit det som Sigurd Wallin tar upp i sin artikel. Men jag tycker att det saknas något som kan förklara varför en tyskbaltisk lantadel plötsligt får för sig att begrava sina döda på ett helt nytt sätt. Det var ju inte en nyhet att det kom nya härskare till området, men ingen hade tidigare påverkat dem så. Och då använde svenskarna inte ens påtryckningar mot balttyskarna. Det finns några svenska fenomen som kan ha påverkat den adel som kom att tillhöra det svenska riket.

 

En delorsak kan också vara den svenska adelns litenhet. Om polsk adel under 1600-talet bestod av upp mot 10 procent av befolkningen så var den svenska adeln under 1 procent, varav aristokratin var närmast mikroskopisk. Den var också så genealogiskt sammanbunden att den näst intill kan betraktas som en enda klan, om vi ska se det med polska ögon.

För den som kom till Sverige och gjorde karriär här gällde det att smälta in snabbt och i det ingick att man anpassade sig till begravningsskicket eftersom det uppenbart var något centralt i den svenska adelns självbild.

En viktig faktor kan vara att svenska staten och svenska statskyrkan under 1600-talet var extrem i sin tolkning av bibeln. Talibansk, är nog det närmaste vi kommer i dagens ideologiska värld. Den som hamnade under svenska kronan insåg nog snabbt att även om det ekonomiska fick passera som förr rådde nu en något annan syn på släkt och död.

En annan aspekt är den militära disciplinen och vad man förväntades offra. Svenska kungar red främst i linjen och två av dem stupade på slagfältet. Dessutom hade den svenska historieskrivningen under 1600-talet en passionerad inställning till Sture-ätterna, vars företrädare segrade och stupade på slagfältet. Med kungen i främsta linjen var det självklart att även aristokratin fanns där. Ingen tilläts fega ur, vilket den rikstyska adeln gjorde, enligt svenskarna. Självklart fick det betydelse för den baltiska adelns syn på sig själva och vad ett adelskap innebar.

* Det finns för övrigt en hel del väldigt typiska motiv i svenska adelsvapen, och det fanns ett ointresse att ta efter tysk adels symbolspråk, men det är en helt annan artikel.

 

Tyskadel i Sverige

Några främträdande baltiska adelsätter i Sverige är:
Ahlefelt, Anrep, Blanckenfelt, Brinbach, Decken, Dücker, Dönhoff, Fahrenbach, Fiefhusen, Greiffenberg, Grothutz, Hastfehr, Hemlstdt, Hendetin, Hoppenrode, Hulten, Kursel, Landschad, Libenstein, Lieven, Mecks, Paykull, Rehbock, Rehr, Richter, Rosen, Rosenberg, Schwartzhoff, Sidau, Taube, Tiesenhausen, Treyden, Tödwen, Ungern, Vietinghoff, Wartmann, Weckebrodt, Wrangel och Yxkull.

Fältmarskalk greve Jakob Johan Hastfer ligger sedan 1691 begravd i Västra Vingåkers kyrka i Södermanland och har ett ståtligt huvudbaner där.

 

Läs mer

Sigurd Wallin; Svensk processionsvapensed hos baltisk adel (1962), Skriften Svio=Estonica av Svensk-estniska samfundet.
All fakta, om inget annat specifikt nämns, är hämtat från denna artikel.

Titta gärna i Carl Arvid Klingspors ”Baltische wappenbuch” från 1882. Finns att köpa som CD via adelsvapen.com

Håll koll på vasen

Livgardets vapen från 2018.Vasakärven är Sveriges näst främsta statssymbol och ska självklart användas av stat och medborgare. Men inte hur som helst!

2018 antar Livgardet nya vapen för sina enheter ner till kompaninivå. Några har funnits lälnge, andra är helt nya.

Ett av dessa vapen är den blå skölden med den gula vasakärven. Enligt motiveringen har livgardet rötter ner i vasatid och därför har de tagit upp vasen. Där ser jag inget konstigt. Dagens livgardes föregångare skapades av just Gustav Vasa för att han skulle ha åtminstone en liten trogen militär enhet omkring sig.

Men det är konstigt att det och får godkänt av statsheraldikern med tanke på just detta vapen mycket välkända historia. (presenterat i riksarkivets årsbok 2018, men utan bild)

Men varför har de valt just detta vapen?

