Debatten om de svenska nationalsymbolerna kring förra sekelskiftet

Heraldiken anses ofta som en historisk hjälpvetenskap. Forskningen har därför i huvudsak varit inriktad på att bestämma vapen och flaggors hemhörighet i tid och rum, samt ägarförhållande. Därför sätts heraldiken sällan in i sitt kulturella sammanhang, och den idéhistoriska sidan av heraldiken tas inte upp.

Ett tydligt exempel på detta är bestämningen av de svenska nationalsymbolers historia. Artikeln kommer att på ett kortfattat sätt söka reda ut hur skilda politiska grupper använde sig av Sveriges viktigaste symbol, flaggan, kring sekelskiftet, samt hur deras syn förändrades beroende på de politiska strategierna.

Begreppet nationalsymbol har ingen klar definition. Det växlar över tid och mellan politiska grupper. Jag har för denna undersökning valt att begränsa begreppet till flaggan. Andra symboler som nationaldagen, nordstjärnan, vasakärven, moder Svea, midsommardagen m fl kommer inte att beröras i denna artikel, även om de lika väl kan anses som både folkliga och officiella symboler med anknytning till nationen.

Sammanfattning

De svenska nationalsymbolerna har en lång historia men kort tradition. Som symbol för nationen kan de inte dras längre tillbaka än till 1890-talet. Att nationalsymbolerna framfördes mot slutet mot 1800-talet skall ses mot både den utrikes- och inrikespolitiska scenen. De var de konservativa som var den drivande kraften. Enligt dem rådde i Sverige ett kristillstånd orsakat av norrmän, ryssar och socialister. Alla dessa var hot mot den svenska nationen. Lösningen låg i att den svenska nationen enade sig under en paroll och en föreställning; att Sverige måste bevara sig inom sina gränser.

Den starka konservativa prägel som därmed gavs nationalsymbolerna skrämde bort de lägre klasserna. De kunde inte uppfatta dem som annat än ett bevis för att det kapitalistiska samhället inte skulle erkänna arbetarna. Det tog därför lång tid innan socialdemokraterna kunde acceptera symbolerna för Sverige. Först i och med att den konservativa stormen bedarrade och den utrikespolitiska debatten stillades efter Norgekriserna kunde även arbetarna tänka sig att acceptera nationalsymbolerna. En ökad nationalism även hos socialdemokraterna kan dock skönjas under hela 1890-talet. Dess grund står att finna dels i det hot som upplevdes från öst, dels att deras egen definition av nationalism klargjordes.

Under det sista decenniet av 1800-talet sker följaktligen en dramatisk omsvängning hos socialdemokraterna. Nationen som grund för statsstyret och nationalismen erkänns. Emellertid kan man inte säga att socialdemokraterna har anammat den borgerliga synen på nationen helt igenom. När den blågula fanan hålls tillsammans med den röda hos socialisterna vid sekelskiftet är det bara ett tecken på att det är den svenska arbetarrörelsen som håller möte. Ännu uppfattar sig arbetarna inte som hemma i nationen på samma sätt som borgerligheten. Den röda fanan är det centrala och betecknar arbetarrörelsens inneboende internationalism. Den svenska flaggan är i detta sammanhang endast ett tecken för lokalavdelningen Sverige i världssamfundet. Vägen mot en socialdemokratisk nationalism var dock påbörjad och den var deras egen.

Nationalismen under 1800-talet

Tanken på att en stat skall vara uppbyggd på kulturell och etnisk samstämmighet får sitt genombrott vid Wienkongressen 1814. Kulturen skulle ha sitt ursprung i gemene mans liv och vara nationell. Den som först utryckte dessa tankar var den tyske teologen J G Herder, och den blir en av grundstommarna i den tyska romantiken. Under det resterande 1800-talet växer sig denna tanke allt starkare och utvecklas till den moderna nationalismen. Som idé blev den allt mer definierad och avgränsad. Den förutsatte att folket inom en nation kände att de hade ett gemensamt arv, härstamning, rasursprung eller att medvetenhet om en gemensam historia, religion, geografisk hemvist eller liknande fanns och att de därför hade ett kollektivt öde. Nationalismen förutsatte att folket kände en delaktighet i statsstyret, att regeringen var deras regering och att utomstående var utlänningar.

