Det engelska uttrycket Gentleman brukar förvirra. För att slippa betydelsen idag tar jag här bara upp betydelsen under äldre tider. Om du då fortfarande tycker att det är ett bra uttryck att använda i dag.
Det hela börjar på 1200-talet, med folkspråkens intåg i viktiga dokument. Latinska och franska uttryck ersattes då av engelska även i det juridiska språket. Eftersom klass och social position var extremt viktigt att hålla koll på så behövdes tydliga begrepp på de olika klasserna.
Redan tidigare hade man använt det engelska ”Knight” i stället för ”Miles” alternativt ”Chevalier”, men riddaren var som alltid ett undantag.
De som låg under Esquire
På 1300-talet tycker ”Esquire” upp i engelska brev som en rang direkt under ”Knight”. Esquire är alltså detsamma som väpnare/svenne.
Det fanns en klass under ”Esquire”. Dessa ska inte ses som frälse på något sätt, utan som fira män som ägde jord. Den ekonomiska utvecklingen under 1300-talet kom emellertid att förändra deras position och dela gruppen.
De fria landägarna (motsvarande skattebönder) kallades först ”Valetti”. Mot slutet av 1300-talet kallades dessa för ”Franklin”, en grupp som var född fri och ädel och därför hade rätt att föra vapen.
”Valetti” var alltså först klassen under riddare. När ”Esquire” infördes degraderades ”Valetti” till nivån under. Poeten och hovmannen Geoffrey Chaucer (1342-1400) var först ”Valetti” innan han 1367 upphöjdes till ”Esquire”. Hans vapen tycks dock komma från hans far Thomas.
”En konsekvens av detta tänkande var en episod 1389. En engelsk man-at-arms och gentleman, John de Kyngeston, utmanades då vid en tornering av en fransk riddare. Eftersom en riddare inte kunde kämpa mot en ofrälse lät kung Richard II av England upphöja de Kyngeston till gentleman med vapen, dvs esquire, vilket ansågs likvärdigt med en kontinental adelsman.[1] Först efter detta kunde de två mötas.”
[1]Dennys, R, Heraldic imagination, sid 30. En engelsk gentleman som hade fått ett vapen förlänat kan anses vara likställd med en kontinental adelsman. Citatet är taget från min egen uppsats "Den medeltida härolden", även utgiven som bok med titeln "Medeltidens härold"
1400-talets klasser
”Franklin” tycks mot slutet av 1400-talet ha ersatts av två andra uttryck: ”Gentleman” och ”Yeoman”, även om ”Franklin” fortfarande användes. En ”Gentleman” ansågs vara av god familj, en ”Yeoman” var simpel (stor-)bonde. Kanske ska en ”Gentleman” redan här jämföras med det senare svenska uttrycket Ofrälse ståndsperson.
En femte grupp var ”Husbandsman”, som var i rang under ”Yeoman”. Det var fira män som ägde eller arrenderade en liten jordlott och alltså inte var i anställning hos någon, men inte heller hade de ekonomiska resurserna för att göra sig betydliga på orten. ”Husbandman” är detsamma som husbonde, inte en gift man.
Av de fem fria klasserna Knight, Esquire, Gentleman, Yeoman och Husbandsman kunde de tre första föra vapen och få dessa erkända av samtidens härolder. De andra hade inte lov därtill. Dessa tre var också de som kunde väljas att företräda lokalsamhället i parlamentet.
Vem är idag en gentleman?
De flesta jag känner idag som vill kalla sig gentlemen är inte gentlemen. En 1400-talsmänniska skulle nog möjligen kalla dem för yeoman, men mer sannolikt husbandsman. Det vill säga en person med viss frihet, mäktig nog att vara första nivåns chef och en inkomst kring 30 000 kr, men inte mer än så.
Enligt Act of parlament 1429 var en gentleman (les gentiles) en man som ägde land värt fyrtio shilling eller mer. Från 1500-talet ansågs en gentleman vara den som kunde hålla sig med tjänare och därför inte behövde arbeta.
En ”Squire” är en man som är ”lord och the manor” eller allmänt stor landägare, men det är inte en klass inom det sociala systemet.
En Esquire och en gentleman för idag samma hjälm så det finns inget som skiljer dem åt heraldiskt. Hjälmen ska vara en stålhjälm med slutet visir (en knight och en baronet använder en stålhjälm med öppet visir). Det är egentligen inte samma sak som en sluten tornerhjälm, men en sådan används ofta ändå. Bilden här ovan visar hur engelska vapen ska se ut.
Läs mer i Stephen Friars ”The Sutton Companion to Heraldry”