Varje påläst* svensk heraldiker vet att svenska nazister älskar vasen och använder den i tid och otid. Mest i otid. Två av deras organisationer har dessutom använt sig av en gul vase på blå bakgrund och minst en av dem – Svensk socialistisk samling – får anses ha större heraldisk rätt till detta vapen eftersom det antogs omkring 1936. Då använde inget av livgardets kompanier detta vapen.

Nationalsocialistisk fronts vapen. Bild: Expo.

Under 1990-talet tar Nationalsocialistisk ront upp detta vapen. Det läggs visserligen officiellt åt sidan när partiet 2008 gör om sig och delvis slås ihop med andra grupper och bildar Folkfronten som året efter byter namn till Svenskarnas parti.  Vasen förekommer emellertid som huvudsymbol så sent som 2012, vilket bilden från demostrationen i Stockholm 30 november visar.

Ännu 202 användes vasen av nazisterna. Här deras minneshögtid/demonstrationståg från Kungsträdgården till Riddarholmskyrkan. för den gränsöverskridande kungen Karl XII (deras historiekunskap är bristfäligpå alla plan)
Foto: Fredrik Persson

Alternativa lösningar

Vasen ska inte gömmas undan. Den ska istället framhävas och synas så att den absolut inte kopplas ihop med nazism. Så låt livgardet ha den men använda andra färger. Livgardet har desstuom vitt som sin färg, så här hade man kunnat låta vasen vara vit. Eller ha Gustav Vasas vapen med tilläg av bitecken. Det finns mängder av varianter som man kan välja. Bara inte denna.

Läs mer

Tidningen expo: https://expo.se/fakta/symbollexikon/vasak%C3%A4rve

https://expo.se/fakta/wiki/nationalsocialistisk-front-nsf

Svensk socialistisk samling

  • Är man inte en påläst heraldiker kan man läsa om vasen på Wikipedia. Där finns också uppgifterna om vasens koppling till nazismen.

 

Livgardets vapensköld

Kan jag ta ett utdött släktnamn?

Jourhavande heraldiker

 

Nya namnlagen från 2016 är ett steg framåt för oss som vill att unika namn ska skyddas, men den är samtidigt full av luckor.
Dessutom lockar namnfrågan till en mängd reflexioner som är värda att tänka på. Allt är inte svart eller vitt.

Inspirationen till den här texten kommer från en webbdiskussion som pågått senaste veckan. Vinkeln där är huruvida man ska få ta utdöda adliga namn eller inte, och vilken roll Riddarhuset spelar.

Det är att begränsa sig lite för mycket, tycker jag, och det leder dessutom lätt till låsta positioner. Dessutom är det en rätt meningslös diskussion eftersom vi har en lagstiftning som är väl genombearbetad, men det är givande att

Jag vill istället föra ett resonemang kring unika namn i allmänhet. Adliga namn är visserligen tacksamma för de är ofta kända eller så är de bara väldigt unika. Eller vad sägs om släkten Sprengporten som adlades för anfaderns hjältemodiga sprängning av Köpenhamns port anno 1658.

Lagens ord

Namnlagen ger alltså ett utökat skydd för unika släktnamn. Det betyder att alla namn som bärs av färre än 2000 personer är skyddade (det rymmer med råge även den talrikaste ätt på Riddarhuset). Man får dock ta upp ett äldre släktnamn om det har burits av någon i rakt uppstigande led inom fyra generationer. Det betyder att du kan ta upp din mormors mormors adliga namn om du vill.

Men den här texten handlar inte om vad du får göra utan hur jag tänker mig att vi överlag bör resonera kring vårt historiska arv.

Några exempel från förr

När det beklagas över att någon idag vill ta upp ett utdött släktnamn på tvivelaktiga grunder är skälet i regel att man kör med lånta fjädrar. Det sägs inte alltid direkt ut, men det antyds att detta är ett nytt fenomen och att man förr var hederligare mot historien. Det är nu inte riktigt sant.

Vi har ett flertal adliga släkter som glidit in med falska namn, med orätt användande av släktnamn (Sture från 1700-talet, Bure-familjer mm) eller helt enkelt har fått överta en annan släkts namn på ett sätt som idag både förkastas och förnekas att det ska vara möjligt. Här tänker jag då på de adoptioner av vuxna män som var så populära på 1700-talet att de var tvungen att förbjudas. Det skapades även en förordning om orätt nyttjande av andras släktnamn på Riddarhuset.