Den konservativa nationalismen såg den egna nationen som idealet framför andra. Till Sverige kommer denna nationalism relativt sent, runt 1880. Den drivs fram av dels det upplevda hotet från Ryssland och dels Norges hotande utträde ur unionen. Med en förryskning av Finland och ett fritt Norge skulle Sverige befinna sig inklämt mellan två stater. Det blev därför naturligt att nationalismen inriktade sig på fosterjord och försvar. Sin ideologiska bas har den i tron på samhällets institutioner som grunden för tryggheten. Främst av dessa är monarkin, kyrkan, militären och familjen.( Johansson s 27) Tidigare hade dessa symboler endast representerat kungahuset och dess institutioner, men genom den konservativa föreställningen att dessa institutioner också var nationens förvandlades symboler till att vara folkets gemensamma arv. De manifesterade med andra ord nationen i all sin prakt och stolthet.

Den svenska flaggan

Oscar II skriver i sina memoarer om hur flaggan uppfattades när han 1873 lät hissa den svenska flaggan på slottet.
”När jag besteg tronen sågos få svenska flaggor till. Inne i landet kände skolbarnen icke ens huru de såg ut, ja underligare ändå, för landssoldaterna vore de alldeles obekanta. Flaggan ansågs uteslutande tillhöra sjömännen! Huru annorlunda nu. Huru mycket bättre. Ingen skulle vilja se den blågula kungsflaggan nedhissad från Stockholms kungaborg. Men då jag första gången lät våra svenska färger svaja högt över lejonbacksporten, då genljöd Norrbro av klandrande röster. ”(Biörnstad s 59)

När Oskar II skriver kungaflaggan visar det att han uppfattar flaggan som en symbol för monarkin som nationens överhuvud i sann konservativ anda. De klandrande rösterna vid denna tid var främst liberalerna, men även konservativa var till en början kritiska mot tilltaget. I samband med flagglagen 1906 uppkommer en kamp just om flaggans form, där den förhärskande tretungade varianten ersätts av den nuvarande rektangulära. Ett av motiven för Staaffs liberala regering var de kungatraditioner den tretungade flaggan anspelade på. Den rektangulära uppfattades som mer demokratisk med sin historia som civil handelsflagga. (Nevéus s 53)

Redan 1869 upprörs emellertid en riksdagsledamot över den dåliga kunskap som i landet råder kring den svenska flaggan. En kapten hade utfrågat sina beväringar om flaggan och det visade sig att endast 5 av 114 kunde ge ett korrekt svar. Motionären önskade att skolorna skulle införskaffa flaggor, och lära eleverna att känna igen sin fosterlandssymbol. (Biörnstad s 59)

Försvarsrörelsen var den organisation som intensivast agiterade för idén att hissa flaggan som symbol för hela folket. Deras förslag att uppmana skolor att införskaffa flagga och stång genomdrevs i början av 1890-talet. Bruket kom snabbt att spridas över landet och under 1890-talet är notiser i tidningar om flagginvigningar vanliga. Att kunskapen om flaggan spreds ut bland folket var till stor del folkskolans förtjänst och den ceremoniella inramning kring flaggstången vid skolavslutningarna. (Biörnstad s 142)

Svenska flaggans dag

Officiellt fastställd blev svenska flaggans dag 1916 och 1983 kom den att åtföljas av en nationaldag. Dess historia går emellertid tillbaka till 1893. Efter en livlig debatt under våren om huruvida Sverige skulle införa en nationaldag och i så fall vilken dag den skulle infalla på anordnade Skansenchefen Artur Hazelius vårfester på Skansen med en stor avslutning den 6 juni. (Biörnstad s 62) Dessa vårfester utvecklade sig snart till en inofficiell dag för den svenska flaggan.