Adeln var inte direkt ensamma om detta, även om prästernas namnönskemål var annorlunda. Inom denna grupp tog man upp namn från gamla kyrkofäder som Boëthius eller Ambrosius. Det var visserligen gamla förnamn men det är väl naivt att tro att en lärd präst inte skulle komma på att koppla ihop sitt förnamn Bo med den antike kristne statsmannen. Även borgare tog upp äldre namn.

Jag ser inget konstigt med det. Historien är fylld av människor som hittat idoler i sin historia, eller fascinerats av historiens sagor och dess karaktärer. Jag förstår också till fullo varför man vill ta ett gammalt utdött släktnamn. Det är vackert, det är spännande eller så är det unikt. Den känslan kan jag knappast uppröras över.

Är det något som verkligen är konstigt i detta så är det den respekt vi ändå har för namn. Ingen jag stött på som är beredd att ta upp ett gammalt utdött namn med någon av dessa argument har fått för sig att det är ok att ta upp ett nyligen utdött namn och absolut inte ett namn som finns idag. Varför, kan jag undra, om argumentet skulle vara lånta fjädrar, namnets skönhet, låtgå-attityd eller spänningen. En liten tvist i frågeställningen och givna argument är plötsligt inget värda.

Lämna det gamla ifred

Jag har som synes inga moraliska tankar kring någon som vill ta upp ett gammalt namn, men jag tycker inte att man ska göra det.

Detta namn har en gång i tiden betytt något för någon. Kanske var det för denne det perfekta namnet som togs efter lång vånda och sedan fördes vidare och bars med stolthet av de efterkommande tills den siste dog. Namnet har alltså betytt något för någon som inte längre finns bland oss, men vi känner till att personen en gång levde. Varför ska då hens död betyda att vi inte längre ska bry oss om den personen? Var går den gränsen? Ska vi vara krassa så går den i så fall precis i dödsögonblicket men jag tror ingen är beredd att säga det högt ens till sig själv. Det vore helt enkelt för barbariskt, som att frånkänna någon rätten till minnet av ens egna föräldrar. Alltså säger vi gamla utdöda namn precis som om några generationers mellanrum skulle göra någon skillnad.

Nej, här tycker jag att vi ska respektera de dödas rätt till sin identitet på samma sätt som vi respekterar de levandes rätt till sin.

Men ska alla namn bevaras?

Varför inte. Det är inte speciellt svårt att komma på nya namn. Jag skulle ju kunna få för mig att tycka att Wasling är trist (min farfar tyckte ju att Pettersson var trist så han bytte till Wasling) och att Vasa vore fräckare. Det var visst för bra, så jag tar Vase istället (det har några gjort), eller ska jag ta Vasaborg? Det var ju inte ens ett riktigt efternamn så det borde vara ok? Nä, det tror jag ingen tycker. Så varför framhärda i just det förslaget när jag lika gärna kan ta det helt nya namnet Gyllenvase. Det låter både pampigt, sagolikt och vackert, det är inte lånta fjädrar och inte låtgå-attityd.

Att säga att man ska låta bli kända namn är en allt för meningslös riktlinje för den genomsnittlige juristen (skulle säga alla jag känner utom två) har en mycket grundlig kunskap om svensk historia. Det betyder att om de ska få bestämma om namn så blir det några obildade män och kvinnor som kommer att slå planlöst i några lexikon för att komma fram till om ett namn är känt eller inte, helt omedvetna om att det som står i ett lexikon kan vara utbytt till nästa upplaga och att dagens digitala värld ställer allt på huvudet. Det finns inget känt/okänt längre, det finns bara sökord på nätet.

Därför ska vi inte ha jurister som avgör om ett namn är unikt eller inte, för det är detsamma som att inte ge några namn skydd. Enligt mitt tycke har juridiken redan visat att en inte förmår argumentera inom kulturarvsfrågor.

Då är det bättre att ha ett regelsystem som i största möjliga mån är förutsägbart för alla, till exempel genom att ha klara riktlinjer för hur man ser att ett namn är unikt, vilket jag tycker ska grunda sig på om vi genom forskning kan säga att det är just unikt, inte att det är känt på grundval av en dagsaktuell bok i ämnet.