Att det kom att bli den 6 juni var inte en slump. I debatten våren 1893 hade två alternativ lyst särskilt starkt. Från liberal press framkastades den 6 juni som lämpligt. Skälen var dels att Gustav Vasa valdes till svensk kung 1523, dels för grundlagens antagande 1809. I konservativ press ansågs midsommarafton vara ett bättre alternativ. Anledningen var de storslagna minnen som var förknippade med denna dag som Gustav Vasas intåg i Stockholm 1521, landstigningen i Tyskland 1630 och Engelbrekts frihetsrörelse 1434. (Björck s 143f)

Valet av dag sammanhängde med synen på nationen. Den liberala sidan riktade in sig på konstitutionella förändringar med stöd hos folkflertalet. På konservativt håll låg intresset mer i manifestationen av krigiska bragder. Emellertid kom även de konservativa snart att stödja 6 juni-förslaget. Den konstitutionella aspekten sköts då åt sidan och i stället poängterades det att Gustav Vasa var den förste bäraren av statens idé, att Sverige under minnet av midsommaraftonsbragderna inte var enat i den form det ägde 1893 samt att den folkliga festen under midsommar riskerade att skymma nationens högtidliga firande. (Björck sid 144)

Socialdemokratisk nationalism

I ett invigningstal i Göteborg 1891 beskriver Hinke Berggren socialdemokraternas syn på flaggan och fanan.
”Proletärer i alla land samlas under den röda fanan. Bödelsfanan är blå och gul i Sverige….arbetarna samlas under den röda fanan, därmed visande att arbetarrörelsen är internationell”. Ek s 29)

Även Branting var starkt kritisk till den konservativa nationalismen under 1890-talet. Arbetarna skall bli patrioter, då de verkligen känner sig hemma i landet, och för dem blir den dag nationaldag, då den allmänna rösträtten införs uttryckte han sig vid mitten av decenniet. Det dröjde också till 1922, året efter att kvinnorna i Sverige fått rösträtt, innan Branting höll sitt första tal i samband med svenska flaggans dag. Å andra sidan gjorde han debut på Stockholms stadion, den främsta platsen för firandet. (Ek s 134)
Från detta år ställde sig också socialdemokraterna bakom tanken på en svensk nationaldag.

En av den socialistiska rörelsens grundstenar är att proletariatet är utan gränser. Den världs-handel som tog fart under 1800-talet medförde att ekonomin och industrin blev rotlös. Arbetaren kunde då inte låta sig spärras in av nationsgränser. Den internationalistiska linjen var den mest framträdande fram till sekelskiftet. Helt utan nationalistiska tankar var dock inte den socialistiska rörelsen. Skillnaden mot den konservativa nationalismen bestod i synen på från vilket håll i samhället nationen skulle enas. De konservativa förespråkade en hierarkisk linje, där folket genom trohetsförklaring till konungen gemensamt byggde upp nationen. Mot detta var socialisterna starkt kritiska. Folket kunde inte få samma intressen av att försvara och bygga nationen förrän de erhöll något i utbyte. Det främsta målet var allmän rösträtt, men även förbättrade löner och arbetsvillkor. Deras nationalism var byggd kring jämlikhetstänkandet.

Solidarisk nationalism

De svenska socialdemokraterna var under 1880-talet och en bit in på 1890-talet starkt försvarsnihilistiska. En upprustning av det svenska försvaret kunde inte accepteras utan röstreform. Förryskningen av Finland som stärktes under 1890-talet under storfursten Bobrikov kom emellertid att driva socialdemokraterna mot höger och hotet från öster påverkade dem mot att inta en mer försvarsvänlig position. Ledande socialdemokrater som Hjalmar Branting, Axel Danielsson och Fredrik Sterky förordade en ny härordning i Sverige, där värnplikten med det gemensamma ansvaret för landet betonades. Detta trots att bland annat Danielsson bara några år tidigare i ett flertal artiklar uttalat sig starkt kritiskt mot nationen och förklarat att det inte var någon skillnad mellan den svenska och den ryska militären. De ville båda undertrycka arbetarklassen.

Socialdemokraternas krav på rösträttsreform före ett stöd till försvaret kom att tonas ner, dock inte till den grad att den blev oviktig. Detta försvarssystem kom också att framhäva en nationalistisk syn på samhället även om det inte var den traditionella. Samma rättigheter och skyldigheter mot samhället skulle också gälla för alla, i första hand innebar detta rösträtt. Den ojämlika nationen var inte en nation för alla medborgare och därför inte värd att försvara. En jämlik nation var däremot allas skyldighet och rättighet och detta gav den solidariska nationalismen.

Vänsterreformister

Den förändrade synen på försvaret och samhället hade även en annan sida. Den reformistiska sidan inom socialdemokratin arbetade för att nå ett bredare väljarstöd. Det var klart att en rösträttsreform inom en snar framtid skulle infinna sig. Att då vara fast i ett klasstänkande skulle kunna skrämma bort väljare. Målet var att omvandla Socialdemokraterna från att vara ett klassparti till att bli ett folkligt parti. Den stora medlemstillströmning som ägt rum under 1890-talet genom samarbetet med fackföreningarna innebar bland annat just att den reformistiska sidan stärktes. Denna grupp hade tidigare avstått från det politiska eftersom socialistgrupperingarna i partiet hade varit alltför aggressiva. (Tingsten s 124f )

Unionsfrågan hade tidigare drivit nationalismen till sin spets. De konservativa i Sverige bedrev en, ur vänsterns synvinkel, mycket aggressiv Norgepolitik. Kulmen nåddes kring 1895 och en unionskommitté tillsattes då. När denna 1898 bröt ihop kom ännu en kris. Denna gång beslöt norrmännen att avlägsna unionsmärket, den så kallade sillsallaten, ur handelsflaggan. Stortinget körde två gånger över Oscar II:s veto, varefter den svenska regeringen resignerade. Efter det kom debatten att dämpas i Sverige. Till följd av andra olösta frågor kom förhandlingar mellan Sverige och Norge om upplösning av unionen snart till stånd. Den utrikespolitiska stormen dämpades varefter det blev möjligt att föra en inrikes debatt. (Hadenius s 33f )

Den ökade koncentrationen på de inrikes frågorna fick till följd att nationalsymbolerna som politiska uttrycksmedel dämpades. Den svenska flaggan visade därefter allt större tecken stå för något annat än monarkin och militären. Mindre än tre år efter att norrmännen utesluter unionsmärket ur sin flagga tar Socialdemokraterna officiellt upp den svenska flaggan. Det sker vid invigningen av Stockholms Folkets Hus år 1901 där den röda och den blågula fanan hänger sida vid sida. Vid 1 majtåget 1902 i Stockholm förs åter den blågula fanan jämte den röda främst i ledet. (Björck s 142) Även om många socialister fortfarande ansåg att nationalsymbolerna mer representerade den utsugande borgarklassen än nationen Sverige kunde en svängning bli möjlig när flaggan tappade sin militära laddning.

Litteratur

• Biörnstad, Arne; Den svenska flaggans dag (ur  Flaggor, från fälttåg till folkfest)
• Björck, Staffan; Heidenstam och sekelskiftets Sverige
• Ek, Sven B; Med fanorna för folket (ur  Den bars främst i vårt led)
• Hadenius, Stig m fl; Sverige efter 1900
• Johansson, Alf W; Nationalism (ur  Flaggor, från fälttåg till folkfest)
• Nevéus, Clara; Svenska flaggan (ur  Flaggor, från fälttåg till folkfest)
• Seitz, Herbert; Nordstjärnan, symbol för fosterland och snille (ur  Fataburen)
• Ståhl, Margareta; Fanor och standar i rörelse (ur  Flaggor, från fälttåg till folkfest)
• Thor, Clas; Med fanorna i täten
• Tingsten, Herbert; Den svenska socialdemokratins idéutveckling