 

Ja, det här är en fråga som det är värt att fundera.

Din mentor i heraldik

Jesper Wasling anno 2016
Jesper Wasling anno 2016

Är jag en hjälte eller är jag en mentor?
Den frågan fick jag i veckan när jag i veckan på jobbet, mitt riktiga jobb, var med i en workshop.

Det handlade då förstås om utbildning men det kan ju lika gärna handla om en heraldisk blogg.  Ämnet var helt enkelt om jag ser mig som hjälten i udervisningen eller om jag är mentorn som hjälper hjälten att lyckas. Är jag Frodo eller Gandalf?

Workshopen fick mig att fundera på den här bloggens funktion. Vad säger jag egentligen här och vad vill jag förmedla till dig. Lyckas jag med det?

Jag tänker här högt så får det bli en form av programförklaring på impuls. Jag skulle säkert kunna tänka ut något mer begåvat om jag skulle ta längre tid på mig men nu vill jag vara spontan.
Det jag skriver här är direkta svar på de frågor som ingick i workshopen.  Därför kan det upplevas lite styltigt, men om du ser det hela som att vi sitter runt ett bord och jag läser upp mina svar så förstår du bättre situationen.

Jag och mitt ämne

Det som får mig att fördjupa mig i ämnet heraldik ännu efter 30 år är möjligheten att utförska kombinationen av mänskligt beteende under historisk förändring. Jag skulle också kunna säga att heraldiken är ett lagom greppbart ämne som ändå fångar många aspekter av mänsklig kultur. Det gör det till ett tacksamt ämne för mig som endast har tid att ha historieämnet som en fritidssysselsättning.

Något jag retar mig på hos andra som ägnar sin tid åt heraldik är viljan att skapa ett (1) fast system som ska gälla nu och för alltid. Jag ser vapenkonsten som en mänsklig kulturell yttring som är i ständig förändring. Som sång, teater eller varför inte fotboll. Reglerna för vad som är tillåtet förändras en aning över tid men det finns hela tiden en underliggande överenskommelse för vad som är heraldik/sång/fotboll och vad som inte hör dit.

Ett minne är när jag insåg att dessa färgglada bilder kunde förklara vissa politiska och ekonomiska samband under sent 1200-tal som inte finns i något dokument. Jag tänker då främst på sjöblads-ätternas koppling till greven av Halland respektive Ulricehamns (Bogesunds) framväxt som betydande plats.

Ett annat minne är hur jag tillsammans med andra tagit fram nya släktvapen och hur vi tillsammans pratat och funderat kring personens historia och hur den kan omvandlas till en bild.

Jag och min hjälte

Min idealläsare är en person som läser, lyssnar, frågar och kommer med utvecklande kritik för att sedan själv skapa något som den först inte trodde den skulle kunna.

Då skulle denne hjälte upptäcka att kunskapen om heraldik fördjupade förståelsen om det ämne som läsaren i första hand var engagerad i: sociologi, historia, genealogi eller vad det nu kan vara.

Min folkbildande verksamhet hoppas jag ska ge dig förståelse för att det finns så mycket vi inte vet om ämnet och att alla tvärsäkra påståenden ska mötas med ett nyfiket: hur vet vi det och vart tar oss denna nya kunskap?

Min personlighet

För att nå fram till det jag sagt hoppas jag att du skulle beskriva mig som en inbjudande mentor som tillåter dig att både ha fel och kräva bättre svar.

Jag önskar att jag skrev så enkelt men ändå så flödande att du inte upplever texten som förklenande.

En svaghet hos mig är slarv. Jag skriver snabbt. En text tar inte så många minuter att få ihop. Därför bjuder jag på att jag ibland gör små stavfel, glömmer att avsluta en mening eller liknande. Självklart rättar jag när jag ser dem, och har inget emot att bli uplyst om diverse småfel.

Vad tänker du om det jag skrivit?

Bland skelögda ugglor och halshuggna troll

Lyssna på Magnus Bäckmark när han berättar om Riddarhusets alla vapensköldar för Vetenskapens värld Historia.

Det går inte nog att överskatta det arbete som Magnus Bäckmark lagt ner på den triologi som heter ”Riddarhusets Vapensköldar”. Vi är många som kommit med bidrag men inte ens tillsammans når vi upp till Magnus insats.

Så därför är jag glad att Vetenskapsradion Historia lyfter upp Magnus på det här sättet.

Avsnittet finns här, på Vetenskapsradion Historia
(Jag lånade också bilden från dem, vilket jag hoppas är ok nu när jag får dig som läsare att lyssna på dem)

 

Vill du köpa ett eget exemplar av bokverket så gör du det här.

Heraldiska symboler för bondesläkt

Jourhavande heraldiker

Vapenförslag för Essunga av Jesper Wasling

Vad finns det för passande symboler om man är en bondesläkt?
Bra fråga, och detta är mitt svar.

Det första förslaget som kommer upp är, och har varit sedan 1200-talet, en kärve eller möjligen ett ax. Just den symbolen kan därför med gott samvetet läggas i högen klichéer.
”Men”, tänker du, ”Vapen Wasling har ju en kärve?”.
Ja, så även mitt vapen kan då räknas till en kliché. Gör alltså inte som jag utan tänk nytt.

Bondesamhällets olika grupper

Det ska sägas på en gång att människorna i bondesamhället inte var en homogen grupp. De var högst olika varandra och hade väldigt olika status. Några storbönder nosade på adelsskap, andra var fattiga som kyrkråttor och levde som lantarbetare. Din fria odalbonden som poeterna pratar om är däremot lika verklig som valfri superhjälte i Marvel-världen.

Manliga bönder.
Här skulle jag tipsa om verktyg som visar att man ägde och brukade sin egen mark. Lie/skära, räfsa eller plogbill är heraldiskt passande föremål. Hacka kan vara lite mer otydligt och korp för snarare tankarna till kolgruvor.
Symboler för inhägnad, dvs ägd, mark är inte heller dumt. Som ett staket. Plogbillen förekommer i flera svenska vapen, inhägnade i några men de övriga tycker jag oftare mig se i tysk heraldik.

Kvinnliga bönder.
Den andra halvan av den etablerade bondeklassen ska inte glömmas bort. Deras sfär var gården, så handhavandet av livsmedel (smörtinan, ölbryggeri) passar bra. Glöm inte heller att det var kvinnan som skulle ha uppsikt över gårdens byggnader så det var hon som hade nyckelknippan. Därav ordstävet om olycka om nycklar glöms (kan stjälas) om de lämnas på bordet.

Gemensamt.
Husdjur som kor, oxar, svin och höns. Därermot inte så mycket hästar för de var inte så vanliga på landsbygden förrän under 1800-talet.

De fattiga.
Lantarbetare, statare, backstugesittare, soldater eller torpare. Dessa människor hade det omänskligt tufft utan egen förskyllan. Jag skulle önska att fler vågade visa stolthet även över dem och kanske tog en symbol som visade denna ekonomiskt enkla härkomst.

Gevär för soldaten. Absolut inte någon form av värja eller svärd eftersom det förknippas med adelskap. Kanske även någon uniformshatt eller stövlar. Vi som sett Raskens vet hur bra denna serie får fram hur viktigt det var att ha ett par rejäla stövlar för utan dem försvann all stolthet.

Arbetaren är lite svårare. För kvinnor är kanske mjölkpallen eller mjölktråget passande. För män kanske dygngrepen eftersom arbetet med gödsel var det första som husbonden lämnade ifrån sig till sina underlydande. Samtidigt är just detta gödsel så fundamentalt för hela samhällets rikedom, ända upp till kung och drottning.

Det var några symboler som fungerar väl  heraldiska vapen för oss alla som har bönder bland våra förfäder. Och det är faktiskt varenda svensk om vi bara går fyra fem generationer bakåt.

Ett väldans bra nyhetsbrev

I nummer 53 av Societas Heraldica Scandinavicas nyhetsbrev har min (denna) blogg uppmärksammats. Och det är ju kul.

Här kan du läsa Nyhetsbrevet som du också kan anmäla dig via hemsidan heraldik.org

Och så här skriver de:

HERALDIK OCH VAPENSKÖLDAR
Kallar Jesper Wasling sin blogg. Den skall inte vara vetenskaplig eller akademisk, men i stället fokusera
på folkbildning, berätta och fånga upp alla därute som har ett gryende intresse för heraldik. Läsaren
skall bli bekant med heraldikerna innan de ens vet att de finns. Nu lanseras ett nyhetsbrev som
förhoppningsvis blir långlivat.
Se http://waslingmedia.se/